År då uppsatsen är skriven: 2003

Att byta skola/Att byta klass

Nu sitter jag här på tunnelbanan på väg mot min nya skola och mitt nya
liv.
Idag börjar mitt nya liv tänker jag, undrar om den nya skolan är lika fin
som Hökåsen skolan.
Jag kliver av tunnelbanan och känner en stor klump i magen det var inte
långt till skolan ifrån centralen jag gick – ett par hundra meter och såg
den nya skolan den såg helt okej ut tyckte jag. Jag sprang uppför trapporna
och tänkte gud va pinsamt försenad till min första lektion i min nya
skola.
Jag sliter nästan rycker upp dörren och går in i klassrummet min nya lärare
reser sig sakta upp och frågar vad har vi här då? Jag svarade Daniel
Svensson jag är ny här var ska jag sitta?
Inte så bråttom säger Agneta Jonsson min nya klassföreståndare.
Jag tänkte att du skulle få presentera dig lite mer utförligt först okej då
svarar jag blygt, Hon fråga vad var det du sa att ditt namn var? Daniel
Svensson svarade jag okej Daniel var kommer du ifrån

– Jag kommer ifrån Västerås
– Har du några syskon?
– Nej det har jag inte
– Vad heter din mamma och pappa då?
– Min mamma heter Janet och min pappa heter Anders.
– Kan du berätta lite om dig själv?
– Okej då.

Som jag har sagt heter jag Daniel Svensson och är ifrån Västerås, jag är 15
år gammal och jag har inga syskon jag flyttade till stockholm för två dagar
sen! På min fritid spelar jag handboll och är med kompisar.
Det var ungefär allt sa jag belåtet och frågar var jag ska sitta Angne|ta
säger att jag kan sitta brevid Lena vem är Lena frågar jag lite blygt det
är hon längst ner till vänster. Första lektionen gick ungefär som jag hade
tänkt mig jag försökte sätta mig in i vad det var dom arbetade med.
Jag har redan hunnit skaffa mig nya kompisar en av dom var Lena hon jag
sitter brevid, nu är det dags igen tänker jag den andra lektionen i
Min nya skola och ämnet är engelska denna lektionen var lite mindre pinsam
för den här gången behövde jag bara present|era mig för min nye engelska
lärare. Hans namn var Amir Ashemmisu i engelskan höll vi på att jobba med
Harry Potter och det var skönt för det måste ju varit en slump att vi
jobbade med precis samma sak i min gamla skola.
Nu sitter jag på tunnelbanan på väg hem till vårt nya hus.

Veckorna gick snabbt jag passade ganska bra i Stockholm men självklart
tänker jag myck|et på mina kompisar.
Idag var det dags vi ska ha nationellt prov i svenska Jag hade verkligen
förberett mig för detta provet genom att ha fått mycket söm|n på natten och
ätit en stadig frukost.
Nu sitter jag vid min bänk och väntar på att få provet jag kollar på Lena
och jag märker att hon är precis lika nervös som jag.
Nu har jag fått provet och läst igenom alla teman man fått att skriva om
jag fick nästan lust att skrika så glad blev jag när jag såg att det fanns
en punkt som passade mig perfekt. Att byta skola/Att byta klass.

Jag började skriva jag skrev så svetten rann ner i pannan och att
skrivkra|mpen kom i handen.
Jag skrev så här Jag heter Daniel Svensson jag bor i Hökåsen I mil utanför
Västerås jag går på hökåsen skolan och mina favorit ämnen är Idrott och
Svenska och Eng|elska.
Jag har massor med kompis|ar och jag trivs jättebra. Men en dag när jag och
Patrik min granne och väldigt bra kompis gick hem från skolan såg vi något
väldigt konstigt när vi kom runt kröken vi mitt hus Vi såg ett par flytt
gubbar som stod och pratade med min pappa Patrik gick hem till sig och han
sa att jag skulle ringa sen och det skulle jag Jag gick in i huset och sa
hej hon svarade inte då fråga|de jag vad är det? hon svara|de din pappa har
blivit erbjuden ett jobb i sto|ckholm så vi ska flytta i över morgon jag
blir helt chockad det enda jag får fram är ska vi flytta mamma sa ja det
ska vi jag kastar min skolväska och springer in på mitt rum och ringer in
till Patrik och berättar den tråkig|a nyheten Patrik tog det så där först
fråga han om jag kunde hälsa på en massa gånger Det lovar jag svarade jag
med en darrande stämma. Jag kommer nog inte till skolan Imorgon sa jag till
Patrik jag måste packa, kan inte du säga till alla att ja ska flytta för
jag hatar avsked okej säger Patrik hälsa alla att jag kommer och hälsa på
och att jag kommer att sakna dom.
Nu är jag påväg ut ur huset och där står Patrik troget som en hund och
väntar på att säga hejdå jag kramar om min vän och säger hejdå och säger
lova att ringa han lovar.
Nu sitter jag här i stockho|lm och gör mitt nationella prov i svenska och
tänker tillbaka på den tid som har varit.
Den enda skillnaden jag har märkt av att va i stockholm är att man fick
mycket mer hjälp i Hökåsen för klasserna är mycket större i stockholm och
att skolan är typ dubbelt så stor som min gamla skola.

Mina första skoldagar!

Det var dagen innan min första skoldag.
I morgon skulle jag börja i första klass, i Saraholmsskolan, i Vallentuna,
norr om Stockholm.

Den kvällen hade jag oerhört svårt att somna.
Jag låg i min gamla bruna ekvåningssäng och grät. Jag vet inte riktigt
varför jag grät, men det var väl så mycket som skrämmnde mig inför
morgondagen.
I skolan var det fullt av äldre elever som jag förmod|ligen hade stor
respekt för, läskiga och ödsliga korridorer som man inte kunde passera utan
att få höra en dum kommentar.
Jag ville verkligen inte börja i skolan.

Dagen därpå var det dags att åka till den tegelbyggda skolan, mitt emot
”Trygg Hansa” Det var pappa som körde familjens vita och nypolerade
mercedes uppför den branta backen som ledde till skolan.
Jag hoppade ur bilen och pappa for iväg till jobbet.

Jag knallade ner mot skol|gården som bestod av en relativt ny orange
klätterställ|ning, fem däckgungor och en vitmålad hage.
Lite längre ner på skolgården fick jag syn på min bästa kompis Hanna. Jag
hade inte sett Hanna på hela sommar|lovet, men hon hade fortfarande långt
blont hår som föll som vågor längs med hela ryggen. Hon var klädd i ett par
rosa jeans med fickor längs med varje sida och hon hade en kortärmad vit
kofta till.

Hennes ögon tindrade när hon fick syn på mig, vi kramade om varandra hårt
och kärleks|fullt. Vi sade inte så mycket till varandra, förrän allt bara
exploderad ut och båda ville prata samtidigt

Efter ca. 10 minuter bröt vår nyblivna fröken vårt samtal genom att plinga
med den koppargjorda klockan som troligtvis var från 40-talet.

Alla rusade fram till fröken och följde henne in till klassrummet.

Hon hette Gunilla Borglund och hade arbetat på skolan i 25 år. Hon var 55
år, lång och ståtlig och hade grönblåa ögon samt brunt, tjockt hår som var
uppsatt i en stor hästsvans.

När alla elever hade satt sig vid en varsin träbänk, som hade uppfällbara
lock, hälsade vår fröken oss välkomna och hoppades att alla skulle få tre
trivsamma år med henne.

Den dagen lärde jag känna många nya och trevliga kompisar.
En person som jag fastnade speciellt för var en tjej vid namn Alexandra
Rhani.
Hon hade svart fluffigt hår, svarta ögon och ett ben av trä.
Under hennes barndomsår hade hon fått genomlidit ett krig och detta hade
fört med sig att hon fick operera bort sitt ena ben och fick ett träben
istället.

På vår första lektion dagen efter fick vi lära oss alla alfabetets
bokstäver, vilket jag redan kunde eftersom jag hade gått på förskola i 4
år.

Efter denna långa och krävande lektion hade hela klassen lunch mellan 11.00
och 12.00. När klockan var 10.55 på tisdagsförmiddagen gick vi på ett långt
led efter Gunilla till matsalen som låg i andra änden av skolan.
Vi gick över skolgården och till den byggnaden där alla 4:or, 5:or och 6:or
höll hus. I slutet av denna byggnad fanns matsalen som inte var större än
två klassrum. Till vänster kunde man hitta vita klädhängare. Om man
fortsatte rakt genom en blå korridor med massor av konstv|erk på väggarna
som var gjorda av alla sexor som hade gått ut skolan i våras, kom man till
matsalen.
Matsalen var målad i en gul nyans med en bård som var fylld ut av blåa
kaprifolblommor.

När klassen kom in i matsalen var det alltid mat|tanterna som lade för
varje elev. Jag gick och satte mig med Hanna och Alexandra som jag hade
gjort dagen innan också.
Efter måltiden hade vi alltid rast fram till 12.00. För det mesta gick vi
till baksidan av skolan och bytte bokmärken med varandra, speciellt vi
tjejer.

Enligt tjejerna i klassen var det jag och Hanna som var kungar inom
bokmärkes|branschen.
Det var alltid vi som hade flest album, och de bästa bokmärkessorterna och
själv|klart var det vi som gjorde de bästa bytena.

De två första skoldagarna hade varit toppen.
Det var inte så tråkigt att börja skolan, trots allt..

Mina år som elev.
Jag tittade runt hörnet för att kolla om kusten var klar, det var den. Att
kila ner och byta böcker var väldigt jobbigt, eftersom det gällde att passa
sig så man inte stötte på någon ihallen ? . Att vara ensam i matsal|en
och gå runt skolan 2-3 gånger för att få rasten att gå. Men det skulle inte
alltid vara så här.
När jag gick i lågstadiet var man aldrig bekymrad att någon skulle se en
när man tryckte längs väggen. Då betydde betyg ing|enting, utan en kotte
som råkade se ut som ett moln var ens världsbild för en dag.
När man senare började mellanstadiet, bö|rjade det. Men man insåg det inte,
för det kom sakta krypandes längs nacken, som hösten efter en fin sommar.
Plötsligt bet|ydde allting något för en, kotten kastades undan och en
affisch på den senaste gru|ppen hamnade på väggen. När jag (som
mel|lanstadieelev) började med det var det harm|löst, en liten bild kunde
ju inte förändra någ|ot. Efter en tid stod det klart att jag skulle
fortsätta skolan, och högstadiet i Stockholm. Allt gick så snabbt att jag
inte hann upp|fatta något, och plötsligt stod jag där i en ny skola. Mina
nya vänner hade såklart en bättre uppfattning på livet, eftersom de bodde i
storstan såklart och jag passade inte in i den bilden. Efter en tid kom en
ny skola, och sedan en ännu nyare, och till sist hittade jag till skolan
som skulle vända mitt liv till det bättre, trodde jag.
Högstadiet, undrar om de kallar det ”hög”stadiet för att alla sitter på
sina höga hästar? Det var en mardröm, ensam och utkastad ännu en gång av
”de bättre vetande” människ|orna. Att trycka längs väggen för att komma
helskinnad till skåpet, utstå allas blickar i matsalen när man vet att dem
tänkte ”ska hon sitta alldeles ensam vid det där bordet” i en fullpackad
matsal. En enda människa, lika träffbar som en tunna nit|roglycerin. Men
jag vore en hycklare om jag satt här och sa att allt var fel, det fan|ns
bra stunder, när jag inte var helt ensam. Kanske någon hade virrat bort sig
till min del av skolan, men stod inte ut med tyst|naden och gick sin väg
senare. Allting tog en vändning en månad, då jag blev intagen i en liten
grupp människor som ”lät” mig vara med dem. Det är lustigt hur ens liv kan
kastas omkring, som ett bi som fastnat i en stark vind. Till en början gick
allting bra, men efter två år i samma klass insåg jag att ingenting skulle
ändras, och tog beslut|et att byta klass. Jag hade redan en allier|ad i den
klassen, så det fanns goda chanser till ett ”normalt liv”. Vad är ett
normalt liv? Är det perfekta vänner, matchande kläder och ett fint leende
på läpparna? Kan någon komma så nära att de ser de skrattande vännerna, de
omatchande kläderna, och det falska leendet?
Lycklig var jag, men jag visste även att en liten del var falsk inom mig.
De säger att fläckarna aldrig går bort, och det var sant. Jag hade allting,
vänner, en nästan accepter|ande klass, och bra livsförhållanden. Det var då
jag började tänka på resten, utseende, betyg, bra betyg, bättre betyg. Det
blev stort, men hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Att sluta
tänka på vad som varit gick inte, det var en del av mig. Men hjälp av
ovetande kamrater kunde jag komma över en liten del och försöka lite mer i
livet.

Jag har tankar om framtiden också, men det blir alltid lite suddigt i mitt
huvud. Att kunna gå klart 9:an, börja i gymnasiet och göra om allting. Men
den här gången är jag inte ensam. Det är nervöst och kanske går det inte
som jag planerat, men det förväntar jag inte mig heller ändå. Allting får
gå åt skogen om det måste, jag kan ändå inte göra något åt det, eller? För
hur mycket jag än tänker på framtiden, kan man bara leva nu.

Mina Skolår

Det började med när vi skulle börja 1:a klass, det var väldigt läskigt,
fasst ändå kul att ta första stegen in i klassrummet. När man väll stod där
bland massa nya människor så pirrades det imagen efter ett tag kom vår
fröken hon hade satt upp stolar i en rund ring där vi gick och satte oss,
man tittade fundersamt på alla nya ansikten som man skulle leva med i
sexår. När det var dags att gå och man kom utfrån skolan kännde man sig
stor även fasst man visste att man var yngst på skolan, vi hade många
roliga stunder i årskurs 1, vi fick fadrar från Årskurs fyra som var med
oss 1 gång i veckan. Men dagarna försvinner fort och vi är nu i 2:an där
skulle vi få nått som kallade ”låtsas” fadder, dom var med oss ganska ofta
jämnfört med dom riktiga fadrarna, dom hjälpte oss med nästan alla ämnen.
men tiden for iväg och vi hamnar i femte klass, det är då man tänker ”snart
är vi kungar” vi åkte även till en plats där vi övernattade i 2 nätter det
är nåt av det roligaste jag har gjort från första klass till sjätte klass.
Nu är vi kungar vi har hamnat i 6:e klass, men när man tänker efter så var
det inte så ”tufft” att börja i sexan, personligen så tycker jag inte att
det var nåt speciellt. I 6:an är det ju dags för klassresa vi hade fått
ihop 17000 kr, men när vi skulle rösta om vart vi skulle så kom vi inte
överäns om något, det var då föräldrarna blandades in och skulle vara med
och bestämma vart vi skulle. Och dom kom fram till att vi skulle åka och
tälta i skogen med speciella tält med karbin och sånt, det var en stor
besvikelse tycker jag för jag upskattade inte ”resan” så mycket. Snart
skulle vi börja 7:an, det var nog mer närvöst än när man skulle börja 1:an
för här var 9:orna så stora, jag trode 7:an skulle vara jobbigare än va den
var, men det kan bero på att vi hade ett jätte bra scheema, men när tiden
under 7:an var slut kom 8:an som var väldigt mycket jobbigare än 7:an, när
man gick i 8:an så blev det mycket mer läxor sämre scheema osv. men tiden i
8:an funkade bra, nu var det nästan samma känsla som i 5:an man tänker ”vi
ska bli störst” men nu när man kom till 9:an så tänker man inte på att man
är äldst på skolan när första terminen i 9:an är slut började jag oroa mig
för nationella proven som alla säger ska vara jätte svåra, efter ett tag så
börjas tjaffset om klassresan men helt plötsligt så vill ingen åka och vi
får pengarna tillbaka. nu sitter jag och skriver på provet och det var
lättare än vad jag trode, snart ska jag börja på jymnasiet och bli minst
igen, det kommer bli kul att få prova på nya saker. SLUT

Att byta skola/Att byta klass

Sommarlovet hade kommit, som alla hade väntat på. Jag och några kompisar
låg på en grå klippa vid vattnet och man kände hur det ljumma vattnet slog
upp vid fötterna.
Himmelen var klarblå och solen stog rätt ovanför våra huvuden. Några
fiskmåsar hade slagit sig ned vid våra matsäckar.
”Det ska bli spännande att börja sjuan, eller vad tycker ni?” Säger Emil
plötsligt och stör lungnet. Man hörde bara den varma vinden och de guppande
vågorna. Ingen svarade. I fem minuter låg vi helt tysta.
”Jag ska flytta” Sa jag och såg hur deras solbrända ansikten vändes mot
mig.
”Du skolar!” Sa Henrik och började småflina. Det blev återigen tyst.
”Jag fick reda på det igårkväll. Mamma och pappa var nere i helgen och
kollade på ett stort, fint hus i Göteborg.” Jag hämtade andan och drack
några klunkar ur min alltför starka jordgubbsdryck. ”Pappa har visst blivit
erbjuden ett mycket välbetalt jobb där nere.” Fortsatte jag. Några moln
hade svept in över himmelen och det började blåsa ganska kallt nu.
”Vi ska flytta redan nästa helg tror jag.”
”Nästa helg!” Brasst Tomas ut.
”Men det har ju inte gått mer än tre veckor på sommarlovet.
Jag började frysa och beslöt mig för att åka hem. Jag satt mig på min gula
suzuki TS. Påvägen höll jag på att köra över en gammal tant som skrek
”Pojklymmel” efter mig.
Den kvällen mådde jag inte nå vidare.
Massor av frågor dök upp i mitt huvud hela tiden. ev. radbrytning
Kommer jag någonsin att få träffa mina kompisar igen? ev. radbrytning
Undra ifall jag kommer förstå vad dom säger?
Dom pratar ju så himla konstigt där nere.
Måste jag bli Göteborgare när jag kommer ner dit?
Massor av liknande frågor ploppade upp i mitt grubblande huvud.
Nästa morgon ringde Henrik och frågade i fall jag ville hänga med till
stranden.
”Självklart” Sa jag och plockade iordning mina grejer. Jag hittade min
brorsas blåa fina Nike badbyxor som jag smugglade ner i min Everest
ryggsäck.
När vi var framme vid sandstranden var det fullproppat med folk. Lite
längre bort under en stor ek såg vi en plats som vi tog med glädje eftersom
det var för varmt i den stekande solen. Idag var jag glad och tänkte att
det inte skulle bli så tråkigt att flytta till Göteborg. Det är ju en stor
och trevlig stad där man kan göra massor av saker. En av dom bästa måste
vara att gå på Liseberg, tänkte jag glatt.
Jag hade varit där en gång tidigare. Men då var jag liten och feg och jag
hade knappt vågat åka någon bergodalbana.
Dagarna gick snabbt och dagen kom då vi skulle åka. Jag hade sagt hej då
till alla mina kompisar, alla väskor var färdig packade så nu var det bara
att åka.

Hej mina bästa vänner!

Nu har jag bott i Göteborg i två veckor. Det känns som en evighet. Jag har
redan varit på Liseberg två gånger och jag börjar tröttna lite på
”hangover”. I förrigår träffade jag en kille som bor på min gård några hus
härifrån. Han heter kim och verkar vara schysst. Han lirar fotboll i IFK
Göterborgs pojklag. Han ska börja i sjuan precis som vi.
Jag längtar efter er väldigt mycket och jag hoppas att ni har det bra. Har
ni träffat någon ny kompis ännu? Som får ta över min plats i gänget menar
jag. Snart börjar vi i sjuan och det är inte säkert att ni kommer i samma
klass.
Dom senaste dagarna har jag inte gjort mycket. Jag funderar på att börja i
Kims fotbollslag. Det kanske är lika bra.
Sköt om er grabbar och lova att skriva tillbaka.

PS: Jag kommer säkert upp och hälsar på er på något lov.

MVH: Er kompis Mattias

3. Lära för livet!

Alla vet att meningen ”vi lär inte för skolan utan för livet” är en sann
mening.
Att gå skolan hjälper oss elever förbereda oss för framtiden.
Det är inte altid vi tänker på att vi går i skolan för våran skull, ofta
går vi för någon annan och det är fel.
I skolan har vi ca 16 ämnen eller flera. Det är något vi elever ofta klagar
på. Vi tycker det är för många och att många av ämnena är oviktiga. Efter
som att vi inte vill jobba med det området sen. Det vi inte tänker på är
att varje ämne är junikt i sig.
Ofta tycker vi/jag att det är tråkigt att lära sig och det tar långt tid.
Att lära sig grammatik är något som jag tycker är tråkigt. Fast när jag är
i en situation där någon person frågar något på tex Engelska, har jag inte
den atetyden längre. Då blir jag glad och ofta tycker jag att dom timarna
man satt på en stol i ett klassrumm värkligen lönat sig. Samma sak är alla
temadagar, prao, projekt arbeten och all lära man får i skolan, Det lönar
sig till slut.
Tema dagar och prao dagar är något som hjälpt mig mycke från att varit helt
vilse till att jag nu vet vad jag vill bli, när jag blir stor.
Och nu har jag kunnat söka till en linje till gymnasium som ska hjälpa mig
nå mitt mål.
De ämne som har hjälpt mig mycke är det engelska språket. Efter som vara en
person som mig att gilla resa och som reser mycke. Så måste man kunna prata
de engelska språket för att kunna komunicera med andra människor som inte
kan Svenska. Det jag också har lärt mig mycke är att stå för vad säger och
gör. Genom att skriva mycke vad jag tänker och tycker. Elevråd är något vi
har i alla skolor, som är gjort för att vi ska kunna va med och bestäma och
få våras röster hörda.
Projekt är något vi också håller på med i dom olika ämnena. Där vi får lära
oss hitta information på olika sätt och bilda egna uppfatningar. Projekt
arbbetena kan handla om allt mellan himmel och jord. Genom all läxa vi får
lär vi oss atomatiskt hur vi ska planera saker och ting.

När jag blir ca 20 och äldre kommer jag och dom flästa märka att all år som
vi sutit på en stol i ett klassrumm kommer löna sig. All kunskaper som jag
har lärt och kommer lära mig kommer jag ha stor nytta av längre fram i
livet.
Just nu tycker jag skolan är en plåg och jag tror många håller med mig.
fast jag får tänka att det är för mig jag gör det inte för någon annan.

Mina skolår
Jag minns fortfarande första dagen i skolan. Jag skulle börja med sex andra
tjejer på Bejier skolan. I en klass med blandade elever från ettan till
trean. Vi sju nya tjejerna fick först träffa varanndra i skolan och leka
och lära känna varandra lite. Jag blev jätte bra kompis med en tjej som
hette Amanda Lindvall. Och så var jag redan kompis med Tove Sjölund som jag
kännt sedan dagis.
Mina första skolår var jätte roliga. Jag fick massor av nya kompisar varje
år eftersom det kom ett nytt gäng ettor varje höst. Vi sju tjejerna som
började samtidigt blev mycket bra kompisar, men ibland så uppstod det lite
problem efter|som det alltid var sju viljor inblandade.

I treans slut fick vi och vår parallell klass ett besked. Vi skulle byta
skola, efter denna terminen till ”skolan på udden”. Det var en ny skola som
var på väg att byggas. Alla tänkte på den nya fina skolan och att det
skulle bli jättekul att flytta dit.

Efter sommarlovet började vi på ”udden”, som vi kallade den. Vi tyckte
”skolan på udden” lät mesigt och alldeles för långt för ett skolnamn. Det
var väldigt spännande, en ny skola med nya möbler och arbets materiell. Det
första intrycket från alla elever i min klass var att allt var så fint och
bra. Men om man gick djupare så var det inte så. Vi gillade inte vår
lärarinna.
Hennes namn kommer jag inte ihåg, men iallafall. Hon var sträng och taskig
tyckte alla. Men efter ett år eller något sånt, så började jag tycka om
henne. Alla mina kompisar hatade henne fortfarande. Det var just det ordet
de använde ”hatade”. Hur kunde de igentligen säga så, de hade ingen aning
om hur starkt ett sådant ord är.
Men som jag sa: jag började tycka om henne. Ingen kunde förstå mig, men det
är väl så jag är. Jag ger alltid människor runt omkring mig en chans.

På udden fick jag också mycket nya kompisar, speciellt mycket killkompisar.
Min nya bästis var Rafaela Skog. Vi var alltid tillsammans och hade
jättekul. På udden hade vi, alla elever väldigt bra tillslut. Det var lite
annorlunda undervisning och vissa lärare var liksom inte utbildade till det
de undervisade i, men vi hade ändå det bra. Vi spelade mycket teater i vår
klass som vi sedan spelade upp för resten av skolan. Vi hade också mycket
småstjärnorna och roligatimmen. Så vi hade ganska mycket fri tid och fick
göra lite vad vi ville.

Sen kom vi till den tid då det inte skulle vara så mycket lek. Vi hade fått
valpappren och skulle välja högst. fyra personer man ville gå tillsammans
med. Sen skulle vi komma hit till Polhem skolan, och ta skolan på lite mer
allvar.

När vi tillslut började här efter ett långt sommarlov. Så var allt så
annorlunda men kul. Min klass som jag började i, med många från min gammla
klass på udden. Var väldigt splittrade i början, eller det är vi
fortfarande. Men inte alls på samma sätt. Här på Polhem skolan så har jag
mina bästa skolår. Jag iallafall vad jag vet, resten kanske bara blir
bättre. Här fick man skåp istället för bänkar och lådor. Och allt var mer
seriöst än vad det var innan.
Sen kom man till då man fick betyg. Det var då jag började ta skolan på
allvar. Eller nej det är inte sant det var nog denna terminen allvaret
började för mig.

Dessa fyra åren på Polhem skolan har gått väldigt snabbt om jag tänker
efter. Och nu står jag här, och bara om några månader ska jag möta en ny
skola med nya kulturer.
Jag hoppas de tre åren jag har kvar i skolan kommer vara lika bra så jag
inte blir besviken, eller rentav bara bättre. Mina intryck under skolåren
har varit på både gott och ont men lärorikt. Men det är väl det livet går
ut på.

Mina skolår
Jag skall nu berätta om min skoltid. Allt började en solig morgon och jag
skulle inte till dagis utan till skolan. Jag var otroligt nervös när jag
och mamma gick in på skolgården. Det var så många stora barn. Jag blev lite
rädd och tryckte mig mot min mamma. Hon tyckte bara det var trevligt att
följa med på förstadagen i skolan.

När vi kom in i klass rumet såg jag min kompis Caroline. Jag blev lite
lugnare då. Caroline och jag hade gått på dagis tillsammans i fyra år, hon
var som en syster för mig. När vi satt där vid våra bänkar så kom vår
fröken in. Hon var inte så lång men snäll. Hon läste en bok för oss om en
Tax.

Lågstadietiden var utan tvekan den roligaste tiden i skolan. Vi gjorde ofta
utflykter till Lund tex. I trean åkte vi på en Skåneresa. På julen pysslade
vi alltid. Om man hade räknat rätt i sin mattebok fick man ett trevligt
klistermärke. Men så är det ju inte nu tyvärr.

När jag började fyran blev det högre krav på en. Vi fick en ny lärare,
Hans. Han var lite konstig i början men vissade sig vara en mycket trevlig
lärare. Det var mest skola under mellanstadietiden. När vi slutade feman så
skulle vi byta skola. Klassen skulle splitras. Det blev en stor förändring
att byta från Ängbyskolan med sina gröna parker till Polhem med sin svarta
asfalt.

Det var nog första gången jag grät över att behöva gå till skolan. Det var
en ny klass men gammle Hans följde med. Vi fick nya ämnen och lärare. Allt
var nytt och spännande.

Det som var roligast med att börja sexan var att få läsa franska. Vi fick
nog världens roligaste och bästa franslärare.

Även om kraven höjdes änu mer i sexan var det ändå roligt att gå i skolan.
Det var en ny värld man kände sig vuxen.

Nu har jag gått på polhem i fyra år. Det har varit en tid med glädje och
sorg. Den skola jag en gång grät för att börja i, gråter jag nu över för
att skiljas från.

Jag tror att jag har blivigt formad av skolan. Det låter konstigt, men man
har gått på polhem under en tid man har utveklats och har blivit påverkad
av intryck. Polhem är inte bara en skola utan mer som ett andra hem för
många elever. Kommer man ner i matsalen så är alla mattanter så glada att
man kommer. Träffar man städorskorna i korridoren säger de alltid ett glatt
”Hej”.

Men alla lärare är inte bra. Vissa är så hemska att man gråter efter
lektionen. Sen finns guldkornen. Lärarna med det lilla extra. De vill en
bara väl och att man ska lyckas. De planerar inte sina lektioner utan låter
eleverna forma dem.

Att lämna polhem och att börja i gymnasiet kommer också att bli en stor
förändring.

När jag tänker på att jag trots allt har gått i skolan i nio år, så är det
en hel del år. Man kan undra var tiden har tagit vägen. När man gick i
ettan ville man bara att skolan skulle ta slut nu är man rädd för att den
ska ta slut. Man är rädd för verkligheten att inte få vara kvar i den
trygga skolan, där andra säger vad man ska göra. Det kanske hade varit
bättre om eleverna hade fått ta lite mer ansvar!

En sak jag vill säga till alla som går i skolan är ”ta vara på tiden”.
Skoltiden är en tid då man utvecklas. Skolan är en magisk plats. En egen
värld fylld med lagar och regler. Om man ej följer dem så kan man råka illa
ut. Det är något jag lärt mig av skolan. Gemenskap, att våga öppna sig är
nog det som har varigt nyttigt att lära sig.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om min skoltid. Den boken skulle vara
fylld med minnen. Men istället så bevarar jag mina minnen i huvudet.

Skolan som jag hatar så mycket älskar jag även. Skolan är viktig. En plats
att utvecklas på. Det är något man ska tänka på. Det kommer jag göra när
jag slutar. Min skoltid har varit en underbar tid, en tid jag sent kommer
att glömma.

Att byta skola!

Min farfar var den bästa farfadern i hela världen. Hade grått hår som han
inte klippte allt för ofta. Hans leende fick alla gamla damer att bli
knäsvaga. Farfar bakade den godaste sockerkakan jag någonsin har ätit. Vi
har kvar en, som vi har fryst in. Jag brukade åka till honom och hans
bond|gård varje gång jag fick chansen. Men eftersom han bodde i Småland, så
blev det inte så ofta.
Nu finns inte farfar kvar, den 15 juli dog han. Två veckor senare var vi på
begravning. Hans aska stöddes ut i havet. Jag bor i en lägenhet i centrala
Göteborg tillsammans med min familj, som består av en irriterande,
rödhårig, 7 årig lillasyster, och mina kära föräldrar, som för övrigt
håller på att bli gråhåriga. Lena, min bästa kompis, är ofta hemma hos mig,
eftersom hon inte står ut med sina föräldrar som alltid bråkar.
I min klass och på min skola går det cirka tusen elever, alla av olika
sort. Det finns ett gäng punkare, punkar-Olle är deras ledare. Punkar-Olle
är smal och har tuppkam, som väldigt ofta bytar färg.
På skolan finns det också ett hippie gäng. De har peace märken hängande i
en kedja runt halsen, färgglada kläder och alla, utom Malle, har dreadlocks
eller rastaflätor. Jag tycker att det är bra att det är så blandade typer
av elever.
Skolan ligger bra till. Om man går ut från den stora, växtrika skolgården
finns en park, en fotbollsplan och om man går ner på första gatan till
höger så ligger där ett Mc Donalds.
Till McDonalds brukar vi ofta gå på luncherna och äta eftersom maten på
skolan inte brukar vara god.
Kära dagbok! 02-10-24
Igår fick jag reda på att vi har ärvt morfars bondgård och på jul-lovet ska
vi flytta dit. Pappa har länge pratat om att flytta till en lugnare plats,
och nu får han som han vill. Mamma har redan fått ett nytt jobb där och
pappa ska roa sig med att renovera hela stället. Jag vill inte flytta ifrån
mina kompisar och min skola! Jag trivs så bra. Dessutom har jag bara en
termin kvar i grundskolan. Idag berättade jag för mina kompisar att jag ska
flytta, de blev såklart ledsna, men jag är mer ledsen än dem. Gonatt
dagbok!

– Mamma, ska jag ha håret såhär. eller såhär? frågade jag.
– Men Jenna, det är bara en vanlig julavslutning! svarade mamma.
Men det var ingen ”vanlig” skolavslutning, för det var sista gången jag såg
många personer på länge.
Tre veckor senare:
Jag saknar redan mina kompisar, fasst vi pratar i telefon dagligen.
I stugan står ouppackade och uppackade flytt|lådor över allt. De är
ofärgade med en pil som pekar åt hållet som ska vara upp och det står
”flyttlåda” i stor blå fetstil på dem.
Imorgon ska jag börja i en ny skola. Där går 180 elever, 20 elever per
klass och en klass per årskurs.
Jag går upp extra tidigt så jag ska hinna piffa till mig lite extra, man
vill ju ge ett bra första intryck. När jag kommer till skolan står vissa i
ringar och tisslar, vissa hoppade kråka och hopprep och andra spelar
fotboll. Klockan var 07.55 när jag går för att leta upp rätt klassrum, det
var inte svårt eftersom där bara finns 9 stycken. Jag presenterar mig för
läraren som säger att jag ska sätta mig vid en bänk. Presenterade han
inte dig för klassen? Jag valde en längst bak, det tror jag att alla nya
elever gör. När klassen kommer in rusande i klass|rummet tror jag inte mina
ögon. Tjejerna har inget smink och deras kläder.
Efter skolan går jag bort, iväg från allting. Jag tänker på mina kompisar,
på min gamla tegelskola, på Göteborg med allt vatten och på min älskade
farfar och hans goda socker|kakor.
Här i Småland är skolan gjord av trä och i byn finns en ICA-affär, en
klädaffär som säljer tantkläder och en som säljer barnkläder. Jag förstår
att dessa affärerna är de enda där mina nya klasskamrater handlar sina
kläder. Det finns ingen stor stad i närheten som man kan åka och handla i.
Tre veckor senare, klockan visar 24.28.
Kära dagbok!
Ikväll har jag träffat Mia och Lisa. Vi tittade på Titanic, hemma hos Mia,
hennes bror är 17 år och väldigt snygg. Mia och Lisa, och de flesta andra i
klassen också, är faktiskt trevligare än jag trodde.
Jag trivs mer och mer i skolan nu, lärarna är minst lika bra som de i
Göteborg och det är riktigt mysigt med en liten skola. Man kommer mycket
närmre varanndra. Jag har märkt att luften är mycket renare här, det har
gjort att min hud också är renare och finare. Finnarna håller sig borta. Nu
ska jag sova. Gonatt!
Jag är på väg hem från en tjejträff en lördagsnatt den 2 augusti. Jag
cyklar förbi skolan som jag nu har slutat i. Sedan cyklar jag ut mot
stranden, parkerar cyklen och traskar ut på bryggan som är fuktig av dagg.
Jag sätter mig och tänker på hur glad jag är att jag kom hit. Jag trivs bra
här och jag ångrar inte att jag gick med på att vi flyttade. Mina nya
kompisar är jättesnälla. Jag har fortsatt att hålla kontakten med Lena i
Göteborg, vars föräldrar nu har skiljt sig.
Jag tror det är bra med omväxling! Jag tror det var bra att jag kom hit.
– Hej Jenna! hör jag.
När jag vänder mig om ser jag Mias snygga bror, några av hans kompisar och
Mia. De ska bada och frågar om jag också vill hoppa i. Vi tar av oss till
underkläderna och hoppar i. Vattnet är ljummet. Vi badar tills våra tår är
skrynkliga och våra läppar blå. Efter badet springer vi hem till Mia och
byter om och dricker varmt nybryggt te.
Kvar vid bryggan står min cykel och väntar på mig.

Min syn på skolan

Ärade skolminister!

Jag anser att skolan har blivit lite för slapp. Man försöker hjälpa de som
har sämmre betyg genom att sänka kraven. Till exempel kom förslag på att
ändast ha åtta gymnasieprogram och att låta alla få gå de program de vill.
Visst är det en trevlig tanke att alla som vill ska kunna komma in på t.ex.
det natur|vetenskapliga programmet. Men vad är det för mening med att låta
folk som är lite sämmre i skolan komma in på de svåraste programen utan att
sänka kraven så att de också kan ta studenten? Synen på att överhuvud taget
ta studenten har även den förändrats sen t.ex. min far gick i skolan. Då
fanns det en hel del människor som inte klarade av att ta sin examen och
det var inte ens alla som gick i gymnasiet. Det var okey för de som inte
var skapta för att gå i skolan att ta ett lärjungejobb istället. Idag finns
det istället ett tryck på eleven från både vänner och föräldrar att man
”måste” gå igenom gymnasiet annars får man inget jobb. Man kan ju fråga sig
om utbildning verkligen kan vara lika bra som förr. Kanske är de svårare
programmen i samma klass som förr men hur kan då tidigare nämda förslaget
låta bli att sänka denna kvalité.
Ett förslag som jag däremot tycker är possitivt är det borgliga blockets
tanke om att börja dela ut betyg tidigare än idag. Nu får man ju sitt
första betyg efter höstterminen i åttan och för många är detta en shock.
Betygen är sällan vad man trodde att de skulle vara. Överraskningarna är
både possitiva och negativa och de varierar ofta mellan olika ämnen. Därför
behövs någon form av betyg eller mera djupgående omdömen under hela
hög|stadiet så att man vet var man ligger när slutbetygen nalkas.
Hur lärare sätter betygen och vad de grundar sina betyg på är det många
som är missnöjda med. Det är ofta eleven som de flesta annser inte kan så
mycket får höga betyg. Även om mycket av dessa klagomål beror på avundsjuka
så är det svårt för lärare att veta vad eleverna verkligen kan. Jag är
övertygad om att lösningen på detta problem är oförberädda prov. Då ges
ingen möjlighet att lära in allt kvällen innan och sedan glömma allt efter
provet. Först då vet man vilka elever som har hängt med på lektionerna och
lärt sig något. Nakdelen med detta är förståss att de som varit sjuka då
inte klarar av vissa frågor men det får man ta hänsyn till vid rättningen.

Nu ska jag skriva om det riktigt stora problemet, kanske ett av de
största i dagens Sverige. Segregationen. Ett bra exempel är Malmö. I Malmö
har vi många, främst muslimska invandrare. De allra flesta bor i de östra
delarna av Malmö. Där går de även i skolan och där har de sina vänner. De
får aldrig en ärlig chans att lära sig ordentlig svenska och komma in i det
svenska sammhället. På vissa annars helsvenska skolor har man nu börjat
bussa in elever från invandrartäta stadsdelar. Sådana åtgärder är jättebra
för det är i skolan man måste börja och med tiden kommer detta
förhoppningsvis leda till en bättre blandning även inom bostadsområden.
Slutligen vill jag säga att det är en lögn att påstå att skolan var
bättre förr. I helhet har skolan blivit mycket bättre och jag tror att
eleven i allmänhet trivs bättre nu än de någonsin gjort. Men på vissa
områden har man gått för långt med att underlätta för eleven och det finns
fortfarande mycket kvar att göra. Ni har ett viktigt och svårt arbete trots
att så mycket redan gjorts av tidigare skolministrar.

Från Tomas Lundbäck, klass 9a på Tegnérskolan i Malmö