2003 – Sida 72 – Skrivbanken

Mina skolår

De hela började med Lekolär. Jag var en lite parvel på 7 år som tyckte att
det skulle bli roligt att börja skolan. Man kände sig stor även fast man va
nästan hur liten som helst. Jag hade som tur var ett antal kommpisar med
mig från dagis så man kände sig rätt hema från början. Vår första fröken
hette Kristin, som jag mins så var hon snäll men lite gammaldags ingen sån
där modärn fröken direkt. Sen hade vi en satmara (ursäkta uttrycket) till
fröken på fritis, Britt. Den mest fasansfulla av fröknar (i mina ögon). Jag
mins en gång när vi byggde med klossar så råkade jag stöta till en av mina
klasskamraters kostverk med foten så de välte, de var en ren olyckshändels,
men Britt bestämde sig för att jag hade gjort de med flit och satte mig på
en stol i en timme och där skulle jag sitta utan att göra någonting tills
vi skulle äta. Efter Lekolär kom ettan och sen tvåan. Vi hade fort farande
kristin som Lärarina igenom båda åren och Britt var lika ond som innan. De
här åren har nog varit dom ända som jag verkligen tyckt att skolan varit
rolig. När jag började trean fick jag ny fröken, Eva. Hon hade röd-brunt
hår och var ganska kort, jag tyckte att hon var okej. Även hit hade mina
polare från dagis hängt med vi gick alla i samma klass en 3-5:a. Jag kommer
ihåg att jag försökte smysla mig in i femornas gäng dom var stora och tuffa
tyckte tyckte man på den tiden (Nu är dom enbart små). Trean tog slut rätt
fort och jag började fyran. Undra om jag knarkade mig igenom fyran för
minena är som bort blåsta. Jag kommer inte ihåg ett dyfft. Då hoppa vi till
feman (entligen störst). De här var nog de roligaste året på Åsaby. Jag
hade bra kommpisar och vi hade roligt fast om jag inte mins fel så gick det
inte så grymmt i skolan jag sög i matte de året. Efter de började jag sexan
nu var jag stor (tyckte jag). Vi fick ny fröken, han hette Jonny. Han var
mycket snäll, ska jag var ärlig var han och är han lite för snäll. Till
exempel när Linda och Maria sitter och tjatar på lektionen. Han måste lära
sig att bli lite hård. Och polarna från dagis är fortfarande med, Lelle,
Ralf. Lina är jag väl ingen polare med men hon är med i alla-fall. Vi hoppa
7 och 8 för dem orkar jag tjata om. Nian alltså. Nu har man varit älst två
gånger, vi får väll se om man blir de någon mer gång.

Din historia är intressant på ett ställe! – När du berättar om klossarna
som föll och ditt orättvisa straff. Det är bättre att berätta om några
händelser än att bara räkna upp alla år. Språket är okey. Glöm inte att
sätta punkt och dela in i stycken.

Att byta skola/Att byta klass

Kap.1

Dörren stod vid öppen.
– Konstigt, tänkte jag mamma och pappa lämnar aldrig dörren äns upplåst.
Jag puttad försiktigt upp dörren.
– Hallå !?
Jag gick in i hallen tog av mig skorna hängde upp jackan.
– Hallå?! Mamma?! Pappa?!
Jag gick in i köket.
Jag ville inte äns minnas synen. Pappa satt med blodiga händer, ett gevär
låg på bordet.
– Vad Fan har du gjort?!?!?!
Han stirrade in i deras sovrum. Jag slängde upp dörren. Jag ville spy.
Mamma låg på sängen helt blodig, någon hade tagit på henne sin
bröllopsklänning.
– Någon?! Sa jag högt!
Jag sprang ut, jag slog på honom så länge tills jag kände hur mina knän
började skaka. Jag sjönk ner på golvet, slog händerna för ansiktet.
– Ditt sjuka jävla as!
Han stirrade fortfarande in i deras sovrum. Jag kallar honom inte för pappa
längre.
Han vred på huvudet och kollade på mig.
– Det var inte mening!
– Vad fan säger du din sjuke jävel. Jag hatar dig!

Kap 2.
Grannarna stod utanför huset. Två stycken polisbilar och en abulans. Dem
lyfte sakta upp båren in i abulansen, tårarna forsade. Han stretade imot
när polisen greppade tag om hans handleder. Han vände sig om en sista gång
innan dem tryckte ner honom i polisbilen.
– Du kommer ångra detta! Dagen då du kommer ut vill du inte leva! Skrek
jag! Stängde sedan dörren och satte mig ner lutandes mot dörren! Tårarna
forsade!
Kap. 3.
– Idag smäller det grabbar!
– Vad snackar du om? Frågade Mattias.
– Han kommer ut från psykiatriska vården idag! Vi ska bara skrämma honom
lite! Jag hånflinade.
– Ja, visst vi måste säga till dem andra också.
– Snacka med sen då!

Kap. 4.
– var fan är han någonstans?!
– Jag vet inte, han kommer väl snart! Håll käft nu Oskar!
Polisbilen svängde in på uppfarten.
– När polisbilen har åkt går vi fram, okej?!
Alla tio killar sa ja.
Dörren öppnades och han steg in.
– Ditt sjuka jävla as! Hur fan vågar du visa dig här igen!?
– Jag har fått byta skola för att alla vände ryggen mot när jag kom! Du har
förstört mitt liv! Jag bytte sedan skola där dom slog mig varenda dag! Han
rös vid återtanken, hur han hade gått på trottoaren till skolan och blivit
påhoppad och nertryckt i snön. Det hade varit vardags mat för honom.
– Tills jag fick byta skola igen, där jag fick ljuga och säga att du inte
var min riktiga pappa, som jag iochförsig inte ser dig som! Men du ska veta
att jag skulle dödat dig nu om jag nu inte visste att jag kunde sjunka så
lågt! Jag hatar dig!
– Kom igen nu killar, nu drar vi jag klarar inte av att se honom! Jag
spottade på honom! Hans ögon blev svarta av förnedring.

Kap. 5.
Klockan var tre på eftermiddagen och jag gick ensam på stigen fram till
mitt hus! Hoppas han sover tänkte jag.
Allt hade börjat som när han åkt! Människor i skolan hade börjat vända
ryggen mot mig igen. Till och med mina kompisar. Alla hade tyckt att jag
inte kunde bo hos honom.
Helvetet hade brytit ut igen. Jag hade fått en smäll idag av Mikael för att
jag snackade med min ”pappa”!

Kap. 6.
Jag packade ihop mina sista grejer. – Sådär, ja! Jag hade en resväska och
mindre väska som jag hade mina cd-skivor m.m. i.
I natt skulle jag bort. Jag skulle till Stockholm i en liten stad vid namn
Trosa. En stuga utan elektrisitet och värme men man kom iallafall bort. Jag
skulle ta tåget som gick 23.25 från Göteborgs station och sedan en buss ut
till Trosa. Jag smög ut, han sov.
Jag sprang hela vägen till stationen visade upp min biljett.

Kap. 7.
Jag huttrade till. Det var ju inte speciellt varmt härinne.
Jag hade varit där i tre dagar bara och jag saknade socialiteten. Jag hörde
ett svagt abulansljud som sedan avlägsnades.
Klockan var knappt sju när jag kollade ut genom fönstret. Billyktorna
trängde igenom dom glesa grenarna.
Jag minns det som det var igår. Hur jag kollade mig i spegeln, rätade till
min bruna lock från håret som böjde sig ner för dom blåa ögonen jag just
stirrade på.
En ganska storvuxen kvinna klev ur bilen, knackade tre hårda knackningar
steg sedan in. Jag satt som vanligt i min säng och stirrade ut genom
fönstret.
– Dem har hittat din pappa död! Han hade hängts sig!
Och varför säger dem det till mig?! Frågade jag mig själv.

Kap. 8

Jag satt i bilen, Stockholm forsade förbi mig.
Jag trodde äntligen att jag skulle få lugn och ro!
Men min pappa förstörde allting åter igen!

Nu sitter jag här, 65 år gammal. Och det har gått 50 år!
Men en sak är säker, Jag skulle döda min pappa idag om jag såg honom!

Din historia handlar väl inte så mycket om att byta skola/klass, utan
mest om hatet efter ett mord som man inte får reda på varför det skett
Språkligt okey om än lite enformig meningsbyggnad. Du kan bättre!

Att byta skola/klass

Ja nu är det väll ungefär 3 timmar sen mamma och pappa berättade om
flyttningen, vi skulle flytta från ängelholm till Göteborg. Min pappa som
är en mycket bra ortoped hade fått jobb på karolinska sjukhuset. Jag och
min lillebrorsa Jonas var emot beslutet, ja skulle ju förlora allting,
kompisarna, fotbollen allt. Men så den 17 augusti kom den gigantiska
flyttlastbilen, jag och jonas fick hålla tillbaka tårarna när vi lämnade
Björkvägen. Det kändes så jävla lång.

Men då när vi hade bott här i nästan två år känndes det faktiskt rätt bra,
men i börja då var det jobbigt. Jag skulle även få ett par kompisar som
skulle vara avgörande i min framtid här i göteborg.

När vi svängde in till Kaptensgatan i hisingen stod de tre killar ungefär
lika gammla som mig, vid porten där vi bodde. När vi hade börjat bara upp
hejade den ena grabben på mig lite nonchalant. När det inte var så mycket
kvar frågade den ena killen vi ville ha hjälp, dom fick varsin låda till
Jonas byrå.

Min första skoldag blev ganska dramatisk men ändå inte. På morgonen när
mamma väckte mig kändes det som jag precis hade somnat. När jag kom utanför
porten träffade jag killen som hjälpt oss att bära.
– Tjena, sa han.
– Hej, sa jag.
Jag sa att ja skulle börja Drottningskolan 7b han sa att han också gick i
den klassen. han berättade också om ”kexen” i parallelklassen när han
berättade om dom skrattade han lite, jag bara log tillbaka (men ja förstod
inte riktigt vad han menade med ”kexen”).
När det senare ringde in satt vi i korridoren och snackade med de andra
grabbarna som hjälpt oss bära.
Jag satte mig bredvid Niklas som han hette. När fröken Karlsson kom in blev
det knäpptyst man kunde höra en nål falla.
Hon hälsade oss hjärtligt välkommna till en ny termin.
– Petter Söderström, sa hon.
Nej tänkte jag, jag räckte upp handen.
Jag fick gå fram till katedern, nu såg ja helt plötsligt hur det var
uppdelat det var, ”Skatarna” (Niklas och dom), ”Punkarna”, ”Plugghästarna”,
dom snygga tjejerna, Hippiesarna
Fröken sa att jag skulle berätta lite om mig själv, började punkarna
skratta.
Jag blev lite generad, men det var ganska lungt.
På lunchrasten satt vi ute isolen och tittade på några nior som åkte
skateboard. När det började närma sig ”Matte” hörde vi skrik från
”moppeparkeringen” vi som nästan alla andra sprang dit.
Det var två gäng som stod och ”glodde” och kastade fula ord på varandra.
Det var ”nynazisterna” på våran skola och ”invandrarna” från Partille
berättade Niklas. På minde än två röda sekunder började dom slåss. Men som
tur va hade dom redan larmat polisen. När polisen kom blev det tumult på
skolgården. Men till slut tog det slut, poliserna blev för många.
Mina vänner, blev ”skatarna”, ”punkarna” i min klass kallade mig
”skåningen” dom hånade mig och sa att jag pratade så jävla fult. Men jag
brydde mig inte jag hade ju Niklas och dom. Dagarna gick och det rullade på
i mitt dagliga liv.
Jag hade både börjat i fotboll och innebandy

Ja det är väll lite som hänt, mitt första år i göteborg. Mitt andra kom och
blev ännu mer dramatiskt

Den 21 november 1979 inträffade en händelse som haft stor påverkan på mitt
liv

Det var när jag och min lillebrorsa Jonas skulle gå till skolan en vanlig
onsdag i novemberrusket
När vi kommit till övergångsstället vid ”Lasses Livs” gick Jonas rätt ut i
gatan utan att se sig för. Pang sa det bara sedan kommer jag inte ihåg så
mycket mer.
Jonas hade dött när han träffade marken.
Hela släckten sörjde, kompisarna sörjde ja tillochmed skolan söjde.
Min älskade bror Jonas hade gått ifrån mig.

Jag sörjer än idag fast det har gått 15 år sedan den hemska dagen.

Nu lever jag ett ganska normalt ”Svensson-liv” med 2 barn och hustru sedan
4 år.

Du hoppar en hel del mellan olika händelser och försöker berätta om för
mycket på en gång.
En del meningar är slarvigt gjorda. Du behöver ge dig tid till att läsa
igenom dem.

Uppsats: C / ATT BYTA SKOLA OCH KLASS

Jag var jätte nervös när jag skulle byta skola och klass.
Allt kändes så främmande, så långt bort.
Det var inte lätt att lämna allt där man kände sig hemma. Där visste jag
var alla var för några. Men nu skulle jag få en ny chans att komma ikapp.
Skaffa nya vänner.
Jag kände mig rädd men ändå hoppfull.

Första dagen var efter jul. Jag hade stålsatt mig i två veckor nästan.
ny sida
Det var en pirrig känsla att gå uppför trappan mot dörren.
Hjärtat slog snabbare och snabbare. Jag visste vilket klassrum jag skulle
till eftersom jag hälsat på i höstas.
Jag satte mig på samma plats som då.
Alla vände sig om för att titta på mig. Mina andetag dundrade i öronen, jag
var väldigt nervös i hopp om att allt skulle gå bra.

Då kom läraren in i klass|rummet. Det var en svenska lektion.
Hon presenterade mig för klassen och alla vände sig om igen.
Några log andra tittade bara. Jag log lite nervöst tillbaka.

Lektionen började lite smått med någon enkel uppgift. Vi delade in i
grupper.
Jag blev lättad över att hamna med någon jag kände lite smått. Vi var fyra
i min grupp.
Uppgiften löste vi snabbt.
Jag satt mest tyst och studerade de andra och tänkte på vilka typer dom
var. Inte alls som dom i min förra klass, dom var stökiga och brydde sig
inte om att arbeta på lektionerna.
I den här klassen var alla lugna och jobbade flitigt, än så länge
iallafall.

När lunchen kom gick vi till matsalen.
Tjejerna jag gick med var väldigt snälla och trevliga. Det var inte
världens godaste maträtt, soppa, jag åt bara någon macka och ett glas
vatten.
Vi satte oss vid ett runt bord i hörnet. Då började alla fråga mig en massa
saker, en del var roligt att prata om, andra saker svårare.
ny sida
Sen berättade någon vad hon gjort under jullovet och alla började prata i
mun på varann. Det var jätte kul.

Alla andra lektioner fortsatte likadant. Lärarna presenterade sig för mig
och förklarade vilken bra klass jag hamnat i.
– Jag vet! sa jag och log.
Efter att läraren gått böjde sig alla fram och förklarade vilka lärare som
gjorde så, eller var så. Tills vi blev tillsagda.

Efter sista lektionen gick vi ner till skåpen, då kom min
klass|föreståndare och drog mig lite avsides och frågade hur allt var och
om jag trivdes, vilket jag gjorde.
Sen tog jag på mig och sa hejdå till alla.
Till min stora förvåning så kramade tjejerna i denna klassen varandra när
dom sa hejdå. Det hände även mig, och det värmde mycket.
När jag gick hem var jag väldigt glad över min nya klass. Jag kände mig
väldigt entusi|astisk för att gå till skolan nästa dag. Inte alls som förut
i min gamla skola där jag ofta var ”sjuk” eftersom jag kände att det inte
var någon mening med att gå till skolan, ibland var jag t.o.m rädd att gå.
Nu kände jag mig som om jag var på ett lotteri och att jag vunnit högsta
vinsten.

Nästa dag, och dagen efter var jag lika glad. Sedan visade även jag mina
bästa sidor. Jag pratade mycket under lektionerna, jag hade nog inte
riktigt vant mig vid den tysta arbetsmiljön, som tur va var jag inte ensam
om att
sidbyte
pratade på lektionerna.

Nu ett år senare känner jag mig mer hemma här än jag någonsin kunnat göra i
min gamla skola.
Jag ser mina gamla klass|”kompisar” ibland, jag hejar aldrig. Ibland tycker
jag synd om dom, att dom inte fattar hur dom förstör sina liv.
Jag trivs jättebra här.

Slut!

skriven på dator. Eleven har använt marginalutjämningsfunktionen, så det
går inte att avgöra om det är dubbla mellanslag gjorda någonstans

Ja va sju år nar jag började skolan. Och första dagen så va allas föräldrar
med sina barn i skolan mamma och pappa. Jag fick sitta jämte Susanna.
Skolan hette Jonsboskolan jag kommer ihåg att våran fröken hette Annika
Johansson och Elisabeth hon va snäll hon.
Det va lite kul att vara så liten för när man gick till matsalen som låg
100 m bort så gick alla i ett led två, två jag gick oftast med Johan. Men
när vi kom till mat salen så fick alla ettor gå före i matkön det va
roligt. En dag så va pappa i min klass och hälsade på då spelade vi bandy
på rasten. Sen kom 2 ja då hade vi ännu Annika som lärare hon va sträng vi
gick i F-huset och jag kommer ihåg att jag va rädd för dom äldre till 2. Nu
är det 3 då fick vi en nu i våran klass. det va en tjej hon heter Malin
Jonnesson. Jag minns att vi byggde hus av skokartonger det va kul. Då gick
vi i Pavelgångarna. Elisabeth hjälpte mig och Marianne mycket med svenska,
engelska och matte. I våran klass hade alla hockeybilder som vi bytte med
varandra. Sen spelade vi bandy och jag var målvakt, Conny med. Vi kunde
köra matcher till 100. 4 Då bytte vi lärare som tur va. Vi hade ju haft en
fröken men nu blev det en magister som hette Ivar Svensson han var också
sträng så det blev inte bättre fast Elisabeth va ju kvar så det blev lite
bättre. Och då fick vi också en ny i klassen det va en kille som heter
Roland Svensson han såg tuff ut och hade färgat håret blå gult som Sveriges
flaga i håret. Första rasten då den dagen Roland hade kommit till vår klass
så blev det slagsmål mellan Conny och Roland och då tänkte jag att det
kommer nog att bli många slagsmål mellan dom. När jag började 4 så kändes
det enkelt men det va det inte bara i början. Vi hade mer läxor än trean,
längre dagar. Vi fick också bytta hus till H-huset som är det största huset
på Jonsbo. H-huset har 3 våningar min våran klass var på den mellersta. 5
Då hade vi våran magister Ivar. Det året fick vi ha hemkunskap uppe på den
stora skolan Ekehöjd det va spännande att vara på den skolan med. När jag
gick i 5 så hade Jonsbo ordnat en film vecka så man fick välja 3 filmer som
man fick kolla på jag kommer inte ihåg vilka jag valde. 6 Då fick våran
klass flytta upp till Ekehöjd. Jag tyckte nog att de va lite pirigt först
men sen blev det lugnt. Vi fick nya lärare Katrin Olsson och Ann-Marie
Godberger jag hade en extra lärare som hette Lisa-Maria hon hade jag i
engelska och i matte och lite i svenska ibland. Första dagen så bjöd dom på
glass och godis. Dom var helt ok kan man säga. Vi hade mer läxor och mer
prov än vi någon sin hade haft. I vårat klassrum hade i guld fiskar dom var
coola. Vi åt i en annan matsal en innan och hade andra lektionssalar vi
hade fått välja ett b-språk jag valde engelska. Sen så var det ju 7 också.
Jag minns det va då Felicia till vår klass hon kom från Stenbo. Vi bytte
lärare ingen. Ann-Marie blev klassföreståndare tillsammans med Lisa-Maria.
Jag var i en liten grupp i engelska. Och i matten tror jag att jag va. Nu
är det 8. Då va jag 14 år. Det är nog det svåraste läsåret tycker jag. För
det va mycket prov och allt skulle vara inne direkt kändes det som jag
minns att jag tycker att engelskan var svårast i 8. I åttan så får man ju
betyg men dom va ju inte värdens bästa. Jag satt ofta i kafeterian i skolan
med en påse godis fast det har jag ju på lektionerna också för det mesta.
Nu är det 9. Det är då man får kämpa för betygena. Halt händer så fort.
Först ska man välja vad man ska gå för något gymnasium, nationellaprov, ett
stort länder arbete och en massa prov. Det är vad nian går ut på kan man
säga. Nu är det bara att vänta tills gymnasiet. Jag hoppas att jag kommer
in på Hotel, Restaurang. För jag ska bli Kock.

G En bra skriven berättelse Johnny, skriven med känsla och
inlevelse. Lite slarv med talspråk bara. Annars bra! /AL

Det var en vecka kvar, skolans sexor var spända medans lärarna drog en djup
sund, dom var ledsna över att det hade gått så snabbt, ”våra små änglar”,
sa dom hela tiden.
Dagen kom, hela skolan hade samlats vid scenen, brevid flaggstången.
Nationalsången sjöngs av mest lärarna och de tillresta föräldrarna,
eftersom att ingen unge kunde hela nationalsången.
Efter allt sjungande kom stunden, min klass (6A) skulle upp först på
scenen. Nervöst gick vi upp dit och såg utöver personerna som samlats där
vid gräsplätten, föräldrarna log och var väldigt stolta över sina barn,
lärarna grät.
Vi fick ta emot våra rosor, som klassföreståndaren alltid ger ut till dom
som går ut sexan. Efteråt samlades vi i klassrummet och pratade och
skrattade åt minnena som vi gått igenom. Utvärdering i ett stort vitt
kuvert och kramen fick vi i slutet av lektionen, kramen var extra lång,
”jag kommer att sakna dig”, sa läraren till alla medans dom blev kramade.
Stegen hem var lätta, det kändes så ”befriande” att sluta skolan. Jag gick
hem ensam, mina föräldrar hade gått hem lite innan. Jag sa åt dom att göra
det eftersom att jag ville säga ”hejdå”, till dom som skulle bort över
sommarlovet, dom andra kunde man vara med på lovet.

Så kom dagen, 17 augusti 2000. Första dagen i skolan med den nya klassen.
Alla såg ledsna ut eftersom att skolan startade.
Tysta satt vi, tills läraren sa ”välkommen till 7: an”. Tystnaden sprack
och vi började hälsa på varandra, iallafall dom som inte redan kände
varandra.
Alla höll på och surrade, sen sa läraren ”nu ska schemat delas ut”, alla
suckade.
Vi fick schemat och började fråga ”vad är de här för här för ämne?” och
”vilken lärare har vi i det här ämnet?”
Själv satt jag där vid min bänk och läste igenom schemat och sa för mig
själv ”nu börjar skolgången igen”. Dom första lektionerna var bara att lära
känna ämnet och läraren.
Bara efter ett par veckor så hade vi redan lärt känna varandra, och olika
grupper hade bildats.
Alla hade fått deras plats i klassen, jag och ett par andra var den tysta
gruppen, sen kom den halvstökiga gruppen och slutligen kom den gruppen som
alltid ska ifrågasätta och diskutera med lärarna hela tiden, jag nämner
inga namn. Ämnen flöt på och endel ämnen var lättare att komma in i eller
lära sig.
Sen kom 8: an, såklart så blev ämnena svårare men man plockade upp mera
kunskap. Alla hade fått en uppfattning om vilka som var ”bra och dåliga”.
Endel lärare har valt ut sina favorit elever, inga namn nämns. Medans
skolan fortsatte sin långa termin så hemmet stor trygghet. Jag har haft
stora svårigheter i vissa ämnen, men stödet hemifrån hjälpte mig väldigt
mycket.
Små ”pushar” hela tiden, det har varit min säkerhet när endel ämnen höll på
att förloras.
Lärarna har också stöttat och hjälpt mig och gett mig extastöd, det tackar
jag för väldigt mycket.

Jag tycker att bytet av skola och klasskamrater var bra. I den gamla
klassen var det ingen bra stämning kvar. Omvecklingen var bra, klassbytet
var lyckat och det är en ganska bra stämning i klassen. Nu är grupperna
ännu mer synliga. Endel kanske fortsätter att vara vänner efter skolans
slut.
Själv är jag kvar i den tysta gruppen, jag kommer säkert att fortsätta att
vara kvar där ett långt tag till.

Mina skolår:

1994 började jag 1: an, men jag var speciell eftersom jag var ett år yngre.
Det gjorde inte så mycket tyckte många för det var inte så stor skillnad
mellan mig och mina nya kompisar.
Jag började 1: an ett år tidigare eftersom jag inte gick i lekis. Min
mamma ville att jag skulle börja ett år tidigare men varför har jag
fortfarande ingen aning om.

Första dagen: Jag vaknade upp den morgonen och var väldigt nervös, men
samtidigt väldigt nyfiken. Hela familjen satt och åt frukost eftersom det
var första dagen för oss alla. Min Mamma, pappa och självklart min bror
(storebror), som skulle börja 2: an.
Det året var det mest händelserika året i mitt liv, min Lillebror som
3 mån senare blev född, (29 mars). Jag som började mina långa, svåra och
roliga år i skolan.

Det andra året var en av de bästa åren i mitt liv. Man var inte längre
nervös att börja skolan man var snarare glad. Vilken längtan jag hade den
veckan innan skolan skulle börja!
Min bästa kompis och hans mamma kom och plingade på dörren. Det hade
jag längtat efter hela morgonen för jag visste att då skulle vi äntligen
vara på väg till skolan.
Årskurs tre: Vi hade alla blivit lite äldre och jag kände att jag äntligen
var på väg nånstans.
Det året skulle vi få träffa våran nya lärare som vi skulle ha de
resterande åren i mellanstadiet. Hon hette Eva Wästmark och verkade vara en
trevlig dam.
Det kommande året med Eva hände det inte så mycket. Vi hade det bra,
gjorde våra utflykter, gjorde våra uppgifter vi skulle göra det var ett
lugnt år i mina ögon.

Årskurs fem: Det var det jobbigaste året hittils. Jag och min lärare Eva
hade haft våra konflikter, och jag visste att det inte var jag när vi
bråkade. Men livet gick vidare.
Vi hade de första nationella proven det året. Jag tänkte inte så
mycket på det, eftersom det inte kändes så viktigt för mig. Jag såg det som
vilket annat, vanligt prov som helst.
Tre veckor senare: hade jag gjort alla proven och årets första
utvecklings|samtal hade kommit. Huvudämnet var nationella proven. Jag och
min pappa vandrade till skolan för att ha mitt utvecklingsamtal.
Det hade gått bra för mig jag hade över medel på allt förutom på en
uppgift vad kommer jag inte ihåg.

Årskurs sex: Det första vi fick hör när vi kom till skolan var att nu är ni
störst ni måste vara förebilder för alla andra elever i skolan. Det året
flöt förbi ett lugnt år där allt kändes bra och harmoniskt.
Så kom vi till skolvalet. Det var inte så svårt som jag trodde. Jag
visste vart jag ville gå och det var Dalvik, men det var nära att jag inte
kom in. Jag hade kommit på reservplats 33.
Några dagar senare fick vi ett till brev och det var från
Dalvikskolan. Jag hade komit in en glad dag för mig.

Årskurs 7: Det kändes som att börja 1: an igen man var återigen nyfiken,
nervös och rädd. Vi hade åkt dit några månade tidigare för att titta på hur
skolan såg ut. Skolan kändes enorm jag hade aldrig sätt nån större skola
innan kändes det som, men som idag känns som en liten skola.
Det kändes konstigt att återigen vara minst i skolan. Vi hade gått
från att vara störst till minst på ett snabbt ögonblick. Men det kändes bra
ändå jag hade min bror och hans kompisar som jag kände väldigt bra. Några
kände jag nästan lika bra som min bror, kanske bättre. Det kändes tryggt.

Årskurs 8: Nu var vi medelstora i Dalvikskolan. Man skulle vara en förebild
för sjuorna och samtidigt ta till sig från niorna.
Den här terminen skulle vi få våra första betyg, det kändes
förvånasvärt bra. Jag trodde att jag skulle vara väldigt nervös, men det
var jag inte.

Årskurs 9 Sista året! Störst i skolan igen, ingen speciell känsla det
kändes som vanligt. Livet rullade på ända tills man skulle börja tänka på
vilken skola man skulle välja. En av de svåraste frågorna jag har fått
hittils. Det var två allternativ, det ena var Engelska öster, och det andra
Johansfors gymnasium. Det var svårt att välja. Det var att välja mellan att
åka långt till eng öster, eller att gå i Johansfors och inte få den
engelska jag vill ha, men efter en tid när jag hade åkt till Öster för att
titta på hur skolan var kändes det för långt. Det tog 1.30 h.
Jag orkar knappt gå upp nu och ta mig till Dalvik, så det blev till
ett självklart val att välja Johansfors gym.
Men som om det inte var nog så skulle vi också ha nationella proven.
Och det är det jag sitter och skriver nu, hoppas det går bra för mig.

Mina största frågor nu är enkel men omöjlig att svara på.
Jag undrar helt enkelt hur mitt liv skulle se ut, om jag inte skulle ha
börjat ett år tidigare? Hur skulle jag var som person; skulle jag vara en
sämre eller bättre person, eller skulle jag inte känna nån skillnad? Vilka
kompisar skulle jag ha och hur skulle de vara.

En novell om att byta skola

Det var bara några dagar kvar innan examensdagen i sexan. Den närmade sig
med stormsteg.
Jag hade inte förberett mig ett dugg. Jag var mest orolig över att det
skulle finnas stora killar där som kanske slogs eller mobbades. Nu i sexan
hade min klass vart äldst nu när vi skulle börja på högstadiet skulle vi
bli minst, precis som i fyran.
Känslan av att vara störst till att bli minst var nog det värsta som jag
hade i mina tankar. Fast en helt ny klass kan också vara jobbigt nya
kamrater nya lärare.
Två dagar innan examen skulle min klass på studie besök i Dalvik skolan,
det var där jag hade tänkt att gå.
Vi åkte buss dit och jag tyckte att det var otroligt långt att åka. När vi
kom fram till skolan såg jag en stor röd byggnad med massor av fönster.
Vi gick in i den stora ingången och jag kände en oro i hela kroppen tänk om
dom som gick där skulle vara lika taskiga som ”rötäggen” i min skola. Jag
fick en klump i halsen när jag tänkte på det. Eftersom att det var därför
som jag inte tänkte välja Kärrslund. Tänk att tre till fyra killar gör så
att man väljer en annan skola.
Vi skulle gå till aulan och lyssna på när lärarna och rektorn hade tal. I
aulan hade alla elever som hade tänkt att gå i Dalvik skolan samlats. Vi
gick in i den stora aulan och satte oss. Det var en stor teater scen där de
flesta lärarna var uppställda på rad, rektorn i spetsen.
När vi satt där sa min bästa kompis Sebastian
– Den här skolan verkar bra.
– Hur vet du det som har ju inte ens börjat prata, sade jag
– Nä men det verkar bra, sade Sebastian. Snart skulle lärarna börja prata
och berätta och vi skulle då få en uppfattning om hur det skulle vara att
gå i Dalvik skolan.
– Välkomna till Dalvik teater, sa rektor Kerstin och ställde sig vid sidan
av ledet.
– Vi ska nu börja med att berätta om idrotts anläggningarna, sa en blond
man. Han såg väldigt speciell ut med sin långa krokiga näsa och glas ögon.
Han började berätta om den stora sporthallen och presen|terade alla idrotts
lärare. Jag tyckte att det han berättade lät fenomenalt.
Rektorn pressenterade sedan alla lärarna och den blonda idrotts magistern
hette Lars Björk. Han verkade trevlig och rolig. (Men av senare
erfarenheter så ska vi inte ta upp om dessa adjektiv stämde in på Lasse
Björk)
Vi hade nu hört hela presentationen av skolan och det var både lärare och
elever som berättade. Jag hade nu fått en bra uppfattning om det hela och
jag hade till 90 % bestämmt mig.
Nu var det dags för visning av skolan.
Alla klasser som var där fick en lärare och en elev med sig. Vi gick runt i
hela skolan och det tog väl ungefär tjugo till tjugofem minuter. Jag tänkte
för mig själv att det var som ett stort slott med trappor och korridorer
överallt. Jag förstod inte hur jag skulle kunna hitta där sen.
– Det var nästan för stort här, sade Sebastian
– Nä det är skönt med stora skolor, sade jag. Jag förstod att Sebastian var
osäkrare än vad jag var på att gå i Dalvik. Han småviskade med sin mamma
hela tiden.
Nu tackade vi skolan för oss och begav oss tillbaka till min skola.
Hela buss resan tillbaka till skolan pratade vi om Dalvik skolan. Det
verkade som fler och fler av de som tänkt att på Dalvik hade ångrat sig
eller iallafall blivit osäkrare på sitt val av skola. På kvällen skulle
lappen om skolvalet fyllas i. Jag och min mamma diskuterade om för- och
nackdelar. Dalviks fördelar var att ”rötäggen” från min skola inte skulle
gå där, men nackdelen var att det kunde finnas nya. Dalvik var en bättre
skola, det visste, vi men det var långt att åka.
Jag har ju en utstrålning av att vara ganska lat och det är jag också. Så
när jag fick veta att det var mycket läxor så valde jag helt enkelt
Kärrslund.
Vi fyllde i lappen och det blev Kärrslundsskolan och jag skulle gå med mina
gamla kompisar. Jag tyckte att det var skönt, men jag kännde ändå en oro
över hur det skulle vara att gå med ”rötäggen”. Dom hade utsatt mig för så
fruktansvärt mycket. Det var alltifrån att ta min keps och stampa på den
till att hota mig. De sa också olika skällsord. Under tiden fyran till
sexan var jag tvungen att vara orolig över om de skulle hoppa fram och
hitta på någon dumhet. Den känslan vill man helst slippa. Det fungerade
inte att prata med lärare. Det blev bara värre. Jag tog Kärrslund för att
de här killarna hade varit relativt lugna under en längre tid och för att
slippa läxorna.
Äntligen kom den. Examens dagen. Alla var glada fast innerst inne ledsna
att bli tvugna att lämna Sjöängen. Fast den ledsnaste av dem alla var vår
lärare Kristina. Hon grät hela dagen från morgonen till kvällen.
Vi skulle sjunga en avslutnings sång som handlade om alla lärarna på
skolan. Efter det var det fika uppe i klassrummet. Vi fikade och hade
trevligt. Vi talade med varandra om vilka skolor vi skulle välja. Det
flesta skulle välja Kärrslund. Två tjejer och två killar skulle välja
Dalvik. Det var ju iochförsig inte mina bästa kompisar, men endå. Alla mina
bästa kompisar skulle följa med hem till mig och äta tårta och dricka läsk
efter avslutningen. Vi hade väldigt trevligt på vägen hem till mig tills vi
mötte ”rötäggen” de skulle ju självklart hålla på och tjaffsa. De började
hålla på och säga massa dumheter. Vi stod bara där vi kunde inget göra. Vi
var tio personer dom var 5. Om vi hade slagit ner dom eller tjaffsat emot
så hade de hämtat äldre kompisar eller store|bröder. Det hade redan hänt en
gång då hade Robert fått stryk av tio stycken äldre killar som hade
misshandlat honom så mycket att han inte kunde gå. Så vi vågade inte göra
något vi tackade och tog emot.
De fortsatte att säga dumma saker en av dem tog min keps och kastade in den
i skogen. när jag vände mig om för att hämta den sparkade han mig i ryggen
och jag föll omkull. De sparkade på mig när jag låg där. Det var en otäck
känsla som jag fick inom mig jag ville verkligen ställa mig upp så att de
inte skulle träffa huvudet. Jag kom upp på benen då fick jag en örfil. De
gick iväg och sa att vi skulle sluta tjaffsa med dem. Vi hade ju inte sagt
eller gjort något. Sjukligt hur man kan bete sig.
När vi kom hem till mig så åt vi tårta och hade trevligt. Vi pratade om
Kärrslund om hur bra det skulle bli, men innerst inne visste jag att det
skulle bli bedrövligt. Då skulle ”rötäggen” hålla på varje dag i korridoren
och de skulle ha med sig kompisar som gick i nian. Usch. Det var en riktigt
otäck känsla. Det känndes som att få tusen knivar i bröstkorgen.
Nu så var det äntligen sommar lov och jag ville bara ta det lugnt hela
sommaren. Bada och sola och bara vara med mina kompisar. Vi skulle åka och
bada nåra dagar efter skol|avslutningen. Vi tänkte ta cyklarna dit eftersom
att det tar en halv timme att gå dit. Vi möttes vid min tvättstuga kl
12.30. Vi cyklade först längs bilvägen sen svängde vi in på en liten,
krokig, skogs väg och det gick snabbt och bra. När vi kom fram så var det
proppfullt vid stranden och alla bryggorna var upptagna. Vi la våra
badlakan i kanten av ett litet, grönt skogssnår. Sen gick vi och bytte om i
ett av badhusen. När vi hade bytt om lämnade vi kläderna och gick ner till
stranden. Vi badade och hade kul.
Efter att vi hade badat begav vi oss till Mcdonalds för att äta. När vi
hade ätit begav jag mig hem för jag skulle på träning.
Jag kom inte långt för på vägen mötte jag Richard, Richard, Schorman och
Alban. Schorman och Alban var bröder, men Alban var inget ”rötägg” men hans
bror var av det värsta man kunde tänka sig.
Jag hade köpt ny keps så dom var bara tvugna att ta den. Schorman tog den
och spottade i den. Känslan att vara med om en sån här sak är obeskrivligt.
Jag kände ju Alban, Schormans store bror, så Schorman kunde jag slå men han
sprang iväg och jag sprang efter. Han skulle på fotbolls|träning så han
sprang dit. När jag kom fram dit gick jag fram till Schorman.
– Du får ge mig 300 kronor till en ny keps, sade jag
– Nä glöm det, du kan träffa den, sade Schorman
– Om du inte ger mig 300 kr så kommer du få se på fan eller så kommer jag
hem till dig och pratar med dina föräldrar, sade jag
– Glöm det, sade han
När vi stått där och tjaffsat ett tag kom hans tränare.
– Stick här ifrån din jävla rasist, sade han otrevligt till mig. Han
upprepade de orden flera gånger och jag gick där ifrån medans Schorman stod
och hon log.
Nu hade jag bestämmt mig. Jag ville inte gå i Kärrslund. Jag ville gå
Dalvik.
Jag gick sakta hemmåt och när jag kom hem berättade jag allt för mamma. Jag
sa också att jag absolut inte ville gå i Kärrslund. Hon ringde dagen efter
till Dalvik expedition och som tur var den bemannad. Mamma sa som det var
till Rektor Kerstin. Det fanns ingen plats kvar i Dalvik. Jag hamnade på 32
reserv i sånna fall. Hela sommaren hade jag ångest. Först hade jag jätte
dåligt samvete mot alla kompisar som jag hade svikit och sen om jag inte
kom in så var jag otroligt rädd för att gå i Kärrslund med alla ”rötägg” En
av mina bästa kompisar som inte var från Källhed hette Magnus Roske och han
skulle gå i Dalvik. Det var en trygg|het (som jag nu av erfarenhet vet var
bra för mig). Nu var sommarlovet slut och jag fick lapp i brevlådan om att
jag fick gå i Dalvik skolan. Det bästa av allt var att det var i Magnus
Roskes klass. Jag hoppade högt av lycka och kännde mig som en gud på
svävande moln äntligen skulle jag slippa alla trakasserier.
Allt känndes kanon bra. Jag hade inget att vara orolig för trodde jag.
Jag har inte tänkt ordentligt. Det fanns hundratals saker att vara orolig
över.
Innan dagen då vi skulle samlas runt flaggstången utanför Dalvik skolan
kunde jag inte sova. Tankarna flög förbi min hjärna hela natten och visst
var jag nervös. Tänk om det fanns någon snygg tjej där som jag kunde bli
tillsammans med. Eller kanske fler ”rötägg” som kanske var värre än de som
jag varit med om hela min skoltid.
Första dagen var inte så farlig vi hade upprop och jag fick se mina nya
klasskamrater. Dagen därpå skulle vi till Fältet på utflyckt och det var då
som jag skulle lära känna andra elever. Vi skulle dela upp klassen så att
vi var två och två. Jag ville självklart vara med Magnus, men eftersom att
man inte fick välja, så hamnade jag med den nya tjejen från Gotland, Lovisa
vi sa inte ett ord till varandra under hela den dagen. Hon måste trott att
jag var stum. Det var trevligt den dagen tur att jag och Magnus kunde
träffas ett tag under Lunchen den dagen.
Tredje dagen. Nu skulle lektionerna börja enligt schemat och jag var
jättenervös. Eftersom att jag trodde att jag skulle vara dålig på allt. Men
den här dagen gick alldeles utmärkt. Jag och Magnus bekantade oss med
Linus. Som var en trevlig och pratglad kille. Så det var inge svårt att få
kontakt med honom. Han hade ju kompisar från Festevik som vi oxå blev
kompisar med då. Det var redan från den dagen som vi började få en bra
sammanhållning i klassen. Man kan dra slutsatsen att idén med att gå i
Dalvik skolan var väldigt bra. Många positiva saker t.ex att jag fått nya
kompisar, sluppit ”rötäggen” och det bästa av allt, en bra skolutbildning.

(Men det finns några nackdelar men dom tar vi inte upp på en sån här
trevlig uppsats!)

Mina skolår

Jag kommer ihåg hur jag kände innan jag började skolan som om det var igår.
Det var blandade tankar som rörde sig i mitt huvud, massor av tankar. Det
skulle bli kul, visst. Att börja skolan, precis som min storasyster, som
jag alltid sett upp till och velat bli som. Men tänk om jag inte skulle få
några kompisar? Tänk om läraren är dum? Eller ännu värre, jag kanske är för
osmart för att gå i skolan? Tänk att alltid vara sämst på allt man gör. Som
sagt, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men en sak var jag
säker på, det skulle bli väldigt spännande.

Första skoldagen kom. På natten hade jag inte fått mycket sömn, men ändå
var det inga problem att komma upp ur sängen på morgonen. Jag var spänd
inför mötet med min klass, min första riktiga klass. Men det släppte ganska
fort när jag kommit till klassrummet med min mamma. Jag kommer ihåg hur
lättad jag blev när jag märkte att läraren verkade snäll, för min syster
pratade ofta om hur dumma lärare hon hade och det hade gjort mig nervös. Vi
var bara i skolan en kort stund, och på väg hem längtade jag redan efter
nästa dag.

Jag älskade de första skoldagarna. Mina klasskompisar var snälla och vi
hade hur kul som helst på rasterna. Redan den första dagen blev jag kompis
med Sabina, som än idag är en av mina bästa kompisar.

Lågstadiet har jag nästan bara roliga minnen från. Varje dag fick jag
skjuts till skolan, sprang fort in för att få träffa mina kompisar och hade
kul hela dagen. Problemen var små, de fanns nästan inte. Det var bara att
leka och ha kul, vi hade aldrig några bråk i vår klass. Jag var glad över
att jag var bra i skolan. Jag fick aldrig sämst resultat på läxförhör som
jag hade oroat mig för innan skolan. Ofta var jag och Sabina hemma hos
varandra och gjorde våra läxor. På den tiden tyckte jag tillochmed att det
var kul!

Efter nästan tre år i min första klass pratade min familj om att flytta.
Först ville jag inte, jag trivdes bra där jag bodde. Men att bo i en stor
villa med alldeles egen trädgård, och dessutom ha så nära till skolan att
jag skulle kunna gå själv? Jag började längta.

Sommarlovet var nervöst. En helt ny klass! Det var nästan samma känslor som
inför första klass som dök upp. Jag hoppades att klassen skulle vara minst
lika bra. Vad rätt jag hade.

Min nya klass var ganska lik den första. Snälla kompisar, snälla lärare,
fin skola. Visst, jag saknade min gamla klass ibland, men ibland träffade
jag min allra, allra bästa kompis så det kändes helt okej.

Åren flöt på i min nya klass. Ofta kändes det som om veckorna gick på
repeat, om och om igen. Men vad gör man? Det är ju bara att gå till skolan
och ha så kul det går. Tur att jag hade så många kompisar, annars undrar
jag om jag verkligen hade gått till skolan eftersom jag tyckte att det var
så tråkigt ibland. Så kan jag fortfarande känna, men nu i högsta|diet
händer det iallafall mer på dagarna.

Efter tre år i samma klass tröttnade jag ganska mycket. Klassen blev sämre
och sämre och det var onödiga bråk varje dag. Mellanstadiet var den
jobbigaste tiden med många känslor och ovänner.

Även fast min klass blivit ganska dålig, så ville jag inte byta klass i
sexan. Jag längtade bort, men ville ändå vara kvar. Klassen kändes som en
trygghet. Alla visste vem jag var och kände mig mer eller mindre.

Vi fick träffa vår blivande klass en gång innan sommarlovet. Jag hamnade i
klass 7e tillsammans med två kompisar jag kände innan. När vi träffades var
det stelt och ganska tråkigt. Efter mötet pratade alla mycket om sina nya
klasser i vår klass. Ofta handlade det om hur tråkig klassen verkade.
Ganska dumt, eftersom man inte kände någon.

Det blev jobbigt att skiljas från mellanstadieklassen. Många började i en
annan skola än den jag skulle börja i. Bråken i vår klass hade gjort att
man kände alla för den de var, men också att man kommit på mycket vem man
själv var. Under de tre åren på mellanstadiet var det jag utvecklades som
person mest.

På sommarlovet mellan sexan och sjuan längtade jag för första gången inte
till skolan. Vem längtar till en tråkig klass? Jag tror att skitsnacket
betydde ganska mycket, för vi pratade mycket om vår nya klass, jag och de
två jag hamnat i klassen med.

Senare, när vi börjat i klassen kom vi på att vi haft ganska fel. Det var
ingen tråkig klass! Bara många nya personer som vi inte kände än! 7e,
klassen jag går i nu. Blev ganska snabbt kompisar. Redan efter första
veckan träffades vi på helgen och åkte och badade. Det kändes att vi skulle
bli en bra klass.

Nu har jag snart gått i 7e i tre år, och vi är 9e. Även fast
sammanhållningen inte är den bästa så trivs jag bra. Jag tror att de flesta
trivs och känner sig tryga.

Snart börjar jag i gymnasiet. Då har jag gått nio år i grundskolan, och så
känns det verkligen inte. Det är lång tid som har känts mycket kortare än
vad den är. Under de nio åren har jag lärt mig jättemycket, allt från NO
till saker om mig själv.

Utan skolan tror jag att jag skulle haft väldigt tråkigt, och mycket färre
kompisar. Nu hoppas jag bara att allt ska gå bra när jag börjar i en helt
ny klass, helt ensam på gymnasiet.

Min syn på skolan

Skolan är bra för lärarna har en bra kontakt med eleverna. Mina bra
synpunkter är tex: Arbete som är väldigt bra för då kan vi göra klart läxor
och andra arbeten som vi får. Vi har också Reflektionsda|gar. Då kan man
jobba med det som man behöver eller vill arbeta med. BLB är något som är
mycket bra och moste vara kvar för alltid.

Arbets miljön är inte så hemskt bra efter som skolan renoveras. I bland hör
man borar och andra ljud som stör lektionerna. Det är tråk|igt at man inte
kan göra not åt det. Det enda man kan göra är att vänta så dem blir klara.
Det är tråkigt att vi nior inte kommer att se när skolan är klarrenoverad.

Ni borde göra så mattanterna lagar betre mat. För i bland så äter nestan
ingen. Monga går och äter pitsa, kebab, hamburgare eller godis. Det är inte
så hemskt monga som gör så för dom har inga pengar eller så vill dom inte
slösa pengar. ”Och det är inte bra!” Ni borde renovera omklänings rumen.
För i bland luktar dom så mycket så att man nestan inte kan gå in, en gong
så funkade inga lampor bara dom som var i duchen så vi fick typ byta om i
murkret, i bland så kan vi inte ducha för att det är för eckligt i
ducharna. Ni borde köpa nya böker. För vi får heften och i bland så moste
vi dela på bök|erna.

Bra synpunkter Jorge