2003 – Sida 7 – Skrivbanken

Mina skolår

Första dagen i skolan var en dag jag aldrig kommer att glömma. Jag skulle
börja i klass 1 d på Stensjögården. Skolan hade skickat hem en klasslista,
men jag visste inte vilka hälften på listan var.
Mamma tvingades att följa med mig och vi blev varmt välkomna av min
lärarinna, Maj Ekeroth. Klassen såg ganska okej ut och jag hade mina
närmaste vänner från förskolan med mig. Efter två år med klassen flyttade
vi och jag skulle börja på en ny skola, Parkskolan.
Där var klassen bra. Jag fick snabbt nya vänner och vande mig vid
deras miljö. Min nya lärare, Lise, såg fort att jag var en elev som brydde
mig om skolan och var snabblärd. Jag tyckte mycket om henne, även om jag
bara hade henne under ett år. Hon var snäll, rar och gjorde alltid något
roligt utav tiden. Spela piano kunde hon mycket bra och det tog jag som ett
plus.
Nästa termin när klassen skulle börja fyran fick vi två nya lärare,
Sara Lennartsson och Annesofi Söderberg. De var trevliga, men jag tyckte
bäst om Sara, hon var bestämd och rättvis medan Annesofi mest surade. Vi
hade ett trevligt år tillsammans och när vi slutade fyran då vi skulle
börja femman efter sommarlovet berättade Annesofi att hon hade fått jobb på
en annan skola och vi skulle åter igen få en ny lärare.
Han hette Steve Hensch, engelsman och ganska ung, undervisade oss i
engelska och SO-ämnena. Honom trivdes vi mycket bättre med och vi hade ett
bra år tillsammans.
Det värsta med klassen på Park var att killarna ofta tafsade och
höllt på. Jag minns riktigt en dag.
Det var fredag. Vi skulle in efter middags|rasten och alla killarna
samlades runt mig, de började hålla på så mycket att jag blev sur och
ledsen. Jag sprang iväg till toaletterna, innan jag hann låsa dörren var en
av killarna med mig inne på toaletten. Jag bad honom gå ut men han kunde
inte sa han, eftersom de andra höllt dörren utanför. När de äntligen
öppnade var jag så upprörd att jag sprang ner till toaletterna en våning
under och låste in mig där istället.
Efter ungefär en kvart kom två av mina tjejkompisar i klassen och bad
mig öppna dörren. Jag ville inte, kunde bara inte sluta gråta och tycker
inte om att visa mig då. Slutligen öppnade jag och vi gick upp till vårt
klassrum. Lärarna hade fått reda på vad som hade hänt. Sara skällde ut
killarna som hade gjort allt, Steve satt i ett annat rum och väntade på
mig. Jag gick och satte mig hos honom, han ville veta exakt vad som hade
hänt detaljerat. Det var svårt att berätta, allt hade gått så fort och det
kändes så hemskt.
Sara kom också sen. Hon berättade att de hade fått utskällning,
vilken jag hörde och om de gjorde något igen skulle föräldrarna kontaktas.
Det var en lättnad, vi pratade inte om händelsen igen.
Inför nästa läsår, som var sexan flyttades klassen automatiskt till
Lundegård. Jag och några till från klassen valde att byta skola eftersom vi
inte ville gå där, skolan hade inte bästa ryktet precis.
Jag skulle nu gå mina sista grundskoleår på Carl Fredriksskolan.
Inför sexan skulle man välja ett B-språk, tyska eller franska, om man nu
ville. Jag valde tyska.
Eftersom jag red då, vilket jag tyvärr har slutat med nu så hade jag
min bästa vän från ridskolan i min nya klass. Under vårterminen träffade
jag en kille på skolan, han var min pojkvän senare under ungefär fyra
månader. Kanske var det det bästa som hänt i skolan?
När vi skulle börja sjuan skulle ala klasserna splittras och bli
indelade på nytt. Det var kanske bra, men ändå inte. Jag hamnade i klass 7
E, inte precis en klass man ville gå i, där var ett antal elever som var
helt av banan liksom.
Precis innan jullovet i sjuan fick jag reda på att jag skulle bli
korsettbehandlad. Min rygg var inte som den skulle, jag hade scolios. Detta
tog jag hårt. Jag ville inte ha någon korsett, det vill nog ingen, men
iallafall. Den var av hårdplast och gjorde ont. Jag kunde inte använda de
kläder som jag ville, var tvungen att använda slappa byxor och stora tröjor
för att dölja min sak. Trivdes inte alls, speciellt inte i skolan. Kunde
inte vara mig själv och såg konstig ut. Slutet blev att jag slutade använda
den som jag skulle.
Nu går jag i nian, det är min sista termin här på Carl Fredrikskolan.
Det känns bra, men ändå inte. Kommer sakna alla de som verkligen har betytt
något.
Jag har sökt till Samhällsprogrammet med inriktningen
samhällsvetenskap på Silversjö här i Trelleborg. Har varit där på
studiebesök och hälsat på. De har och håller på att bygga om. Där är och
kommer att bli mycket fint. Trivdes jättebra där och jag tycker att det ska
bli skönt i en annan miljö. Jag ska fortsätta att läsa tyska, vilket jag
tycker bra om och hoppas på att komma i en klass jag kommer att trivas med.
Min älskade vän, själsfrände och allt har sökt till en annan linje och hon
är helt klart den jag kommer att sakna mest.
Tänker positivt, jag har bytt skola, klass och lärare ganska mycket
och då har det gått bra. Det kommer det att göra nu också.

Inskannad version

Mina skolår

Allt förändrades i åttan. Det var då jag började plugga. Jag hade precis
börjat åttan, och hade mycket press på mig. Det var mitt första skolbetyg,
och jag ville inte göra mina föräldrar besvikna.
Jag kommer ihåg sexan och sjuan jag gjorde aldrig mina läxor och gick
sällan till lektio|ner. Men nu var jag tvungen att ändra på det.
Jag började plugga hårt, och gick alltid till mina lektioner. Det började
kännas riktigt bra. Jag gjorde mina läxor och var mycket aktiv på mina
svenska lektioner. Det var första gången som jag kände att jag kunde klara
skolan. Och jag imponerade på många lärare, och snart började de att tro på
mig. Jag var väldigt lycklig och nöjd.
Så småningom började jag att älska skolan, mina läxor, lektionerna och
proven. Allting blev mycket lättare och jag ville aldrig sluta åttan. Åttan
var mitt livs höjdpunkt, för varje dag det gick, blev jag bättre i varje
ämne. Jag tog vara på mina möjligheter, och ville inte slösa min skoltid
till allt annat. Jag hade några vänner som inte brydde sig om skolan.
Och jag är väldigt glad att jag började plugga itid. Vem vet vad jag hade
för mig idag. det är min lyckliga och största minne från åttan.

Inskannad version

Mina skolår

Trygghet Gemenskap

Dessa tre grundstenar är vad min berättelse grundar sig på.

Först ska jag sätta er in i bilden: Jag har gått i samma klass i fem
år. Under åren har den tunnats ut, men nytt, friskt blod, har aldrig
tillåtits blandas in.
Runt varandra har vi byggt en gemenskap, stark, ty den kom att bli vår enda
trygghet. Vår klass A, A – vi har alltid varit A, kom till sin början i
sexårsverksamheten, ty det var sagt så att en stark gemenskap redan så
tidigt som möjligt var något mycket positivt. Allt var så perfekt uttänkt.
De lärare vi haft, som alla var kvinnor, var de lärare som blev vårt första
substitut för våra mödrar. Det var inte mer än naturligt att det var dessa
som skulle över|lämna oss till skolan. Skolan ja. Att börja ettan var
paradiset. En gång i veckan tog våra lärare med oss till vårt blivande
klassrum, där vår blivande klassföreståndarinna väntade. En fantastisk
sådan. Första ”lektionen” ängnades åt presentationer samt instruktionen att
till nästa tillfälle vi skulle ses, ta med oss kuddar hemifrån. Det var vår
frökens, vi skulle kalla henne så, åsikt att kuddar re|presenterade
trygghet från hemmet. Nästa gång tog vi mycket riktigt med var sin kudde,
och vi instruerades att placera dem i en ring. Vi satte oss ned, och
talade. Vi fick bekanta oss med klassrummet, inreda bänkar, men mötet
avslutades alltid med att klassen satte sig ned i cirkeln.
När vi väl skulle börja första årskursen, kände vi redan till allting så
pass väl att vi kunde börja undervisningen direkt, med engelska sånger och
räkning. Personlighet uppmuntrades och bokpapper samt tecknings timmar,
representerade detta.
Det hela lyckades: Skolan blev ett nöje. Allting var frid och fröjd, men
allting har också en baksida.
En så älskvärd fröken, blev älskad även på annat håll, och detta ledde till
nyheten – Hon var med barn. Till en början var detta endast ett glädje
moment i vår tillvaro. Sedan kom det till vår kännedom att hon skulle
försvinna, överge oss, för barnet! Förlusten av vår stora trygghet, ledde
till starkare sammanhållning i klassen. Klass A. Budskapet om vår nya
lärare, fäste vi inte allt för stor vikt vid. Vi var övertygade om att det
bara fanns bra lärare. Vi hade fel. Den lärarinna vi fick var en
pensionerad sådan, som återtagits i tjänst, då hon hade stor erfarenhet;
och bodde i området.
Vi var alla nyfikna på hur hon skulle lägga upp undervisningen, men behövde
inte vänta länge. Metoden var belöning – bestraffning, med betoning på det
senare. Några var nyfikna på hennes tolerans nivå, och testade gränserna.
Hennes erfarenhet sade henne att det bästa sättet att få stopp på detta,
var att skilja bråkmakarna från varandra.
De skärmar på hjul som tidigare tjänat som anslagstavla samt bestyr i
diverse lekar, tjänade nu syfte som rumsavdelare. Dessa skulle hindra
elementen till problem från att ta kontakt. Ack så fel man kan ha. Murar
byggs för att rivas, och det som sker bakom en, anas inte av någon på andra
sidan. Papperskriget var ett faktum. Nya bestraffnings metoder. –
Motåtgärder. Nu blev bestraffningsmetoderna servar vi skulle smasha på.
Gemenskapen stärktes av att vi ställdes emot lärarinnan. Sedan drabbades
jag av en lunginflammation. Denna ledde till drygt en termins frånvaro.
Dock låg jag vid återvändandet, fortfarande först i räkne|boken, vilket
tyder på vad som hänt under tiden. Själv hade jag dock glidit ifrån
gemenskapen under den tid jag varit borta, och jag sällade mig till den
mindre grupp av elever som föredrog lugnet framför öppet uppror.

När lågstadiet var avklarat, fick vi en ny lärarinna i fyran. Vid detta
lärar|byte var det precis som det första, fast tvärt om. Nu tänkte vi att
vi omöjligt kunde få en bra lärare, då våra förhoppningar redan grusats en
gång. Med dessa negativa ögon mötte vi nästa ”utmanare” som vi börjat se
lärare som. Vad som bör nämnas är att vi i trean ständigt bytte lärare
mellan diverse vikarier, då vår föreståndarinna återgått till pensionen.
Denna konstanta växling förorsakade otrygghet och vidare separation från
gruppen å mina vägnar. Om vår nästa lärare finns inte mycket att säga vad
det gäller påverkan av gruppen. Gruppkonstellationerna stärktes, och jag
kan nu i efterhand säga att individbetoningen av mig var ytterst positiv
för mitt framtida skol|arbete. Under hårda läxor (Det behövdes med tanke på
lektionerna), fick jag en bred kunskaps bas.

Efter tre år i mellanstadiet bestämdes att situationen inte kunde låtas
fortgå längre. Mest p.g.a. klass rivaliteten antar jag. A och B hade blivit
oerhört patriotiska. Tvister om något så trivialt som delade bandy-mål,
kunde utlösa fullskaliga slagsmål. Genom åren hade vi i A:s antal
decimerats kraftigt. Från dryga trettio, var vi nu endast elva. Många hade
bytt klass till B, ännu fler bytt skola. Situationen var ohållbar, men den
var det enda vi hade. De ingrodda relationer vi hade till varandra hade
präglat en grupp som utgjorde lärar|kårens skräck. Vi slog ifrån oss allt
och alla. Lösningen blev en klass uppblandning. Varifrån man skulle få folk
var inget problem. B överskred nu fyrtio. För att slå hål på
sammansättningarna satte man sig i skol|ledningen ned och kontemplerade
samt samrådde med de två klassföreståndarna.

Detta kom att bli slutet för klass A. Vi, även jag, opponerade oss kraftigt
emot förslaget, och det skulle varit omöjligt att splittra klassen, om det
inte varit för vår första lärarinna. Hon kom tillbaka. Och visade upp
barnet. Vi var så slagna med häpnad att vi inte kunde säga så mycket. Det
gav oss distans. Vi kunde se tillbaka på åren. Vi såg att nya klasser
kanske inte skulle vara så dumt.

Inskannad version

När jag skulle börja ettan var jag glad, för det var något stort och man
kände sig stor.
Redan första dagen i ettan fick vi läxa vi skulle rita vad vi ville. Det
var jätte roligt med läxor på den tide i ettan, med den synen på läxor har
jag absolut inte kvar.
Läraren vi hade i låg stadiet tyckt jag om i början men ju länngre tiden
gick destu mer och mer började jag tycka mindre om henne. Hon blev väldigt
iriterad på små sake och när hon blev sur på någon så drog hon och slet i
en.
Sen när jag kom upp till mellanstadiet där har jag nog haf det bästa och
lärt mig mäst. Min lärare jag hade där var Lennart Jansson den absolut
bästa läraren jag någonsin har haft han hade allt. Han kunde skämta, han
lärde ut som ingen annan lärare kan som jag någonsin har haft. Alla anndra
klasserna tyckte han var sträng och arg men det var han inte, bara man
gjorde som man skulle så sa han ingenting. Det ända negativa med honom var
hans gympa uppvärmning som var alldeles för långa man fick alldrig tid att
göra någonting nästan.
Klassen jag hade i ettan till sexan trivdes jag bra i alla var vän
med alla alla pratade med alla så det kändes lite tråkigt att vis skulle
splitras till hög|stadiet. Det var tungt att lämna min lärare han var nog
den jag saknade mest för jag kommer ju att träffa klasskompisarna och gå i
samma klass som dom jag valde.
Först var jag inte så glad för att börja i högstadiet för man blir minst
igen nya lärare ny klass, men själv klart väldigt spännande också. Så
började högstadiet blev väldigt nöjd med klassen trivs jätte bra.
Vi fick två stycken jätte bra klassföreståndare som vi inte fick ha kvar
och sedan dess har vi hållt på och bytt hela tiden. Men dom två vi har nu
är också väldigt bra.
Jag har nog haft roligast i högstadiet men bäst i mellan. Mycket är klassen
som är rolig och bra. som jag har fått masor med nya kompisar ifrån.
Jag tror det kommer kännas väldigt tråkigta att lämna klassen och
Granhöjdsskolan men samtidigt ska det bli väldigt kul också att börja på en
speciel inriktning på en ny skola.
Skolan är rolig om man bara vill.

Inskannad version

Mina skolår
Jag minns den dagen när jag gick till skolan. Det var en fin sommar dag
solen sken och det var jätte varmt ute. Jag kommer ihåg att jag var så
stolt och glad. Jag gick där med min nya väska jag höll inte ens mina
föräldras händer längre för att jag tyckte att jag hade blivit vuxen nu så
det skulle vara pinsamt tyckte jag. När jag kom in på skolgården träffade
jag alla mina nya kompisar, fast visa skände jag redan från dagis. När vi
kom in i klassrument stod allas namn på bänkarna. Jag blev alldeles chockad
för att jag aldrig hade sett så många böcker innan. Vår lärare hette Maja
lisa hon var rätt snäll men hon var jätte tjock det är det ända jag minns
av henne. När vi började tvåan så fick vi flytta in i en ny byggnad den var
jätte fin, teglet var målat rött, stor var den också. Jag minns att allting
luktade så nytt bänkarna var mycket bättre. Och vi åt vi klassrumet. När vi
började i tredje klass så var vi äldst vi tyckte att vi var så kolla och
gryma så vi retade dem som gick i ettan och tvåan. Jag mins att vi var så
störiga så att inga vikarier ville ha oss för att vi kröp på golvet och på
bänkarna vi kastade penor och sudgumi på var andra matkrig hade vi också vi
kastade till och med på vikarien så hon vände sig och gick. När vi skulle
börja på Mellan stadiet fick vi börja på en ny skola. och vi fick en ny
lärare som hette Gunnar han var mycket snäl och rolig. Men det var rättså
svårt att byta skola minns jag för att vi kände ingen annan en bara
varandra som var från den gammla skolan. Åren gick och nu var vi så stora
att vi var äldst på mellanstadiet fast nu hade vi blivit så mogna så vi
kastade inte saker på varandra i stället så hade vi nu blivit den bästa
klassen på hella skolan alla lärare ville ha vår klass för att vi var så
bra. I slutet av sexan så hade vi en fotbolsturnering jag stod i mål jag
släppte bara in tre mål på hela turneringen och vi vann det året. Året inan
så blev vi tvåa. Och nu var det dags för sommar-lov. Vi skulle börja sjuan
det var ett stort steg i tre år hade vi gått och varit rädda för den stora
byggnaden med dem stora killarna som hade hår under armarna. Och stora var
de också nästan två gånger så stora som vi. Första dagen på högstadiet jag
skände mig så liten när vi gick i korridorerna den största skillnaden var
att vi hade fått jätte många lärare. Jag hade nu börjat i en ny klas med
elever från tre andra skolor. Jag hade hamnat med sex andra elever från min
gamla klass, det var rät skönt att käna några från inan man kände alla
sjuor på skolan. Jag var jätte nöjd med min klass 7D. Nu kände jag allvaret
med högstadiet vi fick bara prov hela tiden nästan varje vecka det var rätt
jobbigt i början men man vande sig. Och så gick det året nu var det dags
för åtan och nu hade vi fått riktig bra samanhållning i klassen. Förutom
det så kände jag ingen större skillnad kanske litte mer prov. Det som
gjorde mig gladast var att vår spansk lärare hade slutat för han var
riktigt dum i huvudet för att han gav oss bara läxor hela tiden och prov på
varje avssnit. Och nu närmade vintern och vi skulle få vårt första betyg.
Jag var inte så nöjd jag fick bara 5 vgn jag var litte besviken men det var
bara bra tror jag för att då fick jag mer motivation till skolan jag
började att göra mina läxor gjorde bättre prov resultat och jag höjde mig
till våren med 5 nya Vgn. Och så var det dags för 9 det var riktigt jobbigt
den första månaden det var jätte varmt ute det gick knappt att andas inne i
klassrumet. Och det var nu dags för vår andra prao tid det var jätte roligt
jag jobbade på en bygg firma i två veckor och jag har nu fått ett sommar
jobb där det ska bli jätte roligt och nu hade alla äntligen fått sina
mopeder vi åkte runt varje dag och vi satt och snackade med dem hella
tiden. Jag tycker att det ska bli jätte roligt och spännande att börja på
gymnasiet och träffa nya kompisar och börja på en ny skola i stan och det
ska bli spännade att se om man kan komma in på den skolan man valt i första
hand. Det ska bli jätte skönt att sluta grund-skolan. Fast jag tror att det
kommer att bli mycket jobbigare i gymnasiet än i grundskolan för att man
har större press på sig och det är indivuella arbeten. Men det ska nog gå
bra vi får låtta framtiden vissa sin sak.

Inskannad version

Mina skolår
Äntligen! Sista året i grundskolan.
Så tänker nog de flesta i årskurs nio just nu. Många tycker att det är
väldigt skönt att snart sluta, slippa outhärdliga människor. Själv tycker
jag att det ska bli rena himmelriket att komma till en ny skola med nya
människor. Börja om på nytt. Inte för att jag är missnöjd med den jag har
varit i dessa år, absolut inte. Men att kunna vara lite mystisk, få lära
känna nya människor och att dem får lära känna mig. Det längtar jag till.
Hur har nu mina nio skolår varit? Jo, de har varit fantastiska! Jag har
alltid tyckt om att gå i skolan, träffa människor. Jag är väldigt social
och jag älskar människor. Jag har alltid haft bra lärare som jag har tyckt
om. En del har varit strängare än andra, men de har alltid varit rättvisa.
Under mina nio skolår har jag också lärt mig väldigt mycket. Lärt mig hur
människor fungerar, lärt mig vilka kompisar som man skulle släppt för länge
sedan.
Det första skolåret minns jag mycket väl. Jag var rätt feg då. Jag var t.ex
livrädd för sexorna, de var så stora och skräckin|jagade. Nästan som
monster. Något som jag också minns väldigt väl var hur man gjorde när man
inte orkade äta upp potatisen i matsalen. Då tryckte man ihop potatisen på
tallriken med hjälp av servetter. När man sedan skulle gå och ställa
tallriken och slänga maten hoppades man innerligt att ingen skulle märka
det.
Hela lågstadiet var en period där man lekte väldigt mycket och lärde känna
sina klasskamrater.
Däremot var fyran, början på mellanstadiet, en ganska stor förändring. Det
började många nya i klassen och skolattityden förändrades. Inte på grund av
de nya klasskamraterna, utan på grund av att man helt plötsligt skulle vara
mer kaxig. Inte mycket lek, nej nu skulle man bli som de vuxna. Många
provade att röka i femman, sexan. Man började tröttna på sina
klasskamrater. Många som varit ens kompisar lämnade en helt plötsligt, för
nya, äldre kompisar.
I sexan gjorde man många viktiga val inför högstadiet. Man skulle välja
vilket språk man ville läsa, man skulle skriva elever på en lista som man
ville komma i samma klass med. Sommarlovet mellan sexan och sjuan var en
nervpirrig period. Man tänkte på hur ens nya klasskompisar skulle vara, hur
den nya skolan skulle vara. Hur man skulle hitta i den nya skolan. Sjuan
var ungefär som en testperiod. Man lärde känna sin nya klass, sin nya skola
och sina nya lärare. Man fick inga betyg utan lärarna kollade mest av vad
man kunde. En stor förändring skedde i sjuan, man började bli vuxen. Mer
ansvar, mer läxor och mer prov. På hösten i åttan fick man sina första
betyg. Det var väldigt spännande. I åttan fortsatte vuxenutvecklingen. Ännu
mer ansvar, läxor och prov. Nu kände man i stort sett även sin klass. Efter
åttan kommer nian som alla vet. Nian, ja här börjar det fulla allvaret. Här
kommer det prov i stora lass. Ett skepp kommer lastat med en massa prov.
Det var verkligen mycket pluggande på höstterminen i nian. Mycket stod på
spel, det var de betygen som man skulle söka in preliminärt till gymnasiet
på. Gymnasiet. Det ordet har man tänkt på mycket. Man har besökt ett
flertal skolor, haft föräldrarmöten och fått tonvis med gymnasieinformation
och häften hem i brevlådan. Man blir en aning förvirrad kan jag gott säga.
Men som sagt, jag ser framåt. Citatet ”Jag bryr mig om framtiden, jag skall
tillbringa resten av mitt liv där” är väldigt bra. Slutligen vill jag säga
att åren i grundskolan har varit många lärorika år för mig och det är jag
väldigt tacksam för. Hoppas att du är det med.

Inskannad version

MINA SKOLÅR
Jag minns första dagen då jag skulle börja skolan som det var igår. Jag
hade en rosa, tunn och lite fluffig jacka på mig. På ryggen hade jag en
rosa liten ryggsäck med Mimmi på. Jag var så stolt över min nya ryggsäck
och lycklig att få börja skolan att jag fullkommligt lyste av lycka.
Dagen innan hade mamma flätat mitt blonda hår och jag hade sovit med
flätorna så att det på morgonen var lockigt.
Innan jag skulle gå till skolan skulle pappa fotografera mig utanför huset.
Det var en perfekt dag att fotograferas ute. Det var soligt och varmt och
det var min första skoldag. Det var väldigt speciellt för mig den här
första skoldagen. Även om jag hade det här stora lyckliga leendet på
läpparna hade jag en stor sten i magen som tycktes växa hela tiden ju
närmare Lyran jag kom.

När jag kom in i klassrummet och jag såg att jag nästan kännde alla började
stenen i magen att krympa. Under mina två första år gick jag i en ett-trea
som det kallades då. Det var en klass där man blandat åk 1-3 i en och samma
klass. Jag hittade snabbt nya kompisar. Bland mina nya kompisar fanns det
även de som var ett eller två år äldre än jag själv. Men jag kom bra
överens med dem också.

På rasterna brukade vi leka i ett busksnår ganska nära skolan. Vi gjorde
små boxar och bestämde vilka som skulle vara hästar och bo i boxarna och
sedan vilka som skulle vara skötare. Jag fick oftast vara häst. Men det
gjorde ingenting det var lika roligt som att vara skötare. Andra saker vi
gjorde på rasten var att bygga kojor i skogen som låg intill skolan.
Vi byggde jättefina kojor men de förstördes oftast eftersom de var så små
och klena. Men en dag gick jag, mamma och min lillebror Johannes en
promenad i skogen precis vid skolan. Jag kom då på att jag ville visa kojan
som jag och mina kompisar hade gjort. På vägen in i skogen hittade vi
pinnar och grangrenar som vi tog med till kojan och byggde upp den till en
jättefin och kraftig koja.
Nästa dag då mina kompisar fick se kojan jublade de av lycka. Jag var så
stolt över min mamma som hade hjälpt mig med att bygga en så bra koja.

I trean fick jag byta till en hel trea för att ett-trean skulle splittras.
Min nya klass var inte så bra för att jag hade kommit ifrån mina kompisar.
Jag hittade aldrig någon riktig kompis i min nya klass. För första gången
hade jag fått en manlig lärare som inte var så speciellt snäll. lasse som
han hette, var sträng och lång. Jag gick bara ett år i den klassen men
under hela året gick jag och var rädd för honom. Bara längden gjorde att
vem som helst skulle ha blivit rädd för honom.

Men i fyran fick jag byta klass igen men den här gången till en jättebra
klass. Jag gick i denna nya klass fram till sjuan.
Jag hade fått en jättesnäll lärare som hette Ulla. Klassen hade bra
gemenskap och alla kunde vara med alla. Vi hade så roliga och lärorika
läger och resor att jag aldrig kommer att glömma dem.
Vi gick på museer, Gröna Lund, åt på fina restauranger, hade läger på olika
ställen som varje gång var helt rätt plats att ha läger på.

När det var dags att byta skola och klass igen började stenen i magen att
växa ännu en gång. Alla de kompisar jag fått på mellanstadiet skulle börja
på andra skolor så när jag kom till Lundsboskolan hade jag inte någon
riktig kompis.
Jag var nervös första dagen då jag skulle gå till denna främmande skola.
Jag tror inte att jag varit så nervös någon gång tidigare. Att börja på
Lundsbo betydde en stor förändring. Skolmiljön var en helt annan än den
varit på Lyran. På rasterna kunde man inte gå ut och leka på gården. Det
kom ingen och ringde i en klocka när man skulle gå in. Man fick ta sitt
ansvar och komma i tid och beté sig vuxnare. Jag var inte redo för det
ännu. Jag var fortfarande kvar i den åldern då man ville leka. Jag ville
inte växa upp utan kunna leka, bygga kojor mm.
Eftersom man inte kunde leka i skolan på samma sätt som man lekt på
mellanstadiet lekte jag hemma med mina kompisar där. Jag kom inte ifrån
detta lekande förens i åttan ungefär. Jag hade då mognat en hel del. Så kom
vi fram till nian. De tre åren i högstadiet hade gått så snabbt, precis som
tåget X2000 susar förbi när man står på stationen.

Om ett halvår ska jag börja på gymnasiet. När jag för ungefär att halvår
sedan fick reda på allt om gymnasiet kom det som ett slag i ansiktet. Jag
visste ju att jag skulle gå på ett gymnasium efter nian men, jag hade inte
tänkt på allt som jag fick reda på om gymnasiet. Att börja på gymnasiet,
betyder att jag ska byta skola, gå i en ny klass, få nya klasskompisar, nya
lärare, ny miljö, nya arbetsmetoder. Jag hade inte tänkt på allt detta.
Det är svårt att säga hur det kommer att bli på gymnasiet men en sak kan
jag säga, det kommer ännu en gång ske en förändring som kommer göra att
stenen i magen kommer att börja växa.
De bästa åren i skolan tycker jag har varit under lågstadiet. När man gick
från sexårsgruppen till skolan kände man att man blev äldre. Man hade
fortfarande leklusten i sig. Men när man kom så högt upp som till sjuan och
högstadiet tog det stopp. Man kunde inte hoppa runt och leka på skolgården.
Lågstadiet var bra för att man kunde leka och vara den man är. Ju äldre man
blev destå mer tänkte man på sitt utseende, på andras utseende och på
kläder mm. Åren på lågstadiet kommer jag alltid att minnas. De var de
viktigaste och lyckligaste åren hittils.

Inskannad version

Mina Skolår

Jag minns att min mamma sa att jag skulle gå på lyrans Skola. Även om vi
bodde närmare en annan skola, jag vet inte varför det blev så kanske för
min syster gick där. Det var pirrigt att börja ettan. Men jag mins att det
var kul och att vi hade en lärare som hette Kjell Björk, han var jätte
snäll.
Kjell hade vi i ettan, tvåan och trean. Men vi hade också en hjälplärare
som hette Gunnar men som kallades för skäggmonstret. Han kallades det bara
för att han hade ett enormt skägg och han var så elak. Men när vi började
fyran så fick vi nya lärare men vi blev inte av med skäggmonstret. Det vart
tuffare och tuffare, jag mins en dag när vi skulle ha ett test i Matte. Så
hade jag bråttom på morgonen till skolan. Jag ville inte komma för sent
till testet så jag cyklade fort och det var vinter det var halt. När jag
kommer ner till centrum i en hög fart så hasar jag plötsligt omkull och for
rakt ner på en isfläck med ansiktet. Det kom en person som hjälpte mig upp
och frågade om jag var okej, jag bara grät.
– Då frågade hon vart jag bodde
– Jag pekade vart jag bodde
– Hon frågade om jag kunde leda cykeln hem
– Jag nickade på huvudet och gick hem.
Det sved i hela ansiktet, jag kände med handen att något var fel. Då märkte
jag att en bit av framtanden hade gått av och att jag blödde på läppen. Jag
grät inte på vägen hem men när jag kom hem så började jag gråta när Mamma
frågade vad som hade hänt. Jag sa att jag ramlat på cykeln och hon tvättade
såret. Ett tag efter så ringde hon tandläkaren som jag gick till senare och
fixade till tanden och det blev jätte fint.
Jag var snabbt uppe på cykeln igen och dagen efter så var jag i skolan och
gjorde Matte test. Jag berättade det och visade tanden för alla kompisar.
Men på rasten var allt som vanligt jag spelade kula, fotboll och basket. vi
brukade möta grannklassen på fotboll och det blev nästan alltid bråk, jag
vet inte varför med det bara blev det. Jag kommer ihåg när vi skulle äta då
fick vi ställa oss i led och gå till matsalen.
När jag gick femman så skulle vi på klassresa, vi åkte till Naturhistoriska
museumet och såg på Kosmonova. Men när vi satt och tittade på filmen gick
brandlarmet. Vi fick gå ut och efter ett tag fick vi pengarna tillbaks. Då
åkte vi till Vasamuseumet och tittade på Gustav Vasas skepp som en gång i
tiden hade liggat på botten. Vi fick till och med gå ombord på skeppet. Det
var kul men vi var tvungna att åka med bussen hem igen. Jag skulle gärna
vilja åka dit igen någon gång.
När jag började sexan så var man störst på Skolan. Vi fick spela pingis i
en källare, det var bara sexorna som fick det. Tiden gick fort och det var
dags att spela brännboll mot lärarna. Det är tradition att spela alla sexor
gör det varje år. Jag minns att det var vi som vann och vi blev jätte
glada. Veckan efter var det dags för skolavslutning det var pirrigt för att
man skulle byta skola men först var det ju sommarlov.
Nu var sommarlovet förbi och det var första dagen i Sjundeklass när vi satt
i klassrummet så tänkte jag vilka konstiga människor.
Tiden gick och jag hade hittat nya kompisar och människorna var inte
konstiga längre. Vi var nog den stökigaste klassen på hela skolan. Den
första skolavslutningen kom och vi skulle börja i åttan.
När jag kom till skolan igen var allt så kul, att träffa kompisar och att
umgås. Vi var fortfarande stökiga och lärarna orkade inte med oss så en del
hoppade av så vi fick nya lärare nästan hela tiden. Det var svårt lära sig
något då. Men det gick fort och vi skulle börja nian. Det var jätte kul för
man var ällst på skolan igen. Men jag tycker att det har blivit lugnare i
klassen kanske bara för allvaret börjar nu. Det är många prov och det är
jobbigt. Jag längtar tills jag börjar gymnasiet men jag är nervös för att
jag inte ska få godkänt i alla grundämnen. Om jag inte får det så vet jag
inte vart jag ska ta vägen. Men jag får se vad som händer.
Den här skoltiden som har gått på Lundsbo Skolan har varit den bästa och
roligaste sedan jag började ettan.

Inskannad version

Mina skolår.

Jag kommer ihåg mitt första år i skolan. Jag var så glad när jag
började skolan. En grej som jag längtade till i skolan var att träffa alla
tjejer, jag var galen i tjejerna och jag var galen i plugget. Jag låg bland
dom första i klassen, jag och mina kompisar tävlade i allt som det gick att
tävla i, ville imponera för tjejerna. Det var skoj första, andre, tredje
året och fjärde året var vi tvugna att flytta, jag och min familj.
Vi flyttade till norrköping.
Det var inget roligt längre för jag fick inte börja i samma skola som mina
bröder. Jag behövde dom, tyckte jag.
Att flytta och börja en ny skola är inte roligt.

Jag var nervös första dagen i skolan. Jag gillade att få uppmärks|amhet av
tjejerna men den här gången var det av hela skolan. Jag kunde inte tänka
längre. Lugnt och lugnt började jag få kompisar.
Pluget försvann ur min hjärna. Jag hade många tankar. Det berodde på min
pappa och hans bror vart anfallna av två män. Det vart bråk. Min pappa
skulle åka in i fängelset men ingen visste när.
När jag började sexan fick jag reda på att pappa skulle åka in i fängelset.

När min pappa satt inne fick min mamma cancer.
Jag struntade i skolan och vart kriminell.
Min pappa satt inne i ett år. Min mamma tjatade på mig att jag ska fixa
skolan.
Jag kunde inte bry mig om skolan, bara bryde mig om min mamma mest. Jag
hade lovat att jag skulle fixa skolan.
När jag gick i åttan dog min mamma. Jag la av med det kriminella och
började ägna mig åt skolan. Det var svårt från början men jag började
förbätra mig mycket. Jag fick mycket hjälp av Hasse. P. Hasse. P är min
kontaktperson. Jag fick honom när min pappa satt inne i fängelset. Jag har
honom fortfarande.
Hasse är en person som ställer upp för allt. Jag är glad att jag har
hon|om.
Nu i åtan och nian fösjöker jag att göra mitt bästa i skolan. Jag håller
mina löften Det räkte att jag gjorde mitt bästa.
Jag har höjt upp mina betyg men jag vet inte om det räcker. Jag tycker mina
första skol år har varit toppen.
Just nu vet jag inte om det är lika roligt i skolan för nu är det på
allvar.

Den här berättelsen är sann.

Inskannad version

MINA SKOLÅR!
Jag har snart gått i skolan i nio år. Och jag har bytt skola en gång bara,
och det var då jag skulle börja högstadiet.

När jag först började i ettan var jag jätte|nervös och rädd, jag kunde ju
inte prata flytande svenska. Och jag hade bara bott i Sverige i ungefär 2
år. Jag hade inte häller så många kompisar, jag kände mig lite utan|för
helt enkelt. Men efter några veckor i klassen så kändes allt bättre. Jag
hade redan fått många kompisar, och det var inte så jobbigt det där med
språket längre. Att vara invandrare och byta kultur och traditioner är inte
lätt. Speciellt om man är vuxen. Jag tror nog att det var därför jag lärde
mig språket rätt så fort, p.g.a att jag var liten.

Jag minns inte så mycket om mina skolår på lågstadiet, men jag kommer ihåg
mycket om mina skolår i mellanstadiet.

Trumman hette skolan jag gick på i låg- och mellanstadiet. Det var roligt
att gå där. Dom flesta lärarna var trevliga, snälla och glada för det
mesta. Mina lärare i lågstadiet hette Malin, Lena och Hans tror jag. Och
mina lärare i mellanstadiet var Lennart och Johanna. I 4:an och 5:an hade
vi Lennart i nästan alla ämnen, förutom i engelskan och ÖÄ:n. I 6:an hade
vi Johanna i nästan alla ämnen.

När jag gick i lågstadiet hade jag en bästis som hette Anna. Men hon bytte
skola när vi gick i 3:an Så jag blev tvungen att hitta en ny bästis, och
det gjorde jag. Melanie hette hon. Vi var ofta med varandra men efter ett
tag så växte vi ifrån varandra. Och vi hamnade i olika klasser när vi
skulle börja mellanstadiet. Då började jag att vara med en annan kompis som
hette Senja. Jag och Senja lärde ju känna varandra när vi gick på lekis.
Och vi hade gått i samma klass sen 1:an. Hon går fortfarande i min klass.

När jag började i 7:an förändrades allting. Man fick nya klasskamrater, nya
lärare, allt var nytt. Det kändes också jobbigt att börja på en ny skola.
Jag trodde inte att jag skulle trivas här, men det gjorde jag ändå. Snart
har jag gått på Vallsbo i 3 år. Och snart ska jag sluta här, och börja på
gymnasiet. Det känns konstigt och jag blir nervös varje gång jag tänker på
det. Men när jag tänker tillbaks på mina skolår så har det varit mycket
roligt, konstigt, jobbigt m.m.
Varje gång jag har bytt klass eller då jag bytte skola så har jag alltid
trott det värsta. Jag har alltid tänkt negativt, men nu inför gymnasiet så
har jag faktiskt börjat tänka posetivt. Visst är det nervöst och pirrigt
men det går nog över tror jag, det har ju gjort det förut så.

Det känns skönt att sluta högstadiet snart. Jag känner att jag har växt upp
så mycket nu, snart är man vuxen och ska bygga upp sin egen framtid. Skolan
är något viktigt, jag tror nog att jag är den jag är p.g.a skolan, men
också p.g.a vart jag kommer ifrån och där jag har växt upp och viktigast av
allt så tror jag att min familj och kultur har mycket med det att göra.
Jag kan inte uttrycka och beskriva mina tankar, känslor och minnen på ett
bra sätt, så att ni förstår hur mina skolår har sett ut eller varit. Men
jag kan säga det att jag har spenderat snart nio långa år av mitt liv på
att gå i skolan, men det är något som jag aldrig kommer att ångra.