År då uppsatsen är skriven: 2003

Mina skolår
Vårterminen i årskurs 9. Hur är det möjligt att tiden har gått så fort?
Det känns som att tiden fått ben och bara har sprungit iväg.
Gick jag inte i 1:an nyss?
Jo, det gjorde jag, kommer ihåg det så väl. Jag kom för sent till allra
första skoldagen också men tur som det var gjorde det inget. 1:an – 2:an
innebar EME. Det var ett gäng som bestod av mig, Martin och Eon. (EME står
för våra namn, samma metod som ABBAs.) Vi var de coola smågrabbarna som
samlade på döskalleklistermärken.
Läraren vi hade då hette Margareta, undra om on ens lever idag?
I 1:an och 2:an höll vi till uppe på ”lillskolan” men när vi skulle börja
3:an fick vi flytta ner till den skola jag går på nu, ”forsskolan”. Min
föredetta klass 2:B slogs ihop med 2:a för att bilda 3:A. Eftersom 2:As
elever och 2:Bs elever kom så bra överens vart det lätt lite tjafs i
klassrummet. Efter några veckor som en enad klass begravdes stridsyxan.
Jag fick även en ny lärare i 3:an, Inga-Lill, fast jag hade fortfarande
Margareta också. De två kom inte så överens så det var inte ofta man hade
en lektion när både Margareta och Inga-Lill undervisade samtidigt.

Tiden gick och man började i 4:an, vuxet värre tyckte man. Vi fick byta
lärare till en som hette Jan, en skäggig gubbe som var snäppet strängare än
våra tidigare.
Det bästa minnet just från 4:an, eller från 4:an – 6:an, är när jag och en
bunt spänningssugna klasskompisar gömde oss i klassrummet under rasterna.
Eftersom vi var tvungna att vara ute under rasterna var det väldigt
spännande när en lärare, antingen Carla eller Sven, kom in och letade oss i
det trånga klassrummet med över 30 bänkar. Jag har ett starkt minne av att
jag satt i en brun wellpappkartong, som en TV hade varit i, och gömde mig.
Den var placerad under ett litet bord. Jag undrar än idag hur jag fick
plats! Andra ungar hade gömt sig i ljusgråa höga skåp, vissa låg ovanpå de
där skyhöga skåpen. Det var roligt det, men mindre roligt om man åkte fast.
Då fick man sig en rejäl utskällning plus att man fick ta på sig
ytterkläderna och gå ut.

Sen efter tre år med Jan var det tack och adjö, man var redo för 7:an.
Efter ett långt varmt sommarlov började skolan bli lite mer allvarlig. Man
hade inte en och samma lärare i varje ämne längre. Bänkarna med utrymme för
skolmaterial försvann också. Man hade skåp istället, gråa och nerklottrade
var dom. 7:an gick nog fruktansvärt fort, för rätt som det var, när man var
2:a på 9:ornas ”bejb|lista” och när sommaren hade börjat komma så tog det
slut. Gräset var ytterligare grönt, solen gassade ännu en gång som ett
stort element.
Sen efter tio veckor kom den kalla hösten igen, för fjortonde gången i mitt
liv.
Årskurs 8 var nog den jobbigaste hittills, jobbigare än den del av 9:an jag
upplevt iallafall. Den var jobbigast men ändå roligast. Då var alla
kompisar omkring en, ifrån 7:an till 9:an.
Fast mycket orättvisa och tråkiga saker upplevde man också. Exempelvis
hamnade många av mina vänner i knipa efter att ha gjort nåt de verkligen
inte borde ha gjort. Själv så blev jag oskyldigt anklagad för vandalism och
skadegörelse. Det var otrevligt och kränkande. Speciellt när man får böter
på 20.000 kronor. Som tur var lades fallet ner och jag slapp betala. Alla
otrevligheter jag berättade om nu inträffade på vårkvisten och just som det
var, så var det sommarlov igen.

Och jo, nu är det jag eller vi som går i 9:an. Det som var så himla stort
är inte längre det, tvärtemot. Känner mig faktiskt mindre, för jag jämför
allt med gymnasiet nu. Eller, på ett sätt känner jag mig stor,
storleksmässigt. Om vi jämför oss 9:or med 7:orna. De är verkligen, då
menar jag VERKLIGEN jättesmåa! Knappt att de är en meter! Aldrig i livet
att jag var så liten när jag gick i 7:an, inte en chans! Antingen har
människan börjat bli mindre, eller så är 7:orna på denna skola en grupp
vanskapta ungar eller nåt. Nej då, men de är väldigt småa.

Som sagt, tiden rinner iväg alldeles för fort. Snart så lämnar man
Enskededalens skola för gott. Det känns alldeles underbart på ett sätt, men
motsatsen på ett annat. Jag kommer nog sakna skolan och lärarna, de få man
gillar, enormt mycket. Samtidigt kan jag knappt vänta tills jag börjar på
gymnasiet!

Det kommer också kännas väldigt konstigt att behöva skiljas från klassen
och från sina bästa vänner. Sedan 6:an har det varit jag, Eon, Lukas och
Martin, och ingen av dom ska gå på det gymnasie jag ska börja på. Alla
saker vi har gjort och fått upplevt under alla dessa år är oförglömliga.
Jag tror personligen att vi är de som har haft roligast bland alla elever
under skoltid.

Jag kan erkänna att det känns som om man har kastat bort lite av sin bardom
men det är inget jag kan göra åt det.
Man får ha så roligt man kan ha under den del som är kvar, för man är inte
ung för evigt.

Att byta skola/Att byta klass

När jag gick på lågstadiet så bytte jag klass väldigt ofta, men jag hade
inget val. Det bara blev så. Precis när alla i klassen lärt känna varandra
och börjat umgås så fick vi splittras. Jag var rätt liten då så jag minns
inte vad lärarna hade för argument, men vi i klassen protesterade.
Det var spännande och nervöst att byta klass, men jag lyckades skaffa mig
nya vänner. Det är ju positivt på ett sätt, men även negativt, eftersom man
oftast glömmer bort de andra vännerna som fick gå i en annan klass. Man
tappar kontakten med dem väldigt lätt.

Att byta klass och att byta skola känns inte lika dant alls. För om man
byter klass så är man kvar i samma skola, men byter man skola så kommer man
till en helt annan miljö, och det kan vara svårt att vänja sig. Fast jag
trivdes rätt bra här på skolan i början, när inte ”allvaret” dragit igång.
Nu är det sån press på oss elever från alla lärare, och skolmiljön har
försämrats med åren. Klotter överallt, spott på golvet, snus i taket m.m. Å
andra sidan är det kanske bra att vänja sig vid all press, för vi slipper
nog inte undan den på gymnasiet heller.
När jag skulle byta skola var jag jätte nervös, jag trodde inte att jag
skulle trivas, trots att de flesta som redan gick där gav skolan bra
kritik. Det var när vi började här som alla klagomål drog igång. Inte
precis i början, men efter ett halvår kanske. Vi gav skolan dålig kritik
hela tiden, och jag tror att det inspirerade andra elever till att tycka
lika dant.
Klassen jag placerades i var okej, fast vi hade aldrig haft en bra
sammanhållning. Det har alltid varit nån som inte är omtyckt eller några
som ständigt bråkar. Man var faktiskt mycket snällare på lågstadiet, och
jag var t.o.m mer social av mig då. När jag hade bytt klass kunde jag bara
gå fram till någon och börja prata. Det vet jag inte om jag skulle kunna
nu. Det finns folk i klassen som jag aldrig har pratat med under de här
åren, och det bevisar ju våran dåliga samman|hållning. Jag gillade skolan
mer när jag var mindre. Då var allt roligt, och de flesta var sociala och
trevliga.
Det är inte lätt att komma till en ny klass/skola om man är blyg av sig,
det är många som är det nuförtiden. Jag tror att det är viktigt att ta
initiativ när man är ny nånstans, annars kommer man nog inte långt. Man kan
inte alltid ta för givet att alla andra tar första steget och börjar prata,
utan man får tänka om i så fall. Klarar man av det så klarar man nog det
mesta här i livet. Och det är nog viktigt och lärorikt att övervinna den
känslan, att man inte vågar något, man får bättre självförtroende och blir
mer säker på sig själv.
Jag själv var väldigt blyg när jag började här (är det fortfarande), men
jag hade gamla kompisar i klassen som jag umgicks med till en början.
Senare blev jag lite mer social och hittade nya bekantskaper, men de gamla
bekantskaperna finns dock inte längre. Det var massor med bråk och
missförstånd som gjorde så att banden mellan mig och några andra bröts. Men
jag tog det ganska bra, ’livets nedgångar gör att man uppskattar
uppgångarna mycket mer’. Även om ’uppgångarna’ är relativt säll|synta
gällande mig nuförtiden, så uppskattar jag dem väldigt mycket.

Om jag nu ska dra en slutsats så skulle jag vilja skriva att åsikter och
känslor angående skol- och klassbyten är individuella, men de flesta tycker
nog att det är spännande med både miljöbyte och nya ansikten.

Du berättar med ett djup ang att byta skola. Du reflekterar och
funderar. Det är tydligt. Relationer till varandra är huvudtemat. Språket
är bra. VG

Att byta klass/Att byta skola
Under min skolgång har jag blivit tvungen att byta ut det mesta. Det
började med att jag fick en lite konstig lärare i ettan. Jag kan inte
riktigt förklara vad jag tyckte var konstigt med Ida, som vi kallade henne.
Kanske var det att hon alltid gick runt i klassrummet och pratade om sig
och hennes barn eller så var det att hon aldrig blev arg hur mycket vi än
bråkade.
Eleven markerar nytt stycke, både med ny rad och indrag När jag började
tvåan blev Ida gravid och vi blev tvungna att ha en annan lärare. Jag blev
då ganska orolig för att den nya läraren skulle vara elak och ännu
tråkigare än Ida. Den nya läraren hette Agneta och hon var betydligt mer
livfull än Ida. Agneta var dessutom en ”MCknutte” och det gjorde det hela
lite roligare. Under mina två första år i skolan hade jag lärt mig läsa,
skriva och räkna. Jag gillade Agneta mer än Ida och därför lärde jag mig
också mer med henne.
Sedan kom trean och Ida var tillbaka. Halva min klass hade dessutom bytts
ut så man kan väl säga att det var ganska nytt. Treans läsår gick förbi
utan några problem och vi hade avslutning i Nybble kyrka precis som åren
innan. Men när vi slutade fick vi reda på att alla klasser på skolan skulle
göras om till ett/tvåor, tre/fyror och fem/sexor. De blandade klasserna
gjordes nog för att eleverna skulle hjälpa varandra. Jag tyckte då precis
som nu att det var en mycket dum idé att göra så. I fyran tyckte jag att
klassen var dålig, samtidigt som min lärare Sonni var en riktig typ. Han
brydde sig inte ett dugg om vad vi gjorde eller hur det gick för oss i
skolan. Sonni hade vi som tur var inte längre än en termin.
Andra terminen i fyran blev bättre än den första tack vare Siv som blev vår
nya lärare. Jag trivdes inte så bra i klassen men man var ju tvungen att
jobba ändå. Det enda som var kul i skolan var att leka med kompisar på
raster och att gå hem.
Femman började och jag fick börja i en ny klass. Jag fick två nya lärare.
Jag kan bara komma ihåg att den ena hette Jens. Mina minnen av den andra
läraren är bara att hon var en sur tant som troligen bara arbetade på
skolan för att hon inte kunde få något annat arbete. Vi hade också en
tredje lärare i ett eller två utav våra ämnen. Hon hette Lisa Jensen och
kom från Dannmark. Jag var mycket trött på att gå i den klassen jag hade
då. Det förekom mobbing i klassen. Nästan alla i klassen mobbade en tjej
som var helt liten, dum, likblek och hade utslag i hela ansiktet. Vi
kallade henne för liket. Jag var faktiskt så trött på klassen och lärarna
att jag bara satt och ritade på lektionerna. Detta resulterade i att jag
nästan fick gå om. Det enda som räddade mig från det var att jag alltid
fick bra eller mycket bra resultat på proven.
Äntligen börjar sexan och jag är en av de största på skolan. Ny klass igen
och nu slapp vi den sura tanten till lärare och hade bara Jens och Lisa.
Jens var vår klassföreståndare. Lisa var en mycket sträng lärare men hon
var också den bästa jag haft. Hon gjorde oss rädda för henne och det
resulterade i att vi gjorde alla läxor och alltid vårt bästa. Den nya
klassen var mycket godkänd och jag trivdes bra. Om jag skulle fått betyg då
skulle jag nog haft MVG eller VG i alla ämnen. Jag fick umgås med
kompisarna mer i skolan och det gjorde mig pratigare och gladare än förr.
Jag längtade så efter att få slippa den lilla skolan så kallad
Kvarnabyggdsskolan.

Nybblebo! Äntligen högstadiet och ett steg närmare vuxenlivet. En helt okey
klass med många lärare och roligare lektioner. Det var i alla fall vad jag
trodde när jag började. Efter ett tag insåg jag att det inte var så kul att
byta skola. Många kompisar börjar i andra klasser och man blir tvungen att
lära känna nya lärare och nya elever. Trots detta tyckte jag att det skulle
bli kul att gå i sjuan. Jag kunde gå i samma klass och samma lärare i tre
år. Självklart byttes några lärare ut men jag har bara varit missnöjd med
en av lärarna. Han hette Nils-Erik och var en gammal outbildad gubbe som
bara pratade om socker hela lektionerna fast vi redan hade gjort allt om
socker.
Nu ser jag fram emot att få börja gymnasiet och träffa nya kompisar. Det
ska bli mycket skönt att slippa alla onödiga ämnen.

G

Att byta skola/Att byta klass

Pelle var en vanlig pojke på 2000-talet han var 13 år gammal, han skulle
börja i 7: an i Katrineholm. Men han bor i Strångsjö, men Strångsjö har
inte högstadium. Pelle räknade dagarna hela sommar lovet tills han skulle
börja i högstadiet. Den 22 augusti satt Pelle med sin mamma som heter
Annika. Pelle och hans mamma pratade om hur mycket dom saknar Tomas, Tomas
är Pelles pappa. Han Dog i en bilolycka. Pelle brukar ligga och gråta på
kvällarna, men Annika pelles mamma brukar säga ”du är en vuxen man du kan
inte gråta nu”. Varje gång hon säger så, så brukar pelle sluta gråta och
tänker på hur roligt det ska bli att börja på en ny skola. En vecka senare
väckte pelles mamma han och sa ”du måste vakna du ska till skolan”, då flög
pelle upp ur sängen slängde på sig klädderna, sprang till köket satte sig
vid bordet och väntad|e på frukost. Pelle åt frukosten snabbt, sprang till
toan borstade tänderna, fixade till håret och tvättade ansiktet. Pelle byte
klädder igen han kom på att han hande köpt nya klädder till skolan. Det var
ett helt nytt par Elwood byxor (Det är Skatarebyxor) som satt helt perfekt
på honom och en one off tröja det är en hood tröja med luva. Han älskade
Skatareklädder för att han är en skatare. Han är jätte duktig, han brukade
vara med i tävlingar innan hans pappa dog. Nu skatar han inte mycke. Nu var
klockan mycke han var på väg att missa bussen. Han tog sin väska och
skateboard och åkte till bussen, Pelle han precis till bussen. Han satte
sig i mitten på bussen brevid sin kompis Daniel, han var också skatare.
Pelle frågade Daniel om han var närvös? Daniel svarade, Jag är jätte
närvös. Daniel tänkte på alla tjejer som går på den skolan, det är as
snygga tjejer i Katrineholm. När dom kom fram till skolan. Pumpade pelles
hjärta jätte fort, Han var så närvös. Dom gick av bussen så kollade Pelle
efter andra skatare men han såg inga. Pelle visste vart han skulle så han
Hoppade på sin skateboard och åkte ditt, på vägen ditt såg han att alla
killar hade modeklädder Pelle tänkte ”snälla säg inte att alla killar är
mode nördar”. Men det var bara mode närdar på den skolan. Killarna kastade
papper på Pelle och ropade taskiga saker till han som till exempel. Jävla
skatare, pundar jävel, skatar hora. Pelle brudde sig inte han tänkte att
dom var avundsjuka för att dom inte kunde stå på en brädda. Pelle tyckte
att det var dom som var töntar. Pelle hade ganska lätt för sig att bli arg.
Pelle gick in i klass rummet, läran sa att detta var inte en bra start på
skolåret att komma för sent, dom andra i klassen skrattade. Pelle satte sig
längst fram vid ett fönster och spanade efter om det var några som
skolkade. Några killar längst fram kastade suddigum på pelle, Han började
bli arg. Tillslut så ropad era jävla modenördar sluta cp’a. Killarna blev
väldigt arga. När klockan ringde så sprang alla ut. Pelle tog sin
skateboard och rullade ut ur klassrummet. Han tänkte skata på rasten. När
klockan ringde igen så gick alla sakta in. Pelle kom inte för sent till
någon mer lektion den dagen. När skolan var slut, skulle alla gå till
bussen men en kille fällde pelle när han skatade till bussen. Pelle reste
sig upp igen och sa vad fan gjorde du så för, då märkte att det var fem
killar som stog runt Pelle. Den ena killen var lång och såg ganska stark
ut. Killen var blond, med blåa ögon, killen hade buffalo skor och lee
jeans. Killen sa ingenting han stog bara och kollade på pelle i några
sekunder sen smällde han till pelle med sin knytnäve rätt under ögat på
pelle allt blev helt svart för pelle. När han vaknade upp så stog det fem
killar som stog och sparkade på han när han låg ner. När dom slutade sa dom
till han ”du ska inte komma hit och tro att du är något”. Han spottade på
pelle när pelle låg ner.
pelle kunde inte resa på sig. När pelles mamma märkte att pelle kom inte
med bussen blev hon orolig, så ringde hon till Daniel och frågade om pelle
var där men Daniel sa att pelle åkte inte med bussen, då blev Annika orolig
så hon satte sig i bilen och åkte till skolan. När hon kom fram ser hon en
ambulance och en polis bil, hon springer dit, då ser hon ambulance förarna
lägga in pelle i ambulancen. Hon frågade vad som hade hänt. polis sa att
han hade blivit misshandlad men han kommer att överleva. Annika åkte efter
ambulancen till sjukhuset. Dom la pelle på operations bordet. Det vissade
sig att dom som misshandlade han hade stukigt en kniv i ryggen på han.
Pelle hade tur för att hade dom stukigt kniven i han en halv centimeter åt
sidan hade pelle varit förlamad. Pelle fick ligga på sjukhuset i två veckor
sen fick han åka hem. Polisen fick tag på killarna. Dom hamnade på
ungdomsanstalt.
Efter 2 månader fick Pelle gå till skolan. Efter allt deta var det lungt i
skolan. Pelle saknade sin gamla skola, sina kompisar och lärarna. Hans
gamla skola var jätte fin, och den var full av andra skatare. Alla hans
kompisar på skolan var skatare. Lärarna var alltid snälla och glada. På
dena skolan är alla Lärare arga och tråckiga. Det fanns inga skatare. och
skolan är tråckig. Pelle tycker att det var svårt att hänga med. Så han
fick en hjälpassistent. Det gick ett ryckte om att Pelle var så farlig han
var tvungen att ha en hjälpassistent. Men det började bli bättre i skolan,
tillslut slapp Pelle ha en hjälpassistent. Pelle gick med i elevrådet. Han
ville verkligen ändra skolan, så att den blev bättre. Han Började tycka om
skolan bättre och lärarna blev snällare och gladare, dom började gilla
pelle. Men det var bara han och Daniel som var skatare. Det kan vara svårt
att vara ny på en skola, det är svårt att få nya kompisar när man är inte
som alla andra. Men det gick bra för pelle. Oftast leder det till att det
blir bråk på skolan om man är ny och är kaxig, och om man är inte som alla
andra.

Mina skolår

Vad har skolan egentligen betytt för mig? Ser jag tillbaka på mina skolår,
har den med stor sannolikhet betytt mycket. Det har inte bara varit en
plats för lärande, det har även varit en gemensam träffpunkt för personer i
min egen ålder. Det är en plats där man känner sig välkommen och kan knyta
nya vänskapsband.
De senaste nio åren har varit fulla av nya intryck och förväntningar. Trots
det har skoldagarna inte alltid varit lätta att ta sig igenom.

MINA TRE BÄSTA ÅR

För ett tag sedan fick jag en fråga. En fråga som kan ha många olika svar.
Den löd;
– Vem har varit din bästa lärare?
Jag blev relativt förvånad över hur lätt det var att svara. Jag har haft
många olika lärare, varav de flesta har varit bra, men av någon anledning
svarade jag att min första lärare, i klass ett till tre var min bästa.
Det är nog inte så svårt att förstå. Det var tillsammans med henne jag för
första gången fick träffa mina klasskamrater. Tjugo personer som jag skulle
lära känna väl. Det var också hon som skulle ge mig grunden till allt jag
kan. Jag mins en mycket spännande dag ettan, en av de allra första. Det var
en sådan där dag som man inte ville missa för något i världen. – Hela
klassen skulle gå på skattjakt.
Att det var vår lärare själv som gömt skatt|kistan i det ihåliga trädet
förstod antagligen alla. Det var dock inget man fäste sig vid, en skatt är
alltid en skatt.
Jag mins att det var jag som fann den svarta, något slitna, asken och fick
bära den in. Inne i det stora ljusa klassrummet, sittande i en ring, kom
det stora ögonblicket, asken skulle öppnas. Alla var förväntansfulla och
iakttog noggrant när locket fälldes upp. Asken skickades runt och alla fick
välja något som man tyckte extra mycket om.
När det blev min tur tog jag mig en titt, och plockade upp en brosch som
föreställde en fjäril. Det var en mycket vacker fjäril, i blänkande guld
med klarblå vingar.
Skatterna som vi valt visade sig vara mycket olika, allt från puttekulor
till silverhalsband. Vår lärare berättade för oss vad syftet med vår lilla
utflykt var. Hon sade att var och en av skatterna betecknade oss. Trots att
alla var olika passade alla ändå in, och ingen skulle känna sig utanför.
Själv tycker jag att det var mycket bra sagt, att på ett sådant bra sätt få
oss att förstå vikten av att hålla ihop.

I ettan och tvåan gick vår klass i ennet D. Det inebar att vi gick i gula
paviljongen. Det är numera riven men låg precis vid infarten till skolan.
Skollokalen låg lite utanför resten av skolan, jag tror att det var bra.
Det fick oss att komma närmare varandra.

Vi hade dock otur, vår paviljong blev angripen av myror och mögel, vilket
ledde till att den revs. Det ledde i sin tur till att vi blev tvungna att
flytta upp till de andra. Det kändes lite sorgligt, men det visade sig att
det ändå skulle fungera bra.

Mina första år i skolan gick väldigt bra. Jag lärde mig att läsa och att
räkna, och tyckte att det var allmänt roligt att gå i skolan.
Men även dessa år, som alla andra hade ett slut.
Jag mins den sista dagen i trean, avslutningen. Det var en varm och solig
dag och vi gick i klänning eller kortbyxor allihopa.
Innan vi gick hem fick vi en kram och en ros samt ett diplom av vår lärare.
Jag var ledsen, ville inte ha en ny lärare, ville gå i trean för alltid.
Det var inte möjligt, det visste jag, men man kunde alltid önska.

EN TID MED FÖRÄNDRINGAR

På mellanstadiet hände mycket på en gång, byte av lärare blev allt
vanligare, och inget var längre sig likt.
Trots att situationen blev mer och mer otrygg, gjorde vi ändå vårt bästa.
Det var inte alldeles ovanligt att vi inte hade någon lärare på
lektionerna. De visste att vi skötte oss ändå. Visst gjorde vi det, till en
viss mån. Vi kunde sitta och läsa tyst själva, men inte hur länge som
helst. Kom det ingen lärare inom en timma var det inte så konstigt att vi
hittade på något annat.
Så får det egentligen inte gå till, visst vi förstod att även lärare kunde
bli sjuka, men man kan inte lämna en klass ensam en så lång stund. Inte
utan att ens tala om vad vi skulle göra, även om man vet att klassen sköter
sig och klararar sig på egen hand.

Bristen på lärare var ändå inte den enda förändringen. Kravet och pressen
på att vi skulle göra bra ifrån oss ökade även den. Ordet ”prov” var
plötsligt ett ord som alla viste var det var. Det var inte så att vi
började med ett fåtal och sedan ökade på. Jag kan med stor säkerhet säga
att vi hade fler prov och läxor i sexan än vad vi hade i sjuan.
Det blev mycket jobbigt och slitsamt i längden. Ändå tror jag att det var
bra att vi fick pröva på det också. Jag kan inte tala för alla, men själv
hade jag antagligen inte tagit lika mycket ansvar för prov och läxor som
jag gör nu om vi inte fått pröva på det innan.
Vi hade en lärare som var mycket förtjust i muntliga redovisningar. Trots
att det var det värsta jag visste, bet jag och de flesta andra ihop och
verkligen försökte. På grund av detta har jag nu inte lika dåligt
självförtroende och har inga problem med att tala inför en grupp. Något som
käns otroligt skönt.

KLASSRESA – EN FRÅGA OM PENGAR

På mellanstadiet började vi även fundera över vår kommande klassresa. Vi
blev plötsligt medvetna om att pengar inte växer på träd. Vi hade stora
planer för vår klassresa. Allt ifrån London till Mount Everest. Den senare
idén lades dock ned relativt snart.
Alla våra idéer fick oss ändå att börja spara pengar.
Vi anordnade bland annat discon. När vi gick i sexan var det oerhört
populärt att gå på disco, vilket ledde till att vi tjänade en slant på det.

Ett tag försökte vi oss också på att anordna operation dagsverke. Detta
gick mindre bra då det inte var någon större efterfrågan av hjälp från våra
föräldrar.

Vi kom aldrig till varken England eller Mound Everest, men stämningen i
bussen var ändå god när det bar av mot Skara Sommarland. Det visade sig att
det skulle bli väldigt roligt. Vi sov på en campingplats precis utanför
ingången. Vi badade, körde Go-cart, åkte bergochdalbana och prövade lyckan
vid lotterierna. I det stora hela tror jag att vi hade lika roligt där som
vi skulle haft i London.
I och med resan var även mellanstadiet slut för vår del och våra
förväntningar inför högstadiet vaknade till liv.

HÖGSTADIET – TRE HÅRDA MEN SPÄNNANDE ÅR

Högstadiet innebär att man får skåp. Det kan tyckas vara en liten detalj i
sammanhanget, men det känns som en ganska stor grej ändå. Högstadiet
innebär även mer ansvar. Du blir inte påmind om läxor och liknande lika
ofta.
För mig innebar det även att jag bytte kompisar. En av mina allra bästa
flyttade, och det var bara att ta nya tag. Det hela löste sig dock bara
bra, och nu har jag långt många fler kompisar än innan.
I sjuan var arbetssättet mycket likt det på mellanstadiet, det var ingen
stor förändring i det avseendet, det känndes skönt att få en liten
mjukstart innan allvaret och betygen börjar i åttan.
Årskurs sju flöt förbi ganska fort. Sommarlovet kom och första året av tre
var förbi.

I åttan och nian förändrades allt, både till det bättre och det sämre. Det
var spännande att få betyg, men det innebar även en hel del press som
ibland blev outhärdlig.

I både åttan och i nian var vi ute på prao. I åttan tillbringade jag min
tid på min pappas dåvarande arbete. ABB i Kungsbacka. Det var roligt, men
jag tror inte att det gav mig något. Det var inte alltid jag hade något att
göra, vilket gjorde dagarna långa.
I nian prakticerade jag på Ica i Sandsbro. Där gick det inte en minut utan
att jag hade något att göra. Däremot var arbetet både enformigt och
tråkigt. På grund av det tror jag inte att det är i en livsmedelsaffär man
kommer finna mig som vuxen.
Jag ska nog försöka satsa lite högre. Jag valde den samhällsvetenskapliga
linjen på gymnasiet, främst för att jag är intresserad av språk och so.
Just nu sparar jag och min klass för fullt till vår klassresa i maj. Vi har
bestämt os för att åka till Prag. Jag tror att det kommer bli mycket
roligt, och jag kan inte neka till att förväntningarna är höga.

EN OVISS FRAMTID

Vad jag ska ta mig för i framtiden är jag mycket osäker på, jag litar på
att det löser sig på bästa sätt ändå.
Oavsett hur det blir är jag nöjd med mina skolår och mina klasskamrater.
Jag kan nu efter nio år säga att jag inte skulle velat gå i någon annan
klass.

vänstermarginalen är fruktansvärt ojämn, så det är ingen svårt att
avgöra om det är styckeindrag gjorda. Inga styckeindrag kommer därför
markeras.

Brev till skolministern
Med min erfarenheter i skolan så är miljön eftersom det inte finns några
växter i skolan och luften är inte alls bra när man inte är van vid denna
miljön så får man väldigt lätt huvudvärk och orkar inte jobba för fullt.
Det behövs nya böcker eftersom det eleverna har sönder och målar i dem och
så fort vi får in nya saker tillexempel nya bord som blir förstörda genom
att man eldar på dem till det blir brännmärken på dem och drar sina nycklar
på dem till det blir djupa märken.
Sen är det mycket svårt för skolor att få tag i kompitenta lärare som att
ha en icke utbildad lärare i matte och hjälpa en elev med att räkna ut ett
tal genom att kolla på talet i 2min och sen säja det är lätt och sen gå där
i därifrån sådana lärare kan man inte anställa.
ny sida
När man behöver hjälp utav sjuksystern så är hon inte där förutom på vissa
tider.
På kemilektionerna finns det knappast något nytt redskap att använda utan
bara gamla dåliga saker och man får inte glömma maten den är oftast inte
god och ibland äter man bara för att man är mycket hungrig.

Det bästa med skolan är att man träffar sina kompisar som man inte hinner
träffa på fritiden och om man håller på med några projekt eller expriment
även om det är något gott att äta så kan det lyfta upp en skoldag.
Det finns även platser där man kan vara på rasterna även om det inte finns
någonting att göra. Vissa friluftsdagar är roliga vissa tråkiga bro på vad
man gör och när man har turneringar i olika sporter Men det är dåligt att
när man är tvingade att gå till skolan att man måste köpa sitt matrial
själv.
ny sida
Det man förbättra i skolan är ju miljön eftersom den är så dålig som jag
skrev tidigare, man behöver lägga ner mer pengar på maten i skolan eftersom
den smakar illa och om inga elever äter maten iskolan behöver man inte
servera mat och sparar pengar på det viset.
Jag tycker att man behöver köpa in mer komforta stolar för om man sitter på
en trä stol i 3timmar och gör nationellt prov så får man lite ont om
baken.
För att slippa dåliga lärare kanske man kunde höja lönen så fler vill bli
lärare och man borde skaffa läskautomater som elever kan köpa dricker utav
plus längre gymnastiklektioner och möjligheten att stanna kvar på skolan
och jobb med det man behöver t.ex. läxor, sant man är efter med och dyligt.
Man får förbättra för dem som åker buss till skolan och hem eftersom de
förlorar tid som de kunde ha till något annat och de måste gå upp tidigare
för att de måste hinna med skolbussen och det var väl allt jag hade och
skriva då, vissa skolor sparkar lärare eller slutar väldigt ofta och det
blir väldigt jobbigt för eleverna att anpassa sig till nya lärare. En sak
som är dåligt och verkligen borde ändras är att de som sitter inne på
fängelse får bättre mat än elever.
Man borde även ha mer friluftsdagar och dylikt för eleverna.

EN NY VÄRLD

Idag så hade mamma och pappa bestämt sig, vi skulle flytta. Vi skulle sälja
huset här på Gotland och flytta ner i landet, till Malmö. Jag hade aldrig
flyttat så här långt. Det kändes både roligt, men även otryggt. Jag skulle
få börja i en helt ny skola och få helt nya vänner och lärare. Jag skulle
flytta till en plats som jag inte visste något om. Jag fylldes av en
underlig känsla, något som jag aldrig kännt förut. Kanske skulle jag få dem
att ändra sig, eller pappa skulle nog inte ändra sig. Han skulle nog inte
tacka nej till ett så bra jobb med en så hög lön. Det är ingen ideé att jag
försöker. I alla dessa tankar så fann jag ro och så slank jag ner under
täcket och somnade. Imorgon var det en ny dag och jag skulle till skolan.

När alarmet startade visade klockan: 07:30. Efter några minuter så gick jag
upp och tog på mig mina svarta byxor och min vita och mysiga tröja. Det var
väldigt kallt ute. Det hade snöat hela natten och snön låg som ett täcke
över hela grässmattan. Vägarna hade redan skottats och saltats. Istapparna
utanför mitt fönster var så långa och fina och gjorde så att det verkligen
kändes som vinter. Snart skulle jullovet komma och jag skulle flytta. Mina
ögon fylldes av tårar och jag satte mig ner på sängkanten och brast ut i
gråt.
– Emma, Emma hur är det med dig, sa mamma och satte sig vid min sida.
– Jag vill inte flytta.. sa jag i en dyster ton.
– Det kommer bli roligt. Vi kommer att träffa många nya människor och se
en helt ny plats. Kom nu, du måste äta och gå till skolan så att du
inte kommer för sent. Okey?
– Okej, sa jag och ställde mig upp och gick till köket.
Jag tog en brödskiva smörade den och lade på några skivor ost, dessutom så
hällde upp ett glas mjölk.
Jag tog sedan på mig min jacka, mössa, halsduk, vantor osv och gick och
satte mig i bilen. Ingen har väl lust att cykla i – 12?C.

Mamma stannade bilen utanför skolan. Tänk att jag aldrig kommer få så
skolan mer. Jag kommer inte änns få gå klart sjuan här. Jag gick in och
hängde av mig ytterkläderna i mitt skåp och tog ut so/sv böckerna och begav
mig mot klassrummet.

– Hej Emma, sa Johanna.
Johanna var min bästa vän och jag var tvungen att lämna henne här. Vi kunde
prata om allt. Vi brukade hjälpa varandra med läxan och brukade plugga ihop
när vi skulle ha prov. Jag kommer verkligen att sakna henne. Vi satte oss
ner vid våra bänkar. Alla skulle skriva om en känd person och sedan så
skulle vi redovisa för klassen.
– Hur mår du Emma? frågade Johanna.
– Jag ska flytta, sa jag och sjönk ner i stolen.
– Så ni har bestämt er.
– Ja, sa jag.
– Jag kommer att sakna dig jätte mycket, men vi kanske kommer träffas
någon gång.
– Ja, jag hoppas det.
– När åker du?
– Enligt planerna så kommer jag inte gå klart sjuan här. Jag önskar
verkligen att jag kunnat stanna kvar, om det inte vore för det där
jobb erbjudandet som pappa fick.
– Du kommer säkert att trivas där, jag kommer att ringa till dig minst
en gång i veckan.
– Tack, du är en riktig vän du.

Efter att skolan slutat så började vi packa lite saker varje dag. I dag så
hade dagen kommit. Huset var redan sålt och nu så skulle vi åka ner till
det nya huset. Våra saker hade vi redan skickat ner med en flyttfirma. Som
sagt, allt var packat och klart. Dagarna gick och skolan skulle börja
imorgon. Jag var verkligen jätte nervös. Jag bodde jätte nära skolan, så
jag kunde bara gå dit på 5 minuter eller mindre. Skolan såg rätt så sliten
ut, men den var äldre än min förra skola. I detta ögonblick så kände jag
hur fjärillarna surrade runt i min mage. Jag gick med tunga steg mot
ingången. Läraren som hade ringt igår sa att jag fick skåp nr: 165. Det var
ett blått underskåp. Efter att jag lämnat ytterkläderna i skåpet gick jag
till klassrummet. Ju närmare jag kom ju nervösare blev jag. Å, nej. Jag
hade kommit försent, vilken bra start på terminen i en ny skola, i en ny
stad. I en ny värld helt enkelt. Jag såg en ledig plats bredvid en rödhårig
tjej och jag satte mig där. Allas blickar var fixerade på mig och jag kände
mig nästan som ett offer. Efter nån sekund slutade de och läraren gick in i
rummet.
– Vi har en ny elev, som ni ser. Hon heter Emma Berg och kommer från
Gotland. Jag hoppas att du kommer att trivas, Emma. Vi håller just nu
på med de olika religionerna, har du läst om dom?
– Nej, sa jag.
– Vi ska ha prov på dom i slutet av nästa vecka, på torsdagen.
Efter att so/sv lektionen hade vi engelska och matte. Efter det så hade vi
lunch. Många i min klass kom fram till mig och frågade om varför jag
flyttat hit och hur det såg ut på Gotland osv. Jag tror att jag har fått en
ny vän. Hon heter Annika och hon började i den här klassen för ett halv år
sedan. Hon bodde i Stockholm, men efter att hennes föräldrar sepererat så
har hon levt med sin mamma här i Malmö. Vi hade många saker gemensamt och
vi har jätte roligt tillsammans. Efter att dagen var slut så gick jag hem.
Så fort jag fått foten innanför dörren så ringde jag min vän Johanna. Vi
hade så mycket att berätta för varandra. Vi pratade säkert i en halvtimma
eller mer.
Jag har lärt mig mycket om livet… Det var inte så dåligt att flytta.
Visst har jag saknat och kommer att sakna alla mina vänner på Gotland. Jag
tycker att alla mina lärare är trevliga och bra på att lära ut saker och
ting, med undantag för våran engelska lärare. Allt kan ju inte vara
perfekt. I början tyckte jag att allt var tråkigt och att det inte var
någon ideé att flytta, men nu så har jag ändrat min uppfattning totalt. Det
är väldigt spännande och intressant att komma till en ny plats. Tänk vad
mycket jag hade gått miste om, om jag inte hade flyttat. Det kan vara bra
att bryta sin vana och att göra något nytt någon gång.
Imorgon så har det gått en månad sedan jag flyttade hit. När vi har lov så
ska vi åka till Gotland och besöka alla våra gammla vänner. Det kommer bli
kul och så kommer jag få träffa Johanna. Nu vet jag att det faktiskt kan
vara lärorikt att flytta och inte bo kvar på samma plats. Se det från den
ljusa sidan.

Att byta skola/Att byta klass

Hon sitter längst bak i ett hörn av det vitmålade klassrummet, stirrar ut
genom det något smutsiga fönster och ser några barn från förskolan skutta
omkring utanför.
Här inne sitter hon nu med sin nya klass, Natur 1: orna. Det är
hennes första dag på gymnasiet. Hon är ensam, ingen av hennes kompisar har
valt naturvetenskap. Framför henne sitter hennes nya klasskamrater på
varsin stol bakom de slitna bänkarna. De flesta verkar känna varandra,
eller i alla fall känna någon. Här bak sitter hon, Lisa Johansson, helt
ensam. Ingen ser henne, ingen hör henne. Hon känner sig helt genomskinlig.
När hon kom till skolan den morgonen hade alla tittat på henne, pekat, och
då och då slängt någon vidrig kommentar. De hade retat henne för hennes
rockmärken som var fästa på skolväskans framsida. Märkerna visade hemska
bilder på djur i fruktansvärda förhållanden, och nedanför stod en text.
Hennes favorit var en med en apa i bur på forskningsinstitutet med texten:
”Stoppa plågsamma djurförsök”. De hade kallat henne för gräsätare,
knäppskalle och skrikigt taskiga kommentarer om veganer. Hon suckar där hon
sitter med matteboken uppslagen på geomitri-kapitlet. Varför bry sig tänker
hon. Hon är van att bli kallad ”jävla veganunge”.
När mattelektionen äntligen tagit slut hittar hon fram till sitt skåp. Det
är grönt och precis som de andra skåpen verkar det nytt. Hon slänger in sin
mattebok på hyllan i mitten där hon bestämt sig för att ha sina skolböcker.
Hon är just på väg att putta igen skåpsdörren då hon upptäcker några killar
stå bakom henne. Hon vänder sig om och får en rejäl knuff på högra axeln.
”Asså du är vegan.” säger den längsta utav pojkarna. Lisa svarar inte, utan
vänder sig mot sitt skåp och låtsas leta efter en bok. ”Hör du inte vad jag
säger! fräser han. Lisa vänder sig ostadigt om.
”Vad vill du”, säger hon.
”Vad vill du, härmar en utav de andra killarna. Den längsta, som verkar
vara ledare, kliver ett steg närmare henne.
”Vi ville bara säga att du har inget här att göra, säger han. Lisa tittar
på de andra killarna. De hånler lite smått.
”Förresten har du väldigt fula kläder och en stor häck, säger han och de
andra skrattar. Längst bak står en smal kille. Han tittar ner i marken då
Lisa försöker nå hans blick. Hennes blick lämnar hans sorgsna ansikte och
letar sig neråt. Den når han stora, något torra händer. Lisa upptäcker
plåstren på hans handleder. De är smutsiga och på gränsen att lossna från
hans hud. Han lyfter sin tunga blick från marken och tittar henne rakt i
ögonen. Hans ögon är blåa med svaga inslag av grönt. Han rör på läpparna
men hon kan inte urskilja de ord som han försöker säga.
Lisa känner en lätt knuff igen, men den här gången i sidan.
”Kom så går vi” säger en hes röst. Det är pojken längst bak. Den store,
långe ”ledaren” vänder sig om och blänger ilsket på honom. ”Är du kär”,
flinar han.
Pojken säger ingenting utan går sin väg. Den store lutar sig framåt och
säger: ”Vi kommer tillbaka”.
Lisa ser hur skaran av pojkar lunkar iväg. Hon känner sig rädd och
uppskärrad. Nu börjar snart SO-lektionen, men hon tänker inte gå dit, hon
tänker skolka.

Det är varmt på caféet där hon sitter i en soffa längst ner i hönet. Hon
ser sig omkring. Här finns många bord som verkar vara väldigt gamla.
Sofforna är mjuka men något slitna. Lisa tycker att det är mysigt. Hon
lägger händerna om sin thekopp och det går en härligt varm ilning genom
henne. Nästa lektion har de bild, det vill hon inte missa. Hon bestämmer
sig för att gå tillbaka till skolan när hon har druckit upp sitt the.

När hon öppnar dörren till huvudingången känns det som om alla tittar på
henne. Hon går genom korridoren och viker av vid ingången till klassens
skåp.
När hon är några meter ifrån tvärstannar hon. Framför henne ser hon pojken
med de blå ögonen.
Lisa ser hur ”hans gäng” omringar honom och trycker upp honom mot väggen.
Hon hör hur de fräser åt honom.
”Vad fan håller du på med”, säger de. Pojken säger inget. Han kollar ner i
marken. ”Försvarar du henne, din skit!”
”Nä, jag bara.”, lyckas pojken få fram.
Killen som hade tryck upp henne på förmiddagen ger pojken en spark i magen.

De slår och sparkar på honom.
Det är bara hon som ser, ingen annan i hela världen. Hon måste göra något,
hon måste. Utan att tänka får hon fram ett gällt tjut.
”Sluta”, ropar hon.
De vänder sig mot henne. Lisa vänder sig om och går i riktning mot
bildsalen. Efter sig hör hon de där orden igen. ”Jävla veganunge, hora och
gräsätare”. ”Du kan inget annat än att käka morötter och tända eld på scan-
bilar”, ropar de.

Orden ekar i huvudet på henne där hon sitter ensam vid ett bord i matsalen.
Hon sitter längst bort, längst ner. Lisa har suttit här länge. Sojakorvarna
har hunnit bli kalla på hennes tallrik. Bredvid korvarna ligger en stor hög
med sallad. Hon petar i sin mat och märker inte när de kommer. De slår sig
ner bredvid henne medan de hånler allihopa, alla utom pojken med de blå
ögonen. Hans ögon var det vackraste hon någonsin hade sett, lika blå som
den vackraste sommarhimmel. På hans tallrik ser hon, till sin förvåning,
likadana korvar som hon har. Lisa tittar honom i de vackra ögonen och
småler.
”Ska du inte äta dina sojakorvar, Tim”, säger den ene. ”Ledaren” som
tydligen heter Johan, hånler åt Lisa. Han kollar ner i sin mat och du då?,
frågar han.
”Jag är inte hungrig”, svarar hon.
”Vi sticker! Den här maten går ju inte att äta”, säger Johan. De reser sig
och ska just gå då en av killarna vänder sig om och häller sitt mjölkglas
över hennes mat. ”Här får du”, säger han. ”Jag har hört att veganer ofta
får kalkbrist”. De andra skrattar, men inte Tim. Hon ser hur de försvinner
ut genom den höga men smala utgången. Han går längst bak, pojken med de blå
ögonen, Tim.

Det är kväll, fredag kväll. Hon sitter i sitt rum med musiken på högsta
volym. De ljuva tonerna skär genom hennes öron, likaså rakyvem som skar
genom hennes tunna hud. Det svider, men hon vill se det blöda, se sig
plågas. Hon är så borta av musiken som dånar ut genom högtalarna att hon
nästan inte hör när det ringer på dörren. Hon slänger rakhyveln i
papperskorgen och med blödande handleder springer hon ner för att se efter
vem det kan vara. Det ringer aldrig på hennes dörr.
Lisa säger att det är hennes dörr, och hennes hus. Det är för att hennes
mamma och pappa aldrig är hemma, de jobbar jämt. Nu är de på krogen, och
kommer nog hem någongång när morgonen kryper fram. Då är de antagligen
fulla, som alltid annars.
När Lisa ser vem som står utanför dörren stannar hon. Hon stirrar in i de
härligt blå ögonen innan hon låser upp dörren. Försiktigt trycker hon ner
handtaget och dörren glider gnisslande upp.
”Hej”, säger han lite försiktigt.
”Hej”, får hon fram.
”Förlåt om jag stör eller så. jag ville bara. äh.Får jag komma in?”
Maja backade några steg bakåt och lät honom komma in.

Hon gick före Tim in i det lilla köket på Hallonstigen 7b. Taket var lite
flagigt, men väggarna såg nya ut med de lätt violfärgade tapeterna. Lisa
gjorde ordning the i två stora koppar. Tim harklade sig. ”Förlåt om jag
stör”, sa han igen.
”Det är ingen fara”, svarar hon med en lågmäld stämma.
Det blir tyst en stund, en lång stund. Tillslut avbryter han tystnaden.
”Förlåt”, säger han. ”Det var inte meningen att det skulle bli såhär”.
Han sneglar mot hennes handleder som fortfarande är täckta av blod. Tim tar
hennes hand och stryker henne över kinden. Hans ögon skriker av smärta, av
ångest. Hon förstår och ger honom en lätt tryckning med handen. Hon tittar
på hans plåster på handlederna och innan hon hinner öppna munnen kommer han
med ett svar.
”Jag mår inte heller bra. Jag trivs inte. När jag kom till skolan som etta
var jag också ensam. Jag började umgås med de. De var taskiga mot alla. Jag
var så dum, räddade mitt egna skinn och gjorde som de, var som de. Jag har
aldrig velat det, göra någon illa, vara taskig, därför skar jag mig. Jag
ville bara dö. När de gav sig på dig gick det inte mer. Du fick mig att
inse vad jag höll på med. Åh, Lisa, jag är så ledsen.” Han tryckte hennes
hand hådare i sin, strök henne över kinden igen.

Ett tag senare sitter de på soffan i Lisas rum. Tim har dragit henne till
sig och hon lutar sig mot hans varma bröst. Han har lindat om hennes
handleder och tvätta skärsåren. Hans pappa är läkare så han fick tidigt
lära sig hur man skall göra i olika situationer, säger Tim. Till sin
förvåning frågar han Lisa hur det var på hennes förra skola. Hon berättar
om hennes kompisar, de snälla lärarna, bildlektionerna som hon älskade. Ja,
förrut hade allt varit perfekt. Hon känner hur salta tårar rinner nerför
hennes kinder. Tim kramar henne hårdare. För första gången på mycket länge
känner hon sig trygg. Han lutar sig närmare henne och viskar i hennes öra:
”Allt skall bli bra igen, det lovar jag dig. Hon känner hur hans läppar
snuddar vid hennes, hur hans hand kramar hennes. Hon förstod ingenting. Hur
hade Tim, en av de populäraste killarna i skolan blivit kär i henne? Tänk
om han drev med henne? Tänk om han gick direkt och berättade för de andra
och allt skulle bli värre än förrut”. Tydligen förstod han vad hon tänkte
för hon kände hur de slingrade sig om varandra ännu mer. ”Det är lungt”,
säger han. ”Jag kommer aldrig mer göra dig illa. Jag tänker inte vara med
de mer. Det är du och jag nu. Vi är starka tillsammans.”
Hans ord kändes så lugnande.
”Tänk inte mer på skolan nu”, säger han. ”Nu har vi en veckas lov framför
oss. Det kommer att bli det bästa lovet i mitt liv”. Han ler. ”Och vi skall
hitta på så mycket skoj. Vi kan väl dela ut flygblad om du vill någon dag.
Om djurförsök till exempel. Du har väl förstått att jag är vegan va?” Hon
ler. Visst har hon förstått det. Lisa tittar rakt in i de blå ögonen. Nåt
så vackert kommer hon aldrig mer att få se och någon så underbar människa
som Tim kommer hon aldrig att få träffa igen.
De kysser varandra, och hon känner sig så lycklig. Hon känner sig lika fri
som en fågel, och lika viktlös som ett moln. De ler mot varandra, två
leenden som utstrålade glädje, trygghet och kärlek. ”Min lilla
veganflicka”, säger han, och ger henne en kyss i pannan.

– Tystnad! Kan ni dämpa er lite?
Det blev tyst i klassrummet.
– Här är listorna på alla som ska gå i era nya klasser
, sa Britt-Marie

Britt-Marie var våran lärare mellan fyran och sexan. Hennes fulla namn var
Britt-Marie Stoltman Svensson och hon var snäll och juste, men hon kunde
också vara sträng och bestämd när det behövdes.

Hon höll upp en bunt papper och klassen satt nu tyst och lyssnade spänt
efter den pratsamma mattelektionen.

Jag ville egentligen inte att klassen skulle splittras in i nya klasser.
Utan jag ville att våra klass skulle vara kvar i sjuan men med några extra
elever så klassen skulle bli lite större.

Många föräldrar tyckte lika som mig och några till i klassen. Så de ordnade
en blankett där man fick kryssa för hur vi tyckte om det.

Det hade varit fler som velat hålla ihop klassen, så vi visade allt för
Vallentuna skolans dåvarande rektor.

Han sa att det var omöjligt att hålla ihop klassen, men efter en lång
disskution gick han med på att dela klassen i två delar.

Ena halvan kom till 7C och den andra halvan till min blivande klass 7G.

Britt-Marie delade ut klasslistorna till respektive elev i klassen, och det
visade sig att jag hade kommit med alla som jag valt.

Pratet kom åter igång som vanligt i klassen och de flesta hoppade upp från
sina bänkar och jämförde de nya klasslistorna.

Man var riktigt nyfiken på de nya man skulle gå med.
Men det visade sig att jag skulle få träffa mina blivande klass|kamrater
tidigare än vad jag trodde.

Redan nästa dag skulle vi hälsa på i Vallentunaskolan och träffa dem vi
skulle gå i samma klass med.

Vi gick mot Vallentuna skolan direkt när vi började skolan.
Vi blev mottagna av våra klass|föreståndare Ralf Engqvist och Hillevi
Jansson.
De visade skolan och enheterna och vårat klassrum.

Alla satte sig på en plats och man tittade nyfiket på de nya ansiktena i
klassrummet.

Ralf och Hillevi berättade en hel den om skolan och om ämnena.
Alla lyssnade spänt. Det var knäpptyst och några till och med andades
försiktigt för att inte höras.

Vi lekte lekar för att lära oss varandras namn och efter 30minuter så
visste jag vad alla hette.

Vi gick ut i solskenet och Hillevi tog kort på oss. Både på hela klassen
och kort på en åt gången.

Efter det sa vi hejdå till alla i klassen och gick tillbaka till Sundby
skolan.

Dagarna gick och man tänkte inte så mycket på det hela med klassbyte.

Det hela gick så otroligt snabbt. Helt plötsligt var det skolavslutning och
sommarlov. Sommarlovet känndes kort eftersom jag inte ville till skolan.
Fast ändå så ville man lära känna de nya i klassen.

Så var det dags. Idag skulle skolan börja. Jag åt fruckost och tog cykeln
till Vallentuna|skolan. Jag och några till ny sida Hade bestämt att vi
skulle träffas vis cykelstället och sen gå till klassrummet tillsammans.
Vi kom in i klass rummet ock lektionerna började.

Det kändes som om alla kände varann, och det kändes inget speciellt med det
hela. Det var som om en liten besvikelse att inte få träffa mer nytt folk.

Idag så ångrar jag att jag kryssade för att klassen skulle hålla ihop och
inte splittras.

Att byta skola/Att byta klass

Nu har jag gått ut sexan och njuter av mitt sommarlov, nu är det inte långt
kvar innan jag börjar i sjuan och jag längtar verkligen inte dit för att
igår så fick jag reda på att min pappa har blivit erbjuden till ett nytt
jobb som han bara inte kunde tacka nej till, och han berättade att vi blev
tvungna att flytta och att jag skulle få gå i en ny skola
ny sida
Jag blev tyst en stund och sen efter några minuter så blev jag jätte arg
och började skrika att jag inte ville flytta ifrån mina kompisar och mitt
hem. Nu har vi flyttat och det är bara en dag kvar innan jag börjar i den
nya skolan, jag är jätte närvös tänk om eleverna är taskiga mot mig och om
lärarna är jätte stränga. Nu är det dags pappa ska skjusa mig till skolan.
ny sida
Jag är på väg in till mitt klassrum, jag går och sätter mig vid en ledig
bänk brevid en kille som heter Anton, vi två pratade ganska mycket om
skolan och lite om andra elever, han sa åt mig att inte kolla snett på
någon eller vara kaxig för då kunde det lätt bli bråk. Jag fick en ganska
schyst lärare hon hette Anna men hon kunde bli väldigt arg om man inte
lyssnade på vad hon sa.
ny sida
När jag kom hem efter skolan så ville mina föräldrar veta hur det hade
varit då berättade jag att klassen var bra och dem flesta verkade schyssta
och en del verkade ganska kaxiga, sedan berättade jag om hur mycket jag
saknade mina gamla kompisar. Jag har varit hemma hela dagen och inte gjort
någonting, det börjar bli sent så jag gick och lag mig i min säng.
ny sida
Nästa morgon gick jag upp 07:00, jag åt frukost borstade tänderna och åkte
till skolan. När jag satt i bilen så tänkte jag på vad jag skulle göra på
rasterna för jag kan inte bara sitta silla helt själv. Idag har det gått
ganska bra i skolan berättade jag för min pappa, han tyckte det lät bra.
Min pappa frågade lite senare om jag tror att jag kommer att trivas här och
det kommer jag nog att göra. SLUT.