2003 – Sida 61 – Skrivbanken

Mina skolår
Jag började i sexårsverksamheten. Där var allt mest på lek. Det är nog
därför som jag inte har så många minnen därifrån. Men jag två stycken som
jag verkligen minns.
Den mindre roliga hände då jag skulle gå och hämta en sak i lekhörnan. På
golvet satt fyra tjejer. När jag försökte gå förbi så snubblade jag på
något sett på en av dem och ramlade framåt. Jag hann inte ta imot mig så
jag landade på min högra arm. Jag hade oturen att ramla på ett stengolv.
Min arm gick av på två ställen. Det kändes som om armen var vriden flera
varv. Sedan blev det gips i flera veckor.
Den roligare hände när vår lärare hade varit ute i klädrummet. Hon stod och
pratade i fem minuter sedan började hon hoppa runt och skrika. Jag och mina
klasskompisar tyckte det var jätte kul. Till slut slängde hon av sig
tröjan. Vi blev ännu mer förtjusta för att hon inte hade någon tröja under
utan hon stod där i sin vita bh. Sedan såg vi att tröjan rörde på sig och
helt plötsligt sprang det ut en mus ur den.
Från 1:an och 2:an har jag inte några speciella minnen. I 3:an fick vi en
ny lärare. Hon var så lång att hon hade fått extra höga bänkar.
I 4:an fick vi stå i boden. Boden var ett litet hus bredvid fotbollsplanen.
Därifrån kunde man låna baskettbollar, fotbollar, styltor, bandyklubbor och
en massa annat. De som stod i boden skrev upp vilka det var som lånade och
vad de lånade. Om de inte lämnade in sakerna fick de en prick. Vid tre
prickar fick de inte låna på en vecka.
I 5:an fick vi en ny idrottslärare kanske den sämsta jorden skådat. Alltid
när hon var arg sade hon morr i slutet av varje mening. Ni kan tänka er
själva hur det låter.
Varje gång vi skulle spela brännboll var hon sur för att jag och min bästa
kompis aldrig ville vara med. Vi hatade brännboll men en sak som vi hatade
mer var domarna. De var alltid imot oss även när vi följde reglerna var de
imot oss. Men ändå var idrotten den bästa lektionen vi hade.
När jag började 7:an tyckte jag att vi hade lite läxor som jag jämförde med
6:an. Vår gamla lärare sade alltid att hon förberedde oss för högstadiet.
Vilket hon gjorde bra.

G-

Lära för livet
De flesta val vi gör här i livet innebär både fördelar och nackdelar. Man
försöker välja de alternativ som ger fler fördelar än nackdelar. I många
val får man aldrig veta om beslutet man gjort var rätt eller fel, eftersom
man inte vet hur det blivit om man valt ett annat alternativ. Det ämne jag
valt att skriva om är musik. Det beror på att ett av de stora val jag gjort
i mitt liv var att välja att gå i musikklass. Det tror jag var rätt val för
mig.
Eleven markerar nytt stycke både med ny rad och med indrag I min skola
har vi duktiga lärare så jag lär mig mycket innom själva ämnet. Jag
utvecklar min sångröst och min musikalitet. Men musiken hjälper även till
att förbättra mitt självförtroende. På musik|lektionerna lär jag mig att
våga visa vad jag kan, våga göra fel och våga synas. Detta trots att jag
inte är den som sjunger bäst eller är jätteduktig på att läsa noter. Jag är
nästan sämst i klassen på att spela trummor, och bas är inte heller min
starka sida.
Detta, att våga göra saker är något jag har nytta av hela tiden i mitt liv,
till exempel i skolan. Att våga svara på frågor även om man är osäker,
eller att våga prata med läraren om olika saker innebär ofta fördelar.
För mig är musik inte ett ämne där man sitter och latar sig och trallar
med. Musik är ett krävande och ofta väldigt svårt ämne. Man måste vara
koncentrerad och uppmärksam, och detta om något är en kunskap man har
annvändning av i klassrummet under såväl matte- som bild lektionerna. Och
om det är som jag tror, kommer jag att annvända dessa kunskaper i
arbetslivet och i det allmäna livet som vuxen.
Jag anser att både de konkreta kunskaperna, som sång|tekniken och
musikerfarenheterna, och de mer abstrakta kunskaperna, som självförtroende,
målmedvetenhet och att våga visa sig själv, kommer att vara viktiga för mig
i framtiden. Det är till exempel lättare att få jobb och andra möjligheter
om man vet vad man vill och tror på sig själv, och alla har nog glädje av
att kunna sjunga.
Jag tror att detta inte bara beror på att jag går i musikklass. Jag tror
att musikundervisningen på andra skolor kan ge lika mycket om eleven vill
lära sig och tar till sig kunskapen.
Under mina skolår har jag fått uppleva, och upplever, mycket roligt. Jag
har medverkat i musikaler där jag fått spela teater, dansa och sjunga. Vi
har även gjort många koncerter, luciatåg och andra sånguppvisningar, vilket
gjort musiken och skolan rolig.
Jag vill fortsätta med musik och det är lektionerna i skolan, och det som
hör till, som fått mig att upptäcka något otroligt roligt som jag skulle
kunnat missa helt. Jag älskar den pirriga känslan innan ett uppträdande.
Jag älskar sorlet från publiken som tystnar när lokalen släcks ner. Jag
älskar sången och uppträdandet, jag älskar överraskningarna, och jag älskar
känslan efter en bra föreställning.

Innehåll: Lära för livet. Mycket trovärdigt o genomtänkt. Form: Artikel
– ej gått igenom instruktioner. Många bra formuleringar. VG +

Att byta skola
Jag vaknade av att mamma kom in i rummet och sa:
– God morgon.
Solen tittade över horisonten, in i mitt. Det var en speciell dag, jag
skulle börja i en ny skola på andra sidan stan.

Jag klev upp med en känsla av oro inom mig, tog på mig kläderna och gick ut
mot köket för att äta frukost.
Min mamma och jag satt ensamma till bords den morgonen. Vi pratade om hur
roligt det skulle bli att börja i en ny skola, jag såg i hennes blick att
hon också var orolig. Orolig över den långa bussresan, det var faktiskt
över en mil dit och jag skulle byta buss i centrum. Mamma berättade att min
granne Catrin skulle åka med på bussen. Hon gick också på den skolan men i
en årskurs över mig.

Klockan började närma sig halv 8, jag tog på mig ytterkläderna och gick ner
mot busshållsplatsen. Solen hade vandrat upp på himlen och dess starka ljus
gav mig hopp om att detta skulle bli bra en dag. Jag mötte Catrin nere på
grusvägen och vi började gå ner mot storavägen där busshållsplatsen låg.
Bussen kom några minuter över halv 8 och gav ifrån sig ett fruktansvärt
ljud när den bromsade in vid sidan av oss.

Jag klev på och betalade med en fribiljett som jag hade kvar från
lågstadiet. Busschaffören gav mig ett kvitt och jag gick och satte mig
längst bak i bussen. Hela bussresan satt jag med huvudet lutande mot den
vibrerande fönsterrutan tills jag äntligen fick gå av, i centrum.

Folket sprang som galningar runt omkring mig. Vissa var sena till bussen,
andra skulle hinna köpa morgontidningen innan tåget avgick. Catrin och jag
tog oss till den andra bussen som innehöll ett väldigt liv av barn som
skrek och skojade. Catrin gick till sina kompisar och började prata. Det
såg ut som om hon hade längtat efter dem hela sommaren.
Jag stod kvar och höll med ett fast handtag i en tjock järnstång för att
inte tappa balansen.
Jag såg skolan växa sig större större genom fönstret och när bussen
stannade sprang alla barnen ut och bildade grupper som gick tillsammans in
på skolgården. Catrin gick med sina klasskamrater. Själv gick jag ensam,
osäker och rädd. Jag hade varit på skolan förut så jag visste var mitt
klassrum låg. Men då var skolan öde och tom nu sprang alla barnen omkring
och lekte alla möjliga lekar. Jag tittade med stora ögon på den
utsmyckningen som fanns på skolgården. Det var borgar och king-rutor
överallt. Jag vågade inte gå fram och fråga om jag fick vara med och leka.
Istället gick jag mot mitt klassrum med osäkra steg. Nu var jag rädd, rädd
för att vara ensam.
Jag drog upp den tunga dörren till skolan och klev in i korridoren. Det
första jag hör är två röster skrika:
– Jonte!
Jag vänder mig om och känner modet och glädjen ta över min kropp. Framför
mig står Jocke och Krille som jag gick tillsammans med på lågstadiet. Vi
hälsar på varann och jag ler, jag ler för första gången på denna dag.
Tidigare på morgonen har jag varit rädd och ängslig, nu känner jag hur
lycklig och glad jag är. Lärarinnan ropar in oss i klassrummet. Jag, Krille
och Jocke sätter oss bredvid varann. Nu vet jag att mitt val av skolbyte
var ett bra byte. Nu är jag inte ensam och jag gör det jag vill göra.
Sjunger.

Innehåll: Handlar om övergången. Ej före eller efter. Vad bytte du
ifrån? Form: Novell som delvis är självbiografisk. Ett vackert språk med
fler metaforer; som av solen och Catrin som finns som en trygghet. Betyg:
G+

Mina skolår
Skolan; något att minnas, något att förtränga.
måndag 08:30-15:30:
räkna matte, ha prov, lära grammatik
måndag 15:30-23:40
titta på tv, plugga, äta, plugga, sova
tisdag 08:30-15:25
ha gymnastik, räkna matte, skriva läxförhör
tisdag 15:25 (
äta, spela dator, plugga.
. och så fortskred det, dag efter dag, år efter år, en friluftsdag då och
då, en konsert någon ibland och kanske en utflykt per termin.
Mycket mer än så är inte skolan. om man utesluter alla kompisar d.v.s. de
som kanske har betytt mest för ens utveckling och tillvaro. De kontakter
man har brutit och de man har knytit. Allt som har satt spår i både
beteende och utseende. Hade jag inte haft de kompisar jag har idag kanske
jag fortfarande hade varit den person jag var i mellanstadiet: motsträvig,
elak och intolerant – det tackar jag dem för, precis som jag uppskattar och
tackar för allt som jag lärt mig.

1.an, 2:an, 3:an, 4:an, 5:an, 6:an, 7:an, 8:an och 9:an. Det finns så
mycket att skriva om: varje årskurs skolstart, vad man har lärt sig, vad
man skulle ha kunnat göra bättre, men det känns redan som om jag har nämt
vad jag tycker har varit viktigast hur ni känner och vad ni anser är något
jag lämnar till er.

Från att ha varit en ivrig sjuåring nyfiken på vad skolan har att erbjuda,
till att vara en påläst femtonåring med erfarenheter från hela grundskolan,
skoltrött men en aning nyfiken på vad gymnasiet har att erbjuda.- Historien
upprepas.
Tänk på att om 9 år i grundskolan går så här fort, måste gymnasiet vara
himmelriket

Innehåll: Bra men outvecklade tanketrådar, lite för kortfattad. Hur har
du förändrats? Ge exempel? Form: ”Kåseri”? Avskalad. Betyg: VG

Att byta skola/klass
Kinna är 16 år och går i 9:an på en skola där det ofta är bråk och tjafs.
Kinna har alltid haft det jobbigt hemma med en alkoholiserad mamma,
bortgången pappa och en storebror som blev ihjälskjuten för ungefär ett år
sedan.
När först hennes pappa dog i cancer och sedan när hennes bror blev skjuten,
blev det för mycket för henne, hon försökte ta livet av sig flera gånger.
Hon hade alltid varit omtyckt av kompisar och människor runt omkring, men
hon började dra sig undan dem och verkligheten mer och mer.
Hon pratade bara om hon blev tilltalad.
Annars fanns hon inte, ingen varken såg eller märkte henne längre. Ingen
såg att hon mådde dåligt, ingen såg hennes misslyckade självmordsförsök på
handlederna, hon var bara luft.
Skolan gick sämre och sämre, betygen dalade.
Hon blev kallad till möte på rektorsexpedition med sin mentor Patrik och
skolans rektor, hennes mamma var också tillkallad till mötet, men hon var
för full för att ens ta sig dit. När rektorn frågade var hennes mamma var,
svarade Kinna att hon jobbade, hon skämdes för att berätta att hennes mamma
låg hemma i soffan med säkert en hel vodka flaska som hon bälgt i sig.
Medan rektorn pratade om hennes betyg som bara gick neråt och hur förändrad
hon hade blivit det senaste året.
Ingen av dem frågade varför hon blivit så förändrad, och ingen av dom
frågade hur hon mådde.
Men i och för sig, vem skulle bry sig om henne?
Hon var ensamast i världen.
Kinna satt ofta vid sin pappa och brors grav.
– Jag kommer snart också att ligga här med er, snart. säger hon högt
Sedan kommer tårarna, – Jag saknar er så himla mycket, hur kunde ni göra
såhär mot mig?!
Hon slog knytnävarna i marken, hårdare och hårdare och ju hårdare hon slog,
desto högre grät hon. Hjärtat blödde, hon orkade inte mer!
Plötsligt stod det någon framför henne, det var prästen.
Han tog hennes händer och hjälper henne upp, han tar henne i sin famn och
håller om henne. Hon hammar händerna mot hans bröst och låter känslorna
flöda ut.
Han tar med henne till pastorsexpeditionen, hon berättar allt för honom.
Hon låter hela hennes liv passera revy.
Två veckor senare är det klart, hon ska flytta trettiofem mil från orten
där hon växt upp och bott framtill nu.
Så fort hon fick reda på att hon skulle flytta gick det en lyckokänsla
genom henne, skulle livet börja nu?
Hennes nya fosterfamilj var helt underbara. Familjen bestod av föräldrarna
Lena och Pär och deras två barn Natalie 17 år och Gustav 9 år. De alla fyra
tog emot henne med öppen famn. Hon fick ett eget rum som var målat i blått,
sängen var en vit himmelsäng.
Bredvid sängen stod ett vitt litet nattduksbord och på stod en blå lampa.
I rummet stod också en byrå, en garderob och en tv-bänk med tv och video.
När hon synat klart rummet, satte hon sig på sängen och brast ut i gråt.
Natalie gick just förbi sin ”lillasysters” rum och hörde snyftningar
inifrån.
– Hur är det? Frågade hon när hon gick in i rummet, varför gråter du?
Kinna tittade upp och makade sig sedan åt sidan så att Natalie kunde sätta
sig.
– Det är bara det att, allt är så fint här och ni är så snälla mot mig,
allihop.
Mitt liv har bara varit fyllt med hat, sorg och besvikelse.
När min pappa dog och min bror blev skjuten av en full gubbe, rasade hela
mitt liv.
Kinna berättade allt för Natalie den kvällen. De kom varandra närmare och
närmare för varje timme som gick.
Två dagar senare skulle Kinna börja i sin nya skola.
Natalie gick i samma skola, så Kinna kände sig trygg. Men hon var ändå
nervös, benen skakade och hjärtat dunkade hårt.
Det ringde in och Natalie var tvungen att gå på lektion, hon var ensam nu.
Kinna Persson stod ensam i korridoren utanför klassrummet, där hennes nya
kompisar satt.
Hon knackade, någon ropade kom in.
Hon tryckte sakta ner dörrhandtaget och klev in. Klasskamraterna stirrade
nyfiket på henne.
Kinna var så nervös att hon höll på att svimma, tiden stannade.
– Det här är alltså vår nya elev, Kinna Persson sa läraren och ledde henne
till ett bord.
Runt bordet satt 5 tjejer.
De frågade en massa saker, vart hon bott tidigare, och varför hon hade
flyttat.
Hon berättade precis som det var.
De 6 tjejerna blev vänner och hängde ihop i vått och torrt.
En fredagskväll när familjen satt i vardagsrummet och åt, fick Kinna en
överraskning.
– Kinna, vad skulle du säga om vi skulle säga att vi skulle vilja att du
skulle bli vår dotter, det är du ju redan på ett sätt i och för sig, men vi
skulle gärna vilja adoptera dig.
Familjen väntade förväntansfulla på henne. Hon nickade bara och en tår föll
på hennes kind.
– Ja. Jag vill bli adopterad av er, grät hon.
Lena tog henne i sin famn och kramade henne hårt. – Vi älskar dig, gumman,
sa hon och strök henne över håret.
– Och jag älskar er! Jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv.
Dagar, veckor, månader och år gick.
Kinna var lycklig som aldrig förr. Skolan gick bara bättre och bättre, hon
hade många kompisar och folk som såg och lyssnade på henne.
Hon ville absolut inte tillbaka till sin gamla skola, dit tänkte hon aldrig
mer återvända.
Inte ens för ett besök.
Hennes liv lekte.
Men så kom en dag då livet vändes upp och ner. Två socialare kom till
skolan och vill prata med henne. De berättade att hennes biologiska mamma
låg för döden.
Hon hade drabbats av cancer liksom sin man.
– Hon vill så gärna träffa dig, sa en av dem.
– Men förstår ni inte att jag inte vill träffa henne, hon har förstört 16
år av mitt liv!
Dagen efter åkte hon tillbaka till minnena.
Hon tvekade utanför rummet, där hennes mamma låg.
Sedan öppnade hon beslutsamt dörren och gick in. Hennes mamma grät när hon
såg henne, sedan kom alla ”förlåt” och all ångest.
Kinna satt bara tyst och lyssnade. Ibland sa hon något enstaka ord, ibland
grät hon.
Hennes mamma dog i hennes armar.
En läkare kom och ledde ut flickan – som just fått alla svar hon grunnat på
i nästan 19 år.
Nu ville hon bara hem. Till paradiset.

Att byta skola/Att byta klass

Mina två första år gick jag skolan i Olsztyn, Polen. Det var ganska tufft
för man fick inte säga ett ord när läraren pratade, annars fick man ha
kvarsittning efter skolan. Man var tvungen att skriva med skrivstil också,
men det gick hyfsat bra.
En dag 1996 kom jag hem från skolan, och då sa min mamma att vi ska flytta
till Sverige. Jag, som inte kunde ett ord svenska, varför skulle vi flytta
dit för?
Mammans hela släkt bodde där så morsan ville flytta dit. När det var
skolavslutning, jag hade slutat tvåan, så fick jag mina betyg. Den sommaren
var det jobbigaste i hela mitt liv. Min mamma och pappa hade skilt sig och
jag var tvungen att säga farväl till min pappa. Jag kommer ihåg hur ledsen
jag var då, men det gick över ganska fort.
När vi kom fram till våran lägenhet så öppnade vi dörren och det var helt
kolsvart där inne. Plötsligt så hörde vi någon nysa i vardagsrummet. Sen
blev det tänt och hela min mammans släkt var där inne.
Vissa av de hade jag bara sett på kort, och jag orkade inte vara uppe
heller, jag var mest trött och deppig, så jag gick och lade mig. Sen till
höstterminen skulle jag börja trean i Svalsta. Det var en klass där alla
kom från olika länder, tyvärr så var det ingen som kom från Polen. Min
lärare berättade att de hade haft en polsktalande kille där. Han hade lärt
sig flytande svenska på 4 månader. Efter ett tag så flöt det på. Jag hade
fått många kompisar. Två stycken av de hade jag blivit jätte bra kompis
med. En som hette Christian, han kom från Chile och Oleg som kom från
Ukraina.
Efter ett par månader fick jag gå en dag i skolan i Nyköping. Först i
början var det ganska jobbigt men sedan gick det bra. Jag fick nya kompisar
i Nyköping också.
När skolan var slut hade jag lärt mig tala flytande svenska. På sommarlovet
började jag spela fotboll också, då fick jag ännu mera nya kompisar, och
det kändes bra. Efter sommaren fick jag börja fyran i Nyköping. Det året
gick väl ganska bra, kändes lite jobbigt att komma till en ny klass igen.
Men det femte året var därmed roligt, då åkte vi på klassresa också. Vi
åkte till Malmö, bodde på ett vandrarhem i centrala Malmö. Sen gick vi på
Tivoli också, det var roligt.
Sedan dess har jag gått här i Handelsskolan, och det känns bra. Nästa år
börjar man i gymnasiet och det verkar vara kul och sen är det spännande
också.

Att byta skola/byta klass
Allt började när jag skulle börja ettan. Jag bodde hos min mamma i västerås
och jag hade min mamma till skolan det var läskit att börja ettan. Jag
minns att rektorn sa
– Välkommna till dolferieskolan.
Första året gick jätte bra det var kul men skolmaten var dålig. Andra året
fick vi göra massa med kuliga saker plus att skolmaten blev bättre. Tredje
året minns jag inte så bra men klassen brukade spela fotboll mycket. När
jag hade börjat fyran, halva fyran så flyttade jag till min pappa i
Lindesberg och det var där jag började i skolan.
Det var pinsamt att komma in i klassrummet när alla satt där och tittade på
mig men alla var trevliga och visade mig runt i skolan läraren var också
snäll och gav mig suddigum och penna. Jag fick sitta breve en kille och en
tjej dom hjälpte mig med matteboken för jag hade ju haft en annan mattebok
i västerås.
kännslan när jag kom in i klassrummet det går inte att beskriva det var
fruktansvärt. Men när man hade gått i lindesberg skolan i några veckor så
kände man sig trygg. Så var det för mig att byta skola och klass.

Att byta skola/Att byta klass

Malena, 14 år. Bor med sin pappa i Göteborg. Dom ska flytta till Stockholm
p.g.a att pappan fått ett bättre jobb så hon måste byta skola, vilket hon
inte vill. Hon trivs jättebra med sina vänner och pojkvännen Martin.

Klockan ringde. Den är 7 på morgonen.
– Gumman! Dags att gå upp nu, ropade pappa.
– Jag kommer! sa jag med en irriterad röst.
Han vet ju att jag jämt kommer så jag förstår inte varför han jämt måste
ropa. Jag åt frukost med pappa, borstade sedan tänderna.
– Jag åker nu. Hej då!
– Hej då!
Jag gick till mitt rum och började ta fram vilka kläder jag ska ha på mig.
Min favorit jeans och den coola röda tröjan tog jag fram sen sminkade jag
och satte upp håret.
– Fan vad snygg jag är idag!
Telefonen ringde. Det var Emilia.
– Jag kommer över till dig!
– Visst! Då får du hjälpa mig med vilka örhängen jag ska ha idag.
Antingen skulle jag ha dom röda eller dom indiska örhängen.
Dörren knackade. Det var Emilia som kom.
– Hej Lena! Du. jag måste vara få säga dig en sak.
Innan jag han säja ”Hej” och ”visst” så pladdra hon på.
– Du vet han den snygga killen som går i gymnasiet?
– David?!?!
– Ja
– Vad är det med han då?
– Han tycker att jag är snygg!
Betyder inte det något?
– Jo! Han måste ju gilla dig.
Om du ser honom idag så kan du gå och prata med honom.
– Vi får se. Jag vill helst att han går fram till mig.
– Nå! Vilka örhängen ska jag ha?
– Dom röda. Dom matchar med tröjan.
– SHIT! Klockan är 5 i 8! Vi börjar om 5 min.
Jag skyndade med att sätta på mig örhängen. Emilia speglade sig innan hon
sprang till hallen för att ta på sig skorna. Jag var redan klar. Vi sprang
till skolan så vi inte skulle komma försent.
När vi kom fram, kom Martin fram och pussade mig.
– Hej Gumman! sa Martin
– Hej! sa jag och pussade honom
– Lena! Vi måste gå in nu. Ni kan pussa hur mycket ni vill på rasten.
Vi sprang in och satte oss på våra platser.
Läraren sa till mig.
– Hur känns det? Sista dagen i skolan. Sen flyttar ju du till Stockholm.
– Sådär. Det ska bli kul och flytta men jag vill inte byta skola eller
klass. Jag trivs här med mina vänner.
– Ja, men dom kan ju komma upp till dig och hälsa på. Och så förväntar jag
mig att du kommer och hälsar på här i skolan.
– Det är klart att jag gör.
Klockan ringde. Det är rast. Jag och Emilia gick till skåpet.
– Där går han ju! viskade Emilia till mig.
Han är ju kompis med din kille.
– Dom är på väg hitåt. Nu har du din chans, sa jag
– Hej Martin!
– Hej Gumman!
Så pussade vi jättemycket.
– Det här är David, David, det här är Lena, min flickvän och Emilia, Lenas
kompis.
– Hej! sa David och skakade hand.
Emilia kollade in honom i smyg. Dom började prata och kom överens med
varann. Martin och jag pussade och kramade varann innan lektionerna
började.
– Ooh! Skrek jag. jag vill inte byta skola!
– Sista lektionen, sa Emilia
Jag kommer att sakna dig.
Vi jobbade som vanligt. Fast den här gången fick vi ha musik på ovanligt
säkert p.g.a att jag kommer att sluta här, tänkte jag. Klockan ringde.
Äntligen lunch. Det var pytt i panna. Efter lunchen kramade jag om mina
närmaste vänner och fick en stor bukett med röda rosor.
Jag fick tårar.
– Vad jag älskar er, sa jag.
Jag kommer verkligen att sakna er.
Martin följde med mig hem.
Han hjälpte mig att packa det sista jag hade kvar. När det var klart satte
vi oss i soffan och mysade medan vi kollade på TV. Klockan är 7 på kvällen.
Pappa kom hem. Vi började packa allt i lastbilen som han hade hyrt. Martin
hjälpte till. När allt var klart kramade jag om Martin. Pussade honom och
åkte sedan iväg mot Stockholm. På vägen dit fick jag en massa medelande i
mobilen från Martin, Emilia, Dominika, Markus och Cecilia. Klockan var 12
på natten när vi kom fram. Vi började packa in så allt var klart. Pappa
väckte mig klockan 9 och sa att vi måste börja fixa i ordning köket först
så vi kan äta frukost. Så vi städade och fixade hela helgen. På söndag
kväll var vi helt klara. Jag ringde Martin för att se hur han hade det. Han
sa att han saknat mig jättemycket och att han hade tänkt att komma hit
nästa helg. Klocka är 10 så jag gick till mitt rum för att sova men kunde
inte. Jag var för nervös inför morgondagen. Men lyckades tillslut somna.
Klockan ringde. Den var 7. Pappa ropade som vanligt på mig att jag skulle
stiga upp nu. Jag gick till köket med pyamasen på. Åt frukost med pappa.
– Hej då gumman! Ses ikväll.
– Hej då pappa!
Jag gick till mitt rum. Ställde mig framför garderoben för att välja kläder
jag ska ha. Det är varmt ute så jag tog på mig jeanskjol och ett vitt
linne. Borstade håret och hade lite styling milk så att det glänste. Hade
på mig dom indiska örhängen. När jag var 9 år bytte jag skola men då kände
jag inte alls att det pirrade i magen eller att jag var nervös som jag är
nu. Kanske var det för att jag var liten då. Jag bodde bara några kvartéer
bort så jag gick till skolan. När jag var framme var klockan 10 i 8. Alla
kollade konstigt på mig. Men log efteråt och sa hej. Jag hejade tillbaka
och gick in för att gå till lärarna. Dom visade mig runt och sedan fick jag
gå till min klass. När jag kom in blev alla tysta. Men 2 tjejer sa att jag
kunde sitta med dom. Så jag satte mig bredvid dom.
– Hej! Malena heter jag.
– Hej! Jag heter Lina.
– Och jag heter Emma
Så pratade vi om varandra och dom presenterade mig för hela klassen. Efter
skolan när jag kom hem tänkte jag att det var inte så farligt att börja i
en ny skola i en ny klass. Det var rätt så spännande. Kul också. Få nya
kompisar och sånt.

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag skulle börja ettan det var det roligaste jag visste
om. När jag var mindre tyckte jag om att gå i skolan men nu är det inte
roligt längre.
De första skolåren var de absolut roligaste men också de lättaste. Efter
jag slutade i lågstadiet var jag inte äldst längre. Det blev bara jobbigare
och jobbigare för varje år som gick i skolan visserligen hade jag ganska
många kompisar som var äldre än vad jag är, som tog hand om mig i skolan.
Det blev också mycket nytt i skolan t ex EA (eget arbete), mentor, nya
lärare och så fick vi egna skåp. Första skolåret i högstadiet var ändå
ganska lätt för jag i praktiskt taget lekte bort hela sexan och lite av
sjuan. När jag sen började åttan började allvaret på riktigt då fick vi
betyg! Jag kommer ihåg när vi fick våra första betyg då var alla nervösa
till och med jag var riktigt nervös första gången i hela mitt liv! Men det
vart en tryggande känsla när jag fick kuvertet i handen och öppnade det och
såg att jag hade bättre betyg än min bästa kompis hade.

Det var också i åttan man började med att festa ordentligt så man var ju
lite trött efter helgerna. Men det gick bra i skolan ändå. Ända tills min
bästa kompis flyttade till Eskilstuna då gick allting åt skogen. Det fanns
typ ingen man kunde sitta med på lektionerna och snacka med för alla mina
andra kompisar gick i den andra klassen.
Det var sommaren när vi slutade åttan som min bästa kompis flyttade. Men i
nian förändrades det ganska mycket i skolan nu var man inte A och B
klasserna längre man hade blandat klasserna lite grann så jag fick i alla
fall vara med några av mina kompisar.
Nu när jag tänker efter så kommer jag ihåg en sak till som förändrade mig
ganska mycket också det var en av mina favorit lärare slutande i våran
skola. Det var våran idrotts|lärare Sigge. Han var nog bland de roligaste
lärarna han kunde man skämta med, prata sport med honom och träna med. Den
idrottsläraren vi har idag han gnäller så himla mycket så jag blir lite
aggressiv. Han och jag har bråkat ganska mycket de senaste åren. Men jag
hade alltid min mentor Björn Berggren på min sida så man känner sig ganska
trygg ändå! Björn har fått hjälpa mig ganska mycket det här skolåret det
sista i nian. Han har fått hjälpa mig mycket i matte och att hålla mig
ifrån att slåss med Nicke idrottsläraren. Men i vintern 02 hände en till
tråkig sak Nisse fysikläraren slutade också så nu kommer jag aldrig få MVG
i fysik! I stället för Nisse fick vi Birgitta eller vad hon nu heter?! Men
jag hoppa det kommer gå bra ändå.
Till sommaren har jag sökt till Byggprogrammet i E-köping hoppas jag kommer
in. Jaha ja det har blivit en väldigt lång berättelse också ovanligt från
mig, men nu finns det inte så mycket mer att skriva.

Mina skolår

Jag går min sista termin i grunskolan. Snart är det över, sen börjar
verkligheten, men det lägger vi åt sidan nu för jag ska berätta om mina 9
skolår på Ale skola:

Jaa, vi får väl börja från första året, 1:an.
Jag var nog en blyg liten pojk som började i 1:a hösten ’94. Men efter ett
tag så fick jag ett par kompisar, dom flesta kände jag redan för länge
sedan men det fanns endel helt nya också.

Lärarna i lågstadiet var Lena holmberg, Elin Alm o Eleven skriver ”o”
med ett understreck sist och mest fasansfull var Gunnel Linch.
Lena hade vi alla åren, dom andra bara ett år, dom turades om. Lena var
inte heller min favorit hon kunnde inte tåla minsta lilla snack och jag
minns en gång när jag behövde hjälp med ett matte tal så gjorde jag det
stora misstaget att knacka på hennes axel (hon stod bortvänd och hjälpte
nå’n annan) efter att jag hade knackat en stund så blev hon helt tokig och
vände sig om och skrek:
Sluta upp med det där! ser du inte att jag är upptagen!!?
Och så hade vi Elin Alm, hon var värkligen snäll, hon lärde oss om asatro,
vilket jag tyckte var tråkigt men intressant nu. Vi gjorde även lerkrukor
med hennes hjälp.
Sist men inte minst hade vi Gunnel Linch. Hon tålde absolut ingenting, inte
minst fniss, då hörde man ett gällt skri:
Tyst i klassen!!!!

4:an, 5:an o Eleven skriver ”o” med ett understreck 6:an
Dessa tre år med mycket uppsatsskrivande hade vi bara en lärare, Per
Andersson. Han var mycket bra, tycker jag.
Dom åren fick vi lära oss skrivstil och engelska, det sistnämnda var mycket
kul.
Egentligen hade vi fler lärare. Vi hade idrott med Ronny Wikmark. Nu hade
vi inte idrotten med tjejerna utan nu var det bara killarna från vår klass
+ killarna från A. Vi hade bytt bokstav bakom siffran från A till B.

Jag hade alltid tyckt om att spela fotboll men nu hade jag slutat. Det var
väl för att jag hade dålig kondis. Plus att jag inte tyckte det var kul
längre. Men det tog inte länge tills jag hittade nå’t nytt att göra på
fritiden. Jag hade börjat spela innebandy och det var skitkul.

Innan vi skulle börja i högstadiet så fick vi skriva sex namn på en lapp,
(det var nämligen så att alla tre sexor skulle blandas upp till 3 st nya
7:or.

7:an, 8:an o Eleven skriver ”o” med ett understreck den sista

Sjuan var lite läskig, en massa stora typer fanns där jag som redan var
kort kände mig ännu kortare. Men det gick snart över jag växte lite och
fick nya kompisar men behöll ändå dom flesta gamla.

Plus att man fick en massa nya lärare, endel av dom var bra den andra delen
var inte bra. I varje klass finns 2-3 st mentorsgrupper med en mentor i
varje grupp. Jag plus några till fick Camilla Blomberg, hon är mycket bra.

Åttan var jobbigast av dom alla åren. Jag kan inte förstå varför.

Sen i sjuan fick man välja ett andra språ, tyska, spanska el franska. Jag
valde tyska, Därför att det låter kul och Tyskland är ett spännande land.

Att gå i 9:an har varit skitkul än så länge. Man är störst på skolan. Det
känns fantastiskt!

G+ Språkligt korrekt! – ibland fattas komma. Humoristiskt, kul att läsa,
fina reflektioner – Bristande stoff, vardagligt språk