År då uppsatsen är skriven: 2003

Mina Skolår!

För ungefär 9 år sedan så började Sofia i ettan och hon ska berätta lite om
alla hennes år i skolan från 1:an – 9:an.
– Jag heter Sofia Granlund och går i 9:an jusst nu och när jag började 1:an
så kommer jag ihåg att jag var så nervös på kvällen före, man tänkte på
alla kompisarna som skulle komma och hur dom var och hur alla lärare skulle
vara. Men när dagen kom så följde mamma med så att det var inte så hemskt.
Det var kul att träffa alla. Och när vi kom in så fick vi sätta oss vid
bänkarna på stolarna och så ropade läraren upp våra namn. Men sen när det
var klart så lekte vi på skolgården och alla våra mammor gick hem. Då lekte
vi tills dom rigde i ringklockan för sån hade dom då. Sen så fick vi alla
våra böcker, men så mycket var det ju inte eftersom vi gick bara i ettan.
Och man fick ju matte-böcker och skrivstilsböcker man fick träna i och så
hade man lästimmar, då fick man äta frukt och man fick göra halsband av
pärlor och leka me kompisar. Och så var de nästan ända upp till 3:an. Men
då var de kanske lite mer att man måste jobba i alla böcker man hade. Och
sen så kom sommarlovet och snart skulle vi börja 4:an på en ny skola och
alla var glada och nyfikna på hur det skulle vara. Och i 4:an så var det
jobba, jobba nästan hela tiden. Men det var kul. Då träffade jag en kompis
som jag vart jätte bra kompis med och vi är bästa kompisar fortfarande. Men
i allafall och sen så var de lika kul och mycket jobba ända från mitten av
5:an till 6:an, då när vi satt och gjorde nationella proven, som jag nu
sitter och skriver, men de var ju lite lättare då. Sen kom sommarlovet
mellan 6:an och 7:an Då började man fatta att det blev svårare och svårare
och man bytte skola igen och träffade nya kompisar och lärare. Det blev
mycket jobbigare och mycket läxor och man hade knappt nån fritid men det
blev svårt och nu började betygen gälla och det var bäst att göra alla
läxor, annars kunde det bli rätt svårt om man fick läxprov ibland men det
var kul i skolan för man kände sig så stor, men alla 8:or och 9:or som gick
då vi gick i 7:an var ju så stora och man var lite rädd för vissa av dom.
Det blev ofta småbråk mellan killarna. Och i 8:an var de lika dant då
började ju 9:orna första ring och flyttad och så kom de nya 7:or till
skolan och så var de, de var lika mycket läxor om inte mer, men nu blev det
ju massa prov, och prov hela tiden så man hade knappt nån fritid då heller.
Och så kom jag upp i 9:an efter sommarlovet. Träffade alla kompisar och det
var skit kul. första veckan men sen satt det igång igen. Mera prov och mera
läxor och vi lära börja tänka på våran framtid, vad vi ville gå för linje
för efter jullovet så ska man ju söka in och allt man gör i skolan går på
betygen. Tex man ska komma i tid till lektionerna och vara på alla, göra
alla läxor och prov vi fick och alla hem|läxor. det var jobbigt med allt så
i 9:an har man nästan ingen fritid, ibland har man 2-3 prov i veckan och
det är inte kul. Men nu är det snart slut på 9:an och man får se om man
kommer in på nån linje eller man kanske får gå i en special|skola för man
inte sköter läxor och om man inte klarar proven så jag säger bara de till
er som inte har kommit så långt än ”att gör proven och sköt läxorna” för om
ni värkligen har en dröm eller att ni värkligen vill bli nått som kräver
höga betyg så gör allt ni måste för annars blir de inge kul om ni blir nått
eller kommer in på en linje ni inte vill gå.. De va allt jag hade och
berätta.
”lycka till i framtiden”

Lära för livet!
Skolan kan tyckas vara tråkig och onödig men i själva fallet så är det
viktigt att lära sig olika saker. Jag själv tycker att engelskan är
viktigast. För det är väldigt viktigt att veta längre fram i livet utifall
man åker utomlands t.ex.
Praktik tycker jag också är viktigt men det är för lite. Det borde bli
kanske 2 veckor till. På så sätt lär man sig om ett jobb är tråkigt eller
om det är något man kan tänka sig jobba med i framtiden och det påverkar
också vilken linje i gymnasie man ska välja.
Visst är alla andra ämnena är ju också viktiga t.ex. matte : det måste man
kunna bara, svenska : viktigt att kunna stava och prata riktigt, so :
Sveriges och världens historia är bra att veta, idrott : att ha bra
kondition,
och hemkunskap : där får man lära sig laga mat, baka och lära sig viktiga
saker om livet. mf.

Mina skolår
Den allra första skolan jag gick i var en amerikansk skola. Då bodde jag i
Bangalore där jag är född. Jag gick där i kindergarten, som är samma sak
som sexårsverksamhet. Självklart prata|de jag engelska. Jag kommer ihåg att
jag knappt kunde ett enda ord på engelska innan jag började där. Men jag
lärde mig snabbt.
Jag gick bara där i ett år och jag önskar nu att jag hade fortsatt gå där.
Jag kommer ihåg väldigt mycket, fast jag var ganska liten. När jag tänker
tillbaka kommer jag ihåg att jag hade roligt. Då skrattade jag och var glad
för det mesta. Jag hade många kompisar som jag lekte med, och vi gjorde
alltid något roligt i skolan.
Högtider som halloween, alla hjärtans dag och st: Patricks day minns jag
speciellt.
Under min tid på kindergarten kändes allting som en lek, allt var så
enkelt. Jag tror nog att det är hittills mitt bästa skolår. Jag är också
tacksam över att jag har fått uppleva att gå i en skola som är så
annorlunda från Sverige. Då förstår man vad man att det finns skolor som är
bättre än Sveriges.
Inte för att jag tycker att dom är dåliga, men man har något att jämföra
med.
När jag skulle börja ettan flyttade vi till Sverige. Det var första gången
jag bodde här. Jag kom till en bråkig stor klass och jag minns att jag inte
tyckte om det i skolan så mycket. Inte som jag hade gjort förut.
Jag började i den skola som jag går i nu, Sockenplanskolan.
Jag komme faktiskt ihåg min första skoldag i ettan, fast inte så mycket i
och för sig. Det jag minns var att jag fick en kompis som hette Linnea och
att vi fick potatisbullar med lingonsylt till lunch. Det är konstiga saker
man minns.
Jag gick i Sockenplanskolan under hela lågstadiet. Jag kommer ihåg att jag
var ensam ibland och ibland hade jag kompisar. Jag tyckte att många utav
mina klasskamrater var barnsliga, speciellt killarna. Det är två vänner som
jag hade som jag aldrig kommer glömma. Viola och Ida. Det va dom två som
betydde mest för mig i skolan under lågstadiet. Det är förvånands|värt
mycket jag kommer ihåg, det finns så mycket att berätta, men för att gå
vidare måste jag berätta om när jag började mellanstadiet. Vi flyttade till
Egypten när jag började fyran. Jag vissteinte ens vad det låg när pappa sa
att vi skulle flytta dit, men när jag fick höra att det låg i Afrika tyckte
jag att det var häftigt. Det var inte så svårt att flytta från Sverige, jag
visste ju ändå att vi skulle komma tillbaka. Det var tänkt från början att
vi skulle bo i Egypten i två år, men vi bodde där i tre år. Alltså under
hela mellanstadiet.
jag började i en liten svensk skola, med bara trettio elever. Mina syskon
började i en amerikansk skola. Jag kan ångra nu att jag inte valde den
amerikanska för att jag skulle ha fått mycket bättre undervisning. Att vara
den enda som gick i svenska skolan fyra syskon som gick i den amerikanska
var lite jobbigt ibland. Jag fick en utanförskänsla. Jag tyckte att de
glömde bort mig ibland och att mina syskon tog för myck|et plats. Fast jag
trivdes bra i Svenska skolan, de första två åren i alla fall. Det var bra
samman|hållning mellan eleverna, eftersom vi var så få. Åldrarna var
väldigt blandade, vilket var en bra sak. Det var kul att umgås med dom som
både var yngre och äldre än en själv. På rasterna kunde hela skolan t ex
spela fotboll, pingis eller basket. Vi gjorde många skol|resor, där vi bl a
var på safari, badade i varma källor, fick uppleva den egyptiska kulturen
eunt omkring Egypten. Jag är ännu en gång tacksam över att jag har fått
uppleva detta. Jag har fått uppleva saker som vissa andra svenskar inte har
upplevt eller aldrig kommer att göra. I och för sig så kanske dom inte
förstår vad dom har missat, men jag förstår vad jag skulle kunna ha missat
och jag är tacksam att jag inte har gjort det. Den bästa vännen som jag har
fått i Egypten är Åsa. Jag har fort|farande kontakt med henne. Hon gick
också i svenska skolan i en klass under mig. Jag kommer ihåg innan hon kom
till Egypten hade jag tröttnat lite på mina andra kompisar. De var väldigt
barnsliga. Jag kunde inte förstå hur de fortfarande kunde leka mamma, pappa
och barn.
När Åsa kom blev vi ganska fort bra kompisar, eftersom hon också tyckte att
de var barnsliga. Fast vi var ju ändå kompisar med de andra ändå, men vi
kanske mest var för oss själva.
Jag kommer ihåg att i sexan när Åsa flyttade tillbaka till Sverige tyckte
jag att det blev ganska tråkigt i skolan. Mina andra kom|pisar hade mognat
till lite, så det kändes i alla fall bra. Detta kanske låter värre än vad
det var, men jag tycker inte att det var så hemskt utan henne. Jag klarade
mig. Jag visste att jag snart skulle få träffa henne igen.
Andra terminen i sexan kände jag hur mycket jag längtade till Sverige. Jag
vill verkligen flytta tillbaka.
Det var ändå hemskt att flytta från Egypten. Jag skulle ju inte komma
tillbaka. Allt fick man lämna, huset, hundarna, skolan, kompisarna. Det var
så mycket jag skulle sakna och som jag nu fortfarande sak|nar. Nån dag tror
jag ändå att jag ändå att jag kommer åka tillbaka dit.
Att börja i sjuan, högstadiet i Sverige var hemskt. Jag förväntade att jag
skulle trivas bra i Sverige, men jag var ändå orolig för hur det skulle bli
med skolan.
Jag började i samma skola som jag gick i innan. Sockenplanskolan. Det var
många elever som fortfarande gick här sen förut. Egentligen ville jag inte
gå i den här skolan igen, men mamma och pappa sa att det var bäst så
eftersom det inte fanns en bättre skola jag kunde börja på.
Jag tyckte inte om att det var så många som kände igen mig och var
intresserade över hur jag hade förändrats.
Det som jag upplevde som jobbigt var grupptrycket, jag var inte van vid det
på detta extrema sätt. Jag är inte en såådan person som lätt faller för
grupptryck, emn jag tyck|te att det var jobbigt att man inte längre hade
kvar känslan att alla kunde vara med alla. Jag fick några kompisar i alla
fall, två utav dom stod mig lite när|mare.
Det var jättejobbigt att hänga med i skolan. Eftersom jag tidigare inte
fått så bra undrvisning låg jag lite efter. Men jag försökte så gott jag
kunde. Gjorde alltid läxorna och sen kändes det som jag hade kommit ikapp.
Andra ansåg mig som en utav de duktigare eleverna.
Sjuan tycker jag i stort sett var ett bra år. Fast jag hade under vissa
perioder varit ganska deprimerad, eftersom jag saknade Egypten och jag
tänkte mycket på Bangalore. Det gör jag nu också och jag tror att jag
alltid kommer göra det.
När sjuan slutade flyttade en utav mina närmaste vänner. Jag insåg inte då
hur svårt det skulle vara utan henne.
Åttan var ett väldigt jobbigt år. Mina kompisar svek mig och jag trodde
själv att det var mitt fel, fast nu förstår jag att det inte var det.
Mina slutbetyg i åttan visade sig vara bra ändå. Jag hade kämpat mycket för
dom.
Vid slutet av åttan kände jag att jag inte kunde gå kvar i samma klass
längre. Jag hade inga riktiga kompisar och arbetsmiljön var stökig.
Då funderade jag på att byta klass till denna. Det var otur att det var en
matte och NO klass som jag tänkte byta till. Annars skulle jag utan tvekan
ha velat byta direkt. Matte är inte precis mitt favoritämne. Det har varit
tufft och väldigt ansträngande att byta klass. Men ändå tycker jag att det
var bra att jag bytte. Det är mycket bättre arbetsmiljö i den här klassen
det är lättare att koncentrera sig. Tyvärr sänktes ändå mina betyg med 15
poäng. Som sagt så var det ansträngande att byta klass, men betygen ska jag
höja.
På ett sätt känns det sorgligt att lämna grundskolan men ändå skönt. Man
inser att man inte längre är så liten längre och om man vill hinna göra
något nu i grundskolan ska man göra det nu. Själv är jag lite trött på den
här skolan. Har snart gått här i sex år. Det kommer bli både spännande och
nervöst att börja gymnasiet. Det är steget till nåt nytt. När jag lämnar
denna skola kommer jag känna mig lättad och befriad, kanske låter konstigt
men, så tror jag att jag kommer känna.

Att byta skola
Tiden var inne. Jag satt på tunnelbanan på väg mot Odenplan. Klockan var
sju och linje nitton for fram över de snöiga spåren. Jag satt och tänkte
för mig själv och försökte klura ut varför jag inte ville gå kvar i min
gamla skola. Var det för att jag inte hade några vänner? Nej, det trodde
jag inte. Jag hade faktiskt en kompis, Kaspar på Vetevägen sjuttiotre. Han
var en trevlig kille med lite underligt utseende som jag brukade vara med
efter att skolklockan hade ringt. Och på rasterna förstås. Nej, det var
inte därför. Det kanske var för att lärarna inte var bra. När jag tänkte på
det kunde jag inte komma på en enda lärare som jag verkligen gillade. Inte
ens matematikläraren som alltid var snäll mot mig kunde jag påstå att jag
gillade eftersom han behandlade alla andra elever orättvist. Eller var han
kanske orättvis mot mig? För snäll mot mig och pedagogiskt perfekt när det
gällde resten av klassen.
Nej, det var nog för att korridorerna var övertäckta med klotter och på
golven låg det högar med gamla tuggumin och snuspåsar, sådana som man har
under överläppen. Klassrummet var inte helle det trevligaste jag sätt,
möjligtvis det trevligaste i skolan, med gardiner som luktade som om de
blivit doppade i en tunna med fransk senap. Och längst bak i klassrummet
låg de stökiga elevernas böcker i drivor. Men när jag tänkte på det så var
faktiskt både klassrummen och korridorerna relativt rymliga och bra
möblerade. Så det var kanske inte enbart därför.

Efter en stunds funderande komo jag fram till att det måste vara en
kombination av allting; ont om kompisar, dåliga lärare och otrevlig
skolmiljö.

– Nu får vi hoppas att den nya skolan är bättre, muttrade jag tyst för mig
själv.
Salarna hade åtminstone sett bättre ut när jag tittade på dem för två
veckor sedan. Och min nya klassföreståndare verkade också trevlig, men det
kanske bara var jag som inbillade mig i hopp om en bättre än min förra. Nu
återstod det bara att träffa mina nya klasskamrater och hoppas att de
skulle bli just det, mina kamrater.

– Nästa Odenplan, uppfattade jag trots mina dagdrömmar. Jag ställde mig och
med hjälp av de fasta stolparna tog jag mig till dörrarna.

När jag klev ut från tåget kunde jag se hur skolan tornade upp sig mot den
klarblå himmeln. Den såg nästan ut att vara hemtrevlig, i alla fall på
håll.

Jag stod framför dörren till sal F113 och väntade. Men vad väntade jag på?
Det visste jag nog inte själv ens. Kanske ville jag komma lite för sent så
att jag verkade cool inför de andra eleverna. Eller skulle de bara tycka
att jag var dum då?

– Nu går jag in, sa jag. Till vem jag sa det vet jag inte, antagligen till
mig själv för att visa att jag bestämt mig. Långsamt rörde sig mina fötter
mot den stängda dörren. Min svettiga hand tryckte ner handtaget och jag
klev in.

– Välkommen hit! skrek ett tjugotal röster. Jag bara stod där och stammade.
Något sånt här hade jag aldrig fått i min förra klass, där hade man snarare
blivit äggad. En rödhårig flicka kom fram till mig med ett välfyllt bullfat
och sa:
– Varsågod, det är nybakade bullar. Med kanel i.
– T-t-tack, var det enda jag fick fram medan jag långsamt sträckte fram en
darrande hand och tog en bulle. Mmm, bullen smakade utsökt, helt perfekt.
– Den var g-god, pep jag.
– Vad bra att du gillade den, sa flickan.
Hon lät så obesvärad och till min förvåning upptäckte jag att min
nervositet hade försvunnit.

Det var den bästa skoldagen i mitt liv. Efter den kom det många bra, men
ingen slår den. Nu när jag går ut nian här och ska börja i gymnasiet så är
det denna dag som ockuperar min tankevärld. Jag hoppas att det blir lika
bra under mina kommande år på gymnasiet. Mina sista ord här blir att om man
inte trivs ska man byta skola, det kan bli bättre och även sämre. Men om
man inte trivs så är det värt ett försök.

/Mårten Ahlin

1 Att byta skola/att byta klass
Jag, en tjej på 15 år, bytte skola till sjuan då jag skulle börja
högstadiet.
Jag var ganska posetivt inställd till bytet, av skola, men ändå medveten
och rädd för miljö förändringen som skulle ske, nya vänner, nya lärare m.m.

Jag var rädd för hur min nya klass skulle fungera i samband med mig, men
även för hur stor skillnad det skulle bli i jämnförelse med min gamla
skola.

Min gamla klass var en relativt stökig klass och vi hade lyckats bli av med
många vikarier men även lärare.
Det kunde vara ganska besvärande ibland men vi hade ändå lyckats ganska bra
med att behålla en god stämning och sammanhållning i klassen.
Jag tror att det beror på att vi trots allt gått antingen i samma klass
eller i parallell klass till varandra sedan ettan.
När jag äntligen skulle börja högstadiet, vilket jag såg fram emot eftersom
de som gick på högstadiet var så ”stora”, var jag bara 13 år gammal och
ganska blyg, i okänd miljö, men samtidigt såg jag fram emot att få träffa
min nya klass. Klassen visade sig dock att inte vara så ”farlig” utan kunde
redan under första dagen få några nya vänner i klassen. som i stora drag
delade mina intressen.

När höstterminen i sjuan startade var det ganska roligt att gå till skolan,
dock inte pga. studierna utan mer pga. att lägga märke till förändringarna
och att få möjligheten att lära känna nytt folk och träffa lärare osv.
Det visade sig att skolan skiljde sig ganska mycket från den lilla skola
som jag gått i innan, men inte bara till miljö utan också alla människor
som jag träffade i skolan, näst intill ingen var som i den gamla klassen.
Jag tror att det skiljde sig så mycket eftersom de flesta inte kom från en
mindre skola utan gått i samma skola sen tidigare. När det gällde
olikheterna i studie sättet var det inte så mycket skiljnad utan mer
skiljnad på schemat där det var mer no/matematik, eftersom jag valt att
börja i en klass med den inriktningen.
Om jag skulle jämnföra de olika klasserna skulle jag nog sga att årskurs
ett passar bäst in om man tänker på inställning och stämning eftersom allt
var nytt, i alla fall för mig, och man hade inte hunnit skaffa sig en
uppfattning av skolan eller klassen än.
Men till åttan blev det en förändring inte bara det att alla blev äldre
utan alla hade även hunnit skaffa sig en uppfattning, vilket omvandlade den
”harmoniska” stämningen till en mer ”kritisk och ogillande” stämning.
Stämningen och sammanhållningen i klassen medförde även att endel slutade
eller släpade sig igenom vardagen, som jag.
Jag hade nu ändrat min uppfattning till skolan och släpade mig ur sängen på
morgonen för att gå till den grå mulna skolan, som jag nu uppfattade den.
Anledningen till detta anser jag vara pga den bibringade stämningen som
skapats.

Nu i nian har stämning trots allt lättat något men som i åttan ångrar jag
lite att jag valde just den skolan istället för en annan, men nu att man
inte bytt i åttan.
Men jag vet själv varför jag inte bytte och det pga betygen, som skapar oro
i en elevs vardag.

Om jag nu skulle blicka tillbaka på de gångna åren kan jag tydligt minnas
många fram och motgångar, men tydligast är nog den dåliga stämningen som
jag inte tror kommer att försvinna helt, det pga att det kan vara svårt att
ändra sina uppfattningar.

Jag skulle inte kunna säga om det är bättre att gå i en mindre eller större
skola för jag själv skulle nog anse att det är bra med att ha gått i båda
två och inte enbart i en skola. För mig har bytet gett mig en förmåga att
anpassa mig lättare efter olika miljöer och det pga en förändring, vilket
hjälper till att inte bli trött på skolan.

1. Mina skolår

10 långar år

Det har nu gått 10 år sedan jag började på sexårsverksamheten, här på
Sundby skolan. Första gången jag såg skolan tänkte jag, vilken stor
byggnad! Fast nu när jag växt genom åren så har skolan bara blivit mindre
och mindre. Nu tio år senare ska jag lämna denna skola för gott. Jag kommer
ju att åka förbi den och kanske gå in och hälsa på, men jag kommer inte gå
kvar. Och känslan som jag har nu. Jag har varit här, för det mesta, 5 dagar
i veckan. Det har blivit, som man säger, mitt andra hem.
Nu ska jag ta och berätta om mina skolår för er. Det första året var mer
som dagis än skola. Jag gick då på sexårsverksamheten. Byggnaden vi var i
hette Hunden och där gick även ettorna, men de kom alltid lite senare på
dagen pga att de hade sitt klassrum i byggnaden bredvid. Fast Hunden var
mer som ett fritids. På Hunden kunde man göra det mesta men jag höll mest
till inne i innebandyrummet.
ny sida
Där spelade vi timmarna fram tills det att ettorna kom. De körde bort oss
från planen, fast det var inte många av oss som vågade vara med dem att
köra. Fast ibland körde man med dem också. 7 år fyllda började jag skolan
på allvar. Klass 1b, Joakim Berglind som klassföreståndare. I ettan och
hela lågstadiet så tyckte jag att det var kul att gå i skolan, det tror jag
att alla tyckte. Jag tror man var ovan att göra detta så därför var det
kul. Tvåan och trean rullade på precis som kulorna ute på skolgården, som
vi nästan gjorde varje rast i lågstadiet. Till fyran skulle jag få ett nytt
klassrum och en ny klassföreståndare, denna gång en kvinna, Lisa Berggren.
Nu började det att bli lite tråkigt i skolan. Jobba mer på lektionerna,
fast vi hade ändå kul. När vi blev lite mer ”mogna” så blev vi också mer
stökiga. En hel termin i fyran, vårterminen, hade vi vikarie för Lisa. Han
hette Johannes och kom från Luleå. Vi var så stökiga så han var nära på att
åka hem till Luleå igen. Vi fick ha ett krismöte där vi och föräldrarna
pratade om det vi hade gjort. Vi skärpte till oss och han var kvar terminen
ut. Detta är något jag ångrar på senare dagar, att vi var nära på att
knäcka honom. På rasterna i mellanstadiet byte vi ut att spela kula mot att
spela bandy på rasterna. En kamp mellan a och b klassen. Det var hårda
matcher, ingen ville förlora, man gav allt. Nästan varje dag så var det nån
som gjorde illa sig. Jag spelade själv mest målvakt för att jag tyckte det
var roligast och det var det jag var bäst på. I och med att vi började på
mellanstadiet fick vi nya ämnen och det kan vara därför det blev jobbigt,
men jag klarade av både fyran och femman bra. I femman var det väldigt stor
skillnad av antal elever i a och b klassen, så till sexan skulle vi göra om
lite i klasserna så att det blev ungefär lika många i båda klasserna. Jag
hamnade i a där jag fick gå med en del stökiga från den tidigare a klassen.
Men det hade jag inga problem med. Fast i och med denna förändring så blev
det plötsligt inget bandyspel på rasterna. Jag vet inte varför men det bara
blev så. Då blev det istället en del fotboll fast inte lika mycket som vi
hade spelat bandy på rasterna. Jag trodde att jag skulle gå med den här
klassen från sexan till nian men i slutet av sexan så kom det fram ett val
där man kunde välja att börja i en klass som hade mer ma och no. Jag tyckte
att det lät intressant och sökte. Det tog ett tag men sedan fick jag veta
att jag kom in. Vi var 3 st från a klassen som skulle börja där. Ungefär
sammtidigt som jag fick reda på vilka som skulle gå i min klass så fick jag
även träffa dem. Det såg ut att kunna bli tre roliga år framför mig, på
högstadiet, när jag träffade dem, och nu har det gått 2,5 av 3. Nu sitter
jag här och det är inte långt kvar till gymnasiet. Det har gått snart 10 år
av glädje och sorg som snart är över.

Mina skolår
Sista terminen i årskurs 9, och jag tänker på min skoltid. Nio år, nästan
tio, i samma skola.
Det är så mycket som jar hänt med den lilla flickan i blommiga cykelbyxor
som hade en alldeles för stor ryggsäck.

Till skillnad från andra hade ja det lätt i lågstadiet, behövde inte plugga
nämnvärt och hade inga koncentrationssvårigheter. Men på något sätt gjorde
jag mig osamns med mina vänner hela tiden.
Jag tror den största grunden till det var att jag var envis och ville att
allt skulle vara på mitt sätt, samtidigt som jag försökte passa in.
Men jag passade aldrig in, och det gjorde jag inte senare heller.

Mellanstadiet var en plåga för alla som vistades runt mig, då jag kom in i
puberteten. Många elever o lärare blev drabbade av detta, men jag fortsatte
min bärsärkargång.
Jag minns en vikarie vi hade i en termin, som jag var hemsk mot, men inte
bara jag, utan hela klassen.
Han hade otur som fick oss när han precis blivit lärare.
Jag undrar om han fortsatte inom det yrket eller gav upp sina planer.
De första åren i mellanstadiet var ganska okej, sett ur en social
synvinkel.
Men i sexan, då skulle man vara stor. Jag försökte verkligen passa in, att
ha likadana kläder som alla andra. Men ändå dög jag inte. Till sist orkade
jag inte försöka, utan klädde mig som jag kände.

I högstadiet kom räddningen i form av en ny klass. Jag hade lugnat ner mig
ordentligt och skaffade nu nya vänner, som hade intressen liknande mina.
Längre fram började jag också intressera mig för politik och idag är detta
ett av mina största intressen. Mina 3 år i högstadiet har varit fyllda av
demonstrationer, konserter, föreläsningar o vänner.
För första gången passade jag in och jag upptäckte nya sidor hos mig själv.

Nu, sista terminen i nian är jag skoltrött o förväntansfull på gymnasiet på
samma gång.
Undrar hur framtiden ser ut och vad som händer med mig och mina älskade
vänner.
Det enda jag kan göra nu är att försöka fixa en stabil grund att stå på
senare i livet.
Den lilla flickan som stod på tunna ben hade en för stor ryggsäck med för
lite innehåll. Nu har hon växt och ryggsäcken passar. Men ibland känns den
för tung.

Mina skolår
Mina skolår har varit jobbiga, hårda och tråkiga för mig.
På 6:årsverksamheten var det roligt och trevligt. Jag kommer inte i
håg så mycket från den tiden det var inte så mycket att göra och sådant.
Man lekte mäst.
I ettan var det kul och spenade att börja skolan. Men det var inte så
lätt. Jag skulle seja tvärt om att det var svårt. Jag har alltid varit usel
på att läsa och skriva. Alltid när jag läste hörde man små skratt och
kommentarer här och där i klassrummet. Det sitter kvar i hjärnan när jag
läser hökt i klassrummet nu. Jag läser helst inte hökt. Jag var ganska
liten och klen. Så att det var många som retade och slog mig. Det var
oftast tvåorna som gjorde detta. Vår lärare var snäll men lite små grinig.
Hon var bra på att under visa och när hon undervissade så lärde man sig
mycket. Jag har inte haft det lätt hemma. För att min mamma sitter i
rullstol i hela mitt liv. Min mamma har haft problem med att prata men inte
nu längre. Det har varit ett problem för mig att få hjälp med läxorna.
Nu var det dags för tredje året i skola. det var kul för man var älst
på lågstadiet. vi fick en ny lärare som var gammal och grinig tant. Henne
tyckte jag inte om. Mot mig var Hon otrevlig och var inte snäll. Hon små
fnissade när jag läste och tyckte jag skrev fult. Det viste jag för det har
jag alltid gjort. Jag var liten och klen en av mina bästa kompisar började
att reta och var taskig mot mig. Det var 3-4 stycken som retade mig. Jag
var inte så bra i ämnena svenska, Engelska och jumpa men jag var bra i
matte.
Mellan trejan och feman så dog min Farfar och min mamma och pappa
skilde sig. Det gjorde det svårt för mig i skolan och hemma.
I femman fick vi en ny lärare som hette Margareta hoch. Hon tog
Hänsyn till mina läs och skriv svårigheter.
Jag fick åka till en utredning för att titta om jag har duselexi.
Utredningen läde till att dom konstaterade att jag hade duselexi. Jag fick
berätta för klassen att jag hade det. Sedan när jag skulle läsa för klassen
var det inga små skartt och inga kommentarer. Jag trode att jag skulle
smella av och svima. Jag blev glad. Men kommentarerna satt en då i skallen.
Skolan började gå bättre och jag trivdes. Det var inga som retade mig eller
slog mig. Min pappa träffade min kompis mamma och ett eller två år senare
gifte dom sig. Då slutade Jag att träffa min pappa.
Mellan femman och sjuvan häde det inte så mycket och jag jobbade på
mycket hemma och i skolan.
I sjuvan så började jag strönta i skolan varför vet jag inte men jag
gjorde det. Det blev svårt och tråkigt för mig. Svenskan och Engelskan gick
ur dåligt. Alla ämnen blev tråkigare och svårare. Men vanten var helt klart
roligas fast det inte var roligt. Vi fick nya lärare dom flesta var snälla
och Roliga medans vissa inte var det. Det blev svårare att hänga med på
lextionerna. Det blev jobbig hemma för att mamma blev sjuk och jag blev
helt förstörd. Jag slutade att läsa hemma och slutade även att skriva.
Nu var det det åttonde året i skolan. Det var första året i skolan
när man fick betyg. Det skulle inte bli kul om jag fortsatte i den här
stillen. Då skulle mina betyg se dåliga ut men jag tog tag i skolan och
fick br betyg. Det var skönt. Men jag fick flytta hem till pappa för att
mamma fick cancer. Jag kunde inte konsentrera mig i skolan eller hemma. Men
jag räddade betygen till godkänt i alla ämnen. Det var ganska mycket tur.

Att byta skola/Att byta klass
Jag kommer ihåg det så väl.
Mamma kom in till mig. Jag låg i sängen och läste djungelboken.
– Hej. Vad läser du?
– Djungelboken.
– Är den bra?
– Ja det är den väl.
– Jag måste prata med dig!
– Ja, om vad?
– Vi måste flytta.
– Va, varför? sa jag lite skräckslaget.
– Nu när du fått en lillasyster och allt är den här lilla tvåan för liten.

– Men vi kan ju inte flytta. Vi måste bo här. Mormor och morfar bor precis
brevid oss och jag har mina kompisar och skolan här. Vad kommer att hända
med mig?
– Ta det lugnt lilla gumman. Allt kommer att ordna sig.
Mamma vände sig om och gick.
Jag låg där. Det kändes som om någon bara hade kommit in och sagt: ”jorden
kommer att gå under imorgon”. Som om någon hade stuckit in en kniv i mitt
hjärtat. Jag fick ingen luft. Det var helt offatbart att vi inte skulle bo
i lägenheten som låg precis brevid mormor och morfar. Vi som levt
tillsammans hela livet. Skulle jag bara lämna dem, och alla mina kompisar.
Det var en känsla som inte går att beskriva. Jag finner inga ord.
Veckorna gick och tillslut blev det sommar|lov. Det skulle vara nu på
sommarlovet som vi skulle flytta.
Jag skulle lämna alla mina kompisar. Men mamma hade sagt att jag fick gå
kvar i min gammla skola. Det gick en buss utanför vårt nya hus til min
gammla skola. Men jag visste redan då att det aldrig skulle funka. Jag
skulle bo för långt bort för att jag och min bästa kompis Henny skulle
kunna fortsätta och ha den bra kontakten som vi alltid haft.
Det visade sig efter en termin att mina misstankar mot våran vänskap
faktiskt blev till verklighet.
Henny började vara med andra och jag var inte med överhuvudtaget.
Jag var med de andra tjejerna från andra klassen, eller så stog jag själv.
Jag gick ofta till min hemliga plats. Det var i skogen precis brevid
skolan. Där kunde jag sitta och titta på när andra lekte. Jag satt ofta och
kollade på Henny och hennes nya kompis Caroline.
Jag kände aldrig någon ilska mot Henny för att hon inte ville vara min
kompis längre. Det var som på något konstigt sätt att jag förstog henne.
Medans jag satt där i skogen tänkte jag alltid på Henny och varför det
blivit så här. Det var något som jag inte kunde släppa. Dessa tankar
förföljde mig, både dag och natt.
Jag förstog att jag var tvungen att göra något åt detta.
Andra terminen i trean blev bara jobbigare. Jag var inte en i gänget
längre. Så en dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag orkade
inte mer, så efter sommarlovet började jag i den nya skolan som bara låg en
kvart från mitt nya hus.
Det blev den första dagen på en ny termin i en ny skola. Jag kommer
ihåg det som om det skulle ha varit igår.
Jag klev in genom klassrums dörren. Jag kom lite senare än de andra
för jag och mamma hittade inte till klassrummet först.
Det blev helt tyst i klassrummet när jag kom in.
– Hej, sa fröken glatt.
– Hej, sa jag lite förnämt.
Jag fick berätta vad jag heter och lite om mig själv. Men det kändes som
ingen lyssnade. Det kändes som alla kollade på min äckliga fula små
blommiga klänning som mamma hade tvingat på mig. Jag ville verkligen inte
hade den men för att inte bråka med mamma tog jag på mig den. Sen fick jag
sätta mig. Jag satte mig ner brevid en annan tjej som verkade jättesnäll.
Det kom att visa sig senare att jag hade rätt. Hon och jag hade samma
konstiga humor och vi kunde stå ut med varandras intressen. Vi blev
kompisar. Inte så jättebra kompisar från början, men med åren växte vår
vänskap och idag är vi som bästa vänner. Vist tycker vi olika om saker och
ting och det välldigt ofta men det finns alltid något där som gör att vi
alltid hittar tillbaka till varandra.
När jag hade bytt skola så förendrades mitt liv. Jag slutade tänka på
Henny och alla funderingar om det. Jag tänkte inte på henne på tre år.
Efter tre år så ringde hon till mig. Hon ville höra hur det var. Vi
hade mycket att prata om och vi pratade i nästan två timmar. Vi bestämmde
att vi skulle träffas till helgen.
Det gjorde vi också.
Men det var inte som vanligt. Alla tankar kom tillbaka när jag såg
henne stå där vid stationen och vänta på mig.
För Henny verkade det som om jag bara hade varit på en lång semester.
Hon berättade om allting som hade hänt och vad alla gammla klasskompisar
gjorde idag. Vilka som var ihop med vilka o.s.v. Men för mig kändes det som
om jag satt och lyssnade på en främling. Alla namn och olika berättelser
blev som ett ända surr i huvudet. Idag kommer jag inte ihåg någonting ifrån
vad hon sa.
Det var den enda gången som vi träffades efter att jag bytt skola. Henny
ringde och frågade efter mig ett par gånger men jag ringde aldrig tillbaka.
Jag ville inte bryta med gammla. Det kändes som om jag på nåt sätt fick ge
igen. Hon fick känna på hur det var att bli ignorerad av någon man gillade.
Som var ens bästa kompis.
Kanske var det ändå det bästa som hände, att vi inte tog upp
kontakten igen. Jag skulle nog aldrig kunna glöma och förlåta det som hade
hänt. Det hade satt så djupa spår i hjärtat, och jag hade det bra i min nya
skola. Jag hade ingen anledning till att ta upp kontakten igen.
Min nya kompis Nilla och jag hade det bra, och jag är glad för att
jag bytte skola och fick känna på ett nytt annorlunda liv.

Min syn på skolan
Herr skolminister. Jag Filip Oskarsson tycker att den här skolan som jag
snart gått ut mina nio skolår i borde splittrat min klass redan frö sex år
sedan i trean, därför att den är och har alltid varit en överdrivet stökig
klass.
På lektionerna pratar de nästan alltid tio minuter in på lektionen
och de fiser skrattar och har oftast ingen respekt för läraren, och när vi
har vickarie – när någon lärare är sjuk eller är hemma och tar hand om sitt
barn – då är de ibland nästan helt olidliga som till exempel igår så
pratade de igenom en hel lektion när vi skulle sitta tyst och läsa och
svara på tre lätta frågor om texten. Det går inte de skall alltid testa
folks tålamod och se hur arga de blir när de blir det.
Ändå har min klass blivit bättre än de var i ettan, de har nog blivit
lite bättre för varje skolår.
Ett till av de misstag som gjorts är ju det att hon alltid har varit lite
för bra på att avskeda omtyckta persner som till exempel kocken när han var
här så fick vi alltid gudomligt god mat och ibland efträtt så som glass
eller en tårtbit han var väldigt bra.
Yttligare ett misstag är ju det att spenderar våra pengar lite fel som att
gå på kungliga dramaten istället för att rusta upp något eller köpa in
nytt.
Ännu ett misstag var när de sågade ned ett träd och gjorde en bänk av
stammen så började man leka en farlig lek på den, nämligen att två personer
stog på den och skulle försöka putta ned varandra från den och den som
lyckades stå kvar längst fick möta nästa som vågade komma upp. och det som
gjorde det ännu mer farligt var att man antingen föll på en stor hård rot,
grusvägen eller på stocken.
En stor brist i hela skolsystemet är ju också att det bara finns fyra
betygs nivåer IG, G, VG och MVG. Det bör finnas fler för ofta får man ju
veta att man ligger på G+ eller liknande, det borde finnas tre nivåer till.
För tänk dig hur mycket poäng vi kan ha förlorat, det vore ju bättre om det
fanns sådana halva betyg som G+. Därför att ibland ligger man ju på en
sådan men får ändå bara ett G, eller hur?
Vi borde också få skåp och sittplatser i korridorerna på skolan, för
att få minskad stöldrisk och en bekvämare vardag. De kunde även struntat i
att göra fönster ut mot korridorerna, det går ofta folk förbi och då retar
man sig på em, det är irriterande.
Men skolan har ju väldigt fina miljöer också som till exempel vårat
science center där vi har väldigt frächa och trevliga No salar helt
nyrenoverade där finns allt som man kan tänkas behöva.
Vårat sience center är inndelat i fyra olika delar. En teknik del där det
finns många bra verktyg och endel nödväntigt matreal, om det inte finns det
man vill ha så går man ned och hämtar det man vill ha i trä eller
syslöjdssalen.
Den andra delen är biologi delen också väldigt fräch.
De yttligare två salarna är fysiksalen och kemisalen båda väldigt
välutrustade.
Alla skolor förkänar så bra saker.
Lärarna på skolan är dom flesta mycket bra, de respekterar eleverna
de förklarar bra är trevliga och vissa kan säga till ordentligt om det blir
för stökigt. Men som sagt så är rektorn på denhär skolan bra att avskeda
folk så hon har tyvärr tagit bort en av de bättre från oss.
Vällingbyskolan har också en väldigt bra fräch datorsal, med
uppskattade stolar datorerna är nog bra för att vara till för skolarbete
men de kunde varit bättre.
Vi har en riktigt bra uppkoppling till internet och digital|kamera.
Det är inte bara i datorsalen det finns datorer utan också i biblioteket
som är öppet på rasterna, och i klassrummen en i varje sal minst.
Vi elever har som resten av landets elever bör ha ett eget inloggnings namn
och lösenord, det måste man ha annars kan man inte komma in på datorn vi
har även en enskild mapp var där vi kan spara våra saker det nätverket
sträcker sig över hela skolan och man kan logga in och nå sin mapp på alla
datorer som finns här, det är bra.
Rektorn har sett till så att det finns en Matte No profilklass med
förberedande studier inför gymnasiet, jag tror att de läser gymnasiets
Mattekurs A nu i nian.
Jag tycker att det är bra att vi ger dem som vill möjligheten att gå i en
sådan klass.
Jag kan också berätta för er herr skolminister att vi har en väldigt
bra aula där vi håller kabaréer, avslutningar, Luciatåg, julmarknad,
fester, skolbal m.m.
Ja, du herr skolminister nu finns det väll inte så mycket att
tillägga förutom det att vi har frächa klassrum med Tv och video i de
flesta och att jag önskar er ett trevligt liv.

P.S. skicka inte detta brev.
Vänliga Hälsningar Filip Oskarsson.
av Filip Oskarsson.