Hej! Tomas Östros, jag funderar och har alltid funderat på är hur ni
politiker kan ge oss så dåliga stolar och bänkar, mitt förslag är att ge
oss vadderade stolar som är högre än dom som vi har nu. Bänkarna tycker jag
borde bli bredare och också lite högre. Anledningen till att vi behöver
dessa saker är för att vi skolungdomar sitter på tortyr redskap, dessa
stolar är hårda o obekväma och man får ont i ryggen och bänkarna är lite
för låga, tycker jag personligen. Så jag frågar dig skolminister, vad ska
du göra åt detta?
Ni politiker lovar och lovar men det är som jag säga ”mycket snack, men
lite verksta”. Jag och många tiotusentals elever Sverige runt tycker, ge
oss nya stolar och nya bänkar. Det finns ju också positiva saker med skolan
också, man får ju träffa kompisar pojkvänner/flickvänner och andra
människor. Jag vet inte om det här finns överallt i Sverige men vi på min
högstadieskola har ett så kallat ”elev fik” där man kan köpa godis för
billigt pris även kaffe, läsk och fika bröd som eleverna själva bakar, det
är bara årkurs 9 som håller i det och vi 9:or tjänar på det också, för
varje såld bulle/kaka så går det in pengar till klassen så att man kan
hitta på roliga saker vid senare tillfälle. Våran skola har dålig ekonomi
och behöver pengar så dom har inte råd med t.ex att ge oss nog många
pennor, sudd och skrivhäften så det är också ett minus. Tänkbara
förbättringar i skolan skulle nog vara lite fler tavlor men det går inte
för då kommer nån parvel och vandaliserar den. Man kan ju t.ex måla
väggarna på alla skolor så att det blir lite trevligare i alla fall. Jag
tycker men det kanske inte går men ni politiker borde ge oss såna här
stiftpennor, jag har sett att det är många som har dom och att de tycker
att de vanliga pennorna är bara dynga. Nog om det.
Mitt förslag till 2000-talets skola är nya stolar, nya bänkar, att varje
elev ska förses med en handdator för vi är ju i dataåldern så varför inte.
Att man kan fixa vikarier över en webbkamera? Själv skulle jag inte ha
något emot handdator med en webb|kamera. Fördelen med handdator är ju att
du kan ha tållgång till internet, göra läxor på datorn och skickar det via
e-mail. Nackdelen med handdator är att den kommer att kosta, det kommer att
kosta skolorna flera miljoner kronor för att förse elever med handdator.
2000-talets skola ska inte ha trappor utan rulltrappor, större klassrum och
mer praktiska ämnen i skolan för att det blir allt fler som söker till dem
och dom behövs. Snickare behövs för att bygga hus, elektriker för att dra
el – så att allt funkar. Jag och 4 st till i min klass är en av dom som
kommer att söka till mer praktiska ämnen, vi hade tänkt gå elprogrammet.
Det verkar vara en väldigt intressant program så vi får se om man kommer in
eller inte men kan ju hoppas på det bästa. 2000-talets skola ska inte
behöva ha böcker från 1979-1981, för det är så gamla böcker vi använder i
skolan.
Och så är det denna keps fråga. Ska man få ha keps/mössa på sig inne i
klassrummen. Varför inte? Att ha keps på sig kan väl inte störa någon så
himla mycket egentligen. Så jag frågar hur ni politiker hur ni tänker
åtgärda detta? Varför ska man inte få ha keps/mössa inne i klassrummen,
tänk efter.
Nu går vi över till nåt helt annat.
Vi får allt mer och mer böcker, men vi har inte tillräckligt stora skåp för
alla grejor. Skåpen ska bli bredare men kan bli lite högre också, det är
bara för att utjämna det hela. Skolans förtjänster är nog bara när man får
pennor, sudd och skrivhäften. Vi på Harpskolan, Eden får högst 2
pennor/termin och ett sudd/termin. Om jag ska vara riktigt ärlig så är
detta förjävligt, skolan ska ha råd att ge oss pennor och sudd i alla fall.
Vad tycker du som är skolminister, är det här ett vanligt fall inom
skolorna. Det är inte bara jag som klagar utan det är tiotusentals till som
kanske klagar på detta. Skolan behöver nya saker som jag har sagt tidigare
och dessutom kanske man borde föryngra lärarkåren, för det är nya tider och
man behöver yngre folk som har lärt sig lite nyare och andra saker.
År då uppsatsen är skriven: 2003
Att byta skola och klass
Där stod jag liten och försvarslös och spanade över alla dessa bänkar med
fastklistrade namnlappar, det var tomt i klassrummet förutom jag mamma och
den nya läraren. Hon sade någonting om att den här klassen är vänlig och
fin, sedan pekade hon mot en bänk med en lapp på och sade:
”Sofia”, ja det finns en som har samma namn som du, sedan flinade hon mot
mig med belåtsam min.
Jag skulle börja fjärde året i grundskolan, då mina föräldrar bytte bostad
till en villa lite längre upp i stadsdelen. Den är en stor villa med tre
lägenheter som vi fortfarande lever i. Men jag trivdes mycket bättre i
villan vi hade tidigare. Den ansågs vara för otät och fallfärdig, men endå
var den mig kär eftersom där var jag upp vuxen.
Nu sa min blivande fröken att jag kunde börja imorgon,
”klassen är så förväntansfulla och glada att se dig”, sa hon med glimten i
ögat. Hon var ung och rar min nya lärare, så jag hade inget emot just
henne.
Men klassen skrämde mig, tänk om dom inte skulle acceptera mig och mina nya
lime gröna jeans och för kort tröja.
ny sida
idag förstår jag mig inte på mamma att hon inte sa till mig att kläderna
var opas-|sande, speciellt till vistelsen i en ny klass. Men idag då jag
frågar säger hon bara att jag hade min egen lilla vilja. Men vad visste jag
om mode då?
Nästa besvärliga morgon med en sömnlös natt fullt med ångest och tankar,
var det dags för den hemska skolan och trevliga läraren. Det var ingen lång
gångväg till skolan, men det känndes helt främmande och farligt på samma
gång. Tänk om alla skulle tänka illa om mig.
Nu var jag framme i skolan och gick med beslutsamma steg fram till
klassrummet. Alla vände sig bak och stirrade, jag stirrade tillbaka. I mina
ögon såg alla ut som utomjordingar, inte alls lika min gamla klass. Allt
gick som väntat, Fröken hänvisade mig till min nya bänk och bad mig
presentera sig. Det gick bra, men jag kände mig så pass främmande att jag
bara ville springa hem.
Efter dagen hade jag redan skaffat mig en ny vän som jag tillbringade
kvällen med. Vi pratade om allt, bland annat om snacket innan jag skulle
komma. Alla i klassen var förväntansfulla, precis som fröken sade
ny sida
Hon sade också att många i klassen är stöddiga och idioter, alltså
konstaterade jag att jag hade rätt i tanken att dom var olika gentemot min
dåvarande klass.
Jag fortsatte att umgås med den nya vännen och vi trivdes ihop. Mycket fick
jag veta om alla och blev fort accepterad i klassen.
Efter ett tag märkte jag att alla var uppdelade i grupper. En med ”töntar”,
en med ”populära” och så tillhörde jag gruppen med ”udda”. Inget liknande
hade jag varit med om i min gamla klass, men det störde mig inte. kanske
var min klädsmak då udda.
Idag sitter jag i ett klassrum med samma människor som jag sett i fem, sex
år. Fast det är dock en ny skola, nämligen högstadiet. Och jag har nya
vänner.
Jag tror att om vi inte hade bytt bostad så hade jag varit en annan person.
vad jag hade varit för en person kan jag inte svara på men kanske mer
seriös. För så var dom i min gamla klass. Man påverkas väldigt mycket av
dem man umgås med. Fast jag trivs med mitt liv idag och jag ser fram emot
gymnasiet.
Mina skolår
Jag var nervös, Väldigt nervös. Jag hade nästan ont i magen.
Och sova? det var jag inte änns i närheten av att kunna den sissta natten
innan den första skoldagen i mitt liv. Jag klev upp före tuppen den
morgonen för snart 10 år sedan.
Jag bad min mamma följa mej till skolan för att jag var rädd. Rädd för att
det inte fanns någon jag kände eller att fröken kanske var en sur gammal
tant?
Jag var iallafall rädd även om jag inte visste riktigt varför.
fast nästan med detsamma när vi kom till skolan försvann rädslan. Därför
att jag såg att de barn som skulle gå i samma klass som mig. De var ju mina
polare från dagis och fröken verkade snäll hon också.
Dagarna gick och jag trivdes väldigt bra i min skola. Rasterna var det
roligaste som fanns tyckte jag för att då fick man spela hockey. Jag
älskade att spela hockey. Det gör jag fortfarande.
De första åren i min skola gick väldigt fort och nu var det dags att börja
mellanstadiet.
Jag var nervös nu också fast denna gång kanske inte lika mycket eftersom
jag visste vilken klass jag skulle gå i och jag trivdes fint i denna klass.
Fast jag visste också vilken lärare vi skulle få. Hon hette Emma och jag
hade hört att hon var sur och gnällig hela tiden precis som en häxa.
Men efter de första dagarna tyckte jag hon var snäll. Fast jag tyckte även
att Emma blev surare och surare för varje dag.
Sen tyckte hon en massa dumma saker ibland också. Jag kan ta ett exempel
från min mellanstadie tid.
Det var att jag och min kompis olle tyckte om slöjd väldigt mycket.
Så en dag ungefär i mitten av sexan gick vi till slöjden för tidigt alltså
istället för att ha rast jobbade vi.
Emma blev då jätte sur och ville ge oss kvarsittning för att vi kom för
tidigt till en lektion. Det tyckte jag var väldigt konstigt.
Nåja, dagarna fortsatte att gå och nu var det dags för min sissta
skolavslutning på Ängenskolan. Känslorna var blandade, Jag tyckte det var
trisst att lämna min första skola som jag trivts så bra med.
Men samtidigt skulle det bli kul och spännande att börja på en större skola
inne i stan.
Sommaren gick fort och nu var den här, dagen då Jag skulle börja i en ny
skola. Jag var lika nervös som då jag skulle börja 1:an. Och nästan allt
var likadant förutom att mamma inte skulle följa denna gång.
Jag trivdes väldigt bra på denna skola också fast en sak som jag kände att
Jag saknade var hockeyn på rasterna.
Här gick alla bara omkring inne i skolan eller satt och lyssnade på musik
och spelade kort i elevrummet.
fast så småningom lärde jag mej också att tycka om det.
På denna skola är jag än idag.
Och just nu sitter jag och tänker på alla mina skolår och jag kan inte säga
mycket annat än att dom varit väldigt Bra.
Kommentar: I högt tempo beskriver du din skoltid i svepande drag. Rolig
iakttagelse av rastverksamheten på Aspen jämfört med Ängen. Språket är
okompli|cerat och variationen av meningarna är liten.
GODKÄNT!/Johan
Mina skolår
Jag måste nog börja redan när jag gick på lekis.
Där har jag mäst minnen av när jag var liten. Min fursta dag när jag kom
dit så fanns det två ingongar att gå igenom, en som var till höger och den
andra som var till vänster.
Äftersom jag var så ivrig tog jag den närmsta ingongen som var till höger.
Jag stog och slet i dörren men den ville inte öppna sig. Då sa min mamma
till mig att det var soprums dörren jag stod och slet i.
Sen tog jag den vänstra och gick in.
Där fick jag träffa mycket folk (Barn).
Sen äfter några månader så fick vi en pappers bit som var utformad som våra
fötter med två snören på sidorna. Vi skulle lära oss att knytta våra
skosnören själlva. Skälvklart tyckte jag att det här var piss och pest, men
vem skulle inte göra det.
Sen äffter en kvart blev jag så läss att jag slängde den i soperna och
påstod att jag kunde knytta skorna. Det här var dom här ögon blicken som
jag mäst kommer ihåg.
Av årskurs ett till tre kommer jag inte ihåg så mycket förutom att vi hade
en lärare som heter Elisabeth Wirén och hon tvingade oss att göra monga
föräldra visningar.
Av årskurs fyra till sex kommer jag inte iheller ihåg så mycket av.
men under den tiden hade vi en lärare som heter Hanna Sundström och hon var
en riktig ”sat marra”.
När man behövde hjälp med matten så kom hon och satte sig på bordet med
berna ikors och smekte sina lår.
Det var hämskt….
Man har fortfarande traumatiska minnen där ifrån. Sen när man väl kom till
sjuan så tyckte man att man var tuff och frän men när man träffade några
nior i koridorerna då prässade man sig mot väggen, då var man inte lika
kaxig något mer.
Här fanns det snygga tjäjer som man kollade på och inte bara på
ansikterna.
Det var rena rama paradiset..
Nu hade vi skellvklart fått nya lärare och hår på pubiset.
Andreas Sima = en mycket skämtsam kille för det alltid glad och brukar ha
tendensen att komma sent.
Malin Sandkvist = En kort liten person, har bott och plugat i England.
Men nog om lärarna nu går vi i nian, nu är vi störst och behöver inte väja
i koridorerna. Nu behöver man bara gå i mitten.
Det här är vad jag har och bjuda på mit liv.
/Viktor Hammar
Min syn på skolan
Jag liksom många andra upp|lever att skolan kan kännas som tråkig och så
vidare.
Men det finns också bra saker med skolan och det är t.ex. att träffa och
lära känna kompisar och även att lära sig nya saker.
Ingenting kan ju heller aldrig bli för bra! Men en sak som jag tycker
eller rättare sagt var bättre förut var betygssystemet 1-5.
Det betygssystem som vi har nu G, VG och MVG kan jag som elev rätt ofta
känna vara orättvist, speciellt på senare tid.
Jag var en sån elev i 8:an som hade betyget VG på allt jag gjorde före jul
men på senare tid haft betyget MVG i en hel del av ämnena och i betyget
fått VG, då jag har kännt att jag åtminstone var värd en eller två MVG.
Därför tycker jag att vi ska gå tillbaka till betygsskalan 1-5 för att dem
som i mitt fall är värda en 4, för att en 4 i betyget känns bättre än ett
VG.
Skillnaden mellan G och VG och VG och Mvg känns väldigt stora men i
betygsskalan 1-5 känns det som om 1 = G
2 = G+
3 = VG
4 = VG+
5 = MVG
Jag tror att elever skulle känna det mer rättvist om man har fler
betygsskalor.
En sån här sak är svår att förklara men jag hoppas ni förstår vad jag
menar.
En annan sak är idrottstimmarna. Forskare har ju kommit fram till att man
både mår bättre och kan tänka bättre ju mer man är fysiskt aktiv.
Och då är min fråga varför bara 100minuter i veckan när det finns mer tid
och när alla tycker det är roligt med idrott?
Jag som skriver det här spelar både hockey och fotboll, men då brukar jag
tänka på dem här i min klass som antingen bor långt bort så att föräldrarna
inte orkar skjutsa dem men också dem som inte har råd men tycker att t.ex.
fotboll är en rolig sport och skulle vilja börja.
Hur bra mår dem med att röra på sig 100 minuter i veckan?
Och så finns det även dem som jag som skulle vilja ha extra idrottstimmar
på t.ex. elevensval så man kan träna på det som man är mindre bra på.
Mitt förslag är alltså att ha mer idrottstimmar i veckan och ha möjlighet
att förbättra sig på skoltid i den idrott man håller på med utanför skolan,
på vissa skolor är det redan så men det borde finnas på alla skolor.
Nått som jag ska berömma just våran skola för, men som även finns på andra
skolor är nått vi kallar för SOL (självorgani|serat lärande) som vi har
varje onsdag från 0930-1125.
SOL är alltså den tid man får ansvara för själv d.v.s. lärar|lösa
lektioner.
Vi började med det här i år och jag tycker att det är det bästa med skolan,
just för att om man har varit sjuk eller har svårt för skolan eller något
liknande kan man ta igen det på den här tiden, men man kan ju även fördjupa
sig inom något.
Jag tycker att alla ska ha den förmånen någongång i veckan, även om man
inte får använda timmarna till idrottstimmar som på våran skola.
Om man ska sammanfatta mina förslag för en bättre skola så är det:
Ändra betygssystemet
Mer idrottstimmar
Införa självorganiserade lektioner minst en dag i veckan.
Sen finns det ju mycket mera man kan ta upp men dem här punkterna tycker
jag man borde lägga ner tid på och förbättra!
Mina skolår
Min skoltid har satt djupa spår i mig som person. När jag nu i slutet av
nian tänker tillbaka på alla dessa år, tänker jag främst på de svåra
sakerna. På mobbningen och utfrysningen. På ensamheten och utanförskapet.
Allt har satt djupa spår i mig men jag tänker inte låta det förstöra mitt
liv, vilket det nästan gjorde.
I augusti månad år 1994 började jag i första klass på Lundenskolan. Jag var
ganska liten, blond och uppfattades nog som lite blyg och känslig. Jag var
helt enkelt inte som alla andra. Det var kanske därför som jag tidigt
utsattes för mobbning. Min lågstadielärare hette Elisabeth Wirén. Hon hade
grått hår och glasögon och spelade curling på fritiden. Vid högtidliga
tillfällen, skolavslutningar och liknande, bar hon alltid folkdräkt. Jag
tyckte aldrig riktigt om henne. Särskilt minns jag ett ”kvartsamtal”, som
det då kallades, i trean. Fröken sade att de hade testat mig i ”läsning”.
Liknande tester hade gjorts i ettan och tvåan, och då hade jag varit bäst i
klassen. Det fick jag veta sekunderna innan fröken ansåg att jag hade sänkt
mig, vilket hon var noga med att påpeka. Något beröm för att jag varit bäst
fick jag däremot aldrig.
ny sida
Men visst hade även Elisabeth sina goda sidor. Hon tog tag i mobbningen
direkt. Jag minns när en del av tjejerna i min klass försökte få mig att
gråta.
– Ja, det är jätteenkelt att få henne att börja gråta, sa en tjej och lyfte
upp mig.
Jag sparkade och slog vilt omkring mig för att komma loss. Det gjorde jag.
Och de fick aldrig se mina tårar.
Hemma berättade jag vad som hade hänt. Mamma ringde till Elisabeth som
pratade med de som var berörda. Tjejen som var ledare för mobbningen hade
sin mamma med sig i skolan den dagen. Mamman skällde naturligtvis ut sin
dotter som låste in sig på toaletten, förmodligen gråtande.
Killarna var inte heller schyssta mot mig under en period. Varje dag efter
att vi slutat och var på väg hem, när de flesta redan hade gått, retade de
mig och kallade mig ”lilla Anna som inte orkar lyfta en fjäder”. Till slut
fick jag nog och en dag efter att de varit på mig igen flög jag på en av
killarna och brottade ner honom. Så vitt jag kan minnas lät de mig vara
ifred efter den händelsen.
Om vår lågstadielärare varit konstig, så var hon ingenting emot den
mellanstadie-|lärare vi kom att dras med i 3 år. Hon hette Hanna Sundström
och var en riktig häxa.
ny sida
På mellanstadiet hade jag flera kompisar, och jag umgicks särskilt mycket
med en tjej som hette Sofia. Vi var oskiljaktiga och skulle vara vänner för
evigt. Det blev aldrig så. Vi hade roligt tillsammans. Jag ställde alltid
upp för henne. Jag var den som lyssnade och tröstade varje gång hon ringde
sena kvällar och grät över bråk hemma eller någon av alla dessa killar som
hon fallit för under åren. Och jag var där oavsett hur jobbigt jag själv
hade det då. Hon frågade aldrig.
Jag var den som satt intill och höll undan hennes tjocka, långa hår när hon
kräktes på sin födelsedagsfest i femman. Då när alla andra sprang ut.
Hon svek mig och ljög ofta för mig. Jag förlät henne alltid. Vi var ju
vänner.
Men efter att vi börjat sexan förändrades allt. Tjejerna delade upp sig i
gäng. ”Coolinggänget”, som mobbarna patetiskt nog kallade sig själva, ansåg
sig vara bättre än alla andra. Många gick med dem. En del stod emot ett tag
men glömde snart allt och följde i de andras fotspår. Kvar fanns de som
kallades töntar, det vill säga de som vågade vara annorlunda.
Jag ville inte välja sida, för mig har alla alltid varit lika mycket värda.
Jag ville inte stänga ute någon.
ny sida
Så jag gav de utstötta mitt stöd. Jag var med dem, trots att det ansågs
skamligt. De andra kom och trakasserade oss.
”Och här är töntboet”. Sådana kommentarer gjorde ont, men jag stod på mig.
Det dröjde inte länge innan ”töntarna” också fryste ut mig. Jag fick inte
vara med. Totalt ensam och utfryst. När vintern kom var jag ensam ute i
kylan på rasterna. Jag försökte intala mig själv att det skulle bli bättre
när jag började sjuan på Örnenskolan inne i stan. Det blev bara värre.
Dessa år har varit hemska. I början försökte jag förneka sanningen. Jag
ljög för mig själv, och målade upp en tom fasad av att jag var lycklig och
inte ensam. Det var alldeles nyligen som jag insåg att det var mobbning.
Det kan tyckas konstigt, jag borde ju ha varit förberedd men det kom som en
chock.
Kommentar:
Ingen ska behöva uppleva och utstå det som du beskriver, Anna! Att ”bryta
förbannelsen” är nog det svåra… Jag lider med dig och är uppriktig ledsen
över att vi inte förmått göra mer för att stötta dig.
Innehållet gör att texten blir djupt allvarstyngd och angelägen. Språket är
anpassat efter budskapet, relativt korta kärnfulla meningar som dröjer sig
kvar hos läsaren. Starkt av dig att orka berätta även om 4 sidor inte
räcker för att… resten oläsligt VÄL GODKÄNT! /Andreas
Mina skolår!
År 1994 fyllde jag sju år, det var det året jag skulle börja i skolan. Jag
hade gått i förskola två år så jag kände redan några av de personer som
skulle börja i min klass. Första dagen fick jag träffa min lärare och jag
tyckte om henne från första början. Hon var en typisk lågstadielärare som
behandlade likadant utan att favorisera någon. Jag har kunnat läsa sedan
jag var fem år och fick därför alltid jobba med lite svårare övningar och
texter. Jag har alltid gillat att tillhöra de främsta och jag hade en
positiv inställning till skolan från början. Allt eftersom tiden gick kom
mina klasskamrater ikapp mig och vi låg på samma nivå. Vi som gick i den
klassen hade en otrolig sammanhållning och när vi bytade lärare i fyran
fortsatte vi att ha det så. Läraren vi hade fått nu var en medelålders man
som hela klassen genast fick respekt för. Även i mellanstadiet gav jag
alltid mitt bästa för att verkligen få alla rätt på förhören. När vi till
slut skulle börja i sjuan och klassen skulle brytas upp var det många jag
sa farväl till. Även om vi alla skulle gå på samma skola visste vi att vi
skulle träffa nya kompisar och bara ses då och då i korridoren. På
högstadiet kom den värsta förändringen som hänt under min skoltid. Även om
jag tyckte att det var spännande och även om jag fick många kompisar, kom
stora frågor som ”vem är jag” fram. När jag började i åttan blev det värre
och plötsligt skulle vi ha betyg. Prov efter prov, arbete efter arbete fick
mig till att förstå hur allvarligt det här var och att mina lätta dagar låg
bakom mig. Jag har fått många bra kompisar, börjat drömma drömmar om min
framtid och hittad en hobby jag trivs med. Vem vet vad framtiden har i
beredskap för mig? Allt jag kan hoppas på är att det kommer att gå lika bra
för mig på gymnasiet som det har i grundskolan.
Bra uppsats med en bra spegling av den situation som hon befinner sig i.
Bra språk och inga större missar. VG
Att byta skola / Att byta klass.
Jag kommer ihåg när min mamma och pappa sa till oss att vi skulle flytta
första gången. Då blev alla i familjen jätte glada, men när dom sa att vi
skulle lämna Långängen så blev jag lite rädd för det. Tanken slog mig att
jag inte skulle kuna träffa mina andra kompisar mer, för att inte tala om
min bäste kompis, Ville, men tyvärr blev det så. Det blir alltid så. Nästa
dag när gick alla till skolan som vanligt. På vägen dit träffade jag
Villiam min bäste kompis, som bodde exakt ovanför mig. Han hälsade som
vanligt, och frågade: – Varför är du så ledsen idag? Sorgligt nog hade jag
inte modet att säga till att min familj skulle flytta. Men dagarna gick och
jag sa till honom en varm sommar-|dag i början på maj månad. Han tittade på
mig en stund och sa:
– Du skojar.- Nej, det är inte på skoj. Tror du att jag dum nog att komma
på en sån sak. Han tänkte till, ø sa: – Du har nog rätt. – Okej, men var
ska du flytta då. – Jo, till Åse, sa jag. – Det är inte så nära sa han. –
Nej, det är det inte.
– Men då kan vi inte vara vänner längre, sa jag. – Jo, det kan vi, varför
kan vi inte det. – P.g.a. att min familj ska flytta. – Det spelar väl ingen
som helst ”roll”! Vi fortfarande träffas då ”ø” då! Dagarna gick snabbt,
tills veckan innan skolavslutningen. Alla i min förra klass blev ledsna. Så
när jag såg hur sorgsna dom var blev jag illa till mods. Efter den dagen i
skolan var det så fint väder att vi bestämde, att vi skulle spela ”bandy”.
Min kompis sa till alla att vi skulle träffas på skolan om en halvtimme.
Jag tyckte att det var ”skit roligt” med andra ord. Den dagen glömmer man
inte. Det var sista gången vi hade så kul innan jag flyttade därifrån.
Sommarlovet kom snabbt och det var dags att flytta till ett ställe där vi
inte kände någon. Den sommaren ”flög” förbi med andra ord. Nu var det på
tiden att börja på Brunkeberg skolan. Så jag gick där ett par år där.
Dagar, veckor, månader, år gick innan jag blev i bra kontakt med andra barn
på skolan. Men fick inte en riktig kompis som Ville där. Det blev inte
bättre än så i sjätte klass och det blev andra ”puckar” senare. Mittemot
skolan fanns ”Godis Boden”. Namnet säger för sig själv vad som finns där.
Elever på skolan handlade där varje dag. Tills en dag så flyttade ägarna,
och en ny kille flyttade in. Sen sjätte klass blev vi vänner. Han tog över
Villiams plats med andra ord. Min tomhet inom mig blev fylld igen. Sen dess
blev allting i sjätte klass bra. Båda mina kompisar var snälla och trevliga
mot mig. Man kan inte jämföra sina vänner. Om dom är bra och riktiga
vänner. Han hette Fredrik, som tog över Villes plats.
Del 1 Min skoltid (Mobbingen).
När jag gick på dagis längtade jag efter att få börja skolan, inte för att
jag inte trivdes på dagis utan för att jag tyckte precis som alla andra i
min ålder att man blev ett snepp äldre då man börja skolan. När jag väl
började första klass blev det inte riktigt som jag trodde. Nämligen
eftersom jag hade både utlänsk bakrund och svart hår plus ett par stora
glasögon blev jag mobbad. Efter ett halvår var det inte så skoj eller
roligt att gå i skolan längre och jag ville hälst av allt stanna hemma.
Jag brukade faktiskt låtsas vara sjuk för att slippa få en knytnäve i
huvudet så att mina glasögon inte skulle ramla ner på marken och en av
killarna som mobba mig skulle trampa sönder dom. Trots att jag blev mobbad
var jag ganska duktig i skolan eftersom jag läst ganska många serie
tidningar om bland annat Superman, i och med det så kunde jag jämnföra hans
och mitt liv och oftast hade han också varigt med om allt skit som jag gick
igenom. Det gav ganska mycket inom skolan också nämligen att jag utvecklade
mina läs egenskaper med hjälp av serietidningarna. Jag var också klassens
bästa på engelska eftersom jag tittade mycket på TV, mest tecknat som
nästan alltid var på engelska.
Jag slutade bli mobbad då jag börja fyran eftersom det var då jag inskaffa
linser, det gjorde ganska ont att sätta in dom i början men vad gjorde man
inte för att slippa bli mobbad. Men då jag började med linser blev dom som
mobbade mig ganska sura, så att dom började slås istället för att mobba.
Och det resulterade till att jag ganska ofta hamnade i slagsmål. När jag
kom i slagsmål var det inte så att jag började slås utan jag stod still och
tog emot ganska många smällar innan en lärare kom ut och satte stop för
det. Men visst hände det att jag slog tillbaka men då var det oftast för
att det inte kom någon lärare eller för att slagsmålet var avskärmat.
Just den tiden var ganska jobbig för man ville ju inte gärna säga till
mamma och pappa för då hade man antagligen blivit mobbad på grund av att
man sa till sina föräldrar.
Slut på del 1.
Del 2 Min skoltid (Pappa försvan).
När jag höll på att sluta sexan hände något som påvärkade mitt liv enormt.
Jag vaknade en morgon då det var kalt och min pappa skulle precis köra till
jobbet. Han fråga om jag kunde komma ner och säga hej då till han men jag
orkade inte gå upp ur sängen. När dörren stängdes efter han kände jag att
det var något som inte stämde, den morgonen blev en morgon som jag inte
vill komma ihåg. När jag var på väg ner och äta frukost kom där inrusande
en ambulans|förare och sa att vi skulle snabba oss in i ambulansen. När vi
kom fram till sjukhuset fick jag sitta i 3 timmar utan besked om vad som
hänt.
Tills en doktor kom in och sa att min pappa hade avlidigt i en bilkrock.
Jag visste inte vad som hände utan plötsligt exploderade all ilska som jag
under alla dom gångna åren hållt inom mig.
Efter smälen i mitt huvud blev allt lungt och skönt och ingenting spelade
längre någon roll. Efter olyckan sjönk min skolgång bara djupare och
djupare ner. Men när jag började sjuan var jag ialla fall inte mobbad
längre, och dom som då mobbat mig blev mobbade av alla andra på skolan. Som
sagt det gick inte vidare bra i skolan och det var inte förens i åttan jag
började ta tag i mina studier och varken kunde eller ville bry mig om något
annat.
När jag började nian blev jag skoltrött och mina betyg sjönk.
Det var säkert inte förens jag hört den musik som än idag inspirerar mig än
idag som betygen började att stiga. Så just nu är jag varken mobbad eller
har dåliga betyg. Men jag ser nog fram emot gymnasiet trots allt pluggande
och läxläsning som väntar där. Så det är bara att hitta sin stil och sitt
tempo så går allt bra.
Slut på del 2.
Mina skolår!
Jag minns när jag skulle börja i ettan, jag var rätt så nervös. Jag hade en
blommig klänning på mig och jag var ganska blyg. Jag kännde inte så många i
min nya klass, förutom en tjej, min bästa kompis, som jag lärde känna när
jag var 2 år. Hennes namn var Maria. Vi gjorde allting tillsammans, jag
tror inte att det var ett ändaste bus som vi glömmde att göra. Men åren
gick och vi blev äldre och äldre jag har inte så många minnen från tvåan,
trean, fyran och feman.
Så äntligen, vi gick i sexan. Sista året innan vi skulle börja högstadiet.
Jag hade gått i samma klass i fem år, snart sex. Jag kommer ihåg sexan som
det roligaste året jag har upplevt. Vi hade lika roligt på raster som på
lektioner och i största sätt var alla med alla, tjejer som killar. Vi
gjorde mycket tillsammans, även på fritiden. Jag längtade tills vi skulle
komma upp i sjuan, men jag blev jätte ledsen när jag fick reda på att vi
skulle splittras. Fastän lärarna tyckte att vi var den värsta klassen på
hela skolan älskade jag min klass och ville aldrig skiljas från den.
ny sida
Så började jag i sjuan. Jag kännde mig liten bland alla åttor och nior. Jag
saknade min gamla klass och Stenbäcksskolan, där jag gick hela mitt låg-
och mellanstadie. Åren gick snabbt på Sundbybergsskolan och nu går jag i
nian. Jag är inne på min sista termin och ska snart börja gymnasiet. Jag
tycker att det ska bli roligt att börja gymnasiet, att få lära sig mer nya
saker och att få en utbildning. Det är inte förrän nu i slutet av nian som
jag har insett det roliga med att gå i skolan.
Bra uppsats
Bra disposition, egna erfarenheter.
Lite väl kort