Min syn på skolan!
Brevet till skolministern.
Hejsan!
Jag tycker det är ganska mycket som är bra i våran skola men den är också
jobbig, slitsam och ganska tråkig.
Det finns ingenting att göra på rasterna, och det kan ju bli rätt tråkigt i
längden att bara sitta och titta. Jag tycker man borde fixa mer kortlekar,
spel eller andra aktiviteter på rasterna. Alla borde skriva och säga vad
dom vill ha för aktiviteter. Lektionerna är väl ganska så bra, men dom är
ganska långa. Det är långa dagar och mycket prov.
Det är härligt med långa raster ibland, fast det inte finns någonting att
göra. Men det är bra att få frisk luft. Klassrummen r instängda och det är
verkligen dåligt med luft. Maten i skolan är rätt okej, men man tycker ju
inte om all mat förståss. Det är väldigt mycke mobbning på våran skola,
och det gör mig så förbannad. Jag tycker vi ska försöka ändra på
mobbningen. Jag tycker att en skola ska ha mycket mer aktiviteter och saker
att göra på rasterna, så att man trivs och har roligt samtidigt.
Skolan ska vara välgjord och se bra och trevlig ut. Det ska vara bra luft
och mindre håltimmar. Jag tycker att skolan ska sitta ihop på nått sätt så
man slipper frysa om man ska och äta tillexempel. Bara som en gång eller
nått.
Jag vill att skolan ska vara ren och fin. Den ska vara välstädad så att det
slipper se äckligt ut.
En sak tycker jag är väldigt bra, det är lärarna och hur dom sätter betyg.
Jag tycker det är bra lärare och lärorika lektioner.
Mina betyg är jag ganska nöjda med men ska kämpa så jag får bättre betyg i
Svenska, Matte, Engelska och Musik.
Det var allt jag kunde komma på för tillfälligt. Jag tycker om skolan för
den är lärorik och det är viktigt att man får en bra utbildning. Jag kommer
sakna alla lärare nå enormt mycket.
MVH Jossan
År då uppsatsen är skriven: 2003
Mina skolår
Jag minns när jag började första klass. Det var pirrigt i magen och alla
satt tysta och stilla vid sina bänkar. Vår nya fröken stog frame vid svarta
tavlan och skrev sitt namn med en gul krita.
Några dagar efter vi börjat var vi i full gång med att räkna i våra nya
matteböcker och vi fick måla i våra roliga böcker. Tiden gick fort på
lågstadiet och när det var dags för skolavslutningen hade flickorna på sig
klänningar och pojkarna hade byxor och skjorta. Alla gick iväg till kyrkan
för att sjunga sommarvisor, och efter det fick vi gå till skolans matsal
och äta tårta och få en lapp av fröken.
I tvåan och trean fick vi arbeta med den andra klassen ibland.
Så forsatte det till mellanstadiet.
Vi fick lära oss gångertabellen och vi fick sjunga och läsa. Det bästa med
mellanstadiet var mattantens nybakade bröd.
Man blev mallig när man började femman, för då vart man störst på skolan
och trodde att man bestämde över allt och alla. När man kom upp till
årskurs sex blev man minst på skolan, bland alla sjuor, åttor och nior. Då
tyckte man att allt blev fel och konstigt, för vi fick inte gå i kyrkan på
skulavslutningarna.
I årskurs sex fick man börja med nya ämnen, men det var ungefär som att gå
på mellanstadiet.
Sen när man började årskurs sju var det ingen lek längre. Våran klass
splittrades och vi hamnade i helt nya klasser.
Vi fick många prov och vi fick gå långa dagar.
När vi kom upp i årskurs åtta blev det allt jobbigare. Den tiden var inte
att leka med. Sena dagar, prov jätteofta, korta raster. Man hann inte med
mycket annat, för vi hade läxa nästan varje dag.
Och nu nian. Kul och välja till gymnasiet. Man får också mycket prov. Det
känns bra att få lämna denna skola snart och få börja på en ny skola, med
nya vänner och roligare ämnen.
Min syn på skolan.
Hej, jag heter Mattias och är snart 16 år och hör till de som har trött-
|nat rätt så mycket på skolan.
Man börjar skolan klockan halv nio och slutar vid fyratiden. Sen har man
oftast läxor från minst två olika ämnen att göra när man kommer hem. När
man sen är klar med läxorna så brukar klockan vara vid halv sex. Håller du
då på med nån sport så hinner du inte göra mycket annat. Därför så vore det
bra om det var idrott flera dagar i veckan och längre än det är nu. Det
vore också bra om man fick välja nån speciell idrott som man vill hålla på
med. Sen när man har haft idrott och tagit ut sig så blir man hungrig och
äter mera än vanligt. Därför så borde man satsa mera pengar på skolmaten än
vad man gör idag. För nu så är den inget vidare och man vill gärna äta sig
mätt. Och om man är mätt så jobbar man också bättre på lektionerna. Allt
blir lättare då och man kan koncentrera sig bättre på ämnet. Så istället
för att ha en lektion på en timme så skulle det vara bra om den var på två
timmar och man hade en rast emellan. Det skulle vara bra för både lärare
och elever om de slapp växla mellan ämnen hela tiden. Då skulle man lära
sig mera och lärarna som oftast är stressade skulle kunna ta det lugnt och
hinna hjälpa alla ändå. Och några läxor skulle inte behövas eftersom
lektionen är längre och läxorna som man annars skulle fått ingår i
lektionen. Det finns många sådana viktiga förändringar man kan göra men en
av de kanske viktigaste är prao-tiden. De två veckorna i åttan och de två i
nian som man är ute och praoar är väldigt lärorika och borde förlängas med
minst en vecka till. För man får ju också känna på hur det är att vara ute
och jobba. Man skulle kunna skriva tusen såna här förändringar till men nu
är tiden slut. Men kanske är det så här 2000-talets skola kommer att funka.
Mina skolår Julian A
Jag kom ihåg första gången när jag och mamma gick till skolan. Jag höll
mamma i handen. Det kändes tryggare så. Nu nio år senare ska man börja på
gymnaset. Jag har nästan alltid haft roligt när jag har gått till skolan.
Det var i 4 och 5, jag hade som mest tråkigt. Vi var då 36 st i vår klass.
Jag tror faktist att jag inte lärde mig nånting under den tiden. Det märks
i alla ämnen
Jag kommer ihåg min första klass resa. Hela klassen skulle åka till
stadsparken Det var så spännande att åka till stadsparken. Mamma hade gjort
sin första massäck till mig. Den innehöll två mackor. Jag fick även med mig
fickpengar.
Jag tog två bett på mackan. Sen gick jag till kiosken och köpte upp
pengarna.
Mina första tre år i skolan lärde jag mig att läsa och att räkna. Det
kändes som om jag lärde mig nått nytt varje dag.
Det jag minns bäst ifrån 4, 5 och 6 är sista året. Det är då man ska ha
roligt. Det är sista året på den skolan och då ska man ha roligt. Dessutom
blev jag val till kamrat stödjare. Det var en ära för mig. Men tyvärr så
tog jag inte det riktigt på allvar. Jag blev inte den bästa kamratstödjare
som har funnits. I början av sexan så delades vi upp i två klasser. Mina
bästa kompisar komma i den andra klassen. Så jag träffade de lite mindre.
Men jag hittade ny kompisar som jag knappt kunde namnet på under mina
första fem år. Det bästa i sexan var när vi vann både fotboll och
innebandyturneringen.
När sexan närmade sig sitt slut så stog jag innför ett svårt val att välja
fotbollsklass eller en vanlig klass. Jag valde fotbollsklass. Det ångrar
jag inte idag. Det bästa i sjuan var när vi åkte och tittade Sverige
azerbanjan. Sverige vann med sex-noll.
Ifall man ska sammanfatta mina 9 år i skolan. Det har var roligt att gå i
skolan förutom 4 och 5. Jag har lärt mig många nya saker som jag kan tacka
skolan för.
Skolor på olika kontinenter!
Afrika
Första gången jag skulle byta skola var när jag var sex år. Då hade min
pappa fått jobb i Etiopien. Vi skulle åka till Afrika! Var min första
tanke. Jag tänkte alldrig på hur det skulle vara att lämna mina vänner.
Eller om jag alldrig skulle få se dom mer? Den enda tanken jag hade var att
jag skulle få komma till en ny kontinent.
Men när vi väl var frame i staden addisabeba så blev jag lite fundersam på
vad jag hade get mig in i. Ute på gatorna såg jag hjälplössa människor.
Folk gick som uppklämda mot bil rutan, för att vi skulle ge dom pengar. Jag
kunde se alla dessa sjukdomar framför mig. Det var fruktansvärt! Jag kunde
bara inte förstå hur landes regering inte gjort något för att hjälpa dessa
stackar människor.
Men väl framme vid huset där vi skulle bo började det i alla fall se lite
männskligt ut. Huset var rent och fint. Den natten kunde jag inte sova. Där
låg jag, i min varma säng och tänkte på hur det skulle vara i skolan.
Skulle jag få några kompisar
Nästa dag var det dags för mig att besöka min skola. När jag kom in på
skolgården såg jag en massa barn. Det tog inte lång tid inan jag hade
bekantat mig med dom. Dom berättade vad som fans att göra här. Vilka
aktiviteter som fans. Jag fick en fin relation med mina vänner. lärarna var
enormt snälla. Men vi var inte kvar så länge i detta land. Utan redan efter
fyra månader skulle vi åka hem till Sverige.
Men när vi kom hem till sverige åkte min pappa till det mäktiga arablandet
Saudiarabien.
Vi skulle också följa med honom med visum som vi behövde för att komma in i
landet skulle ta ett tag att fixa fram. Så jag, min syster och mamma åkte
till Ecuador som ligger i västra delarna av Sydamerika. Där skulle vi vänta
på att visumen skulle bli klart.
Sydamerika
Efer några veckor i Sydamerika så tyckte mina föräldrar att det var bäst
för mig att börja i skola där. Jag komihåg hur jag grät när jag sulle börja
i skolan. Ingen kude prata svenska jag kunde inte spanska så bra även, fast
min mamma pratar det med mig dagligen.
När jag kom in på skolan såg jag dessa stora elever som jag alldrig hade
sett förut. Jag skakade i hela kropen när jag gjorde entre i lektions
salen. Jag satt där på bänken och såg hur läraren lyfte linjalen för att
slå eleverna. Men lärarna var väldigt snälla mot mig. Dom förstog nog att
jag hade det svårt.
På rasterna stog barnen i kö för att höra när jag talade svenska. Dom hade
nog aldrig hört svenska förr. Det var nytt för dom. Precis som latin är för
mig.
Det var en lättnad när min pappa kom med nyheten att visumen var färdiga.
Men endå så tänkte jag., nej inte byta skola igen.
Asien
Planet hade landat! Jag steg ur jumbojettet. Jag såg bara sand och åter
sand. Men när vi senare lämnat flygplatsen såg jag hur enormt fint dom hade
gjord städerna. Det var marmor plattor på gatorna. Afärer med guld vid
varje gata. Det var precis som att komma till Aladins hemtrakter. Men en
sak tyckte jag var underlig. Hur kvinorna döljde deras kropar med svarta
skynken.
I den här värme tänkte jag. Det är nästan 45° grader i solen. Jag kunde
bara inte förstå. Men när jag kom till skolan som bara låg några hundra
meter ifrån huset. Såg det riktigt fint ut. Alla barnen var svenskar. Här
var det minssan inte svårt att hitta väner Här växte vänner och glädje
nästan som på träden Vi stanade här i två lyckliga år inan vi åkte tillbaka
till Sverige. Nu fem år senare skriver jag detta prov ur egen upplevelse.
Vi är här i livet för att uppleva lycka såväl som bedrövelse.
Allt är till för oss att dra lärdom av! Jag ser framåt att byta skola igen.
Mina skolår
Det brukar påstås att låg- och mellanstadiet är vad som lägger fundament
för senare lärande. Om detta är faller så är min grund instabil.
På mellanstadiet gick mestadels av timmarna i mitt, 6Bs klassrum åt till
att jämt och ständigt behöva lyssna på en ideligen tjatande gammal tant som
påstod sig vara kvalificerad att lära ynglingar veta hut.
Hela timmar gick förlorade då hon tills hes som en kråka skrek med vrede i
blicken åt mig och mina lika skyldiga klasskamrater. Vi satt helt tysta och
väntade tålmodigt på ett slut på detta meningslösa försök att få barn att
inte låtas förbli barn, ett slut som tycktes befinna sig bortom horisonten,
ej synligt för våra unga ögon.
Men sen äntligen så kom det, vårt elände förvandlades med intet mer än ett
steg över tröskeln till ett skratt, ett nästan hånande skratt, ett skratt
vi så ofta tillägnade vår bittra och lite smått haltande lärarinna.
Hon var självaste defenitionen av en tant, nästan så man undrar om inte
hennes man myntat uttrycket.
Väl ute ur klassrummet avtog allvaret som med järnkättingar höllt oss tysta
på lektionen.
Vi kunde leka igen, leka som de oskyldiga barn vi ville förbli.
Men det var ändå allvar och inte lek som hade en övergripande roll på
mellan|stadiet.
På lågstadiet därimot var det helt andra bullar, då var vi ännu lyckligt
omedvetna om den värld som vi endast några år senare skulle slungas
framstupa uti.
Minnerna från denna tid i mitt liv sviker mig något må jag säga, det är
snarare händelser från senare tid som ännu ligger färska och nära till
hands.
När vi var små och lekte och hittade på hyss förklarades det med att ”Dom
är ju bara barn”, nu när vi är äldre och fortfarande hamnar i knipa anses
vi som rebelliska.
Starka minnen som aldrig någonsin bör lämna en ung människa på väg att växa
upp är såklart hur det var att den där nervkittlande första dagen gå till
skolan.
Men kanske är man redan på väg, på väg att glömma bort något som ända sedan
dess begynnelse varit något centralt i ens liv.
Jag kommer inte ihåg vilken dag på veckan jag började skolan, inte hur ja
kom dit, förmodligen blev jag kör av morsan men detta är antaganden inte
minnen, jag kommer inte heller ihåg hur jag innerst inne kände då jag
närmade mig skolan i den förmodade bilturen.
Var jag nervös, förväntansfull eller kanske till och med rädd över vad som
hägrade innanför klassrummets för mig enorma portar?
Det var ju ändock början på något helt nytt. Eller vid närmare eftertanke
så var man åtminstone lite förberedd i och med förskolan.
En förskoletid som var så förberedande den kunde vara, vill nästan gå så
långt som att kalla den avskräckande. Detta var under tiden då jag och min
familj bodde i det inte fullt så gästvänliga Saudi-Arabien, förskolan jag
tvingades sätta min fot i varje dag.
En förskola som drevs av tyranniska franska nunnor som inte hade förstånd
nog att tycka synd om och hjälpa en liten blond svensk pojkvasker som då
inte heller kunde ett ord engelska, vilket var det enda språk som talades
på skolan.
Till min hjälp hade jag istället en jämnårig norsk vän, han assisterade mig
i min ständiga kamp att över huvud taget förstå vad fransyskorna babblade
om.
Men kanske gjorde denna mentala pers att jag hårdnade, att jag som de
flesta inte satt och gömde mig bakom en skolbänk i all sin ängslighet, utan
jag visste att detta inte kunde vara värre än den påfrestande tid i
förskolan jag bara nått år innan genomgått. Jag visste att jag skulle klara
av skolan lika lätt som de franska nunnorna hade för att tala engelska.
Av: Oliver Hjelte
Mina skolår
Jag har aldrig varit någon stjärna i skolan, men inte heller någon nolla. I
lågstadiet var jag ganska bråkig. Jag mins en kille, Alex hette han. Vi
bråkade ofta, nästan varje dag. De var i allafall vad jag minns.
Men en sak i skolan var jag bra på, det var kompisar. jag, Nick, Fredrik,
Viktor, Thomas och Nisse vi var kompisar. Vi var alltid polare på rasterna,
och spelade fotboll, vi hade ett eget fotbollslag. Vi tränade varje fredag
efter skolan.
Jag minns inte så himla mycke från låg stadiet. Men i mellanstadiet fick vi
byta skola från Bergskolan till Långängskolan. Jag fick välja en kompis,
jag valde Viktor vi kom i samma klass 4A. Vi hade varit i Långängskolan
innan, vi hade slöjd där en gång i veckan. Jag kommer ihåg hur mycket jag
gillade slöjden på Långängskolan.
Viktor och jag börgade i samma klass på Långängskolan. Där mötte jag massa
nya kompisar, vi tyckte det var roligt att gå i skolan igen.
De första året bråkade jag mycket med en kille som heter Nick, inte samma
Nick som i lågstadiet utan flax Nick. Vi kallade han dumbo, för att han
hade så stor öron.
ny sida
Jag blev mycket orättvist behandad av alla lärarna på skolan, för att de
bara skyllde på mej. Nick var ingen ägel precis, han mobbade mej lika mycke
som jag mobbade honom. Men ändå så var det jag som var mobbaren.
I femman börgade kaoset, våran lärare Sofie tror jag hon hette blev
sjukskriven. Vi hade massa vikarier vi blev skolans stökigaste klass. Om
det kom en vikarie som skulle vara där i två veckor så var vikarien i
klassen i en dag, för att vi var så jobbiga.
Jag kommer ihåg de roligaste vikarien vi hade, tyckte jag iallafall. Det
var en millitäroffiser, som skulle få ordning på oss. Men vad tror du
hände, nej just de inget. Vi gick in i klassrumet och alla började prata,
så skrek han:
– TYST!
Alla kollade på han i några sekunder sen börgade vi prata igen. De var
facktiskt kul tyckte jag och många andra.
I högstadiet var det kul i ungefär två veckor, sen blev det tråkigt. I
sjuan gick det dåligt med mina betyg eller som man sa då omdömen. Nästan
alla ig. Men sen i åttan börgade jag och plugga. Jag har hittat massa nya
kompisar, de är nog de ända som är bra med Nusnässkolan. Det kommer att bli
sjukt skönt att lämna denna tråkiga skolan och börga på gynasiet.
Hej!
Nu går jag mitt sista år i grund|skolan på Duvedskolan. Så jag tänkte
informera dig om vad jag har tyckt är bra och dåligt i skolan.
Det känns bättre att börja med det negativa för då blir brevet posetivt i
slutet.
Det som jag kan känna ibland är att skolan planerar lite dåligt speciellt
med prov. En vecka kan vi inte ha något prov o inlämningar men nästa kan vi
ha två prov och tre stora inlämningar.
Det känns lite tufft men vem har sagt att skolan ska vara lätt?
Sen tror jag också att miljön har stor betydelse för skolarbetet och
undervisningen. För om lokalerna är mörka och trista så blir det inte
roligt för lärarna att undervisa o speciellt inte för eleverna att lyssna.
Både lärare och elever mår bättre när det är friskt o ljust i skolan.
Något jag personligen är lite ledsen över ät att vi inte har mer idrott på
schemat, när man rör på sig klarnar hjärnan o kroppen mår bättre. En annan
sak som jag tycker är att vi ska få ha större inflytande på saker och ting
i skolan. Så lärare och elever bestämmer mer ihop.
T ex hur vi ska lägga upp proven den här terminen o om det är något
speciellt vi vill göra. Men jag tycker skolan har blivit bättre på den
punkten. Nu är jag klar med dom negativa sakerna, det var väl inte så
farligt?
Det som jag känner är så bra med skolan är att jag känner mig trygg. Om jag
har det jobbigt hemma eller är rädd för något så är det lika tryggt i
skolan. Varför det är så tror jag för att lärarna strålar ut värme och
uppskattning. Om något är svårt så är dom där o hjälper än. För att man ska
orka en hel dag så behöver man mat. I vår bamba är det inte alltid så god
mat men den är helt okey. Bättre en den flesta skolorna.
Ett minne som jag har är när jag för första gången och såg
lekplatsen. Den såg så rolig med massor av saker att göra. Mamma fick hålla
ett fast grepp om mig så jag inte skulle smutsa ner mig första skoldagen.
Det här var bara ett lite avbrott i mitt brev.
Nu efter 9 år i skolan så har jag några tips som jag tror skulle förbättra
skolan i allmänhet. Att man försöker att alltid hålla det rent och snyggt i
skolan.
Nytt matrial och ljusa lokaler. Att man struktuerar upp arbetet lite mer så
man har mer tid att förbereda sig på.
Något som jag tror skulle vara bra är att man har mer samman|beten och mer
diskutioner.
Men om jag ska göra en resumé av min skoltid så är jag mycket nöjd. Dom här
tre sista åren har varit dom tuffaste i mitt liv. Vi har många motgångar
men det tror jag bara har gjort mig till en starkare person. Så jag har
skolan att tack för mycket. Med detta avslutar slutar jag mitt brev.
MVH Cecilia Sander 9A på Duvedskolan.
ATT BYTA SKOLA!
Jag Kristine var 7 år och skulle börja ettan Höstterminen 1994.
Jag var nervös, men jag visste att jag skulle börja i samma klass som mina
2 barndomskompisar Bianca och Lina.
Skolan skulle börja 0810 i respektive hemklassrum.
Så jag började gå 0745 eftersom att skolvägen ungefär tog 20 minuter. Hela
skolan består av 3 hus.
F-huset som är från 1-3, H-huset som är från 4-6 och C-huset som är från 7-
9.
Jag skulle börja på Kullsjöskolan i Piteå.
För att komma till min skola var jag tvungen att gå förbi H-huset där dom
taskiga 6orna var.
Så jag gick en liten omväg runt huset.
När jag kom fram till min skola så sökte jag upp Bianca och Lina, efter att
jag tagit av mig yterkläderna.
Dom satt längst in i klassrummet och vinkade ått mig när jag kom. Jag satte
mig brevid dom och pratade lite.
Sen samlades vi när våran fråken Majvor Backlund kom in i klassrummet och
hälsade alla välkomna.
Sedan ropade hon upp oss var och en,
sen informerade hon oss om det följande läsåret.
Vi var 23 stycken i klassen.
11 tjejer och 12 killar.
Första året gick snabbt och bara efter 1 månad kände man alla i klassen.
I 3an började min låsas syster Lotte i min klass. Och det tyckte jag inte
om, för jag ville ju inte att hon skulle börja vara med alla mina kompisar.
Fast det var inte så undvikande eftersom att vi bode under samma tak.
När jag och Lotte började 4 så började också våran lille bror Maxim på
6års. Han trivdes inte alls. Han brukade komma gråtande in till mig för
att dom hade mobbat han för att han har orange-rött hår.
Men sen då i slutet av 4an flyttade vi till Eden. Och jag, Lotte och Maxim
började på Havsörnskolan.
Vi trivdes inte alls där, för alla var så trista och små snobbiga så vi
gick bara där ett halvår, sen flyttade vi tillbaka till Piteå på Fårön.
Så efter jullovet började vi på Långskataskolan.
Där trivdes jag väl så där.
Fast dom var så extremt snobbiga. Men Lotte verkade trivas jätte bra, och
Maxim med som började 1an.
Så på den skolan gick jag också bara ett halvår sen flyttade jag till pappa
i Eden och började på Lillegårdsskolan efter sommarlovet i 5an.
Jag var och hälsade på där med pappa och klassen verkade jätte bra.
Så 6an började jag där, och kom in i klassen på en gång. Alla var snälla
och jag blev omtyckt för att jag var mig själv och gillade alla.
När jag skulle börja 7an här på korpen,
så blandades vi om med en annan klass från byn.
Men jag hamnade i samma grupp som dom flesta jag hade valt att hamna med.
Och nu har jag bott i Eden i 4år och ska snart byta upp mig till 1gymnasiet
på Aspnässkolan.
Där jag ska gå Barn och Fritid. Att byta skola 3 gånger sådär som jag har
gjort har varit en erfarenhet och jag har fått inblick i hur det kan vara
på andra skolor också,
och inte bara sin egen.
Jag håller ju fortfarande kontakt med dom på Kullsjöskolan och jag brukar
vara där och hälsa på ibland under A-dagarna. Jag tycker det är kul att
komma till andra skolor och lära känna nytt folk, även om det kan vara lite
pirrigt ibland.
Efter bytet på Kullsjöskolan grinade jag och Lotte och några klasskamrater.
För vi ville ju inte alls byta skola.
Den klassen som jag går i nu har nog varit den bästa och Kullsjö på andra
plats. Men nu ångrar jag inte att jag flyttade ifrån Kullsjö. För om jag
inte hade gjort det hade jag ju aldrig träffat mina vänner som jag har nu.
Att lämna grundskolan känns härligt, fast på något sätt ändå tråkigt. Och
man funderar mycket.
det är oklart om texten tar slut här eller om det saknas en sida
Mina skolår
Jag kommer knappt ihåg hur det var att börja ettan, nervöst vet jag i alla
fall att det var. Vi i byn kände ju redan alla så det var väl inte det som
var nervöst, utan att träffa nya lärare och det som man oroade sig mest för
var läxorna. Men ettan var ju inte så värst jobbigt som man trott, lärarna
var snälla och allt ornade sig. Maten på byskolan var oftast god.
Vi hade samma lärinna tills trean.
Hon hette Sabina Andersson och alla hade olika uppfattning om henne som
lärare en del tyckte inte alls om hon men själv tyckte jag att hon var
hyffsad. Jag kommer inte ihåg så mycket från den tiden, mellan ettan o
trean det som jag mest kommer ihåg var när vi började 4:an. En ny
lärarinna, nya matteböcker, nya bänkar och allt annat. Men någonting som vi
alldrig blev av med var vårat klassrum, i och för sig så var det stort och
bra, men i alla år så har man ju velat vara på övervåningen, men det skulle
vi aldrig få. Lärarinnan hette Katarina ”Kattis” Backlund, de flesta
upplevde henne som en bra och snäll lärare, henne skulle vi dras med i 3
år.
I 4:an började man på riktigt märka av läxorna och då började även proven.
Sedan så flöt det på jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan och
Nationella-proven gick bara bra knappt några fel, och oftast bra på övriga
prov. Någonting som jag inte glömmer i första tagen var när det var
bandycup varje år, jag fick vara med när jag gick i fyran, men då förlorade
vi allt, men när vi gick i femman o i sexan så vann vi bägge åren. En final
gick till straffar, där jag gjorde mål. I ettan och sexan var man ute på
varje rast, vi spelade bandy, hoppade hop|prep, hittade på lekar och mycket
mer. Jag minns när jag slutade sexan vissa fick tårar i ögonen men jag
tyckte att det skulle bli ganska kul med en ny skola. Sommarlovet var slut
och sjuan skulle börja, man var nog dubbelt så nervös när man började
sjuan, allting var nytt, precis allt. En lärare i varje ämne, massor av
olika klassrum, uppvärmd mat (tacka vet jag byskolans mat). Vi har nog
aldrig haft mer läxor än i sjuan precis varje vecka cirka 3 läxor. Men
sjuan är ju lite av en repetition av sexan så det är ju inte det svåraste
högstadie|året. åttan hade man ju hört av alla vuxn skulle bli ett svårare
år men det flöt väl på ganska bra. Det var i alla fall mycket nytt inom det
flesta ämnena i varje fall i matten. I åttan fick vi ju betygen, vilket jag
tyckte var spännande, jag fick väl de betyg som jag trodde jag skulle få.
Men åttan var ändå inte så svår och nu sitter jag här och skriver de
Nationella proven i nian hittills har det gått bra. Har behållt muna betyg
och har sökt in på en gymnasielinje nämligen teknik|programmet som jag
troligtvis kommer in på. Jag längtar då dit iaf för jag är less på
grundskolan och det ska bli kul att komma till en ny skola och en ny klass
återigen.
Av: Johannes Westman
klass: 9E