2003 – Sida 44 – Skrivbanken

Mina skol år.

När jag tänker tillbaka på mina nio skol år, så förstår jag varför jag är
så skoltrött nu. Jag vill absolut inte sluta skolan nu, utan jag vill gärna
gå vidare till gymnasiet och kanske till högskola. Jag tänkte sammanfatta
alla mina nio skolår så att andra kan ta glädje av dem.

När jag väl kom till det som kallades skola, var jag sju år gammal och hade
kommit tillsammans med mina föräldrar. Än idag kommer jag ihåg min att min
första skoldag på Östra skolan, gick ut på att bara sitta ner på en stol
och lyssna till en lärare som gav information om skolan och vad vi skulle
göra. Jag var så full av energi i kroppen och var så himla nyfiken på vad
jag skulle göra i skolan. Min lärare hette Kerstin Andersson. Hon var nog
lite över 40 år men hon gick alltid i kläder som gjorde att hon såg äldre
ut.

Nästa dag så delade vår lärare ut skolmaterial. Pennor, sudd, kritor,
matteböcker, svenskaböcker, skrivhäften och massor med andra saker. Vi hade
inga bänkar eller skåp utan vi hade en trälåda som man kunde dra fram ur en
hylla. Borden var nya och stolen var ny. Allt var nytt i vårt klassrum för
den var ju nybyggd. När tiden kom för att lära sig att läsa och skriva var
min nyfikenhet så stor, att jag inte kunde sitta still. Läsa kunde jag
redan men jag kunde inte skriva. Sedan kom matematiken. Att räkna var
jätteroligt, men det var bara grunden till en oändlig mängd siffror. Detta
var allt vi gjorde och jag såg fram emot min långa tid på östra skolan.

Tiden gick och snart kom sommaren. Sommaren försvann och helt plötsligt så
gick man i årskurs två! Det var nästan som i årskurs ett. Det var bara att
allt hade blivit ett snäpp svårare. Själv så minns inte jag så mycket av
andra årskursen. Den var så lik den den första. Gymnastik hade lagts till
på schemat. Vi höll på med att läsa och skriva fortfarande. Det var just nu
som min energi och studie iver tog slut.

Tredje årskursen var jobbig. Vi hade bytt klassrum, från vårt nya klassrum,
till ett gammalt på andra sidan skolgården. Längtan att komma upp till
högstadiet var olidlig. Allt som var spännande och roligt var nu trist och
träligt. Det enda som var roligt var historian och engelskan som vi hade
börjat lära oss. Våra lärare Kerstin som var så snäll blev allt elakare för
var dag som gick. Vi kallade henne för ”hexan” bakom hennes rygg. Allt
denna tristess var hämsk, men det var här som jag lärde mig att bita ihop.
Tiden i tredje årskursen gick så sakta. En lektion råkade jag t.o.m somna.
När tiden kom för att sluta för sommaren var alla glada. Nu skulle vi
slippa Kerstin och all den tråkiga undervisningen. Nu skulle det riktiga
börja trodde vi.

Vi flyttade in i klassrummet bredvid vårt gamla. Det klassrummet var också
gammalt. Svart griffeltavla, gammla bänkar och tråkiga tapeter. Vår nye
lärare Leif Råstedt var snäll men sträng. Han var 48 år gammal när vi
började i fjärde årskursen. Vi hade fel när vi trodde att det riktiga
allvaret började. Allt vi gjorde var att repetera allt vi hade gjort i
årskurs tre. Det kändes konstigt på något sätt. Jag hade återfått all
energi. Fråga mig inte hur för det vet jag inte äns själv. Mer än såhär
kommer jag inte ihåg från fjärde årskursen. Allt jag minns är vad vi har
lärt oss under den perioden och det roliga jag hade med mina kamrater.

När sommaren tog slut på nytt och en femteårskurs väntade så började åter
igen min energi att ta slut. Jag vet inte varför det bara blev så. Årskurs
fem var bara för underbar. Tonvis med kunskap som bara väntades på att
slukas. Ett nytt ämne var Fysik, men det vi fick lära oss om ämnet var bara
Newtons lag och hur kolkraft|verk fungerade. Det var hur roligt som hällst
även om det låter tråkigt. Tiden gick så fort. Det kändes som om man hade
börjat igår när man slutade.

Helt plötslig blev det årskurs sex och glädjen var så stark att det snart
var slut på mellanstadiet, att jag inte tänkte på något annat. Det var en
glad stämning i klassrummet. Den var glad ända tills vår lärare leif blev
sjukskriven p.g.a utbrändhet. Vi fick en trevlig vikarie vid namn Tomas,
vars efternamn tiden har suddat bort från mitt minne. Månaderna gick
långsamt och vi fick en ny vi fick en ny vikarie vars namn jag inte tänker
skriva då hon var så elak som man kunde bli. Genast utsåg hon några till
syndabockar. Hon gjorde de sista tre månaderna på mellan stadiet svåra för
mig, men hon gjorde också glädjen att börja på högstadiet var starkare.

Äntligen högstadiet. Den alldrig sinade strömmen av årskurser har kommit
till årskurs sju. Hormonerna i kroppen gjorde mig arrogant och jag brydde
bara om mig själv. Tiden jag kommer att tillbringa på Norra skolan såg jag
fram emot. Vi fick ett skåp att förvara våra böcker i. Massor med nya ämnen
strömmade in i mitt huvud. Kemi, biologi, geografi och massor med annat.
Jag kan ej beskriva hur jag kände mig. Jag kommer att skriva vidare om mina
skolår någongång när jag slutar gymnasiet. Då kan jag skriva om årskurs
åtta som jag börjar nästa år framtill jag tar examen och jag ser fram emot
mina sista skolår för nu har jag massor av energi i kroppen.

Mina skolår

Nu sitter man här sista terminen på sista året i grundskolan. Man har
börjat med nationela proven. Man har sökt till gymnasiet men ändå känns det
som det är mycket kvar. Men om man tänker efter så har man gått i skolan
sen man var 7 år och det är en lång tid med läxor och prov.

Jag kommer ihåg hur det va att börja skolan det var kul men ändå läskigt
för jag börja i en 1-2:a så vi fick gå i samma klass som dom som redan hade
gått ett år men det var rätt okej faktist

På den tiden hade vi en lärare som hette Carina. Hon var ganska snäll men
också sträng. I trean fick vi en ny lärare som hette Nisse han var jätte
snäll men älskade historia så våra historia prov var jätte svåra. Sen så
hände det som alltid händer mig i sexan så hade dom som vi hade gått med
hela våran skoltid slutat alltså dom som var 1 år äldre och Nisse ville
byta klass och efter som dom inte hade någon lärare åt oss så fick vi en
vikarie Gunilla den elakaste person jag nånsin möt hon lyssnade aldrig på
oss och så gnällde hon bara. Efter en termin så hade dom hittat en lärare
åt oss. Maria hon var nog den bästa lärare jag någonsin haft förutom Siv
som vi hade på lekis. Ja maria var speciel hon brydde sig om alla hon hade
dom roligaste lektionerna. Henne saknar jag mest från mellan stadiet. Men
sen hände det läskigaste. Man skulle börja på hög stadiet man gick ifrån
att vara störst till att vara minst igen. Jag hade valt musik klass och
hamnade i världens bästa klass. Men som jag alltid råkar ut för så slutade
en jätte bra kompis i våran klass och jag saknar henne fortfarande. Lärarna
på högstadiet var strängare än dom på mellanstadiet men efter ett tag så
vänger man sig. De hemskaste med högstadiet är att man får mer press på
sig. I 8:an fick man sitt första betyg det var jobbit. Plötsligt så fick
man betyg på hur duktig man var. I början av 9: an var man tvungen att
tänka på vad man skulle välja för linje på gymnasiet man skulle alltså
välja sin framtid. Nu sitter man här och tänker på allt roligt och tråkigt
som har hänt under dom här 9 åren allt har inte varit en dans på rosor men
allt har inte heller vart ett (ursäkta uttrycket) helvete. Nu vet jag inte
längre vad jag ska skriva är inte precis en författare men skulle bara
vilja säga. Att gå i skolan är inte så hemskt. Fast efter 9 år i skolan är
man ganska skol trött.
Hoppas bara att jag inte kommer att mina klass kompisar allt för mycket
efter 9: an. Så nu var denna berättelse slut och hoppas jag snart kan gå ut
här ifrån och slippa tänka på skolan mer

Hej Ministern.

Det är rätt så bra på Åboskolan. Det är bara några få saker som man bör
rätta till:
Nedskräpningsskydd/övervakning, som kameror eller några personer som håller
ordning i korridorerna på rasterna, skulle vara bra. Det är väldigt mycket
nedskräpning överallt. Sedan finns det även några datorer som brukar
krångla. Det är förstås de mer klåfingriga eleverna som orsakar problemen.
Ett exempel är en dator i ljusgården som verkar ha blivit av med både
Windows och kommandofilerna till DOS. Annars tycker jag att det är bra att
det finns så många datorer i Biblioteket, och att de fungerar. Ibland på
lunchtid på speciella dagar, t.ex. då en klass är ledig från en lektion, så
brukar det bli överfullt i matsalen. Jag tror inte att det går att ändra
det, utan jag bara påpekar. Jag vågar inte säga något om skolmaten, så jag
låter det vara. Bildsalen är stor och ljus, och man trivs där.
Gymnastiksalen är bättre nu än innan, och omklädningsrummen ligger bra.
Lektionerna och lektionstiderna kan jag inte finna något fel på. Den extra
terminen med musik i nian är toppen, låt det vara så!
FRIStiden brukar inte alltid användas till att arbeta på, men är ändå bra
att ha när det blir kort om tid för ett speciellt arbete. Lärarna skulle
kunna påminna eleverna om vad de bör eller borde arbeta med.

De nya bänkarna i klassrummen är väldigt bra. De gamla bänkarna skulle inte
ge samma känsla av sekretess eller personlighet av platserna, och därför är
det mycket lugnare i klassrummen tack vare de nya. Det finns ingen dator i
mitt klassrum. Den togs bort för att man använde den på fel sätt. Det är
inte bra med datorer i klassrum, det blir mindre gjort pga. dem. Det är
bättre att ha datorer på öppna eller översiktbara platser, som ljusgården,
Oasen och biblioteket, med mera.

Tja, nu vet jag inte riktigt om det finns någonting mer som jag kan komma
på, så jag slutar skriva nu.

Vänliga hälsningar

Inskannad version

Mina skolår
Jag, Henrik är född år 1984. Så egentligen ska jag gå första året på
gymnasiet nu.
Men istället går jag i nian nu. När jag gick på lekis med de andra 84:orna,
så var alla eller nästan alla de andra större än mig. Därfor bestämde jag,
min mor och min far att jag skulle gå på lekis ett år till. Och sedan börja
ettan med 85:orna istället. När jag gick hos dagmamma fick jag en kompis
som hette Eskil. Eskil var 85:a och vi var bästa vänner. Så att när jag
började ettan fick jag gå med honom.
Jag minns min första skoldag ganska väl. Hur solen sken, och när min far
körde mig till skola i vår röda Volvo.
Vi kom fram till skolan och letade upp vilket klassrum jag skulle gå i. Jag
och min far gick in och hälsade på fröken som hette Berit.
Sedan väntade vi på att alla skulle vara samlade.
När alla var samlade, började fröken att ropa upp alla namn.
Alla var samlade.
Dagen gick fort, vi lekte bara lite ”lära känna varandra lekar” hela dagen.
Dagen tog slut och vi åkte hem. Nästa dag vi ungefär lika saker som dagen
innan. Men idag var det inga föreldrar med oss.
Dagarna gick och gick.
Hela ettan gick jätte fort.
Jag minns specielt en sak som hände mig i ettan.
Det var en dag som vi satt och skrev ord på ett papper. Jag minns inte vad
det var för ord, men att vi skulle skriva de under varandra på ett papper
som vi fick.
Jag hade skrivigt ungefär halva pappret när fröken kom fram till mig.
Hon kollade på mitt papper.
Sen tog hon i det, och höll upp det för klassen. Jag trodde att jag hade
gjort något bra så jag blev ganska stolt. Sedan frågade fröken om de andra
eleverna såg något fel.
Någon sa att mina ord inte stod på raderna utan svävade ovanför raderna.
Fröken sa att det var så man inte skulle skriva.
Så jag skämdes lite och tyckte det var pinsamt.

Åren gick, och snart skulle man börja tvåan och sedan trean.
De tre första skolåren bara flög iväg. Snart var det dax att börja fyran.
Det var hemskt för nu skulle vi byta lärare.
Jag tyckte inte alls att det var någe kul.
Vi hade Berit som lärare och alla i vår klass älskade henne.
Men så kom fyran, vi bytte lärare till en som hette Magdalena. När vi
började lära känna henne upptäckte vi att det inte alls var så dåligt att
byta till henne. Fyran och feman var nog det roligste skolåren. Vi hade
jätte kul med ”Madde” som vi även kallade henne.
I slutet av feman fick vi komma hem till Madde. Vi satt där i hennes soffa
och hon berättade alla saker hon hade gjort som ung. Det var en av
höjdpunkterna vi hade väntat på i hela fyran och feman.
Men sen så kom den stunden i slutet av feman som vi var tvugna att välja
tre personer som man ville ha med sig till sexan.

Nu kom det en till sån här situation, när vi var tvugna att byta klasser.
En dag i feman fick vi gå till samlingssalen för att träffa våra nya
klasser till sexan.
Vi träffade alla nya elever och lärare.
Men vår handledare, Ann var inte där. Så vi fick lov att vänta till nästa
termin för att träffa henne.
Sommarlovet gich och vi började sexan.
Det kändes lika jobbigt den här gången att behöva byta lärare. I början av
sexan trodde jag att Ann skulle vara en dålig lärare. Men det visade sig
att det var tvärt om. Att hon var en jätte bra lärare.
Sexan gick och såsmåningom lärde man känna alla i nya klassen. Sjuan gick
också väldigt fort. Men det var ett bra läsår. Jag minns väldigt väl att
jag, Jesper och Danne var väldigt bra på matte. Vi räknade ut våra
matteböcker så vi fick lov att byta till åttornas böcker.
Vi började åttan och det var dax att få betyg för första gången. Det var
spännande men läskigt på samma gång.
Jag trodde att åttan skulle vara jobbig. Men det var faktiskt ett ganska
lugnt och roligt år. Vi fick våra första betyg och jag var rätt så nöjd med
de betygen jag fick. Det närmade sig slutet av åttan. Dagen innan vår
avslutning var jag, Jesper och Stina iväg till skolan på kvällen för att
kolla på alla nior som skulle iväg på bal.
Jag minns hur jag stod där och tänkte:
Nu är det bara ett år kvar tills vi står här.
Dagen efter var det skolavslutning. På avslutningen fick jag ett
idrottsstependium. Jag blev jätteglad och det var en stor sak för mig att
få det.
Det känns skönt att jag snart är klar med grundskolan. Men samtidigt
tråkigt att behöva splittras från alla vänner.

Inskannad version

Mina skolår
Jag kommer ihåg den första skoldagen i mitt liv. Då var jag alldeles
uppspelt och ville inget mer i hela livet än att gå till skolan.
Föräldrarna fick följa med under hela första veckan, eller var det under
första dagen? Ja, ja. Det var min far som följde med iaf. När vi började
närma oss skolgården började det pirra i hela mig men när det började avta
när jag väl var inne i klassrummet. Jag som var en liten lustigkurre
lättade upp stämningen med ett litet skämt som alla skrattade åt.
Uppdraget slutfört.
I början var vi inte en hel klass utan vi var uppdelade i pojkar och
flickor. På morgonen var flickorna i skolan och pojkarna gick på fritids.
Vi bytte efter lunch. Jag förstår inte riktigt varför det var så men det
var väll något pedagogiskt över det hela.

Tiden flöt förbi och vi började lära oss alfabetet och lära oss räkna. Det
var lite annorlunda sätt vi lärde oss siffror och sådana saker på. Först
skulle man göra en ciffra i lera för att sedan trycka in den i boken så att
man kunde rita av den. Mystiskt.

Jag kommer så väl ihåg ”Matte historierna”. Då skulle man rita en bild och
sedan skriva en text till den. Detta skulle då bli ett mattetal.

Dan som gick i en klass högre än jag skulle gå om och börja i min klass. Vi
kände varandra sedan dagis. När det var något som vi skulle göra två och
två så var det alltid jag och Dan som var tillsammans.
Vi var kanske inte den bästa kombinationen för vi var ena riktiga rackar
ungar. Hela tiden något nytt ofog på gång.
Vi umgicks inte på fritiden förrän senare.

Jag minns en gång när det var en sådan där ”föräldra dag” då föräldrarna
fick komma och hälsa på. Till höger om mig satt Frans och mellan oss två
satt min mor. Frans pratade med min mor oavbrutet så till slut fick hon lov
att säga ”Nu måste jag nog se vad Martin håller på med”. Så redan på den
tiden höll han på med sitt ”pladderi”.

När man kommer till lite högre klasser så som trean så började vi med
engelska (eller så var det i tvåan.) Detta var på riktigt hög nivå.
På ett papper fanns det en hund som pekade på ett fönster. Sedan fanns det
ett ord att välja på – window. Tänk att man tyckte det var svårt.

Som tidigare sagt så var jag och Dan ett på busfrön, visst det var väll
skojigt att hitta på något ofog då och då och vi kunde bli uppskaddade med
ett skratt.
Men med detta följde ett problem, så fort någon gjorde något så var det vi
som fick skulden.

När trean närmade sig sitt slut och det var dags för mellanstadiet och att
byta lärarare så tyckte jag att det var skönt.

Sommarlovet tog slut och det var dags för mellan stadiet. Vi hade fått
besök av vår nya lärare några gånger under 3:an och hon verkade helt reko.

Terminen började som de flesta terminer efter sommar|lovet ganska lugnt så
att Margit (som vår lärare hette) kunde lära sig alla namn.

Vi bestämde att vi skulle börja samla till en klassresa till Idre. Först
lät det som en ganska tråkig idé men det visade sig vara väldigt kul.

I början av femman så hade vi lärarpraktikanter och det var ju bra. Då var
det tre lärare som hjälpte varandra och då behövde man bara andas för att
få hjälp.

Vi gjorde mycket teater i 4:an och 5:an och vi forskade om många olika
ting. Sedan när vi skulle redovisa blev allt väldigt bra. Vi forskade om
rymden och en grupp hade byggt en rymdraket och smikat sig gröna.
Ett mycket bra sätt att få lyssnarna att vakna till. Vi brukade också filma
mycket saker. T.ex det här rymdarbetet filmade vi och alla ville att jag
skulle filma. Det var man väl lite stållt över.
En mycket bra sak var att om man var sjuk så skickade läraren hem läxor med
en kompis som bodde i närheten.

En ny kompis anlände i femman Michel Sol eller Dahlin som han heter nu. Vi
var tillsammans lite på fritiden men inte så mycket. Han bråkade väldigt
mycket på den tiden. Men det blev som tur bättre innan vi for iväg till
Idre.

Väl i Idre så fick vi dela upp oss i grupper och bo i stugor. Det blev jag,
Elias, Michel, Dan, och Frans.
Första dagen fick vi göra vad vi ville men andra dagen skulle vi ut och
vandra upp för Städjan. När vi gjorde det så tyckte jag att det var drygt,
mycket drygt, men så här i efterhand så var det en härlig upplevelse.

En annan skojig sak som vi gjorde var att vi gick och badade Kl 23.00.
Vattnet i poolen var inte alltför varmt. Så när vi kom tillbaks så satte
sig Elias i torkskåpet.

Dags för högstadiet. Nu började allvaret med betyg. Jag och Dan började
umgås allt mindre och jag började umgås med Hasse och John. Dessa två
filurer var två nya nissar som kom från 5A.

Det var nu ping-pong kom in i bilden. Det var en viktig sysselsättning i
6:an och 7:an. Varje rast spelade vi. Alla ville spel. Hade man inget
racket så spelade man med händerna eller så gjorde man ett på träslöjden.
Men som de flesta saker så försvann intresset för ping-pong i 8:an

Nytt i 8:an (eller om det var i 7:an) så var kreativa veckan. En vecka som
man gör det man har valt hela veckan. En ganska bra idé men en vecka kändes
lite lite.

Nu är det sista terminen och en massa prov på gång. Det känns lite tungt
men det ordnar sig nog.

Lära för livet!

”Vi lär inte för skolan utan för livet.” Vilka ämnen är då viktigast? Vad
ska man lägga mest tid på? Ja, det kan man fråga sig. För att göra det hela
ännu svårare kan jag lägga till att alla är inte ute efter samma sak i
livet, alla har inte samma drömmar och mål som jag. Kanske tycker jag att
bildlektionerna är totalt överflödiga och till ingen nytta. Med det för
Lisa, eller någon annan, är bildlektionerna som gör att hon orkar med
resten av skolan.
Överallt får man höra om att eleverna inte hinner med matematiken, eller
andra för vissa svåra läsämnen. De vill ha fler lektionstimmar till det. Vi
hoppar över en idrottstimma istället, tycker någon. Men då kommer en annan
med en undersökning som gjorts och som visar att idrott i skolan förbättrar
elevernas prestationer inom de andra ämnena.
Hur ska man få ihop ett schema som ger alla en lärorik och utvecklande tid
i skolan? Man får helt enkelt göra skolan som ett slags smörgåsbord, där
det finns lite av varje. Där alla får prova på alla skolämnen och känna
efter om det är något som intresserar dem. Sedan har de möjligheten att
fördjupa sig inom de ämnena på gymnasiet där de får välja program. Däremot
fungerar det ju inte om alla elever skulle springa runt från lektion till
lektion och vara en liten stund här och en liten stund där. Därför är
lektionerna schemalagda.

Grundskolan fyller ju inte endast den funktionen att den ska låta
barnen/ungdomarna prova på olika ämnes|områden. Den ska också ge svenska
folket en god basutbildning och en bred allmänbildning för landets och
invånarnas välfärd och framtida utveckling inom så väl tekniken som
jämställdheten.

För att då ha några exempel att utgå ifrån och visa att många ämnen
utvecklar oss på fler sätt än vi tror, ska jag själv ta och berätta om vad
några ämnen i skolan har gett just mig i form av värdefulla kunskaper och
erfarenheter.

Vi kan börja med matematiken, som många som tycker det är krångligt, inte
förstår meningen med.
När man arbetar med en svår uppgift eller ett krångligt tal lär man sig att
det kan finnas mer än ett sätt att räkna ut det på. Ofta finns det också
små detaljer som man ibland har missat. Därför kan man ibland få ett svar
som är helt uppåt väggarna utan att man förstår vad man har gjort för fel.
Så kan det också vara i verkliga livet. Du förstår inte hur det kunde bli
som det blev förrän någon talar om en liten detalj för dig som du inte
tidigare lagt märke till och plötsligt ljusnar allt.
Ibland är det besvärligt och det kan kännas hopplöst, men det finns alltid
en lösning. Man ska inte ge upp förrän man funit den. Det kräver ofta stort
tålamod och noggrannhet, precis som i princip allt annat i livet också
kräver.
Ibland är det inte heller som det först verkar. Ibland skyndar man bara
förbi och man upptäcker inte förrän senare att något är fel. I dagens
samhälle lever de flesta människor i stress, man hinner inte ta sig tid åt
att se in under ytan hos sina med|människor. Man låter skenet bedra. Ofta
har du nog haft vänner med problem, men du har helt enkelt inte haft tid
nog att se efter hur de mår.
Matematiken har gjort mig till en liten klurifax som tycker om att lösa
problem och som vågar stå öga mot öga mot dem. Sedan inte sagt att det
alltid gått som en dans, för det har det inte. Men finns det någonstans ett
hav utan krusningar, strömmar och vågor? Nej.
Det gäller att våga lösa problemen. Det utvecklar det logiska tänkandet som
man har nytta utav överallt. Till exempel när man ska laga en cykel eller
när man står där vid bagageluckan på den splitter nya volvon och inte vet
hur man ska få plats med slalomskidorna.
Då är det bra att man är van vid att lösa problem. Livet är fullt av
motgångar, precis som matteboken.

Något som dock alltid får mig att koppla bort problemen och istället koppla
av är att träna. Om det går en dag utan att jag gör det blir jag rastlös.
Idrotten får mig att fokusera på mig själv och glömma omvärlden. Om man är
lite sur på någon kan man också göra sig av med sina aggressioner genom att
träna. Man blir lugn och harmonisk efteråt skulle jag vilja säga.
Känslan när svetten rinner nerför ryggen och kroppen törstar efter vatten i
slutet av ett pass. Känslan av att man måste hålla på i fem minuter till,
och man lägger in slutstöten. Den sista energin sprudlar ut genom porerna
och man kämpar på tills musiken tystnar. Då kan man andas ut. Phuh. Man är
nöjd med sig själv. Plockar upp vattenflaskan, tar en klunk och lunkar
sådär lagom långsamt ut ur träningshallen tillsammans med 50 andra
motionärer som är lika svettiga och trötta som du efter det ansträngande
aerobicspasset. osäker på om aerobicspasset är rätt ord Då är allt bra.

Idrotten i skolan innehåller dock mer än svett och hård träning. I skolan
arbetar vi ofta i grupper, vi samarbetar. Idrotts|lektionerna ska ge mer än
hälsa. De ska ge gemenskap, trygghet i sig själv och andra och förståelse
för varandras idrottande och prestationer. Man får leda egna lektioner, som
ska kunna anpassas till allas nivå. Det ska visas hänsyn till alla. Passen
ska inte heller var så enkla att det inte ger något till de mer vältränade.
Man får helt enkelt vara flexibel och kunna anpassa övningen till
situationen.
Tiden får man också planera så man hinner med allt man tänkt göra. Idrotten
i skolan utvecklar mer än bara än bara muskler, den frammanar
hänsynstagande och förmågan att planera och planlägga sin tid. Något som
dessvärre ökat under senaste tiden är skolket från idrottslektionerna. Är
man inte intresserad och tycker det är kul så struntar man i att gå dit. De
ser inte det viktiga i att röra på sig och ha kul tillsammans. Många lärare
ser inte heller den här skolkningen lika hemsk som när man skolkar från
lektioner i något läsämne. Därför görs det inte så mycket åt det. Det
tycker jag är väldigt synd.
Men jag hoppas att en dag, ska alla kunna inse och förstå hur kul det
verkligen är och att de ska kunna få ut lika mycket av idrottstimmarna som
jag har fått.
Jag tror också att om man kan få fler ungdomar att uppskatta idrotten i
skolan kanske de också börjar träna så smått på fritiden. När de sedan har
en fritidssysselsättning behöver de inte ströva runt på samhället och
klottra och förstöra. Som följd av det sparas det in pengar eftersom det
blir mindre saneringsarbeten och skadegörelser att reparera. Dessa pengar
kan man istället använda till vården och kanske spara liv.
Nog är det värt ett försök

Det här är ialla fall mina tankar och funderingar om huruvida de ämena som
påverkat, utvecklat och intresserat mig kanske skulle kunna förändrändra
andras och min egen syn på saker och ting.
För nog önskar man att man själv kan påverka till det bättre. Ju mer man
vill, ju mer kan man!

Hej Kära Skolministern!!

Jag tycker att det skulle vara trevligt med ett café så man kan gå dit när
man har lust.
En mobbinggrupp skulle vara bra för skolan, en i varsit arbetslag, så dom
skulle föhindra mobbingen i skolan.
Det som är dåligt i skolan är att maten suger man kan ju alldrig äta där.
Så ska det vara mycket musik på i cafét så man kan ha det trevligt med sina
polare.Många elever kommer att tyka om skolan tror jag och kommer att få
bätre betyg. Och så ska det vara en extra lection efter skolan, så om man
liger efter i något ämne så ska man jobba sig framot där eller om man har
lexor.
Så det va mina förslag. Jag hoppas skolan blir bättre.

Kära hällsningar Bengt.

Att byta skola.

Gud vad tråkigt jag hade…
Jag satt i denna lilla Saaben och väntade på att flyttkartongerna skulle
bli inpackade i släpet. Jag vet inte vad jag längtade efter, vi skulle
flytta men jag vet knappt vart. Växjö heter det och det ligger i småland
och folket där pratar konstig, det var det ända jag visste.

Boom, hördes bakom bilen. Det var Bosse, morsans pojkvän som lyckats tappa
en kartong precis framför släpet. Bosse var en trevlig person, tyckte jag,
han var inte som alla andra morsan hade haft.
– Diana, ropade Bosse.
– Jag kommer, svarade jag.
Jag klev ur Saaben och snabbade mig bort mot Bosse. Han hade fått kartongen
på foten, så jag hjälpte honom bort med den. – Det var sista lådan Dina, nu
kan vi åka, sa han. Vi satte oss i bilen och åkte, stad efter stad
passerade vi. Jag somnade redan i Östersund. Jag vaknade mycket senare av
att vi bromsade och stannade. Vi stannade tydligen utanför huset vi skulle
bo i. Ett litet sött vitt hus. Bosse började såklart bära in kartonger,
medan jag och mamma lagade mat. Efter maten somnade vi allihopa. Det var en
dag kvar till skola började. Jag vet inte va den hette, men den låg jätte
nära huset. Närmare än vad skolan i Luleå låg. Det var en väldigt pampig
skola mycket finare än vad skolan i Luleå var.

– Nu är det dags sa mamma.
– Jag kommer ska bara sminka mig, svarade jag. Något senare…
Så var vi i skolan och det kändes som att precis varenda en glodde på mig.
Jag har aldrig vart så här nervös tror jag. Det var en liten blond dam som
mötte upp oss i korridoren. – Hej, är det du som är Diana? frågade hon på
förfärlig småländska. – Ja, svarade jag jätte lågt. Vi gick bortåt,
tillslut kom vi till ett klassrum som såg väldigt stökigt ut, några
lyssnade på musik. Tjejerna skrev eller ritade några lappar.
– Kan ni vara tysta en stund, sa den blonda damen. Anna hette hon visst.
Efter en stund blev det tyst.
– Det här är Diana Olson, sa hon och pekade på mig.
– Jaha, sa en lång och bred kille. – Va gör hon här då? kom det från en
översminkad blondin med tuggummi i hela munnen.
– Jo ni förstår Diana har nyss flyttat hit och det är meningen att hon ska
gå i er klass.

Det blev tyst ett tag sedan blev det livat som från början. Anna visade mig
vart jag kunde sätta mig. Jag hamnade brevid en ursöt kille som hette
Niklas. Han hejade vänligt. Nu var det upprop. Alla var där förutom Dan, en
väldigt omtalad kille. Han var tydligen kriminell fast såg tydligen väldigt
bra ut. Efter uppropet skulle vi till sal 235, vart det nu låg. Jag stog
fundersamt och kollade mig omkring när någon knackade mig på axeln. –
Diana? Det var Niklas som knackade mig på axeln. – Ja, vart är det vi ska
vara?, kläckte jag ur mig. Niklas visade mig vägen. Det här var inte alls
som i Luleå, där kände nästan alla alla. Och skolan var mycket större och
personerna här pratade konstigt.

– Ja, 9f, då var det sista året för er här på skolan. Det kom bakifrån
klassrummet, det var en mörkhårig man i 35-års åldern. Anders hette han
tror jag. Han kollade konstigt på mig och frågade därefter om jag var ny i
klassen.
– Ja, svarade jag artigt och blev knall röd i ansiktet. Det hördes ett
skratt ifrån ett hörn i klassrummet, det var den där tuggummi|tuggande
blondinen igen.
Det slutade med att Anders sa åt henne och bad mig att inte bry mig om
henne. Allt kändes så konstig eftersom att i luleå kände jag alla redan ju.
Här kände jag inte en enda. Jag gick hem, mamma & Bosse frågade hur det var
och om jag fått några kompisar. Jag svarade snabbt, och sprang upp till den
stökiga övervåningen.

Det hade gått 3 månader nu. Jag hade fått kompisar och en pojkvän. Det var
jobbigt i början men nu känner jag mig populärare än hon
”tuggummiblondinen”.
Att byta skola är läskigt och väldigt jobbig i början. Men nu när jag
känner rätt många. Och skolan är mycket lättare än i Luleå för vi jobbar på
ett annat sätt, lärarna var hyggligare och det var ingen äcklig skolmat.
Inte för att jag skulle vilja byta skola igen men. Det gick väldigt bra,
bättre kunde det nästan inte bli.
Och ni undrar säkert vem pojken min är? Det är Niklas. Så oroa er inte, att
byta skola brukar gå bra.

”Mina skolår”

Tiden är väldigt viktig. Under tiden händer en massa grejer, positiva och
negativa. Vi lär oss från våra misstag, de negativa händelserna, och
försöker samtidigt glömma det hemska som hänt. Dem osäker om det står
Dem eller Dom positiva följer oss livet ut, det är dem som blir minnen för
livet. Alla har vi haft ett sådant minne. Frågetecknet som står för livet
är en gåta vi har i uppgift till att lösa.

Lågstadiet var en härlig resa. Man lärde känna andra barn och man hade inte
en himla massa läxor som man har idag. Att få en bra lärare var nyckeln
till den härliga resan. Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag inte att
min lärarinna hade det lika härligt som mig. Galningen i klassen stämde på
mig. Jag var rena tortyren. osäker på om tortyren är rätt ord Det jag
tyckte och tänkte ville jag att dom andra skulle hålla med om. Gjorde dom
inte det kunde det hända som med den gången då jag sprang efter min
klasskamrat Johan. Jag minns att jag sprang efter honom runt skolgården och
skrek;
– Jag ska döda dig!
Orsaken till den tragiska händelsen var troligen för att han inte gjort som
jag befallt.
Sedan när jag fick den ”lilla” utskällningen av fröken Siv satt jag där i
min stol och grät. Sur var jag för att aldrig fått som jag velat och ledsen
för utskällningen. Att sitta där och skämmas, under det att alla satt och
stirrade var droppen.
– Vad tittar ni på!? Sluta stirra!
Det var lite pinsamt att alla skulle sitta och se på mig medans mitt snor
rann ur min näsa ner på bortet.

Vi hade en otroligt bra lärarinna som hette Marie-Louise Florin. Henne
glömmer jag aldrig. Hon var en ”stödlärare” eller vad det nu hette. Hon var
en riktig kärring som blev grinig för vad man än gjorde. Svarade man fel på
ett tal för många gånger, blev hon sur och fyllde i alla svaren åt en. När
hon skulle skriva svaren i räknehäftet var hela tyngden av hennes ilska vid
handen. Skaftet på pennan gick alltid av när hon skulle fylla i med tex
svaret tre. Därefter lät hon hennes aggressioner riva sönder bokens sidor.
Men inte hela sidor. Annars hade vi fått köpa en del mera tejp än vad vi
redan gjorde.

Mellanstadiet, inte så mycket snack, bara en massa tjafs. Där var det lungt
mycket mindre läxor. Nationellaprov också i sexan. Jätte tråkigt men
härligt när man får veta att man klarat av sexan och inte behöver gå om.

I högstadiet började allvaret. Jag fick skärpa mig med ”diktaturstilen”. Nu
fick jag tänka på att om jag ville hålla kvar mina vänner skulle jag få
lägga ner med mina fasoner att tvinga dem tycka och tänka som mig. Ett år
var det kvar tills lärarna skulle börja sätta betyg i de olika ämnena. Men
jag minns att när jag gick i sjuan, gjorde jag inte mina läxor eller brydde
mig om skolan. Jag var orolig för mina betyg, eftersom jag var helt
okunnig. Jag hade inte ansträngt mig till mitt lärande det minsta tidigare.

När åttan sedan kom blev jag en plugghäst. Jag var en plugghäst som tävlade
med dem andra. En som ville få bättre resultat på proven än dem andra osv.
Det fick jag också. Jag var nästan lika bra som dem bästa i klassen. Mina
kompisar förstod ingen|ting. Hur kunde en sådan okunnig person veta så
mycket nu? Jag satt hela eftermiddagar och pluggade tills jag uppfattade
det jag studerade. Kompisarna träffade jag på helgerna. Minnen, de
negativa, inte direkt om plugget men.. jag var fortfarande knas. Jag ville
göra något spännande. Allt var för blekt. Jag och mina vänner köpte öl av
en kiosk som fanns runt hörnet. Idag finns den inte kvar, kanske för att
försäljarna blev upptäckta av att de sålde öl åt minderåriga. Jag tyckte
att det verkade rimligt att plugga på vardagseftermid|dagarna och supa på
helgerna. Roa mig helt enkelt! Jag förtjänade att ha det kul efter alla
studier.
När mitt första kuvert med betygen kom blev min far jätte glad. Mina betyg
var faktiskt bra, bättre än vad mina bröder fått då de gick i åttan.
Det viktigaste för mig är att bli nöjd med mina arbeten och mig själv så
klart. Det blir jag inte alltid men nästan. Jag har aldrig varit en positiv
tjej heller vilket gör det svårare för mig att vara stolt. Betygssystemet
är inte det bästa som finns. När vi håller på med något vet jag att G, det
får jag inte! VG, det får jag, det är jag säker på. Men om jag nu lägger
ner mig får jag bara VG+! Det är för svårt att få MVG. Alltid samma betyg!
Hur ska jag du kunna vara nöjd. Jag är en tävlingsmänniska. Det är inte fel
med det men att inte vara stolt över sig själv är inte bra, där är
problemet.

Tiden är svår att få ordning på. Man blir bara stressad och jag blir
pressad. Mina kompisar som har bra betyg, som är lika bra i skolan som jag
eller bättre får mig att känna mig pressad. Ett negativt minne jag kommer
att bära livet ut men försöka glömma. Att jag aldrig riktigt hade någon att
prata med under mina skolår på grundskolan kommer också vara ett dåligt
minne.
En bra sak är att jag inte behöver känna mig ensam om att inte veta vad jag
ska göra med mitt liv, yrkesvalet. Frågetecknet står kvar och de härliga
minnena.

SLUT

Mina skolår

Nu, när man går sin sista termin i grundskolan och väntar på det hippiga
gymnasiet (i mitt fall SÄG här i Karlskrona), kanske det är dags att se
tillbaka och reflektera sina skolår i en högstadieskola.

Tuff, cool & liten

När man började i sexan på en högstadieskola försökte man naturligtvis vara
så tuff och cool man bara kunde vara. Allt för att försöka impa på
storvuxna & skrämmande nior i korridorerna. Men hela sanningen var ju
faktisk att man var liten. Nästan mindre än minst, och det enda man gjorde
var att springa och göra en massa oväsen, och självklart vara fortfarande
lika kall och tuff som vanligt.

Min mening med det här är att säga att man växer med åren. Både i längden
och i coolhet.

I sexan och sjuan tänkte man inte så särskilt mycket på hur rent och fint
det var i skolan. Får jag ge ett exempel, så kan jag förklara.
Man går i korridoren med kompisgänget och ser ett hemskt klotter på en
vägg, man fortsätter förbi och till slut säger någon:
– Ähh! Då ska ni se mitt rum!
Om man tar samma exempel med ett par nior så stannar de flesta nog och
funderar vem som har gjort det, och hur kunde han/hon göra något sådant?
Det är nästan man tar till suddet, men det är väl så, man blir mer
pedantisk med åren.

Betyg, betyg, betyg, betyg.

Sexan och sjuan handlar mest om att göra så att lärarna får goda ögon för
en. Det är i åttan det verkliga jobbet börjar. Nu gäller det ju inte bara
att sitta på en lektion snäll och tyst och fundera på vad man ska göra
efter plugget, utan nu gäller det att sätta handen uppe i blåsvädret och
börja svara på frågor.
Nivån på proverna höjdes (tyckte jag) och nu var det inte bara addition,
subtraktion och multiplikation på mattelektionerna utan även sannolikhet,
procent och bråk!
Bråk ja, det förekommer ju också i skolan. En lärare drar förbi och frågar
vad som försiggår här. Ingenting, vi bara skojbråkar säger de två eleverna
(och eventuell publik) i kör och ser lika oskyldiga ut som små nyfikna
katter. Sedan kan du nog lätt tänka ut vad som händer efter att läraren
försvunnit runt hörnet. Då blir det lika mycket ljud som i en hönsgård, där
bråkstakarna utspelar sig som två rivaliserande tuppar och publiken som
kucklande höns som skriker högt namnet på den tupp de hejar på.

Åttan är ett väldigt nervöst år för många. Framför allt därför det är dags
för sina första betyg. Det är nu du får ett hum om hur du ligger i
skolarbetet och det är nu ens personlighet utvecklas. Självklart är det
pirrigt när man får sina första betyg, men det är väl så det ska vara?
Eller?

Jordens härskare

Redan på sommarlovet innan nian förstod jag och säkert många andra att det
här skulle bli det jobbigaste året hittils.
De flesta hade konfirmerat sig och blivit.
Ja! Man hade konfirmerat sig, vare sig det var för
konfirmationspresenterna, kompisarna, religionen eller om man bara ville
lära sig lite mer om sig själv. Det är ju bara att vraka och välja, det
finns säkert minst tjugo orsaker till.

Nian, en ny saga börjas skriva, ett nytt kapitel öppnas i boken, ett nytt
läsår börjar.
Det började dåligt, terminskorten för bussar höjdes i år igen med 50 kr
till 500 spänn!

2003, ett år då coolhetsfaktorn stod i topp. Ingen, nej ingen, kunde rubba
en nia (förutom rektor, lärare, lärare, lärare.).
Detta år är ett år då man är herre på täppan, kungen över alla kungar och
jordens härskare.
Och nu, när man själv går i korridoren med sin kompis och tittar på alla
sprattlande sexor omkring sig. Då begrundar man om man själv var så där
vild & galen när man gick i sexan.
– Nej! Aldrig! Säger man och går runt hörnet till en ny mystisk korridor.
Nu när vi börjar på gymnasiet får vi se om livets cirkel börjar om igen när
vi börjar ”ettan” på gymnasiet.