2003 – Sida 42 – Skrivbanken

Att byta skola/klass

Jag har bytt klass & skola 3 ggr.
Alla gångerna beror på farsans skiftande arbets|platser.
När jag var 12 år bytte jag skola från Bredmars, en bit utanför Kalmar till
Fältbäck i Malmö. Det var en jobbig flytt och min första.
Jag hade gått i Bredmars från första klass och hade ingen tanke på att
flytta. Jag hade en bästa polare som jag var med jämt. Jonas hette han.
Vi bodde båda vid havet så vi hade egna små gummibåtar som vi rände runt
med i hamnar och badvikar.
Det gjorde ju såklart att folk, speciellt fiskare blev lite griniga till
slut. Men det var aldrig någon som sa något till min pappa, för han var en
mycket omtyckt och respekterad marinbiolog. I skolan gick det väl helt ok.
Vi var väl ett gäng busungar, men vad kan man säga: Vi gick i 5:an.
Ska ju snart börja högstadiet. Då vill man ju gärna ha med sig sina
kompisar. Syrran gick redan där, i nian, så detta var väl även en tung
flytt för henne kan jag tänka. Hon hade väl mycket funderingar om gymnasiet
såklart.
Hon hade ju inga dåliga betyg heller, så hon kunde ju välja ”fritt” var hon
skulle studera vidare.
Jonas bror gick också i nian. Men han var väl inget att ”hänga i granen”.
Det spelade egentligen ingen roll heller för när han gått ut grundskolan
skulle han ändå hjälpa sin farsa med sina fiskerier, liksom Jonas när han
blivit tillräckligt gammal. Deras familj hade ju inga som helst funderingar
på att flytta, eftersom de tjänade sitt levebröd där. Vi höll precis på med
vår 2dagars prao i skolan.
Jag var hos en fiskare, ganska roligt faktiskt.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bli fiskare och stanna här resten
av livet.
Vi hade haft ganska mycket i skolan under en tid så det var skönt att
slippa ett par dagar.

När jag kom hem från skolan efter den andra och sista prao dagen var jag
munter och glad, för jag skulle överraska morsan med ett lass fisk jag fått
med mig hem
Men när jag kom hem satt hela familjen i vardagsrummet och väntade på mig.
Pappa sade att han hade något att berätta och att det kommer drabba oss
alla.
Jag satte mig tyst och lungt ner bredvid morsan i soffan. DÅ släppte pappa
bomben.
– Jag har fått nytt arbete i Malmö och är rädd att vi måste flytta!! Det
var helt tyst i rummet.
– Nuu genast!! utbrast syrran som inte tänkte flytta en cm förrän hon gått
klart nian.
– Njae, om ungefär en månad börjar jag med mitt nya projekt, så det är
inte än.
Mina två småsyskon som precis börjat dagis, började lipa, för dem ville
inte skiljas från sina nyblivna lekkamrater. Jag sprang upp på mitt rum och
satte mig i fotöljen för att tänka.
Flytten kom som en chock. Jag ville inte, och var inte redo för att släppa
allt jag hade här, skolan, mina kompisar, Jonas.
Men flytt blev det.
Jag och Farsan och de små barnen flyttade först medans morsan bodde kvar
med syrran så hon skulle kunna gå klart nian i sin skola.
Vi bodde lite söder om Malmö så vi åkte med farsan in till skolan varje
dag.
Jag hamnade i en trevlig; inte så stor skola och fick genast kompisar.
Fast det tog ett tag innan jag riktigt kom in i gänget. Tempot i den här
skolan var betydligt högre än där jag kom från.
Första dagen fick jag gå fram och berätta om mig själv. Lite rädd var jag
allt. Det var ju trots allt en klass på 30 elever. Inte för att jag är den
rädda typen, det är jag inte. Men det gick bra. Jag berättade att jag var
från en fiskeby, en bit från Kalmar och att jag älskade havet och min pappa
var marinbiolog. Jag höll inte på med sport förutom fiske, om man nu räknar
det dit.
Flickorna som satt i ena hörnan av klassrummet fnittrade lite medans jag
pratade. Annars var det tyst.
När det sedan ringde ut för rast kom det fram två killar som hette Linus
och Johan. De bjöd hem mig efter skolan och sa att de bodde i närheten av
mig.
De gillade också att fiska och den ene, Johan spelade fotboll.
Sedan hände inte så mycket mer första dan, förutom att jag gick hem till
Linus efter skolan. Skolan gick bra och dagarna visslade förbi.
Nu sade fröken att vi skulle ha nationella prov??! Ingen förstod riktigt
vad det var, men hon förklarade att alla elever i 5:e och 9:e klass, runt
om i Sverige gör dem. De gick bra för mig och jag hade inte många fel.
Fröken var faktiskt riktigt imponerad av mina resultat och visade upp dem
inför hela klassen.
Vissa av klassens pluggisar tittade avundjukt medans andra hade
gratulerande blickar. Skolan gick bra och på fritiden var jag ofta med
Linus och Johan.
Till skillnad från min gamla skola var alla mycket mer studieinriktade.
Det berodde väl på att där jag först bodde levde många på fiske och sönerna
fick vara med där och hjälpa till, för att sedan ta över.
Här gjorde man andra saker när man var med kompisarna. Man sprang inte i
skogen så mycket eller rände runt i hamnen med motorbåt, fast det hände ju.

Istället var man hemma hos kompisarna och spelade data och liknande.
Inte så vilda lekar.
Det var också kul men jag saknade Jonas.

I skolan var allting mer organiserat.
Där hade man börjat starta lite grann med bild, Geografi och Historia.
Man hade fler ämnen på shemat och det var ju kul.
Man hade även infört extra Idrott vilket många hade, däribland jag.
Jag hade blivit mer idrotts|intresserad och har t.o.m börjat spela fotboll.
Min största idol var, är Zlatan eftersom han spelat i MFF. Tillslut var det
även dags för sommarlov.
Då flyttade morsan och syrran hit också.
Det var skönt för även om de hälsat på ibland saknade jag dem ganska
rejält. Nåja, iallafall morsan!

Livet flyter på iallafall. Inte i Malmö längre utan efter ännu två flyttar
har vi tillslut hamnat i Lysekil. En liten stad norr om Göteborg i
landskapet Bohuslän.
Det ligger också vid kusten. Jag trivs på min nya skola, Bunkedalskolan och
går nu i nian.
Syrran går på högskola nu och utbildar sig till civilekonom.
Småbarnen går i 3:an nu på Vallenskolan och stormtrivs dem också.
Farsan har iallafall lovat att det inte blir någon mer flytt förän vi gått
ut grundskolan. Jag håller fortfarande kontakten med Jonas, Linus, Johan.

+ Långt & ambitiöst!
+ Felfri svenska
+ Fint och levande berättat – novellform

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag skulle börja 1:an på Fältdalsskolan. Skolan var
precis nyrenoverad så det var ganska fin. Men jag gilla inte den skolan.
Det var regler på allt. Man fick inte göra någonting nästan. Vi hade en
brändbollsturnering varje år på skolan som jag aldrig lyckades vinna. Vi
hade faktist en dator på skolan. Men lärarna visste inte hur den funka. Så
den bara stod där och samla dam. Vi hade också en utedag varanan vecka då
vi var i skogen och herja. Man kom inte hem en ända gång och var ren. Och
varenda gång det var skolavslutning för sommarlovet så var det lika tråkiga
sånger och dans fattar inte hur morsan och Farsan orka kolla på dom. Sen
var det dags att flytta till baggestadsskolan från 4-6. När jag börja där
så fyllde skolan 30år den skolan var mycket bättre. vi hade mera datorer
och bättre lärare. Fast lärarna visste inte hur man använde datorerna men
det visste Ja Ja bl. a. När jag börja 6:an så blev Jag och några till typ
lite halv värstingar som nu typ. vi hade mycket roligare på baggestad. Det
var ständigt en sport kamp mellan våran parallelklass i tex pings, fotboll,
Handboll och brändboll vi van ungifär 50% I Sexan så körde vi en brändbolls
match mot lärarna. Jag var med i laget. Vi vann mot dom. Sen var det flytt
till den beryktade Nydalsskolan och klassen 7C som senare blir 8C och 9C.
Det är den bästa klassen jag någonsin haft. I 7:an så var vi väldigt
stökiga precis som nu i 7:an så åkte vi till kisa och hade något läger det
var pra. Såv inte en blund på hela natten. Vi hade Martin som
träslöjds|lärare i 7:an men han sluta. tror det var för att vi var så
jobbiga men vet inte säkert. vi har haft gansk många dåliga lärare som tex
Laila och några till. Men den värsta av dom alla var ju Rosita. Jag tror
inte att någon gilla henne ingen i våran klass ialla fall Det blev inte
mycket gjort på hennes så kallade lextioner. Men nu har vi Mats Karlsson i
Engelska och han är skitbra. Snart så är det slut på högstadiet och vi får
se hur det går det blir nog bra om jag jobbar på.

Att byta skola
Min förra skola hette Carl von Linnes skolan. Där gick jag i 2 år, 3 och 4.
Dem 2 andra första skolåren gick jag i en Spansk skola. Den Spanska skolan
var inget bra. Jag hade en lärare som misshandlade mig. Läraren fick
sparken så hela klassen blev tvungen att byta skola för att vi hade ingen
Spansk lärare. Hela klassen bytte till en vanlig skola, inte Spansk. Men
alla hamna på olika skoler. Jag hamna i Carl von Linnes skolan. Och det var
inte kul. Min lärare var inte snäll och jag hade inga vänner. Det var 2
svåra år.
När jag skulle börja i femman blev min mamma och pappa tvungna att flytta
till Peru p g a mina bröder. De skulle börja i skolan där borta i Peru. Och
min ma|mma kunde inte vara kvar i Sverige utan dem. Så hela familjen flytta
till Peru. Där började jag i en skola som hette Iquitos Prat Marañón men
den kalla|des för skola ett. Varför den kallades för skola ett vet jag
inte.
Men där fick jag gå om fyran så att jag kunde lära mig bättre Spanska. Där
var det värre en Sverige. Fast jag hade många vänner och alla kände mig.
Men problemet var inte det. Det var att jag hatade skoluniformen och
läxorna som de gav mig var jätte svåra.
Vi bodde i Peru 3 år. Efter 3 år så flyttade hela familjen tillbaks till
Sverige för att det började bli jobbig. Vi hade inte så mycket pengar kvar
från det som min mamma och pappa hade sparat. Och det var jätte svårt att
skaffa sig ett jobb. Så vi flyttade tillbaks till Sverige.
Här i Sverige började jag på en skola som heter Hässleskogskolan. Och där
går jag nu. Där fick jag också gå om. I Hässleskogskolan har jag gått från
7-9. Där har det inte varit så lätt heller men det är bara mitt fel. Om jag
bara hade lyssnat från början på lärarna så skulle allt vara bra just nu.
Jag ångrar det jätte mycket nu. Fast jag kämpar endå och ja försöker göra
mitt bästa. Jag hoppas att det går bra.

G-

Att byta skola

Det var när jag skulle börja nian. Min pappa hade fått nytt jobb i Tranås
och ville flytta dit.
Vi bodde i Helsingborg, min mamma, min pappa, min storebror och jag. När
pappa och mamma talade om det blev jag ledsen, jag hade ju så himla bra
kompisar och allt gick ju bra i skolan, jag ville inte flytta.
Min bror, Anders, blev jätteglad, han gick andra året på gymnasiet och var
ganska utstött.

Mina vänner visste ingenting innan den 7 maj. När jag sa att jag skulle
flytta började de gråta och de bad mig att stanna, men vi alla 5 visste att
jag var tvungen att flytta.

Tiden gick, vi fick sommarlov och efter en tid kom den 20 juni, det var då
vi skulle flytta. Men jag ville inte komma till ett nytt ställe och behöva
skaffa nya vänner.

När vi väl flyttat klart till vårat nya hus var det bara en sak jag var
rädd för: att börja i min nya klass, utan att känna någon.

Jag visste att första dagen i skolan skulle komma och det gjorde den också;

På morgonen var jag så nervös att jag knappt fick på mig kläderna. Ingen
frukost fick jag i mig heller och när mamma körde fram bilen och ropade att
jag skulle komma blev jag tvungen att gå på toaletten och kräkas.
Andreas ville åka så snabbt som möjligt, men för honom var det annorlunda.

Hans situation kunde ju inte bli sämre. Efter att inte ha haft någon kompis
sen man gick i ettan var ju detta ett drömläge ; att få åka till ett nytt
ställe där ingen vet något om en kan man ju låtsas vara jättepopulär och få
jättmånga nya vänner.
Men för mig funkar det inte så, jag ville tillbaka till Helsingborg. Där
hade jag allt jag ville ha!

Första dagen blev inte som jag trott, eller jo, lite ialla fall. Som jag
trodde blev jag presenterad för hela klassen och sen fick jag sätta mig
brevid en tjej som hette Sofia. Hon var hur snäll som helst och visade mig
runt på skolan, den var definitivt inte lika stor som min gamla skola i
Helsingborg.
Sen fick jag träffa Sofias kompisar, en av dem hette Nils, han var söt.
Efter min första dag i skolan gick jag och Sofia till det ”stora” centrum
som finns här i Tranås.

På kvällen den dagen låg jag och tänkte på skolan, klassen och Sofia. Sofia
var min nya bästa vän och redan då kändes det som att jag hade känt henne i
all evighet.

Lärarna var också bra, de var snälla och trevliga. Först trodde jag att det
berodde på att jag var ny, men nu vet jag att det inte var så, lärarna i
Tranås är helt enkelt bra.
De i Helsingborg var också bra men på något sätt känns det som att jag inte
förlorade något på att flytta.

Innan jag flyttade trodde jag att mina betyg skulle försämras, men när
vinterlovet kom och vi fick våra betyg såg jag att jag till och med hade
höjt mig i fyra ämnen, trots att jag inte förändrats något sen jag gick i
Helsingborg.

Flytten som jag varit så rädd för visade sig bara förändra allt till det
bättre trots att det redan var väldigt bra innan.
Anders fick det också bättre, med alla nya kompisar mår han jättebra.

1. Mina skolår

Jag minns så väl när jag skulle börja skolan. Det var så nervöst, men
spännande. Jag ville att mamma skulle följa med, men det kunde hon inte.
– Marina, du måste ju lära dig att gå dit själv, sa min mamma.
Varför jag ville att min mamma skulle följa med var för att jag var rädd,
för dom som var ”större.” Dom kunde ju slå mig, säga fula ord, eller vad
som helst.
Men när jag väl kom till skolan så var det ingen som sa nåt eller gjorde
nåt. Vissa elever stirrade på mig: ett nytt ansikte i skolan var väl roligt
att kolla på. Men jag brydde mig knappt.

När jag sedan hade gått alla år på lågstadiet var det dags för mig att
börja på mellanstadiet. Då var det inte nervöst, jag längtade mest bara
dit, eftersom en lärare hade varit så grym och elak mot mig under
lågstadieperioden. Det gör fort|farande ont i mitt hjärta när jag tänker på
hur mycket jag led, utan att jag sa något till någon. Jag började i fyran,
med en ny lärare. Ungefär halva klassen var mina gamla klasskamrater, de
andra var personer jag aldrig hade sett tidigare. Klassen var väldigt
livlig, jag förstår inte hur vår lärare kunde klara av oss.
Vi fick en lärare, en kvinnlig, som inte var som andra lärare. Hon tyckte
om alla eleverna i klassen lika mycket, det fanns ingen ”favorit” i hennes
ögon. Hon var glad och livlig, och pratade mycket. Men i femman berättade
hon att hon skulle flytta till Strömstad. Vissa elever började gråta, men
inte jag. Jag hade lärt mig ända sen jag gick på låg|stadiet att dölja mina
känslor, att inte visa vad jag kände.
När jag sedan började i sexan, var jag väldigt ombytlig med kompisar. Jag
umgicks med alla möjliga människor. Till sist var jag mycket med en tjej i
min klass som heter Elin, och med en annan tjej i parallellklassen som
heter Anna. Vi var oskiljaktiga. Jag fasade för dagen då alla klasserna
skulle splittras, men som tur var kom vi i samma klass, alla tre!

Skolan jag skulle börja i efter sexan tyckte jag var läskig och stor. Alla
osäker på om alla är rätt ord människor var så ”stora” och så
”farliga.”
Min bror, som var två år äldre än jag, gick på samma skola. Alltid om någon
var dum fanns han där för mig. Det var hans axel jag grät mot om någon hade
varit elak. Folk tyckte vi var lustiga som stod och kramade om varandra men
det fick dom tycka, han var ändå den mest underbara bror man kunde ha.

I åttan fanns inte min bror kvar på skolan, jag saknade honom så mycket. Nu
skulle han aldrig kunna försvara mig, så blyg och snäll som jag var så
tordes jag aldrig säga ifrån om någon var dum mot mig.
Men jag förändrades helt och hållet. Jag tänkte att ”nej, jag orkar inte ha
det såhär mer! Han kommer ju sluta efter ett år när jag bör|jat, hur skulle
jag klara mig?”

Det var efter det jag förändrades. Den osäkra, blyga Katarina blev istället
en självsäker och pratsam person.
Jag fick fler vänner, eftersom jag pratade så mycket. Jag bjöd på mig själv
och folk tyckte att jag hade förändrats mycket.

En dag när jag gick i åttan bestämde jag mig för att berätta för mina
föräldrar om vad läraren gjorde mot mig när jag gick i lågstad|iet. Dom
satt i vardagsrummet när jag tän|kte berätta, och när jag väl gjorde det
satt min mamma och grät. Dom hade alltid sett på mig att jag verkade så
rädd att gå till skolan, men dom trodde aldrig att det var för att en
lärare tvingat mig att äta mat som jag inte ville ha. Ibland kunde hon
try|cka ner gaffeln så långt ner i halsen på mig att jag var tvungen att
springa till toaletten och spy upp det. Sedan satt jag där på toa|locket
och grät, innan jag gick tillbaka till klassrummet.

Idag går jag i nian, mår väldigt bra och är rätt duktig i skolan, men jag
går hos doktorn och skolsyster ofta för dom tycker att min aptit är väldigt
dålig. Jag kommer aldrig berätta för dom om att det antagligen beror på
läraren i lågstadiet. Ibland kan jag skylla på henne, att det är därför jag
är så smal och äter så dåligt, för att det är HENNES fel! Det kanske är fel
av mig?

Mitt råd är att våga säga ifrån. När jag var liten hade jag lärt mig att
alla vuxna och alla lärare hade rätt jämt, men så är det absolut inte. Jag
önskar att jag hade vetat det för sju år sedan.
Tack för ordet. Jag hoppas att det jag hade att säga, gick hem hos någon.

Att byta skola och klass

Sista veckan

Om en vecka börjar jag 7:an på helt ny och främmande skola.

Jag kan inte fatta att jag redan ska börja högstadiet. Det värsta är att
den nya skolan är så stor. På mellanstadiet var vi tre klasser men nu helt
plötsligt blir vi 12 klasser. 4 sjuor, 4 åttor och 4 nior. Det mest
skrämmande är niorna, de är så stora.
På min förra skola var vi, som sagt, tre klasser. En fyra, en femma och en
sexa. Jag bor på landet så vi var bara mellan 7 och 15 elever i klasserna.

Det förekom ingen mobbning eller utfrysning. Det är så klart man blev osams
men man gick inte runt och pratade bakom ryggen på den personen då.
Alla elever var indelade i speciella grupper som jobbade för trivseln på
skolan. I grupperna fanns det både fyror, femmor och sexor. Det vill jag
inte ha nu. Jag skulle ju inte våga, prata med niorna!
Jag tyckte verkligen om skolan förut men jag tror inte att jag kommer att
tycka om den nu, det här året.

Skolstarten

– Malin, vänta på mig!
Det var min bästa kompis Emma som ropade. Vi hade gått i samma klass sen
ettan och alltid varit bästisar men nu skulle hon gå i A och jag i C.
– Hej Emma!
– Är du nervös? frågade hon.
– Skämtar du? Jag svimmar snart!
– Jag kan trösta dig med att jag med gör det. svarade hon.
Vi var 7 personer som stod och väntade på bussen och jag var den enda som
skulle börja i C. Från början var det en kille som också skulle börja i C,
men han flyttade till Stockholm.
Bussen kom exakt kl. 0700 och bussresan tog 45 min. 45 minuters ren pina
när jag plågade mig själv med det ena skräckscenariot efter det andra.
När jag kollade på mig själv i chaufförens backspegel var jag helt kritvit
i ansiktet. Jag är en person som brukar oroa mig för det mesta men nu var
det nått fruktansvärt. Jag trodde att jag skulle spy så nervös var jag. Om
inte bussen hade stannat då och då för att hämta upp fler passagerare så
hade jag nog gjort det.
Jag hörde de andra prata och skratta som genom en dimma. Gud, vad avundsjuk
jag var på dem. De verkade inte vara ett dugg nervösa. Tänk om man hade
haft nerver av stål.
Från busstationen var det 5 minu|ters gångväg upp till skolan. Vi 7 från
Gemla gick tillsammans upp. Först då märkte jag att de andra tjejerna hade
sminkat sig och bytt kläder på bussen. Så det var därför de hade skrattat
så mycket. Jag frågade Anna varför de inte hade sagt något till mig och hon
svarade att de inte tänkt på det. Vi hade varit bästisar i 6 år och hon
hade inte tänkt på mig.
Senare när jag tänker tillbaka så var det vid det tillfället, just det
tillfället, som våran vänskap slutade.
Jag bara gick ifrån henne och gick fram till killarna som gick några steg
före. När vi kom fram till skolan så skulle vi samlas i Aulan. Vi hade
varit och kollat på skolan en gång i våras så vi visste var Aulan låg. När
vi kom in såg vi att vi skulle sitta klassvis så jag sa hej då till
killarna och gick och satte mig vid C-skylten. Det var så förnedrande!
Ingen satte sig brevid mig och ingen pratade med mig. Alla verkade känna
varandra från förut. Jag ville bara försvinna ut i tomma luften.
Prick klockan 0800 började rektorn prata men ska jag vara ärlig hörde jag
ingenting av vad han sa. Jag satt och tänkte på hur jag skulle stå ut i 3
år om jag inte hade några kompisar.
Efter rektorns tal, som hade varat i hela 15 minuter, skulle alla lärare
presentera sig. Man tycker att lärare borde vara lite smartare. Hur kan de
tro att vi ska komma ihåg vad de heter när vi knappt kommer ihåg vad vi
själva heter?
Sen kom uppropet. Det jag hade fruktat mest för. När rektorn sa ens namn
skulle man ställa sig upp och säga Ja högt och tydligt. Natten innan hade
jag haft en mardröm om att när de ropade mitt namn så satt jag fastklistrad
på stolen så de skrev upp mig för skolk.
Men när de ropade upp mig så kunde jag ställa mig upp och jag sa, högt och
tydligt, Ja.
När jag satte mig ner igen hörde jag skratt från A: s platser. Jag tittade
dit och såg att Emma var omringad av en massa tjejer. Jag minns att jag
tänkte på om våran högstadietid skulle bli så här. Jag utan kompisar och
hon med massor av kompisar, men jag orkade inte bry mig.
Efter uppropet skulle vi följa med våra klassföreståndare till respektive
klass|rådssalar.
Jag gick själv och när vi kom in i klassrummet satte jag mig längst bak vid
fönstret.
Precis när läraren skulle börja prata så kom en tjej och en kille inrusande
i rummet.
– Förlåt att vi är sena, flämtade killen.
– Vi missade bussen, sa tjejen.
– Jag antar att ni är Johan och Susanna Karlsson, sa läraren, som hette
Britt-Marie.
– Ja, det är vi.
– Gå och sätt er då.
Johan var den sötaste killen jag sett! men jag antog att han skulle sätta
sig vid killarna som satt i and|ra änden av klassrummet.
– Är det ledigt här? frågade Johan.
– Ehh. ja det är det, svarade jag.
– Då sätter jag mig framför er, sa Susanna.
Britt-Marie delade ut scheman och viktiga papper som vi skulle ta med hem
till våra föräldrar. Under hela tiden hon pratade kunde jag känna Johans
doft och var tvungen att anstränga mig så att jag inte satt och glodde.
Efter ca en halvtimme fick vi rast och jag, Johan och Susanna best|ämde oss
för att gå ut och sätta oss i solen. När vi kom ut var den första jag såg
Emma med hennes nya gäng. De kom fram och började prata med Johan så jag
och Susanna gick och satte oss under ett träd.
– Titta, där kommer Johan. sa Susanna.
Jag vände mig och såg honom komma springandes.
– Vad har du gjort Emma egentligen? frågade han.
– Inget. Vadå då? svarade jag.
– Hon gör ingen annat än att snacka skit om dig. Fast jag sa att det inte
var nån ide att göra det till mig. För jag gillar dig i alla fall. När han
sa det visste jag att det skulle bli 3 bra högstadieår och jag log stort
mot Susanna och Johan och sa:
– TACK!

Hej Skolministern!

Jag går i årskurs 9 på hagalunds|skolan i Kalmar och enligt min mening
skulle jag kunna förändra den svenska skolan till det bättre genom min
gedigna erfarenhet. För att kunna genomföra mina grundliga förslag behövs
det tillskutas mer pengar till skolan derför att annars går det inte att
finansiera dem.
Dessa förslag ger Sverige möjligheten till utveckling genom att villkoren i
skolan förbättras och barnen/ungdomarna lär sig mer och det är viktigt för
det är unga som är Sveriges framtid.
Nu till förslagen.
Varje klass får innehålla högst 20 elever detta bidrar i stort sett till en
lugnare miljö i skolan och lättare till att lära. Inför obligatorisk idrott
varje dag i skolan, detta bidrar till att de elever som inte idrottar på
fritiden får en bättre kondition och orkar mer i skolan, på så sätt bidrar
man till bättre resultat i skolan.
Inför en skoluniform som klassen bestämmer själva tillsammans med någon
förälder på detta viset bidrar man enligt min mening till en bättre miljö
genom att man dömer eleven för hur han/hon är isället för vilka kläder man
har. Betygsystemet som åter-finns idag med tre tecken (G, VG, MVG) bör
enligt min mening utökas till fem tecken så att det finns tecken (betyg)
mellan G och VG och mellan VG och MVG. Vad nu dessa tecken ska heta har jag
ännu inte hunnit fundera ut men jag kan återkomma.
Enligt min mening är orättvisan stor för att om en elev exempel|vis har G+
och en annan G så kan det skilja väldigt mycket i kunskaper mellan dessa
elever och det syns sedan inte när betyget delas ut eftersom det bara står
G på båda eleverna. Jag skulle vilja tacka dig för du har läst igenom och
tagit del av mina funderingar. Är det några oklarheter kan du ringa mig på
numret här nedan.
högaktiga hälsningar
Erik
Tel: 073-1111111

Min syn på skolan

Kära skolministern!

Börjar man ett brev på det sättet när man skriver till en minister? Jag
hoppas att det blir bra i allafall.

Jag sitter nu här och tänker på vad man kan skriva om skolan, för det finns
mycket.
Skolan har både bra och dåliga sidor, som de flesta andra saker. Det finns
mycket man måste försöka ändra på. Man jag måste ändå säga att det är bra
att skolan finns.
Visst kan det vara väldigt jobbigt att gå upp ibland, speciellt när man ska
ha prov, men jag är i allafall glad att jag får gå i skolan.
En sak som jag verkligen måste ta upp är att det är alldelles för mycket
stress i skolan i dag. Man får väldigt mycket press på sig av lärarna, och
det blir bara värre ju högre upp i klasserna man kommer. Man får ofta höra
”Nej, nu får ni snabba på, för ni har prov om två dagar”. Visst, man
försöker att snabba på. Men i fall alla lärare säger så, sitter man
tillslut med en hög på fem böcker som man ska läsa på för att man ska ha
prov några dagar senare. Många har svårt i skolan och klarar inte av den
hårda pressen. Jag har turen att få gå i en skola där dom har infört en
regel att man bara får ha två prov i veckan.
Det är många unga som blir utbrända idag. När vuxna blir det kan dom ta
ledigt eller sjukskriva sig, men det kan man inte göra när man går i
skolan, för då kommer man efter. Det pratas mycket om att unga rör för lite
på sig, skolan är en av faktorerna till varför. Man hinner inte träna pga
alla läxor och prov. Man sitter hemma och pluggar istället. Eftersom jag
bara får ha två prov i veckan så lider inte jag av det här, men det finns
andra. Internet och TV är andra faktorer till varför man rör lite på sig.
Jag säger inte att man ska ta bort proven och läxorna, för det går inte.
Men man kan|ske kan införa en sådan regel på alla skolor, två prov i
veckan.

En sak som jag kan bli så arg på är skolmaten. Inte själva maten, men
pratet omkring den. Jag såg ett repotage på tv för ett par månader sedan,
det handlade om just skolmaten. Jag kan inte påstå att maten är god, för
det är den inte. Men när dom börjar prata om att skolan egentligen inte har
någon skyll|dighet att servera mat, då blir jag arg. Nu hoppas jag att alla
skolor serverar mat, men det tar jag förgivet. Man kan inte klara en hel
dag i skolan utan mat. Jag tycker, att Göran Persson ska åka till någon
skola och äta maten där, jag tror inte att han skulle äta upp. Så jag
tycker att dom skall sluta prata om att skolan egentligen inte behöver
servera mat. Vi skall ju inte behöva nöja oss med något dåligt, när det kan
bli bättre. En vuxen människa skulle göra allt för att få det bästa, det
vill vi också ha.

Nu har jag bara skrivit dåliga saker och det som behövs ändras. Jag kan
också skriva ner dom bra sakerna, men det tycker jag bara är lite onödigt
för dom är bra och behövs inte ändras på. Jag hoppas att du kan försöka
göra något åt dom här sakerna.
Tack på förhand Mvh Liselotte Lundgren.

Inte så många aspekter men både positivt & negativt. Dessutom vissa
förslag & lösn

Att byta skola/Att byta klass

Ett larm kommer in till larmcentralen. Det är en ung tjej som talar. Hon
får nästan inte fram ett ljud. Men så mycket kraft har hon så hon kan
berätta var hon befinner sig.
Larmet går ner till abulansen. Ljudet av de blåa syrenerna tjuter högt.
När abulanspersonalen kommer fram hittar dom en lite flicka. Hon har blivit
brutalt misshandlad. Hennes ansikte liknar inte ett ansikte på en människa
utan ett paket köttfärs.
Linda heter flickan. hon har nyss fyllt 14 år. Lindas föreldrar jobbar på
samma företag. De är inte hemma så ofta, så Linda får klara sig lite på
egen hand. Föreldrarnas företag flyttar runt en del och då måste Linda och
familjen flytta med.
Den här gången flyttade de till Värnamo.

Nervös var hon när hon stod framför klassen. Hon darrade på rösten och
killarna skrattade åt henne.
Mitt namn är Linda, fick hon fram, inget mer. Läraren som var lång och
ganska smal började ställa en massa frågor till Linda. Men Lisa var för
nervös för att kunna besvara dem. Hon fick därmed sätta sig ner. Det
viskades en hel del bakom hennes rygg. Hon visste att det inte var något
snällt de viskade.
På rasten gick hon ensam. Ingen hade pratat med henne än. Hon har varit ny
i en klass många gånger. Men det har aldrig varit så svårt och jobbigt
förut.
Undrar vad de andra tyckte om henne. Hade de redan dömt henne, hur hon var,
efter hennes utseende? Hon var inte klädd som alla andra, för hennes
föreldrar hade inte speciellt höga löner och det hade hon rättat sig efter.
Men hennes kläder var inte fula det kan man inte säga.

Veckorna sniglade sig fram. Tystnaden var fortfarande kvar. Ingen hade ens
sagt hej till henne på mornara när de kom till skolan.
De ”tuffa” tjejerna i klassen bara tittade ner på henne, som hon skulle
vara någon liten jobbig ettapladdare. Det lite mindra tuffa vågade helt
enkelt inte prata med henne, för de var rädda vad folk skulle tycka, om de
gjorde det.
Linda stod ensam på skolgården som vanligt, när en av de tuffa tjejerna kom
fram till henne. Hon bad Linda hänga med. De skulle prata lite. Linda blev
överlycklig. De gick in på tjejtoan. Vattnet var kallt och smakade inte
speciellt gott. Hon trodde att det var en evighet när hon hade sitt huvud
nertryckt i toaletten. Sedan ryckte de upp henne, Tryckte upp henne mot
väggen och berättade för henne att hon förstörde deras klass. Det ville
inte ha någon som hon i deras klass.
Linda fattade inte vad som hade hänt eller vad dom sagt förren hon stod i
duschen hemma i lägenheten. Linda var inte i skolan på hela veckan efter
det.
Till slut fattade hon mod och gav sig iväg till skolan. Läraren undrade var
hon hade varit. Hon svarade att hon hade varit sjuk. Läraren berättade att
man sjukanmäler sig då. Han bad henne sätta sig vid sin bänk. Linda satt
längs fram i salen. Det var rätt jobbigt för då såg man inte alla som
viskade. Men hon visste att de viskade om henne.
På rasten stod tjejerna och pratade skit och spred rykte som vanligt. Men
något var annur|lunda, det stod en kille och tittade på Linda. Han gick
fram till henne. Linda kännde hur hennes hjärta började banka. Både av
lycka och rädsla.
Killen hette Martin och gick i pararellklassen. Han var också ny i skolan.
De tuffa tjejerna kollade åt deras håll. Martin berättade att han inte
kännde sig hemma här. Ingen pratade med honom heller.
Plötsligt kom Veronika fram till dem. Det var hon som hade tagit med Linda
till toaletten. Hon tog tag i Martins hand och släppade med honom till
deras gäng. Så Linda blev ensam igen.

Den första snön hade fallit och det var i mitten av december. Snart jullov.
Linda längtade verkligen.
Hon hade pratat med Martin många gånger och varje gång hade Veronika kommit
och tagit Martin i från henne. Linda hatade Veronika och gänget, hon hatade
till och med skolan. Skolan hade hon älskat att gå i, när hon gick i den
förra skolan. Hon låg långt bakom de andra i alla ämnerna. Hon struntade i
att göra läxorna och hennes mamma frågade alltid om de inte har några
läxor. När det var så nära inpå jul så har de många prov. Linda hade
skrivit ig på många av dom.
Det blev mörkt vid 3tiden nu. Precis när skolan slutade. Vägen hem för
Linda är ganska läskig. Hon måste gå genom en ganska tunnel och det är
något av lysserna som är trasiga.
Det läskiga var inte tunneln utan att Veronika och hennes gäng går samma
väg. Den här dagen gick de väldigt nära inpå. I tunneln slog de till. Linda
höll händerna för ansiktet. Hon kände ingen smärta, hon kännde ingenting.
Hon bara låg där medan dom slog och sparkade henne. Hon tänkte att det var
slutet. Kunde ingen komma och hjälpa henne? Hon behöver hjälp! Plötsligt
slutade de. Hon hörde stegen avlägsna sig. Hon kämpade efter
mobiltelefonen. Måtte den vara hel! Det var den. Hon slog numret till SOS.

Hon slog upp ögonen. Rummet hade vita väggar och var inte så stort. En
sjuksköterska stod vid hennes sida. Hon sa något som Linda inte uppfattade.
En doktor kom in i rummet. Han kollade Linda i ögonen medan liten lampa.
Linda blev kvar på sjukhuset i ett par veckor. Martin hade varit och häsat
på. Han hade sagt att han tyckte om henne. Han hade pussat henne på kinden.
Martin var Lindas pojkvän och hennes bästa vän.
När hon kom tillbaka till skolan kom det en massa folk fram till henne och
började prata med henne. Veronikas gäng fick inte gå i skolan längre. Det
tyckte Linda vara skönt. Nu älskar Linda skolan. Hon har en massa vänner,
men hennes bästa vän och pojkvän är Martin.
Han är en riktig vän.

Försöker skapa en verklighetsnära realistisk novell.
Bra början rakt in i handlingen
Tempusbyte, stavn osäker