2003 – Sida 40 – Skrivbanken

Att byta skola/Att byta klass

– Neej, jag vill inte!!
Hon kastade brevet på bordet. Beskedet hade slängt in en stor svart sten
imagen på henne. Stenen var fylld av sorg, hat och ilska. Efter en lång
stund av skrik och svor|domar satte hon sig ner i ett hörn och lät tårarna
strömma. Huvudet vimmlade av tankar. Mamma skulle bli överlycklig, men hur
skulle klassen reagera och vad skulle Elin säga?

– Va?!
– Kom du in, sa Elin med sorgsen röst.
– Linda, jag vill ju inte gå i en klass utan dig.
– Nej, jag vill inte heller vara utan dig, sa Linda.
– Jag vet inte hur jag ska göra, det är så svårt!
Elin blev bara mer och mer upphetsad och med gråten i halsen ställde hon
sig upp och skrek:
– Du kan inte lämna mig såhär!
Linda visste inte vad hon skulle ta sig till, hon kände hela tiden gråten
som ett spjut i halsen och kunde inte hålla kvar den där.

De höll om varandra. Hårt, så hårt de kunde utan att skada varandra. Linda
och Elin, de som hade varit bästa vänner ända sen de kunde gå. De skulle nu
gå skilda vägar. Ingenting skulle bli som förut. De skulle visserligen gå i
samma skola, men vad spelade det för roll när de aldrig mer fick sitta i
bänkarna brevid varann. Sitta och viska om lärarens kläder, skriva brev
till varandra på lektionen och allt det där. De skulle säkert hitta nya
vänner i sina nya klasser och de kände på sig att ingen|ting skulle bli som
förut. De behövde inte säga någonting till varandra, de visste vad den
andra tänkte och kände bara genom att titta på varandra. Det hade de alltid
gjort.

Nästa dag var allt som vanligt igen, nästan. Den första timmen berättade
läraren att alla skulle åka till den nya skolan och träffa sin nya klass.
Det högg till i Lindas mage. En efter en rabblade hon upp:
– Elin Björk: 7C.
Nu kom det snart, Linda ville bara sjunka igenom jorden.
– Linda Svensson 7A MUSIKKLASS!
Det kändes som om läraren skrikit ut det så att hela skolan skulle höra.
– Va?! Ska hon gå i musikklass, fan va töntigt, hörde hon bakom sig. Det
blev sådan upp|ståndelse och så pratigt att läraren var tvungen att ryta
till:
– Nu får ni vara tysta!

Då kom dagen, den dagen då hon skulle bli en av dem, töntarna! Där satt de,
de blivande eleverna i 7A. I ett klassrum med spygula väggar och slitna
bok|hyllor. Var det här hennes framtid? Efter en lång tids lekande och
present|erande var det äntligen slut på ”hälsa-på-dagen”

Hon klev på bussen hem, satte sig till rätta, tog på sig freestyle-
hörlurarna och blundade. Hur kunde hon komma in i musikklassen? Hon hade ju
försökt att skriva så dåliga svar på provfrågorna som möjligt. Hon kunde
minnas intag|ningsdagen som den var igår. Hennes mamma hade tjatat på henne
hela morgonen så att hon inte skulle försent till provet. Efter
teori|provet hade de suttit tillsammans på en bänk och väntat på att de
skulle vara hennes tur att göra nästa delprov. Och, plötsligt öppnades
dörren och de sade hennes namn:
– Linda Svensson är välkommen in! Hon gick in i rummet med sin tvär|flöjt i
handen. Vid ett bord satt två andra lärare och log så brett att det såg ut
som de hade stelnat.
Hon fick börja med att klappa några rytmer och sedan följde några
sång|övningar. Det hade kännts barnsligt att sitta och sjunga med vilt
främm|ande människor, men det var ändå kul, lite.

Phschsst, bussen stannade och hon vaknade till ifrån det halvsovande
till|ståndet. Hon gick av bussen, avslapp|nad och lugn. Nu såg hon något
som hon inte hade sett tidigare i vår, tussi|lagon hade börjat sticka upp
sina små knoppar ur marken. Några hade redan slagit ut. Solen var så varm
att det kändes som att det var sommar. Fåglarna kvittrade och vattnet från
bäcken porlade. Plötsligt hörde hon en välbekant röst ropa hennes namn. Hon
vände sig om och såg att Elin kom springande emot henne. De omfamnade
varandra länge, länge under de gröna träd|kronorna som höjde sig brevid
vägen. Nu insåg de att även om de inte höll i varandra hela tiden så skulle
de alltid finnas hos varandra ändå För alltid!

Att byta skola
Jag vaknade med ett ryck. De otäcka minnena från igår kom sakta krypande
tillbaka, och jag drog täcket tätare om mig.
Jag vet inte hur länge jag låg där, men till slut tvingade jag mig att
sätta fötterna på det iskalla stengolvet och ställa mig upp.
Med darrande ben gick jag bort till fönstret och tittade försiktigt ut.
Idag såg verkligheten mycket tryggare ut än igår, men den lurade inte mig.
Där utanför såg jag en kvinna med sitt barn komma gående i solen denna
vackra vårmorgon.
”En dag precis som alla andra dar” tänkte jag. Men det var den inte. Något
hade ändrats, det syntes inte utanpå men det kändes inuti.
Jag drog på mig ett par säckiga byxor som jag hade ärvt av min bror, som
jag hade när vi målade sommarstugan förra året. Pyjamaströjan lät jag hänga
över byxorna, jag kunde inte tänka mig att ta av den och titta på min nakna
kropp.
Jag gled ner för trappan och gick raka vägen till köket.
Där satt redan mamma, snyggt sminkad och redan färdigklädd fast det var
lördag, och klockan var inte mer än nio.
Jag sjönk ner i stolen mitt emot henne och tittade på mina naglar. Då
sprack hennes runda ansikte upp i ett leende, och hon sa:
– God morgon Snuttan. Hade du kul igår?
En annan morgon hade jag kanske tyckt att det hade varit helt naturligt att
hon kallar mig Snuttan, men som sagt, något hade ändrats.
Det enda jag kunde tänka på var de där orden som hördes, om och om igen i
mitt huvud. ”Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig
det”.
Efter en stund, som kändes som en evighet sa mamma oroligt:
– Vad är det Hanna? Du verkar vara lite borta.
När jag fortfarande inte svarade försökte hon få ögonkontakt med mig, men
jag vek undan blicken, jag kunde inte se på henne.
Jag visste att jag hade gjort ett så fruktansvärt svek, både mot mamma och
mot mig själv.
– Är det något fel Hanna?
”Ja!” ville jag skrika men det kom inga ord. Jag var som in en koma, jag
ville så gärna berätta men min mun kunde inte röra sig. En vecka flöt och
det blev Lördag igen.
Jag vet inte om någon i skolan märkte någon skillnad på mig, men de sa
inget i alla fall. På lördagsmorgonen väckte mamma mig och sa att jag
skulle skynda mig ner, för att vi var tvungna att prata.
”Hon vet” tänkte jag ”hon vet och nu vill hon aldrig se mig mer”.
Om jag hade kunnat tänka klart hade jag kanske förstått att detta aldrig
skulle kunna hända, men nu tänkte jag inte klart.
Motvilligt gick jag ned för trappan och hittade både mamma och pappa vid
köksbordet. Utan att någon sa ett ljud satte jag mig ner. ”Säg något då”
tänkte jag för mig själv, och precis som om dom hade kunnat läsa mina
tankar sa pappa:
– Hanna, vi har märkt att det har hänt något. Vad är det?
Eftersom jag inte svarade fortsatte mamma:
– Är det något med skolan? Eller är du ovän med någon kompis? Snälla prata
med oss Hanna.
De såg så snälla och oroliga ut att jag var tvungen att säga något om förra
Fredagen. Berätta om vad som hände.
Så, jag öppnade munnen och sa försiktigt
– Jo.
Nu såg de riktigt oroliga ut. Jag hade alltid kunnat säga allting till mina
föräldrar och jag kände att jag var tvungen att säga det.

”Nu eller aldrig” tänkte jag innan jag började. Började berätta om förra
Fredagen.
Jag berättade först om de tuffa killarna i min klass som hade börjat hacka
på mig inne på discot. Det var då han kom, han var nog ett par år äldre än
jag, och såg betydligt mycket starkare ut.
Han sa till killarna att de skulle dra någon annanstans och vände sig sedan
mot mig och presenterade sig som Martin. Förvånad och tacksam över att han
hade skyddat mig mot killarna, gick jag med på att följa med på en promenad
i parken. Vi pratade och hade det trevligt, och tillslut kom vi fram till
en bänk för vi satte oss. Försiktigt kysste han mig, men när det hela
började gå längre än vad jag ville bad jag honom vänligt att sluta. Men
Martin fortsatte. Han tafsade över hela min kropp och jag försökte ställa
mig upp men han tryckte ner mig igen.
Väsande sa han till mig:

– Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig det.
Först förstod jag inte vad han menade, men han förklarade att han hade
räddat mig, och att han nu ville ha sin belöning. Sedan gick allting
väldigt fort, och ett par minuter senare låg jag ensam med byxorna nere,
bredvid en buske. Det gjorde så ont.
Mitt hjärta ville bara gråta ut all sorg och tomhet, men det kom inga
tårar.
Jag frös, så jag ställde mig upp, tog på mig byxorna och började gå hem.
Rädd för att möta Honom tog jag en omväg, och när jag kom hem gick jag raka
vägen hem och la mig.
Jag visste att jag hade gjort så fel, och jag kände mig så äcklig.
När jag hade berättat färdigt märkte jag att jag grät och hade mammas armar
runt mig. Nästa sekund var jag hos polisen.
De hade bara några enkla frågor, sa de, men i mina ögon var dom se svåraste
jag någonsin hade svarat på.
Kunde jag ge signalement? Jo, det kunde jag. Vad hade jag på mig?
– Ett par byxor och ett linne, svarade jag.
Polisen tittade på mig.
– Var byxorna tajta?
– Jo de var väl ganska tajta, svarade jag.
– Linnet då? Frågade polisen vänligt, ”var linnet tajt?”
Jag tittade på fingrarna och visste inte vad jag skulle säga.
– Ja, den var ganska tajt, sa jag, men fortsatte för att försvara mig.
– Men alla tjejer har tajta kläder när de går ut.
Nu vände sig polisen sig mot mamma och pappa och frågade:
– Ni har aldrig tänkt på att det är en ganska stor risk att skicka ut en
tonårsflicka i tajta kläder. Ni kanske skulle tänka på det.
Ingen av oss förstod någonting. Men plötsligt visste jag vad han menade.
Han skyllde det hela på mig!
Jag kände att jag inte orkade mer.
Hela min kropp var helt utmattad av sömn och matbrist.
Polisen lovade att jobba på fallet, men jag tror att alla visste att det
inte skulle bli uppklarat.
Mamma och pappa bestämde att det bästa för mig var att vi skulle flytta.
Flytta från kompisar, huset jag älskade, och samhället jag växt upp i.
Men vi skulle också flytta från Honom.
Det hela kom väldigt lägligt, eftersom pappa fick erbjudande om jobb på
annan ort.
Så vi flyttade till Trelleborg.
Ny klass, Ny miljö, och kanske också nytt liv.
Den 4 Mars skulle jag börja i den nya klassen.
Jag kände inget särskillt för klassbytet, varken bra eller dåligt.
Jag gick alltid omkring som en zombi och brydde mig inte om allt som
tycktes vara viktigt för mig innan våldtäkten. Varje morgon kändes det som
att bestiga Mount Everest, när jag skulle gå upp ur sängen, och den 4 Mars
var inget undantag. Men med mammas hjälp kom jag upp, fick på mig kläder
och kom iväg till skolan.
Skolan var väldigt modern och fin, och rektorn berättade för mig att den
var nybygd.
Han ledde mig till ett klassrum och öppnade dörren försiktigt. Sedan föste
han in mig så jag stod bredvid katedern och presenterade mig som Hanna
Davidsson.
Förvånad av att höra mitt namn ryckte jag till och återvände till
verkligheten.
Tjugo par nyfikna ögon tittade på mig och So-läraren bad mig att sätta mig
på en av bänkarna längst fram.
Eftersom lektionen nästan var slut hann jag bara få en bok och sedan gå ut
på rast. Direkt när jag la boken i skåpet kom en flicka med rött hår fram
och sa att hon hette Marie.
Hon frågade var jag kom ifrån, hur det var att bo där, och om vi skulle ha
sällskap till nästa lektion.
Jag svarade vänligt men i hemlighet ville jag vara skrika att hon skulle
lämna mig i fred.
Hela dagen kom Marie med frågor och det verkade som om hon hade utnämnt mig
till hennes bästa kompis.
– Tycker du att jag ska klippa av mig håret? Undrade Marie
förväntansfullt.
– Nej, sa jag. Jag tror du passar bättre i långt.
– Jaha, sa Marie besviket. Jag som hade bestämt att klippa av det idag.
Sedan började hon skratta och fick till och med mig att börja fnittra.
Det kändes lite ovant i början, och jag undrade för mig själv när jag
skrattade sist. Vi skrattade tills det kändes som om min mage skulle
spricka och fick tillslut stop på skrattet. Precis då kom en tjej med långt
brunt hår förbi, och av någon anledning fick jag olustkänslor.
Hon tittade Marie rakt in i ögonen och sa elakt:
– Skaffat ny bästa kompis Marie?
Sedan vände hon sig till mig och sa:
– Du förstår Maries gamla bästa kompis stod inte ut med henne. Flyttade.
Sedan vände hon blicken frammåt och gick utan att vända sig om.
Genom hennes sätt att titta på mig förstod jag att jag hade skaffat mig en
fiende. Vi satt tysta utan att titta på varandra.
Tillslut tror jag att Marie ville förklara så hon sa:
– Du förstår Hanna, mina föräldrar skilde sig för ett år sedan ungefär, och
jag blev helt förkrossad.
Jag började bli taskig mot de kompisar som betydde mest för mig och
Caroline, min bästis, stod inte ut efter att jag hade mobbat henne ett
halvår, och hennes familj flyttade. Jag ville få ut min ilska och tog ut
den på Caroline.
Efter att hon flyttade har jag varit så ensam. Min mamma har skaffat ny
man, som jag dessutom inte tål, och om några månader har jag ett litet
syskon.
Hon pratade snabbt och ju längre meningarna blev ju mer gråt fanns det i
rösten.
Jag kände själv att jag hade inte långt till tårarna. Arg på Maries
föräldrar, arg på Honom, men glad över att ha hittat en kompis som var lika
arg på livet som jag.
Det tog nog en månad innan jag vågade öppna mig för Marie, men när jag
gjorde det och berättade om Honom, gjorde hon allt rätt.
Lyssnade, tyckte synd om mig och gick sedan och köpte den största glassen i
kjosken till mig.
Jag och Marie höll ihop i vått och torrt, men på skolan var vi kända som
riktiga mesar. Det fick vi minsann höra också. Hade jag varit ensam med att
bära alla elaka ord, tror jag inte att jag hade klarat det, men nu hade jag
Marie.

En dag, ett par månader efter våldtäckten, kom Marie med en fråga som
ryckte upp alla minnen igen.
– Men den där killen, Martin, använde han skydd?
Jag blev helt ställd över frågan. Gjorde han det? Varför hade ingen tänkt
på det?
– Jag vet inte, viskade jag och fortsatte, men det hade väl synts? Eller
märkts?
Vi visste ingenting om sånt här men direkt efter skolan gick vi bort till
apoteket och köpte graviditetstest.
Det var negativt, och jag kunde andas ut. Vi firade genom att hyra film och
poppa popcorn.
Plötsligt gick det upp för mig att livet hade blivit min vän och att jag
trivdes med det. Jag tänkte mindre och mindre på våldtäckten och tillslut
var den helt borta i vardagslivet.
Jag har börjat skriva dikter och en del har till och med blivit publicerade
i skoltidningen. Marie har fått en liten syster som vi båda två älskar.
Martin blev aldrig fälld men ärligt talat stör det mig inte så mycket
längre.
Livet är en fest och den tänker jag gå på!

Författarens ord.
Min berättelse handlar om mod. Mod att våga bygga upp sitt liv efter en
traumatisk upplevelse.
Mod att våga berätta, och mod att våga stå upp, rak i ryggen.
Min berättelse handlar också om att det i världen finns människor som vill
göra ont, och att även om man blivit sviken måste man våga börja om.
Och tillsist handlar min berättelse om vänskap och om föräldrar som finns
där, men också att det finns människor som skyller på offret i en
våldtäckt.

SLUT

MVG

Jag började i åk 1 för 9 år sen, (1994).
Då tyckte jag det var spännande det var nåt speciellt som hände, för redan
första dan i ettan så fick jag gå ner till rektorns. Jag fick bytta klass i
6årsgruppen från d till e för jag fick inte vara i samma klass som Filip
Karlsson! För vi var för stökiga vi hittade på mycket bus, vi tog isönder
saker och vi stängde av strömmen och vi tog saker!
Vi var redigt olydiga. Jag harr goda minnen från Backskolan som jag gick på
då!
i 5:an fick vi höra att c och d klasserna var dom stökigaste som lärarna på
back hade vatt med om.
När jag började 6:an började jag skolka!
I början kom jag bara försent till alla lekstioner men sen var jag kanske 5
till 10 min på lekstionerna och under tiden var jag och hittade på
jävelskap tills mina kompisar fick rast så hittade vi på ännu mer.
Jag tog tillochmed nycklar till alla klassrum jag brukade smyga in i
klassrummen som det inte var nån i och ändra om och lägga häft|stift på
lärarnas stolar och det var kul!
Jag brukade ta telefonerna i klassrummen och ringa till olicka klasser och
även till rektorn, och så sa man t.ex att Dennis i klass 5c har fått
dampanfall ni måste komma upp och hämta han!
Sen sprang vi till då 5c klassrum och såg när rektorn kom upp och gick in
men sen efter en stund kom rektorn ut och började jaga oss! Sen fick jag
anpassad studiegång och fick sitta nere i ett rum hos rektorn!
Men det hjälpte inte för då hoppade jag bara ut genom fönstret!
Jag brukade gå till Klockarskogskolan och prata med kompisar!
När jag började 7:an så skötte jag mej i en eller två veckor sen började
det lika dant som det var på back.
Jag kom till skolan sent och jag sket i lekstionerna!
Jag fick börja på Prästängen då gick det bra men sen i 8 började jag skolka
igen jag fick börja jobba istället för att gå i skolan!
Det gick med bra ett tag men jag ville inte jobba för jag ville gå i skolan
och jag lovade att sköta mej!
Men det gick likadant med det sen började jag jobba 3 dagar i veckan och
gick i skolan 2 dagar! det gick med bra ett tag!
Sen fick jag inte gå kvar på Prästängen så började jag på Ågatan istället
det gick me rätt bra i början nu måste jag ha en assistent me mej som
kommer och hämtar mej på morgonen och är med mej i skolan så jag kommer upp
på lekstion!
Jag läser matte svenska och engelska! men jag är väldigt trött på skolan!
Men jag har ju inte mycket kvar nu och det ska jag väll klara Och hadde jag
vetat att det skulle bli så här så hadde jag nog sköt mej!

Mina skolår!
(min första skoldag)
Jag minns det som igår. Jag satt på köks|soffan med benen ihopkurad mot
magen och mitt nattlinne draget ner över dom.
Jag hade en torr ostmacka i handen som jag tatt ett litet musabett på.
Min mage kurrade och det kändes som tusen fjärilar flög omkring där inne.
Jag var nått fruktansvert nervös.
Idag var min aldra första skoldag.
Jag slängde mackan på bordet och sa till mamma att jag var klar.
Jag klarade verkligen inte äta mer.
Mamma satt och pillade med videokameran hon hyrt för att filma min första
dag.
Vi hade ingen egen så hon hade fått göra så.
Hon kollade upp på mej och bad mej skynda mej att klä på mej, för vi skulle
köra snart. Jag reste mej från soffan, och på väg ut från köket stötte jag
ihop med vår stora vita hund Viking.
Jag böjde mej ner och kramade henne. Hennes päls var så tjock och len.
Jag riktigt burrade men in i den.
Mamma tittade på mej, och sa återigen åt mej att skynda mej.
Jag reste mej upp och gick in på toa för att borsta tänderna.
Jag ställde mej framför badrumsspeglen och kollade på mej.
Jag såg himla trött ut.
Jag hade stora påsar under ögonen.
Jag började tänka på hur det skulle va i skolan.
Alla lärare, och alla eleverna, särskilt dom äldre eleverna jag visste
också skulle gå på skolan.
Jag började fundera på hur det skulle va nu första dagen, och plötligt
kände jag att den lilla mackbiten jag fått ner i magen, nu var på väg upp
igen.
Jag sprang snabbt bort till toastolen, och spydde.
Jag satt där en stund och väntade på om jag skulle spy igen.
Men min mage var helt tom och det sved lite grann i halsen.
Jag reste mej och gick bort och borstade tänderna.
Sedan gick jag in på mitt rum för att klä på mej de nya kläderna vi köpt
några dagar tidigare.
Mamma hade hängt dom över min stol.
Jag satte på mej klädernaoch vända mej sedan om för att se hur jag såg ut i
dom. För på väggen bakom hängde nämligen en stor spegel.
Jag kollade en stund, sen skrek mamma att vi skulle köra nu.
Jag tog min väska, som också var ny, och sprang ut från rummet.
Några minuter senare satt vi i bilen, nästan framme vid skolan.
Jag satt helt tyst och tittade ut genom fönstret.
Mamma sa nått, men jag hörde inte.
Allt bara susade omkring i mitt huvud.
Mamma körde in på skolans parkering och parkerade.
– Så, då är vi framme, sa hon.
Jag öppnade försiktigt bildörren och steg ut. Jag kollade mej omkring.
– Kolla hitåt, sa mamma.
Jag kollade bort mot henne.
Hon hade videokameran uppe och höll på att filma mej.
– Ska vi gå nu eller?, sa jag.
Och så gick vi.
Mamma fortsatte att filma medans vi gick. Vi gick in på skolgården och
bortåt porten vi skulle samlas utanför.
Det hade redan kommit några barn med deras föräldrar.
Jag kände igen både Anna och Susanna som bl.a stod där.
Vi hade gått på samma dagis ihop.
Men jag sa inte hej.
Dom sa inte heller nåt, utan stod bara helt tysta och kollade ner i marken.

Mamma filmade snabbt på alla, sen stängde hon av kameran.
Men hon fick sätta på den kort där efter igen, för våra två lärare kom
gående emot oss.
När dom kom fram hälsade dom på alla. Efter en stund sa dom att vi kunde gå
in nu, och kolla på vårt klassrum och lite sånt.
Alla gick in genom porten och upp för den långe trappan man stötte på
precis när man kommit innanför dörren.
Några föräldrar gick och småpratade med varandra, men alla barnen var helt
knäpptysta. Vi kom fram till en dörr.
En av lärarna öppnade den och välkomnade alla in.
Jag gick in bland dom sista, tätt intill min mamma, som fortfarande höll på
att filma. Klassrummet var ganska stort och himla gråtrist.
Dom hade dratt alla stolar och bänkar bakåt i klassrummet, vilket gjorde
att det var en stor ledig plats där framme på golvet.
En av lärarna sa att alla eleverna kunde sätta sig i en ring där framme,
medans föräldrarna gick bak och satte sig vid bänkarna.
Några elever ville inte lämna sina föräldrar, men jag gick ganska snabbt
bort mot ringen och satte mej ner.
Jag lyckades hamna brevid Susanna. Vi tittade på varandra men ingen av oss
sa nånting till varandra nu heller.
Efter en stund hade man fått bort alla elever till ringden.
Två, tre elever fick ha en av sina föräldrar sittande precis bakom dom.
Lärarna, som också satt i ringen, pressenterade sig.
Den ena hette Sigrid och den andra hette Eva-Karin.
Dom verkade mycket snälla båda två. Dom tog fram en klasslista och sa att
dom skulle kolla så alla var där.
Några minuter senare hade dom ropat upp alla.
Och alla var där.
– Nu ska vi leka en lek för att lära varandras namn, sa Sigrid, och tog upp
en boll. Den går till som så, att först håller en i bollen och säger sitt
namn, sen skickar den bollen vidare till nästa som säger först den andres
namn, sen sitt eget.
Sen skickar man vidare till nästa som säger de två förstas namn och sen
sitt eget, och så vidare.
– Så den sista kommer få det mycket svårt, tillade Eva-Karin.
Sigrid började och skickade sedan bollen vidare till Eva-Karin.
När bollen kom till mej, hade fem stycken redan ropat upp sina namn.
Jag började snabbt med att säga Sigrid och Eva-Karin, för dom var jag säker
på. Sedan sa jag Cecilia, fortsatte med Filip. Jag funderade en stund
innan jag sa Andrea. Fast hon var den sista som hade talat, hade jag svårt
för att komma på hennes namn.
När jag äntligen kommit på det, sa jag mitt egna namn, Olivia, och skickade
sedan bollen vidare till Susanna.
När vi sedan var klara mej leken, och alla fått räkna upp massa namn, tog
Eva-Karin fram en stor fruktskål med massa frukter och gick runt och bjöd
alla.
Jag tog ett stort grönt äpple. Men jag hann inte bita i det fören jag hörde
en ljus och mycket tyst röst säga, hej! Jag vred på huvudet, och det var
Susanna som hade hälsat.
Jag sa hej tillbaka.
Hon frågade vilken frukt jag tatt, och jag vissade henne mitt äpple.
Själv hade hon tatt en banan.
Efter en stund kom det bort två andra flickor och satte sig vid oss. Andrea
och Maria hette dom.
Och dom var mycket snälla.
Och då plötsligt kände jag att den stora klumpen i min mage släppte och jag
log. Nu nio år senare går vi så gott som allihopa kvar i samma klass och
vi är mycket bra kompisar allesamman.

Att byta skola!
I tisdags fick jag reda på att jag och min familj måste flytta till
Italien, min pappa hade fått jobb där på IKEA. Jag blev först glad, men
efter några minuter blev jag ledsen.
”Vad ska jag göra med mina kompisar” tänkte jag.
”Jag kan ju inte ta dom med mig precis”.
– Mamma, jag vill inte flytta! skrek jag.
– Inte jag heller, men vi måste, för pappas skull! sa mamma.
– Men mina kompisar då?
– Du skaffar dig nya snart, brev finns alltid!

Efter några dagar var det dags.
Säga ”hej då” till alla kompisarna, och killarna förstås, speciellt till
Olle.
Olle och jag har varit tillsammans i två hela år, sedan jag var 14 år. Vi
är jätte kära hur ska jag kunna lämna honom?
Jag har inte ens talat om för honom att jag ska flytta men idag måste jag,
vi åker i morgon bitti.

Klockan är åtta och jag är på väg till skolan. Jag möter Ida på vägen och
har följe med henne sista biten innan vi kommer till skolan, sen svänger
jag av till högstadiet och hon till Gymnasiet. Jag hade berättat för henne
om flytten och hon blev jätte ledsen hon sa att hon ville följa med, men
jag tog det på skämt.

Jag ställde mig utanför skolam och tände en ciggarett, då plötsligt kom det
någon bakom mig och höll mig för ögonen.
– Gissa vem?
– OLLE!!! skrek jag högt.
jag tappade ciggaretten i snön.
– F*N!! det var min sista! sa jag
– Jag har ett helt packe så det är lungt. Här.
– Tack! sa jag ledset.
– Vad är det med dig? frågade Olle.
– Jag ska flytta och jag vill inte, inte flytta ifrån dig.
– Varför ska du det? frågade Olle undrande.
– Pappa har fått ett jobb i Italien! sa jag.
– ITALIEN? skrek Olle.
– Ja, så jag måste flytta här i från och jag vill inte det, inte från dig
och skolan och mina goa kompisar, men jag har väl inget val.
– När åker du då? snyftade han.
– Imorgon bitti! sa jag.
– Jaha, men hur blir det imellan oss då da? undrade han.
– Är det inte bäst att bara vara kompisar tills jag kommer tillbaka hit
till Sverige? om jag gör det, sa jag tyst!
– Jo men…
Nu ringde klockan in till lektion.
Jag grät hela dagen och hela natten innan vi skulle åka.
Hur ska det bli med skola och kompisar nere i Italien och språket?
När jag tängte på det storbölade jag.
Men jag får ge det en chans.

Morgonen därpå:

– Italien nästa! skrek mamma i hallen.
– Jag är klar! sa jag
– Ja med! skrek pappa
– Då kör vi!

Efter tre timmars bilfärd sa jag:
– Mamma?
– Ja vad är det gumman? frågade mamma tyst
– När är vi framme?
– Om en halvtimme kommer vi till Milano.

När vi kom fram ställde jag mig utanför huset som vi skulle bo i.
Jag höll på att tappa hakan, så fint som det var, och stort, det trodde jag
aldrig.

– Vilken skola ska jag gå i? frågade jag försiktigt.
– Milanoskolan, den ligger bara 100 meter ifrån huset, man kan se den
härifrån, därnere är den! hon pekade ner mot staden.
Jag gick ner och kollade på den.
Plötsligt kom det fram en tjej till mig och började prata Italienska med
mig. Och jag fattade ingenting av det hon sa.
– I’m from Sweden! förklarade jag.
– Okey where are you going in school? frågade flickan som hette Ariel.
– Hear in this school! school! sa jag.
– Allright, me to. I’m going in 9th grade! förklarade Ariel.
– Oh me to, I hope were going in the same class, sa jag.

Jag gick hemåt.
– Mamma, jag träffade en tjej som hette Ariel hon var supersnäll, jag ska
gå i samma klass som henne.
– Vad bra! sa mamma.

Efter två veckor i skolan ringde Olle till min mobil, han sa att han
saknade mig och att han ville komma och hälsa på i sommar.
Och det gjorde han.
Han var här i 2 månader med mig.
Vi badade och solade.
Vi gick ut och åt och var på disco.

Vi blev tillsammans igen och jag flyttade hem igen.

Jag och mamma köpte ett litet hus i min förra stad i Sverige. Men jag
trivdes bra i Italien och skulle inte ha emot om vi skulle flytta dit igen
när jag blev äldre.
Men jag har lärt mig en sak, att man inte ska ha förutfattade meningar om
saker man inte vet något om.

8 år senare.
Jag och Olle flyttar till Italien och bildar familj. Vi flyttade in i det
hus jag bodde i när jag var 16 år.

SLUT

Mina skolår.
Första dagen jag började i 6-årsgruppen var jag nervös.
Jag hade fått min moster som lärare. Det var roligt den dagen, jag glömde
bort att jag var nervös. Vi var många i klassen.
Hur många kommer jag inte ihåg.
Vi hade roligt på rasterna och på lektionerna. På rasterna lekte vi.
Året gick snabbt. Så var det sommarlov. Sen var det dax för årskurs 1.
Då var jag också nervös. För vi hade ny lärare. Det var roligt att lära sig
att läsa, skriva och räkna.
Men senare på året började jag tröttna på läsningen och min lärare tyckte
jag mindre om.
På rasterna lekte vi pussleken. Ibland på rasterna hände det att att några
killar började bråka, men det löste sig senare.
Det hände ju också att vi tjejer började bråka.
Slutet av ettan flyttade en elev från vår klass. Hon flyttade till
Hallsberg. Vi fick hennes adress. Men jag tappade bort den.
Vi hade ändå ingen bra kompis relation. När vi började tvåan var det lite
fler grejor vi lärde oss. Det var roligt att lära sig nya grejor. Men det
var nästan samma som i ettan. Innan jullovet gick vi luciatåg och det var
Camilla som blev lucia.
När jag gick i trean fick vi lära oss gånger tabellen, engelska och så
började vi med träslöjd och textilslöjd.
Vi hade ett jul spel, Nicke spelade tomtefar och Camilla spelade tomtemor
och vi andra spelade tomtenissar. Vi spelade upp detta för föräldrarna och
lågstadiet. Det var skoj.
När vi slutade trean tänkte jag var skönt att slippa läraren.
Jag tyckte aldrig.
Det blev spännande att börja i fyran. Nya lärare och nya elever ska börja i
vår klass.
Det var en tjej från Monaco som började i vår klass. Hon hette Gabriela.
Hon kunde inte svenska. Men hon förstod lite vad vi sa.
Vi hoppade mycket hopprep och twist på rasterna.
På våren flyttade en tjej från vår klass till Malmö. Hon hette Denise. Vi
vann bästa fyran i skåne i simning. Vi fick 5000kr.
I femman hade vi ett jul spel.
Jag spelade mamma och Martina spelade pappa. Vi var en hel familj, men jag
kommer inte ihåg vilka spelade vad. Men jag gick in på fel ställe, så dom
andra som satt där på scenen sa till mej att jag skulle gå tillbaka. Då sa
jag att det kan jag inte. Till sist gick jag tillbaka. Det var lite
pinsamt.
Vi vann en klassresa till Köpenhamn att gå på Tivoli.
I sexan fick vi välja om vi ville läsa tyska eller franska. Jag valde
tyska. Det var roligt i början att läsa tyska. Innan höstlovet fick vi reda
på att Gabriela skulle flytta tillbaka. Alla tjejerna i klassen grät jätte
mycket.
Efter jul fick vi reda på att Denise skulle komma tillbaka.
Klassen var inte så glad.
Vi åkte på en klassresa till Köpenhamn.
Innan sommarlovet i sexan skulle vi skriva vilka vi skulle vilja ha med oss
om vi skulle hamna i en annan klass. Jag var jätte nervös att jag skulle
komma i andra klassen. Jag ville inte byta klass.
På sommarlovet fick jag reda på att jag ska vara kvar i min gamla klass.
Det var sex stycken från vår klass som gick över till den andra klassen, 3
killar och 3 tjejer som gick över. I sjuan var det många nya ämnen. Det jag
tyckte var roligt var kemi.
Skåp där man skulle ha sina grejor i. Det var inte som när man gick i
mellanstadiet eller i lågstadiet.
Men det var skoj.
Vi fick många nya lärare.
Friluftsdag. Jag och Elin vi åkte till Backåsen för att åka skidor.
När vi började åttan hade vi fått två nya elever och Denise flyttade
tillbaka till Malmö.
Massor av prov inte roligt.
Nu var det bara ett år kvar.
Det var mycket som hände.
Vi åkte till Göteborg, det var skoj.
Bråket är löst. Mordbrand vet jag inget om. Nationella proven som är snart
klara. Proven halvägs färdiga. Gymnasium är valt, hoppas nu att jag kommer
in.
Så ska man snart till Staffanstorp, det ser jag fram i mot.
Jag har gått på samma skola snart i 10 år och jag är trött på denna skolan.
Det ska bli gott att byta skola.
Det har varit 10 roliga år på enna skolan det har hänt mycket och man har
lärt sig mycket.

talspråk tex dax, grejor, styckeindelning, särskrivning, tappar struktur
i slutet. G+

Mina Skolår

Jag har nu gått snart 9år i grundskolan. Det har varit 9 spännande,
jobbiga, lärorika och roliga år.
Jag kommer mista många roliga och trevliga klasskamrater och nu nästan
börja ett nytt liv i gymnasiet. När man ser tillbaka på klaserna och
skolorna man gått i ser man hur roligt det igentligen har varit.

Min första dag i skolan minns jag rätt så bra. Mamma och jag stog i hallen
påväg att gå. Väskan var packad och klar, sedan gick vi. Sedan satt jag
där, på stolen vid bänken i klassrummet. Jag kännde mig mycket liten
jämfört med 3:orna men ändå ganska stor inom mig. Jag befan mig nu på en
helt ny plats i en helt annan miljö. Nu var jag plötsligt minst, året innan
hade det varit jag som var störst på dagiset. Dagarna gick och jag blev mer
van med skolan och allt des innehåll.
Snart fick jag kompisar som senare skulle följa med mig upp i klasserna.

första året gick bra, men jobbigt tyckte jag. Jag ville bara sluta skolan
och vara hemma tills jag blev vuxen och började jobba. Men ändå förstod jag
varför jag var här och att det nog var bra i slutändan.

När jag började 3:an så blev allt mycket lättare, jag var duktig i skolan
och jag hade värkligen gjort skolan roligare. Nu var jag störst i skolan
och förväntningarna på nästa år blev allt större.

Så kom dagen då mellanstadiet väntade. Ny skola ny miljö och ännu mera
pluggande. Jag var nu minns igen fast denna gång hade jag mina kompisar med
mig. Det som skrämde mig mäst inför detta år var läxorna. Min kompis
sysster sa till mig att man fick läxor varje dag och mycket mindre raster.
Vi fick en magister detta år, mycket sträng och butter. Men han var ändå
mycket snäll och lyssnade på det man hade att säja. Detta skolår blev
mycket kompliserat. Våran magister blev mycket sjuk och vi fick vikarier
hit och dit. Detta ledde till att jag och min bästa kompisars mammor beslöt
sig för att vi borde byta skola. Och så blev det. Årskurs 5 osäker på om
det ska vara 5 började jag i en annan skola. Åren gick och vi blev allt
äldre. Själv blev jag allt mera studiemotiverad.

I högstadiets början så blev det en stor shock för mig. Läxor, arbeten och
prov, allt blev betyderligt svårare. Tankarna kring gymnasiet och betygen
blev allt större. Men jag pluggade på i normal takt och allt såg ut att gå
bra. Resten av högstadiet gick bra och nu sitter jag här i 9: an; betygen
är klara iallafall nästan, gymnasievalet klart. Tankarna och förväntninarna
kring gymnasiet är stora och nu är det bara att plugga vidare och vänta.

4. Min syn på skolan

Först vill jag börja med att berömma detta inciativ från skolministern, att
lyssna till de som berörs av hans reformer. Skolans uppbyggnad och dess
framtida utformning kommer att bero mycket på de som utgör skolan, d.v.s.
lärare med elever. Ministerns inflytande har absolut lika stor betydelse
som attityderna. För lärares och elevers inställning formar skolan. Vilken
syn svenska folket har på skolan kan vara avgörande hurvida om skolan ska
vara en utvecklingsplats eller förvaringsplats.

Framtidens skola måste i ord och handling sätta kvalité för kvantitet.
Skolans uppgift bör inte vara att lära ut årtal då kungar dog eller antalet
pjäser Ibsen skrev. De relevanta i undervisningen är kungarnas kan inte
tyda nästa ord och vad vi kan lära oss av det, vad Ibsen skrev om och
varför. För det är just det relevanta som framtidens skola lägger tyngd på,
inte lika mycket på när, var och hur som på varför. För det är bara av
frågan varför som vi finner den viktiga kunskapen som man med nytta bär med
sig genom livet. Om skolan osäker på om skolan är rätt ord agerar
plattform för det reflektiva tänkandet kommer våningar att byggas på
plattformen när samhällets vardagliga företelser inspirerar till kunskap.
För kraften av egna åsikter, reflektioner osäker på om reflektioner är
rätt ord och funder|ingar är elevens granti för ett livslångt lärande.

Vi lever i en värld där vi hela tiden, medvetet eller omedvetet, påverkas.
I en värld som ibland, medvetet eller omedvetet, skadar oss. Det bästa
skyddet skolan därför kan ge Sveriges elever är kritiskt tänkande. Att man
även efter att ha lämnat föräldrarnas bo kan skydda sig mot samhällets
negativa inflytande.

Den allmänna kunskapen är viktig för att trygga utvecklingen av alla
individers förmåga att aktivt delta i samhällets alla frågor, något som i
nuläget måste förbättras.

De mer konkreta på förslagen på hur framtidens skola ska utformas är att
den egna inställningen till lärandet påverkar. Betydelsen av lärandet och
dess förankring i verkligheten måste betonas. Det är motiverat varför en
optimistisk syn på skolan ger större utrymme för lärandet. Därför talar
inte bara framtidens skola om eget ansvar, utan ger också möjlighet att
tidigare och oftare ta ansvar för sin studiegång och att man hela tiden
efter visat ansvar kan påverka sina studier.

Jag anser att man tidigare ska kunna välja inriktning till det man tycker
är kul, då detta med stor sannolikhet kommer påverka de andra ämnena
positivt.

Framtidens skola satsar mer på en individ|anpassad undervisning där inte
skolan formas efter genomsnittseleven. Skolan ska sända budskapet att
skolan anpassas efter varje enskild individ med hänsyn till dess kapacitet,
intressen och mål. Därför bör betygen ges i större skala så den mer precist
omfattar alla elever. Jag anser att varje elev bör ha en personlig
utvecklingsplan som denne jobbar efter och att ens utveckling bedöms efter
den och inte efter klassens. Då tror jag att man kan skapa en positiv syn
på betygen och stoppa den jämförande utvecklingen mellan elever, av elever
och lärare. Detta är något jag tror leder till ökat självförtroende och
rättvisare betyg. En riktning mot mångfalldens skola.

Skolan är en av de viktigaste platserna för kunskapsutveckling såväl
personlig utveckling. Varför en bra skola är en bra satsbräda inför
vuxenlivet.

Jag har i mitt brev till dig betonat betydelsen av att ge eleverna goda
kunskaper vilket är viktigt. Dock har skolan en till lika viktig uppgift.
Skolan ska inte bara förse elever med kunskaper, utan manual, utan även
förse dem med kunskap om hur att tillämpa dem till max. Ty bara då har
skolans slit fått betydelse.

Framtidens skola ska inte bara stimulera lärande och utveckling för livet,
utan genom hela livet. Skolan ska tillgodose sina elever med kunskap för
ett evigt lärande.

Tack för ordet.

Att byta skola

Det var sommarlovet mellan 6 och 7. Jag hade gått alla mina 6 skolår på
Klarbärskolan. På Klarbärskolan gick alla mina kompisar. Alla kännde alla
och man behövde inte vara rädd för någon. Men på Klarbärskolan gick man
bara till 6:an, och jag skulle börja ju börja 7:an. När man börjar 7 an får
man byta skola till en skola som heter Norrströmskolan. På Norrströmskolan
gick man när alla skulle köra till jobbet. Mina föreldrar kunnde inte
häller köra mig till skolan. Min mamma började Kl. 6 och pappa ägde en
bilaffär som inte öppnade för än vid 11. Tiden gick bara fortare hur mer
man tänkte på det. Det var nu bara 1 dag kvar till jag skulle börja skolan.

På kvällen kunnde jag inte sommna. Jag läste Kalle Anka tidning efter Kalle
Anka tidning. När jag vaknade nästa morgon lös solen in igenom mitt
fönster. Jag ner till köket och började äta frukost. När jag ätit klart,
klädde jag på mig mina kläder och gick till busshållsplatsen där jag skulle
möta Jonas och Pelle. De stog redan där och när jag kommit dit kom bussen.
Alla tre var lika nervösa. På halva vägen hoppade en stor kille på bussen,
han gick i 9: an. Han stog och pratade med chafören länge och tillsist
frågade han mig om han fick låna 8kr. Det fick han. När han betalat satte
han sig med oss Han frågade om vi var nervösa och vi svarade:

– Ja.

Då berätade han att alla historier om fontäner och toaletter var bara ljug.
Ingen hade nån gång blivit ikastad i fontänen.
Alla 3 blev lugna, och när vi hoppade av bussen var vi inte ens rädda. När
vi hade slutat och var på väg hem sa var vi helt lungna. Inget hade hänt
och inget skulle hända. Jag hade varit så rädd så länge för ingenting.

1. Mina skolår
Jag var sex år och skulle börja skolan om några timmar. Min kropp var full
av längtan, men jag tänkte inte så mycket på det, för jag sov då.
Egentligen så skulle jag nu börja ett år tidigare än alla andra, men det
var så oviktigt att jag knappt visste om det.
Min pappa följde mig till ett upprop i skolan den morgonen och jag är säker
på att det var blå himmel och sol den dagen. Jag och mina nya kamrater fick
en varsin bänk och vår lärare ropade upp oss. Det var min absolut första
dag i skolan. Andra dagen fick vi bekanta oss lite mer med kompisarna och
vi fick mat från McDonalds, antagligen för att visa hur snäll skolledningen
var. Sedan började skolan vara lite mer allvar och vi hade våra första
riktiga lektioner.

Första skolåret jobbade vi mest med svenskan och lite med matematiken.
Alfabetet gicks igenom bokstav för bokstav och dessutom så gick vi förstås
igenom siffra för siffra i matten.
Svenska hade jag aldrig svårt med, jag hade läst Tom Sawyer vid fyra eller
fem års ålder, så läsa kunde jag redan. Räkna kunde jag självklart också
och jag minns att jag alltid tävlade med alla andra i att ligga först i
våra lätta matteböcker.
Första året i skolan känns som om det var ett evigt lugn, då man verkligen
tyckte att det var kul att lära sig något nytt. Viktiga händelser i skolan
kommer jag inte ihåg, de minnena är som bortblåsta. Däremot i årskurs två
eller tre så tryckte en av mina kompisar upp en av mina andra kompisar mot
en vägg och han fick sluta i vår klass och börja i särklass. Det var
konstigt att han fick sluta i klassen för att ha spöat en annan tyckte jag,
men han var kanske allmänt stökig. Något mer kan jag inte minnas från
lågstadiet.

I fyran slogs tre klasser samman till två och vi hade en lärare på över 25
pratiga och småstökiga elever. Vår första lärare slutade efter ett halvår
ungefär, jag vet inte om han blev galen eller vad. Vi fick vikarier och
skolan blev jobbig för att vi nu hade så mycket att ta igen.
Tillslut fick vi en riktig lärare som var ung, nyutbildad och sträng men
ändå jättesnäll. Vi fick en läxa varje dag och jag försökte göra dem
någorlunda bra.
Det bästa med fyran, femman och sexan var att alla i klassen var kompisar
med varandra. Man kunde göra nästan vad som helst utan att vara rädd för
att man skulle bli totalt utskrattad eller mobbad. Det är fortfarande så
att jag inte kommer något riktigt speciellt som hände i mellanstadiet.
Några elever började i vår klass och några slutade. En annan kom tillbaka
efter att ha bott på Nya Zeeland i fyra år.

En dag så skulle jag välja vilken skola jag ville gå högstadiet i. Jag
följde mina äldre systrar och valde Örbergvikskolan.
Plötsligt kom jag att tänka på att jag hade gått hela sex år i skolan och
jag blev verkligen glad. Jag hade börjat sjuan och allt var stökigt, precis
som det skulle vara. Jag levde livet, men koncentrerade mig ändå på skolan
eftersom jag förstod att nu var det ännu mer allvar. Hela klassen hamnade
efter i SO-ämnena och jag hade åter igen fått en massa olika vikarier tills
vi fick en bra lärare. Efter det flöt skolan bara på, jag gjorde så gott
jag kunde på prov och i klassrummet.

Nu går jag då sista året i grund|skolan och jag har valt gymnasium, så jag
får sitta här och göra mitt bästa och se vad som händer.