2003 – Sida 39 – Skrivbanken

Att byta skola
Margareta som går i Stenbaggeskolan, har det väldigt svårt för Margareta är
större och tjockare än alla andra på skolan.
Margareta går nu 6:b börjar få nog. Hon tycker inte att det är fel att vara
stor, tjock och skriva dagbok men det tycker hennes klass|kompisar är fel
så varje dag blir Margareta utsatt för någon typ av trakaserier av eleverna
och det blir bara värre inte bättre
Det var en dag på lunch rasten det hände: Margareta hade precis tagit upp
sin dagbok och börjat skriva iden.

Hon började så här: Hej Min kära dagbok.. Idag har det varit en lugn dag
hittils, killarna har lämnat mig ifred, och tjejerna har gjort d

Det var då det hände när hon skrev som mest i sin dagbok. Helt plötsligt
drog dagboken ur hennes händer och var borta. När Margareta tittade upp såg
hon nog osäker på om ordet ”nog” är det rätta två killar och tre tjejer
framför sig. Dom skrattade hejdlöst åt Margareta – ska inte stora Margareta
komma och ta sin lilla dagbok sa en av killarna som heter David, han är
klassens värsting. När Margareta Margareta reste sig upp, såg hon ner på
sina klasskamrater, just när hon ska försöka ta sin dagbok är det någon som
sparkar undan benen på henne.
Margareta faller till Marken med en häftig duns och dom som står närmast
börjar gap skratta åt hennes försök att ta boken ifrån klasskamraterna som
står framför margareta.

Genast kommer en lärare som har sett detta från matsalen till platsen.
Läraren som heter Agneta Torsen, lyfter upp Margareta på fötterna och tar
dagboken och säger: Nu tar jag hand om dagboken så inget mera händer. Säger
hon till Margareta med ett stort triumferande leende. Du får tillbaka den
efter skolan! OK agneta tack så mycket för att du kom och hjälpte mig. Det
var så lite lilla vän. Men Agneta varför hjälpte du henne?
För att man ska vara snäll mot sina klasskamrater David.
Jävla sur kärring. Fan också nu ringer det inn också, vi tar dig sen
margareta hör hon från gänget.

När det hade ringt in hade Margareta gått till sitt klassrum och tagit upp
sina svenska böcker.
Äntligen så kom läraren in i klassrumet med en extra tjock pärm och så,
Idag ska jag läsa en väldigt spännande bok för er.
Det handlar om en flicka på tolv|år och går på mellanstadiet.
Det börjar så här! Nu har jag gått på den här skolan halva mitt liv och har
blivit mobbad under alla dessa år, för hur jag ser ut, jag är alltid längre
och tjockare än alla andra och jag vet inte var detta ska sluta.

Efter en stund vänder sig alla om och tittar på Margareta medans läraren
läser. Alla eleverna vet om vem det är som har skrivit boken och det vet
Margareta också. Helt plötsligt väller tårarna fram och hon springer fram
och tar boken ur sin lärares hand. Hon hör hur alla skrattar när hon
springer hem.

Margareta går inte till skolan på flera dagar efter det. Till slut berättar
hon för sina föräldrar som genast börjar leta efter en ny skola.
Dom hittar en skola som kallas åkerfältskolan. Redan nästa dag börjar
Margareta i Åkerfältskolan, hon är helt förberäd på att bli moppas av
eleverna i den skolan också. Så Margareta tar inte med sig sin dagbok.

Redan första lektionen har hon idrott. Dagens schema är redskap vilket hon
är sämst i.
Men hon försöker och det gillar hennes jumpa lärare och dom i klassen. Så
Margareta får hjälp att klara av hindrena fast hon är mycket större än de
andra.
Men sen börjar problemet komma, Margareta hör att någon börjar skratta och
hör hur alla andra också börjar skratta.
När hon tittar ner på sina byxor har dom sprukit i grenen och hon får
precis tag på byxorna innan dom ramlar av.
Margareta blir helt kall svettig. Hon springer därifrån med en väldig fart,
så att jumpa lärarna som försöker stoppa henne inte hänger med i hennes
tempo. När hon kommer in i omklädnings|rummet slänger hon av sig byxorna
och sätter på sig ett par andra och traskar hem redan innan dagen har tagit
slut.

Dagarna går och eleverna skrattar åt henne varje dag.
Men hon tänker att ”jag ska inte vara den som ger upp först” Margareta
jobbar på, hennes betyg blir allt bättre med tiden och eleverna orkar inte
tracka henne. Hennes första tanke är att shit dom kommer att börja planera
något med lärarna igen. Men inget händer.

Dagarna börjar gå allt saktare nu, för att sommar lovet närmar sig, men hon
har fortfarande inte hört något från varken lärare eller elever.

Nu är dagen äntligen här. Idag får jag mitt betyg tänker hon och inga
elever har varit på mig dessutom. Nu är Margareta på väg till skolan i sin
fin klänning. Som sitter som den alltid har gjort på henne. Den sitter
tajt.

När hon kommer till skolan går Margareta direkt till aulan som ligger vid
Matsalen. När Margareta kliver in är alla elever redan där och dom vänder
sig om och börjar skratta åt henne för hur hon ser ut.
Men det struntar hon i. Margareta går och sätter sig på en ledig stol
längst bak för att inte synas. Nu börjar avslutningen med att rektorn som
heter Niklas Lilja kliver fram och håller ett tal på en halvtimme. Sen
kommer prisutdelningar till olika elever för vissa saker dom har gjort
eller egna induviduella saker också. Det går ca en kvart innan rektorn
kommer upp på scen igen.
Då säger han så här: Det finns en tjej på denna skola som har kämpat så
otroligt mycket sen hon kom hit, redan första dagen hände det en sak. Alla
visste vem han mena men inte Margareta.
Rektorn fortsatte, denna tjej fick byxorna spräkta redan första jumpa
timmen. Då skrattade alla ännu mera och hon förstod genast vad det handlade
om. Margareta blev helt röd i ansiktet.
Rektorn sa Margaretas namn och bad henne att komma upp på scen! för att ta
emot priset för bästa modet och nykomling till skolan. Genast bytes
skratten ut till applåder.

Efter detta blev hon skolan mest populära elev, och detta var ända från
sexan till nian. Hon hade dessutom bäst betyg på hela skolan också.

När skolan var skolan var slut spran Margareta hem för hon kom på att hon
inte hade skrivit i sin dagbok sen hon började i sin nya klass. Vilket var
katastrof tyckte Margareta.
Men hon bestämde sig för att bara skriva i sin dagbok en enda gång till:

Nu satt hon ner i sin säng och började sammanfatt det som hade hänt under
sin sista termin på lågstadiet.
Hon började så här: Jag undra varför ingen tyckte om mig i stenbagge. Det
var nog för att jag var mycket större än alla andra och smartare eller vad
tror du min kära dagbok.
Dagboken: Mmm å jag håller med dig margareta, Det handlar om att eleverna
var avundsyka i din gamla skola.
Men varför var inte eleverna så mot mig i Åkerfältskolan. För eleverna i
åkerfält accepterade dig för den är och hur du ser ut. Därför var dom
snälla mot dig för att dom insåg att man skadar en person genom att Mobba
den enskilde individen. Om man mobbar någon leder det bara till att man
själv får dåligt ryckte eller hur Margareta?
Jag undrar varför jag inte har tänkt på det förut.
Nu slutar min lilla berättelse om mitt liv i sexan.

Att byta skola/Att byta klass!
Jag gick i klass 6B. Vi var äldst i skolan, alla sexorna hade därför, mer
eller mindre, respekt från de yngre eleverna.
Jag hade även respekt i klassen och de andra sexorna i de andra klasserna
respekterade också mig. Det var skönt, för att ingen vågade att säga emot
mig. Alla lyssnade på mig och gjorde som jag sa, eller nästan alla. Det
fanns ju andra också som hade respekt. Vi var oftast tillsammans men vi
hamnade nästan alltid i bråk eftersom vi ville visa upp oss. Man ville visa
att man var bättre än alla andra. Jag bråkade mycket och jag ratade
osäker på om ”ratade” är det rätta ordet med alla men jag gillade ändå min
skola, mina kompisar och mina lärare.
I lågstadiet hade jag varit en tyst, liten person som ingen brydde sig om.
Jag hade inga kompisar heller, så det hade alltså tagit tid för mig att
skaffa mig det här respektet och jag ville inte förlora det.
Men så en dag fick jag reda på att vi skulle flytta. Mamma hade fått ett
bättre jobb inne i stan, så vi skulle flytta dit. Jag var alltså tvungen
att byta skola. Mina kompisar, mina nuvarande lärare och framför allt mitt
respekt ville jag verkligen inte förlora nu. Jag hade kämpat för hårt för
att förlora allt nu.
Jag klagade och protesterade men mamma och pappa hade redan bestämt sig. De
hade hittat ett fint hus nära mammas nya jobb. De hade också hittat en ny
skola till mig. I den skolan så gick det elever från årskurs 4 till årskurs
9. Så jag skulle slippa att byta skola igen när jag skulle börja i
högstadiet, det var ju en fördel.
Jag hade redan fått byta klass i fyran. Då var det så att det fanns fyra
treor, men man bestämde att en klass av de fyra måste splittras inför
årskurs 4. Det blev våran klass som blev utvald.
Så de delade på oss och vi hamnade i de tre olika klasserna som var kvar.
Men då hade man i alla falla några kompisar från den gamla klassen kvar som
också hamnade i samma klass som en själv. Man kände också vissa i den nya
klassen redan, mer eller mindre. Så det var inte så svårt då som det skulle
vara den här gången. Att få nya lärare, skola och klasskamrater kan vara
svårt.
För lärarna måste man visa allt som man kan så att de får en bra bild av
en. Men klasskamraterna är ändå jobbigast. Man vet inte hur man ska bete
sig mot dem. Man vet inte heller hur de vill att man ska bete sig. Ska man
vara tuff och pratsam? eller tyst och blyg?
Första dagen var jag tyst och blyg. Jag kände att alla tittade på mig hela
tiden, som om de inspekterade mig. De bevakade minsta rörelse som jag
gjorde. Det var jobbit. Nästa dag började de att prata lite med mig. De
pratade också mycket och högljutt på lektionerna, lärarna sa åt dem att
vara tysta men de slutade nästan aldrig utan de fortsatte att prata. Så jag
förstod att den här klassen är en pratig klass, så jag måste också börja
att prata för att kunna lära känna någon.
Jag började att vara med några killar och jag lärde känna dem ganska bra,
de var coola. Men man kunde inte jämföra någon eller något med det som jag
hade förut.
De första dagarna fortsatte jag med att vara tyst och blyg. Det kändes
konstigt att vara den tysta, blyga och orespekterade typen. Jag som alltid
pratade så mycket i den gamla skolan. Jag hade respekt och tjejerna tittade
på mig och skrattade åt mina skämt, hur löjliga de än var. Det kändes bra
att gå till skolan då, jag ville till skolan för att träffa kompisarna och
för att det var kul. Jag hade bra betyg också, så allt var perfekt,
eftersom lärarna gillade mina betyg.
Mina nya lärare var okej och kompisarna med men jag visste att om jag ville
ha det som min förra skola så måste jag börja redan nu.
Jag började att vara med de tuffaste eleverna. Jag började att göra allt
som de gjorde, vi var tillsammans på fritiden också. Genom dem lärde jag
känna elever från de andra klasserna också, så jag började att vara med dem
också. Vi gjorde en hel del dumma saker, vi klottrade och tog sönder en
massa saker. Det var kul från början men ju mer jag var med dem desto värre
blev jag. Jag kunde inte dra mig ur deras dummheter. Jag fick inte heller
respekten som jag ville ha, utan jag blev mer som en liten sak som hjälpte
dem med allt som de ville. Det var de som hade fått respekt från mig och
jag gillade inte det.
Mina betyg hade sänkts, mina lärare ogillade mig och mina föräldrar litade
inte längre på mig.
Jag visst att jag var tvungen att ändra mig om jag ville bli något. Jag
försökte att minska med att vara med mina nuvarande kompisar. Det var svårt
men det gick.
Jag hade bara lärt känna de här killarna och inte någon annan i klassen.
Jag tyckte väll att det räckte med dem.
Men så började jag prata mer med resten av klassen, killar och tjejer. Ju
mer jag pratade med dem desto mer började jag att gilla dem. Jag var inte
så mycket med ”gänget” längre. Jag började att vara mer med andra killar
och tjejer i klassen. Sånna som var ganska duktiga i skolan men ändå
pratglada, alltså precis som mig. Jag trivdes bra med dem och jag började
att känna en trivsam gemenskap med dem.
Vi alla ville och hade kul tillsammans, men vi gick aldrig för långt som
”gänget” gjorde. Vi var ambitiösa och jobbade bra tillsammans, på det
sättet höjde jag mina betyg igen.
Jag var med det gamla gänget ibland också men jag drog mig alltid ur när
det gick för långt. Livet började att bli mer och mer som i den gamla
skolan och jag trivdes bättre och bättre i den nya skolan.
Jag träffade fortfarande många från den gamla klassen ibland, så jag kände
många personer. Det var kul och om jag tänker efter så tycker jag att det
här bytet av skola var bra ändå. Jag har också lärt mig att respekt inte är
allt. Man måste inte vara stor, stark och tuff för att bli omtyckt.
Det enda som jag fasar för nu är.
gymnasiet.

Att byta skola
Jag ska berätta om hur det var innan, när och efter jag bytte skola. Jag
tycker det är en ganska rolig händelse, men samtidigt lite tråkigt. Allt
som jag berättar i den här novellen är sant. Hur det gick till ska ni få
höra nu:

Jag har bott i en av Sveriges mest kommenterade förorter, Den heter
Rosengård. Jag bodde där fram tills jag blev elva år gammal. Det var då jag
och min familj flyttade till Holma. Jag bytte skola när jag gick i femman.
Skolan som jag gick i fram till femman heter Hindbyskolan. I hela skolan
gick det bara två svenskar. De gick i den skolan bara för att deras
föräldrar jobbade där. Som tur var så gick en av dem i min klass. Nästan
halva skolan var bara turkar och somalier. Resten bland annat de två
svenskarna var det Zigenare, araber, syrianer och lite från alla världens
håll. På rasterna så samlades alla med sin likadana bakrund, dvs somalier
med somalier, turkar med turkar osv. På rasterna så var det ingen som
pratade svenska. Hade nån från Norrland kommit ner till skolan skulle han
tro att han var på nån flyktingförläggning. Men när jag gick där var det så
roligt. Min bästa kompis hette Aron. Jag glömmer aldrig honom. Varje gång
jag blir ledsen så kom han fram och pratade med mig, berättade roliga
skämt. Med klassen så gjorde vi massor med utflyckter. Efter skolan så
fanns det ett jättestort vit hus som var en fritidsskola. Dit gick nästan
alla och tog det bara lugnt. Jag gick i Hindbyskolan fram till halva
femman. Sen flyttade jag till Holma. Skolan som jag började i heter
Krokbäcksskolan. När jag och min brorsa (Mario) skulle gå dit för första
dagen så gick jag till vänster av den smala korridoren, min brorsa till
höger och min pappa i mitten. Alla mina nya klasskompisar gick fram till
min lillebrorsa och sa ”välkommen till våran klass Hamid”. Min pappa
puttade snabbt min lillebror tillbaka och puttade mig framot. Alla hans nya
klasskompisar kom fram till mig och frågde ifall jag var Mario. Min
lillebrorsa var och är större än mig. I den nya skolan var det snarare
tvärtom. Två med utländska bakrunder och resten svenskar. Min pappa tyckte
att det var en fördel med att jag jobbade och pratade med svenskar. Jag
kunde lära mig det svenska språket bättre. Jag blev snabbt kompis med de i
klassen. När det var rast gjorde vi ingenting annat än att leka. Jag tycker
att det var mycket roligare i Rosengård men samtidigt vad hade hänt med min
svenska om jag bodde kvar där. Jag tycker att det hade varit roligare i
Rosengård med kompisar. Det var mera utflyckter där men här i Holma är det
bättre att lära sig svenskan. Vi flyttade för min farsar affärer, vi hade
släktingar här och för mig och mina syskon.
SLUT!

Mina skolår!

Jag minns första dagen i skolan det var på hösten 1994, Det var en stor
folkmassa utanför ingången till skolan. Många av de som var här för att
börja idag kände jag sen tidigare.
Vår fröken kom ut genom dörren och ropade ut namn och vilken klass man
skulle till.
Jag minns min lärare väl pga hennes stora näsa.
Ett speciellt minne från den dagen var när vi alla satt inne i
klassrummet.
Han som satt bredvid mig var en bland dom jag inte kände igen. Iallafall så
började fröken ställa en massa frågor om vi hade några syskon, husdjur, vad
vi hade gjort under sommarn och hur det var att börja skolan.
Frågan kom till mig och jag svarande på de frågor fröken ställde.
Efter mig var det den där pojkens tur. Och han satte igång. Han vrålade ut
allt som fröken frågade. Hans röst var så hög så att hela klassen började
att skratta högt. Han skämdes lite tror jag men tiden gick och vi hade
snart gått en termin. Jag och pojken hittade varandra mycket bra. Jag
tycker vi kallar honom Nicke.
Nu var det sista veckan på terminen. Denna termin hade gått väldigt fort
tyckte jag. Vi hade lärt oss att skriva lite. En del lärde sig Alfabetet.
Men jag kunde de sen tidigare så jag slapp det.
När min första skolavslutning tog fart den 20 december var det en mycket
konstig stämning tyckte jag, det var kallt iskolan, de var mycket mammor
och pappor hära och de brukade de inte vara. Men det var värst var att vi i
klass 1b skulle uppträda.
Det var lite pirigt men jag klarade mig ur det galant.
Efter föreställningen gick vi tillbaka till klassrummen där fröken gav oss
diplom och tackade för en underbar termin.

Nu var det tajm för Sexan. Jag var störst på skolan och jag tyckte det var
as ballt. Jag och Nicke höll inte ihop så länge vi slutade vara när han
flyttade till Blekinge.
De kändes som så att alla andra klasser hade respekt för min klass 6b.
Våra lärare hade också bytts ut mot nya. De här var mycket strängare och
tjattade alltid att när ni kommer till högstadiet dvs 7-9 kommer lärarna
vara mycket mera hårdare.
Om ni kommer försent så kommer ni inte in på lektionen.
Vi tyckte att detta var skit snack men lärarna jävlades om att de var
allvar.
På rasterna skrattade vi åt dem.
Terminerna i Sexan gick fort som en löpande eld.
Nu var det dags för min sjätte skolavslutning.
Det var mycket sång och uppträdanden. Våra lärare uppträde som Gyllene
Tider och sjöng sommartider.
När allt var klart begav vi oss tillbaka till klassrummet.
Vi fick diplom och en massa kramar av lärarna. En av dem grät kommer jag
ihåg. Men det ja kommer ihåg bäst var när en av våra lärare sa att ni är
den bästa klass jag någonsin haft. Det kändes i hela kroppen. Jag vart
rörd.

När jag började 7:an kändes det jobbigt. Jag var nervös. Alla 8:or och 9:or
var så stora. Medans vi var ett gäng pluttar. Men vissa i klassen hittade
vänner i 8:orna och de blev ju ”gryma”. De var med de coola. Sa man
någonting eller gjorde någonting hotade dom med stryck.
Jag hade en lärare som hette Anders Götesson i matte. Han var ju inte
precis min favorit om man säger så.
Han anklagade ofta mig för saker som hände i klassrummet på hans
lektioner.
Lärarna sa också att våran klass 7b2 var den mest jobbiga klassen det haft.
Man fick höra det varje dag och man vart ju inte gladare för det.
Sjuan var en tung period.

När nian började var det en lättnad. Vi var störst vi hade betyg och vi
skulle söka gymnasium. Men det jag fruktade mest var de NATIONELLA proven.
Jag var mycket nervös under den dagen jag skulle ha det svenska.
Jag satt till och med en stund och tänkte för mig själv. ”Hur fan ska jag
klara det här?!” Längre än så har jag inte kommit i min skoltid.
Och allt jag skrivit nu är det jag kommer ihåg bäst av min tid på låg och
högstadiet. All min tid i grundskolan har hitills varit perfekt. Jag hoppas
gymnasie tiden komme bli lika så!.

G+

Mina skolår
När jag var sex år började jag i skolan, med mina kompisar som var ett år
äldre. Men när ettan var slut och tvåan närmade sig insåg jag och mina
föräldrar att jag inte låg på samma kunskapsnivå som mina klasskamrater.
Mina föräldrar och jag kom överens om att det bästa för mig skulle
vara att gå om ettan.
Det var fruktansvärt jobbigt att behöva gå om en års-kurs och att
börja i en ny klass. Det var frustrerande att gå igenom allt jag redan lärt
mig. Men jag fick övertala mig själv att jag gjort rätt val.
Efter ettan så jämnade det ut sig med kunskaps nivåerna.
Klassen trivdes jag i och jag umgicks även med de äldre eleverna på
skolan. Allt var bra förutom lärarna jag hade. De var ganska uppblåsta och
glada men kunskaperna hos dem var låga.
Så att lämna låg- och mellanstadiet var en lättnad, inte bara för mig
själv utan även för mina föräldrar. De hade inte heller tyckt att mina sex
skolår varit särskilt givande.
Sjuan började jag här i Myrängen. Allt var nytt, nya människor, nya
lärare och nya sätt att arbeta i skolan.
Niorna tyckte man var jätte stora jämfört med en själv och de nya
killarna spanade man in.
Jag stormtrivdes med de mesta förutom en lärare som jag hade svårt
att komma överens med. Jag tålde han inte. Men situationen förbättrades
inte när jag slängde en snöboll i huvudet på han, eller när jag trakaserade
han.
Men när man gick i sjuan och var kaxig så trodde jag att man var
någon, någon som var cool och betydde någonting.
Såhär i efterhan, två år efter så skäms jag för hur elak jag var. Man
behandlar inte folk på ett elakt sätt, bara för att man tycker att någon är
ful.
Man ska inte gå på utsidan av någons skal, utan för vad som finns
inuti.
Jag har verkligen utvecklat mitt sätt att tänka och agera.
Jag tror att de tankar och värderingar som jag har idag är på grund
av min klass.
För när sjuan hade gått så slutade många av mina klasskompisar, som jag
hade gått med sedan lågstadiet.
Istället blev vi ihopslagna med våran föredetta parallelklass.
Jag var ensam och var tvungen att söka nya kontakter inom klassen.
Men när vi börjat trivas tillsammans fick vi reda på att vi var tvungna att
dela upp oss igen.
Den här gången till en stökig- och en ”ordningssam klass”. Jag
hamnade i den mer självdiciplinade, den mer ”ordningssamma klassen”.
Än en gång fick man få kemmin i klassen att fungera.
Vi har lyckats rätt bra måste jag säga. Det är kanske därför jag har
utvecklats som jag gjort. I och med att jag har bytt klasser några gånger.

Eftersom man varit tvungen att möta nya ansikten och åsikter som man
kanske inte alltid varit eniga om.
Det kommer bli tråkigt att sluta här i Myrängen samtidigt som jag
känner en lättnad.
Jag kommer sakna tryggheten av att vara äldst, men lättnaden till ett
större steg ut i vuxenlivet.
Så tänk på vad ni gör Myrängsmedlemmar, och lycka till!
Med vänliga hälsningar
Anna Oskars-Sandgren

Att byta skola
Första gången jag byte skola förändrades mitt liv till det sämre i början.

Ensam fick jag vandra runt på skol|gården medans de andra elever lekte
glatt tillsammans, de brydde sig inte om den nya eleven i deras klass.
I min andra skola var det annorlunda, jag hade vänner en lärare som var
snäll och omtenksam och där man behandlade varandra som en familj. Varje
dag ville jag vakna tidigt för att förbereda mig för skolan det enda
stället där jag skulle finna frid i mitt liv.
Men nu hade allt detta förändrats och jag skulle aldrig mera träffa mina
gammla kamrater igen.
För att uppnå kunskap som skulle ta mig långt i livet tvingade jag mig
själv till den nya skolan varje dag där jag påminde mig om att i en skola
skall man lära sig och endast de svaga ”har kul”, men det enda detta
intensiva tänkandet gav mig var ett nervöst betende bland de andra i
klassen.
Jag kunde inte redovisa utan att svettas bort 2 liter.
I min förra skola var jag aldrig nervöst bland kamrater eller lärare.
Jag fick helt enkelt vänja mig. Skolåren gick och jag var samma person som
för förutom att jag endast svättas 1,5 liter nu. Jag hade än inte lyckats
få en kompis eller någon att prata med. Genom tiden vissade jag mig vara en
av dem bästa eleverna i klassen, min populäritet höjdes och mitt liv
började vända sig mot en mer intressant väg. Folk ville prata med mig på
rasterna och på lektionerna.
Jag kände mig omtyckt nu, men en hemsk tanke spred sig i mina tankar.
Hur länge skulle det vara?

MIN SYN PÅ SKOLAN
Själv tycker jag att skolan är tråkig dom flesta sakerna e rätt gamla och
behöver fräshas upp. Det finns inte särskillt många aktiviteter heller.
Toalletterna på skolan ser för jävliga ut på dom flesta toalletterna finns
det ingen tvål och det blukar vara massa vatten på golvet och det brukar
inte finnas något toalletpapper heller men om det finns det så brukar det
oftast ligga på golvet. Det brukar också vara massa klotter på väggarna och
dom flesta speglarna brukar vara bortplockade och i bland finns det ingen
toalletsits heller. Så jag tycker att varje klass ska ha en eller två
toalletter var och alla i klassen ska ha en nyckel till toaletterna.

MINA SKOLÅR!

Det jag skall försöka mig på är att på några pa|pper skriva ner större
delen av mitt liv. Jag är säker på att det mesta kommer med, men det blir
ändå bli så mycket som kommer att fattas.
För mig känns det som att min skolgång i Smö|gen är den bästa skolgången
man kan ha. Skulle inte vilja byta den för allt i världen.

INLEDNING:

Jag vet att vissa människor tycker att vi som bor i Smögen verkligen
skryter om det, och vill få det att låta så speciellt. Jag vet att det är
så, men man kan inte hjälpa det. Men det är sant.

Och då menar jag ”sommar Smögen” med alla turister, sol, värme och
båtutflykter, utan det tysta, historiska och viktiga Smögen. Det är då det
är som bäst, och det är ifrån den tiden på året som jag minns alla mina
bästa stunder ifrån.

0:an MINA SKOLÅR!

Jag minns när jag började förskolan på Smögens skola. Jag kände ingen mer
än mina bästa kompisar Kevin & Martin. Vi bodde på samma gata och hade
blivit riktigt bra kompisar. Fast vi gjorde typiskt killsaker hela tiden.
Vi klättrade i bergen, i träd och vi cyklade race. Men det var kul!
Men jag minns i från förskolan att de flesta barnen i från min blivande
klass tittade undligt på mig och undrade vem jag var. Dom hade ju inte sett
mig förut. Jag hade nämligen gått hos dag-mamma istället för på dagiset.
En annan sak var det att jag pratade annor|lunda, en annan dialekt.
Dalsländska. Så jag måste ju förstå att dom undrade vad jag var för en.

Men jag lärde känna alla och trivdes redan då jätte bra med själva klassen,
kompisarna och lärarna.
För någon som inte sett Smögens skola så är det svårt att förstå vad jag
menar. Den är från 1800-talet någon gång och är ganska liten. Det är den
bästa skolan helt enkelt och jag önskar att även mina barn får växa upp i
den skolan och få samma underbara barndom som jag fått.

1:an
I alla fall så började jag snart ettan och fick byta klassrum. När vi hade
gått i förskolan så fick man, om man hade riktig tur få gå in till ettorna
i tystarummet och räkna matte. Men nu var det jag som var etta. Nu var
jag.större! Vi i klassen lärde känna varandra bättre och det blev mer skol
arbete än lek i klassrummet nu. Jag fick även ett fadderbarn från
förskolan. Maria Kristiansson, som var min dagmammas barn, så vi kände
varandra mycket bra.

Jag kommer inte ihåg så mycket händelser ifrån ettan, men jag kommer ihåg
små detaljer endast. Som de olika tavlorna med månaderna på, eller bilderna
med alla bokstäver över tavlan. Och själva doften i klassrummet. Den är så.
obeskrivlig. Det luktar precis samma nu, som det gjorde när jag var liten
och gick där. Bara doften gör så att man förflyttas bak till den tiden.

2:an
I tvåan så fick byta sida på skolan. Vi fick ett nytt klassrum igen. Men,
det nya klassrummet låg tyvärr precis brevid M2. Mellanstadie två. Och dom
var stora!! När man gick förbi dem så var man lite rädd, eller nej, det var
man inte heller, men man hade respekt och man såg upp till dem.

Tvåan var rolig. Man fick mer läxa, vilket var det bästa som fanns (?!!)
och man var självklart yttligare ett år äldre. Vi tjejer började dela in
oss i små grupper, som skulle leda till hundratals typiska tjejbråk. Jag
var med Sara Karlsson och Erika Berggren. Men det är ju uppenbart att man
bytte så fort det fanns tid för det. typiskt tjejer.

3:an
I trean så ökade intresset för killar enormt. Från att de var kompisar till
jobbiga parasiter till roliga killar.? Det började bildas par i klassen,
genom metoden:
– Får jag chans på dig?
Och även om man inte gillade killen så sade man:
– Ja, kan du väl.
Sen var man ihop. Jag och min första kille (man skäms ju nästan nu) Linus
frågade chans genom att lägga en lapp i min box. Vi blev ihop, och efter
det så började det att krylla av olika par, och rätt som det var så
upptäckte man att någon var ihop med två stycken!! Då blev man vaksam och
hade riktig koll på sin ”respektive”. (Skrattar nästan åt mig själv nu
alltså!!)

Men det mellan mig och Linus tog slut när jag inte ville gå och ställa mig
i kön när vi spelade ”King Out”. Jag var förvånad kommer jag ihåg, men det
var inget att vara ledsen för, det fanns ju fler!

Det var i stort sätt det som hela tre:an gick ut på. Men innan sommarlovet
så skulle vi välja vilket mellan|stadie vi skulle välja. (Eftersom att det
i en årskurs kunde vara 12 stycken, så slog man ihop två 4-5-6:or. M1 och
M2.)
M1 hade ryktet.nej, det var mer fakta faktiskt, att vara den otroligt
diciplinerade och duktiga klassen.
M2 var mer den tuffa och lite mer slappa klassen. Här gick också dom roliga
människorna. Vilken tror du att jag ville gå i? M2 såklart. Men mamma fick
in mig i M1. Jag grät och vägrade. Men M1 blev det.

Steget från att gå i trean och flyttas till M1:s fyra var enormt. Det var
väldigt likt sjuan om jag tänker efter riktigt. Kartor, landskap, ständer,
länder och alla möjliga konstiga saker som jag inte hade en aning om. Och
den ”fantastiskt, underbara” (ironi kallas det jag gjorde nu) läraren Berit
Sjögren, gjorde ju knappast något för att underlätta för oss. Vi gjorde
alla landskap och skulle kunna deras städer, älvar, sjöar, berg, dalar och
viktiga industri grejer och historik om landskapet, och gud vet vad. Den
läraren. förlåt. Berit fick mig att känna mig så liten och obetydlig. Jag
blev jätte rädd för henne och jag tycker synd om de sta|ckars små barn som
får ha henne idag, och jobba i det ”vanliga” tempot. Det var hemskt.

4:an
I fyran började jag må dåligt över att jag var så dålig på saker. Jag
vågade inte fråga Berit något, eftersom att allt jag ville var att hon
skulle vara glad och tycka att jag var duktig. Hon tryckte faktiskt ner
mig. Men jag har faktiskt henne och hennes ”vanliga” tempo att tacka min
engelska för. Tack.

Sen blev det ju mer tjej fight. Jag var väldigt pop|ulär och var den som
”ledde” allt. Och tro mig, det var det inte jag som såg till. Jag krävde
inte att alla skulle tycka om mig och göra som mig, det bara var så. Och
det fick jag skit för. Jag skulle gå ner från min pedestal och se till att
de andra fick plats också. Jag mår illa bara av att skriva om det.

5:an
Femman fortsatte likadant. Samma lärare och samma tjaffs. I slutet av
femman fick vi reda på att vi skulle få gå sista året i Smögen tillsammans.
Skolan skulle byggas ut, och klasserna skulle ändras. det skulle bli en 5-
6:a. Vi var jätte glada att vi skulle få sista året ihop vi 87:or från M1
och M2. Vi skulle få en ny lärare också. Lena Ronnevik, som är en utav de
bästa lärarna jag haft.

I början av sexan så var vi och gick runt Smögens ön. Och när vi var ut mot
havet så stannade vi allihopa och sa att detta året ska bli det roligaste
året i skolan någonsin. Och nu i efterhand så kan jag säga att det var det
också.

Men iallafall, vi fick ju en ny lärare som var så långt bort från Berit man
kan komma, vilket var tur för mig. Jag blev lite av hennes favorit, och på
något sätt så behövde jag nästan det, efter hur jag minskat som människa
när jag var hos Berit. Lena och jag blev bra vänner, och jag känner
fortfarande stor värme till henne när vi ses.

6:an
Sexan är också det året jag lärt mig väldigt mycket, eftersom att jag
aldrig vågade ifrågasätta Berit eller så. Med Lena var det en helt annan
sak. Hon lärde mig mycket.

Tiden gick medan vi skrattade, pratade, var i skolan och hade det roligaste
året någonsin och snart började det lida emot sitt slut.

Vi hade s.k ”Sex-träffar” (nu skäms jag igen.) där vi ifrån sexan var hemma
hos någon och hade jätte kul. Såg på film, pratade och fjantade oss. Jag
längtar faktiskt tillbaka nu när jag är tvungen att tänka på det så
genomgående.

Vi hade fortfarande indelade tjejgrupper, konstigt egentligen eftersom att
vi var åtta tjejer och alla hade ju någon gång varit bästis med någon av
dem. Ta mig och Lollo som exempel. Vi har varit till och från när det
gäller det här med kompisar. Det kanske är för att vi är lika målmedvetna
och starka i oss själva. Men i slutet på Smögens tiden så var det inte så
bra mellan oss.

Nu skulle det ju bestämmas vart vi skulle gå efter sexan. Min ena bästis
Maria Sjögren valde en internationell skola i Göteborg och Erika Berggren
som var min andra bästis valde Sjöskolan. Då ville jag gå med Sara Karlsson
och de fyra killarna i klassen. Men gissa vem som kommer då? ERIK
WESTERLUND!

Han kom och informerade om musikklasserna på Norrvikskolan som dom skulle
starta. Alla verkade jätte entusiastiska till det. Jag berättade lite om
det för mamma och hon blev hel såld:
– Klart att du skall göra intagningsprovet och gå i musikklass.
Jag vägrade! Ingen annan skulle ju det och jag ville verkligen gå med Sara
och killarna i från Smögen.

Så kom den nedrans (så får man väl skriva iallafall?) dagen då jag skulle
göra intagningsprovet. Och till min förvåning så var Maria ifrån min klass
i Smögen där, och Sara som inte hade spelat piano på över ett halv år.
undra hur det skulle gå för henne? Sen var Lollo av alla människor där
också. Tänk om vi skulle komma i samma klass. Vi hatade ju i stort sett
varandra. Nej, här skall jag ALDRIG gå.

På intagningsprovet så ville jag ju visa att jag ju visa för dom tre
töntarna bakom bänkarna att jag absolut INTE ville komma in. Jag spelade,
klappade lite händer, sjöng ”Blinka lilla stjärna där” och sjöng någon
töntig tåg låt som den unga killen med gitarren spelade. – Gud, var töntiga
dom är!! tänkte jag.
Sen gjordes det ett annat prov då det satt ca 15 stycken sökande i ett rum
och lyssnade på en (tönt) låt, för att höra vilka instrument som kom in.
Och alla var verkligen riktiga mesar. Jag ska INTE gå här!!

Efteråt när vi åkte hem från intagningsprovet så visste jag faktiskt redan
att jag skulle komma in. Jag visste också att Johanna, Britt och Ljosja
från Suzokaja skulle söka också, och Louise Bergdal från tyska gruppen i
Capellagårdsskolan. Men ändå, jag ska inte gå där.

Dagarna i Smögens skola, började ta slut och vi var i Gränna och på
Visingsö på klassresan. Vi hade så kul. Köpte ca 14 polkagrisar per person,
och cyklade runt Visingsö. När vi stannade till vid den västra sidan (tror
jag) av ön så sa vi till varandra att detta hade varit det bästa året
någonsin, och att vi var tvungna att hålla kontakten och att vi skulle vara
varandras vänner förevigt.

Så en dag kom brevet med JA eller NEJ på. Skulle jag börja i den här
töntiga musikklassen? – #/?*!!!!Nej!!!!F%n!
Jag grät i evigheter! Jag var dömt till att dö!?

Jag sa ”hej då” till Smögen och ”hej” till Norrvik. Fiol tjejerna hade
också kommit in. Louise också. Jag fick vara med dem. Resten av klassen
gick ju inte ens att prata med.

7:an
Så fortsatte sjuan. Jag pratade inte med de andra i klassen i onödan. Elin
Wangel var tuff nu. Jag hade en blandning av bimbo och punk stil. (Vilket
var raka motsattsen emot vad jag varit i Smögen, tyckte mamma.) Jag lärde
känna snygga, äldre killar och fick mig en egen. (Idiot.)

8:an
I åttan hade jag förändrats. Jag var inte längre den tykna och otrevliga
tjejen längre, utan ”töntarna” i klassen hade fått ner mig på jorden. (Tack
till er!) I åttan fick vi betygen och jag var jätte nervös innan jag fick
dem. Men dom var väl dugliga.

Åttan var inte så rolig faktiskt. I sådana fall var sjuan roligare.

9:an
Och nu går jag i ”töntklassen” 9j! (9a.) Jag har tyckt om Norrvik tiden
också, men den är så annorlunda ijämfört med Smögen. Det går inte att
jämföra över huvud taget. Det bästa som Norrvikskolan gett mig var Polen
resan. Det är faktiskt något jag är Norrvikskolan evigt tacksam. Jag lärde
mig så mycket, fick se så mycket och blev känslomässigt. . våldtagen. Det
var obeskrivligt hemskt i vissa lägen. Man visste ju inget när man kom dit
egentligen. Jag fick veta saker som jag absolut inte hade en aning om. Att
människan kunde komma på tanken!!? Den resan har gett mig ett mål för
livet, och det är att jobba med fred och rättvisa i någon form.

Sen så har Norrvikskolan gett mig ett större föreberedande perspektiv. Att
gå från liten (mellanstadie)skola till en stor (gymnasie)skola är ju inte
smart. Norrvikskolan är ett mellanstopp som förbereder en inför de stora
skolorna och universiteten.

Sen har jag och tacka den underbara klassen som jag hamnade i. Dom har lärt
mig mycket inom social kompetens. De är alla sååå olika, men jag har lärt
mig att vara med varenda en. Jag är glad att mamma tvingade mig till den
töntiga klassen ändå.

Det var min lilla krönika om mina skolår, och eftersom att man glömmer
mycket och inte får plats med allt så känner jag mig ändå väldigt nöjd.

Tack för mig!
Elin Wangel
9a.

Att byta skola
Det kändes som en stor klump i halsen varje gång jag tänkte på att vi
skulle flytta. Det hade varit en helt vanlig fredag för tre veckor sedan
när pappa berättade att vi skulle flytta. Vi satt som vanligt vid matbordet
hela familjen, jag, mamma och pappa. Mamma hade gjort en härligt doftande
gryta med kyckling i som vi åt. Jag berättade om den stora kojan som jag
och min bästis Petra hade gjort under rasten. Kojan var gjord av stora
grenar som vi hade lutat mot ett träd. Den såg mäst ut som en rishög men
ändå var vi väldigt stolta över den. Då sa pappa att han äntligen hade
hittat ett nytt jobb. Jag blev glad för han hade varit arbetslös i ett
halvår nu.
– Vadå för något jobb, Sa jag nyfiket
– Det handlar om att rita vägar sa pappa.
Jag blev lite fundersam och undrade var det var Jag viste inte att det
fanns något ställe här i vår lilla by där man gjorde det.
Så jag frågade:
– Var ligger det?
– I Luleå, så vi får ta och flytta, sa pappa.

Den tanken hade aldrig slagit mig förut att flytta! Jag hade levt här ända
sen jag föddes. Jag hade gåt på dagis, förskola, lågstadiet och nu
mellanstadiet som jag hade börjat i. Jag gick i femte klass och trivdes
bra. Jag hade en bästis, Petra och vi delade allt. Hur kunde jag bara lämna
allt bakom mig.

Jag blev arg att de ville flytta. Tänkte dom inte på hur jag kände mig, jag
ville inte flytta. Jag sprang in på mitt rum med ögongen röda och våta. Jag
smällde igen dörren och lade mig på sängen Hur skulle jag få det? Jag hade
aldrig varit bra på att skaffa kompisar. Hela lågstadiet hade jag varit
ensam och nu entligen hade jag hittat en bästis, och så skall jag flytta
och lämmna henne. Jag skulle bli ensam igen.
Fast jag viste att jobbet var viktigt för pappa och att vi måste flytta.
Jag viste att jag inte kunde sätta mig imot mamma och pappa.

Nu sitter jag här utanför våran finna, gamla villa som vi målade blått med
vita knutar förra året. Alla lådor är packade och står klara.

Petra hade blivit ledsen när jag sa att jag skulle flytta. Men hon hade
ändå stöttat mig och sa att jag nog skulle få nya vänner där. Hon hade
tillochmed följt med mig och tittat på det nya huset.

Huset var lite mindre än villan vi bode i nu. Färgen kanske inte var den
bästa, knall gul. Jag fattade inte att någon ville ha en sådan färg.
– Det första ni får göra när vi flyttar in är att måla om sa Petra.
Men inne i huset var det fint.

Ett tutande hördes, och den stora vita lastbilen med feta gula bokstäver
där det stod flyttbil, svängde upp på uppfarten.
Mamma och pappa kom ut ur huset och vi alla tre började lasta in
kartongerna i lastbilen, medan flyttgubbarna tog de större sakerna
Det kändes som om allt kring mig försvan, hela min värd försvan. Jag fick
ett sår i hjärtat.
Jag satte mig i våran röda volvo för att komma bort.

Då hörde jag en lätt knakning på rutan. Det var Petra. Jag öppnade
bildörren. Petra sa:
– Så du åker nu?
– Mmmm, sa jag lite lågt.
– Jag tänkte att du skulle få något så att du mindes mig, sa Petra.

Hon sträckte fram en liten tunn bok. Jag kollade i den. Det stod något med
små ner plitade bokstäver i boken.
– Det står om saker vi har gjort tillsammans så du inte skall glömma det,
sa Petra.
Jag kände mig varm inombords när jag höll i boken. Jag kände hur tårarna
prässades fram så jag sa kvävt
– Tack.
– Är du klar, sa pappa till mig, när han satte sig bakom ratten.
– Mmm, sa jag.
Mamma satte sig också i bilen.
– Hejdå, sa jag till Petra
– Glöm inte att Ringa sen när du kommer fram.

Nästa dag när jag kom in i det stora klassrummet kände jag mig liten och
borta. Det kändes som om knäna vek sig under mig. Alla bara glode på mig.
– Det här är vår nya elev, sa en medelålders kvinna med ett stort lende.
Alla fick presentera sig. Men jag lyssnade inte så noga. Jag bara såg på
alla nya ansikten.

Dagen gick fort och ingen ingen hade pratat med mig. Jag hade suttit ensam
i min benk och tänkt hur det skulle varit om jag inte flyttat. Jag viste
att jag aldrig skulle få några vänner här.

Jag gick med tunga steg hem mot det nya fula huset. Då hörde jag små snabba
steg bakom mig.
Jag vände mig om och där kom en tjej med brunt krulligt hår, som fladdrade
när hon sprang.
Hennes ögon glöde och hon sa glatt:
– Är det du som har flyttat in i det gula huset.
Inan jag hann säja något sa hon:
– Jag tycker det är kul med en ny i klassen. Vi kan gå tillsammans till
skolan i morgon för vi bor grannar.

Då kände jag att den stora stenen som hade liggat på mig i veckor försvann.
Jag viste att såret i hjärtat aldrig riktigt kunde bli läkt men det kunde
minska och inte göra lika ont.

Det började i första klass och jag kände inte som andra. De flesta tyckte
det skulle bli roligt att börja skolan men jag tyckte tvärt imot, men i dag
är jag glad att jag har gått alla dessa åren

Jag började i en stor skola som var helt nybyggd från branden som brände
ner allt, så vi hade en väldig tur. När vi satt där den första riktiga
lektionen försökte man komma ihåg allas namn från namnlekarna och det var
ganska lätt för jag kände redan halva klassen från lekis. Jag kollade bakåt
och såg den blyga tjejen men jag brydde mig inte så mycket. Det gick tre år
med väldigt läta läxor och bra kompisar och nu skulle vi flytta till den
andra delen av skolan där de stora eleverna gick. Jag tyckte det var lite
ruggit för att det var så stökit och så var det en elev som gick i sexan
som hade misshandlat en liten kille som gick i fyran för att han hade en
grön mössa med ett paraply på. Jag kommer ihåg den så väl för att den var
så ful. Nu när jag började i fyran var jag rädd för att få en speciell
lärare som min syster hade haft, Ingrid Malm hette hon och var jätte stläng
och ful för den delen. Det böljade med att vi fick ett stort arbete redan
första månaden. Vi skulle skriva om våran fritid på minst 2 A4 papper. Jag
skrev som det var att jag och min bästis Daniel brukade vara i skogen och
leka när jag bodde hos min mamma varannan vecka och hoss min pappa spelade
jag bara dator, men Ingrid sa att om det skulle betygsättas skulle jag fått
IG och jag blev så arg att jag skolkade från lektionerna i en hel vecka.
Jag tyckte att en vecka var en lång tid på den tiden, men jag skulle inte
gjort så för jag träffade min nya fiende Pelle. Han hette Per-Erik men han
hatade det namnet och Kallade sig för Pelle. Jag tyckte ändå att det var
lite roligt att ha en fiende som Pelle för jag retade honom för Per-Erik
hela tiden.

I sexan så insåg jag att den blyga tjejen som hette Sara inte mådde så bra
för att hon hade ingen att vara med så jag och Daniel började ta kontakt
med henne och vi blev bästisar med en gång.

När vi skulle börja i sjuan så bytte man klass men man fick ta med sig tre
kompisar men jag valde bara två, Sara och Daniel. Vi hamnade i En klass som
var så tråkig, men det fanns en tjej som hette Malena, hon var grym men var
lite fjortis. Malena sa att hon hade en syster som var häxa och jag blev
nyfiken. Jag sökte på trolldom på internet och blev intresserad och började
spå med Tarot kort. Jag och Malena kom på det att vi kunde starta en
skoltidning och pratade om det med våran klassföreståndare Bertil. Han var
en grym gubbe och tyckte det var en bra ide.

Året gick och vi började åttan. Vi hade fortfarande våran skoltidning och
jag och Malena hade blivit ihop. Efter halva året så kom jag på en bra ide
att jag och mina tre kompisar kunde skapa ”Fem”, Fem står för de fem
hörnerna i ett pentagram, och dom tyckte det var en bra ide, men vi var
bara fyra och vi behövde en till, så vi satte en annons i tidningen för
skolan som jag tyckte var smart. Det kom några men inte så många och jag
valde Victoria, hon var en konstig mystisk tjej med rätt känsla för det och
jag och mina kompisar tyckte hon passade perfekt. Vi i ”Fem” hade möte en
gång i veckan i Skogen där vi hade gjort ett stort pentagram på marken och
vi hade våra så kallade ”Pentagram kvällar”, det var riktigt mysit tyckte
jag. ”Fem” blev ganska kända i skolan och fler ville vara med men det fick
dem inte. Vi hade våra möten och skolan gick bra.

Vi började i nian och fick nationella prov som jag tyckte inte var så
jobbiga och sluta med att jag skrev detta om mina minnen och vad jag tyckte
om min skolgång.