2003 – Sida 36 – Skrivbanken

Hämnden

Det är mörkt och den kyliga nattluften har intagit parkområdet där Markus
befinner sig. Han sitter i skräddarställning i det fuktiga gräset med
ryggen lutad mot en stor ek. Han tittar upp mot himlen som är full av
avlägsna stjärnor, och tänker på hur liten och obetydlig han är. Länge
sitter han och tänker medan han väntar. Markus tänker på frågor som inte
har några svar, men först och främst tänker han på hur det var före
skolbytet. Det får honom att tänka på hur mycket han hatar sin pappa. Det
är knappt så satt han minns något längre tillbaks än ett halvt år. Det
känns för avlägset. Men ju längre han funder ju mer klarnar det.

Markus växte upp i ett ganska litet samhälle. Som för honom var paradiset.
Han bodde i ett villaområde där alla var trevliga och hälsade på varann.
Man kände dom flesta och om man skulle över till någon kompis så behövde
man bara gå förbi några hus. I skolan var Markus den kille som alla såg upp
till och alltid stod i centrum. Han gillade den rollen men det han gillade
mest var gemenskapen. Alla var vänner med varann och ingen stod utanför.
Det enda han inte gillade var sin pappa. Egentligen var han ingen
alkoholist men på helgerna tillbringade han mest tid inne i staden på något
kul ställe. När han kom hem brukade han alltid vara full. Ibland hade han
till och med slagit Markus men det hände sällan. Tack vare att annat var så
bra så berördes han inte av sin pappa särskilt mycket.
Men så en dag hände det fruktansvärda. Hans pappa befann sig utanför ett av
sina stamställen och tog lite luft. Just då hade två av Markus kompisar
passerat på väg till busstationen efter en biofilm. Hans fulla pappa hade
grabbat tag i en av dom och tryckt upp han mot väggen.

Längre än så ville Markus inte komma ihåg. Resten sved för mycket. Det hela
hade slutat med misshandel och han pappa hade fått ett långt
fängelsestraff. Allt detta ledde till att Markus och hans mamma blev
föraktade. Ingen pratade längre med Markus på skolan. Alla fryste ut honom.
Han visste inte om dom var rädda eller bara hatade honom men vad kan man
vänta sig om ens pappa misshandlar en av ens bästa kompisar.
Till slut hade varken Markus eller hans mamma orkat längre. De hade flyttat
till en stad där ingen kände igen dom. Där hade han börja åttan efter att
ha stått ut med slutet av sjuan i sin gammla skola. Här var allting så
annorlunda. Man känner igen och bor i en liten håla till lägenhet.
Egentligen borde han inte haft några problem med att skaffa nya kompisar
och komma in i det nya livet om det inte hade varit för Anders. Redan
första dagen hade han och hans ”kumpaner” varit på Markus och slagit honom
på toan. Det värsta var inte smärtan utan ovissheten. Varför hade de gått
på honom direkt? Vad hade han gjort?
Detta satt han och funderade på när han hörde fotstegen han väntat på så
länge. Anders passerade eken som Markus var gömd bakom. Markus smög sig upp
och drog sin skarpa kniv. Nu skulle han få sin hämnd för en månads plåga.
Markus tog ett språng och lade kniven mot Anders hals.
”Varför” viskade Markus i hans öra
Han väntade fem sekunder utan svar och skar sedan strupen av honom.
Anders föll död till marken. Jonas skar av sig pulsådern och la sig i
gräset under himlen och viskade lugnt: ”Varför pappa?”

Att byta skola/Att byta klass
Det första jag tänkte på när vi skulle flytta var: hur ska jag klara mig
utan mina kompisar? Men min mormor sa alltid till mig, du kommer få nya
vänner när du börjar skolan. Den skolan som jag gick i hette Syrenskolan
det var från åk 1-6, jag hade gått där sen i ettan och nu ska jag byta när
jag ska börja femman jag var jätteledssen över detta för att jag hadde alla
mina vänner där. Det var en liten skola där alla kännde alla. Jag trivdes
väldigt bra både med eleverna och lärarna. Jag visste inte hur det skulle
bli när jag flyttade till Helsingborg, jag hadde massa negativa tankar,
t.e.x. tänk om dom inte gillar mig, om dom är taskiga o.s.v.

Den dagen kom då vi skulle flytta till Helsingborg och jag var
jätteledssen, mina kompisar kom och sa hejdå till mig. Jag och min
lillasyster grät hela vägen till Helsingborg.
Men efter ett tag började jag trivas i Sofieberg jag fick nya kompisar
tillochmed innan jag började skolan, på sommar lovet.

Jag skulle börja eskilsminne skolan och jag var jättenervös. Jag gick dit
med mamma och min lillasyster. Först skulle alla samlas på skolgården och
sjunger eftersom det var första dagen efter sommarlovet. Jag var jätte
ervös hela tiden medans min lillasyster var jätte|glad. Efter en stund
samlades alla i klassrummet. Tjeje och killar kom fram och hälsa jag blev
jätte glad för första dagen hadde jag fått jätt många nya vänner.
Jag fick presentera mig inför klassen berätta vart jag kom ifrån osv.
Jag gick i eskilsminneskolan i ett år för sen skulle jag börja sexan i
Sofieberg men jag var inte orolig inför detta för att jag visste att jag
hadde mina vänner med mig.

Nu går jag i 9:an fortfarande i Sofiebergsskolan. Jag har gått här sen i
sexan och jag tycker att Sofiebergsskolan är den bästa skolan jag har gått
i hittills.

Slut
/Sandra

Min syn på skolan
Hej skolministern!
Min skola är en jätte bra skola fast på olika sätt. Bra lärare på olika
sätt och elever från olika länder.

Då ska ja ta upp det dåliga först i min skola för det är de vi vill ändra.

1. Klassrummen brukar vara lite smutsiga speciellt en sal, luktar svett
ändå om vi vädrar där. Och gardinerna e helt smutsiga.
2. Bamba maten är oftast go men ibland så finns det inte mat för dem som
inte äter griskött.
3. Lärarna på skolan, dem pratar inte mycket med varandra. Om elevens
frånvaro, förseningar och uppföranden.
4. Elever från andra skolor kommer hit och förstör glasrutor, hotar lärarna
och bråkar med resten av eleverna på skolan.
5. Skolans regler är helt ok för min del, men det finns lärare som gör
undantag för vissa elever när det gäller att ta av sig jackor, kepsar och
mössor. Det ska man inte göra, regler är regler och inga undantag ska
göras.
6. Klasserna är förstora, det finns 28 sittplatser i ett klassrum men
egentligen tycker jag att man ska ha mera klasser me mindre elever.
7. Arbetsmaterialet är inte alltid det bästa söndriga böcker får vi oftast.

För tillfället kommer jag inte på något dåligt mer. Det finns massor med
lösningar till att ändra det dåliga men allt kostar pengar och skolan har
inte råd.
Men sen finns det bra saker med på min skola.

1. Vi får ha på oss vad vi vill.
2. Vi får säga vad vi tycker.
3. Har bra omgivning i skolan av lärarna som man kan lita på.
4. Jätte bra skolsköterska.
5. Får göra det mesta på rasterna bara det är lagligt.
6. Om man inte lyckas med nått ha man mer chanser på denna skolan och göra
ett nytt bra resultat.
7. Vi har bra elevråd och kompisstödjare.
8. Vi har bra utrymme och har en bra sal där vi kan sitta och plugga.

Nu står det still i hjärnan igen. De var nog allt som sagt, bra lärare på
olika sätt, bra skola på olika sätt och elever från olika länder det kan
inte bli bättre.

Efter 9:an börjar jag en ny skola, på ett sätt är jag glad och på ett annat
sätt kommer ja sakna lärarna och den rollen man har just nu i skolan.
Min klass är inte världens bästa men den duger. Vi är ganska så bra
kompisar ändå om vi tjafsar ibland. Det finns några lite småstökiga
personer men visar man lite respekt så får man lika mycket tillbaka.
Det är en bra klass och jag kommer att sakna dem jättemycket.
Men jag får det minst lika bra på den den nya skolan som också kommer att
ha brister och förtjänster.

Men jag vill ha min skola som den är, allt kan inte vara bäst i livet vi
måste kämpa för allt vi har och det ska man göra i skolan med. Om allt är
bra då finns det inget roligt med skolan, det ska vara lite roligt med.
Men det ska inte vara stökigt och smutsigt, så länge man trivs så är allt
ok och det gör jag på Sofiebergsskolan.

Att byta skola

Att byta skola är det som om att man förlorat sinna vänner.
Man lämnar sinna kompisar lämnar sinna klass kammrater och lärare som man
trivs med. När man bytter skolan och få nya klass kammrater man kan inte
skoja med dom på samma sätt som dom gammla klasskammarater.
För att man känner ingen elever och lärare i den nya skolan. Man vet inte
hur lärare och eleverna är mot dig är dom snälla eller taskiga mot dig.
Man vet inte det från början man kommer sakna sinna gammla klass kammrater
tills du lära känna dom väl.
Efter ett tag kommer man glömma sina gammla klass kamrater man glömmer bara
dom som har varit taskiga inte dom som har varit snäll dom kommer man
aldrig att glömma.
det hännde med mig när jag byte skola jag glömmde bara dom som var taskiga
mot mig.
Det hännder alltid så när man byter skola.

Till skolministern.

Hej, jag heter Maria och går i nian på mannerholmsskolan.
Under de åren som jag har gått här har jag stött på både bra och dåliga
saker. Mycket av detta skulle man kunna förbättra.
Något av det som jag är besviken på är skolans sätt att hantera problemen
med mobbning. Om någon idag utsätts för mobbning blir den perssonen oftast
tvungen att byta skola, för att undvika att detta ska fortsätta. Lärare
vågar inte ta tag i sådanna situationer, även om det sker mitt framför
näsan på dem. Jag tycker att det borde finnas fler åtgärder och ruitiner,
så man vet vad som ska göras då detta sker. Skolan måste informera och
berätta för elever om vad mobbning är och förklara att det finns åtgärder
om detta skulle inträffa. Man måste också förebygga det. Jag tror att
förebygga mobbning inte behöver vara så svårt. Det skolan måste göra är att
”blanda” eleverna. Genom fler idrottsdagar och utflyckter, så att eleverna
träffar varandra. Öppna gränserna mellan klasserna.
På sistone har det börjat pratas mer och mer om det. Men det händer inte så
mycket. Man måste inse att det är ett riktigt brott, inte bara något tjafs
mellan elever.
Det var det. Nu vill jag ta upp det med läxorna och varför elever tröttnar
på skolan.
Det är för mycket läxor, elever känner sig pressade av att varje dag vara
tvungna att sitta hemma framför skrivbordet. Lärarna bara ger ut läxor hit
och dit, de tar ingen hänsyn till att ungdomar måste få ha en ledig fritid
också.
Självklart ska man ha läxor och arbeta lite hemma. Men som det ser ut nu är
det som gjort för att eleverna ska tröttna på det. Det borde också vara
lite roliga läxor, att lära sig saker behöver inte alltid innebära att
sitta framför ett skrivbord. Samma sak i skolan. Inlärningsmetoderna är för
tråkiga. Man måste få eleverna att tycka att det är roligt att lära sig.
Hur vet jag inte, men på något sätt ska det gå.
Något som vi har som jag tycker är bra, är SA – självständigt arbete. Där
får man välja vad man vill arbeta om.
Jag tror nog att ni redan är medvetna om dessa problemen, men gör något nu
i så fall.
Ni märker säkert själva hur betygen blir allt sämre.

Mvh 670219

Att byta skola
När jag var 11 år gick jag på en skola som heter Holmbroskolan, det var en
bra skola och jag trivdes där. Men när man ska börja sexan, då får man inte
gå kvar, och i mitt fall fick jag flytta upp till Mannerstädsskolan, och
det får alla som går på Holmbroskolan göra om man inte flyttar eller något
dylikt.

Jag var jättenervös och rädd innför bytet till en ny skola, och det var nog
för att jag aldrig bytt skola eller bytit klass innan. Men det gick över
efter1-2 veckor.

Jag träffade en ny kompis som var jättesnäll mot mig och som hon är
fortfarande. Jag träffade inte bara henne med de andra som jag träffade i
sexan var jag inte med mycket, utan som jag mest bara pratade med ibland.

Jag gillade inte min lärare mycket, för hon var ganska sträng ibland, men
hon var oftas trevlig mot mig, eftersom jag inte pratade på hennes
lektioner. Det var ganska mycket prat när jag gick i sexan, men det blir
det nog nog när det kommer elever från olika skolor. De kom mest från
Danneåskolan till oss.

Nu har jag berättat om hur det var att byta skola m.m. Men om jag ska
sammanfatta det, var det jättenervöst att byta till en skola där man är
yngst, och alla andra äldre.
Men det går över med åren som man går, man blir äldre och mognare man är
inte rädd längre. Om jag nu ska jämföra hur det var innan och efter bytet,
då blev det bättre efter.

Jag är nöjd att jag kom i den klass som jag kom i, jag ångrar inget.

Mina skolår!
Jag minns när jag började i ettan, vi hade precis flyttat och jag kännde
inte några andra barn. Mamma följde med till skolan för jag var ganska
blyg, när vi kom in i klass rummet var det fullt av andra barn som sprang
runt och lekte.
Jag vet inte varför men jag började gråta som en liten bebis. Då kom fröken
fram till mig, hon var liten och hade runda kinder och ett stort rött hår.
Hon sa till mig att jag kunde komma tillbaka i morgon då alla busfrön
(barnen) lugnat ner sig. Några veckor senare hade jag fått många nya vänner
och var inte alls rädd för att gå till skolan. Och ämnena hade jag lätt för
att lära mig speciel matte för det hade redan mamma lärt mig. (plus och
minus.)

Sedan i mitten av tvåans termin var vi tvugna att byta skola till en
nybyggd skolam, därför att den andra gamla skolan skulle bli en vuxenskola.
Jag hade redan sett den nya skolan för jag var med i elevrådet, så vi hade
redan varit där och tittat flera gånger. Den nya skolan var en ny
miljövänlig skola. Allt som vi gjorde var miljövänligt. Toaletterna hade
till och med två hål, ett till kisset och ett till bajset.
Resten av terminen kändes lite konstig men vi vande oss med allt
miljötrams.
Sedan började vi fyran då fick vi en ny lärare. Hon hette Lisa och hade
konstig dialekt.
Men hon var en spännande lärare för hon höll på att dyka i sjöar. I fyran
började vi med engelska för första gången, det var ganska lätt för jag har
lätt att lära mig nya saker. Men, men så var det ju också en miljöskola så
varanan vecka fick vi ta långa promenader till vårat ”uteklassrum”, det var
svinjobbigt och tråkigt vi fick studera olika växter och djur.
Men på slutet av vår terminen hände det, jag var tvungnen att flytta.

Jag började femman i Helsingborg, men det var inte alls farlig för jag hade
med mig en kompis från min gamla skola han hade också flyttat, så det var
skönt. Men jag fick även snabbt nya kompisar. I femman var det även dax att
göra Nationella proven. Det var välldigt jobbig för att jag stressade upp
mig så mycket på att jag inte skulle klara av det.
Men det gick bra så jag började sexan som alla andra.

Sexan var ett roligt skolår därför att vi fick en ny lärare och en massa
andra nya elever började i våran. Tex: min polar Adde. Och vi fick även gå
här upp vid alal stora elever (för att sexornas klassrum var uppe vid
högstadiet.) Men det var ett problem vi fick den sämsta läraren i världen.
Vi lärde oss knappt ett enda dugg. Vid flera tillfällen slängde hon ut
nästan hela klassen så tjurig hon var. Man annars var det bra. Vi fick även
nya ämnen tex: no och språkval. No gillade jag för vi fick ”labba”.

Vi fick även nya lärare i sjuan det är dom lärarna vi har just nu, dom är
bra för man lär sig mycket mer på deras lektioner de är bra. Vi fick även
ett nytt ämne här såkallad SA. På SA får vi gå till dom lektioner som vi
har skrivit in på våra ”SA-scheman” i början av veckan. Nu hade vi även
börjat växa jag och mina kompisar började låta som hesa björnar när vi gick
runt och skrek till varandra.

Åttan var ungefär samma som nian förutom att alla lärarna ”Bombade” oss med
pro. Säker två eller tre prov i veckan. Och så visste man att snart började
allvaret.

Nian: same shit but different.
Redan i början av nian fick vi börja tänka på vilka gymnasier vi skulle
kunna tänka oss att gå på. Själv så valde jag Tågaborg och Ragnvalla
gymnasiet. Och så vardet även dax för Nationella provet igen. Men den här
gången ska det nog också gå bra. (får jag hoppas) THE END!

Mina skolår

Tänkte skriva om mina skolår, för nu när man går i nian är det rätt kul att
tänka tillbaka, då man skulle gå till skolan för första gången.

Hade precis lämnat dagis, där man alltid vart så liten. För att nu börja
skolan, börja i första klass.
Man skulle få lära sig skriva, läsa och räkna. Men också mycket mer, som
man kanske inte tänkte på så ofta då. Eftersom det egentligen inte har så
mycket med skolan att göra.
Ettan till femman har varit dom mest lärorikaste skolåren för mig. Då lärde
man sig det som man ska kunna hela livet, och helt omedvetet. Jag och min
bästa kompis ”Reus” (Rebecca) sprang alltid ner till hennes mammas jobb,
som låg precis utanför skolgården.
Dit rymde vi på varje rast för att äta munkar och dricka saft. Vi var
alltid ute på äventyr jag och Maria, som fortfarande går i samma klass,
gick alltid på upptäcksfärd runt om i skolan. Vi hade verkligen hur kul som
helst.

Det kändes riktigt aldrig som man gick i skolan förrän man började sexan.
Då skulle man få ny lärare, komma till en ny klass med nya klasskompisar.
Och för första gången ett nytt schema. I fem år hade vi haft rast och bamba
vid samma tid.
I sexan blev man mer fri. Man fick gå vart man ville på rasterna. Det var
ingen som hade koll på än, på samma sätt som i lågstadiet.
Men man fick också lära sig att ta mer ansvar, skolan fick man ta på sitt
eget ansvar.
Sexan var rätt kul eftersom allt var så nytt, men jag kommer inte ihåg så
mycket från den tiden, för det var så opersonligt att gå i sexan här.
Man kände inte så många, man fick aldrig någon riktig kontakt med läraren.
Fast det beror nog mest på att man hade sin klassföreståndare i ett år.
I sexan såg schemat lite mer annorlunda ut, man hade längre skoldagar.
Sovmorgon för första gången i sitt liv, men nu skulle man få fortsätta
jobba efter med.

I sjuan hade alla lärt känna varandra lite mer och klassen var lite lugnare
än i sexan. Då hade man börjat i högstadiet med, ännu mer förändringar,
innan man fattat vad som hade hänt i sexan. Skulle man börja sjuan.
Sjuan var lite roligare iallafall, men nu fick man jobba ännu mer efter
skolan, och det började ta mer och mer på ens fritid.
Man fick också nya klassföreståndare, fast som man nu skulle ha i tre år.
Nytt schema, igen. Ännu fler ämnen, mer lärare, nästan olika lärare för
varje ämne. Vilket man heller aldrig vants sig vid riktigt än.

Sedan skulle man börja i åttan, få betyg för första gången. Så det skulle
innebära ännu mer plugg efter skolan.
Åttan var det jobbigaste året, för då kändes det som om man skulle kunna
allt. Man hade mer press på sig.
Men bortsett från ”skoldelen” var åttan ändå då man hade roligast på
rasterna. Det har hänt en del på dom rasterna kan man ju säga, både det ena
och det andra.

Nu, när jag går sista året i grundskolan kommer jag inte ihåg allt jag vet
jag har gjort, lärt mig o.s.v.
Känns som om det var hundra år sedan som jag gick i sjuan. Och att det
aldrig skulle ta slut. Men nu är det bara några veckor kvar, innan man
lämnar den här skolan, lärarna och klassen. Känns skönt, men på något sätt
rätt tråkigt, för nu har alla mognat till. Man känner alla mer och bättre.
Nu när det börjar bli roligare så ska man sluta.
Man har fått se alla mogna till med, därför har sexan till nian vart dom
mest intressanta måste jag säga.
Men trots att man ska lämna skolan nu, kompisar och allt ska det bli
riktigt skönt. Att äntligen få göra det man vill. Och få utbilda sig till
det man ska göra större del av livet sen.

Man har fått lära sig så mycket som inte ens har med skolan att göra. Och
jag tror att det är det som gjort mest intryck på mig. Att skolan är så
mycket mer än vad man förväntar sig från början.

Mina skolår
Jag kommer ihåg den första skoldagen när jag kom gående med min pappa på
den smala asfaltsvägen runt skolområdet. Jag hade inte fått någon bra sömn
den natten, legat och grunnat på hur det skulle bli den första och de
resterande skoldagarna.
Visserligen hade jag träffat mina nya klasskamrater och lärare några dagar
innan, men det kändes enda som jag var påväg till något helt okänt. Efter
några dagar så vänjde man sig och började tänka istället på vad man skulle
göra på rasterna.
Jag kommer ihåg att den andra veckan så började vi med läsa. Vi skulle
klipa ut bokstäver och bilda ord, varje vecka blev det en ny bokstav,
slumpmässigt.
Våran lärare gick alltid igenom olika ord, och en gång frågade hon om vi
kunde ett ord som började på S.
Alla räckte upp händerna, förutom några få, en bland dessa var Joakim. Och
fröken ställde frågan till honom.
– Tänk efter nu, Joakim kan du ett ord som börjar på S?
Joakim funderade några sekunder och svarade:
– Snopp!!?
Jag skrattar fortfarande åt det idag, jag skrattar nu med när jag kom och
tänka på det.
Det är en av några få saker jag minns från första klass.
Ett annat roligt minne är att vi pojkar i klassen gillade att leka i
vattenpölar som fanns på skolgården och vatten|pölarna var så stora att de
rymde många små människor.

En dag i september-november fick vi för oss att hoppa hopprep tillsammans i
en av dem största pölarna, det hela slutade med katastrof och torkskåpen i
hallen blev överfulla med våta byxor, skor och strumpor, den dagen som
många andra fick vi jobba i klass|rummet med bara kalsonger och T-shirt och
tröja.

Andra klass och tredje klass var rätt så lika första klass, fast nu ägnade
jag och mina bästa kompisar Tobias och Tobias oss åt att bygga kojor och
klättra i träd, det var goda tider!
I fjärdeklass började mellanstadiet, det blev längre tider och lite mera
läxa, på rasterna ägnade vi pojkar åt att spela basket, det känns lite
underligt när man tänker på det, när man skriver det på på papper: man
märker att man började mogna så sakta: i första klass så var det att hoppa
i vattenpölar som var roligt andra-tredje klass var det klättra i träd som
var roligt och i fjärde-femte klass så var det att spela basket som
sysselsatte en på rasterna. Även om det var längre tider och mera läxor så
var det fortfarande lika skoj att gå till skolan, man vande sig vid tiderna
och det tuffare arbetet.
I ”fyran” började vi och läsa engelska, de andra var inte direkt
överförtjusta i det, men jag tyckte det var roligt eftersom jag redan kunde
flytande engelska.
Jag lärde mig engelska när jag kom till Sverige, mamma och pappa pratade
det för det var det enda sättet de förstod varandra.
Femte klass skillde sig inte mycket från fjärde, förutom att vi fick skriva
våra första prov, bl a nationella. Jag kommer ihåg att när vi var klara med
nationella proven så berättade fröken att vi skulle ha det i nionde klass
också, och det var ju inte direkt det roligaste, men jag tänkte: den dagen,
det bekymmeret, och här sitter jag idag och skriver provet och jag minns
vad jag tänkte som det var igår.
När jag började i sjätte klass så flyttade vi upp klassrummet till
Sofiebergsskolan, läxorna och tiderna ökade dramatiskt.
Det blev lite stökigt det året, mycket var pga att jag avskydde våran
dåvarande lärare.
Jag och Navin retade gallfeber på fröken så mycket att det hände att hon
var tvungen att lämna rummet för att inte bryta ihop.
Vi blev syndabockarna och fick många anklagelser som vi inte hade gjort,
hon hatade oss och hon hatar oss än idag är jag säker på.
En dag innan jullovet gick jag på toaletten under en lektion, jag noterade
den söndriga strömbrytaren till lampan och greppade tag i den och fick mig
”en redigen”.
Jag stod i strumplästen på det våta golvet: det gjorde stöten ännu mer
smärtsam. När jag kom tillbaka till klassrummet var jag chockad och mådde
underligt, så jag berättade för våran lärare vad som hade hänt, hon
svarade
– En liten stöt har aldrig skadat någon.
Men den här stöten var ingen liten stöt, 220 volt är ganska mycket, jag
fick tom brännmärken på handflatan men hon verkade inte bry sig när jag
förklarade allvarligheten i det hela.
”Sjuan” blev svårare, men åttonde klass var värst, och jag och Navin
skärpte till oss, vid den här åldern så vet man att ens framtid står på
spel, så jag började jobba. Som sagt åttonde klass var värst, sista
terminen hade vi upp till 2 prov varje vecka.
Nu i ”nian” har man vant sig, (de måset man om man skall kunna gå ut skolan
med någorlunda betyg) och jag anser att det går ganska bra.

Jag minns fortfarande hur ivrig jag var, nykter och uttåtriktad. Tankarna
bara gick i huvudet. Efter all väntande, så var det äntligen min tur. Jag
Skull börja årskurs ett. Det var som om min högsta önskan hade gått i
uppfyllelse för den tidsåldern. Jag brukade på morronen stå vid
fönsterkanten och vinka av min storebror som var fem år äldre än jag. Min
blick bara följde alla barnen som sprang och lekte och såg outtrötliga ut!
Men nu var det min tur, jag skulle få uppleva det jag drömt om så länge jag
kan minnas. Jag hade redan packat min lilla väska med ett penfack, och
Skrivböcker, som jag skulle ha till hands.

Med raska steg, gick jag tillsamans med de andra barnen som också skulle
börja skolan. De allihopa såg ut och vara lika ivriga och glada som mig,
för att börja skolan.

Där satt jag vid min bänk, som alla de andra barnen gjorde. Hade nog aldrig
tidigare vid den åldern sett en sådan tyst omgivning. Alla hade skarpa
blickar. Min magister såg ut och vara en trevlig person. Och det var han
också.

Har än idag minesvärda stunder som jag kommer ihåg. Lågstadiet som det då
hette var värkligen minesvärd.

Dagarna gick och det kändes som om jag inombords hade haft för höga
förväntningar. Lågstadiet var bokstavligt sagt – en uppföljelse av
förskolan, och inte alls som jag hade tänkt mig. Inga nya förändringar som
skede, ansåg jag. Men jag kan inte förneka hur roligt jag haft. Oj vad vi
allihopa lekte och skojade. Vi alla hade en fantastisk gemenskap. Både
eleverna och lärarna på skolan.

Tiden gick och min tid på Lågstadiet var över. Jag insåg aldrig vid den
tidpunkten var skillnaden var mellan Låg – mellan stadiet. Men det åter
stod och se, för min del.

Nu började skolåren likna mina ”drömmar”, som jag ständigt hade haft. Vi
hade börjat med lätta matematiska uppgifter.. Egna läroböcker fick vi
också. Den kanke mest största skillnaden mellan låg – mellan stadiet, var
att vi skulle börja med ett nytt språk. – Engelska Det var värkligen
spänande. Så mycket nytt som skulle hända nu. Och visst var det på det
viset! En tryghet som jag hela tiden haft under den perioden var nog att
jag kände mina gamla klasskamrater samt lärarna vi hade fortfarand den
gemenskapet i klassen. Som vi från första årskurs hade haft.
Tack och lov för det! Jag

Jag beskrevs Som en kritisk och högförväntad elev, som siktade högt. lite
tidigt för det ansåg mina lärare. Jag hade alltid tankar och funderingar
över saker och ting. Som skulle ske om minst fem år. Dom tankarna och
funderingarna fick jag i tidig ålder, inspirationen fick jag nog mest
hemifrån. Jag började redan prata om betygsättningen, gymnasival, samt val
av linje. Jag hade till och med planlagt hela min framtidsplan. – Märkligt
barn kanke många tyckte. Men min målmedveten|het har jag och tacka för.
Mina ”grund” mål i livet som jag redan hade för ca: fem år sed|an, har jag
i princip med stor anstränghet nått, – känner Osäker om ”känner” är det
rätta ordet, p g a dålig kopiering jag. Men inte riktigt än.

Tiden bara gick allt snabbare, kändes det som, och dagen kom där jag skulle
lämna min ”barndoms”tid som jag haft i låg – mellan stadiet.

Men det ville jag med all vilja inte göra. Hur kunde jag bara lämna den god
Samhörigheten, den gemenskapet som vi hade. Skulle jag värkligen lämna det.
Och börja på högstadiet. Var jag värkligen redan mogen för det. Jag var ju
fortfarande den, naiva, kritiska, målmedvetna Nesa som jag alltid varit.
Min personlighet var det samma. Men jag ville inte lämna trygheten Som jag
alltid haft på Sjöuddsskolan. Men det var inte så mycket jag kunde göra åt
saken – Tiden läker alla sår, som jag brukade säga. Och så var det minsan!
I sexan var allt nytt. nya klasskamrater, nya erfarna lärare en helt ny
skolmiljö. Nu hängde inte längre alfabetet som alltid hade en bild på varje
bokstav som bilden började på, på väggen av klassrummet, Eller nåra
grundtalssiffror. Heller inga färgglada målningar. Nu hängde det kartor.
Massvis med böcker stod rakt och prydligt i hyllan. Nu gällde det och kämpa
för att få en vidare stabil grund och stå på. Årskurs sex påminde
fortfarande mig om den gammla skolgången. Änn fanns den känslan kvar.

Men alla årskurser har sitt slut lika så denna. Jag fick änu en gång lämna
skolbyggnaden och börja på en ny. Nu började det jag hade brunnit för.
Äntligen skulle jag börja sjuan. Efter det var det dags för
betygssättningen. Årskurs sju var över. Och nu gällde det, betygen skulle
delas ut. Har nog aldrig lagt ner så mycket tid under nån årskurs|tid som
jag nu gjorde. Kände mig ibland helt isolerad. Bara en massa studerande var
det som gällde.

Höstterminen 2001, var det utdelning av betygen. Jag mins att när jag
öppnade det vita kuveret som det stod mitt namn på, hur besviken jag blev.
Kände mig inte alls nöjd. Jag kunde inte inse varför jag inte fått de betyg
jag ansåg vara rättvist, för just mig. Kände mig hela tiden som om jag inte
ansträngt mig så mycket, enligt betygen så var det ju så. Kanke känner jag
så här med tanke på de höga krav som jag har på mig själv.

Fanns inte så mycket jag kunde göra åt saken, än att anstränga mig änu mer.
Och ansträngning ger resultat må jag säga. Denna uttmatade årskurs var
slut. Det känns riktigt Skönt faktiskt. Nu har jag en änu starkare grund
och stå på, inför nian.

Kan fortfarande inte inse att tiden gått så himla fort, känns fortfarande
som om jag är den lilla flickan som satt vid skolbänken, och inte nådde upp
vid bänkens kant.

Just nu går jag mitt sista år på Nymmersedsskolan i Stockholm, lästerminen,
2003. Terminen börjar närma sig sitt slut och ett kapitel är klart. Nu
väntas ett helt ny studieår för mig. Och jag har mina Värdefulla kunskaper
att stå på, har mina lärare att tacka för det, samt föräldrar som hjälpt
mig, och min bror som nästan fungerat som en mentor för mig! Jag kommer
aldrig att sluta ha de höga krav på mig själv som jag har på mig själv,
samt den målmedvetenhet, och förnuft som jag har! Jag börjar närma mig mitt
mål i livet. Jag vill värkligen lyckas med det jag gör i skolan och allmänt
också.

Det känns på ett sätt ganska bra att få lämna högstadiet.
Nu är det dags att komma ut i samhället på egen had, och pröva sina vingar.
Nu är det bara tanken och kunskaperna som kan Vägleda dig till nya
framgångar samt välja de val du gör i framtiden. Men det känns inte alls
bra och lämna skolan här, trots dess nackdelar. Men vilken skola har inte
det? Alla lärare som hjälpt mig under dessa kämpiga tre år, och alla goda
vänner som man skapat en nära relatikon med! Men livet måste ju gå vidare,
och man får hoppas på det bästa! Kunskap ger makt, och är det värdefullaste
som finns i livet, ju mer kunskap du har, desto rikare person blir man!