2003 – Sida 33 – Skrivbanken

Mina Skolår

Jag var en riktig bråkstake i låg- och mellanstadiet.
Jag bråkade med allt och alla och lyckades slå ut två tänder på en kompis,
först blev han arg men sedan blev han glad för det var ju två mjölktänder.
Efter det hade gått några år så hade jag och en kompis bestämt att på
rasten så skulle vi spela baseball.
Rasten började och vi letade upp en planka och ställde oss på
fotbollsplanen.
Han skrek nu kastar jag. Jag tog i allt vad jag kunde och.
PANG! Det ekade över hela skolgården och han skrek aaaah. Jag undrade vad
som hade hänt och han mumlade något och sedan fick jag se.
Jävlar sa jag, den hade gått isönder tanden alltså.
Jag hade gjort sönder hans framtand och det var ingen mjölktand. Han fick
åka akut till tandläkaren och kolla om den gick och laga, men det gjorde
den inte.
På morgonen dan efteråt så fick jag stå inför hela klassen och berätta vad
som hade hänt.
Sedan gick allt så snabbt och vi skulle börja sjuan.
Alla var nervösa att träffa den nya klassen, men efter några dagar gick
allt bra man skaffade sig nya vänner.
Det jag minns starkast i sjuan var att en kille i nian slog en kompis till
mig på kinden och då kom en lärare och sa:
Du ska ge fan i dom som är mindre. Alla på bänken skrattade och min kompis
fick lite ont men han skrattade han med.
Senare på dan började dom kalla han Truten för han såg ut som en anka.
Efter två terminer så började vi i åttan och då var det inte vi som var
minst.
Vi slog och slängde sjuorna i snön. Men det var ju inte kul efteråt för då
fick vi prata med lärarna.
Men efter en stund började vi mogna och började kolla på brudar. Och i nian
blev det bättre, vi bråkade inte lika mycket och övade mer på proven.
För det var ju sista året i högstadiet och då gäller det att man pluggar.
Och nu sitter vi här och skriver nationella prov.

David Karlsson 9E

att byta skola/att byta klass
Att byta skola kan vara Väldigt Väldigt kul, tråkigt Spännande, nervöst och
jättekul. Det kan vara kul när man kommer till en ny skola och får några
nya vänner. Det kan vara tråkigt om man kommer till en ”smutsig” skola med
tråkiga elever. Det kan vara jättekul om man kommer till en mycket bra
skola med trevliga lärare och elever. Det är förmodligen alltid Spännande
att byta skola och få nya kompisar. Jag tror att man blir ganska nervös av
att byta skola. Jag tycker inte att det är bra att byta skola för att man
lämnar många bra vänner. När man flyttar till en annan stad är det värre
för att inte ens flickvän/pojkvän kan följa med. Jag har bytat skola en
gång tidigare (från mellanstadiet till högstadiet) och jag tyckte att det
var jättekul för att alla mina vänner (klasskompisar) följde med. Dessutom
så var den nya skolan nyrenoverad och vi var dem första som började på den.
Den nya skolan var jättefin och hade inga saker ritade på väggarna. Jag ska
snart byta skola igen. Jag tror att detta bytet blir det bästa. Jag tror
det eftersom jag själv har fått välja gymnasium. Jag har också fått välja
vilka ämnen jag vill syssla med. Jag valde naturvetenskap eftersom jag
tycker att det är Väldigt kul med Fysik. Jag gillar kemi, biologi, teknik
och mattematik också men inte lika mycket som fysik. Jag har aldrig behövt
att byta klass p.g.a. flyttning eftersom vi bara har flyttat tre gånger men
då gick jag på dagis. Jag minns när jag skulle börja ettan. Då var jag så
nervös att jag nästan började att gråta. Jag höll min mamma hårt i handen
och ville inte släppa när dem ropade upp mitt namn (jag skulle få en ros).
Nu tycker jag det var Väldigt barnsligt gjort. Denna klassen jag går i har
problem. Dem sabbar nästan varje lektion med prat eller bråk. Hälften av
klassen (inklusive mig) har gått från ettan. Resten har hoppat in och ut.
Jag tror jag kommer behöva byta skola igen efter gymnasiet eftersom jag
tror att jag kommer gå på Universitetet. Jag har aldrig varit på ett
universitet så jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att se ut där. Jag
tycker att skolorna i Sverigeär mycket bra (om man jämför med andra
länder). Men felet på de Svenska skolorna är att dem inte alls är stränga
om man gör något fel. Det bästa med att börja på gymnasiet kommer att bli:
den nya klassen. Dessutom så kommer jag inte träffa denna klassen mer.
Vilket jag tycker är väldigt bra.

1. Mina skolår
Det var egentligen meningen att min uppsats skulle bli en novell om hur det
är att byta skola. Men när jag läste min ”kladd” märkte jag att den mest
handlar om mina skolår, så detta får bli någonslags blandning mellan en
krönika och en novell, och en blandning mellan ämne 1 och ämne 2. Jag har
gått i samma klass ända sedan jag började ettan när jag var sex år gammal.
Det har slutat väldigt många, och nya elever har börjat. Nu i nian är det
bara en fjärdedel av klassen som har gått här ända sedan ettan.

Lågstadiet

Under lågstadie-tiden hade vi en jättebra lärare som heter Marie-Louise. Då
var klassen lugn, fördet mesta. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från
lågstadiet, men jag och min kompis brukade stanna kvar i klassrummet efter
skolan och spela tetris på datorn, eller ”rensa hjärnan” som Marie brukade
kalla det.

Mellanstadiet

Vi fick en ny lärare i fyran, Berit. Hon var inte en särskilt bra lärare,
för hon valde ut vilka elever hon gillade mest och lät dem svara på
frågorna först, när de räckte upp handen. En händelse som jag minns
speciellt var när jag och några kompisar la en korv i hennes väska. Vi var
i skolmatsalen och åt när Berit bad oss passa hennes väska. Det låg en bit
korv på bordet, så när Berit gick la jag ner den i hennes väska, på skoj.
Men hon tyckte inte att det var lika roligt som vi tyckte!
Vi bytte skola i sexan eftersom vi inte fick plats på våran gamla skola. Vi
skulle byta lärare också. Först tyckte jag att det var tråkigt, för jag
gillade faktiskt Berit då, men nu skulle jag aldrig vilja ha henne igen.
Våran nya lärare heter Alexandra.
I början på terminen var det hemskt! Nästan alla i klassen var stimmiga och
kunde inte koncentrera sig på lektionerna, men efter någon månad blev det
lugnare. När vi åkte på klassresa i februari blev sammanhållningen bättre.
Det var roligt, jag kommer aldrig glömma när lärarna väckte oss med
grytlock klockan 4:00 på morgonen. Vi fick ta på oss våra kläder och sedan
fick vi gå ut två och två i mörkret och kylan. Vi gick en liten rundtur i
”vildmarken”, sedan fick vi gå och lägga oss igen.
Resten av sexan och under hela sjuan hände det inget speciellt, förutom att
vi fick en klassföreståndare, Ann-Charlotte.

Högstadiet

I åttan hade vi en modevisning för att tjäna in pengar till en klassresa. I
maj åkte vi med Alexandra, Ann-Charlotte och en annan lärare som heter
Johan till Krakow i Polen. Det var också en rolig klassresa, även om jag
tyckte att det var ganska tråkigt just då!
Vi besökte två koncentrationsläger: Auschwitz och Birkenau. Det var
jobbigt, men inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Det var
jättevarmt och hela klassen var utslagen eftersom ingen hade kunnat sova på
nattåget.
Nästa dag besökte vi en saltgruva. Allting där var av salt: väggarna,
taket, golvet och alla statyerna! Det var jätteskönt och svalt där nere och
man kunde gå och slicka på saltet på väggarna.
Den roligaste dagen var nog när vi fick gå runt själva på stan. Jag och
några kompisar hittade en affär med två snygga killar i och vi var där inne
i över en timme. Jag köpte två cd-skivor och lite saker till familjen. Det
var jättetråkigt när vi skulle åka hem! Resten av åttan och tiden som har
gått i nian har det inte hänt något speciellt.
Nu är det bara några månader kvar av nian. Det ska bli skönt att sluta och
slippa klassen!

Mina skol år

Jag började i skolan i malmö på en skola som heter dalskolan. Men jag
vantrivdes där. Så efter halva ettan flyttade vi till jordbrovägen. Och
började på skogsbymarken. Jag kommer ihåg att jag trivdes där. Hade tre
kompisar som jag var med. Tomas som jag alltid va med i skolan. Jenny som
var min flickvän och bästa tjej kompis. Och Jonatan som lärde mig så mycket
bus att min mamma förbjöd mig att vara med han. Men jag hade alltid
roligast med han. Vid denna tid var jag bara 6år. Och vi hade redan
förstört en traktor. Gjort våra bomber som var diskmede med vatten i en
liten burk. När vi kastade dem blev det typ att det såg blött t i flera
dagar. Kommer inte ihåg mycket mer. När jag började fyran började jag på
dalshögsskolan. Det var den tradigaste. Där ville jag inte plugga eller
lyssna. Efter 2 månade flyttade vi till möllevången. Och började på
möllevångsskolan. Där trivdes jag mer. Jag började va med Kent, Kim och
Johan. Kent och spelade rollspel eller exprimenterade. Kim och jag va
agenter. Som skulle lösa ”X-files”. Mina föräldrar började och bråka
oftare. Sen en kväll ringer det i telefonen. Det var Linda. Efter en stund
hör jag min mamma gråta. Och går in och frågar vad som har hänt. Min mamma
förklarar att min pappa varit otrogen. Min pappa behövde pengar för han
hade startat eget företag. Efter detta så flyttar mamma till lund och pappa
till eslöv. Jag vet inte varför jag gick med pappa. Jag och pappa skulle
träffa en kompis som hette Linda. Först förstod jag inte att det var hans
flick vän. Men det var konstigt att dem var så otroligt snälla. Och två av
barnen sprang och krama min pappa. Och han äldsta lyssnade på trance. När
jag såg hans skivor frågade jag varför han hade så mång. Svare chockade mig
han hade fått de flesta av min pappa. Så min pappa hade fler barn. Ne så
var det inte. Utan han var me dem när han sa att han var på jobbet. Efter
den gången åkte jag aldrig dit igen. Nu gick jag på Vallaskolan i eslöv.
Nästan 35 % var rasister. Jag saknade malmö. Jag och två andra var dem enda
med svart hår i nian. Men det fans mång albaner och jag tror dem var
anledningen till att folk inte gillade invandrare. Min pappa och jag
cyklade mest på min fritid. Och på helgen åkte vi alltid till stugan. Där
hade vi två datorer som vi alltid spelade på. Men härligaste var när det va
kallt och eldstaden var tänd. Bara sitta och titta in i elden. Senare
började jag och min pappa et jätte bråk och det sista jag hörde innan jag
sprang till tågstationen var ”Jag vill aldrig se dig mer”. Och då akte jag
till min mamma och börjde en ny skola. Som inte alls va som dem andra här
var det skit samma om ditt hår va svart. Och här är det bästa stället av
alla men jag saknar ibland malmö. För ca 5-6 månader sedan fick jag reda på
att min pappa var i argentina med en ny flickvän. Fast jag bryr mig inte.
För jag har de bra med mina polare och min mamma.

2. Att byta skola/att byta klass

Jag tänkte berätta om ett byte av skola, som förändrade e:et i
”förändrade” står inte med i texten, men det är likadant överlag i texten
och beror på kopieringen av texten mitt liv. Allt började en härlig
höstdag, den 19 oktober för att vara mer precis, då jag föddes. Ett mirakel
hade skett, enligt mig, och alla var glada. Jag började snart märka att så
fort någon öppnade munnen så yttrades något, om det nu var ett ord eller
uttryck av känslor hade ingen betydelse då jag ändå inte förstod något av
det. Snart började jag lära mig ord, simpla ord, och det var dags att sätta
mig på dagis. Väl på dagis gillade jag rita mycket, dansa mycket och läsa
en hel del. Efter dagis så berättade jag för mamma vad som hänt under dagen
och hon tyckte att jag inte borde sluta med mitt intresse att läsa och
skriva så hon började lära mig att räkna matte och läsa och skriva. Jag
fick börja i exta grupp i dagis med lite äldre barn och när jag anlänt till
förskolan så var jag före alla andra i mina upp|gifter och även där fick
jag göra extra. Förskolan var slut och första klass närmade sig, aldrig
tidigare hade jag känt av en sån nervösi|tit som då. Jag skulle träffa helt
nytt folk, inte som i förskola då man var sig bekant med hälften av barnen.
Som tur var så fick jag den bästa undervisaren, lärarinnan Siv Petersson
som tog väl hand om mig och alla som behövde hjälp. Jag var alltid före i
matteboken och Siv hämmade mig inte, hon drog inte tillbaka mig eller
stoppade mig, utan gav mig en mer avancerad mattebok och när den var klar,
en ännu svårare.
I andra klass började beslut tas hemma om att vi borde flytta, min mamma
var helt emot mig, min bror och min syster gående på Marieäng|skolan. Hon
fick alltid höra alla otäcka och våldsamma berättelser om vem som
knivhuggit vem, hur ett gäng misshandlade en annan kille och min mamma stod
inte ut med det längre. Så i slutet av andra klass så skulle jag börja på
Västersaluskolan. Västersaluskolan var en väl omtalad skola för att ha bra
lärare och en bra miljö. Jag var sur och ledsen över att jag var tvungen
att lämna mina vänner och försökte att hålla kontakten, men så enkelt och
simpelt var det inte.
Jag hade nu lämnat en del av Göteborg och stigit in i en annan. En helt ny
värld. Min mamma följde med mig till skolan och en tystnad sänkte sig över
oss. Jag var för nervös för att kunna sätta igång mina stämband men jag
tilltalade mig själv att allt kommer att gå bra, var inte orolig. Men jag
upprepade detta ovetande om vad som skulle hända.

Fru Lucifer!?

Anita Johansson. Så var hennes namn, en häxa i mina ögon. Definiera ordet
häxa, en skrämmande varelse vars uppgift är att röva bort barnens lycka och
hopp och tortera dem. Stämmer in på Anita. Jag kan väl lika gärna ta allt
från början och fortsätta där kapitel ett slutade.
Mamma lämnade mig vid klassens dörr, bad mig att ta väl hand om mig och
väntande utanför klassrummet tills jag stigit in. Anita presenterade mig
för klassen och jag började inse att det kanske inte var så farligt i alla
fall, eleverna såg normala ut och lära|rinnan såg halvnormal ut, allt
visade sig vara OK. Men så fort klockan slagit 8:20 så började jag märka
att gradvis, penetrerade huden, växte horn ut i sam|ma nivå som hennes
panna, och peruken föll. Man kunde nu se hennes skinande röda hjässa.
Byxorna började röra sig vid midjenivå, nästan som om något sökte sig ut
därifrån. Byxorna sprack och en svans hoppade ut i en piskande rörelse. Jag
höjde ögonbrynen och såg ut över klassen, inte en enda min ändrades för
denna groteska syn, alla bara tittade ner på sina skor som om de syndat.
Det var den känslan som alltid gavs åt en av Anita. Man fick utskällning
för minsta lilla sak. Jag kom ihåg att jag räknat klart matte|boken en dag
medan de flesta var halvägs in i den. När vi skulle gå igenom mattebokens
nya kapitel som vi skulle börja räkna i så fick jag en kall, vass blick av
Anita när jag meddelade att jag var klar med det kapitlet. Hon stirrade mig
in i ögonen, själens fönster; som om hon sakta försökte sluka min själ, jag
frös till och försökte att få henne att sluta med tanke kraft. Hon vände
sig om mot tavlan igen höjde handen och suddade bort det hon hade skrivit
med handen, man kunde höra hennes vijselring skrapas mot tavlan. Den
släppte iväg främmande ljud som skapade en ström av rysningar längs
ryggraden.
– Men då kan väl du lika gärna berätta för klassen!? Sa hon till mig med
ryggen mot mig.
Så skrämd som jag var hade jag inte ork, kraft eller mod att svara, jag
bara höll tystnaden.
– Tänkte väl det.
Detta var första gången jag känt mig skyldig till ett brott när jag gjort
bra ifrån mig. Denna djävulska kvinna hämmade min utveckling och tvin|gade
mig att gå i samma takt som dem andra.

Som jag nämnt tidigare så var hon en häxa, och en hungrig sådan, det har
jag inte förstått förän nu. Jag förstår inte hur jag kunde missa alla
tecken. Men jag var ung, outbildad och rädd.
Anita var med i en bokklubb som gav henne en ny och tråkigare bok för varje
månad. Hon satt alltid en timme med oss och läste boken och tvingade oss
att sova. Hon dämpade belysning och började läsa, många somnade andra
kämpade tappert för att hålla sig alerta. Det är tack var oss, patrioter,
som har gjort det möjligt för sömntutorna att leva idag i frihet och utan
rädsla. Vem visste vad Anita skulle göra om alla föll till sömns. Skulle
hon fortsätta läsa och låta oss fortsätta njuta av vår eftermiddagssömn?
Nej tror inte det. Skulle hon svalt oss? Mest troligt. Nu när jag kom att
tänka på det var det så att bokklubben sände henne en tråkigare bok för
varje gån eller var det så att hon blev för desperat och hungrig så att hon
valde en tråkigare bok för varje gång?

Min räddning!

Dagarna gick saktare och saktare för varje dag som passerade mig och jag
började räkna dem som ett försök att hålla uppe mitt hopp, en dag så kommer
hon att försvinna ur mitt liv och lämna mina drömmar ifred.
Fyra månader kvar. Tre månader och 30 dagar kvar. Jag väntade i fötvivlan,
jag fick hålla upp en starkare och starkare barriär för var gång så att
hennes hypnos inte påverkade mig. Två månader och 19 dagar kvar. Jag
började inse att allt hopp var ute, dagarna började passera i en snigels
fart och det var lika många kvar som det finns stjärnor på himmelen.
En månad och 23 dagar kvar. Jag är underbe|mannad, fler och fler börjar ge
med sig till hennes böcker. En vecka kvar. Jag ensam står nu emot henne,
men ge inte upp, upprepas. Friheten är nära!
Den anlände, då alla visste att allt hopp var ute så visade framtiden dem
fel. Det var inte ute, den hade just anlänt och en glädje, som aldrig förr,
växte inom mig en glädje för att jag fick uppleva lågstadieavslutningen och
för gott lämna Anita.
Friheten anlände i rättan tid, när allt hopp var ute, så som den alltid har
gjort vare sig det handlar om historiska händelser eller dödens grepp.

En novell av 712120

Mina skolår
Mitt liv i skolan började rätt svårt som jag kommer i håg det. Jag var bara
6 år när mitt livs första sommar låv började och jag var ute och lekte med
de andra barnen men plötsligt så låg jag bara där på marken och fatade
ingeting. Jag höll på att svima Jag kunnde inte resa på mej fata hur det
känns och va så hjälp lös. Jag kommer ihåg att folck samlades runt mej och
jag hörde Hur folck rinngde i sinna telefoner för ambulans och jag bara
skrek som en stuken gris. Det andra som hände på sjukHuset är inget att
veta. Jag kommer ihåg att det var 1994 som mitt livs första sommar lovs
osäkert om det är ett a, ett e, eller ett s, som sista bokstav i ”lovs”
som allt hännde.

första klass. Ja det var rätt svårt. Att koma till skolan som en stel
pinne. Jag var så nervös. Ja men nu ska jag istället bäreta om hur det va
att gå på pinarna. Ja var inte som alla andr. Kom inte fram som alla andra
så Ja var konstig för alla Södja mej på Dom skit kryckorna. Jag var ett
monster för alla först klasserna. Men vi blev iallafal upp ropade i aullan
på Söder valv skolan. Vi fick roser och en keps som var rosa färg och det
ståd först klassare. Jag kom in i klassen snabt men det berrår någ på att
jag var så jävla farlig. Men nu ska jag inte skriva mer trams i stället ska
jag skriva om min syn på mina först lektioner. Ja Det var väll bra vi hade
en snäll lärarina som hete ingrid svensson Som vi trode var snäll med det
vissade hon på bara några veckor. Då blev det inte lätt ska gudarna vetta
Oh vi var rätt busiga. Jag, Robin och albert. var klassens västingr och Har
hålt på så i 5 år hittils. Vi Hade en affär som låg uttan för skolan. som
hete Chocs livs. Den som gick uttan för skolans om rådde var döddens trodde
vi. Så jag, Robin, Albert, Carro, Karolina skulle Ju klart göra deta. så vi
gömde oss i buska och sen sprang vi och köpte en kluba var sen sprang man
till baxs som en skolad råtta. Ja Så var min syn på mitt livs första skol
år

2. Att byta skola/Att byta klass
Berättelse
– OK, nu gäller det, tänkte jag beslutsamt innan jag gick in genom de
dystra skol|portarna.
En ny chans att passa in.
Det var vad jag hade fått, efter åratal av utfrysning och mobbing skulle
jag få en ny chans.
– Tänk om det blir samma sak här, tänk om det är mig det är fel på!
– Nej, svarade jag mig själv. Det här kommer gå bra, äntligen kommer jag få
känna att jag passar in.
Plötsligt såg jag rektorns ansikte framför mig som i en dröm.
Han såg lite besvärad ut.
– Jo, Klara, började han. Skolstyrelsen och jag har beslutat att eftersom
det råder lite… hrm… speciella förhållanden här, så är det nog bäst om
du förflyttas till en annan skola.
Medan han pratade märkte jag att han tittade ner i bordet och försökte
hålla ögonen ifrån mitt sargade ansikte.
– Han har väl dåligt samvete, tänkte jag och rörde lite vid mitt uppsvullna
öga.
Jag förstod aldrig vad jag hade gjort dem och ännu mindre förstod jag
varför lärarna och de andra eleverna blundade för vad de gjorde mig.
Tills de helt enkelt inte kunde blunda mer.
Efter så många år av förtryck, bestämde jag mig för att helt enkelt inte ta
emot mer. Om jag sade emot kanske det skulle upphöra tänkte jag. men så fel
man kan ha. Istället för att bli bättre hade de blivit rasande för min
”uppkäftighet” och det fanns ingen gräns för deras ilska.
Ett uppsvullet öga, blåmärken och sårskorpor över hela kroppen och ett
brutet ben i armen hade det svaret kostat mig. Nu log jag plötsligt när
jag gick i korridoren.
– Det var det värt, tänkte jag lyckligt.
Varje steg jag tog i korridoren var ett steg mot ett nytt liv, en
lyckligare tillvaro. Jag kände på ansiktet, såren var nästan helt läkta
nu. Jag var bara lite röd på ena kinden och hade en liten sårskorpa över
ena ögonbrynet.
Till slut var jag framme vid det klass|rum som jag skulle till och jag
öppnade dörren och gick in. Varenda ansikte blev vänt mot mig och jag log
lite tveksamt. – Du måste vara klara, sa läraren.
Jag nickade.
– Det här är klara, hon ska gå här med oss, sa han vänd mot klassen.
– Det finns en ledig bänk längst ner som du kan ta.
Jag gick genom raderna och kände blickarna efter mig. Modet sjönk som en
sten i bröstet.
Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att allt skulle bli annorlunda
här? frågade jag mig själv. Allt kommer bli precis som det alltid varit.
Det kändes som skoldagen var en evighet lång, men till slut tog den slut
och jag gick raka vägen hem. När jag kom hem gick jag genast upp på mitt
rum, slängde mig på sängen och grät.
– Vad är det för fel på mig?! skrek jag med ögonen fulla av tårar.
Det här var ju min chans till en ny tillvaro, jag måste klara det här!

Nästa dag började likadant som den förra, men plötsligt så hände det.
På rasten innan matten kom en flicka fram till mig.
– Klara, va?
– Ja, sa jag.
– Välkommen till vår klass, klara! sa hon och log. Jag heter Cecilia,
förresten. Hon såg på klockan.
– Jag tänkte gå bort till matten nu, vill du följa med?
– Gärna, sa jag med en stor klump i halsen.
Jag fick nästan lyckotårar där jag gick brevid Cecilia.
Och äntligen, efter flera års väntat kändes det som jag passade in
någonstans.

Flytten (att byta skola/klass)
Klara sitter på sin säng i henner nya rum. Hon hör sin mamma fixa & dona
med något ute i hallen. En tår rinne nerför hennes kind. Vad gjorde hon
här?, i denna främmande lägenhet i Sala. Varför blev det som det blev? För
ett halvår sen hade hon varit lycklig. Då hade hon haft båda sina föräldrar
och många kompisar. Älmhult hade varit en stad hon gillade och kännde sig
trygg i, men nu var allt det borta. Varför var hennes pappa död?, varför
var det just han?
Hon tittade ut genom fönstret i hennes nya rum. Det var mörkt där ute, bara
en liten lampa långt borta var tänd.
Hennes tankar återvände till sin pappa och allt kul de hade gjort. Nu var
det borta.

Ännu en tår rann ner från hennes kind.
Nu tänkte hon på sin bästa kompis, Hedda. Hon bodde fortfarande kvar i
Älmhult. De hade alltid varit bästisar och de hade alltid så kul.

När Klaras pappa dog i en bilolycka för ett halvår sedan förändrade det
hela Klaras liv. Hennes mamma ville inte bo kvar i Älmhult pga alla de
minnen som skulle väckas. Hon sökte & fick ett jobb i Sala. Hon hade inte
äns frågat om Klara ville flytta. Efter olyckan hade hennes mamma blivit så
förändrar, nästan kall, man blev nästan lite rädd för henne.

Klara hoppade ner från sängen och tog på sig pyjamasen. I morgon var det
hennes första dag i den nya skolan. Hon var lite nervös. Allt var ju så
nytt. Kompisarna, lärarna och skolan och så. Hon kröp ner i sängen och
somnade.

Följande morgon vaknade hon tidigt så att hon inte skulle komma försent.
Hon var ganska seg på morgonen. Hennes mamma körde henne till skolan. De sa
inte ett ord till varandra på hela vägen.
När de kom fram till skolan öppnade hennes mamma munnen och sa:
– Är du säker på att jag inte ska följa med dig in?
– Mamma, jag går i åttan. Jag klarar mig.
– Okej, då kommer jag och hämtar dig sedan då.
– Visst, gör det.

Klara hoppade ur bilen och hennes mamma körde iväg. Hon gick in i skolan
och vidare mot expeditionen. En tant med stort, rött, krulligt hår följde
henne till hennes blivande klass. När hon öppnade dörren vändes alla
blickar mot henne. Läraren som hette Östen Karlsson välkomnade henne och
bad henne stiga in.
– Detta är Klara Fredriksson & hon ska börja här.
Det blev tyst i rummet. Tillslut var det en i bakre raden som sa
– Kom och sätt dig här.
Hon pekade på en tom bänk vid hennes. Hon var lång & smal. Kort svart hår o
glasögon. Klara gick till bänken och satte sig.
– Jag heter Hanna, sa tjejen o log.
– Klara, svarade hon.

Efter att skolan var slut ringde Klara til hennes mamma och sa att hon inte
skulle hämta henne. Hon skulle gå med Hanna och en annan kompis, Anders
hem. Han var snygg tyckte Klara. Han var 1.70, blond med några få fräknar
över näsan. Han var ganska lik henne själv. Hon som var 1.68, axellångt
ljust hår och fyrkantiga glasögon med svarta bågar. Först släppte de av
Hanna, sedan när de kom hem till Klaras hus pussade Anders henne lite lätt
på kinden och gick hem till sig. Hon gick upp till sin lägenhet och
berättade för hennes mamma om Anders & Hanna.
– Jag ska hem till Anders på fredag kväll och titta på film.
– Vad roligt, sa hennes mamma.
När så väl fredagskvällen kom och hon hade lärt känna Hanna & Anders mer
skulle hon hem till Anders. Hon tog på sig ett par svarta byxor, en röd v-
ringad tröja och ett par vita sockar med stjärnor på.
Hon tog sin beiga sommarjacka och gick ut genom dörren. Hennes mamma hade
åkt på kurs så hon fick låsa dörren.

När hon kom fram till Anders dörr fixade hon till håret lite och sedan
plingade hon på. Anders öppnade dörren.
– Hej, vad fin du är, sa han.
– Du också, sa hon och gick in i hallen. Hon tog av sig jackan och de gick
in i vardagsrummet och satte på en film.
Klara tittade inte på filmen, hon satt och tänkte på Anders och hur bra det
hade blivit när hon kom hit. Plötsligt vände Anders på huvudet och kysste
henne. Hon var inte alls berädd på det, men det gjorde inget. Klara drog
tillbaka huvudet för att få luft och kyssen upphörde.
– Förlåt mig, sa Anders.
– Det gör absolut ingenting, sa Klara.
Denna gången var det hon som tog insiativet och kysste honom. Han blev
förvånad men visade det inte.

När filmen var slut följde Anders henne hem och när de kom hem till Klaras
lägenhet kysste hon honom godnatt och gick sedan in i lägenheten. Hon satte
sig på sin säng.
Det var bra att de flyttade hit tyckte hon. Hon hade fått en bra kompis och
en kille hon älskade. Hon började tänka på Hedda, men kom på att hon kunde
hälsa på henne, eller de kunde ringa varandra.
Den kvällen kröp hon ner i sin säng, slöt ögonen och började drömma om
Anders.

Mina Skolår!!

Jag minns det som om det var i går. Det var en varm sommar dag i augusti
min första skoldag osäker på hur meningen slutar. Texten är skriven på
dator, men i utskriften har flera ord kommit ovanpå varandra på vissa
ställen i texten Morsan och farsan följde mig till skolan, jag kände på
att det var not speciellt denna dag jag såg en stor grön svart byggnad. där
gungor en stor klätterställning osäker om det ska vara något mer ord
mellan ”gungor” och ”en” p g a utskriften och en stor, stor sandlåda. Jag
och mina föräldrar gick in i genom en stor dörr och man kom in i en av lång
hall, och där stod min bästa kompis Patrick jag och han skulle gå i samma
klass. Vi gick in i ett klassrum där det var en stor kateder med en massa
skriv häften bakom katedern stod bänkarna. Fröken hälsade oss välkomna till
Halltorpskolanoch jag heter Ann-Katrin Sen fick vi en massa skriv böcker.
Sen fick mamma och pappa skriva mitt namn på en skylt.

Sen i tvåan fick vi en ny lärare för att Ann-Katrinvar med barn så hon var
tvungen att sluta. Hon heter Stina Personhon hade långt blont hår och var
(ca) en meter och åttio centermeter lång.

I trean slog vi ihop vår klass med den andraklassen och jag fick nya
kompisar. I trean hade jag svårt för att läsa och skriva så när vi hade
svenska så fick jag gå ner till den så kallade hjälpklassen.

I fyran började vi att lära oss engelska men det var jag inte så bra på så
jag fick extra hjälp i det. Vi börjad planer skolresan och vi hade bestämt
oss för att åka till Göteborg och vi sparade 50 kr i veckan.

I femman tog jag två medaljer i skolturneringen. jag blev tvåa i
kulstötning och etta i terränglöpningen

I sexan var det sista året med denna klassen och det kändes tråkigt för vi
hade så bra samman hållning i klassen. Men det skulle va roligt att träffa
nya kompisar. Och jag hade fort farande svårt för att skriva.

Jag börja högstadiet!!

Sjuan: jag hamnade jämte en tjej som heter Barbro. Jag fick ny lärare och
det var svårt att lära sig alla namnen i början. Och man lärde känna
varandra efter ett tag

Åttan: Jag blev ner skickad till en hjälpklass för att jag inte kunde
koncentrera mig i den vanliga klassen tror jag. Och där fick jag hjälp att
lära mig stava.

Nian: I maj skall jag och min klass åka till Göteborg på klass resa och vi
ska åka vi skall var där i fyra dagar. Och jag har valt industrilinjen på
gymnasiet för då kan man bli svetsare och de är det jag vill.

”Bästa kompisen, Hej Då”
Jag gick i en underbar klass tillsammans med min bästa kompis ”Emilia”. Vi
hade alltid roligt tillsammans och hittade alltid på nya saker att göra.
Det var i trean.

Redan på vintern i trean fick jag reda på att jag skulle flytta till
Forsheda. Just då kändes det tråkigt och jag ville stanna kvar hos min
bästa kompis.

Alla kvällar och helger var vi i det nya huset för att få i ordning det. I
skolan berättade jag att jag skulle flytta. Du ljuger sa alla din mamma och
pappa har alltid velat bo här på Långetorp. Och jag svarade: vi ska flytta
till Forsheda. Klart att ingen viste var det låg, förutom Emilia hennes
pappa jobbar där på Nitator.

Vi slutade trean och allt var så vackert, jag och Emilia hade lika dana
kläder. Den kvällen var jag och Emilia ute länge och pratade om allt mellan
himmel och jord. För samma vecka skulle jag flytta. Det kändes tråkigt att
flytta i från sin bästa kompis, vi hade ju varit kompisar sen vi var jätte
små.

Dagen kom och jag skulle flytta, varje natt i Forsheda fick mig att längta
tillbaka. De första veckorna i Forsheda lekte jag med min lillebror.

Sedan träffade jag Patricia och vi badade tillsammans hela sommaren. Sen
var det tid för skolan att börja, mamma hade fixat så att jag fick gå i
samma klass som Patricia.

Första dagen i nya klassen var mycket spännande. Den nya skolan hade bättre
miljö och bättre lärare. På den nya skolan var alla trevliga, men jag
saknade min gamla klass och min bästa kompis. Min nya fröken, Lena, var ung
och snäll.

Det gick sedan snabbt framåt och det blev vinter. Jag hade inte talat med
Emilia på länge. Men en dag ringde Emilia och sa: Jag ska flytta till
Forsheda. Jag blev jätte lycklig och efter två månader flyttade hon hitt.
Emilia började i min klass och allt blev lite mer som förut. På fritiden
var jag med Emilia och Patricia, vi hade jätte roligt tillsammans.

Det gick fort, tiden mellan fyran och sjuan. Att börja på Västeräng var
inte det lättaste, man kände sig liten och blyg. Sjuan var nog det
roligaste året, den nya skolans miljö var inte den bästa men man hade
alltid roligt. Att tracka niorna blev en rolig del av vardagen också.

Jag var glad när jag började på Väster|äng för jag hade hamnat i en så bra
klass. Vi slutade sjuan och jag trodde aldrig att nästa år skulle bli lika
kul.

Men när vi sedan började åttan så träffar jag Annzan och vi blir genast bra
kompisar.

Senare in på året träffade jag Daniel, och blev direkt jätte kär. Hela året
umgicks jag med Daniel och Annzan.

Nu går jag i slutet av nian och umgås inte längre med Emilia och Patricia.
Men Daniel och Annzan har jag kvar.