År då uppsatsen är skriven: 2003

Mina Skolår

Jag var sex år gammal när började på lekis. Men det var ju mest lek och att
träfa kompisar visa av dom går jag fortfarande med tex Emil, Daniel,
Robban, Tim och Markus. Men sen att börja etan det var lite spänande att få
en riktig lärare och att få börja läsa, skriva och räkna. Räkna gick bra
för mig det lärde jag mig snapt, men inte att läsa och skriva, skriva
började jag väl också med i ettan men läsa började jag inte med för än i
tvåan. Vi fick faktis byta lärare efter etan för hon vi hade slutade. Men
det gjorde ingen ting för hon vi fick var mycket bättre än den gamla. Tvåan
gick jätte forte jag lärde mig att läsa då och allt var bra. Sän började
trean allt var rolig tills en dag då min bästa kompis Eliot sa att han
skulle flyta till Lindmark utanför uppsala. Det var inte rolig då vi
träfades två tre gånger i vekan minst. Efter halva tredje klass så flytade
han och det var väl inget mer med det jag hade lju ändå andra kompisar. Sen
när man skulle börja fyran så var det rolig att få börja på melan stadiet.
Man fick nya böker och börja forska mm. Och man fick som en ny täning igen
allt var nästan rolig igen. Det ända som var lite tråkig var att man var
mins igen alltså på melan stadiet. Men när jag började feman så var det
rolig igen för det började två nya i klassen Fredrik och Peter. Men jag
blev bättre kompis med Fredri. Vi blev också utbildade till Skolkamrater
men man blir inte det för än i sexan. Skolkamrater = på rasterna när man
går i sexan så ska man setil att det inte blir bråk på rasterna man kan
även för söka fiksa lekar. I början av sexan får vi prova i köket och på
dagiset det var lika rolig båda två. Lite senar på tärminen får vi åcka och
träfa Centrum skolans sexsor och Åbysödras sexsor. Första gången var vi på
Centrum skolan. Andra gången var på Åbysödra skola men det var presis inan
sommar lovet, men jag var skjuk den gången. Inan sjuan var det lite närvöst
med en nästa helt ny klass nya lärare och skola allt var nästan nyt. Men
jag kände redan ganska många. och det var sjuvan som nästan var det
roligate året hitils i skolan. Och åtan bara rulade på. Sen nu, nu siter
jag här och skriver om min skolgång. Den har varig jobbig, rolig och
spenande men överlag rolig.

Jonte Eriksson 9 A 8/3-03

Att byta skola/Att byta klass.

Vi gick sista terminen i sexan på Västgötaskolan.
Det var jag och min allra bästa kompis Sofie. Vi hade kännt varann sen vi
var fem år, vi gjorde allt tillsammans, vi hade till och med samma namn.
Men lärarna var tvugna att säga Sofie. B till mig och Sofie. M till henne,
men vi båda reagerade alltid.
Jag hade aldrig haft så kul med någon som jag hade med henne.
Sista terminen i sexan var vi bara fyra tjejer, men det var bara Sofie jag
kännt sen flera år tillbaka.
En dag i Mars ringde hon hem till mig och berättade att hon skulle till
Irland på semester, hon skulle vara borta i två veckor. Hon var både glad
och lessen.
Hon sa att hon inte ville åka utan mig men hon var sammtidigt glad för
våran favorit grupp Westlife var ifrån Irland. Men hon sa att hon lovade
att ringa.

Nu hade hon varit borta i en vecka, jag hade B-språk i Akalla skolan,
franska var det. Akalla skolan var den skolan vi hatade allra mest, så vi
båda hade sökt till Centrumskolan. Det var så tomt på lektionen utan henne.
Efter lektionen gick jag med dom andra tjejerna i sexan tillbaka till
Västgöta. När vi kommer fram så får alla utom jag gå in i klassrummet. Min
lärare Kristin sa att hon behövde prata med mig.
Vi gick ut och satte oss i ”grupprummet” och jag glömmer aldrig de orden
hon sa:
– Sofie. M. kommer inte tillbaka hon har flyttat till Irland, hennes mamma
har fått ett jobb som chef på ett hotell där.

Jag kunde inte säga något jag satt bara och stirrade, men sen kom dom
tårarna. Jag satt och grät.
Kristin sa åt mig att gå hem och vila. Jag trodde att mitt liv skulle vara
över, vi som skulle flytta till Frankrike tillsammans.
Jag gick hem men slutade aldrig att gråta.
På kvällen ringde telefonen det var Sofie, jag klarade inte av att prata
men jag försökte.
Hon berättade att hon inte visste någonting innan dom åkte, men att hon
kommer på Skolavslutningen.
Jag gick inte till skolan på en vecka, jag kännde mig helt död.

På skolavslutningen åkte jag till Arlanda för att möta henne.
Där gick hon med sina fyra syskon. Vi sprang imot varann och gjorde våran
klappramsa, som vi alltid gjorde när vi träffades.
Vi tog taxin till västgöta.
Jag visste att jag efter sommarlovet skulle få börja i Centrumskolan helt
ensam.
Sofie stannade hos mig i en månad medan hennes syskon bodde hos deras
morbror.

Nu går jag sista terminen i nian på Centrumskolan och har det jätte bra.
Jag har fått massa nya kompisar och det var inte alls så jobbigt att börja
en ny skola som jag trodde att det skulle vara.
Sofie och jag pratar i telefon två gånger i veckan och träffas tre månader
om året.

Mitt liv har förändrats jättemycket på bara några månader. Innan jag
flyttade var kompisarna, Emma och Lina, det enda som betydde något i mitt
liv.
Varje rast stod vi tre i ”vårt” hörn på skolgården. Det var alltid vi tre.
Vi delade allt och kunde prata med varandra om allt.
Jag minns en gång då vi pratade om framtiden. Vi drömde alla om att bli
kända och kanske ha något häftigt jobb utomlands.
I vår klass gick en tjej som heter Maria. Hon var ”en av de mobbade”, som
vi sa. Hon hade kommit ny till vår klass för några år sedan. Vi frös ut
henne direkt. Hon fick aldrig någon riktig kompis. Nu efteråt inser jag att
vi aldrig gav henne en chans. Emma, Lina och jag hade bestämt att hon i
alla fall inte skulle få vara med i vårt gäng. Jag förstod aldrig då hur
dåligt hon mådde. Jag fattade inte att det var jag som gjorde att hon mådde
så där dåligt.
Jag brydde mig inte mycket om skolan på den här tiden. Jag tränade sällan
till prov och gjorde inga läxor. Jag såg till att sitta brevid någon som
kunde. Jag blev riktigt bra på att fuska. Jag tittade på vad de andra skrev
och skrev av. Ingen märkte det.
Ja, så där var mitt liv, men en dag förändrades allt.
Jag kom hem från skolan. Mamma och pappa satt vid köksbordet.
– Hej, sa jag och smällde igen dörren.
– Hej vännen. började mamma. Kom och sätt dig här, det är något jag och
pappa vill berätta för dig. Det de berättade verkade otroligt i mina öron.
Vi skulle flytta! Jag visste att mamma inte trivdes i Stockholm, men att
flytta. Vi skulle flytta till mammas hemort Kiruna i Norrland. De hade
ordnat jobb och hus skulle vi åka upp och titta på i helgen. De pratade på
om hur bra allt skulle bli, men jag slutade lyssna. Jag bara tänkte. ”Var
det möjligt.? Flytta från storstaden Stockholm till en liten by i Norrland.
Från alla kompisarna här, upp dit, där jag inte kände någon.
Mamma och pappa frågade hur jag kände det. Jag kunde inte svara. Det var
helt ofattbart. Det här var sådant som hände i TV-såporna, men inte för
mig, tyckte jag. Jag berättade det inte ens för Lina och Emma den veckan.
Jag ville förstå det själv innan jag berättade det för dem.
När helgen kom åkte jag och mina föräldrar upp till min blivande hemort.
Jag hade vart dit förut, men jag hade aldrig sett på byn som jag gjorde nu.
Nu var den det minsta och fulaste stället i världen. Inga höghus och
tunnelbanor. Hur skulle jag kunna bo här? Huset var fint. Pappa köpte det,
och så fanns ingen återvändo längre. Då visste jag att det var verklighet,
att jag måste berätta för mina vänner.
Jag gjorde det på måndagen, på sista rasten. Jag hade inte gråtit på flera
år, men då var det nära. Jag kämpade för att tårarna inte skulle börja
rinna. Emma och Lina grät nästan också.
De följande veckorna var jag med mina kompisar så mycket jag kunde. Vi
gjorde mycket kul till|sammans, för vi visste att vi inte skulle kunna
träffas så ofta sedan. Hemma var det kaos. Det var flytt|kartonger
överallt. Mamma och pappa ordnade massa saker och var nästan otillgängliga
för mig. Jag hade alltid känt mig så självsäker och stark, men nu kände jag
mig liten och svag. Så kom dagen när jag lämnade mitt gamla liv i Stockholm
och klev in i det nya i Kiruna. Jag var hemma i vårt nya hus i en vecka,
bara för att packa upp allt och komma i ordning. Första dagen i skolan var
hemsk. Jag såg direkt att den nya klassen inte skulle passa mig. Den enda
som pratade med mig den dagen var läraren, Ingrid, hon var ca. 60 år och
ganska snäll.
Jag var totalt ensam, jag kände mig osynlig. När någon för en gångs skull
tittade åt mitt håll, kändes det som att de tittade igenom mig. I
klassrummet satt jag alltid själv, ingen ville sitta med mig. På rasterna
stängdes ”ringarna” när jag kom, jag fick inte vara med. Hemma var det
också jobbigt. Mina föräldrar jobbade nästan jämt. Det enda positiva var
att mamma var glad igen.

Så här höll det på i några veckor. Från att ha varit ganska populär och ha
kompisar i Stock|holm, till att bli totalt ensam och mobbad i Kiruna. Det
var för mycket för mig, jag skolkade en hel del. Jag låg hemma i min säng
och tänkte på mitt gamla liv. Jag saknade Emma och Lina, jag behövde dem
verkligen. En dag kom att det måste ha vart så här Maria kände sig. Ensam,
ledsen, mobbad och utfryst. Jag fick skuld|känslor. Jag hade vart en av de
som mobbade henne. Nu fick jag själv se hur det var. När jag mobbade Maria
hade jag inte fattat hur det kändes för henne. Jag hade aldrig tänkt mig in
i hennes situation. En lördag letade jag fram en gammal klasslista. Jag
slog numret hem till Maria. Hon blev nog helt chockad när hon fick höra att
jag ringde till henne. Det hade hon nog inte väntat sig. Vi pratade i
ungefär en halvtimme. (Så länge hade jag aldrig pratat med henne förut) Jag
bad om förlåtelse för det jag gjort och undrade hur hon hade det nu. Hon
berättade att hon skulle flytta igen. Hon hoppades att hon skulle få
kompisar där. För första gången förstod jag vad hon pratade om när hon sa
att hon var ensam och utanför.

Efter samtalet kändes det bra att jag sagt förlåt. Även om hennes liv inte
blev bättre för det.

I min paralellklass gick en tjej som verkade lite utanför, så en dag
började jag prata med henne. Hon hette Frida och var jätteschysst. Vi
umgicks mer och mer. Också på fritiden. Det kändes underbart att ha någon
att vara med igen. Frida och jag pratade om framtiden. Jag ville jobba med
att hjälpa de mobbade och ensamma. Min dröm var inte längre att bli kändis!

Många som byter skola byter från att vara illa behandlade till att bli
bättre behandlade. För mig var det tvärt om. Jag bytte från en väld med
många kompisar och vänner, en lycklig värld, till ett rent helvete. Jag
bytte skola mitt under en pågående termin, jag var 13 år och gick i 7:an.
Min pappa och jag, mina föräldrar var skilda, flyttade för att pappa fått
ett jobb i en annan del av landet. Innan flytten hade jag gått i en liten
skola där alla kände alla. Men efter flytten fick jag lov att gå i en
större skola med mer än dubbelt så många elever. när jag skulle gå till den
nya skolan första gången, frågade pappa om jag ville att han skulle vara
med mig i skolan första dagen. Jag sa nej. Min första lektion var SO. Jag
blev presenterad för klassen, och redan då kände jag elaka blickar från
vissa i klassen. SO var mitt favoritämne. De höll på med att lära sig om
forntida civilisationer, ett ämne jag redan läst på min gamla skola. Jag
svarade på massor med frågor, de flesta frågor var det bara jag som kunde.
Redan efter den lektionen började den psykiska terrorn. Jag över|östes jag
med hånfulla ord som ”pluggis” och ”missfoster”. Lektionen som följde SO:n
var NO, mitt värsta ämne. Jag hade aldrig tyckt om NO, det var bara så.
Läraren i NO gjorde inte det hela bättre. Han verkade njuta av att ställa
frågor till mig som jag inte kunde svara på. När lektionen var slut hånade
de mig istället för att jag inte kunde besvara NO-lärarens frågor. Dagen
fortsatte i samma tema. Värst var det vid lunch. Jag tog min mat och gick
och satte mig vid ett tomt bord. Strax efter att jag satt mig kom
mobbar|gänget och satte sig vid mitt bord. Först sa de ingenting men kom
snart igång med sin hagelstorm av förolämpningar och glåpord.
Avslutningsvis, innan de gick, hällde de ut min mat i knät på mig och
hällde min mjölk utefter ryggen på mig. Jag försökte att torka bort det
mesta på kläderna men jag luktade fortfarande brunsås och sur mjölk. Jag
vet inte varför de valde just mig som mobboffer, men jag var nog den som
verkade svagast och bräckligast. De gav mig öknamnet ”matmannen”. Namnet
grundade de på att jag alltid luktade mat och sur mjölk efter lunch.
Veckorna gick, alla i samma mönster, ända till den dag den psykiska
misshandeln kulminerade i fysisk. Det var en onsdag precis efter NO-
lektionen när mobbarna var som mest upptrissade av NO-lärarens frågor och
mina felaktiga svar. Kort efter lektionen började mobbarna om igen. Men den
här gången förolämpades jag tillbaks. Så här i efterhand kan jag säga att
det inte var alltför smart gjort av mig. De tvingade ner mig till
pojktoaletterna. Där började de slå och sparka mig till jag inte längre
kunde stå på mina sönder slagna ben. Jag låg där i en halvtimme innan någon
hittade mig. Jag sa att jag hade halkat. Jag blev körd till sjukhuset och
fick gipsa runt ett ben och en arm. Jag var hemma från skolan en månad till
brotten läkt. Det var den bästa tiden under högstadie|tiden, förutom loven.
När jag kom tillbaks till skolan innfördes en ny rutin: vattenlekar.
Istället för att ”spilla” mat på mig, så tog de ner mig till pojktoaletten
och lät mig dricka vatten till jag spydde eller så höll de mitt huvud under
vattnet så att jag nästan förlorade medvetandet. Månaderna gick utan att
någon lärare undrade varför jag kom till lektionerna och luktade spyor
eller var genomblöt. Det verkade nästan som om lärarna och skolledningen
inte ville se att mobbing, grov mobbing, förekom på deras skola. Ända sen
den första dagen efter bytet önskade jag att var tillbaks till min gamla
skola med vänliga lärare, mina kompisar och viktigast av allt: utan
mobbare.

Att byta skola och klass.

Jag går i klass 6A i Runsbäcksskolan. Jag tycker att klassen är helt okej,
jag menar jag vet ju inte om något annat. Vi är åtta tjejer och tretton
killar i klassen. Så killarna är de som styr. Det fanns bara två sexor i
Runsbäcksskolan. Och självklart så var ju alla killarna störtkära i ett av
tjejgängen i andra klassen. Jag är inte avundsjuk på nåt sätt. Men det gör
att vi tjejer i min klass inte blir tagna på speciellt stort allvar.
Killarna är snälla men rätt som det är kommer en taskig kommentar som får
ens självförtroende att åka rakt ner i botten och man känner sig allra
minst på jorden. Och om man gör, säger eller har på sig något som de inte
tycker om får man vet det direkt genom en nedlåtande kommentar. Jag tycker
inte att det kan kallas mobbing för det är likadant för alla åtta tjejer i
min klass mer eller mindre. Och dessutom tror jag ju då att en klass ska
vara på det sättet eftersom jag inte vet om något annat. Att göra muntliga
redovisningar inför klassen är det allra allra värsta jag vet, och det
sitter kvar än idag. Inte på grund av klassen jag går i idag utan för att
jag kommer tillbaka till sexan, då självförtroendet är som bort blåst när
man står där framför klassen.

En dag är det dags att välj skola till sjuan. Egentligen skulle vi ha bytt
skola redan till sexan men Strandbjörksskolan, dit nästan alla skulle
flytta, höll på att byggas om så vi fick gå kvar i Runsbäcksskolan ett år
till. För mig är det nästan själv klart att välja Strandbjörksskolan. Och
jag tänkte inte mer på det. Det här var i början av våren. Fram åt sommaren
fick vi gå upp till Strandbjörken och träffa vår nya klass. När jag kliver
in i klassrummet, uppe i Strandbjörken, slår en enorm känsla av ångest till
i mig. Jag känner direkt, och det är då jag bestämmer mig, att här vill
inte jag gå. Det är en klass på drygt trettio elever var av trio är
svenska. Jag känner ingenting negativt mot invandrare men vi har olika
kulturer och det krockar. Jag pratar med mina föräldrar och de håller med
mig. Under den här tiden rider jag på ridskolan Stallet. I min grupp, på
måndags|kvällar, rider en tjej som jag har blivit riktigt bra vän med. Vi
har jättekul ihop. Hon heter Magdalena och är lika gammal som mig. Hon har
berättat för mig att hon går i en skola som heter Kymmelsödalsskolan. Jag
kände redan till den skolan. Det är några killar i klassen som ska flytta
dit. Och min allra bästa vän har sökt till idrottsklassen och kommit in.
Jag vet vilken klass Magdalena går i det har hon berättat för mig. Så den
sommaren söker jag till kymmelsödalsskolan i stället.

I slutet av sommaren får jag veta att jag får börja i den klass jag valt, i
7C. Jag blir överlycklig och kan knappt berga mig tills jag ska få börja
skolan igen. Dagen då skolan börjar kom. Det bara spruddlar i mig av
förväntan. Jag går iväg för att möta Linda, min bästa vän, som ska börja i
idrottsklassen. När vi börjar närma oss skolan dyker en tanke upp som gör
mig illa till mods. Tänk om jag gör bort mig. Jag viftar bort tanken medan
vi går in genom éntre dörren. Vi går upp för trappan och in i aulan. Vi är
några va de första. Aulan fylls ganska snabbt. Rektorn går upp på scenen.
Han presenterar sig själv och de olika klassföreståndarna. Rektorn börjar
ropa upp namnen i den första klassen. När det är klart får alla upp ropade
namn gå med två lärare ut ur aulan. Jag tror att det är fyra klasser som
ropas upp. Sen kommer klassen jag ska gå i. Nu är aulan nästan tom bara två
mindre grupper med killar och en större med tjejer, där jag sitter bredvid
Magdalena. Då vänder sig en kille om några rader längre fram om. Han
blänger på mig och säger:
– Du är den nya tjejen va! Det var ingen fråga förstod jag direkt. Jag
kände en stark känsla av att springa där ifrån. Han vände sig om igen och
rektorn började ropa upp namn. När det var klart gick vi med två lärare upp
till ett klassrum. Jag höll mig nära Magdalena som var min trygga punkt i
den nya okända miljön. När jag satt där i klassrummet vågade jag för första
gången titta runt på mina nya klasskompisar. Min blick fastnade på en grupp
med fyra tjejer som satt en bit fram. Jag förstod på en gång att de där är
klassens populära tjejer. Jag dömde snabbt och tänkte de där kommer inte
vara roliga att tass med. Men du så fel jag hade. Jag har ganska lätt att
skaffa mig vänner och på bara några dagar var jag en i deras gäng och jag
fick speciellt en vän, Katrin. Hon är idag den allra bästa och käraste
vännen jag någonsin haft.

Jag kom ihåg killarna i min föra klass och trodde de här skulle vara lika
danna. Så jag höll mig på vakt. Men allt eftersom tiden gick upptäckte jag
att de verkligen accepterade mig och ville vara mina vänner. Men jag höll
mig fortfarande på vakt. Visst de retades lite men det var bara på skoj.
Tack vare mina tidigare upplevelser hade jag lärt mig vad som var dumt att
göra och säga och det gjorde mig ännu mera accepterad hos killarna. Än idag
försvinner självförtroendet när någon kille från min gamla klass pratar med
mig i korridoren. Jag avskyr dem inte på något sätt. Men nu för står jag
vilken dålig klass jag gick i då. Och jag bara älskar den klass jag går i
nu. Det är den bästa man kan ha. Jag känner mig alltid trygg och
självförtroendet är nästan på top. Vi har jättekul tillsammans. Att gå till
skolan blir jätteroligt tack vare alla finna personer i min klass. Och jag
kommer aldrig glömma hur härligt det käns att vara accepterad för den man
är, för den humor man har. Och jag fasar för den dag då vi måste splittras
för att börja på gymnasiet. Det här skol- och klassbytet är deffenitivt en
av de upplevelser som gör mig till den jag är idag. Allt det bra har
självklart påverkat mig posetivt men även det dåliga har påverkat mig på
ett posetivt sätt. Så jag är skylldig den här klassen ett stort stort Tack!

Mina Skol år

det käns som i går men endå var det sex år sen jag började i den
här i skolan.Det är mycket roligt som har hent under mina skol år fast allt
har gott så fort. Nu går man i nian det är vell ganska kul fast man vill
ändå till baka till minena. Jag komer ihåg när man lekte vid gungerna och
när vi såv i klassrumet eller när vi åkte till örn bovet! Ja jag kan prata
hur mycket som helltst om allt kul jag haft i skolan. Åren går så fort man
henger inte med det var sex år sen men det käns som sex dagar sen. Och om
ett par år så börjar jag joba det käns som en lång venntan fast sex år är
ju en lång venntan men det så fort! Jag kanstje upp repar mig men jag kan
inte tro att allting har gott så snabbt! Och det var i ottan jag började
här i bas så det är inte lika monga minen i det här klassrumet men kul i
bas det är det men den klass som jag har mest minen är 9D. Fast det är som
att jag inte käner dom lengre. Jo visst har jag kontackt med några gammla
kompisar men dom anndra käner jag inte lengre fast jag känt dom så monga
år. Det är lite konstit att det är så. Jag komer ihåg en rolig sak när vi
åkte till barnens ö när jonas och jag åkte kanot och när några i min klass
också åkte kanot dom var så monga i kanoten att den vellte och sköngk å vad
vi skrattade dom som sköngk började grina det kul tyckte jag. Vi hade en
lärare som var äcklig som fan han hade svett ringar i armhålerna hålerna å
han skrek och hade sig det var ingen bra lärare. Så vill jorde så att han
fick sluta. Jag har haft jette kul under mina skolår Hej då!

Mina skolår

Från det att jag var 5 och gick på lekis till det att jag var 11 och gick i
sexan gick jag i en skola som hette Skogsduvan. I den skolan kunde man bara
gå till sexan och det var tur det!
När jag gick i fyran hade jag jobbat upp mig ända till sexan. Kompisar hade
jag inte så många av i min klass, de flesta gick en eller två klasser över
mig. Så det blev ett ganska naturligt beslut att hoppa över femman och gå
direkt till sexan. I sexan hade jag alla mina kompisar. Vi var en väldigt
liten klass, vi var bara 12 stycken. Och av dessa 12 var bara 4 killar, men
ändå stod vi varandra så nära. Vi ordnade fester ihop, vi var på Gröna Lund
tillsammans. Och hela tiden hade vi så otroligt kul ihop, aldrig hade vi en
lugn stund! Sen kom den dagen då vi skulle splittras. Det var avslutningen
i sexan. Många av oss grät. Av alla oss var det bara 5 som skulle till
samma skola: Sandsbrohed. Sommarlovet gick snabbt förbi, jag hade varit
nervös hela sommaren! Jag hade hört så mycke om Sandsbrohed, både bra och
dåliga saker. Sen kom den dagen, första dagen i den nya skolan. Det visade
sig då att av oss 5 som skulle gå i Sandbrohed så skulle 4 av oss gå i
samma klass! Vi var så glada att vi hade varandra. Vi letade oss fram till
rätt klassrum. Där satt redan resten av klassen. Jag kunde känna hur jag
blev alldeles röd om kinderna. Hjärtat bultade värre än någonsin! Fröken
bad oss att komma in och sätta oss, så de gjorde vi. Alla andra stirrade på
oss som om vi kom från yttre rymden medans vi sakta gick och satte oss på
de utspridda lediga platserna. Leendet på vår nya lärare, Anita, försvann
plösligt. Hon blev stel och tittade ilsket på de andra i klassen ”Och det
här året ska det inte vara lika mycket strul som det var förra året! Är det
förstått?!” – Skrek hon högt och tydligt. Ingen svarade. Någon nickade till
lite, men det var fortfarande ingen som svarade.
Det blev tyst en kort stund och sedan började alla i hela klassen skratta.
Även jag. Anita himlade med ögonen. Jag förstod inte vad det var med henne!
Var hon bara en gammal surkärring eller hade hon någon annan erfarenhet av
klassen?
Ja, den frågan har jag i alla fall svar på nu i efterhand.
De första veckorna var lite stökiga, men jag tänkte att det nog skulle gå
över. Alla var vi ju lite spralliga så här efter lovet. Men detta stök bara
fortsatte att förvärras. Till slut var det så kaotiskt att rektorn samlade
in alla föräldrar till ett krismöte. Vad som sas där är för mig en gåta,
men vad jag i alla fall fick höra dagen efter var att de var några som hade
blivit randiga om baken.
Men ändå skedde ingen förändring. Vissa elever kastade ut stolar genom
fönstren och efter ett tag kastade de tillochmed ut andra elever. De var
helt ur kontroll! Jag kännde genast att jag ville bort. Mina föräldrar
talade med rektorn om att byta klass, men varken andra lärare eller elever
ville ha något att göra med någon från klass 7 D. Det var då jag bestämde
mig för att söka till Vasaberg.
Jag kom in! När jag berättade de för klassen blev jag utbuad och de skällde
på mig för att jag skulle till en ”rasseskola”. Jag brydde mig inte.
Sommarlovet kom och gick. Sedan var det dags igen! Ny skola, nya elever.
Hjärtat bultade värre än någonsin. Jag fick presentera mig högt inför
klassen. Den verkade bra, mycket bra. I alla fall i gämförelse med min
tidigare skola. De kommande dagarna studerade jag dom noga. De var mycket
trevliga och lät mig komma in i gänget direkt! Att söka hit var nog det
bästa vad jag gjort i mitt liv. Nu går jag sista terminen i nian och ska
snart börja på gymnasiet.
Och vem vet vad som kommer att hända då?

MINA SKOLÅR

Grundskolan, som under halva vårt liv hittills varit nästan som vårat andra
hem, ska man nu lämna. Kommer man sakna den? eller inte? Jag minns första
dagen i skolan. Den för full av nyfikenhet och förhoppningar. Man tänkte
inte lika mycket på att man skulle börja skolan. Utan man såg det mest som
en tid av att vara med sina kompisar som man känt redan sedan dagis.
Dagarna vara fulla med lek och lätta lektioner, man insåg inte då hur lätt
man hade det. På rasterna lekte man för det mesta häst, förutom jag då som
tyckte att stå i ett låtsas stall och gnägga inte var speciellt roligt. Så
det blev att man var ensam ibland om det inte var någon annan som tyckte
som jag vid tillfället. Men även om man var ensam ibland så kände man sig
inte ensam. Eftersom vänner kom och gick, man hade alltid någon att vara
med och man stod mycket närmare sin familj då. I tvåan var det samma sak
lätta lektioner och långa raster.
Under Ettan och Tvåan gick min klass i johansdalsskolan, en väldigt liten
skola årskurs 1-3. Vi hade en egen liten matsal och en egen liten skolgård.
Allt var så tryggt då. Sen i trean skulle vår gamla skola läggas ner och vi
fick flytta till nybyggda lokaler här i Mundelsödal. Under det året
förändrades mycket. Vi började i en helt ny skola med större skolgård som
vi nu skulle dela med barn från årskurs 1-6. Vi hade inte våran egna lilla
matsal längre utan vi var tvungna att gå till högstadiets matsal. I och med
allt detta blev miljön i skolan helt plötsligt inte lika trygg längre. Det
var mycket äldre barn bland en nu och man visste inte riktigt vad man fick
göra, var man fick vara eller vad man fick säga. Detta gjorde att man blev
lite tillbakadragen och blyg och man var inte längre äldst och störst som
man hade varit förut. Men vännerna var de samma och inga grupperingar eller
skillnader mellan tjejer och killar var lika tydliga som de blev i fyran.
Jag minns fyran som en ganska förvirrande tid, man var fortfarande barn men
endå inte. Det var som en slags förtid till puberteten. Man började känna
annat än vänskap till killarna och grupperingar bland tjejerna blev allt
tydligare. Man kunde nu se skillnad på vilka som hade mest kompisar eller
inte. Fyran blev också en stor omväxling eftersom man fick en ny lärare,
som det inte gick allt för bra för tyvärr, man hade inte längre den där
trygga, snälla läraren som man hade haft oläsliga ord . Femman minns jag
inte så mycket av däremot, det var då man fick mens och började oläsliga
ord sig. Det var under sexan mycket hände. Det var då alla prov kom och
man skulle börja läsa språk i högstadiebyggnaden. Det var nog under sexan
man lärde sig mest under hela tiden man hade gått i skolan. Det var då man
började förstå att skolan var på allvar och att man var tvungen att kämpa.
Inte bara skolan förändrades, relationerna mellan människorna i klassen
förändrades också. Folk blev tillsammans med varandra och man märkte
tydligt hur vissa människor förändrades en del började gå på fester och
tjuvrökte medans andra fortfarande var kvar på den där lite barnsliga
nivån. Jag har ofta hört uttrycket antingen var man fjortis eller så var
man tönt. Jag antar att jag utser mig själv då till tönt.
Sen i sjuan skulle man ju börja högstadiet och det var man mycket nervös
för, allting skulle ju vara nytt, nya lärare, fler ämnen, man skulle vara
yngst igen och man skulle få skåp. Alla tyckte att det var en jättestor
grej fast det var det inte. Sjuan var inte alls en så stor förändring som
man trott, förutom omgivningen. Alla var likadana som i sexan och
skolarbetet var inte speciellt mycket svårare. Det var i åttan alla
förändrades det var då man fick sin egen stil, sina egna åsikter och det
var så man började umgås med dom som man idag kallar sina riktiga vänner.
Skolan blev också allt hårdare, mer läxor och prov och det var då man
verkligen kände skillnaden mellan högstadiet och mellanstadiet. Man blev
mer självständig och jag tror att under åttan var då de flesta mognade och
hittade sin egen roll i klassen som man trivdes med. Nian som jag går i nu
har tiden bara flygit förbi, man kommer knappt ihåg vad vi har gjort under
den här tiden. Det har inte hänt något nytt i klassen förutom att många av
killarna har mognat. Det är nu under dom här sista månaderna som man börjar
känna pressen komma. Det är massa slutprov och man börjar tröttna på
grundskolan. Man vill uppleva något nytt, träffa nya människor och komma
bort från Ronneby. Kommer man då sakna det eller inte? Ja, till viss del,
samtidigt som man vill träffa nya människor så kommer man sakna alla dessa
vänner som man växt upp med.

1. Mina skolår

När jag tänker tillbaka på tiden från dem första skolåren så gick jag i
Gösbäcksskolan. Jag kom ihåg första dan när det var upprop. Jag var jätte
nervös men inte så mycket rädd. Det kan nog bero på att förskolan var en
liten prövning innan själva ”skolan” startade. Jag kom ihåg att vi gick in
i klassrummet, som jag sedan skulle ha från årskurs 1-3. Vi elever bildade
olika små grupper vid oläsligt ord . Medans våra stolta föräldrar fick
oläsligt ord vid oläsligt ord och se glada ut för deras barn
äntligen skulle börja skolan. Det vi fick göra var att rita på ett papper
det första man kom och tänka på. I mitt fall blev det ungefär som ett berg
med tre stora stenar även och fråga mig inte varför den bilden jag fick i
huvudet kom nu till papperet. Efter att man ritat klart skulle man redovisa
vad man hade gjort. När det var min tur att berätta så förklarade jag vad
jag tänkt på när jag ritade bilden. Alla skrattade och tyckte att det var
kul och det tyckte jag med. Och detta gjorde att den jätte stora klumpen av
nervositet oläsligt ord funnits innan nu försvann och fram kom istället
en självsäker rolig Daniel. Första skoldan blev trots allt bra och det
verkade ju funka med att man bara har lite fantasi. En sak som jag sedan
frågade dan efter när det var riktig skoldag var en verkligen intressant
fråga då. Och det var att om det verkligen var sant att det fanns rast. Att
börja skolan var nu passé nu gick man i skolan och var stor tyckte man. Men
det var en sak som har orsakat problem hela låg och mellanstadiet i
princip. Det börjar med att vi sitter i klassrummet och mina lärare
berättar att vi ska till stan på en utflykt jag kom inte ihåg riktigt vart
i stan det var. Alla i klassen skrek ja!!!! och började peta på varann och
blev barnsliga som visst är helt naturligt. Jag blev också glad och tänkte
(ja va kul). Men då visste jag inte vad som skulle komma dom 4 närmsta
åren. Utflyktsdan kom och vi skulle till stan. Vi sätter oss på bussen och
far in mot min blivande värsta mardröm. Vi kommer in till fridhemsplan går
ner till perrongen och väntar ivrigt på tåget. Tåget kommer och alla går in
och sätter sig. Vi kommer fram till en station och går av nu är det ruskigt
nära. Vi går på perrongen och kommer fram till rulltrappor. Höga
rulltrappor och det säger stopp. Jag kan inte åka jag har fobi för
rulltrappor. Och jag kan inte åka det går bara inte skräcken för höjden är
för stor så detta betydde att en lärare var tvungen gå med mig och åka hiss
eller gå runt på nåt vis. Detta var ju ett jobbigt problem dem första åren
det blev ju bättre och bättre men det tog tid. Idag har jag inga problem
med höga rulltrappor. Fobin har jag klarat av och det kan jag nog känna mig
lite stolt för även fast om man tänker efter så är det egentligen inte så
farligt. Låg och mellan stadiet har för mig varit jätte bra inte minst
naturen som ligger runt omkring. Jag gick ju i Gösbäcksskolan innan jag kom
till oläsligt ord . När man gick i oläsligt ord så var dem största
eleverna läskigt stora och man själv var pytteliten. Det man tänkte var att
få bli lika stor som dem. Och oläsligt ord lika kom ju. I sexan fick
jag ett av mina största uppdrag jag någonsin gjort. Vi höll på med kampanj
angående barnarbete i Pakistan. Och det började med att vi gjorde planscher
med fakta och bilder och sedan var det tänkt att man skulle redovisa detta
i gympasalen för hela skolan. Men detta skulle bli ännu större. En tjej som
var från oläsliga ord såg det här och blev jätte intresserad. Så hon
ordnade en uppvisning i Hässelby centrum där vi i gruppen skulle få
framföra dikter vi hade gjort som handlade om barnarbete. Och självaste jag
skulle vara konferencier. Det var jätte stort. Det var rätt mycket folk och
det var nervöst men det gick jätte bra. Dem här dikterna trycktes sedan i
små böcker och kom ut sedan ialla skolor här i hässelby för två år sedan.
Inte nog med det där uppträdandet i Hässelby centrum få var vi också hos
komunfullmäktige, och framförde våra dikter. Och inte nog med det så var
det också oläsligt ord i radio. Det blev stora evenemang med detta och
jag var riktigt nöjd med vad vi gjorde och hur vi framförde det. Det man
kände och känner är stolthet och att ha gjort nåt bra. Men nu går jag ju
som sagt i 9: an i Gösbäcksskolan. Gymnasiet närmar sig och jag längtar
väldigt mycket till att få komma dit det känns som jag är bakom en tröskel
och vill komma förbi den och tröskeln i det här fallet är tiden. Men det
gäller ju att förvalta tiden bra med bra läxläsning och mycket fokusering
och koncentration på lektionerna. Jag har inte bra betyg nu men vill
verkligen höja dem. Det är ju inte så smart att börja jobba sista terminen
som det känns oläsligt ord som jag gör. Men jag ska kämpa för att få
upp betygen. Och gymnasiet tänkande har det ju vart mycket, om man kommer
in, hur det skulle vara att gå där, och att träffa nya människor som ska
bli jätte kul och bra för en själv. Jag tycker att min tre år här i
Gösbäcksskolan har vart bra inte jätte bra och inte jätte dåligt. Men jag
tycker att min sektion nummer två har haft dem bästa lärarna helt ärligt
det tycker jag faktiskt. Men jag har också fått bra kontakt och bra
kompisar under dem här tre åren. I början kom ju jag, Nicke, Magnus och
Pelle och kunde stötta varandra och det har vi gjort under dem här tre
åren. Och jag tycker det har gått riktigt fort det känns så. Men jag tycker
ändå att Gösbäcksskolan har vart en bra skola och den kommer jag att minnen
ifrån. Mina tre år är snart över här i gösbäcksskolan och det känns bra.
Hoppas bara det ska gå bra i framtiden för mig. Jag spelar ju ishockey på
sidan om och det har väl funkat rätt bra med kombinationen hocky-skola. Och
jag hoppas även det gör det i framtiden så jag kommer kämpa på.

Jag valde punkt: 2 och lite 3
Jag bodde i Ange när jag var liten på en lite väg som heter Orustvägen. Jag
bodde på 29:an och min bästa kompis då Niklas bodde 27:an. jag är 3 månader
äldre än honom. När vi skulle gå första dagen i skolan var vi 7 år. Vi åkte
till skolan med våra Mammor. Det var inte så pirrigt att börja skolan för
att man kände dom flesta i sin klass så man kände sig ganska trygg.
Skolåren gick inget speciellt hände. Jag hade börjat spela fotboll som dom
flesta. Jag va faktiskt bland dom bästa i mitt lag. Ungefär när jag gick i
3:an när jag var 9 år sluta jag med fotbollen jag tyckte träningarna var
tråkiga. Allt gick bra i skolan också men sen en dag på sommarlovet när jag
och Pappa var på landet så sa han att han och Mamma skulle skilljas. Först
trodde jag att han skoja men ju mer jag låg där och tänkte på det så
förstod jag med tiden att det var sant. Vi kom hem efter någon vecka eller
något så började vi göra i ordning allt för flytten. Vi gjorde i ordning
alla rum ,mitt rum mina systrar os.v. Jag hälsa på den här klassen innan
jag börja så jag fick se hur dom hade det.. Dagarna gick vi var runt och
kolla på en massa lägenheter som vi skulle bo i. Mamma och Pappa skulle ha
en egen lägenhet var men dom är fortfarande vänner. Så när vi hade fått i
ordning allt och flyttat så var det jag, Mamma och mina systrar Caroline
& fastän & är skrivet med ett o och ett streck inunder Carin som bodde
tillsamman men det var bara där temporärt tills Caroline & fastän & är
skrivet med ett o och ett streck inunder Carin hade en egen lägenhet. Dom
bodde där ett ganska bra tag, Men så en dag var det dags att gå min första
dag i skolan. Jag var väldigt nervös. När jag öppnade dörren till rummet
där man skulle hänga av sig jackorna var min puls uppe i 120 slag i
minuten. Jag gick in ingen brydde sig speciellt mycket, tror jag vissa bara
kolla på och undra vem jag var, och vissa kom fram och hälsa. Det vär väl
som i vuxenlivet man skaffa sig vänner och fiender, Men efter några dagar
hade jag flyttit in ganska bra. Jag hade börjat på innebandy i Lagosö FK
men dom flesta i min nya klass spela i FK Järnet då som var bättre. Dom i
min nya klass fråga om jag ville börja där men då kom Imir tillbaks från
Cypern som jag inte träffat än, han sa att det var över 2000 i kö, som
vänta på att få komma in i laget som jag för övrigt inte trodde på. Men han
sa att han kunde få mig före den där ”kön” jag hade ju mina ”kontakter”
(Imir). Men så småning om så börja jag i Järnet. Tiden gick jag hade hittat
en kompis där jag bodde nu också han heter Markus Costos. Det var igenom
honom jag fick kontakt med fotbollen igen. Så småning om hade jag börjat på
fotboll i Lagosö FK. Allt gick bra i skolan nu också det enda som var lite
knepigt va matten den hade jag det lite svårt med. Efter ett år med klassen
så var det inte så speciellt längre det var som om jag hade gått i den här
klassen jätte länge. Nu var det ett nytt år med klassen 6:an skulle börja.
Vissa hade blivit bråkigar för vissa hade det fått det svårare i skolan.
6:an var inte ett så speciellt år inget hände som förutom att vi var ute på
utflykter och sånt. Sen när vi börja 7:an då hade vi börjat högstadiet då
var vi värsta ”coolingarna”. Alla nior tyckte sjuorna var jobbiga och det
förstår jag i dag varför. Man går runt där och tror att man är störst bäst
och snyggast. Det var nya lärare och nya elever på så sätt att vi gick
tillsammans med 8:or och 9:or. Också fick man skåp ny också det var lite
häftigt. Men så började 8:an som alla sa skulle bli det jobbigaste året på
grund av att man skulle få sina första betyg. 8:an var ganska rolig för att
då var man näst äldst i skolan. Men det var ändå ganska många prov men det
gick ändå bra. Hela den här grejen med att byta klass och skola är inte så
stor som man tror. Det gick bättre för mig när jag bytte klass och skola
för att man kan börja om på nytt jag var nästan en lite bråkmakare på min
föra skola jag hade fått som en stämpel som sa att jag var en bråkmakare.
Jag fick i vissa fall skullden för något jag inte gjort. Så nu kunde jag
börja om som nu spelar jag fotboll och innebandy jag har bra kondition. Jag
tycker båda sporterna är roliga. Vem vet? Om jag hade gått kvar i
Lassisskolan hade jag kanske blivit en bråkmakare i högstadiet också, vem
vet? Men nu snart när jag ska börja gymnasiet ser jag mer fram emot det för
att det verkar så mycket annorlund man får göra andra saker det är liksom
inte samma tuggande. Jag har liksom fått en ny start på livet tack vare att
jag böt skola. Jag tror faktiskt att jag har haft roligare i den här skolan
än dom andra haft i min gamla klass som nu går i Västerängbyskolan.
SLUT!!!

Egna reflektioner några av generell karaktär. Språket torftigt utan
imperf. böjn. o styckeindelning