År då uppsatsen är skriven: 2003

Att byta skola/Att byta klass

Lille Jimbo hade nyss flytt från sitt hemland i Afrika, han hade förut bott
i Namibia, med sin familj hade de flytt till Sverige, till detta kalla och
frusna land, lille Jimbo kände igen orden, han försökte att bokstavera och
uttala meningen, ”Wwel kaamen tel Sverigeen” knepigt tänkte han. Lille
Jimbo kände sig inte hemma här, han trivdes inte alls, han ville bara hem
igen.

Han kände verkligen vreden och förtvivlan i sig. Han ville tillbaka till
Afrika men han visste bara att det ändå var en massa krig där i sitt
hemland. Han visste inte hur det skulle vara att komma till ett annat land
som flykting, Men det skulle han snart få veta. Lille Jimbo hade gått i
skolan förut, när han bodde i Afrika. Han hade lärt sig lite engelska, men
det var inte mcyket, han hade även lärt sig lite matematik men det var inte
heller så mycket.

Lille Jimbo hade tre systrar och två bröder och sin mamma kvar i livet, han
hade även haft två andra syskon och en far men de hade blivit avrättade. Nu
bodde de i ett litet hus för flyktingar, det fanns en massa andra människor
där, flyktingar från andra delar av världen. När lille Jimbo satt där med
sin familj, fick han syn på en liten ensam pojke, den lille pojken var i
Jimbos ålder. Jimbo gick fram till den lille pojken, han var mycket ledsen,
och frågade på en dålig engelska, – How are you? Den lille pojken var tyst,
han sa ingenting, han var livrädd och chockad, den lille pojken tog upp ett
gevärsskott ur sin ficka, han placerade gevärsskotet på golvet. Sedan brast
han i gråt.

Lille Jimbo kramade om honom. Tiden gick och våren kom, träden blev gröna
och blommorna vaknade till liv, våren hade kommit, Jimbo och hans familj
hade levt i den lilla flyktingförläggningen för ett långt tag nu. De trodde
att de skulle skickas tillbaka till Afrika igen, lille Jimbo visste att det
skulle gå bra nu. En dag var det en polis som kom in till
flyktingförläggningen han hade ett papper fram för sig som han höll i
händerna och han ropade upp namnet Mmbasa Jemi Nabo, det var Jimbos mamma.
Jimbos mamma reste sig upp, polisen bad henne att komma fram, hon tog lugna
steg, hennes hjärta dunkade snabbt.

Jimbo satt kvar på golvet med sina syskon, polisen sade till kvinnan, – kom
med här frun, hon vägrade att följa med polismannen, hon vände sig om och
sade – family!, då gick alla syskonen upp, de gick till sin mamma och
följde med henne. Utanför väntade en stor buss, Jimbos familj gick in i
bussen, sedan bar det iväg. Efter ett par timmar stannade bussen vid ett
stort hus. Det var ett polishus de hade kommit till, mamman gick med
polisen in i det stora huset, efter att de hade gått genom de alla tomma
hallarna kom de fram till ett rum. Där inne satt två manliga poliser med en
massa papper de hade även en tolk som kunde tala svenska och afrikanska.

”Okej frun, nu ska vi se här” sade han och kollade på pappret framför sig.
Tolken översatte det vad polisen sade. – Ni har varit i Sverige i ett
halvår nu, om jag förstått saken rätt?, tolken översatte och mamman bara
lyssnade. – Okej, så ni har en familj här också? tolken översatte allt, och
mamman nickade upp och ner med huvudet. – Men då var det inga större
problem då, frun, sade polismannen och gav ett leende.

Den andre polismannen höll tyst. När de öppnade dörren för henne sade
polismannen – Just det ja, det glömde jag nästan, här har ni era pengar era
bostadspapper och försäkringspapper ni har även fått livstidsasyl här i
Sverige, tolken översatte allt. Hon blev glad, och flinade utav lycka, när
hon kom till bussen följde polisen och tolken med.

Mamman berättade om vad som skulle hända. Hela familjen tjöt utav lycka, de
skrattade och var lyckliga. Bussen körde iväg igen, efter ett par timmar
kom de fram till ett bostadsområde. Tolken skulle hjälpa familjen med
ekonomin, hyran, avgifterna och mycket annat. De hade fått möbler och en
TV, det var inga välskötta möbler, dom var mycket slitna. Efter att första
veckan hade gått skulle syskonen börja i skolan. Syskonen var äldre än
Jimbo, Jimbo fick börja i femman.

Det var verkligen inte så lätt för honom första dagen i skolan, hans
klasskompisar var taskiga mot honom, när han då kom in till klass rummet på
morgonen, första dan kollade alla på honom. Fröken kollade också på honom,
– hej Jimbo, sade fröken – kom fram här så att alla får hälsa på dig, han
fattade inte ett dugg om vad hon menade, men han gick med lugna steg fram
till fröken. Han kollade ut över klassen, plötsligt sade alla barnen – Hej,
Jimbo!, han visste inte vad han skulle säga, men han visste att det var en
hälsning.

Ha sa lite lågt – Gambo, som betyder hej på afrikanska, alla barnen
skrattade. Fröken visade platsen åt honom, när han satte sig ner somnade
han på direkten. Han kände sig inte hemma. Vid dagens slut, när han kom hem
la han sig på sängen och tog ett djupt andetag, och andades ut. Hans mamma
var hemma, han ville aldrig mer gå tillbaka tänkte han.
Nu hade det gått några år, Jimbo hade lärt sig svenska och hade bra betyg i
skolan. Han började även sporta och blev en bra basketspelare, han spelade
i ett topplag, några år senare blev han skjuten till döds, bara 20 år
gammal.

Hej Skolministern.
Innan jag börjar klaga på allt som är fel, så vill jag först berätta vad
som är bra på våran skola. För det första så tycker jag att vi på våran
skola har börjat förebygga mobbning jätte bra. Det är ju jätteviktigt att
alla trivs i skolan. För det andra så har lärarna verkligen hjälpt till,
för dom som har det lite svårt i skolan. Genom att sätta dom i en mindre
grupp. Jag går själv i den gruppen och jag älskar dom lektionerna vi har
med gruppen, för det är så tyst och man kan verkligen fokusera sig på sitt
arbete. Och för det tredje så tycker jag att vi har ganska bra skolmat, man
kan alltid äta något.

Nu till dom grejerna jag vill klaga på. Hur kan ni se till att vi har så
bra förebyggande program mot mobbning, Men inte de andra skolorna. Ja just
det jag syftar på Långaslättskolan. Det är helt oacceptabelt att hänga ut
en fyra genom ett fönster. Det är också helt oacceptabelt att spöa på en
kille i nian bara för att han dansar balett. Detta skulle aldrig ha hänt om
långaslättskolan skulle haft ett bättre förebyggande program mot mobbning.

Varför tror du att det är så många som har dåliga betyg i t ex Areby? Jo,
för att dom aldrig får lugn och ro på, på lektionerna. Ni måste se till att
de får lugn och ro, kanske genom att sätta dom i mindre grupper.

Vi borde inte ens ta upp skolmaten i t ex Gustavsbrantskolan, för det gick
inte ens att äta. Till och med sexförbrytare, kvinnomisshandlare och
mördare får bättre mat än i vissa skolor. Är dom värda det? Är de.
Varför lägger ni bara era resurser på stadsskolor? För det måste ju vara
något fel, när jag inte kan klaga på något i min skola. Medans andra elever
i andra skolor kan klaga på tusentals grejer.

MVH.
772129

Att byta skola/Att byta klass

Inan jag byte skola till Viksby så gick jag i mattberga skolan. Mattberga
skolan är en skola som ligger i Mattberga utanför Sala. Jag har spelat
hockey sedan jag var 5år gammal och jag älskar spelet. När jag gick i
femteklass i mattberga fick jag höra att det finns en hockeyklass från 6:an
på viksby skolan. Självklart blev jag intresserad och sökte dit. Jag fick
först provspela och sedan intervjuade dom mig. Dom ringde också till min
lärare och frågade hur jag var i skolan. Efter många veckors väntan så fick
jag ett brev med svar. Jag öppnade brevet och läste det. Jag kom in i
hockeyklassen och jag var över lycklig. Dagen efter i skolan medelade jag
min lärare om att jag komit in och ska byta skola när vi börjar 6:an. Hon i
sin tur medelade klassen att jag skulle byta skola.

Sommarlovet kom och jag ville bara att skolan skulle börja igen. Dagarna
var sega och jag tränade nästan bara om dagarna. Efter ett långt sommarlov
så började skolan till sist.

Första dagen iskolan fick jag träffa alla i min klass. Alla killar tjände
jag redan, för dom spelar jag hockey med på fritiden i Almvik is eller Ais
som vi kallades då. Men tjejerna hadde jag alldrig sätt förut och jag
tyckte att det skulle bli kul att lära käna dom. Efter en vecka i min nya
skola skulle jag på klassresa med min gammla klass. Jag ville inte åka med
för det var så roligt i min nya klass. Men det var försent att ändra sig
nu, jag var tvungen att åka med. Vi var borta i fem dagar och helatiden
ville jag hem.

Den här skolan som jag går i nu är mycket bätre än min föra skola.
Klasserna på den här skolan är också mycket bätre.
Det var också här i skolan som jag träffade min flickvän. I min föra skola
fick man inte göra något. Klasserna var också väldigt tråkiga. Lärarna på
den här skolan är också mycket bätre.
Det ända som jag tycker var bätre i mattberga var maten. Jag trivs väldigt
bra här i den här skolan och hoppas att det blir lika bra i gymnasiet.

Mina Skolår

Många tänker ju på olika saker när dom hör ordet skola. Själv tänker jag
såklart på Gårdsskolan, skolan jag gått i från fyran och uppåt. Det mesta
jag minns från min skoltid minns jag härifrån. Men såklart minns jag också
lite från lekskolan till trean då jag gick i Gustav Vasa. Men dom minnena
kan ju inte jämföras med dom jag har från Gårdsskolan.
En sak jag kommer speciellt ihåg är när jag gick i Gustav Vasa,
då var jag en riktig upprorsmakerska, då fick jag hela min klass att
strejka utanför klassrummet och vägra gå in. Andledningen till detta uppror
var att vi ville ha längre raster, men det funkade inte så bra. Efter tjugo
minuters väntan började mina klasskamrater tröttna och en efter en gick dom
in i klassrummet. Sist kvar satt såklart jag, men till slut var tillochmed
jag tvungen att ge upp och bege mig in i klassrummet till mina
”upprorsvänner”. Det gav nog inte så mycket intryck på skolan som jag
trodde att det skulle göra.
Skolan har gjort ett så enormt stort intryck på mig, allt jag
kan är skolans och lärarnas förtjänst. Även fast eleverna inte visar det så
vet vi ju alla att dom är evigt tacksamma för skolan och lärarna och den
eviga kunskap som vi kommer ha andvändning av resten av våra liv. Och att
vissa elever har mage att klaga på vissa saker i skolan det förstår jag
inte. Om dom istället tänkt på vad skolan gett som inte lite bättre skolmat
eller en klassresa kan ge, kunskap för livet.
En till sak jag kommer ihåg är min nuvarande SO-SV lärare vi
satt alla i min klass i klassrummet och min lärare skulle precis börja
lektionen, men innan hon hinner öppna munnen börjar några elever tjata om
klassresa och att det är lärarens fel och att alla andra klasser får åka på
en. Dom får nästan tårar i ögonen för dom tycker så synd om sig själva. Min
lärare blir inte sur ofta men nu märkte jag att hon blev graft irriterad.
Hon höger rösten och säger:
– Tror ni att allt blir serverat på ett silverfat, om ni verkligen vill åka
på klassresa får ni ta tag i det det är klart jag kan hjälpa er. Men ni är
väll tillräkligt gamla för att lyfta en lur och ringa?

Då kände jag en bubblande känsla i kroppen. Det var det bästa jag hört nån
lärare säga, det är något jag aldrig kommer glömma! Efter den händelsen har
jag aldrig hört något mer om klassresan.
Så ni hör tillochmed lärare kan få nog ibland.
Så nästa gång ni hör ordet skola, istället för att tänka:
jobbig, tråkigt och krävande. Tänk: Lärdom, livskunskap och såklart
tacksamhet till dom som hjälpt er till jobbet ni har sen när ni är stora
och att kunna hjälpa era framtida barn med läxorna. Nästa gång ni ser en
lärare ge dom en kram för att visa tacksamhet.

Vänliga hälsningar:
Karin Lundgren

Jag vet att första gången jag bytte klass så var det från trean till fyran.
Jag vet att det är så men jag minns det inte. Däremot minns jag hur det
kändes.
Nya lärare och nya elever. I lågstadiet hade vi varit en ganska normalstor
klass, man kände de flesta men man höll sig mest i små grupper. Men när vi
bytte klasser och fick nya, okända lärare så var det omskakande. Som tur
var hade jag kvar några av mina gamla kompisar, jag vet inte vad jag hade
gjort utan dem. Lite jobbigt var det, det minns jag, men inte alls som när
jag gick från dagis till sexårsverksamheten här på Skogesskolan. Då var
precis allt nytt. Men även då hade jag två vänner med mig. Mattias och
Daniel.
Men bytet från trean till fyran var nog det som var minnst jobbigt, det
skulle bli värre senare.
Som jag tidigare sa så blev vi två stora klasser med tre lärare. Och du kan
ju tänka dig vilket kaos. 30-40 skolbarn i 10-11 årsåldern, med endast tre
lärare som dessutom var ganska nerviga av sig.
Den som var stabilast var nog vår engelskalärare, Ida. Jag har väl henne
att tacka för att jag har åtminstonde lite diciplin i kroppen. Hon lärde
eleverna och klarade sig ifrån nervsammanbrott. Den som klarade sig bäst
efter henne var Britt. Hon skulle lära oss matte. Jag beundrar henne lite
också, för hon stod ut länge. Det som var synd var att hon inte brydde sig
lika mycket och att lära, eller så var det kanske så att hon inte kunde
lära just oss. I vilket fall som helst så kommer hon på en klar
andraplats.
Den som tog mest stryk var Agneta, det är nog alla överrens om. Hon var nog
lite nervig och nervös innan hon fickoss, och vi elever tog verkligen kol
på henne.
Det gick väl något år, och jag antar att det blev värre. 87:orna har nästan
alltid varit de som skolan verkar ha experimen|terat på. Så gissa om jag
gick i taket när vi fick reda på att klasserna skulle splittras. Om skolan
nu ville experimentera med stora klasser fick de väl så lov att reda upp
det också, men det utan att det gick ut över oss igen! Så vad skulle vi
göra? Efter lite funderingar och ett möte så kom vi fram till ett beslut.
Vi gick helt enkelt i strejk.
Det är något jag minns tydligt, vi satt där utanför gula barracken och
vägrade gå in. Ida och Agneta kom ut och försökte fösa in oss så gott de
kunde, men vi bjöd på allt motstånd vi kunde ge. Britt kom ut och Agneta
fick ett sammanbrott och sprang iväg och grät.
Sedan kom det förödande, någon reste på sig och gick in. Allt gick i
spillror framför mina ögon. Min idé var ju på god väg att lyckas, och de
ger upp! ”Veklingar” tänkte jag. En efter en gick, vi var kanske sju
stycken kvar när jag beslutade mig för att hämnas förrädarna. Med tunga
kliv gick vi tillsammans in i barracken igen.
Inte kom det någon hämnd inte, mitt minne har alltid varit bra men kort och
alla vet väll hur mycket man har att göra när man är liten. Minnet av mitt
mer eller mindre misslyckade försök till uppror förflyttade sig till ett
mörkt hörn i min hjärna.
Det var nog tur att det misslyckades trots allt för endast gud vet hur det
hade gått om de klasserna fortfarande fanns. Nu blev det så att vi
splittrades till tre mindre grupper. två stycken på ca: 25 elever och en
mindre på 18 st. I den klassen gick jag.
Klart jag funderade över varför den var så liten, men det tog ett tag att
förstå att det var för att vi fick Agneta som mentor.
Nya och gamla kamrater och gamla lärare, trots det och ett nytt
klassrums|byte så tror jag att jag tog det ganska bra. Man installerade sig
snabbt i en så liten klass. Men värre var det nog för Agneta. För trots att
vi var så få så var vi ganska bedrövliga. Stojade hit och dit. Det fanns en
kille som hette Alberto i klassen, och han hade en elevassisten. Även denna
stackars assistenten fick låta sig trackaseras utav oss. Jag tror Alberto
fick byta assistent ett antal fler gånger än nödvändigt på grund utav oss
andra. Den som höll ut längst var en kille som heter Markus. Jag minns att
han var väldigt duktig på att teckna och jag hängde på det eftersom jag
gillat att rita enda sedan jag gått på dagis. Detta med att Markus satt och
ritade med mig på lektionerna måste ha varit ett allvarligt och störande
moment för stackars Agneta fick tillslut magsår. Självklart kan jag inte ta
på mig denna förträffliga utmärkelse själv, trots att jag var försenad
varje dag och aldrig gjorde några läxor. Nej, även alla andra i klassen har
hjälpt till. Som gänget som alltid tuggade tuggummi så att man trodde att
käkarna skulle trilla av på dem. Även Rickards våldsamma försök till frihet
hjälpte till. Agneta låste in sig på toaletten de gånger tre lärare fick
hjälpas åt att hålla Rickard på marken.
Egentligen var vi en ganska trevlig osäker på om ”trevlig” är det rätta
ordet klass. Trots det faktum att vi fick rekordmånga vikarier (på grund
utav Agnetas otaliga sjukskrivningar) som av någon märklig anledning aldrig
stannade mer än en halv dag och sedan aldrig kom tillbaka.
Jag minns en gång när jag satt bredvid Bobby i klassrummet, eller det var
väl så att han satt snett framför mig på min högra sida Våra bänkar gick
ihop eftersom vi satt i grupper. I alla fall så började det hela med att
han sopade över lite suddmassa från sitt sudd till min bänk. Jag sopade
tillbaka det till hans och med kom lite pennväss. Han tog lite pennväss ur
den stora pennvässaren som stod på bordet och lade det i en liten prydlig
hög på min bänk. Jag sopade än en gång över det på hans och fortsatte på
det som jag höll på med. Då blåste han plötsligt över alltsammans till min
bänk och det låg minsann inte i en fin liten hög längre. Då beslutade jag
mig för att få ett slut på det hela och tog den stora pennvässaren ifrån
honom. Jag drog ur lådan där allt pennväss ligger och till min stora
förtjusning är den alldeles över full. Men pennvässet stannade inte så
länge i sin lilla låda Nej, av någon märklig anledning så hamnade det på
Bobbys huvud. Och det praktiskt taget rann ner över honom. Nog blev det
slut på pennvässblåsandet alltid, och Agneta kom inte tillbaka på en vecka.
Så förflöt åren och vi kom upp i sexan, fortfarande som en väldigt stökig
klass. Men å andra sidan var de andra också det, men vi var ju så få och
ändå så jobbiga. I sexan var det dags att byta klass och lärare igen. Vi
skulle få välja några vänner som vi ville ha med oss. Det var tungt, för vi
hade blivit som en familj. Man ville ha kvar alla, alltid en omöjlighet.
Dessutom fick man inte skriva de som hade kommit in i Ma/No-klassen. I vår
klass var det, Mattias, Bobby och Lena. Man organiserade sig och man fick
dem man ville gå med tack vare det. Sommaren gick och tillslut var det
dagt. Högstadiet stod som en stor mur framför oss. Vi var få från den gamla
klassen, vi var få som gått i skogesskolan från början över huvudtaget. Det
var jobbigt, massa nya människor som jag inte hade en aning om vilka de
var. Det började i aulan. Där ropades namn upp och man delades in i
mentorsgrupper. Jag hamnade med en av dem jag kände sedan tidigare,
Josefin. Den första jag lärde känna av de andra var Jens. Jag tror det var
Pontus, Amme, Madde och Helena i den gruppen också. Vi fick Maria som
mentor Hon var schysst, inte alls som Agneta. Visst var jag van vid att
byta lärare så hela grejen med att ha olika lärare för olika ämnen var inte
stort. Men när även lärarna här började bytas ut så gick det lite för
långt. Jag tror knappast att det berodde på oss elever dock. Mellan sexan
och sjuan gick jag från fulla veckorapporter till blankt. Genom hela
högstadiet har jag bytt lärare minst en gång i varje ämne, förutom i ett.
Det är Kemi. I några ämnen som svenska, so, tyska och engelska har jag bytt
lärare mellan fyra och sex gånger. Så nu väntar ännu ett byte. En helt
nyskola, helt nya elever och helt nya lärare. Jag har varit väldigt orolig
för det men nu när jag skriver detta så ser jag att jag har gjort det många
gånger innan. Sedan kan jag kanske inte säga om det har gått bra eller
dåligt, men jag lever ju fortfarande.
Att byta klass och skola kan vara väldigt jobbigt, jag tyckte det var det,
men det är också så det går till. Alla gör det, hela tiden. Och vi lär oss
av det. Nu bara väntar jag, min gymnasie|ansökan är inlämnad, i tid. inte
som i sexan. Och jag har klarat mig i snart tio år i den här skolan, och en
del tack vare alla byten som gett mig ny mark att stå på. Man skall inte
vara så pessimistisk mot allt.
Och jag lovar, nästa gång jag försover osäker på om ”försover” är rätt
ord mig på ett upprop så skall jag tänka efter och se om det ändå inte
blir bra utan.

Min syn på skolan

Hej

Jag har gått i skolan i snart nio år och jag har fått vara med om både
negativa och positiva upplevelser.

Det som jag tycker behöver mest förbättring i skolan är maten. Under hela
min skoltid är det det som jag aldrig har varit riktigt nöjd med. Även om
det har gjorts förbättringar genom åren med grönsaksbord, fil och
vegetarisk rätt som tillval.
För mig är det matens kvalitet som borde bli bättre. Den är smaklös och jag
njuter inte direkt av maten. När jag sätter mig till bords, äter jag endast
för att jag har vanan och är hungrig. Men jag är ytterst sällan mätt när
jag lämnar matsalen. När man har ätit dåligt mitt på dagen blir man trött
och hängig och orkar inte med eftermiddagen.

Veckorna innan jullovet hade klassen till uppdrag att göra egna
dokumentär|filmer. De kunde handla om saker som man ville förändra eller
förbättra. Jag och mina kamrater ville förbättra skolmaten, så vi gjorde en
dokumentär om det.
Vi gjorde intervjuer med elever, rektorn, skolintendenten och husmor.
Större delen av eleverna tyckte att maten inte var tillräcklig.
”Maten smakar skit” uttryckte sig en elev och flera höll med.
Jag tycker att maten är ljummen och ibland kall. Att äta varm mat är för
mig en självklarhet och det skulle vara en enorm förbättring.

Det sker mycket vandalismen på skolan och det gör en stor påverkan på
skolmiljön. Jag tycker att man borde skärpa reglerna och informera elever
bättre om nedklottring och nedskräpning, så att de förstår att mycket
pengar från skolans budget går åt till vandalismen.

Jag har även upplevt orättvisor mellan matte, no klasserna och de övriga
klasserna i högstadiet på skolan. De prioriteras på olika sätt.
De får till större delen bättre lärare och de får sitta på den ”övre” delen
av matsalen och varje termin tilldelas almenackor till dem medans vi andra
får pappershäften, som vi ska planera i under en hel termin.
Skolledningen påstår att vi andra då sparar pengar till klassresor men det
litar jag ytterst lite på.
Vår klass har hittills endast fått åka till Karlshamn, men den resan
betalade vi själva för.
Jag tycker att skolans lärare är bra men den första tiden på högstadiet
hade vi en rad vikarier i engelska. Jag kände att jag tapp|ade mycket av
den engelska grammatiken och man tog inte engelskalektionerna på allvar.
Vikarierna var ofta inkompotenta och en av dem kom bakfull till lektionen.
Skolan borde se upp med vissa vikarier som de anställer. Det är en tid som
jag aldrig kommer att få tillbaka.

Men det finns förtjänster på skolan. Jag trivs med mina kamrater och
lärare, vilket är viktigt för att man ska må bra. Jag har inte märkt av
särskilt mycket mobbing på skolan och jag tycker att det är bra att det
finns en kurator på skolan för de som behöver prata med någon.
Det är en bra läroplan och jag uppskattar verkligen att vi elever får
själva vara med om och bestämma planeringen av terminen. Eget ansvar är
viktigt inför framtiden och det tycker jag att vi får.
Att vi har betyg är för mig viktigt för då känner jag att jag har ett mål
som jag strävar efter under terminerna. Men man borde tilldelas betyg
tidigare i skolåren så att man blir förberedd och tränar sig inför
framtiden.

I grunden trivs jag bra i skolan, men det finns förbättringar och dessa som
jag har nämnt skulle göra min- och andras tid bättre på skolan.

Tack på förhand

Hej Skolminister Tomas Östros!!

I mina 9 år i grundskolan har jag fått erfara både bra och dåliga saker,
faktist mest dåliga. Men det är nog för att jag är elev som jag tycker det.
Jag skulle kunna rabbla upp hur många dåliga saker som hellst men då skulle
jag alldrig bli klar. Så jag tar det som rört mig mest. Något overhört
dåligt är att det är så lite gymnastik på schemat. Om vi skulle få ha mer
gymnastik så tror jag att det skulle ge bättre studie resultat. Varför
skulle det bli bättre studie resultat? Jo därför att vi elever skulle få
stimulans i vår vardag. Vi skulle må bättre både fysiskt och sykiskt.
Eftersom vi skulle bli piggare så skulle vi kunna lära oss mer och vara
possetivare i skolan. Eftersom vi skulle utsätt kroppen för mer fysisk
aktivitet så skulle kroppen bli mer trött och det skulle resultera i att vi
somnade tidigare på kvällarna.

En annan dålig sak är elevinflytandet. Vi elever borde få mer
uppmärksamhet. De är ju ändå vi som ska lära oss allting. Som förra
terminen då hade vi prov efter prov och flera elever fick magsår. Är det
rätt? Visst, lärarna vill ju bara att vi ska lära oss så mycket som
möjligt, men man kan väl lära sig på andra sätt än prov!

Man orkar inte, man blir jättetrött sykist. Son nu på onsdagar då går jag
till skolan 0730 är hemma 1630 sen måste jag plugga för att det är prov
nästa dag. När får jag gå ut och spring? Alldrig. Jag är en sådan människa
som måste röra på sig. Så om jag var du skulle jag införa gympa varje dag.
Tro mig det skulle bli bättre studie resultat, för det är väl därför vi går
i skolan, för att lära oss!
Någonting som jag inte heller förstår är, hur mördare, bankrånar sådana som
sitter i fängelse kan får bättre mat och mer pengar än vi som går i skolan
gör. Helt sjukt men men..

Något som är väldigt bra på den här skolan är att den är väldigt fräsch.
Toaletterna skulle förstås kunna vara lite fräschare men det är ju vi
elever som vandaliserar dom så vi får väl helt enkelt skylla oss själva.
Sen har vi helt okej skolmat. Maten kan var lite överkokt och vattnig
ibland men ingenting kan väl vara helt perfekt.

Här kommer några förslag som jag tycker du borde göra för att vi elever och
lärare ska få det bättre:
. Sättet vi lär oss på. Prov borde inte vara så vanligt som det är. Man
kanske skulle ha lite mer föredrag, det är en bra träning inför
arbetslivet att stå och prata inför många människor. Eller
inlämningsarbete då får man planera sin egen tid. Det är också en bra
övning inför gymnasiet och arbetslivet. Det ska int va så enkelt för
lärarna. De ska inte bara ge oss några papper och säga det här ska ni
kunna till fredag om två veckor, det är fel.

. Någonting som måste åtgärdas genast är våra resurser. Mer pengar till
skolan. Lärarna måste få högre lön så att dom orkar ge oss mer tid. Vi
måste ha mer pengar till skolan så att vi kan få fler etablerade lärare.
Vi kan inte ha engelska lärare som varken kan prata eller lära ut. Vi
kommer ju ha nationella prov på det, då kan man inte skylla på att man
har en dålig lärare och man får IG. Mer resurser det säger jag. Mer
resurser till gymnastiken också.

. Sen det här med att i nian så har vi blivit bombade med prov. Det är fel
för man lär sig inget på det. Man lär sig till den dan man ska kunna det
sen är det glömt. Mitt tips är att man börjar redan i sjuan med prov med
lite högre disciplin. Det var ju struntsamma om man fick IG på ett prov i
sjuan. Man ska breda ut allt man ska lära sig lite mer, allt kommer u på
en gång. Ett litet tips bara.

. Någonting som jag tycker att vi borde lära oss är livsfilosofi. Hur vi
ska leva. Vad vi ska göra för att slappna av, och mer sådant. Det är
något som vi kommer behöva ha andvändning av hela livet. Studieteknik är
ju inte heller helt fel att lära sig.

Nu har du fått höra vad jag tycker och tänker! Ta vara på det för jag vet
att det är fler som håller med mig!

Ha det bra!!!

M.V.H. Emma Nygren Gemlasskolan 9Beta

Att byta skola
När jag skulle byta skola till sjuan var jag ledsen och nervös.
Lärkbergsskolan, där jag hade gått i sex år, hade blivit som ett hem för
mig och nu skulle jag lämna det.
”Vi skulle bli utputtade från boet och testa våra nya vingar. Vi skulle
flyga mot nya äventyr.”
Men vem visste vad det skulle bli för nya äventyr. Det kanske var
jättehämskt i den nya skolan. Vi skulle få gå med hämska, skrikande åttor
och rökande nior. Vem visste vad vi skulle bli utsatta för?!

Den sista månaden som vi gick i sexan tänkte jag på allt roligt som vi
gjort med klassen och lärarna. Nu skulle klassen splittras och vi skulle
börja i en ny skola med nya klasskamrater och få nya lärare. Den tanken
skrämmer nog sexor nu också.

Under sommaren fick jag en annan känsla. En spännande känsla. En känsla som
sa: ”Vad häftigt att byta skola. Vi får nya lärare för vartenda ämne. Vi
kommer att ha No-ämnen och laborera och koppla ledningar”.
Det skulle bli spännande att börja i en ny skola. Det visade sig att jag
skulle gå med mina bästa vänner så det skulle nog bli bra. Det var ju klart
att det fanns andra elever i samma klass men det var bara bra för då skulle
jag få nya kompisar.

När sommarlovet innan sjuan gick mot sitt slut blev jag nervös. Tänk om jag
tappar bort mig i skolan eller tänk om jag hamnar i fel klass. ”Min kompis
sa då att det inte var någon fara och att lärarna skulle ta emot oss och se
till att vi hamnade i rätt klass.” Då blev jag något lugnare.
När den stora dagen sedan kom var nog alla blivande sjuor väldigt nervösa
och förväntansfulla.
Till min förvåning gick den första dagen i sjuan bra. Vi fick lära känna
våra nya lärare och träffa våra klasskamrater.

Det var inte så hämskt som jag hade trott det skulle bli. Under de närmaste
månaderna efter det att vi börjat sjuan hamnade bara en och annan uppkäftig
sjua i bråk.

Våra lärare på mellanstadiet hade förberett oss på att vi skulle få en
massa läxor i högstadiet och att det skulle bli rena helvetet. Det sa att
vi skulle få en massa prov och att det skulle bli jättestressigt.

”Men nu när jag ser tillbaks kan jag inte påstå att vi hade så mycket
läxor. Jag tror till och med att vi hade mer läxor i sexan än i sjuan.”

Det som man gör är att man tar saker för givet. Jag trodde att det skulle
vara jättehämskt i högstadiet och sedan när jag började så upptäckte jag
att det inte var så farligt.
Det är sammasak nu inför gymnasiet. Man tror att det kommer att bli
jättehämskt och att man kommer bli mobbad och att man inte kommer att få
kompisar. Men sedan kommer man att upptäcka att det inte var så farligt som
man trodde från början.
Jag kommer såklart att sakna Åkerbergsskolan men man kommer över det och
man upptäcker andra saker som är bättre med den nya skolan.

VG

Att byta skola
”Riing!!” Jag vaknade i ett ryck, stönade och stängde av väckarklockan
Sakta gick jag ner till köket.
Jag satte mig vid bordet och började äta av ostmackan som mamma hade lagt
fram. Jag tog en titt på klockan som snart skulle slå åtta. Jag tog en
sista tugga av mackan och skyndade mig upp igen för att klä på mig. Jag tog
snabbt på mig Jeansen och T-shirten jag haft på mig dagen innan.
Nu var det bara några minuter kvar tills jag skulle börja.
Anfådd klampade jag in i klassrummet med skylten 6 B på dörren.
Alla blev tysta och tittade surt på mig.
– Försenad igen? Frågade Agneta, min lärare irriterat.
– Ja, förlåt, det ska inte hända igen, svarade jag och tänkte på alla de
andra gånger jag inte kommit i tid.
Jag tassade tyst förbi alla bänkar och satte mig längst bak bredvid Malin,
som var min bästa kompis.
– Köpte du några kläder igår? Frågade Malin.
– Nej, jag hittade ingenting jag ville ha.
– Men du vet väl att det bara är tre dagar kvar tills skolavslutningen?
– Ja, det vet jag, svarade jag.
Jag kom då att tänka på att både Malin och Maria skulle börja i en skola i
Hovsfors när jag själv hade bestämt mig för att börja i Hälleberga. Som tur
var skulle Catrin börja i samma klass som mig och det gjorde mig lite
lugnare. Det enda var att jag inte kännde henne så bra men va gjorde det,
hon var den enda jag kännde som skulle börja i en ny skola. De sista
dagarna innan avslutningen flöt bara förbi. Det var nu Fredagsmorgon och
jag stod och sminkade mig inför den kommande dagen.
Dagen innan hade jag och min mamma varit och köppt en svart kjol med
snörning i midjan och en rosa t-shirt med båthals.
Jag var riktigt nöjd med köpet och stod nu framför spegeln och beundrade
mig själv.
Vi hade nu sjungit sånger och allt det där man ska göra på en avslutning.
Vi väntade bara på att rektorn skulle önska oss lycka till och till slut
kom det
– Ha en trevlig sommar och jag önskar er alla en bra fortsättning, dånade
det i högtalarna av rektorns röst.
Jag skulle just säga hej då till Malin och Maria när det slog mig att det
här kanske var det sista jag ser av dem. Jag sköt undan tanken i hopp om
att jag skulle ha fel.
Men tanken fortsatte att tränga sig på och jag blev mer och mer orolig att
jag skulle mista min bästa kompis.

Sommarlovet började närma sig sitt slut och jag hade inte träffat Malin
eller Maria på hela lovet.
Jag har ringt ett antal gånger men de verkar aldrig ha någon tid. Så jag
beslöt mig för att de skulle få ringa istället
Större delen av sommaren hade jag spenderat tillsammans med Catrin och
under den tiden hade vi kommit varandra riktigt nära.
Det fanns nu absolut ingenting att oroa sig över inför sjuan.
Det var dagen innan den första skoldagen och jag lade fram kläderna jag
skulle ha på mig dagen efter.
Klockan närmade sig tio och jag beslöt mig för att gå och sova.
”Riing!!” Jag satte mig kvikt upp i sängen och stängde av klockan.
Klockan var bara sju och jag hade gott om tid att göra mig i ordning. På
väg ner till busshållsplatsen träffade jag Catrin som bestämt. Vi pratade
om hur roligt det skulle bli att få börja i en helt ny skola. Alla i den
nya klassen samlades i ett rum och fick en bestämd plats bredvid någon.
Jag fick platsen bredvid en tjej som hette Lena. hon såg snäll ut men vi
pratade inte med varandra.
Catrin satt bredvid en söt tjej som hette Sandra.
Jag kunnde både höra och se hur roligt de verkade ha där de satt och
pratade.
Att se dem gjorde mig ilsken och jag började tänka på ifall Catrin skulle
lämna mig för henne och jag såg ingen andledning till varför hon inte
skulle det. Sandra såg både mycke sötare ut än mig och var säkert roligare
också. Nästa dag satte sig Catrin bredvid Sandra fast vi inte längre hade
bestämda platser.
Från och med den dagen var Catrin alltid med Sandra och aldrig mer med mig.
Detta gjorde mig riktigt ledsen och arg. Jag hade inte längre någon kompis.
Jag spenderade all tid i skolan med mig själv. Att det här hände var precis
det jag var rädd för. Men jag hade aldrig kunnat tänka mig det hända De
kommande dagarna ville jag bara stanna hemma men mamma tvingade mig till
skolan och för varje dag som gick mådde jag bara sämre. Det var en helt
vanlig måndag och vi satt och väntade på läraren.
Så öppnades dörren och in klev min lärare och en flicka.
– Hej, jag vill att ni hälsar på Jenny hon ska börja i vår klass.
– Jag skulle behöva någon som visade henne runt, sade läraren
Han tittade omkring i klassrummet och hans blick stannade vid mig.
– Du ska visa Jenny runt, sade han fortfarande med blicken fäst på mig.
Jag tittade nervöst på flickan bredvid min lärare. Hon gav mig ett leende
och jag svarade svarade nervöst ja.
Dagarna gick och det hade nu gått en vecka sedan jag för första gången
träffade Jenny.
Jag och Jenny satt alltid bredvid varandra på lektionerna, kanske berodde
det på att hon inte kännde någon annan eller kanske för att hon ville vara
min vänn.

VG. Inte klar?

Mina skolår
Mina skolår var väldigt roliga och det hände mycket saker dom åren. Jag
kommer ihåg första året när man började och det var spännande, nervöst och
man fattade inte vad man hade gett sig in på.

Många kompisar som man hade gått före|skola med började i min klass. Så man
kände dem flesta redan. Dom första åren från 1-3an var nog roligast. Då
tyckte man skolan var rolig och det fanns så mycket att göra på rasterna
för att man var så fantasifull.
I min klass fanns det en sån storgemenskap. Hela klassen var mycket med
varandra på rasterna och även utan för skolan. Man gick upp till
Fotbollsplanen och lirade, lekte ”Dunken” även kallad ”burken” på rasterna
tillsammans. Vi var aldrig riktigt uppdelade i gäng. lärarna betydde mycket
också. När man hade lärare som bjöd på sig själva och ville göra skolan så
bra som möjligt för en, så blev skolan mycket roligare. Skolan var rätt så
liten, så man kände de flesta av de som gick. Så det fanns aldrig någon typ
av slags mobbing. Alla kände alla.

Minnen från den där tiden är väldigt uppdelade, små ögonblick kommer man
ihåg och som man har bilder av. Ett speciellt minne jag har från lågstadiet
och uppåt är när skolorna runt om där jag bodde mötes i Staffet runt en
stor pelle, som pelles tippen.
Det var en tävling som var varje år årets höjdpunkt. Man planerade nogrant
vilka som skulle springa vilken sträcka. Man tränade överlämnings tekniker
och Satsade hårt inför tävlingen.
När man vann kunde man gå och skryta om det i veckor och när man väl
förlorade så gick man och tänkte hur mycket man skulle slå dem nästa år.
När man började i mellan stadiet började åren bli tråkigare och man började
plugga hårdare saker. Då började tiden då man började längta till rasterna.
Fast det fanns ju alltid vissa ämnen man tyckte om och hade lätt för. Jag
hade lätt för idrott och tyckte det var roligast. För jag har alltid varit
smidig och lätt. Samhällskunskapen började då, som jag började tycka blev
intressant.
Dom två ämnen är idag fortfarande mina favorit ämnen.

En sak som jag kommer ihåg skarpt. är alla slags ”flugor” som man gick på,
som inte finns idag tex: Hockeybilderna som man slösade så mycket pengar på
och kulorna som blev populära varje år. När man gick till dom i första
klass och spelade av dem alla kulorna dom hade. Det va tider det.

Men med åren som gick tröttna man och man ville bara byta skola och börja
om på nytt. Speciellt i sexan. Då förendrades man väldigt mycket och tappa
den gamla fantasin man hade. Man började våga säga emot lärare. Det krävdes
helt plötsligt mer av en bara för att man var äldre och lite vuxnare. Det
var väldigt jobbigt.

Men det kändes väldigt schönt också eftersom man var störst på skolan och
kunde bestäma över de mindre. Fast det känndes tråkigt att behöva lämna den
klass man hade haft så roligt med. Att den fina gemenskapen skulle
försvinna. Man började snacka om vilka skolor man byta till. Tillslut när
sista dagen kom, skolavslutningen kände man både glädje och sorg. Men
började tänka på de förflutna åren som gått.
När jag sitter och tänker efter på den skoltiden som jag gått igenom, så
känner jag mig väldigt nöjd med det jag presterat och hur roligt men ändå
hade. Man saknar faktiskt lite av den tiden som var.

SLUT