2003 – Sida 28 – Skrivbanken

2. Att byta skola/Att byta klass
När jag var liten och gick på lågstadiet var allt bra, jag hade inga
bekymmer förutom när jag hade hoppat i vattenpölar på vägen hem eller varit
störig på lektionerna, för då blev mamma sur. Nu när jag är 15 år har allt
förändrats, mamma skriker och gormar alltid åt mig, jag orkar inte göra
något hon beordrar mig att göra, och mina gamla kompisar verkar ha glömt
mig. När jag var 14 år, alltså för ett år sedan, skildes min mamma och
pappa. Det är det värsta som någonsin hänt mig.
Eleverna markerar nytt stycke både med ny rad och indrag När de hade
skilt sig hade mamma inte råd med att bo kvar ensam i det stora huset, så
vi var tvungna att flytta. Mamma sa att hon ville börja om på nytt igen för
att lättare glömma allt som hade med pappa att göra. Vi flyttade från
huset, från området, från skolan, från kompisarna till en lägenhet i ett
annat område, vid en annan skola med andra människor. Jag inte kände en
kotte här!
Eftersom vi flyttade på sommarlovet hade jag några veckor på mig att vänja
mig vid lägenheten innan jag behövde ta itu med skolan.
Jag ville lära känna någon, vem som helst, innan skolan började, så nästan
varje kväll hittade jag på en anledning att gå ut, kanske för att handla,
eller bara få lite frisk luft.
Redan första kvällen såg jag ett gäng, både killar och tjejer, i min ålder,
stå och röka vid några buskar. Jag tänkte att dom vill inte jag lära känna,
jag är inte deras typ.
De tänkte tydligen detsamma om mig, för när jag hade gått förbi började de
skrika glåpord efter mig.
Typiskt sådana ”tuffa” gäng som aldrig vågar säga något till en när man är
nära, utan bara vågar skrika.
När det hade gått två veckor i den nya lägenheten låg jag sömnlös nästan
hela natten, för det var den första skoldagen i min nya skola dagen efter.
Jag var väldigt spänd och nervös. Två dagar innan skolan skulle börja hade
jag valt vilka kläder jag skulle ha på mig och vilken frisyr jag skulle
ha.
När jag äntligen somnade den natten drömde jag om att jag kom till skolan i
tid, men inte hittade klassrummet! När jag väl hittade klassrummet satt
hela klassen och skrattade hånfullt åt mig.
När klockan ringde på morgonen, en timme tidigare än vad som var nödvändigt
blev jag lättad.
Äntligen skulle jag få träffa min nya klass!
Jag var fortfarande nervös, men glad också. Jag kände att nu skulle allt
bli bra igen.
Jag kom till min nya skola tio minuter innan vi gick in.
Det kändes som om allt folk i hela rasthallen hade ögonen fästa vid mig.
Inte på ett elakt sätt, bara nyfiket.
Eftersom jag skulle börja nian var det förmodligen inte många nya i
klassen.
Nu ringde det in och fjärilarna i magen blev allt fler. Jag visste var jag
skulle gå för att jag hade fått prata med min blivande lärare dagen innan.
Hela klassen tittade uppmärksamt på mig när jag kom in i klass|rummet.
Det värsta var när läraren bad mig att presentera mig själv.
– Ehmm. Jaa, jag heter ju då Matilda. Jag är lika gammal som några av er,
jag är fjorton år.
Jag satte mig snabbt ner och skämdes. Jag hörde inte ett ord av vad läraren
sa på resten av lektionen, jag tänkte bara på vad jag hade sagt, och hur
mycket jag hade stammat.
Jag har aldrig i hela mitt liv stammat så mycket, aldrig varit så nervös.
På rasten kom det fram två tjejer till mig, Anna och Johanna hette de.
De berättade för mig att Anna hade gått i denna klassen i alla år, Johanna
hade flyttat hit och börjat i klassen i sexan. De var bästisar och gjorde
allt tillsammans.
De berättade om alla i klassen för mig:
– Daniela, hon är ful och divig. Hon tror att alla vill ha henne, Kenny är
den enda!
– Kenny?, frågade jag.
– Jaa, den långa blonda killen där, sa Johanna och pekade.
Jag kände igen honom som en av killarna i det ”tuffa” gänget jag hade sätt
ute. Han kände som tur var inte igen mig. De fortsatte att berätta om
klassen, och den verkade bra, alla var väl ganska trevliga, förutom Daniela
och den där Kenny. När jag kom hem från skolan var jag glad. Hela dagen,
nästan, hade varit lyckad!
Det var så roligt att lära känna klassen att jag riktigt längtade till att
gå i skolan, något jag aldrig gjort förr. I min gamla klass var det jämt
bråk mellan elever och mellan lärare och en elev. Lärarna på min nya skola
var bättre. Lite gamla kanske, men definitivt bättre.
Veckorna gick, och trots att jag skrev brev till mina kompisar där jag
bodde innan fick jag aldrig något svar.
Dom hade lovat mig att skriva minst en gång i veckan, men efter tre veckor
hade jag fortfarande inte hört något från dem. Johanna och Anna sade åt mig
att strunta i det, men det var inte världens lättaste sak att göra. De hade
trots allt varit mina bästa kompisar nästan mitt liv.
Jag, Anna och Johanna blev bästa kompisar. De var smarta och roliga,
snackade lagom mycket skit om andra, och de hittade alltid på något att
göra efter skolan.
I början av terminen ägnade jag inte mycket tid till skolan och läxorna, då
var allt bara kompisarna som gällde. Nu när jag har kommit in i kassen mer
och känner alla är det lättare att bry sig om annat t.ex. skolan. När jag
hade gått i klassen i några månader fick jag ett brev från min gamla bästa
kompis.
Hon skrev att skolan hade tagit så mycket tid så att hon inte hade kunnat
skriva till mig innan.
Jag tänkte att ett brev kunde ta fem minuter att skriva om man var snabb,
men jag förlät henne.
Vi träffas knappt längre, inte alls ofta. Bara på lov eller helger eftersom
vi bor så långt ifrån varandra. Min pappa träffar jag nästan varannan
helg.
Jag får brev från mina bästa kompisar där jag bodde innan, jag har fått två
bästa kompisar här.
Mamma skäller inte lika mycket längre och skolan går bra!
Jag trivs här och vill absolut inte flytta tillbaka.
Jag är helt enkelt lycklig och trivs med livet!

Min syn på skolan
Hej!
Som du själv sa innan så har vi nu gått här i 9 år och vi har hunnit
uppleva både posetiva och negativa saker.
Jag tänkte börja med dom negativa för att sedan avsluta lite posetivt.

Något jag anser är en av dom allra största bristerna på vår skola är
lärarna. Det är absolut inget fel på deras metod att lära ut men deras
ständiga tjat om betygen får många att må dåligt psykiskt. Ena sekunden
blir dom sura och irriterade på grund av att vi nämner att vi är rädda om
våra betyg. Då får man genast höra ”Ni är helt otroliga! Tänk inte så
mycket på era betyg”. Lätt för dom att säga eftersom att det inte är deras
framtid. Sedan kan det gå ett par dagar också står samma lärare och säger
”Alltså nu får ni skärpa er! Är ni medvetna om att jag ska betygsätta er
denna terminen? Då vill det till att ni skärper er!” Hur tror ni att det
känns? Att ständigt veta att ett snesteg kan krossa ens framtida drömmar.
Jag anser att lärarna pressar eleverna för hårt och många elever mår
otroligt dåligt utav detta.

När man gick i Låg-Mellansatdiet var det alltid kul att gå till skolan och
man trivdes.
Varför?
För då fanns det inga betyg som bevisade hur bra eller dålig du var som
elev. Inga lärare som hotade med att sänka eller några kamrater som mådde
dåligt. Man var bara barn. Jag är fullt medveten om att kraven ökar i
högstadiet och allt blir svårare. Men är det en anledning att hota barnen
och dess framtid. Man kan lätt som lärare bli ”blind” och inte ser hur
dåligt eleverna faktiskt mår. Men som elev är situationen spegelvänd och
man hör och ser i princip allt som händer. Jag vet själv hur det är
eftersom jag själv ett flertal gånger har varit på väg ner. Men lyckligtvis
så har jag kommit på bättre tankar.
Tyvärr finns det allt för många i dagens skolor som aldrig orkar tillbaka.
Just därför anser jag att detta är något nu måste ta tag i.

Det finns även andra incident där man har bytt lärare mitt i terminen.
Följden har blivit att ens betyg automatiskt sänks. Oavsett om du presterat
allt som krävs för att uppnå VG så väljer läraren ändå att sänka en till
ett godkänt. Med motiveringen ”Du är duktig och muntligt aktiv, men tyvärr
så känner jag inte dig så väl. Jag vill se att det du presterat denna
terminen inte bara är en tillfällighet”.
Vad är det för rensonering?
Är det mitt fel som elev att skolan väljer att anställa en ny lärare?
Dessutom så är det väl för guds skull inte lärarens uppgift att lära känna
mig! Deras uppgift är att undervisa mig och bedöma mina kunskaper.
Det finns inget som är så viktigt som rättvis betygsättning. Det är trots
allt vår framtid.

Jag som elev kan nog inte ensam förbättra det här utan jag behöver din
hjälp. Om du tagit upp det med lärarna och förklarat för dom hur vi elever
känner så hade kanske saker och ting förbättrats. I sådana fall hade jag
varit mycket tacksam.

Nog om klagomål!
Nu hade jag tänkt gå in på den lite trevligare delen av skolan nämligen
klassrumen och maten.

Låt oss börja med våra färg|glada och trevliga klassrum. Vårterminen 2002
satte läraren en pensel i allas händer och vi bestämde oss för att piffa
upp dom enformiga klassrummen och ge dom liv.
Idag är klassrumen fyllda av färger och växter och alla trivs.
Det var en mycket bra idé.
Där samarbetade elever och lärare för en god sak. Hoppas på fler bra och
fiffiga idéer och för slag där vi kan samarbeta.
Sedan var det skolmaten.
För ett par månader sedan tillkom en ny måltid i vår matsal nämligen
vegetarisk kost. Det är ett mycket bra beslut som många framförallt
vegetarianerna är nöjda med. Det ger alla elever möjligheter att välja vad
dom vill äta så att dom mår bra.

Det finns givetvis 100 andra posetiva och negativa saker till att ta upp
men jag valde dom som jag ansåg var viktigast.

Det var allt från lilla mig!
Vänliga hälsningar 775206

G+

Att byta skola
Eleven markerar varje nytt stycke genom att både byta rad och att göra
ett indrag När jag gick på slutet av tvåan och vi bodde i Mölndal,
Göteborg, fick min pappa veta att han fått ett jobb i Norge. Och min familj
ville flytta, naturligtvis. Jag ville också flytta till min hemland, men
jag vil|le inte lämna alla mina kompisar.
Jag kom till skolan i Norge och gick som sagt på slutet av tvåan. Första
dagen var jättespännande, men jag visste att mina föräldrar var där med
mig. Jag stog i korridoren och väntade på läraren. Helt plötsligt kom det
massa elever. Troligen mi|na blivande klasskamrater. Alla tittade på mig
som om jag hade gjort något fel. Äntligen kom läraren och visade mig
klassrummet och min plats. Jag skulle sitta bredvid två killar, som jag
inte kände. Sen började läraren prata, på svenska naturligtvis, jag var ju
i en språkbadklass, som skulle betyda att jag skulle ha de flesta ämnen på
svenska.
På rasten skulle mina klasskamrater visa mig skolan. Nästan alla tävlade om
vem skulle visa mig skolan. Jag valde de mest snällaste flickorna. Och från
den dagen har jag haft de mest finaste och ärligaste människorna som mina
vän|ner. Men jag visste att dagen jag skulle flytta tillbaka till Sverige
skulle komma nån dag.
Sex år senare kom min mardröm. Då fick jag veta att min pappa hade fått ett
bättre jobb, i Finland. Jag kunde inte röra mig när jag hörde det. Allt jag
tänkte var att jag skulle förlora alla mina vänner. Nästan varje kväll grät
jag bara. Tur att jag hade vårterminen i Norge kvar. Jag skulle vara så
mycket som möj|ligt med mina vänner. När flyttet närma|de sig skulle mina
vänner ha en fest för mig. Vi övernattade hos mig. Vi hade köpt allt
möjligt. Vi skulle äta godis och chips och dricka coca cola. När klockan
var tio på kvällen skulle vi börja titta en skräckfilm, som vi hade hyrat.
Då sa mina vänner att de hade en present för mig. Jag öppnade paketet och
fick se en fint lakan. Alla mina vänner hade ritat och skrivit på lakanen.
Den var den fi|naste presenten jag aldrig fått.
När sommaren var nästan flyttade vi till Haparanda. Vi hade köpt ett hus i
Seskarö, som skulle bli mitt ny hem. Vi fick alla våra grejer dit till vårt
hus och jag skulle sedan på kvällen sova i en främmade plats. Nästa dag kom
det fem tjejer, som fråga|de om jag ville komma ut. Jag tyckte att de var
helt okej och gick med dem. Men när de började prata visste jag att det här
skulle bli svårt. Språket var helt annorlun|da än vad jag tidigare hade
hört. Jag tänkte att: ”hoppas jag skulle bli van vid det”. Två veckor
senare när jag kom till skolan var jag helt förskräckt. Jag kände ingen
från min blivande klass. Eleverna kom och samma sak som på tvåan hände,
fast nu var jag på nian och mycket äldre. Men på insidan av mig bodde
fort|farande ett litet barn. Då kom lärarna. Jag satt på en bänk och
väntade. Nu skulle lärarna presentera mig åt klassen. Som tur behövde jag
inte prata mycket. Men alla tittade på mig i alla fall. Det här skulle bli
ett mardröm för mig. Vad jag än gjorde ingen skulle väcka mig från det. Mot
slutet på dagen lärde jag känna några från min klass. En av dem bodde också
helt nära mig så jag kunde gå med henne. Senare har jag lärt känna mera
människor och nu har jag vänner. Men fortfarande saknar jag mina vänner i
Norge jätte mycket.
Något positivt kan jag hitta. Man lär känna nya människor och man skapar
nya minnen med dem. Och man kan ju alltid gå tillbaka i minnen och tänka de
bra minnen, som jag skapat med mina vänner i Norge.
Snart ska jag gå till gymnasiet och då måste jag byta skola igen.

Slut!
VG

Inledning
Jag ska berätta om mina skolår. Hur det var för mig att börja skolan. Vad
jag tyckte och hur jag trivdes i klassen och skolan.
När jag började skolan kunde jag inte prata på svenska så bra som de andra
barnen i min klass Mina föräldrar är från Ungern så när jag var liten
pratade jag bara ungerska. Det var när jag började dagis med min lillebror
som jag lärde mig prata på svenska.
Ja, nu ska ni få höra hur allt började.

Mina skolår
Det började när jag skulle börja settan. Jag såg verkligen fram emot det.
Att få – lära mig nya saker, träffa nya kompisar. Men allt det förändrades
snabbt. Dagar gick och jag mådde allt sämre. Jag hade inte fått några nya
klasskamrater. Jag trivdes inte alls i skolan. Dagar gick och blev till
veckor och jag ville inte gå till skolan. Men mina föräldrar försökte
förklara för mig varför jag skulle gå till skolan och att allt skulle bli
bättre med tiden. Så jag fortsatte att gå till skolan. Men inget
förändrades. Jag mådde bara sämre. På rasterna satt jag ensam i kapprummet
och väntade på att det skulle ringa in, medan de andra barnen var ute och
lekte och hade roligt. På lektionerna var jag också väldigt tystlåten.
När jag kom hem gjorde jag läxorna (det var inte så mycket) och sedan lekte
jag med min lillebror.

Jag kommer ihåg när jag lärde mig läsa. Jag var väldigt glad, jag hoppade
runt och berättade det för alla. Okej, nu kanske jag överdriver lite, men
jag var väldigt glad.
Men i skolan trivdes jag fortfarande inte. Jag hade fortfarande inte fått
några kompisar, och på rasterna satt jag ensam i kapprummet eller var i
klassrummet när jag fick det.
Dagar gick och blev till veckor och veckor blev så småningom månader, och
till slut blev det sommarlov. Det som jag hade längtat till sedan den dag
jag började skolan.
På sommarlovet hade jag det roligt, men som alla sommarlov, så slutade det
också fort, och jag började tvåan. Men den här gången såg jag VERKLIGEN
inte fram emot det.
Ja, dagar gick och inget förändrades. Jag vantrivdes fortfarande.
Men när halva tvåan (ett HELT halvår) hade gått så ”fick” jag kompisar, två
stycken. Men innan dess hade det varit rena HELVETET för mig (så kände jag
det). Nu mådde jag bättre. Jag hade någon att vara med, prata och
framförallt så var jag inte ensam. Jag hade två kompisar som jag trivdes
rätt bra med. Men ändå så mådde jag inte 100% bra. Visst hade jag kompisar,
men jag hade också minnena från innan.
Tvåan gick och det blev sommarlov. Den sommaren åkte jag och min mamma och
lillebror till Kalifornien för att hälsa på våra släktingar. Sommaren gick
fort och jag började trejan. Jag har inte så mycket att berätta därifrån.
Trejan gick och jag skulle börja mellanstadiet. Vi skulle få en ny lärare.
Jag var lite nervös för jag visste inte hur läraren skulle vara. Med det
vissade sig att hon var väldigt snäll och att jag hade varit nervös i
onödan. Mellanstadiet var bättre än lågstadiet, men jag trivdes fortfarande
inte helt bra. Jag kom fortfarande ihåg hur det hade varit innan.

Tiden gick förbi och jag började högstadiet (sexan). Jag var nästan
fortfarande lika tystlåten som då.
Sexan hade inte speciellt farlig, vi hade inte haft så många läxor och
prov. Feman hade varit värre.

Jag har inte så mycket att berätta om sexan, sjuan och åttan så jag hoppar
direkt till nian. Förutom att jag fick en hund (det var familjens hund)
innan jag skulle börja sjuan (tror jag, jag är inte riktigt säker på
tidpunkten). Han var ungefär tre år när jag fick honom. Jag var VÄLDIGT
GLAD när jag fick honom. Han har varit ett bra stöd. Ja, men i alla fall,
tillbaka till nian, som jag går i just nu. Det har blivit bättre, ju längre
det har gått. Jag är inte lika tystlåten som då. det tycker också lärarna
(i högstadiet), men jag pratar ändå inte så mycket i alla fall inte på
lektionerna. Jag har fått nya kompisar och inte bara i min egen klass.
Men jag trivs fortfarande inte riktigt bra i skolan. Jag tänker ibland hur
det var innan. Men jag hoppas få en bättre start när jag börjar gymnasiet.

Nu kanske det verkar som jag bara har dåliga minnen från skolan. Ja, de
flesta minnena är dåliga, men jag har också bra minnen som t.ex. då när jag
lärde mig läsa.
Men jag kommer ALLTID att komma ihåg när jag började skolan.
Jag har haft tur till skillnad med andra barn, eftersom jag har haft stöd
från mina föräldrar. De har hjälpt mig på vägen. Bättre föräldrar kan man
inte ha!

Min syn på skolan

min skola är den fattigaste. Man borde bli av med alla käringar som är
lärare. Man ska börja 10.00 varje dag och sluta klockan 15.00. det som är
bra på min skla är att det finns en grupp för särbarn, och att vi har bra
datorer på vår skola.

När man ska byta skola för första gången i sitt liv eller möjligen andra
gången så är detta ett mycket svårt beslut. I början så kan man ha det
väldigt bra eller så kan det vara dåligt. Det beror på hur skolstämningen
ser ut i det vardagliga livet. Fast innan man tar ett raskt beslut så måste
man tänka över situationen noga. Ibland är det också så att det kan vara
att man är tvungen att flytta på grund av föräldrarna. Då kan situationen
vara komplicerad på grund av att man inte vill flytta.
Nu ska vi ta och se hur det är att gå i skolan i första stadiet första
gången. När man är lite yngre så går det bättre för än när man blir större.
Det är en komplicerad sak att jämföra men när man är liten så är det mycket
lättare att få vänner än när man blir äldre. Det kan bero på olika saker,
t.ex att man är ett litet barn. Man är livligare och man skäms inte för
saker och ting när man är liten. Det är därför som jag tycker att det blir
bara dåligare om man byter skola. Jag har varit med om denna situationen
också och därför har jag mycket erfarenhet om hur det ser ut när man har
varit tills man har vuxit upp. Jag själv har haft det jättebra när jag var
liten. Jag hade kompisar som stöttade mig och jag var inte rädd för något
utan allt gick som det ska. När jag fick veta att jag skulle byta bostad
och därmed skolan så blev jag glad. Jag vet inte varför men jag var glad
att få byta samhälle. Jag började tröttna på samma samhälle. Därför så hade
jag inget emot det. När jag väl bytte så blev det inte bättre. Allt rasade
samman som en lavin. Jag var ensam och rädd och min skolgång blev genast
påverkad men jag klarade mig bra ändå. Hela mellanstadiet blev senare
bättre eftersom jag hade fortfarande chans att bättra mig. Allt gick
perfekt som det skulle men jag saknade såklart mitt gamla liv. När jag
sedan började i högstadiet så var all mitt självförtroende över. Jag hade
tappat allt och jag var på det värsta humöret. Jag fick inga kompisar och
jag var ensam i hela högtrycket. Då blev det sämre med att byta klass.
Så jag rekommenderar helt trovärdigt att inte byta klass eller skola om du
har det bra, annars blir allt sämre. Tills nu så saknar jag allt mig gamla
lyckliga liv som har förvandlats till trasor.

Mina Skolår

Jag har alltid varit typen som har velat bestämma och leda en grupp. Det
har alltid följt med mig och mitt sätt att vara.
När jag började skolan, i klass 1b på Braåsskolan, var det som att komma
till himmelriket, eller jag bokstävernas och talens himmelrike i alla fall.
Tänk att få kunna läsa Bamse själv! För en sjuåring är det en stor och
viktig sak. Jag hade inte en endaste tanke på att man kunde få kompisar på
köpet också. När det kom upp i min lilla hjärna så var inte skolan ett
himmelrike längre, det var ett paradis!
Jag fick några bra kompisar och ettan blev tvåan och man var inte minst
längre. Våran lärare, Gunvor, var en fantastisk lärare vi lärde oss räkna
genom att sjunga och dansa, och jag som hade fått för mig att skolan skulle
vara tråkig.
Men sen kom trean och när trean kommer så kommer multiplikationen också.
Jag, som då var nio år, kunde inte förstå detta märkliga fenomen och
framför allt ville inte min hjärna förstå. Det blev en stor röra och dessa
tal var inget paradis längre och inget himmelrike heller, det blev ett
magplask ner till jorden igen utan en livlina.
Så kom våren och till slut sommaren och våra tre år med Gunvor var slut.
Det var ganska tråkigt att säga adjö för vår nya lärare, Berit, hade inte
världens bästa rykte på vår skola. En sak måste tilläggas, vår klass var
inte någon perfekt klass, rent ut vi kunde inte hålla mun.
Det blev sommarlov och lika fort som sommarlovet kom försvann det och en ny
termin med Berit påbörjades.
I början var det ganska lugnt, hon var en sträng lärare, men det gick bra.
Sen när man lärt känna henne och hon har lärt känna en smög sig problemen
fram och vi kunde fortfarande inte hålla mun. Några i klassen slutade
annars var nog fyran ganska lugn.
Femman kom och det blev värre, vi bråkade hela tiden och Berit bara skällde
på oss. Vi blev skolans ”svarta får”. Mina matteproblem dök upp igen, jag
trodde det räckte med multiplikation men nu skulle man kunna dividera
också! Det går ju inte. Så det blev ännu ett magplask och denna gången sved
det oerhört mycket.

Vi fick ganska ofta höra av Berit att vi var den värsta klassen hon
någonsin haft. Hon kom till skolan en dag, när hon egentligen var sjuk. Vi
skulle ha ett prov, alla var lite smått nervösa. När vi kom in i
klassrummet stod det på tavlan med stora bokstäver: ”NI ÄR DEN VÄRSTA KLASS
JAG HAFT! SÄTT ER NER, VAR TYSTA OCH GÖR PROVET!”. Som du kanske förstår så
har mitt paradis blivit ett helvete och djävulen själv var Berit.
Vi fick i alla fall vårat sommarlov och det var efterlängtat. Den sista
veckan innan skolan började igen fick man ångest men det ska man ha när man
är tolv år, eller?!
Sexan kom och Berit blev sjuk och var borta i nästan två månader. Då kom
Annika och vi fick ha bild varje dag och klassen kunde börja prata normalt
med varandra igen. Jag kom loss från helvetet och kunde stå med båda
fötterna på jorden igen. Slutet av sexan var helt OK! Berit jobbade bara
halvtid och vi fick ha våra bild timmar med Annika. Jag kunde, lite då och
då, skymta himelriket igen.

Det var lite sorgsamt att lämna klassen men kändes mest som en befrielse.
Nu skulle jag börja om på nytt, byta skola och få nya klasskompisar. Jag
skulle försöka nå till paradiset igen. Detta sommarlov var fantastiskt,
ingen mer Berit.
Då var det dags för en ny skola och en ny klass. En baggis tänkte jag, men
tji fick jag.
Man kan inte föreställa sig hur det är att gå från en skola med nästan bara
svenskar, och helt plötsligt komma till en med alla dessa olika kulturer.
Så det blev bråk och lite mera bråk, och jag som alltid vill bestämma
hamnade i en massa små dispyter. Våra klassföreståndare, Lena och Tomas,
kämpade hårt med att det skulle bli bättre, det sakta men det gick.
På vårterminen blev min mamma sjuk och sen dog hon en majkväll, och jag
föll hårdare än jag någonsin gjort rakt ner i helvetet. De sista veckorna,
innan lovet, gick jag runt som en zoombie. Jag orkade inte plugga och hemma
var det ännu värre. Man kunde då inte ens tänka på att jag skulle få se
paradiset igen.
Sjuan hade glidit förbi och åttan kom tillsammans med de första betygen.
Jag kämpade med skolan samtidigt som jag kämpade med min sorg. Sen såg jag
ett ljus i mörkret och jag blev kristen och flög upp på lätta vingar till
himmelriket, vilken fantastisk känsla att få vakna upp utan att kudden är
blöt av tårar. När jag mådde så bra så gick skolan bättre och allt tjafs
var borta.
Åttan var som en berg-och-dalbana. Nian har än så länge varit fantastisk,
den tjejen som alltid ville bestämma blev ordförande i elevrådet, hon fick
hålla i den kristna skolgruppen och fick vittna om sin tro inför skolan.
Jag har valt gymnasieval och är väldigt förväntansfull över att byta skola.
Om jag ser tillbaka på min skolgång så ser jag en stor förändring den lilla
tjejen som ville läsa bamse har blivit till en ung kvinna med egna idéer
och åsikter.
Vem vet kanske jag hittar mitt paradis snart?!

Mina Skolår.

Jag minns den dagen då jag skulle börja skolan. Eller egentligen är det den
dagen jag träffade min lärare för första gången som jag minns. Det var
samma lärare som min syster hade haft, så jag visst redan lite om henne.
Jag var väldigt förväntansfull, och jag kommer ihåg att jag kände mig
väldigt stor. Jag har en tre år äldre syster, och jag ville alltid göra
samma saker som henne, och nu fick jag äntligen börja skolan!
Jag har inget direkt minne av första mötet med de nya kompisarna. Första
skolåret var annars i stortsett en härlig tid, än idag kan jag komma ihåg
den speciella doften som fanns i klassrummet och korridoren. Skolan blev
också lite som en oas för mig. Min mamma var dagmamma, det var inget fel
med det, men de få timmarna som jag fick vara någon annanstans med kompisar
i min egen ålder var verkligen jättesköna.

Tvåan sen kommer jag inte ihåg något speciellt ifrån. Även trean flöt på
ganska bra. På våren fick vi träffa den nya läraren som vi skulle ha från
fyran till sexan. Också den här läraren hade min syster haft, och jag hade
hört ganska mycket negativt om henne. Jag kommer ihåg att min syster sa att
läraren inte klarade av hennes klass p.g.a. att de var pratiga och bråkiga.
Jag kommer ihåg att ja undrade ”hur ska hon då klara mig klass”?

Jag tyckte ganska tidigt att klassen var jobbig. På lågstadiet var det inte
så farligt och jag tror inte att jag brydde mig så mycket heller. Det blev
jobbigare, eller jag började reagera mer i fyran. Jag hade hör väldigt
mycket fördommar om den här läraren men försökte ändå skaffa mig en egen
åsikt om henne. I början fungerade det ganska bra, och jag tyckte hon var
bra. Sen började jag att tycka sämre och sämre om henne, men fortsatte att
vara trevlig mot henne, för jag har alltid trott att är man trevlig så blir
man bemött med ett trevligt sätt. Men det skulle komma att få konsekvenser.

Femman var helt ok. Vi lyckades kvala in till ”vi i femman”. Det gjorde att
klassen ett tag fick en lite bättre samman|hållning. Alla ville att det
skulle gå bra, och alla ville hjälpa till med hejaramsor.
Just i samband med att vi höll på att skriva hejaramsor har jag ett
speciellt minne. Jag och en kompis hade skrivit hejaramsor tillsammans och
gick fram till vår lärare för att hon skulle rätta dem. När hon hade gjort
det sa hon en kommentar som verkligen har fastnat i mitt huvud. Inför hela
klassen sa hon till min kompis ”du kan väl skriva rent, Linda du har ju
lite problem med handstilen”. Jag vet att jag kanske inte skrev eller
skriver så snyggt, men just den kommentaren tillsammans med att det enda
hon påpekade på utvecklingssamtal var just min handstil har gjort att jag
inte gillar att skriva för hand

Trots detta så fortsatte jag att vara trevlig. Då kom sexan som verkligen
var jätte jobbig. Vår lärare var sjuk väldigt mycket under det året, så vi
växlade vikarier ofta. De gånger vi hade vår riktiga lärare var hon ganska
sur och skällde ut klassen för vad vikarierna hade gjort och inte gjort.
Att jag under den här tiden var trevlig mot läraren och ville plugga fick
klassen att börja ogilla mig. Klassen bestod då endast av 15 elever. De
flesta av dem trodde att de var coola, eller ville åtminstonde vara det.
Jag fick väl en del kommentarer, de var inte direkt elaka mot mig men inte
så snälla heller. Om man någon gång ville vara med så kände man sig mest
till besvär.
Att jag orkade berodde till stor del på att jag visste att jag till sjuan
skulle byta klass och kompisar. När det var dags att välja kompisar fanns
det ända 3 st. som jag gillade och som gillade mig med. Att sluta sexan och
lämna sin gamla klass var ingen sorg, för mig blev det en befrielse.

När jag började sjuan så var mitt självförtroende ganska lågt, men jag
kände nästan från första dagen att jag skulle trivas i min nya klass. De
klassföreståndarna som jag fick var verkligen jättebra, och jag kände en
trygghet. Mitt självförtroende började att växa. När sen klassen valde mig
som en av 2 klasstödjare blev jag verkligen jätteglad. Den nya klassen såg
mig inte som en mes, utan som en bra kompis som de kunde vända sig till.

Min syn på skolan!

Bäste skolminister!

Skolan är ett ställe för personer som sedan ska komma att betyda något för
detta samhälle. Därmed bör det vara ett ställe där eleverna ska trivas och
må bra. Eleverna ska kunna gå till skolan med gott samvete och de ska också
kunna känna sig trygga. Trots detta så är det faktist inte så i alla lägen.
Det finns elever som mobbas dagligen och elever som ”bara” mobbas ibland.
Elever som mobbar dagligen och elever som ”bara” mobbar ibland. Det är där
den svaga länken finns, eller ska jag säga en av våra svaga länkar finns.
Detta stora problem måste få ett slut. Det finns ingen annan utväg en att
sätta stop för dessa problem. Tänk själv om din lilla son/dotter skulle
komma till skolan fem gånger i veckan och varje dag gå hem med läpparna
nerdragna och tårarna falande ner på den kalla snön. Inte det man hälst
vill tänka på om sin dotter eller son, men i vissa fall är det faktist så,
tyvärr! men hur ska vi få ett slut på detta? Jag har tänkt och tänkt så att
det knakar.
För några dagar sedan hade vi ett prov i skolan. Vi fick ett litet häfte
med fyra-fem olika stycken från en bok eller berättelser m.m. Detta tog oss
ett par lektioner och när vi till sist hade kommit till slutet så var det
en artikel där dom hade intervjuat några elever från en skola. I denna
skola så hade de infört en organisation, med elever från sexan och nian som
hette Änglarna. Denna organisation gick runt på skolan och skulle se efter
vad som händer på skolan. Varannan vecka har änglarna jour, då sätter de på
sig sina svarta T-shirts, tröjor och jackor med deras egna gul-röda emblen
som eleverna själva har valt hur den skulle se ut. Vid början av terminen
får änglarna en utbildning som består av att lära tjänna varandra och
fungera som ett team. När skolan sedan börjar så träffas dom varje vecka
med skolpersonalen. Där berättar de och bekräftar de vad som har hänt denna
vecka och vilka problem som har uppstått. I slutet av läsåret belönas de
med att få gå på Café Operas bakelsebuffé. Alla får också självklart
varsitt diplom, en biocheck och sin T-shirt med emblemet på som grädden på
moset. Denna skola som jag går på nu har också en liknande sak, men för mig
och nog många andra av eleverna på denna skolan så är den inte alls lika
serjös som den i artikeln. Med andra ord värkar det nästan som den skolan
jag går på nu inte alls tar detta lika mycket på allvar. Personligen tycker
jag att alla skolor ska få samma chans och möjligheter att må bra.

Det är lag på att man måste gå i skolan tills man har gått ur årskurs nio
men för att kunna klara av att gå lågstadiet, för att kunna klara av att gå
mellanstadiet och sedan också högstadiet med ett alternativ att sedan
fortsätta läsa vidare på gymnasium och kanske t.o.m. högskola, så bör man
stu|dera i en miljö där man trivs och mår bra. Nu har vi en möjlighet att
ändra på det här. Detta är bara en av de många stora problem som vi har i
skolorna i detta svenska samhälle. Det bildas pakter och det bildas små
grupper på alla skolor. Det lämnas ofta någon utanför också. Varför inte
slå ihop dessa smågrupper till en och samma grupp och leva i ett samhälle
där alla är vänner. Jag är medveten om att det inte går att tvinga
någon/några att bli vänner, men jag är också medveten om att det inte går
att bara sitta och inte änns försöka göra det bättre. Det är ju värt ett
försök. Går det så går det, går det inte så får man helt änkelt prova på
något annat.

Nationellt prov svenska
Delprov C

När jag började högstadiet i sjuan så bytte vi skola, för att den jag gick
på innan hade bara lågstadiet och mellanstadiet. Det kändes härligt på
något sätt att komma till en ny skola, nya människor, nya egna skåp, kiosk
i uppehållarn. Vi hade läger i början av sjuan på ett ställe som heter
kohagen. A klassen som jag går i och B klassen.
Vi hade det väldigt roligt där, vi åkte kanot och mitt ute på sjön slog vi
årorna mot vattnet och skvätte vatten på andra skolkamrater. Efter vi hade
haft roligt ute med kanoterna så hoppade jag och några av mina kompisar i
vattnet med kläderna på.

Om du har någonsin hoppat i vattnet med kläderna på så vet du hur det
känns, kläderna blev väldigt tunga och det är svårt att simma med skorna
på. När vi hade plaskat klart så gick vi såklart in i våran så kallade
stuga och tog bort de blöta kläderna och värmde oss. De tänkte ordna ett
disco i en stuga men det blev inget.

Det var ingen som riktigt ville vara på discot. Jag var förtjust i en av
tjejerna i klassen men jag vågade inte fråga något för jag var så blyg. Det
hände att två killar i vår klass började bråka och det slutade så att den
ena grinade. Det var några tjejer som ville sova i killarnas stuga som
såklart inte fick det.

När det var läggdags så ville vi inte sova, men vi gick in till stugan. En
del rymde ut ur fönstret och en del lade sig. Jag och två kompisar var
vakna nästan hela natten och pratade, jag somnade 04:00 på morgonen och
mina kompisar somnade 05:00.
Kl. 06:00 en härlig morgon kommer en tjej i våran klass och bankar på
dörren och kommer in och pratar med hög röst som såklart väcker oss.

Jag hade bara sovit i 2 timmar och de andra två kompisarna 1 timme. Tjejen
som väckte oss är irriterande och är nuförtiden uppkäftig mot lärare och
det är inte många som gillar henne. Nästa dag åkte vi hem och jag höll på
att somna hela tiden i bussen, jag fick ju inte sova mer än 2 timmar.

Jag som hade keps blev mycket irriterad när några i klassen tog kepsen,
slog i nacken, retade och var helt enkelt Oschyssta. Jag tyckte i alla fall
att det var mobbning, för så kändes det som. Vi hade ju inga betyg i sjuan
men jag pluggade så att jag fick Godkänt. Sjuan gick väldigt långsamt men
det gick som det gick.

Men i åttan gällde det, pluggade så att jag fick Godkänt, Väl Godkänt men
till närheten av Mycket Väl Godkänt kom jag inte. Sedan så blev det
praotid. Fick testa hur det var att jobba i en affär. Kändes rättbra men
dåligt ändå för man fick inga pengar. Slavarbete skulle jag kalla det men
inte så slitsamt. Jag fick ju godis och välja en cd skiva, när jag slutade.
När jag var tillbaka i skolan så gällde det att plugga för att få bättre
betyg och året gick väldigt snabbt.

I nian gällde det att plugga ordentligt. Jag hade bestämt mig att jag
skulle förbättra mina betyg. Det skulle inte vara några kassa och tråkiga
betyg. Och jag förbättrade min engelska från G till VG. Jag fick en chock
när jag fick MVG i det första provet. Var helt borta. Praotiden i nian var
tråkig. Jag praoade på en ”Volvo” firma och först var jag i affären var man
säljer reservdelar, oljor och bensin m.m. och det var kul.
På lagret var det ganska kul också men sedan när jag gick till tvätt sidan
så började bli långtråkigt och dagarna gick väldigt segt. Det bästa var
garanterat maten. Jag fick den gratis på deras egna restaurang och om man
skulle köpt det annars så skulle det kostat 50 kr. Efter julen så skulle
man välja vilken gymnasielinje man skulle gå in på.
Det var svårt att välja för att det finns så många linjer men jag tror jag
valde rätt ändå. Nu har vi ju dom här nationella proven och det känns
härligt att lämna den här skolan. Samtidigt som det är spännande att komma
till den nya skolan. Man har ju inga vänner på den skolan.