2003 – Sida 27 – Skrivbanken

Att byta skola!

Jag satt vid mitt skrivbord och såg ut på alla människor som sprang ute på
gatan för att söka skydd för regnet som öste ner. Jag suckade tungt, en
salt tår rann ner på min kind och jag tänkte att jag aldrig skulle ha gått
upp den morgonen.
Det knackade försiktigt på dörren och jag hörde mammas röst från andra
sidan:
– Men snälla Mia, släpp in mig. Jag och din pappa måste få förklara oss.
Precis som om ni skulle ha något att säga till mig, muttrade jag tyst för
mig själv. Men jag reste mig och gick fram till dörren och låste upp.
Jag såg in i mammas rödgråtna ögon.
– Det blir bäst så här sa hon med gråten i halsen. Jag och din pappa kan
inte leva tillsammans längre. Det går bara inte.
Mamma tog ett djupt andetag och fortsatte:
– Jag och du ska flytta till en lägenhet mitt inne i stan. En stor och ljus
trea. Hon försökte låta glad men lyckades inte så bra med det.
– Vad då inne i stan?! Men det är ju nästan 13 mil här ifrån. Hur hade du
tänkt att jag skulle komma till skolan på mornarna? skrek jag.
– Mia lugna ner dig och lyssna på mig. Mamma drog efter andan:
– Du måste byta skola, sa hon sen.
– Men mina kompisar då?
Det var det sista jag sa innan jag sprang ut ur huset och smällde igen
dörren efter mig.
Nu har det gått två månader sedan det hände och nu sitter jag på mitt nya
rum i min och mammas nya lägenhet.
Jag ser på skolväskan som står packad och klar på sängen.
Jag hör mammas röst från köket.
– Mia! Skynda dig! Kom nu och ät frukost annars kommer du försent till din
första dag i din nya skola. Precis vad jag vill, komma så försent att jag
aldrig kommer dit, tänkte jag för mig själv.
Sen övergick mina tankar till att tänka på mina kompisar på min andra
skola. Undra vad dom gör nu?
Jag såg upp på min röda väggklocka. Halv åtta, bäst att jag går nu, tänkte
jag och gick ut i hallen.
Jag tog på mig mina skor och min nya kappa som mamma och jag hade köpt på
rea i helgen.
Mamma kommer ut från köket.
– Men Mia, ska du inte äta något innan du går?, undrade hon med orolig
röst.
– Nej tack. Jag är inte hungrig, svarade jag. Och det var sant. Just nu
mådde jag bara illa.
– Men vänta lite ta med dig en frukt i alla fall, sa mamma och gick ut i
köket.
När hon kom tillbaka hade hon en brun banan i handen.
Jag suckade tungt men tog imot den ruttna bananen. Sen gick jag.
– Ha det så bra i skolan!
Hörde jag mamma säga innan dörren gled igen med en smäll.

25 minuter senare stod jag utanför min nya skola.
Jag började sakta gå mot ingången. En trappa upp, tredje klassrummet till
höger, hade Else-Britt min nya lärare sagt när hon ringde dagen innan. Jag
såg upp på trappan som ledde till andra våningen. Den såg likadan ut som
den trappan i min förra skola, tänkte jag för mig själv. Jag fick tårar i
ögonen och tvingade mig själv att skjuta undan alla tankar om min gamla
skola.
Utan att ha tänkte på det hade jag gått upp för trappan och stod nu utanför
klassrummet. 9D stod det uppe på dörrens högra kannt.
Jag tog ett djupt andetag, räknade till tre och knackade sedan försiktigt
på dörren.
– Kom in, hördes det från andra sidan. Jag gick in.
Jag kände hur allas blickar riktades mot mig och hur mitt ansikte började
skifta färg till rött. Jag blev genast glad att jag hade tagit lite puder i
morse.
– Vi har en ledig plats till dig här framme, sa Else-Britt med ljus stämma.
Jag började gå mot den tomma bänken. Plötsligt fastnade min blick på en
mörk hårig kille i andra raden, Charlie. Jag kännde hur mitt hjärta började
slå snabbare och hur mina ben började skaka. När jag äntligen kom fram till
min bänk efter en halv timme (kändes det som i alla fall), så gav Else-
Britt mig en mattebok och ett räknehäfte.
Sen kom det jag hade fasat för i flera veckor.
– Men det höll jag på att glömma. Kom Mia, du måste ju berätta lite om dig
själv, sa Else-Britt.
Nej, jag vill dö, tänkte jag.
Men gick fram och ställde mig framför vita-tavlan.
Jag såg ut över klassen.
– Berätta nu lite om dig själv, sa Else-Britt.

Jag kommer fortfarande inte ihåg vad jag sa eller vad jag gjorde. Men de
fem minuterna var de längsta i mitt liv.

Jag vet inte hur men dagen flöt på och kvart i tolv var det lunch.
– Visa nu Mia till matsalen, sa Else-Britt.

Två ljushåriga tjejer kom fram till mig och drog med mig ut ur klassrummet.

– Kom med här nu ska du få smaka på något delikat, sa en av tjejerna och
log.
Jag heter Lina föresten och detta är Johanna.
Jag nickade bara till svar.

Matsalen var stor och idag serverades potatismos och korv.
– Inte så mycket, sa jag till mattanten med hårnät som öste på en stor slev
med potatismos på min tallrik. Hon såg bara surt på mig.

Vi gick och satte oss vid ett bord som stod vid fönstret. Jag tog en tugga
av moset. Det smakade och var som klister. Jag skulle aldrig ha klaggat på
maten i min förra skola, tänkte jag sorgset för mig själv.

17.34 klev jag in genom ytterdörren.
– Hur va första dagen i skolan?, frågade mamma
– Hemsk, sa jag bara och gick in på mitt rum och smällde igen dörren.

Jag slängde mig på sängen och började tänka igenom dagen. Hemsk, hemsk och
åter hemsk. Ok, Johanna och Lina hade ju varit snälla men dom kände sig
särket tvingade att vara med mig. Ingen var ju som någon i min förra klass
och sen pratade dom roligt. Sen kom jag och tänka på Charlie. Han hade
faktiskt pratat med mig efter lunch.

Att byta skola.

– Vi ska flytta Anna! mammas ord skar som en blixt rakt igenom mig. Mitt
huvud blev fullt av frågor men jag fick inte fram ett ljud. jag sprang till
mitt rum och kastade mig på sängen. Nej! Skrek mitt inre och tårarna kom.
– Men lilla gumman, vad är det?, undrade mamma när hon kom efter mig in i
rummet.
– Jaha!? Och var ska vi flytta då?, skrek jag med gråten i halsen.
– Vi ska flytta till ett villaområde lite utanför Göteborg. Pappa och jag
har köpt ett hus där. Det blir väl kul, nytt hus, nytt rum, nya kompisar
och ny skola. Sa mamma med lycklig stämma. ”Nya kompisar, ny skola” mammas
röst ekade i mitt huvud. Jag vill inte flytta! Jag vill inte byta skola.
– Så ni har planerat allt detta utan att fråga mig?! skrek jag.
– Men. sa mamma, jag avbröt henne.
– Jag trivs i Stockholm! Jag vill ha mina kompisar. JAG VILL INTE! skrek
jag och spran ut ur rummet.
– kom tillbaka Anna! på engång!, skrek mamma efter mig. Det hördes att hon
var besviken. Senare när vi åt middag sa ingen ett ljud. Sen gick jag och
la mig. ja tänkte på vad skulle säga till mina kompisar.
– God morgon! Vakna Anna, det är morgon jag var fortfarande sur och ledsen.
Vid frukostbordet log mamma och pappa på det där viset som jag Hatar.
– Vi har ringt till skolan och sakt att vi ska flytta. Så du behöver bara
berätta det för dina kompisar. Vi flyttar om två veckor, allt kommer bli
bra, sa pappa. Ja sa inget.
I skolan samlades vi som vanligt första timmen för att läsa högt, lite
töntigt tycker jag, vi går ju faktisk i sexsan.
– God morgon alla barn. det var fröken, innan vi börjar läsa har jag och
Anna något tråkigt att berätta. Anna?
– Ja… Eh. jag ska flytta. Sa jag. fan! Jag ville ju berätta för mina
närmaste kompisar först.
– VA?! skrek Elin, min bästis.
– mmm. till Göteborg. Om två veckor. Nu är det bara två dagar kvar för mig
här i Stockholm. Jag och elin har sakt hej då för sista gången. Jag undrar
hur den andra skolan är. Våran skola var bra, rättvis. Vi fick vara med och
bestämma nästan allt. Och nu ska jag börja i en anan skola, mitt i
terminen. typiskt. Dom kunde ju ha planerat lite bättre.
Nu är vi iaf på väg. Det känns lite bättre men jag är väldigt närvös. tänk
om jag inte ”passar in”?. Nu har jag bott här i en månad. Huset var jätte
fint, mitt rum är ganska fint, men stökigt.
mamma och pappa trivs.
Jag har fått ganska många kompisar. Och skolan.ja vad ska man säga? Den
suger! Den är ful, tråkig, man får inte bestämma något! allt är jätte
dåligt, lärarna hatar mej och kallar mig för 08! första dagen var hemsk!
eleverna var jätte trevliga och hälsade mig välkommen, men inte lärarna!
Alla var jätte sura. Anars trivs jag ganska bra, saknar elin men men.

Att byta skola!

Det var en varm sommardag, jag var på väg hem från stranden. Sommar|lovet
var snart slut och min Familj och jag skulle snart flytta från det trygga
samhället på Öland till ett helt främmande ställe i Dalarna. Stället vi
skulle flytta till hette Falun, jag hade aldrig hört talas om Falun innan
mamma och pappa berättade att vi skulle flytta dit. Anledningen att vi
skulle flytta var att mamma hade fått ett jättebra jobb på en bank i
närheten av Falun. Jag fick reda på att vi skulle flytta några dagar innan
skolavslutningen. Jag tyckte inte alls om tanken av att flytta ifrån alla
mina vänner som jag hade haft sen förskolan. Det som känndes ännu värre var
att jag fick lov att flytta ifrån min underbara pojkvän. Vi hade varit
tillsammans sen början av årskurs åtta, så det var snart ett år vi vart
tillsammans. Vi försökte inbilla oss att vårat förhållande skulle fungera
fast jag flyttade ifrån honom, men innerst inne visste jag att det aldrig
skulle fungera. Vi hade setat och planerat hur vi skulle skriva brev och
hur vi skulle träffas, det vi inte tänkte på var att det var både dyrt och
långt att åka mellan Dalarna och Öland.
– Susann! skynda dig in, ropade pappa till mig med ett belåtet leende.
Medan jag sprang upp för den lilla trappen som ledde in i vårt fina hus, så
hoppades jag på att pappa skulle säga att vi inte behövde flytta, men så
var det inte.
– Kom får du se, jag har hittat bilder på vårat hus i Falun, sa pappa och
tittade fascinerande på huset vi skulle bo i.
– Var det bara det du ville visa mig? undrade jag och så missnöjd ut.
– Susann, gumman du ska inte vara ledsen, det kommer att bli bra ska du se,
huset ä i alla fall fint, tycker du inte?
– Mmm. svarade jag bara.
Visst tyckte jag att huset var fint, men jag ville fortfarande inte flytta
från mina underbara vänner och absolut inte ifrån min pojkvän, Magnus, som
jag älskade så himla mycket. Det var han som hade fått mig att våga visa
känslor och att kunna prata inför massa folk. Sommarlovet innan åttan och
innan vi blivit tillsammans så hade jag blivit sviken och utnyttjad av
flera killar. Dom hade bara varit ute efter att ha sex och inget annat,
eftersom jag tyckte om dem så mycket så blundade jag för verkligheten. Det
är ju inte så konstigt om man blundar för verkligheten när man är är
förälskad. Mina vänner varnade mig flera gånger, men jag sa att dom hade
ändrat sig och att dom inte alls va så knäppa dom bara ville utnyttja
tjejer, men jag hade fel.

– Har du börjat packa ihop alla dina saker? undrade pappa.
– Ja, jag är snart klar, har bara mina kläder och några böcker kvar, sa jag
och kände en plötslig ångest över att vi skulle flytta om en vecka och jag
hade ju inte börjat tagit farväl av någon. Jag och mina kompisar hade
knappt pratat om flytten. Dom enda jag tagit farväl av var mina gamla
lärare och dom klasskamrater som var borta den veckan jag flyttade. Det
känndes tungt på skolavslutningen när jag gick inne i skolan och skulle ta
farväl av alla lärare och ”mina” gamla klassrum som man har lärt sig en hel
vetenskap i. Det var inte förän jag gick där inne jag hade börjat fatta hur
mycket jag hade lärt mig och hur nyttigt det var med skolan, fast det kunde
vara tungt ibland. Utan mina vänner hade jag nog inte klarat skolans tuffa,
men lärorika gång.
– Hur skulle det bli nu?
Skulle jag klara att byta skola och skaffa nya vänner samtidigt som jag
skulle plugga sista året i grundskolan.

– Flyttbilen kommer imorgon vid nio tiden, sa pappa och lät lite stressad.

Nästa morgon så kom flyttbilen precis som vi bestämt, klockan nio.
– Oj, inte visste jag att vi hade så här mycket saker, sa mamma och såg
lite fundersam ut.
– Nej, det brukar alltid vara så att man har mer saker än man tror, sa en
av flyttgubbarna med ett leende på läpparna.
– Visst var det till Saltövägen 15? undrade den andra gubben.
– Ja, det är det, svarade mamma.
När flyttbilen åkt iväg kändes allt så himla tomt.
Dom sista dagarna innan vi åkte spenderade jag och mina vänner på stranden.
Jag var såklart med Magnus också. Kvällen innan vi skulle åka så satt jag
och Magnus hemma hos oss honom och pratade om tiden under vårat
förhållande.
– Tror du verkligen att vårat förhållande kommer att fungera? undrade jag
med en tveksam röst.
Jag såg att Magnus började få tårar i ögonen.
– Jag vet inte, men vill du inte försöka, undrade han och jag såg att hans
vackra blå ögon började fyllas med tårar.
– Jo, jag vill försöka, men vi borde tänka igenom det här, tänk på att vi
kommer träffa varandra typ 4 ggr om året, svarade jag och började nästan
gråta av smärta att behöva lämna honom.
Han kramade om mig och sa att han älskar mig, båda brast ut i gråt.
– Jag kommer inte klara mig utan dig, sa Magnus och började gråta ännu mer.
– Jo, det är klart du kommer, vi får ringa varandra varenda dag, sen så kan
du ju följa med när Malin kommer och hälsar på, på höstlovet.
Malin var en av mina allra bästa kompisar.
– Ja, det är klart jag gör! Vi gör så att vi är tillsammans och pratar i
telefon tills jag kommer och hälsar på, sen får vi se hur det blir då,
eller?
– Ja, det lät som en bra idé. Nu ligger vi här och myser till jag måste gå
hem, sa jag och tyckte att allt kändes lite lättare.
Magnus följde inte med till färjan utan vi tog farväl hemma hos honom. Vi
stod och kramade och kysste varandra samtidigt som vi grät. Nu förstod vi
verkligen hur mycket vi älskade varandra. När vi hade pratat varandr ett
tag så kom mamma, pappa och Malin för att hämta mig. Malin skulle följa med
till färjan för att ta farväl. Innan jag klev in i bilen så kramade jag om
Magnus och sa: Jag kommer alltid att älska dig vad som än händer, det lovar
jag.
– Jag kommer också att älska dig vad som än händer, sa han och kysste mig.

När vi hade börjat att åka mot Borgholm och mot färjan så berättade Malin
att hela min gamla klass skulle vara där och ta farväl.
– Är det inte snällt av Malin att fixa det, sa mamma.
– Jo, det var jättesnällt! sa jag.
Mycket riktigt så stod hela klassen där. Jag hann precis ta farväl av alla
innan vi klev på färjan. Jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt som
jag gjorde.

– Allting kommer att kännas bättre när vi kommit fram och du har skaffat
nya kompisar, sa pappa som alltid ska vara snäll.
– Jag kommer aldrig att kunna få så bra kompisar som jag har nu, sa jag och
lätt irriterad.

Efter en mycket lång bilresa var vi äntligen framme vi huset där jag skulle
bo dom närmaste åren. Huset såg ut precis som det hade gjort på datorn, med
dom stora vita fönstrena och dom rödmålade väggarna. Det såg precis ut som
ett hus i Dalarna. Rummet som jag skulle få vara mycket större än mitt
gamla rum, men det var finare tapeter i det gamla. Dagarna gick fort och
imorron börjar skolan. Jag hade pratat med både Malin och Magnus varenda
dag. Nästa morgon var jag så nervös att jag inte kunde äta.
– Pappa försökte muntra upp mig hela tiden, men han lyckades inte så bra.
Det enda som kändes skönt var att jag hunnit bli kompis med min granne som
jag skulle gå i samma klass som. När jag väl kom till skolan så känndes det
inte så farligt, tjejen jag bodde granne med hette Sofia. Sofia visade runt
mig och presenterade mig för alla hennes vänner. Alla verkade glada och
trevliga. Lärarna verkade också snälla. Jag lärde fort att känna alla under
den första veckan. Nu kändes det inte alls så farligt att ha flyttat. Jag
är glad att alla tog imot mig som dom gjorde, annars vet jag inte hur det
skulle gått.
När Magnus och Malin kom upp på lovet kändes allt bra. Jag och Magnus
bestämde oss för att göra slut, men att fortfarande hålla kontakten.
Livet efter flytten var ganska lik mitt liv innan flytten. Falun var nästan
precis som Rälla där jag bott förrut.

Mina skolår

Nu har jag gått i skolan i 9 år. Det känns väldigt konstigt att lämna
grundskolan. Det känns som om det var igår jag började skolan men ändå
minns jag knappt någonting av första året. Allt har suddats ut. Däremot
minns jag lekis bättre. I Lekis var jag och min bästis Pelle alltid
tillsammans. Han var nämligen dagbarn hos min mamma så vi hade varit
bästisar sen vi bara var 2 år. Ett starkt minne ifrån kuddrummet som vi
hade i lekis. Där fick den starke flest kuddar. Pelle var starkast och vi
delade alla kuddar. Vi var lekisets ”maffia”. Vi hade 2 lekis på Saltö. Vi
hade aldrig träffat de andra förut. Den här dagen fick vi träffa det andra
lekiset. Det var första gången jag träffade Gefvert och Dahlin. Vi spelade
bandymatch mot varandra. Då hade vi ingen aning om att vi (senare under
våran skoltid) skulle umgås extremt mycket.
Jag minns inte mycket från mitt första skolår. Mitt andra skolår minns jag
desto bättre. Vi hade börjat spela caps. Vi spelade jämt och ständigt. Caps
och fotbollen var vår sysselsättning på rasterna. I tvåan blev jag kär för
första gången i en tjej som heter Mia. I trean blev jag och Mia
tillsammans. Vi kände oss så stora. Vi var störst i lågstadiet! Livet lekte
i trean, så det är inte konstigt att jag tänker tillbaka på trean som det
bästa året under min skoltid. I fyran började jag och Pelle tappa kontakten
Det var nu jag började umgås med Fredrik. Idag är han min bästa vän. Femman
minns jag inte. I sexan var jag jävligt skoltrött. Dagarna var långa, få
raster, långa lektioner. Sexan var det jobbigaste året. I sjuan var man för
första gången vuxen. Man kände sig så stor. Åttan likaså. Nu i nian kan jag
titta tillbaka på alla åren och känna att jag haft tur. Jag har gått i en
bra skola utan mobbing. Jag har träffat många olika personer. Jag har haft
det bra under min skoltid.
Nu när jag tittar tillbaka ser jag en mening med allt. Jag har varit kär,
varit tillsammans med en tjej, bytt vänner och blivit stor. Jag tycker att
de som går i trean är mycket mindre än vad vi var när vi gick i trean
likaså sjuorna. Jag tror att man hela tiden känner sig större än vad man
är. Jag minns hur stora niorna var när jag gick i trean. Det tråkigaste
under den här tiden var att jag och Pelle gled ifrån varandra, men på så
vis träffade jag fredrik. En sak är helt klart. Jag kommer aldrig glömma
grundskolan.

Min syn på skolan.
Hejsan minister!

Jag tycker skolan är ganska bra men det är fortfarande lite odemokratisk
eller man får ju igenom det mesta men ibland så ska vi helt plötsligt göra
saker som man inte hört ett ord av förut. Det är lite dåligt. Maten tycker
jag också ska förbättras, den är ganska dålig, och ibland så kan potatisen
vara stenhård och nästa dag ramlar den nästan sönder. Förut när vi skulle
på frilufts|dag så hade jag valt skateboard och då så skulle vi åka till
skateboard hallen i alingsås, så då skulle vi åka buss dit. När vi stod på
busshållplatsen så var det ca 15 – 20 °C kallt och vi hade stått där ett
bra tag, och sen när bussen kom så var den så full så att vi fick inte
plats, så vi fick gå hem igen. Det var ingen kul upplevelse och sen så kom
det fram att idrottsläraren inte hade varnat Dalatrafik för att vi skulle
komma, så att det var lite dåligt. Men vi fick åka dit sen. På tal om
bussar, så bussen som jag åker med på morgonen när jag ska till skolan går
väldigt tidigt, så att vi kommer till skolan typ halv 8, det är en halv
timme innan skolan börjar och det var ganska jobbigt att komma så tidigt,
så att nu så har dem ändrat på bussarna lite så att nu kommer vi till
skolan runt 10-15 min i 8.
Allt funkar nästan bra annars, eller det blir lite strul med lektionerna
ibland, men det är oundvikligt.
Vad tycker jag att skolan ska förbättra?? Maten! Den är lite ofräsch och
lite oinbjudande.
Jag tycker också att dom kan förbättra att man bara får en penna och ett
sudd per termin, det är dåligt tycker jag för en penna räcker liksom inte
en termin.
Dem skulle också kunna förbättra dagarna tycker jag, dem måste bli kortare
och man skulle ju egentligen kunna ta bort alla hål, men det finns inte
klassrum och lärare så att det räcker. Jag tycker också att skolan kan
börja med elevens val, alltså om man tar en timme i veckan och gör nått kul
som man valt själv. T.ex. NO, pingis, MA Badminton nått man tycker är kul,
och när man menar NO så menar jag typ experiment och sånt.
Jag hoppas att detta kan hjälpa lite och jag är glad över att få skriva
till er.
/ Andreas

Att byta skola

Det var en stekhet dag i Juni, jag var på väg till vårterminens näst sista
dag. På vägen dit så träffade jag Ola, vi gick tillsammans till skolan, vi
säger ingenting till varandra för vi njuter bara av fåglarnas kvitter.
När vi kommer fram till skolan så ringer det in. Jag tar några snabba
löparsteg och Ola kommer efter. Inne i klass||rummet så snackar läraren om
morgon||dagens avslutning, men jag är inne i mina egna tankar. Jag tänker
på hur mycket jag kommer att sakna mina vänner Ja, till och med lärarna och
skolan.
– Sten!
Jag vaknade genast upp ur min dagdröm.
– Öh! Vad?
– Har du förstått hur ni ska göra när ni kommer till skolan i morgon?
– Njaej, inte precis.
– Jag vet att du ska byta skola men du kan väl i alla fall försöka att
hänga med på lektionerna.
– Jaja.
Så fortsatte läraren med sin genomgång och jag sjönk återigen in i mina
dagdrömmar. När lektionen var slut så gick lag lungt ut ur klassrummet. Jag
bestämde mig för att gå hem. Jag hade ju bara en lektion kvar, matte, och
den kan man ju skita i. Men istället för att gå hem så tog jag riktning mot
min och Olas koja i skogen, där kunde jag tänka för mig själv. Väl framme
så tittar jag upp mot kojans fyra våningar.
– Orka! Sa jag tyst för mig själv och gick bakom kojan och satte mig på en
stubbe. Jag tänkte på alla mina kompisar och på den nya skolan, Usch!. Jag
vill inte lämna mina kompisar och gå i skola i Skåne. Jag vill ju stanna
här med mina kompisar. När jag suttit där på stubben i ca två timmar så
började jag oläsliga ord . Jag gick genom björkallén till vårt hus
samtidigt som jag sparkade en liten sten framför mig.
Nästa dag så försov jag mig och fick lov att springa till skolan. Framme
vid skolan så fick jag en rejäl utskällning av vår engelska lärare, efter
det så fick jag gå in i klassrummet där hela klassen var samlad. Det var
helt tyst så jag smög in och satte mig på huk bredvid Ola. Jag led igenom
hela avslutningen och när den var slut så sprang jag hem och stängde in mig
i mitt rum. Där stannade jag i ungefär två veckor. Den enda gången jag
lämnade rummet var när jag skulle äta eller gå på toa.
– Men snälla Sten, kan du inte gå ut en liten stund bara? Ola väntar ju på
dig. Mamma tjatade hela tiden på mig så jag bestämde mig för att gå ut.
– Okej då, jag går väl ut en liten stund då.
– Hejsan Sten! Är du ledsen för någonting?, sa Ola
– Nej, varför undrar du det? svarade jag
– Jo, du har ju låst in dig i ditt rum ända sen avslutningen.
– Jaha, det är för att jag inte vill byta skola.
– Okej, men då förstår jag, du jag vet en sak som kommer att göra dig på
bättre humör. Vi kan sticka till våran koja. Vi började att springa.
När vi kom fram så hade det börjat regna och blåsa, så vi skyndade oss upp
i kojan. Ola klättrade först upp för den vingliga repstegen. Men när han
kom upp till tredje och jag andra våningen så hördes det en ljudligt brak.
Det var den fjärde våningen som dundrade ner i marken. Jag skyndade mig
neråt, när jag kom till första våningen så hörde jag ett till brak, nu var
det tredje våningen som dundrade ner. Jag hoppade ner till marken rakt ner
i ett par buskar. När allting lugnat ner sig så tittade jag upp ur busken.
Det var totalt kaos och mitt i alltihop så låg Ola helt orörlig. Jag sprang
fram till honom.
– Ola!! Vad har hänt?
– Aahh. Jjag. ramlade ner på de här brädorna, det känns som om jag har en
kniv i ryggen.
– Ligg still, jag ska hämta mamma. Jag sprang det snabbaste jag kunde hemåt
och smällde upp dörren.
– Mamma!! Ola har gjort illa sig.
– Va!? Vad säger du? Har Ola gjort illa sig?
– Ja, han ligger vid våran koja och rör inte på sig.
Mamma tog upp telefonen och ringde till 112. Vi sprang mot kojan och efter
ett tag så kom ambulansen. De gick fram till Ola och lyfte försiktigt upp
honom, han hade landat rakt på en lång spik. De åkte iväg med honom till
akutmottagningen. Nästa dag så hörde jag att Ola klarat sig ganska bra. Jag
tänkte för mig själv ”Om jag klarat av du det här så måste det ju vara en
baggis att börja i den nya skolan. Jag trivs faktiskt ganska bra i min nya
skola, och jag håller kontakten med Ola.

Mina skolår!

Jag ska nu skriva om mina skolår. Jag kommer ihåg den dagen jag gick från
förskolan till årskurs ett. Jag trodde att hela världen hade förändrats.
Med detta tog jag första allvarliga steget i min barndom. Kontakten med min
första fröken i skolan kommer aldrig att glömmas; hennes vänliga röst och
hennes ljusa hår. Iréne lärde mig att skriva, läsa och att räkna. Jag minns
när vi lärde oss alla bokstäverna, jag minns också att den roligaste och
lättaste som jag gillade var bokstaven O. Jag fick nya kompisar också men
jag kände redan jättemånga från förskolan. Det var kul att börja i ettan,
att få nya kompisar, att lära sig något och att jag även fick en fadder,
som gick i trean. Alla ettor hade varsin fadder som man kunde gå till om
man undrade över något eller något annat. Jag tror också att vi fick
faddrar för att vi skulle komma de äldre barnen närmre. Jag kommer ihåg att
min fadder hette Emma och hon var snäll. I slutet av ettan kom de andra
förskolebarnen in och skulle hälsa på deras blivande lärare och
klasskamrater. Även dem fick varsin fadder, och jag blev fadder till en
flicka som hette Elin. Men nästa termin, då jag skulle börja tvåan då
bytade jag skola. Jag bytade från Ödeshög i Eslöv till Centrumskolan i
Centrala Helsingborg. Det pirrigt, men kul på samma gång, tyckte jag. Jag
tänkte att om det var så lätt och kul att börja årskurs ett så skulle det
inte bli några problem med att börja i tvåan. Men jag skulle gå och lära
mig i en helt annan skola. Efter ett tag när det hade gått kanske några
veckor var jag inne i det hela. Jag tyckte att det var lite skillnad på att
gå i ettan och tvåan. Årskurs ett var inte så jätteallvarligt men sen när
jag började i tvåan så fick vi jobba mer och få fler läxor, men det var
inte jobbigt, det var mer som en lek. I trean, två terminer senare så
började det att bli lite mer ansträngande men det var ju ingenting. Jag var
jätteduktig i trean och jag tyckte att det var roligt. När det är roligt
går det både lätt och snabbt. Efter trean flyttade vi till Lund och jag
fick byta skola igen, tredje gången i rad. Denna gången bytte jag till en
skola som heter Lunddalsskolan. Lunddalsskolan var jättestor, tyckte jag
då, men den är liten. Ödeshög och Centrumskolan var så små. Jag gick vilse
några få gånger. Men hitta ut det gjorde jag alltid. Mina lärare Mia och
Mia var jättesnälla. I fyran var jag jätteduktig, jag hade nästan alltid
alla rätt på prov, test och läxförhör. Allt kändes så bra. I femman var det
ungefär detsamma, det var bara lite mer läxor och sånt, men det överlevde
jag. Jag var fortfarande lika duktig. I slutet av femman tror jag det var,
då kom mina nya blivande lärare Katarina och Erik som jag skulle ha i
högstadiet. Dem verkade snälla och så. I årskurs sex så blev det jobbigare,
jag vet inte varför, men vi hade fått fler ämnen och vi behövde hålla koll
på fler saker. Vi gick längre om dagarna och vi hade fler läxor att göra. I
högstadiet blev det bara mer jobbigt hela tiden för varje årskurs. Vi hade
många skrivuppgifter i svenskan till exempel. Jag gillade Jag-boken som vi
gjorde men nu i åttan-nian så tröttnade jag på allt sådant. I alla år upp
till åk 7 så har det bara varit positivt, men sedan var det inget vidare.
Allt bara åkte ner för en backe kändes det som. Nu i nian känns det skönt
att snart få sluta. För detta är lite jobbigt faktiskt. Men det var bra att
jag slapp flytta och byta skola under högstadiet.
I korta drag, försökte jag beskriva mina skolår. Enligt beskrivningen hade
jag både gott och ont under dessa år. Men det goda och dem glada stunderna
kommer att ta plats i mitt hjärta, som bästa minnen inom min barndom-
skolåren.

Jag kommer bara ihåg lite av det första skolåret. Jag kommer ihåg att jag
hade längtat jätte mycket efter att börja första klass. Det var en varm
morgon och jag var jätte nervös för att få träffa min nya fröken Kerstin
Karlsson, men klassen var inget att oroa sig för, dom hade gått med på
förskola också så jag visste redan hur alla var. Första året var det lungt
och skönt men när vi började andra klass så fick vi en ny elev. Hon var
fruktansvärd jobbig och betedde sig inte normalt. Hon sprang omkring på
borden och skrek och slängde omkring allt som hon fick tag i. Hon har varit
riktig jobbig hela tiden och hon är lika jobbig än idag. I tredje klass
kommer jag faktist inte ihåg nått. Men i fjärde klass fick två nya lärare
Lasse och Pelle. Dom var mycket snälla mot en om man själv var snäll mot
dom. Men det fanns vissa som inte var mot dom och dom hade det inte så kul
mellan årkurs fyra till sex. I sjuan fick vi en ny lärare som hette Sofia
och var från Växjö så hon pratade lite roligt tyckte vi. I sjuan hade vi
mycket prov och läxor så man kunde inte vara med kompisarna lika mycket som
förr men åttan blev värre än sjuan. I åttan fick vi nya lärare igen Anette
och Magnus. Men efter några månader så sjukskrev Anette sig och hon har
inte kommit tillbaka än. Men Magnus har klarat av oss ändå eftersom han är
en bra lärare och mycket sjusst som kompis. Det roligaste året har varit i
nian när vi åkte t.ex. till sälen, Folketspark. Det känns tråkigt att lämna
alla vänner och lärare men ändå rolig eftersom man träffar nya ju. Men jag
kommer alltid att minnas vår klass och dom snygga brudarna.

Mina skolår

Det började när det var första dagen i skolan, alltså när jag skulle börja
ettan.
Det var jättespännande och nervöst för vem visste ifall mina klasskamrater
var snälla eller inte. När klockan var tio över åtta, ringde det in och
alla rusade in och satte sig ner vid varsin bänk. Man hörde allas hjärtan
slå och där stod min fröken. Hon såg väldigt sur ut men ändå ganska glad.
Jag presenterade mig för dom andra och sen var det inte mer med det.
Efter en timme var det rast och det var då jag träffade mina nya kompisar.

Mitt första intryck var att dom såg väldigt snälla ut, så det var bara att
försöka få kontakt med dom. Jag minns att på den tiden hade jag väldigt
roligt i skolan, nu är man mer pressad.
Vi hade den lärarinnan i 3 år sen fick vi en annan lärare, eller var det
två nya lärare. Minns inte riktigt men jag har alltid tyckt om mina lärare,
fram till sexan i alla fall.
Då fick jag en ny klassförståndare som jag tyckte om från början men efter
en termin eller nåt så började det.
Hon var inte alls snäll mot mig och två andra tjejer.
Vi brydde oss egentligen inte så mycket om henne då, utan struntade för det
mesta i henne. Så egentligen har det varit ganska kul i skolan.
Det jag minns väldigt bra som jag aldrig kommer glömma från högstadiet, det
är att jag och två kompisar låste in oss på toaletten. Vi tyckte det var
roligt men lärarna tyckte inte detsamma.
Vi skrek att vi inte kom ut fast om vi egentligen gjorde det och jag hörde
hela tiden hur någon lärare försökte öppna dörren men vi bara höll emot.
Jag gjorde det en gång och hade roligt men aldrig igen. Nu över till det
lite tråkigare. När jag började åttan blev jag mobbad av tjejerna i
klassen. Jag var väldigt ledsen och orkade knappt gå till skolan. Men jag
är stark som person så jag tänkte att dom inte skulle få trycka ner mig
totalt. Jag kämpade och klarade mig igenom det och alla som hade mobbat mig
sa förlåt och jag tog emot deras förlåtelse.
Det är ett av dom starkaste men sorgligaste minnena från mina skolår.
Jag minns också att i årskurs åtta då det var dags för mina första betyg
var jag väldigt spänd.
Jag gick och längtade efter att få mina betyg. Så var det dags att samlas i
klassrummet för att få sina första betyg.
Jag hörde mitt namn ropas upp och jag gick fram till mina lärare och tog
emot kuveret och en glass och gick tillbaka till min plats.
Jag hörde röster omkring mig som ropade:
Öppna kuveret och se vad du fick för betyg.
Jag öppnade kuveret förväntansfullt och tog upp mina betyg. Jag blev nöjd
med dom och kunde gå hem glad. De första betygen är något alla kommer att
minnas. Nu börjar det närma sig slutet av grundskolan och jag är både glad
och ledsen. Jag är inte glad att slippa dessa lärarna på min skola för jag
tyckte väldigt bra om dom. De lärarna jag har haft under mina skolår har
lärt mig mycket bra saker.
Jag kan väldigt mycket fast om jag inte visar det alltid. Åren som jag har
gått i skolan har varit lärorika men jobbiga. Själva skolan är väldigt bra.
Man trivs mycket bra här. De flesta lärarna är trevliga. Så intrycket av
min skoltid är att jag har lärt mig väldigt mycket.
Nu över till varför det är lite sorgligt att sluta nian. Det är för att
alla kompisar jag tycker om, kommer jag att skiljas från.
Det är klart att jag kommer träffa dom men inte lika ofta. Det är även det
att de lärarna jag har just nu är väldigt bra, så jag hoppas att de elever
som får dom lärarna också kommer tycka om dom lika mycket som jag.

Den här skolan kommer att vara ett stort minne för mig. Allt det jag kan,
som att skriva, läsa, stava har jag lärt mig härifrån.
Jag är väldigt nöjd för hur jag har lyckats i skolan. Nu när det är dags
för gymnasiet är jag spänd och väldigt nervös men jag hoppas och tror att
man blir mottagen på ett vänligt sätt och att jag kommer att träffa nya
kompisar.
Det var allt jag ville skriva. Förutom en sak, det är att jag måste skriva
till mina kompisar att jag kommer att sakna er väldigt mycket.
Slut!

Berättelsen gjord av: Cornelia