Mina Skolår

Hej jag heter Fredrik, jag tänker berätta lite om mina skolår. När jag
började ettan var allt frid och fröjd. Då tyckte jag att skolan var det
roligaste som fanns. Jag gick i 1-3:an i Mullbäcken. Min klass var inte så
stor, vi var tre stycken i ettan. Det var jag, Per och Tomas. Det gick
väldigt lätt för mig i skolan. Det var bara det att jag kunde inte läsa än.
Men tiden gick och så var första året i skolan slut. Jag tyckte alltid att
läsåret gick väldigt fort. Men snart börjar ju tvåan, tänkte jag. Tvåan
gick lika lätt som ettan, fast i tvåan började jag att läsa lite. Och i
trean läste jag som alla andra, ändå hade dom läst i ett år längre än mig.
Efter att jag gått ut trean la dom ner Mullbäckens skola, så jag fick börja
fyran i Lysekil. Det var inte det roligaste till en början. Man kände inte
särskilt många. Fast några hade man ju spelat fotboll med. Fast det gick ju
bra ändå. Jag hängde med i skolan riktigt bra tycker jag. Sen började jag
femman, jag tyckte fortfarande om skolan ganska mycket. Nu har man ju lärt
känna alla i klassen. När jag började sexan började skolan bli tråkig.
Ibland kunde jag nästan somna på lektionerna. För jag var så skoltrött.
Allt började bli tråkigt. Sedan när jag började sjuan så blev det lite
roligare, ny skola och nya vänner. Det började gå bättre i skolan, bättre
än i slutet på sexan iallafall. Sjuan var som en nytändning för mig. Och så
var det ju det att man ville inte bli efter alla andra. Så det var bara att
jobba på som attan. I början på sjuan var vi på lägerskola för att lära
känna varandra bättre. När vi kom dit fick vi se våra sängplatser. Jag
skulle ligga i samma hus som Per, Daniel, Erik och Magnus. Jag, Per och
Daniel hade en varsin säng medan Magnus och Erik fick dela säng med
varandra. Våran stuga låg långt ovanför alla andra. Så när vi skulle gå
tillbaka till dem andra så gick vi fel och gick världens omväg. Så när vi
kom tillbaka var dem ”lite” arga på oss. Sen gick vi tipspromenad, det var
bara drygt. Senare på kvällen fick vi åka lite skogstraktor. Vi fick även
köra lite. Sen fanns det dem som bada, men det gjorde inte jag aldrig i
livet. Sen skulle vi gå och lägga oss. Men jag, Per och Daniel orkade inte
sova, så vi gick ner till brudarna istället. Magnus och Erik låg kvar. Vi
gick och lade oss Klockan två eller nåt. Nästa morron gick vi upp och åkte
hem. Det var det enda roliga vi gjorde i sjuan tror jag. I åttan började
det bli drygt med skolan igen. Vi åkte till göteborg i åttan. Där var vi på
Universeum och såg på en massa häftiga grejor. Sen var vi på Liseberg
också. Jag och Daniel åkte bergochdalbanan ungefär 20 gånger eller nåt. Jag
och Per skulle åka Coloradon så vi köpte ett varsitt regnställ, fast jag
hittade inget hål att stoppa huvudet i så det kvittade. Sen åkte vi hem,
det var drygt, det tog ungefär 3-4 timmar eller nåt. Vi var hemma vid tolv-
ett nångång, så jag var ganska trött. Vi gjorde inge mer särskilt i åttan
heller tror jag. När jag började nian var jag så trött på skolan så jag
visste inte vad jag skulle göra. Första terminen i nian var en ren plåga
för mig. Jag hade aldrig varit så skoltrött som då, men nu efter jul har
det börjat gå bättre. Jag känner att jag vill få upp mina betyg. Jag hoppas
att jag fortsätter med den tanken.

Slut

Np i Svenska år 9 8 Maj 2003

2. Att byta klass

När jag började sjuan fick jag byta skola och komma till en helt ny klass.
Ny skola och ny klass innebär att man känner sig osäker, både på sig själv
och andra. När skolan började på hösten oroade man sig mest för vad andra
skulle säga och hur andra skulle va. Jag oroade mig mest för hur lärarna
skulle vara. Det visade sig efter ett tag att lärarna var bra och
lektionerna var intressanta, enda problemet var mina klasskamrater. Jag
kände direkt att jag inte passade in. Det var ingen som delade mina
intressen och åsikter och klassen var redan uppdelad i grupper. Skolan blev
tråkig och lektionerna jobbiga. Innan första terminen var slut kände jag
att jag inte skulle klara av att gå kvar i klassen. Jag fick prata med både
mentorer och rektorn sam kuratorn. De kom fram till att jag skulle få byta
klass efter jullovet. Julen kom och gick och skolan började igen. Den här
terminen började jag i min nya klass. I den nya klassen fanns några av mina
gamla klasskompisar samt min bästa vän. Allt kändes mycket bättre nu när
man fick gå i samma klass som sina vänner, men nu var det återigen nya
lärare och andra arbetssätt. Det gick några veckor och sedan var allt bra.
Jag trivdes bättre med de nya lärarna och jag kände att skolarbetet gick
bättre. Nu går jag sista terminen i nian och jag har aldrig ångrat att jag
bytte klass. Jag har fått många nya vänner och jag har bra betyg. Innan jag
bytte klass var jag en ganska tyst och lugn person som inte sa något mer än
nödvändigt. Nu är jag inte lika tyst längre och jag njuter av livet. Jag
gör alltid mitt bästa och till hösten är det dags igen. Ny skola och ny
klass och den här gången ser jag fram emot det. Den här gången är jag redo,
det var jag inte härsist.
Det finns också några för- och nackdelar med att byta klass. Jag tänkte
skriva upp några av dom som jag har stött på. En fördel är att man klarar
skolarbetet mycket bättre och man tror mer på sig själv om man får gå i en
klass som man trivs i. Om man byter klass och kanske till en annan skola är
det svårt för lärarna att sätta betyg första gången efter bytet. Eftersom
man hade en lärare i den förra klassen som bedömde på ett sätt och nu har
en ny lärare som bedömer på ett annat sätt.
För mig gick det väldigt bra när jag bytte klass och kan beskriva mina år
på högstadiet som bra och något jag aldrig kommer att glömma. Tyvärr är det
snart slut och jag kommer att sakna mina klasskamrater och alla mina
lärare.

(Att byta skola)

Jag var 11 år då, hade precis gått klart 5:an. Det var en kväll då vi satt
vid matbordet och åt kvällsmat. Plötsligt säger mamma: – Pappa har fått ett
nytt jobb. Jag sken upp och sa: – Jaha vad kul! Men sedan berättade dem att
vi var tvungna att flytta till Alingsås! Jag sa till mamma att jag inte
tänkte flytta, jag hade ju alla mina vänner här. Men dem förstod inte
varför jag blev så arg, jag kommer ju få andra kompisar. Då skrek jag åt
dem att jag vill inte ha några andra kompisar. Sen sprang jag in på mitt
rum och smällde igen dörren. Jag började storgråta och lade mig på sängen,
nu efteråt så här märker jag hur barnslig jag var, men jag ville verkligen
inte flytta. Det gick några veckor och jag fick börja packa i hop mina
saker i sådana där bruna banankartonger man får på ICA. Mina bästisar Emma
och Sara lekte jag med varenda dag och sommaren gick och så kom dagen då vi
skulle flytta. Jag fick hjälpa till att bära alla kartonger från huset till
bilen. När vi var klara med allt hoppade vi in i bilen och körde i väg.
Efter en kort stund var vi framme. Huset stod tomt och mörkt. Bakom taket
kunde man skymta solen. Då kände jag värme. Jag hade ju lovat mina vänner
att jag skulle flytta tillbaka till Göteborg efter bara några veckor, men
jag kände verkligen att jag hörde hemma här. Efter att allt var upp-packat
gick jag in i mitt rum. Efter några veckor kände jag mig riktigt hemma här,
både i mitt rum och huset. Och så plötsligt en kväll när jag skulle gå och
lägga mig fick jag en jobbig känsla, nåt kom upp i mitt huvud som jag
aldrig tänkt på förut. Hur skulle det bli i min nya klass? Kommer jag få
några vänner? Tänk om jag blir utanför. Jag sov inte mycket den natten. På
Måndag skulle jag börja. På min andra skola var alla så snälla mot mig, jag
hade många kompisar och det var ingen som var elak mot mig. Jag trivdes
där. Dagarna gick och det blev Fredag, Lördag och Söndag. På söndagskvällen
var jag så nervös att jag spydde på toaletten, men efteråt kände jag mig
bättre. Mamma sa att det nog bara var för jag var nervös, och det hade hon
ju rätt i. Det blev Måndag morgon och jag steg upp, åt min frukost, tog min
väska. När jag stod i hallen och var på väg att gå frågade mamma igen om
hon skulle följa med. Men jag var fast besluten att jag skulle klara det
här själv. Jag sa hej då och sen gick jag. När jag kommit fram till
skol|dörren tryckte jag på knappen brevid och dörren öppnades. Jag gick
sakta in genom den och kom in i en lång korridor med mörkblå och röda
tapeter. Då kom en lärare fram till mig som senare visade sig att det var
min klassföreståndare. Det var en trevlig tant och hon verkade snäll. Hon
öppnade dörren och gick in, efter kom jag i släptåg. Där satt hela klassen
och tittade på mig med nyfikna ögon. Jag kände hur jag blev röd och glansig
i ögonen. Fröknen presenterade mig och sa åt mig att sätta mig brevid
Kajsa. Kajsa var snäll och hon lärde mig alla namnen i klassen. Han med
ljust lockigt hår framme vid tavlan hette Magnus och han var den
populäraste killen i klassen. Han var bäst på fotboll, när dem spelade det
på rasterna, alla ville vara som han. Jag var nervös hela förmiddagen, men
till slut lossnade det. På rasten lekte flickorna med mig, vi hoppade
”kråka” och spelade basket. Jag kände mig välkommen i klassen. På
eftermiddagen när jag kom hem låg det ett brev på sängen. Det var från
Sara, det såg man på handstilen. Jag satte mig på sängen och öppnade det.
Det stod något så här: Hej Vicke! Vi saknar dig jättemycket! När kommer du
tillbaks? Här är allt som vanligt, utan att du inte är här då. Spelar du
basket ofta? Vi kör lite i bland, men det blir inte som när du var med.
Vårat lag vann ju alltid! Jag ska hälsa från Emma. Vi får ringa någon dag!
Ha det bra Hälsningar Sara. När jag läst brevet längtade jag verkligen
tillbaka till Göteborg. Jag hade ändå bott där hela mitt liv. Jag saknar
mina vänner och alla barnen på gården, vi var ju ett litet gäng. Vi hade så
kul där, när vi gick till skolgården och spelade basket på
söndagskvällarna. Alla som betydde något för mig bor ju i Göteborg. Utan
farmor då. Sen farfar dog har hon blivit lite glömsk, så vi måste hjälpa
henne. Men mormor och morfar bor ju fortfarande kvar där. Vi brukade alltid
vara där och äta Söndagsmiddag och det gör vi fortfarande så ofta det går.
Men jag trivs här. Alingsås är ju inte så stort, så man lär ju känna många
människor här. Jag har ju fått nya vänner nu. Men lärarna var nog bättre på
min förra skola. Men jag ska ju bara gå här detta året också, sen börjar
jag ju 7:an och då får jag ju nya lärare och klasskompisar. Så det blir nog
bra det också.

(ÄMNE 2 – ATT BYTA SKOLA)

Nadja har aldrig varit som de andra. Alltid avvikit från den grå massan,
inte brytt sig om vad andra tyckt eller tänkt. De flesta av hennes vänner
skulle beskriva henne som modig och stark, men sådan var hon inte. Hon var
liten och rädd. Rädd för den stora vida världen som hon snart skulle få
erfara på nära håll. Hennes mamma skulle prata med henne samma kväll, och
berätta saker som skulle förändra en del. Men ännu visste inte Nadja
någonting.
Nadja är på väg hem från en kompis. Hon går uppför den långa och branta
Söderby|gatan. Kommer till krönet. Hon går förbi sin skola. Den väcker inte
precis några glada minnen. Nadja sätter på sin freestyle. Deppig musik
flödar ut ur hörlurarna och in i hennes kropp. Hon är inte särskilt glad
den här ljumma sommar|eftermiddagen. Egentligen utan anledning, men
ingenting har heller hänt som kan muntra upp henne. Det är juli. Solen
börjar gå ner. Hon ser Lisebergs|tornet teckna av sig mot horisonten. Det
är en väldigt vacker syn, tänker hon. Hon kommer fram till Tegnérgatan.
Stapplande går hon in i sin egen trapp|uppgång och tar hissen till fjärde
våningen. När hon stiger in i lägenheten känner hon lukten av rökelse. Hon
undrar varför. Från vardagsrummet strömmar tonerna från Bachs Air ut i
hallen och fyller henne med förundran. Senast hon hörde den var på sin
pappas begravning. Plötsligt börjar hon gråta. Hon sparkar av sig skorna
och går in i vardagsrummet för att se vem det är som framkallar pappas
minne i hennes huvud. I fåtöljen sitter mamma med ett glas sherry i handen.
På bordet står en flaska. Den är halvdrucken.
– Mamma!
Mamma vänder sig om och ser på Nadja med glansiga ögon. Först tror Nadja
att hon gråter. Men snart förstår hon att det är spriten. Hon går fram till
bordet och tar flaskan. Med demonstrativa och bestämda kliv går hon ut i
köket och tömmer innehållet i vasken. Mamma ropar utifrån rummet.
– Najda! Det där var väl dumt? Kom hit, jag måste prata med dig.
Nadja går ut i vardagsrummet igen.
– Om det är något viktigt så kan vi ta det när du är nykter, tack, säger
hon.
– Nej, nu får det vara nog med oförskämdheter, svarar mamma. Sätt dig ner!

Motvilligt slår sig Nadja ner i tvåmans|soffan mittemot. Hon betraktar sin
mor med kritiska ögon. Mamman öppnar munnen för att prata.
– Vi skall flytta, säger hon med låg röst. Till Malmö. I höst får du börja
i en annan skola. Söderbyskolan är ju inget att sörja, den har väl aldrig
varit särskilt bra.
Tusen tankar flyger genom Nadjas huvud på en gång. Ny stad, ny skola. Lämna
Göteborg för Malmö. Nya vänner. All den vänskap hon har byggt upp under de
här sexton åren sprids som sand i Sahara. Men ändå förmår hon inte bli arg.
Förvåning är det enda hon uttrycker när hon yppade ett litet första ord:
– Varför?
– Jag har fått jobb, svarar mamma. På en reklambyrå. Mycket bättre betalt
än jag har nu. Och jag tänkte att nu när du skall börja gymnasiet så tappar
du ju ändå en del av dina gamla vänner. Tror du inte att det blir bra,
gumman?
– Du är ju inte klok! skriker Nadja och springer in på sitt rum.
Egentligen vet hon inte varför hon reagerade som hon gjorde. Hon tyckte
inte om sin skola. Många gånger har hon tänkt tanken att hon skulle bli
mycket lyckligare om hon flyttade. Nu skulle det ske, vare sig hon ville
eller ej.
Nästa månad bär det av. En kylig augustimorgon lämnar hon sin födelsestad
och påbörjar resan mot sitt nya liv. Nadja har aldrig varit i Malmö förut.
Nu skall hon bo där tills hon flyttar hemifrån. Hon vet inte riktigt vad
hon tycker om det.
– Ska det inte bli spännande? frågar mamma som är entusiastisk över
flytten.
– Jodå, svarar Nadja. Det blir väl okej.
De rullar ut på E6:an. I backspegeln ser Nadja fortfarande Uppskjutet, men
när de svänger runt nästa trafikplats är det försvunnet. Hon lutar sig
tillbaks i sätet och funderar över sitt liv. Hon hade alltid varit en
grubblare, som filosoferade mycket över sitt öde. Det var en av sakerna som
skiljde henne från mängden.
Hennes mamma började gnola på ”Lady Madonna” med Beatles. I vanliga fall
skulle hon ha sagt åt henne att sluta, men idag sjunger hon med. Några
timmar senare är de framme. På Valjegatan 7 i Malmö skall Nadja börja sitt
nya liv. De parkerar bilen och går in för att inspektera lägenheten. Hon
ser redan när de kommer in i hallen att det här är något mycket bättre än
deras förra hem på Tegnérgatan i Göteborg. På väggen sitter en stor spegel
som förra hyresgästen har lämnat kvar. Snällt, tänker Nadja. De vandrar
genom hela lägenheten. Den är väldigt fin. Köket är helt nybyggt. Nadja går
in i ett av sovrummen. Det skall vara hennes, bestämmer hon genast. Hon
sätter sig ner på golvet och tänker. Om fyra dagar börjar skolan.
Osäker och nervös smyger Nadja in på Söderskolans skolgård som ligger några
kvarter från Valjegatan. Söderskolan är ett gymnasium, och det är här hon
ska tillbringa sina nästkommande tre år. Hon har valt ett
naturvetenskapligt program. Genom ett fönster skymtar hon en kemisal. Hon
tänker att det nog blir bra. Framför sig ser hon en stor port med
inskriptionen ”Cogito ergo sum”. Hon tänker för sig själv och minns till
slut att det är Descartes berömda citat. Hon går in i skolan. Ett myller av
ungdomar rör sig i korridorerna, och en skylt i taket upplyser henne om
vart hon skall gå för att komma till aulan. Strax har hon hittat fram till
den stora salen, där hundratals ungdomar och elever håller på att samlas.
Hon tänker att det kanske inte blir så dumt i alla fall. De flesta känner
ju faktiskt inte så många i sin klass när de börjar sitt första gymnasieår.
Hennes tankar avbryts av en högtalarröst som talar till eleverna:
– Mitt namn är Gustaf Einarsson och jag är rektor här på skolan. Till att
börja med, vill jag önska er hjärtligt välkomna till ett nytt år här på
skolan. Ni som inte har gått här innan skall känna er extra välkomna.
Nadja kände en sorts trygghet när hon hörde rösten. Hon lyssnade inte
längre på vad han sade, men när hon kom tillbaka till medvetande hörde hon
hans avslutning:
– .och lektionerna börjar klockan nio. Varmt välkomna!
Första dagen gick över förväntan. Hon hade hamnat i en väldigt bra klass,
till skillnad från sin förra på Söderby|skolan. Flera av eleverna hade
pratat med henne. Detta gjorde henne väldigt glad. Efter skolan gick hon
till ett fik, ensam. Hon var väldigt noga med att ingen följde med henne,
eftersom hon var tvungen att tänka över saker och ting. På det stora hela
var det nog väldigt bra att hon bytte skola. Hon hade tagit reda på lite
saker om sin nya skola, bland annat att det fanns många skolföreningar som
man kunde engagera sig i. Eftersom hennes samhällsengagemang passade bra
ihop med skolans föreningsliv, så hade hon redan bestämt sig för att gå med
i en del av dem. Hon funderade över vad skolbytet skulle komma att betyda
för hennes egna utveckling, och kom fram till att hon kunde skapa sig
alldeles nya förutsättningar här i Malmö. Ingen visste vem hon var, så nu
var det hon som skulle visa dem. Nadja skulle kunna vara sig själv, och det
var den tanken som befriade mest. Hon kände på sig att de kommande tre åren
skulle gå väldigt bra.
Och det gjorde de också. Tio år senare jobbade Nadja som barnläkare i
Kenya. Hennes liv kändes betydelsefullt och blev väldigt händelserikt. Hon
hjälpte många behövande, men under hela sin yrkesverksamma tid glömde hon
aldrig bort att hon kanske inte skulle ha blivit läkare om hon hade bott
kvar i Göteborg.
Slut.

första sidan av texten saknas
i Kalmar. Mina föräldrar heter Susanna och Olof och de har betytt väldigt
mycket för min utveckling och utbildning. Efter några år utomlands (USA) så
flyttade vi till Linköping. Utan kompisar och trygghet började jag på dagis
i Visingsöskolan. I början trivdes jag inte alls men så småningom träffade
jag kompisar och livet började leka. Några av de här kompisarna går nu
fortfarande i min klass bla ”Berra”, ”Tompa” med flera. 1994 började jag i
första klass på Visingsöskolan. Jag kommer fortfarande ihåg dagen då alla
satt samlade i klassrummet och såg granskande på varandra. Jag började
”ettan” utan några färdigheter alls. jag kunde ju varken skriva eller läsa
och det gjorde det hela inte lättare. Veckorna gick och jag lärde mig
snabbt alfabetet och matte knepen. På rasterna spelade vi alltid fotboll
och detta var det roligaste jag visste. Jag stannade alltid kvar efter
skolan och stod och sparkade mot någon vägg. Mamma blev alltid lika arg när
man kom hem med trasiga byxor, skrapsår på knäna och grus i håret. Allt
detta som ett resultat av skolans grusplan. Bara för att jag ägnade mycket
av min tid på fotbollsplanen var jag inte dålig i skolan, utan tvärtom. Jag
läste alltid klart böckerna snabbt och räckte upp handen ofta. Min
dåvarande lärare Hasse Grankvist berömde ofta min flitighet. Ok, nog med
skrytet. Det fanns självklart negativa saker under det här året och ett
minne kommer jag ihåg starkast. Det hela hände under en rast. Det var en
varm dag. Jag och några kompisar var ute och lekte i skogen, plötsligt
hittade vi en stor gammal ihålig stock som vi (mogen som man då var)
började sparka på. Oturligt nog innehöll stocken ett stort getingbo med
uppretade inneboende. Alla började springa utom jag som snavade och fick
ett stort antal getingar över mig. Jättekul tycker väl ni men jag blev
faktist inlagd på Råviks sjukhus. Nog om det tråkiga. Dagarna fortlöpte och
helt plötsligt gick jag i andra klass. Jag och mina klasskamrater växte och
blev större, stökigare mm. Vi var en bra klass tycker jag. Några busfrön,
några tysta några smarta, ja allt det där som en klass ska innehålla. Jag
hoppas ni ursäktar mig för att jag inte delar in mig själv i någon av de
nämda grupperna (Ha Ha). Skämt åsido. Andra klass är ett så kallat
”mellanår” således har jag inga större minnen därifrån. Tredje klass
däremot var spännande. De stora idolerna var de stora ”sjätteklassarna”. De
gick på skolgården och spännde sig och jag kommer fortfarande ihåg hur
liten man kände sig. Nu började man även intressera sig för de söta
FLICKORNA. Det var ett ivrigt diskuterande på skolgården och de mest
ställda frågorna var: ”Får jag chans på dig?” och ”tycker du om
henne/honom?” Jag kommer i själva verket inte ihåg vilken tjej jag tyckte
om för tillfället emedan det ändrade sig drastiskt, nästan från dag till
dag. Utbildnings|mässigt var trean lite tuffare. Vi hade mer prov, läxor,
förhör mm. I fotbollen gick det bra. Jag var lagkapten och gjorde en hel
del mål. Dagarna i 3:an var ganska inrutade. Det kunde se ut så här: Gå
upp. Gå till skolan. Gå hem. Äta. Spela fotboll och gå och lägga sig.
Schemat påminner nästan lite om en hunds vardag. Årskurs 4 och 5 är ganska
händelselösa. Bör tilläggas att man växte en hel del och blev en hel del
smartare (Hoppas jag) För att inte göra den här självbiografin tråkigare så
hoppar vi till Årskurs 6. 6:an påminner nästan lite om 70-talet. Mycket
discon, fester och förhållanden. Det var en kul period helt enkelt. Man
blev mer och mer behandlad som en vuxen både i skolan och utanför. Fotboll
på rasterna växte man ifrån. Nu var det i stället uppehållsrummet som
gällde. Där kunde man spela pingis, snacka eller bara sitta och ”jäsa”. Jag
tränade också mycket efter skolan. Både fotboll och bandy. Bandyn började
jag med detta år och kom faktiskt direkt in i Götalandslaget (mycket
stolt). Nämnas bör att vi hade en ny lärare från och med årskurs 4:a. Hon
heter Anita Westerberg och är i min mening en bra lärare. Under detta läsår
tänkte man mycket på bytet av skola och kompisar inför årskurs sju. Man
fick även välja vilka man skulle komma med och jag fick äran att gå i samma
klass som Jonas Sten. Nu kom då den dagen då man skulle börja sjuan. Det
var t. o m mer nervöst än vad jag hade väntat mig. Allting löste sig dock
till det bästa och jag hamnade i en bra klass med bra lärare. En negativ
sak med skolbytet är att avståndet hemifrån till Juliviksskolan är
betydligt längre än till Visingsöskolan. En positiv sak är allt jag lärt
mig och alla nya människor jag fått lära känna. Nog om det! Igår var jag på
uttagning till fotbollsgymnasiet i Sandsbro gymnasiet. Vi får se om jag
kommer in och var jag går i framtiden. Men det gick bra för mig på
uttagningen. De viktigaste personerna i min skoltid är självklart mina
föräldrar men även lärare och elever som jag träffat under åren. Nu hoppas
jag att jag lämnar Julivik med bra betyg och med bara bra minnen. Min dröm
är att någon gång få spela i Svenska fotbollslandslaget men jag nöjer mig
även med att få bli proffesionell spelare i Real Madrid (Ha Ha). Jag hoppas
att ni läsare har haft en lika bra grundskoletid som jag och att ni har
uppskattat den här krönikan.
Mvh// Anders Rydström

1. Krönika i Skoltidningen
Mina skolår!
Kära läsare! Mitt namn är Felix Baneryd och jag går i klass 9F på
Havedalsskon. Till sommaren går jag ut nian med stora förväntningar och
tankar om steget in i gymnasiet. När jag ser tillbaka på min tid i
grungskolan gör jag det med ett leende på mina läppar. I denna krönika ska
jag berätta om mina år i grundskolan. Jag föddes 1987 på BB
resten av uppsatsen saknas

Min syn på skolan

Hallå min skolminister, jag tycker att det är alldeles för lite gymnastik,
musik, slöjd och hemkunskap på vårat schema.

Det måste tex. vara mycket bättre för en elev som går i åk 9 att få lära
sig spela guitarr riktigt bra så han kanske kan bli rockstjärna och tjäna
flera miljoner om året, men istället får han sitta på en hård stol och läsa
i en bok m industrin på 1600-talet i 1 timme om dagen och hinner glömma
bort alla toner och ackord som han lärt sig spela på musiken för en vecka
sedan.

Det är lika med idrotten, varför tror du tex. att kanada är så
bra på ishockey? Ja inte är det för att dom har gymnastik 2 ggr i veckan,
jag skulle tippa på att deras skollag i olika sporter tränar 2-3 ggr i
veckan utöver den vanliga gymnastiken.

Nu tillbaka till Sverige är jag tycker att det är hemskt
irreterande att bli tvungen att byta lärare två gånger på lika många
terminer i samma ämne, vilket? speciellt när man tycker att läraren man
haft dom första 4:a terminerna vart riktigt bra och trevlig och har gett
ett bra och rättvist betyg.

Det borde också vara en självklarhet att man får det språk man
väljer till åk 7 i grundskolan.
Jag själv valde att få prata spanska på lektionerna men eftersom våran
skola bara hade en spanskalärare så lottade dom om platserna och jag fick
läsa tyska istället, som jag tycker är ett jobbigt språk.

Nu var dom sämre sakerna slut så nu börjar det posetiva. En bra
sak är att vi just nu får äta godis när vi skriver nationella proven i
nästan 3 timmar.

Att vi på dom lite ”segare” lektionerna med de teoretiska
ämnerna får jobba väldigt valfritt och i grupper som vi oftast valt själv
tycker jag är positivt.

Förstås måste alla klasskompisar och vänner man lär sig känna
under dessa tre år i högstadiet vara positiva.

Så lyssna nu på mina förslag och gör skolan bättre Hur?
mvh Fredrik

Att byta skola
Det hela började för cirka 4 år sedan. Då bestämde sig mamma för att vi
skulle flytta till Björksäter men hon var även den enda som flytta för alla
andra trivdes i deras klass. Men hon lämnade in en intresse anmälan till
gutegårdarna.

En dag sa fick vi ett brev från gutegårdarna där stod det i vi har tagit
emot eran intresse anmälan och kan säga att lägenheten är eran om ni vill
ha den. Så då var det bara att börja packa.

När vi hade börjat packa och var halvvägs genom flytten kom det omtalade
snökaoset. Så vi ringde pappa och han kom med plog maskinen och hjälpte oss
fram till dörren.

Sedan när skolan började så fick jag presentera mig för klassen
vilket jag inte gillade alls. Dom hade något liknande mentorstid när jag
kom in, efter att jag preseterat mig så satt jag mig ner på en stol och
lyssnade. Skolan jag hade börjat på hette Björksäterskolan och avdelningen
hette Aspen.
Det var en ganska lugn avdelning, inte så många stökiga personer förutom
två stycken i min klass Jeremias och Rafael.
Dom var för det mesta allmänt dryg, satt och gapade och levde om.

Jag trivdes ganska bra i min nya klass. Jag spelade innebandy med
killarna på rasten. Men under lektions tid satt jag för mig själv. Men
efter en vecka så började jag att umgås med Jeremias. Jag började sitta
bredvid honom på lektionerna.

Tiden gick och vi började få en hel drös med läxor. Det var en väldigt stor
skillnad på våra läxor, dom var mycket svårare.
Jag hade extra svårt med matte läxan. Varje gång vi fick matte läxa satt
jag med den i timmar. När det blev förhör så sa jag dom jag kunde annars så
satt jag tyst.
Vi hade också en datatimme då vi skickade E-mail till varandra. Vi hade
ingen sådan på min förra skola så Barbro våran fröken hjälpte mig att
skaffa en.
Jag skrev för det mesta till en tjej som hette Sofie, hon var normal lång
och hade brunt hår. Jag skrev också med en kompis från min förra skola som
hette Christian. En väldigt lång och stark person.

Jag började att umgås mer och mer med Jeremias. Vilket inte Rafael
tyckte om, han tyckte antagligen att jag tog hans bästa kompis. Så när vi
spelade innebandy så knuffade Rafael ner mig som hämd.
Så efter en månad i skolan gav jag upp. Jag vägrade helt enkelt att gå till
skolan. Så vi flyttade tillbacka till Alby. Mina funderingar kring detta
är:
gjorde jag rätt?

2. Att byta skola
Det hela började för ca 4 år sedan när jag och min familj (beskriv mamma,
Andrea, Anna). Mamma hade gjort en intreses anmälan om en lägenhet på
Krusbärsvägen 187c, Der var endast mamma som ville flytta dit, alla andra
stormtrivdes i deras klasser men mamma ville flytta dit för att det verkade
lungt och trevligt. Sedan några veckor senare fick vi ett brev från
gutegårdarna som skrev att lägenheten var våran om vi ville ha den, så det
var bara att börja packa. Men det döck upp ett problem när hälften av
grejorna var framme, då kom det så kallade snökaoset, så flytten vart en
aning försenad vi fick ploga oss fram med hjälp av pappas plogmaskin för
att komma fram med grejorna. Sedan när skolan började så fick jag
presentera mig för den nya klassen vilket jag inte gillade för mycket. När
jag väll satt mig ner så hade dom också en slags mentorstid. Jag hade
börjat på Björksäterskolan som var en ganska fin skola. Avdelningen jag var
på hette Aspen det var inte så många som var rötägg och levde om där,
förutom två stycken i min klass som hette Jeremias (men kallades för
pösmunken för att han jämnt satt vid datorn. Och så var det Rafael som var
lång och hade glasögon. Han var för det mesta allmänt dryg och levde om.
Jag trivdes någorlunda i min nya klass jag spelade innebandy på rasterna
men satt ensam på timmarna. Men efter någon vecka började jag att få
kontakt med olika personer bäst med Jeremias som jag började att sitta
bredvid på lektionerna.
Tiden gick och vi började att få en massa läxor av våran fröken som hette
Barbro. Det var en väldigt stor skillnad på våra läxor jämnfört med den
gammla skolan dom var mycket svårare. Speciellt matte läxan där vi skulle
göra grejor som jag knappt hört talas om. Jag hade stora problem med den
här läxan det var så svårt att jag var tvungen att ta hjälp av mamma och
pappa på varje tal. Vi kunde sitta i kanske två timmar innan läxan var
klar. Och ibland hann vi inte äns klart med den. När det var dags för
förhör som för övrigt var muntligt så sa jag mina svar om jag hade lyckas
lista ut några, annars så satt jag bara tyst. Vi hade också andra läxor men
dom hade jag inte lika stora problem med. Vi hade också en såkallad
datatimme när vi satt och läste våra E-mail och skickade brev från våran
hotmail. När jag var där för första gången så fick jag min adress för vi
hade inte någon sådan i min gammla skola. Så den nya skolan låg före min
gammla skola i utvecklingen. Jag satt och skrev till en tjej som hette
Sofie som gick i den nya klassen hon var normal lång och hade brunt hår.
Jag satt också och skrev till min kompis Kristian som gick på den gammla
skolan, men han var också den enda som hade hotmail.
Jag började att umgås med Jeremias mer och mer och det tyckte inte Rafael
om, han tyckte väll att jag snodde hans bästis. Så han började att spela
fult mot mig på innebandyn. Han knuffade ner mig på marken och andra
grejer. Men jag fortsatte att vara med Jerry och att ha problem med matten
så efter en månad så vart det för mycket så jag slutade att gå till skolan.
Och sedan så flyttade vi tillbaka till Alby och min gamla klass. Mina
funderingar kring detta är: gjorde jag rätt?

den andra texten är en renskrivning av den första

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret. Anja
svarade gemom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.
Bakom sig lämnade hon det gula oskyldiga huset som ruvade på så många
hemligheter.
För henne var det ingen trygg|het att komma hem på kvällarna. Men trotts
att hon visste san|ningen hoppades hon alltid på att hennes pappa bättrat
sig. Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hon sett sin pappa full.
När hon kom hem på kvällarna söpan allt han kunde få tag i och dagen efter
låg han avslagen i soffan för att sen på kvällen börja om igen.
Till en början hade det inte vart så farligt, men sedan hade han börjat
slagit sin fru Lina, Anjas mamma.
Misshandeln var inte allvalig, men tillröcklig. Flera gånger hade hon haft
stora blå-lila blåtiror runt ögat när hon gått till jobbet och ursäkten
var: ”Jag har rammlat”. Alla visste såklart att det inte var så, men ingen
sa något.
Anja hade aldrig råkat ut för sin fars dåliga humör. Kanske därför att hon
smög ner till stranden om kvällarna. Där kunde hon sitta flera tim|mar och
se på vattnet, fåglarna som oberört seglade i skyn och vågorna som slog mot
stenblocken. För Anja var detta en trygg plats. Trotts att hennes mamma
flera gånger nämnt hur farligt det var att vara ute på kvällarna.
”Du vet hur mycket våld det är nu?” brukade hon säga.

Hon hade svängt av från grusvägen och undvek vant stenar, rötter och
kvistar. En aspkvist som hängde över stigen sköt hon snabbt undan och
framför sig bredde havet ut sig. Lika vackert och hemlighetsfullt som
vanligt. Många skepp hade gått under där och många människor hade slukats
av vågorna.
Det blåste kallt och Anja satte på sig en tjock grå tröja. Det blonda håret
samlade hon ihop i en hästsvans. Hon slog sig ner i sanden och drog in
lukten av salt i sina lungor.
Hennes morfar hade fått sin aska utspridd här. På hans begravning hade hon
vart fem år och hade inte kunat förstå varför man ville spridas ut i havet.
Nu var hon 15 och ville exakt samma sak.

I morgon skulle skolan börja igen. Efter ett långt sommarlov. Det var det
sista och avgörande året för vilken utbildning hon skulle få.
Mörkenet hade dragit sig närmare och hon reste sig upp för att gå hem igen.
Två timmar hade gått fort och hon skyndade sig hem till huset fullt av
hemligheter…
– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet. Anja smällde
igen ytterdörren för att avbryta misshandeln som pågick i köket.
Hon slängde av sig tröjan och dom utnötta tofflorna och var på väg in i
köket.
– Släng inte i dörren jänta!
– Förlåt pappa.
Hon studerade sin pappa. Han hade samma smutsiga kläder som alltid. Hans
hår hade blivit långt och lite grått och han hade inte rakat sig på flera
dagar.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag i byrån för
att inte förlora balansen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja.
– Nej, tro mig. Köttbullarna är brända. Det blir pizza istället. Både Lina
och Anja försökte desperat att få honom på andra tankar, men han föste ut
dom genom dörren.

Lina knäppte fast bilbältet och Anja följde hennes exempel bak.
– Du borde inte köra, försökte Lina.
– Det är inget fel på mig.
– Då blir detta vår död…
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från gården. På vägen körde han ner
deras postlåda som blev liggande på marken.
– Pappa, det går bra med McDonald’s sa Anja eftersom det låg mycket närmare
hemmet.
– Nej, jag har lovat er pizza. Han trampade gasen i botten och hastigheten
var över 120 kilometer i timmen.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina.
– Nej, sa han beslutsamt.
– Pappa det går bra med McDonald’s.
Hennes pappa vände sig om mot henne.
– Nej har jag sagt.
Sekunden efter tappade han kontrollen och bilen sladdade till. I nästa
sekund krockade den med en kiosk.

Sirenerna tjöt och människor hade samlats runt om oly|cksplatsen. Anja låg
utsträckt på en bår medans en kvinna i vita kläder lyste henne i ögonen.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram. Dom bytte några ord innan
han vände sig mot Anja. Han var lång och muskelös med svart hår som skymde
dom bruna ögonen.
Han tog försiktigt Anjas hand och frågade om hon mindes något. Hon nickade
och försökte se sig om för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom åkte till sjukhuset men… han hejdade sig. Dom
överlevde tyvär inte…

– Du blir flyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rätt lockigt hår, gröna ögon och rödmålade
läppar.
Men Anja hörde inte på. Hon hade under ett polis|förhör insett att det var
hon som bar skulden till föräl|drarnas död. Hade hon vart tyst hade det
aldrig hänt.
– Anja?
Hon nickad sakta. Hon hade blivit väckt i sina funderingar.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Ny familj, nytt hus, ny stad och ny skola. Allt skulle bli nytt. Men alla
skulle väll se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet kunde man läsa: ”Man kör ihjäl fru – stora
mängder alchol”.

– Mitt kära barn! Hur mår du? Nej, förlåt mig. Vilken dum fråga. Hon
kramade Anja som satt i en stol insvept i en filt. Klockan var sent in på
natten och hon var trött, rädd och chockad.
I bilen på vägen hem babblade hennes moster Emma om den nya skolan,
vännerna och staden.
– Den är full av möjligheter.
Forts. på kladd s. 5
nedan följer elevens utkast till uppsatsen, den inleds med en s.k.
tankekarta

”förendringen”
1. Anja – 15 år, sista året i grundskolan.
2. Pappan är alcolist
3. åka in till stan pappan – full
4. olycka
5. föräldrarna dog
6. Får flytta till mostern
7. Får byta skola, accepterad?

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret.
Anja svarade genom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.

Bakom sig lämnade hon det lilla gula huset, med vackra blommor och nymålat
stacket. Utifrån såg det ut att vara ett helt vanligt hus i
Smålandstrackten. Men för Anja var det inget mysigt och tryggt hus att
komma hem till på kvällarna. För henne var det en mardröm att komma dit.
Men hon hoppades alltid på det bästa, även om hon visste vad som väntade
henne.
Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hennes pappa supit sig full på
kvällarna. I början hade det väll inte varit så farligt, men när han börjat
slagit Anjas mamma, Lina hade det blivit allvaligare. Han hade aldrig
slagit henne hårt, men det hade flera gånger hänt att Lina haft stora blå-
lila blåtiror när hon gick till jobbet dagen efter.
Anja hade aldrig råkat ut för hennes pappas dåliga humör, kanske berodde
det på att hon smög ut på kvällarna och gick till stranden. Där kunde hon
sitta flera timmar och bara se på fåglarna som svävade så oberört i skyn,
vågorna som slog mot stenblocken och mörkeret som kom allt närmare.
Hon fick alltid höra av sin mamma om allt våld som skedde i världen nu och
om hur farligt det var att vara ute om kvällarna. Men för Anja var stranden
en lugn och trygg plats.

Hon hade svängt av från grusvägen och ner på en liten upptrampad stig.
Trotts att det börjat skymma kände hon igen stigen så bra att hon lätt
kunde undvika rötter och stenar. En kraftig gren av asp hängde ner över
stigen och hon sköt snabbt undan den för att undvika att hon skulle krocka
med den.
Framför henne bredde havet ut sig. Blå-svart glänste det välkomnande mot
henne. Havet hade precis som henne en massa hemligheter. Fartig hade gått
under och dragit med sig många i djupet. Anja föste ihop sitt blonda hår i
en hästsvans och drog på sig den tjocka tröjan hon haft med sig.
Det blåste kallt och luktade salt. Men hon var van. Hon slog sig ner i
sanden och stirrade ut över det hemlighetsfulla havet. Hennes morfar hade
efter sin död fått sin aska utspridd där. Hon log vid minnet.
Hon hade bara vart fem då och hade inte alls fattat varför man spred ut
aska i vattnet. Nu var hon 15 och förstod bättre. Hon ville också få sin
aska utspridd i havet.
Imorgon skulle skolan börja igen. Det skulle vara det sista och avgörande
året för vilken utbildning hon skulle få sen.
Utan att hon märkt det, hade två timmar gått och hon skyndade tillbaka till
det gula oskyldiga huset som var fullt av hemligheter.

– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet.
Anja slängde igen dörren med en smäll för att avbryta misshandeln i köket.
Hon tog av sig den mörkgråa tröjan och slängde av sig sina utnötta toffler.

– Släng inte i dörren jänta! ropade hennes pappa och kom utrusande i
hallen.
– Förlåt pappa, sa hon och log oskyldigt. Hennes pappa nickade sakta. Han
hade en smutsig tröja och svarta jogging|byxor på sig.
Hans hår hade blivit grått på en del ställen och växt ut och blivit
ovårdat. Han hade inte rakat sig på flera dagar heller.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag om byrån i
hallen för att hålla sig på benen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja och skulle precis passera sin pappa när
han tog ett stadigt tag om hennes axlar och vände henne om.
– Tro mig, köttbullarna är brända. Vi kan åka till en pizzeria istället.
– Du kan inte köra i det där skicket! utropade Lina och tog tag om hans
arm.
– Det är inge fel på mig, svarade han och gick vinglande ut till den gammla
volvon.

– Det här blir vår död, mumlade Lina och spände fast bilbältet. Anja hade
hoppat in bak och följde hennes exempel.
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från uppfarten. På vägen ut körde
han in i postlådan som ramlade omkull.
– Pappa, det går bra med McDonald’s också, sa Anja i ett försök att stoppa
den galna bilresan. McDonald’s låg i allafall i närheten.
– Nej, har jag lovat er pizza, så ska ni få pizza.
Han trampade på gasen och bilen tog ett kraftigt skutt framåt, sen började
hastigheten öka från 60 km till 90 km.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina desperat. Men det gjorde bara att han
ökade ännu mera.
Anja kunde skymta McDonald’s reklamskylt en bit bort.
– Pappa, ta McDonald’s.
– Nej, svarade han bestämt.
– Men jag vill ha hamburgare!
– Nej, vi ska äta pizza, sa han och vände sig om mot henne. Sekunden efter
tappade han kontrollen och bilen sladdade till och for av vägen och in i en
kiosk på sidan.

Sirenerna tjöt runt om och människor hade samlats på olycksplatsen för att
se vad som stod på.
Anja låg utsträckt på en bår och en kvinna i vita kläder lyste med en
ficklampa i hennes ögon.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram till henne. Sjuksköterskan
och mannen utbytte ett par ord och sen vände mannen sig mot Anja.
Han var lång och vältränad med svart hår som hängde över hans bruna ögon.
Hans klädsel avslöjade att han var polis.
Han log försiktigt och tog Anjas hand.
– Kommer du ihåg vad som hände?
Anja nickade och försökt vrida på huvet för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom fördes båda till sjukhuset, men tyvär… Han blev
tyst ett tag. Han kramade hennes hand och viskade lågt.
– Dom dog på vägen in till sjukhuset. Dom hade så allvaliga skader att dom
inte gick att rädda.

– Du blir lyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rött lockigt hår. Hennes gröna ögon var
snälla och förstående och dom rödmålade läpparna rörde sig medans hon
pratade.
Men Anja hörde inte på. Under ett polisförhör hade det gått upp för henne
att hon var orsaken till föräldrarnas död. Hade hon bara varit tyst hade
det inte hänt. – Anja?
Hon vaknade till ur sina funderingar och såg upp.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Det skulle betyda ny familj, nytt hus och ny skola. Allt skulle bli nytt.
Men dom skulle antagligen se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet stod det med stora svarta bokstäver ”Man
körde ihjäl sig och frun – stora mängder alchol”.

– Mitt kära barn! ropade Emma och kom springande genom socialens korridor.

Anja satt insvept i en marinblå filt och deppade över sitt liv.
– Hur mår du? Hon satte sig på huk och kramade sin systerdotter.
– Vilken dum fråga. Förlåt mig. Kom nu så sticker vi.
Renskrev hit!
Anja stirrade på dom tre barnen i köket.
Jim var yngst, bara tre år. Han hade blont, kort hår och satt på golvet med
några legobitar. Sen var det Eva som var åtta. Hon hade brunt axellångt
hår, som nu var uppsatt i flätor.
Och sist var det Albin som var tolv. Han hade också blont hår, klippt i en
moden frisyr.
Han hade skatarkläder på sig från topp till tå.
– Dina kusiner känner du väll igen?
Anja nickade och släppte sin resväska i golvet.
– Du kommer trivas här, sa Eva och gick fram och kramade henne.

Skolan skulle egentligen börja dagen där på. Men efter omständighet|erna
fick hon skjuta upp det en vecka.
Hon hade inte anlänt till Vaxholm förän fem på morgonen och hade somnat
omedelbart.

Under veckan som gick fick hon prata med en kurator var annan dag.
Det var en snäll medelålders man som den mesta tiden försökte övertala Anja
om att olyckan inte vart hennes fel. Men vad han än sa, vägrade hon tro
det.
– Hur känns det och börja i en ny skola då? frågade han plötsligt när Anja
vägrat prata mer om olyckan.
– Bra, antar jag.
– Hade du mycket kompisar på din förra skola?
– Nej, svarade hon.
I Småland hade det var känt att hon hade en alcholist till pappa som
misshandlade hennes mamma.
– Då tycker jag du börjar om här, sa kuratorn och log.

– Det här är Anja, presenterade hennes nya lärare.
– Vill du berätta lite om dig själv?
– Jag heter Anja och kommer från Småland. Men nu har ja flyttat hit och…
ska bo hos min moster Emma.
En kille, långt bort i klassrummet började vifta med handen.
– Varför då?
Anja tvekade.
Hennes lärare var väl informerad om olyckan och hon avbröt och sa att Anja
kanske inte ville besvara frågan.
– Det är ockej. Dom dog i en bilolycka för en vecka sen…
Killen nickad sakta.
– Jag beklagar, sa han och såg besvärat ner i bordet.
– Det är lungt…

– Du, det är fest hos mig i helgen. Skulle du vilja komma? frågade killen
som frågat henne om hennes föräldrar. Han var lång och hade mörkt spretigt
hår.
Anja nickade sakta.
– Vad bra, jag heter Kasper föresten. Häng på så ska jag presentera dig för
några polare.
Anja log och hängde efter. Det här kanske skulle bli bra i allafall?
Det dåliga hade lätt med sig något gott. Ingen av hennes nya vänner brydde
sig om hennes förflutna.
– Du är här nu och vi ser dig som den du är här med oss. Dessutom har inte
du gjort något fel, sa Karin och kramade henne.
– Vi älskar dig allihopa, sa Kasper och gav henne en puss på kinden.
Anja blev så förvånad att hon stirrade förvånat på dom andra.
– Vad var det där?
– Det kallas p-u-s-s!!

Att byta skola/klass

Elin stänger och låser ytterdörren innan hon börjar att gå till skolan i
det fina vårvädret.
Elin går sista terminen i 6:an och snart ska hon börja 7:an. För någon
vecka sedan valde klassen var och en tre personer som dom skulle vilja gå
med i 7:an. Hon funderar på om hon verkligen valt rätt. Hon känner sig
osäker.
Idag ska en yrkesvägledare komma och berätta lite från den nya skolan.
Medan hon går där och funderar på om/vad hon ska fråga yrkesvägledaren tar
någon tag i hennes axel. Det är Susanna.
– Hej, säger hon. Har du kommit på något att fråga den där vägledaren? Jag
ska i alla fall fråga om vi får några skåp. Hoppas inte du det?
– Mmm. svarar Elin visst.
Dom går vidare och Susanna pladdrar på som vanligt. Men Elin går i andra
tankar. Hon är nervös inför de nya klasserna och den nya skolan. Visst är
det kul och spännande med nya klasser men nu känns det mer skrämmande. När
yrkesvägledaren, Kristian hette han visst, pratar lyssnar Elin bättre än
vanligt. Hon blir lite lugnare när han pratar och svarar på frågor. Men det
finns vissa frågor han inte kan svara på. Och det är dom som fortfarande
oroar henne. Vilka? Kristian kan inte lova att det kommer att bli bra
på den nya skolan i den nya klassen.

Dagarna går och alla jobbar vidare som vanligt. Men så kommer dagen då
6:orna ska få veta dom nya klasserna.
Elin är otroligt nervös där hon sitter i sin bänk och väntar på att
klasserna ska delas ut. Det är pratigt och nervöst i klassen just nu. De
flesta är förväntansfulla och kan knappt sitta still.
Nu öppnas dörren och läraren kommer in. Hon har en stor bunt papper med
sig, Klasserna! Hon delar ut klasserna så att alla får sin egna klass. Elin
vänder på papperet och tittar. Det är många hon inte har en aning om vilka
det är. Men några vet hon. Där är Susanna, Erik, Magnus och Amelia.
Det blev inte en sån farlig klass. De fyra är hon ju redan ganska bra
kompis med så det kanske blir en bra klass. Hon ser sig omkring och alla
ser nöjda ut med sina klasser. På torsdagen om tre veckor ska alla i hennes
blivande klass träffas i den nya skolan.
Dom tre veckorna går otroligt snabbt tycker Elin. På torsdagen
går hon, hennes mamma och pappa dit för att träffa alla andra i klassen.
De fick instruktioner i skolan om hur de skulle så det gick relativt lätt
att hitta klassrummet de skulle träffas i.
När alla kommit och slagit sig ner så berättar tre lärare om skolan och
dess regler. Sedan blev det rundtur bland salarna men eftersom att det var
på kvällen så var det inga elever på skolan.
Och under den här tiden har Elin sett att alla verkar vara lika nervös som
hon.

Tillslut kommer sommarlovet och Elin skuter bort tankarna på 7:an.
Men till hösten kommer dom tillbaka. Den oroliga och nervösa kännslan.
Dagen innan skolstarten sover Elin dåligt. Så på morgonen är hon väldigt
trött. Men hon pallrar sig iväg till bussen.
Nu i 7:an är hon tvugen att åka buss för att det är för långt att gå.
Hon stiger av bussen med resten av eleverna som ska till skolan. Hon hittar
Susanna och Amelia och slår följe med dem. Alla elever samlas i aulan där
rektorn håller ett tal och där dom sedan blir uppropade så att dom kan gå
med sina klassföreståndare till sina klassrum.
Första veckan var det svårt att både lära sig schemat och att hitta rätt
klassrum. Det händer att Elin, Susanna och Amelia, som blivit väldigt goda
vänner, kommer försent för att dom inte hittat rätt klassrum.
Skolan är ju så mycket större än den de hade gått i i 6:an. Det är mycket
som är annorlunda. Till skillnad från 6:an känner hon att hon får ta mer
ansvar nu. Här finns tex. ingen klocka som ringer när nästa lektion börjar.
De har även ett helt annat arbetssätt här. Man måste tänka mer själv och
så.

När första veckan gått berättade klassföreståndarna att klassen skulle få
åka på en ”lära känna varandra” resa. Alla verkade tycka att det lät skoj
så redan två veckor efter åkte de till en stuga där de övernattade, åt,
fikade och hade andra aktiviteter.
Många var uppe säkert hela natten. Men innan Elin somnade tittade hon
bredvid sig på Magnus som ligger och håller om henne i sömnen. Och hon
känner att hon kommer att trivas i den nya klassen!