2003 – Sida 23 – Skrivbanken

Att byta skola/Att byta klass
Jag ser alla Sveriges landskap passera. Det är varmt och fuktigt inne i
bilen. Lårerna riktigt klibbar sig mot sätet. Allas tålamod börjar ta slut
och det hjälper inte direkt, att Sofie skriker som en stucken gris. kan det
bli värre, jag ska lämna alla mina polare i Norrland för att flytta ner
till Småland. Vad är det för plats förresten? Helt platt med en massa
smålänningar som pratar konstigt. Mamma är naturligtvis tvungen att ta det
här jobbet också. Till min besvikelse så gillar även pappa idéén. Han
vänder sig nu om och ser på mig med beskymrade ögon.
– Seså gumman, nu ska du inte hänga läpp, det blir säkert jättebra i Älmö.

– Hm säkert.
– Gumman, du måste väl förstå att det här en stor chans för mig.
– Sluta kalla mig gumman och nej jag förstår mig slutet av meningen har
fallit bort i kopieringen
Surt börjar jag titta ut genom fönstret igen, Älmö’s hus börjar torna upp
sig framför mig. Vi är snart framme!
När mamma svänger av till ett villaområde, känner jag genast igen det från
i våras. Mina föräldrar hade redan då förälskat sig i vårt nya hem. Mammas
blåa ögon hade riktigt tindrat och pappa hade nickat gillande. Bilen
stannar, det blå huset med vita knutar står framför oss. Det blir ett
väldans travande mellan bilen och huset. Sofie somnar mitt i uppståndelsen
och solen börjar sakta gå ner.

Flera timmar senare, ligger jag i sängen i mitt nya rum. Rummet är ganska
litet med lila väggar och blommig bord. På golvet ligger alla väskor i enda
röra.
Funderingarna snurrar i huvudet på mig. Jag tänker framför allt på skolan,
alla nya människor. Jag, dess och Elisabeth hade ju planerat hela nian så
väl, och så kommer mamma med den här idéen. Nu måste jag skaffa nya
kompisar, tänk om jag inte får några.
Till slut så somnar jag av utmattelse.

Sommaren tar slut fortare än vad jag vill. Första skoldagen närmar sig med
storm|steg. Det är redan sista sagen på sommar|lovet. Solen skiner och
himlen är blå, jag ligger och njuter av den sista ledig|heten i en solstol.
När jag öppnar mina ögon, får jag se att nån står på andra sidan häcken och
glor på mig.
– Hej, jag trodde nästan att du hade svimmat där i stolen.
– Såg jag så död ut? Vem är du, förresten?
– Enar, din granne
– Jag heter Anna, vi är nyinflyttade.
– Det har jag nog förstått, vi hörs!
– Ja. Mer hinner jag inte säga förrän han är borta. Enar, vad snygg han var
med alldeles gyllenbrunt hår och nötbruna ögon, en riktig gud. Det pirrar i
magen resten av dagen.

Långa, okända korridorer möter mig följande dag. Pirret från igår har
ersatts mot ren nervösitet. Till råga på allt så försov jag mig så
korridorerna är tomma. Där måste dörren till min lektionsal vara. Jag
hinner inte öppna den förrän den öppnas av en glad, rödlätt tant.
– Det är du som är Anna förmodar jag.
– Ja, svarar jag med pipig röst.
Jag leds in i klassrummet. Det är dödstyst, alla stirrar nyfiket på mig.
Jag blir presenterad av läraren och placerad hos en tjej som heter Susanna.

Till min förvånelse sitter Enar i klassrummet, mitt framför näsan på mig.
Hela lektionen sitter jag bara och tittar på hans nacke.

Susanna visar sig vara en trevlig tjej och vi kommer redan bra överens.
På hemvägen utbrister hon: Tänk vilken tur att vi träffades.
Jag instämmer och tänker att Småland inte är så dumt trots allt.

Slut!
Ulrika 9f

Mina skolår!

Mina första skolår minns jag inte så mycke av. Förutom att jag hade två
lärare som jag verkligen hatade. Jag tror aldrig att dom tyckte om mig
heller. En av dom drog mig i håret sen efter det tryckte hon hårt ner mitt
huvud i bänken. Detta hände i 3:an. Jag började gråta men torkade fort bort
tårarna för att hon inte skulle se. Sen när jag började 4:an fick jag en
bättre lärare, en manlig. Jag tror 4an var ett bra år för det kom fler in i
klassen då. Ifrån Löväng kom det elever som skulle börja i våran klass. Vi
som redan gick på Skuggetorpsskolan, Satt i ena änden av klassrumet och dom
från Löväng satt på andra sidan. Vi blev rätt bra kompisar. Jag och en
annan tjej bråkade så fort vi såg ögona på varan. Givetvis kom hon från
Löväng och var större och mycke starkare än jag. Ibland gick det bra i
mellan oss och ibland åt helvete. När jag gick i 4:an kom det en kille och
flyttade in brevid oss. Ingen hade bott där på ett tag. Men nu äntligen kom
det en Mamma med två söner. Lena, Markus och Adam. Markus var ett år äldre
än mig och vi blev bra kompisar och sen mer än kompisar. Men när det tog
slut mellan oss prata vi inte med varan på en hel vecka. I 5:an hade jag
blivit riktigt bra kompis med en av tjejerna från Löväng. Vi hade jätte kul
tillsammans. Men det var också i feman jag fick det hårda slaget, att mina
föräldrar skulle skilja sig. Jag hörde till och med när dom bråkade om det.
Jag tror att det är varje barns värsta mardröm att få höra. Men men
mardrömen var inte över än. Några veckor senare blev det värre. Först
började dom med lappar och onda blickar. En av mina kompisar visade mig
lapparna jag visste inte va jag skulle säga. Men det värsta var inte själva
mobbingen jag blev sårad av utan att dom hade varit mina bästa kompisar.
Inte nog med att dom mobba mig innan det hade de gjort så att den jag var
tillsammans med då. Gjorde slut och blev ihop med en av dom! Och när man
blir mobbad mår man jätte dårligt. Det känndes som ett rent helvete. Detta
händer när man blir mobbad.
1. Sjunker själförtroendet i bått.
2. Man har ingen att prata med.
3. Mår man inte bra går det heller inge bra i skolan. Mina betyg var i bått
dom med. Men när mobbingen var slut var det dags att välja vad man skulle
läsa för språk i sjuan. När jag började sjuan fick jag en jätte bra kompis
vi gjorde allt tillsammans. Vi va med varandra i skolan jämt. Vi ringde
till varandra kvällar och hälger ibland fler än en gång på samma dag. Vi
Hjälpte varan i skolan, trösta varan när vi var ledsna. Hon kände mig utan
och innan. Jag tror hon kännde mig mer än vad jag själv gjorde. du får
fortsätta och läsa på kladen tyvärr
När vi gick på Sandra dansa vi och hade inga problem. Jag träffa en kille
från Hagskog. Han var nog den elakaste man kan finn tror jag. Men jag hade
ju min bästa kompis som fanns där för mig alltid. Och jag fanns alltid där
för henne. Sen kom 8:an och som alla mina andra kompisar frös hon ut mig
också. Det trode jag aldrig faktist om henne jag trodde hon var bättre än
så, jag hade tydligen fel, tyvär. Nu måste jag ärligt säga att jag saknar
henne jätte mycke Hon fanns alltid där för mig. Men nu da visst jag ha en
jätte bra kompis nu som jag tycker jätte mycke om, men det är inte samma
sak. Hon känner mig inte utan och innan hon märker inte alltid när jag är
ledsen. Hon finns ju där men inte på samma sätt som det hon gjorde. Hon
finns ju fortfarande där för mig säger hon men det är inte som förut. för
mig. Hela sommar|lovet var jag med en annan tjej. Ärlig talat jag tror inte
vi hade så myck gemensamt (sommaren mellan 8:an – 9:an). Nu tycker jag mest
att hon är en riktig ragata. Och det sommarlovet som var från 8an till 9an.
Bråkade jag och min pappa så fort vi såg varan. Nu bor jag bara hos min
mamma. För att pappa tycker inte om mig och jag tycker inte om honom
längre. Jag var nog aldrig ens önskad att finnas för honom. Jag har alltid
varit ”pappas gull” men inte nu längre. Han sluta nog att tycka om mig när
dom skilde sig. Jag vill ha tillbaka min pappa som jag hade före dom skilde
sig. Men jag vet att det bara är en dröm och att det kommer att förbli en
dröm. Men nu när jag går i 9:an har jag det jätte bra, jag har bra kompisar
och en underbar pojkvän. Som stöttar mig och alltid finns om jag vill
prata. Enda saken i mitt liv som jag saknar är pappa. Jag vill ha honom som
han va förut, jag vill kunna berätta saker för honom. Och att jag ska kunna
va med honom på vissa saker. Och att han ska kunna kramma om mig och säga
”Anna, jag älskar dig”.

Mina skolår!

Jag var sex år och skulle börja skolan. Jag minns att det kändes väldigt
nervöst, men samtidigt roligt. Det kändes som om jag skulle bli äldre
direkt, bara för att jag börjad 1:an. Jag kände bara fyra stycken av dom
som skulle börja i samma klass som mig. fyra av tjugo kändes lite men det
fanns i alla fall någon jag kunde anförtro mig åt och det kändes bra.
När jag vaknade av klockan på morgonen var jag full av energi. Jag bara
längtade tills jag kom till skolan och fick träffa alla nya kompisar. Jag
tog på mig mina finaste kläder och lite läppstift, så jag kände mig extra
fin. Eftersom det var första dagen i skolan, så följde mamma med. När vi
kom till skolan, var det första jag såg fullt med barn som lekte på
skolgården. Jag tog en rockring och började ”rocka”. Efter kanske 10 min
hörde jag en röst säga
– Kom in.
Det var våran fröken. Hon presenterade sig som Gunilla och frågade sedan
var och en vad dom hette. Allt kändes väldigt nervöst men efter ett tag
lättade stämningen. Det är ungefär det jag minns ifrån min första skoldag.
Senare under 2:an hände det inte så mycket förutom att vi fick en ny elev i
klassen som hette Sara och kom från Göteborg. Hon och jag blev snabbt
kompisar.
I 3:an började en tjej som hette Sofia hon hade bott inne i Falun förut. I
3:an längtade man mest efter att få börja 4:an då var det som att ha blivit
ett snäpp äldre på nått vis. Man fick nya lärare och man fick gå med dom
äldre. Dom äldre betraktade man nästan som gudar, man ville bli precis som
dom.
Sen när vi började 5:an blev vi ihop|flyttade med den dåvarande 6:an
eftersom dom var så få i den klassen. Då kändes det som att man var äldst
på skolan. Det var först då man började tycka att alla andra var så små och
barnsliga. Jag kommer ihåg en sak med vår klass och det är att vi var
jätterädda för sprutor. Så fort vi fick höra att det var dags för
stelkrampssprutan så blev det ett jädra liv, precis alla pratade om det men
det brukade alltid gå bra i alla fall. När vi gick i sexan fick vi veta att
vi skulle byta skola. Vi skulle börja på Wicksellska Skolan, som kallades
för Wicke. Vi skulle få välja 3-4 kompisar att gå i samma klass som,
eftersom vi skulle dela våran klass i tre grupper, som sedan skulle gå i
varsen ny klass. Så dom vi valde skulle bli våra första kompisar på skolan,
eftersom vi inte kände någon annan än.
När vi hade skolavslutning i 6:an gjorde vi om en låt så vi sjöng om alla
lärare vi hade haft på Ronneviks skolan. Den var väldigt uppskattad.
Under det sommarlovet mellan 6:an och 7:an var jag väldigt nervös inför
nästa termin i en helt ny skola med massa elever som man aldrig hade
text saknas Skolan var jättestor! Jag minns att jag var rädd för att
aldrig hitta till lektions|salarna eftersom dom är nummrerade med olika
nummer beroende på vart i skolan man är. Men när man väl började i skolan
så tog det inte så lång tid att lära sig, som tur var! När man gick i 7:an
såg man upp på alla som var äldre, vill säga 8:erna och 9:erna. Precis som
på lågstadiet. I 7:an brydde man sig inte om betyg så mycke, men sen när
man kom upp i 8:an då började man tänka på att man skulle ha höga betyg och
allt sådant. På våren i 8:an var det mycket prov och det var då jag blev
riktigt skoltrött Det hade jag med mig när jag började 9:an och det var
inte bra, eftersom man måste sattsa ännu mer nu så man får höga poäng så
man kommer in på den linjen som man vill på gymnasiet. Jag tycker det är
fel tid att ställa sådana krav på oss, det händer så otroligt mycke annat i
vårt liv nu. Visserligen säger dom att man lär in bättre när man är ung,
men det är en jobbig tid.
Nu nyligen sökte jag in till gymnasium och jag får reda på om jag har
kommit in någon gång i Maj. så vi får se hur min framtid blir.

Att byta skola/Att byta klass.

Det var slutet på vårterminen i 7:an, precis när man fått sin plats i
skolan som mamma och pappa berättade att de skulle skiljas. Jag kan ju inte
säga att det var oväntat efter alla bråk och tårar. Den sommaren flyttade
jag och mamma från den färgsprakande, livfulla staden Göteborg till en
liten tråkig stad i västra Skåne. Som tur var hade mamma fått jobb direkt
som lågstadielärare i en skola utanför stan, så till hösten skulle hon
börja jobba på Björklövsskolan.
Jag däremot hade blivigt helt knäckt av flytten, mest av att säga hej då
till min bästa vän i hela världen, Sandra. Det var väldigt smärtsamt för
mej att någonting inom mig gick sönder, jag kände mig alldeles trasig
inombords. Vårt nya hus låg vid en stor sjö och hade en lång sandstrand som
var privat, dvs det var bara vi och våra två grannar som fick bada där. En
ljummen kväll i slutet av Juli när vi var klara med huset behövde jag vara
för mig själv, så jag tog en promenad på stranden och satte mig ner i
sanden och tänkte på alla där hemma. Mest på Sandra och hur jag skulle
klara att börja i en ny skola utan vänner. Där vi bodde fanns det bara två
andra hus, i det ena bodde en gammalt pensionerat par, i det andra bodde en
ung bohemisk kvinna som brukade sitta på stranden och måla av soluppgångar.
Nästa dag när mamma och jag var i sta’n tittade jag efter blivande
klasskamrater, men det enda jag såg var småbarn som åt glass och
artonåringar som hånglade i parken.
Snart var det tjugonde augusti, dagen jag skulle börja 8b i Storsjöskolan.
Jag var så nervös kvällen innan att jag knappt kunde sova, på morgonen
skjutsade mamma mig till skolan en timme innan lektionerna började. Mamma
ville följa med in men tänk om de andra eleverna skulle se det? Då skulle
de kanske tro att jag var mammas lilla flicka som inte kunde göra någonting
själv! Jag gick ur bilen och sa hejdå till mamma och började gå mot den
stora skolan som var gjord av rött tegel. Mitt på skolgården fanns en stor
damm med en fontän och guldfiskar i, mestadels av väggarna var klädda av
murgröna. En stor bred stentrappa ledde fram till Entrén, när jag gick
uppför trapporna blev jag lite lugnare att skolan såg så hemtrevlig ut. När
rektor Eva Fredriksson ringde några dagar sedan sa hon att jag skulle gå
uppför trapporna till andra våningen där hennes kontor fanns. Man kunde
nästan tro att kontoret var en prinsessas sovrum med de rosa väggarna och
vita spetsgardiner, men bakom ett stort ljust skrivbord satt en blond smal
tjej i trettioårs åldern och väntade på mig. Hon verkade inte vara typen
som var rektor, de brukar vara tjocka och griniga, i alla fall de jag har
sett. Eva tog mig i hand och välkomnade mig till Storsjöskolan. Efter det
visade hon mig några salar, matsalen och uppehållsrummet, jag fick några
papper och blev visad klassrummet som jag skulle börja i. Det var en kvart
kvar tills skolan började så att korridorerna hade börjat fyllas med
sommarbruna elever som var glada att få börja igen. Alla utom niorna som
verkade tycka att de kunde fått haft två månader med sommarlov extra. Jag
smög in i klassrummet där det redan satt en kille med stora glasögon, jag
satte mig längst bak vid de stora fönstrena. När klockorna ringde in
började mitt hjärta slå i 240 minst, rummet började fyllas och våran lärare
som hette Bengt Olsson var kort och tjock och var minst 63 år gammal. När
alla hade tagit sina platser tyckte jag att alla tittade på mig och
viskade, hade jag fel frisyr? Fel kläder? Passade jag inte in kanske?
Bengt presenterade mig som ”Flickan längst bak med det blonda lockiga
håret” Hade jag SÅ lockigt hår? I slutet av dagen var jag också helt slut,
men jag var lycklig och lättad. klassen visade sig vara jättesnäll och alla
var jättetrevliga mot mig. Jag hade fått många nya vänner och en i min
klass var jättesöt, Peter hette han. Han spelade trummor i ett band som
hette ”The playboys” Det kunde inte bli mer perfekt, det kanske var en bra
idé att flytta ändå?
Efter en vecka i skolan hade jag fått en bästis, Fia. Hon var snäll som
guld och urgullig, den terminen blev den bästa i mitt liv!

SLUT

Mina skolår

När jag tänker tillbaka på åren som har gått så känns det konstigt att jag
har gått nio år i skolan, tio år om man räknar med förskolan.
Året var 1993, jag skulle börja för|skolan.
Jag gick in på förskolan som en ensam cowboy, när jag kom in i lekrummet
såg jag en kille som satt i ribbstolen, nedan för ribbstolen låg det en
madrass.
De första bevingade orden jag sa var:
– Men hoppa då!
Pojken i ribbstolen hoppade ner och undrade vem jag var?
Mitt namn var John och pojken som hade hoppat ner hette Olof (som senare
skulle bli min bästa kompis) Åren gick och jag började skolan och fick en
lärare som hette Karin Martinsson.
Hon lärde oss vad siffror hette och vad man använde en kondom till. Sen kom
jag upp i 3-4:an och fick en lärare som hette Pelle björk, han var den
käckaste läraren jag haft någonsin.
Han lärde mig mycket även fast han hade en SAAB.
I 5-6:an fick vi en lärare som hette Kenneth Nilsson.
Han spelade/spelar i ett band = creedence clear water band ett cover band
åt creedence clear water revivel.
En gång satte vi häft stiftet på hans gitarr då blev han inte glad

Mina skolår2
En annan gång råkade jag ha med mig en häft pistol som låg i Jackfickan Jag
upptäckte att den låg där på rasten Vi gick till gungorna och sköt lite i
sanden, detta såg givetvis förskole barnen, sen blev det ett j-a liv på
kenneth.
I 6:an körde vi alltid råbandy, råfotboll och ”herre på täppan”.
En gång dängde jag huvudet på Fröler i bollplanket.
I 6:an åkte vi till till danmark på skol resa.
1:a kvällen gick jag och Olof ut från hotellet och ner i en källare, vi
hörde musik där nere så vi trodde det var ett disco. Vi gick ner för en
trappa och kom in i en hall där var det en massa neon rör och rökigt.
Vi gick vidare in genom en dörr där såg vi två nakna tjejer som stod och
dansade.
Sen kom två biffiga vakter och körde ut oss, det var en porrklubb. 2:a
kvällen gick vi på tivoli. Alla danskar rökte och lyssnade på Aqua och dom
hade reflexbyxor allihop.
Jag och Olof åkte en karusell 23 gånger innan han vågade åka dom stora berg
och dal banorna.
I den största banan spydde den dansken som satt i första vagnen så det kom
på oss i tredje vagnen.

Sen åkte vi hem.

Slut

Mina Skolår

Jag kan sitta här idag och tänka på alla mina skolår. Alla minnen, och alla
kompisar man har tappat kontakten med.
När jag började ettan, minns jag hur alla fjärilar i min kropp från topp
till tå började komma fram i mig. Jag tyckte att det var läskigt. Även om
jag visste att mamma fanns där för mig. Jag tyckte aldrig om den första
dagen i skolan.
Idag kan jag sitta och fråga mig varför, jag går hellre om ettan än nian.
Men när jag satt där på bänken med mitt namn på, så ville jag bara bort.
Jag ville inte existera längre, Men klarade mig faktiskt bra. Allra mest
tycker jag om 6:an. Då var jag cool. alla såg upp till mig. Jag var störst,
bäst och starkast. Ingen vågade gå på mig. Mestadels så var jag med
killarna i klassen. Det gjorde mig cool, för ingen vågade säga något till
dom.
En rast i sexan, när det var snö, så hade jag satt mig ner på en kille jag
var väldigt kär i. Jag tog upp en isbit och kastade den på hans läpp så den
sprack. Jag fick börja spring så fort jag kunde. Det var nog den roligaste
rasten i mellan|stadiet som jag kan komma på nu. Sen så började jag 7:an,
fick träffa nya folk, ny klass och så var man minst igen. Men min store
broder gick i 8:an då, så jag kände mig trygg på ett sätt. Men kände även
en nervositet på hur jag skulle komma till rätt sal på alla lärare och
sånt. Man var fegisar!
Nu går jag i nian och sitter och väntar på att få komma ut till
verkligheten se mig omkring på nya ställen, bli minst igen. komma till en
ny skola och läsa vidare, vara mer seriös ta mera ansvar för skolan.
Efter alla dessa år i skolan har jag lärt mig vad skolan vill få ut. Det
ska bli jätte gott att få lämna grundskolan och att få ytterligare ta ett
steg längre fram. Jag kommer nog att sakna slappheten på Wicksellska
skolan. Men det ska bli jätte kul at återigen få träffa nya folk med andra
sidor, man kanske t.o.m får träffa sin kärlek om man har riktigt tur.
Att byta skola också ska bli ett nöje. Få komma till en ny stad och plugga
för framtiden – känna lyckan spreta mellan tårna. Gud så kul kanske t.o.m
flytta hemifrån. Allt kan hända. Jovisst!

Av Susanne Bergström

Din uppsats började bra med minnen från ettan – och sexan men jag tror
att du kunde ha gett lite flera exempel från dina skolår.

Min syn på skolan

Hejsan skolministern!

Mitt namn är Elin Rehn, jag är femton år och går sista terminen
i årskurs nio.
Eftersom du så gärna ville ha min hjälp för att kunna förbättra
skolan så tänkte jag vara snäll och ge dig den.
Skolan idag är inte helt fel ute, men det är klart att en hel
del förbättringar skulle kunna göras.
Det första jag tänker på är det som redan så ivrigt diskuteras,
mera idrott.
Även om vissa barn och ungdom|ar tränar regelbundet, så är
andelen som inte gör det väldigt stor. Den ökar ju dessutom konstant.
Jag läste för några dagar sedan att andelen som aldrig
motionerar i årskurs 7-9 har ökat med fyra procent från år 93/94 till år
97/98.
Eftersom vi äter fetare och fetare mat, betyder ju det också att
vi måste röra på oss mer.
Annars kommer ju svenskar i fram|tiden se ut som vissa i Amerika
gör nu.
Därför tycker jag att det är bra om barn och ungdomar tvingas
röra på sig i skolan, att de som inte känner att det ”kryper i benen” lär
sig ge kroppen den dagliga fysiska ansträngning som den behöver.
Det borde vara fler obligatoriska friluftsdagar.
Jag tycker också att antingen biologin eller hemkunskapen ska ta
upp hur viktigt det är att äta rätt för att må bra.
Flera av mina kompisar har utvecklat ätstörningar, vilket jag
tror kommer bli ett tufft problem i framtiden. Sjukdomarna anorexia och
bulimi kryper snabbt ner i åldrarna och jag tycker att skolan skall hjälpa
till att förebygga detta.
Alltså: mer undervisning om vilken kost som är nyttig för
människokroppen, samt tips om vilken träning som är nödvändig.
Annars kommer ju halva befolkn|ingen se ut som hus, och resten
som små möss.
En annan sak som borde rustas upp rejält är lärarkåren.
Jag vet inte om det är själva lärarutbildningen som inte är
tillräcklig, eller om jag bara har haft otur som fått obehöriga lärare. Men
under hela år åtta hade jag en lärare i SO som absolut inte klarade av sitt
jobb.
Jag kan inte påstå att vår klass är den lättaste, men det finns
många som ”sitter på höga betyg” och vill lära sig saker.
P.g.a denna lärare förlorade vi nästan en hel årskurs i SO.
Nu har vi fått en ny lärare som också är nyutexaminerad, men hon
är jättebra. Hur seriös som helst. Alla i klassen tycker om henne, men det
jobbiga är att under ett år har vi fått läsa in två årskurser.
Jag vet inte om vår klass har varit speciellt utsatt, men under
de tre åren jag har gått på wicksellska skola har jag bytt lärare nio
gånger.
Detta påverkar självklart betyget, och är väldigt jobbigt
eftersom varje lärare har olika arbetssätt som eleverna måste rätta sig
efter. Men nu blev det mycket tjat om det negativa, det finns ju självklart
också positiva saker med skolan.
Temadagar tycker jag är en väldigt bra sak.
Undervisningen om nazism och rasism har fungerat mycket bra
under dessa dagar.
Friluftsdagarna är också ett bra påhitt man borde ta bättre
fasta på. Det är ju jättebra om också lärarna följer med på utflykterna, då
lär man känna en helt annan person än den som står och tjatar om
vätemolekylens uppbyggnad, eller vad som utlöste första världs|kriget.
Men det jag tycker man har lyckats med på min skola är att
stoppa mobbningen.
Vi har en liten organisation som heter NonMob, det är en grupp
elever som arbetar mot förekomsten av mobbning, detta fungerar mycket bra
och är något som jag rekom|menderar andra skolor.
Hoppas jag inte har gett dig för mycket problem med mina tankar
om förändring av skolan.
Ha det så bra kramar Elin.

Slutet passar nog inte in i ett brev till skolministern. Du kan
argumentera och har ett språk som fungerar

Att byta skola/Att byta klass

Där satt jag med mina fyra bästa vänner Sussi, Anette, Louise, och Linus.
Sussi satt och pratade om sin papegojja. Alla andra satt och skratta,
förutom jag. Jag satt och tittade på henne, hon såg så snäll ut, inget
tillgjort leende som min lärare hade.
För hon var aldrig glad, hon var sträng och sur. Visst var jag väl busig
men hon skällde verkligen hjämt!
Men Gun, ja för hon hette så, var alltid glad, och pratade med alla barnen
när hon var rastvakt.
Jag önskade så mycket att det var min lärare.
En dag, när jag kom hem sa jag till mamma att jag ville byta till Guns
klass, och få henne som lärare. Jag visste att det inte gick, men det var
värt ett försök.
*
Jag kulle precis sluta andra klass när jag fick reda på att våran klass
skulle få en ny lärare. Det var Gun som skulle bli våran nya lärare till
hösten. Men jag var inte alls glad. Jag skulle flytta igen, och jag skulle
få komma till en ny skola och en ny klass. Jag var så himla ledsen att inte
jag skulle få ha Gun som lärare efter sommaren.
samma kväll så grät jag jätte mycket. Den sommaren flyttade vi, vi bodde i
en hjättestor lägenhet med fem rum och kök. Jag, mamma, och mina två
systrar Alexandra och Renée.
Det var ett fint område, med stor lekpark, kolonier och småhus i närheten.
Jag var inte alls rädd att börja skolan, jag hade ju bytt förut. Jag hade
lätt att få många kompisar, och var inte alls blyg.
Mamma hade köpt nya kläder till mig och Renée, som vi skulle ha i skolan.
Själv tyckte jag att dom var lite barnsliga. Men jag använde dom endå.
Väckarklockan ringde, jag hörde mamma komma, och jag visste precis vad han
skulle säga.
– Cherie! Är du vaken?
Sen drar hon upp rullgardinen, och sätter sig på sängkanten.
– Ska det inte bli kul idag gumman? Jag kommer ihåg att jag inte svarade
henne.
Jag ville inte att mamma skulle följa med till skolan, men det gjorde hon i
allafall.
Skolan var stor och nybyggd, det luktade gott därinne. Först hittade vi
inte mitt klassrum, så mamma frågade en vaktmästare. Han var ganska virrig
och visste inte så mycket. Mamma blev irriterad, och jag skrattade litte
tyst för mig själv.
till slut kom vi till mitt klassrum, och vi gick in, Mamma presenterade oss
och lärare skulle precis berätta för mig vart jag kunnde sitta, men jag
hade redan gåt och satt mej brevid en kille med blont hår och gröna ögon.
han hette Robert. tjejerna tittade och pekade på mig. På rasten pratade
tjejerna bara om hästar och hoppade hopprep. Jag sa att jag inte tyckte om
hästar, och hoppade litte hopprep. Sen gick jag och spelade fotboll med
grabbarna.
Jag var den enda tjejen i klassen som lekte med killar.
Robert och jag bodde rättså nära varrandra och därför så gick vi till och
från skolan tillsammans varje dag. Vi lekte nästan hjämt, och vi hade
hjätte roligt.
jag tänkte inte så mycket på gun. Jag hade en hjätte rolig magister som
hett Leif.
Jag tyckte att hela trean var det roligaste skolåret.

Mina skolår!
Jag minns att när jag var liten, när jag gick i typ 1:an eller 2:an. Då
hade jag stor respekt för dom som var äldre än mej, de som gick i typ 4:an,
5:an och 6:an. Så är det inte nu längre, de i 1:an har ingen respekt för
oss som är äldre!
När jag gick i 5:an byggde dom om våran skola. Min klass var den enda
klassen som fick gå kvar när dom byggde om, vi hade vårat klassrum i en
liten barack brevid där dom byggde! Det var vinter och kallt ute!
När man går i sexan ska man ta en spruta… Jag och en tjej till i min
klass hade hört en del om sprutan, att den var stor och att den gjorde
jätte ont… Vi var såå nervösa! Vi kunde inte sitta stilla och jobba, vi
låg på bänkarna, under bänkarna, vi satt i taket… Och vi var på toa
hundrafemtio gånger… Och sen när det väl var varan tur gick det fort och
vi kännde ingenting… eleven har här ritat en glad min
Varje påsk i mellanstadiet fick våran klass låna en äggkläcknings maskin,
det var lika kul varje år, att få se hur många kycklingar vi fick. Alla i
klassen brukade få varsin, men iblan fick några ha en tillsammans. Vi
matade dom, lekte med dom på våra bänkar och tittade i böckerna.
Sedan hade vi val i sexan…
Vi var upp och hälsade på i skolan. Det var pinsamt tycker jag. Så mycke
nytt och nya människor. Sen blev det sommarlov, sommarlovet tog slut
väldigt fort… Nu skulle man börja i den nya skolan… pirrit. Förut var
man störst, men nu är man minst igen. Första dagen i sjuan… Jag gick till
bussen med små steg, när jag kom till busshållsplatsen stod det bara äldre
där, jag tyckte det var pinsamt, men det blev bättre sen när vi hade satt
oss i bussen. Vi kom till skolan, vi gick till det klassrum vi skulle vara
i. Vi lärde känna varandra och allt blev så kul!
När vi gick i åttan var vi på skolresa till Göteborg! Det var nog den
roligaste skolresan jag har varit med om! Vi åkte buss tidigt en morgon, vi
sov lite på vägen dit, alla var trötta. När vi kom dit fick vi gå på stan
ett tag sen skulle vi mötas utanför ett museum. Det var ett roligt och
intressant museum. Sedan när vi varit där skulle vi göra det alla hade
väntat på… Vi skulle gå på Liseberg! Vi var där några timmar, jag tror
att jag åkte nästan alla karuseller… Men sedan var det slut på det
roliga… Vi skulle åka hem. Sitta i en buss igen. Men vi hade ganska kul i
bussen också, vi sjöng och skrek. Det var några som försökte sova. Och
nu… nian!
Vi har ju jämt valt till gymnasiet… Så nu är det bara att vänta för att
se om/vad man har kommit in någonstans…
Det ska bli väldigt kul att börja gymnasiet, få göra vad man vill!
Träffa nytt folk och så!

//Desirée

Min syn på skolan.
Käre skolminister!
Jag tycker det är förlite idrott inlagt på schemat i skolan. Vi på våran
skola har bara under årskurs sju 2×40 minuter inlagt på schemat. Senare
under årskurs åtta och nio så minskar det till bara en 40 minuters lektion
i veckan, och det är under dessa två år som det skulle behövas mer idrott
så man kan skingra sina tankar från allvaret i de vanliga lektionerna,
sådant som mattematik och svenska. Jag tycker att det borde bli
obligatoriskt med 3×40 minuter i veckan med idrott. Varför ska vi få mera
idrott på schemat?
Alla undersökningar som gjorts gällande detta ämne på olika skolor runt om
i landet har alla visat en och samma sak, elever med mer idrotstimmar på
schemat har fått bättre resultat på prov och olika tester. Jag anser att du
som skol|minister borde ta del av dessa undersökningar, om du inte redan
har gjort det.
Generellt är inte skolmaten så bra och dit hör våran skolas mat. Det borde
läggas ner mer pengar på skolmaten så att standarden kan höjas. Vi borde
kunna välja mellan två olika maträtter, en vegetarisk och en ”vanlig” t:ex.
Om inte detta går att genomföra så borde man erbjudas en liten
salladsbuffé, inget märkvärdigt bara man kan äta det i stället för maten så
att man orkar med andra halvan av dagen. Nu låter det som om skolan bara är
tråkig och negativ men det är inte sant.
Vi på våran skola har något som kallas NonMob och det är en grupp
specialutbildade elever och de är 25 st. NonMob är till för att motverka
mobbning och andra kränkande behandlingar på våran skola. Detta är en bra
och positivt utvecklad grupp. Denna grupp borde finnas på fler skolor än
vad den gör idag. Och man borde börja i tidigare åldrar att motverka
mobbning, inte bara på högstadie|skolor. Ett elevråd är också en viktig del
av skolan och våran skola har turen att ha ett så välfungerande elevråd,
där lärare ly ssnar på oss elever och tar till sig det vi säger, det är
också något som borde finnas på alla skolor.
Alla elever har inte samma förutsättningar att klara av skolan på ett bra
sätt, och därför till dessa elevers förmån borde man få mer pengar så man
kan sätta in olika resurser så eleverna får den hjälp de behöver, jag vet
inte hur andra skolor har det men, jag vet att våran skola skulle må bra av
det.
Jag hoppas intesset fortfarande finns för att läsa vidare för det finns mer
att skriva.
Jag tycker att skolan är för allvarlig hela tiden, man börjar redan i
tredje klass att känna press på sig att man borde vara bland de bättre i
klassen för att göra bra ifrån sig.
Detta borde ändras och man borde ha mer lekar under skoltid, så vi elever
får skratta lite emellanåt, det hövs inte vara något avancerat bar det gör
så man får lyfta lite på rumpan en lek är t.ex. Simon säger, den är inte
speciellt avancerad.
Det finns mer under sökningar runt om i landet som säger att musik är bra
stimulans för hjärnan, specielt klassisk musik är bra.
Därför borde eleverna få lyssna på musik under lektionerna. Det räcker med
att bara ha på lågt i bakgrunden så hjälper det till lite.
Käre minister brevet har en början och nu kommer också ett slut, men jag
hoppas du fått nytta av mitt brev och att några av mina idéer går att
genomföra, tack för att du tog dig tid att läsa mitt brev.

M.v.h. Emma