2003 – Sida 15 – Skrivbanken

Mina skolår

När jag minns tillbaka på hur det kändes att börja ettan, så var det med
förväntning jag gjorde det. Vilken skola det blev spelade ingen roll för
mig då. Det blev Måleskolan, det var där som min långa färd började. För
mig kändes skolan rolig och speciell, efter loven längtade jag tillbaka.
När vi hade gymnastik fick vi åka buss till Lingebäcksskolan. Det kändes så
spännande, att få vara på ”de stora barnens skola”. Ettan, tvåan och trean
svischade förbi mig. Jag älskade min klass och min fröken. Det kändes som
om allt bara flöt på. Då kanske jag inte uppskattade det så mycket som jag
vet att jag hade gjort idag. Den här tiden minns jag tydligt, och det är
bara bra minnen jag har. Jag kommer ihåg hur underbara rasterna var.
Naturen var så nära, och våran roliga busklabyrint. Då var alla tvungna att
gå ut på rasterna, även om det regnade. Vi hade mycket kul då.

När det blev dags att byta skola var det svåraste att skiljas från min
underbara fröken. Klassen skulle nämligen vara den samma i fyran som jag
hade haft föregående år. Skolan jag kom till blev Lingebäcksskolan. – ”Nu
äntligen fick jag gå där!”, kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag minns
faktiskt inte så mycket från början av det första året där. För mig kändes
skolan modern, och den var mycket större än min förra skola. På något sätt
kändes den lite mera opersonlig också. Jag trivdes i alla fall jätte bra.
På rasterna spelade jag ofta basket ihop med killarna. Jag minns våra
promenader till Ateljé Klossen med fasa. När vi väl kom fram var vi tvungna
att måla av en utav tavlorna där. Trots allt, så trivdes jag som fisken i
vattnet på denna skola.

Inför bytet upp till Sevboskolan fick jag välja fyra tjejer och fyra killar
var som jag helst ville gå med. Alla väntade spänt på resultatet som dröjde
några månader. Tillslut kom dom. Jag fick gå med en av de jag hade valt,
som tur var så var det min bästa kompis. I slutet av femman fick vi åka på
besöksdag till Sevboskolan. Då verkade det omöjligt för mig att förstå hur
någon överhuvudtaget hittade fram till sitt klassrum. För mig var skolan en
enda stor labyrint, fast med en cool matsal. Det var fullt av högljudda
elever överallt. Då, på ”dagen-inför” var det första gången jag träffade
mina nya klasskompisar. Jag hade inga större förhoppningar, de nya barnen
jag skulle gå med var ju från Lillegropsskolan. Barn från Lillegropsskolan
såg konstiga ut och var dumma och jobbiga. Det visste alla från
Lingebäcksskolan. Klassen kändes lite konstig, onaturlig, liksom ”hop-
plockad”, vilket den ju i och för sig var. Nu funkar den jättebra.

Första dagen i sexan irrade jag mycket riktigt bort mig. Som tur var hade
jag min syster och hennes kompisar till hjälp med att hitta. Jag lärde mig
ganska snart hur skolan fungerade. Om någon tappar ett glas eller en bricka
i matsalen applåderar alla, vilket var alla sexors skräck. Det har inte
hänt mig hitils. Jag älskar Sevboskolan nu, och alla lärare, eller ja, dom
flesta i alla fall. Det är så skönt att gå i nian och vara ”störst, bäst
och vackrast”. Nu på Sevbo känns det som att jag hela tiden kommer närmare
och närmare . målet? Eller vad det nu är som kommer efter att jag har
slutat skolan. När jag slutar här kommer det nog att bli mycket tårar. Det
är här på Sevboskolan som jag utvecklat flest relationer, både till lärare
och elever. Förut har jag nästan aldrig umgåtts över klasserna men nu går
de flesta av mina bästa kompisar i andra klasser här på skolan.
Det är märkligt men jag kan fort|farande känna ett visst band och trygghet
till personerna från min ”ursprungsklass” även fast vi kanske inte har
pratat med varandra på flera år. Det är något visst mellan oss, vi, vi som
gick på Måleskolan ihop.

Att byta skola/Att byta klass
Nej, jag vill inte flytta!, skrek jag till mina föräldrar och smällde igen
dörren till mitt rum. Jag satte i en skiva i cd-spelaren och höjde till
max. Jag ville inte lyssna på dem.
Mina föräldrar hade precis berättat för mig att vi skulle flytta. Att jag
skulle få börja på en ny skola i en ny klass. Jag trivdes bra här, jag hade
allt jag kunde önska mig. Det kom som en chock för mig att få höra. Jag
ville inte byta skola, jag ville inte börja i en ny klass och jag ville
inte skaffa mig nya vänner. Jag upprepade orden inom mig flera gånger om.
Min pappa hade berättat att han fått jobb som arkitekt, han hade alltid
ritat hus men den här chansen ville han inte missa. Mamma ville också
flytta härifrån och min lillasyster var bara tre år så hon förstod inte
riktigt vad det handlade om. Jag fick försöka tänka i andra banor nu. Det
blir bra, det kommer att ordna sig.

Ny dag. Ny skola. Jag var nervös över att träffa min nya klass. För första
gången skulle jag stå längst fram i det nya klassrummet och bli iaktagen av
en massa nya ansikten. Det var dagg i gräset och jag darrade lite av kylan
innan jag gick in i den nya skolan. Nu darrade jag inte längre av kylan,
utan av nervositet. Jag tog några steg in i rummet där klass 9b satt. Det
stod välkommen
– Här är vår nya elev
– Hej, sade jag tyst. Jag tror inte att någon hörde vad jag sade men de
snälla ansiktena log mot mig.

Saknas möjligen en sida här En bit bort från huset låg en liten sjö. Vi
hade fortfarande inte fått ordning på alla möbler i huset fast vi flyttade
in ganska tidigt på sommarlovet. Det stod stora kartonger på golven och det
var lite rörigt överallt.
Jag gick ned till sjön för att kolla temperaturen i vattnet. Förra gången
jag kollade var det bara nitton ºC, Jag hoppades att det kanske hade stigit
ngt. Jag lade termometern i vattnet. Ja, 22ºC! utbrast jag.
Då plötsligt såg jag 2 killar komma cyklades. Jag kände igen en utav dem,
det var Jonas!
De stannade mitt framför mig.
– Hej, sade Jonas och log lika gulligt som i klassrummet förut idag.
De hade hängt varsin handduk runt halsen. Jag förstod att de skulle bada så
jag sa:
– Så ni ska bada?!, jag kollade precis temperaturen. Det var 22ºC.
– Vi vet, svarade den andra killen och pekade på en stor skylt 10 meter
bort. På den stod det ”Vattentemp. 22ºC”
Jag kände hur mina kinder blev varma, jag var säkert jätteröd i ansiktet.
Jag skrattade och sade:
– Oj då! Den skylten missa jag visst.
Jag valde att gå hemåt nu för att inte göra bort mig ännu mer.
Nästa dag i skolan var inte alls lika nervös som gårdagen. Jag längtade
efter att få se Jonas fina ögon. Jag slog mig ned på stolen bredvid hans.
Det låg en lapp på min bänk, jag vecklade upp den och det stod ”vill du
hänga med å bada med mig, Ante å Karin sen efter skolan?”
Jag svarade och skrev
”Ja visst men vilka är Ante och Karin?”
Han pekade på ett par som satt längst ned i klassrummet. Det satt en tjej
bredvid också. jag antog att det var Karin.
Efter skolan skyndade jag mig ut på skolgården. Då knackade någon mig på
ryggen. Det var Jonas. Han sa att vi skulle träffas nere vid stranden vid
4.
– Okej, sade jag och gick hemåt.
tiden gick fort och snart var jag påväg ned mot stranden. Där stod de, alla
tre. Jonas hoppade i vattnet först genom att göra en kanonkula från en
klippa. Det stänkte upp lite vatten på mig. Jag dök i och Jonas såg på mig,
hans ögon var lika blå som himmelen. Jag kände att detta var början på
något nytt. Någonting bra som jag hoppades skulle vara för evigt.

Att byta skola
En ny skola, ett nytt levnadssätt. Ofta är man nervös och osäker när man
kommer till en ny skola. Utan kompisar och den trygghet man hade på sin
förra skola. Man börjar på höstadiet och man blir igen genom att börja i
sjuan. Precis så var det för Kim.

Kim skulle börja i sjuan. I mellanstadiet var han den längsta och
kraftigaste eleven på skolan. Han hade ett järngrepp om alla elever på
skolan. Och som ledare över sitt ”gäng” så hade han en stor makt över alla.
T.o.m. vissa lärare var lite osäkra när Kim var i klassrummet. Kim har inte
alltid varit störst. När han gick på dagis och dom två första åren på
lågstadiet blev han retad och utfryst av dom andra skolkamraterna. Och så i
trean var det så allvarligt att han var tvungen att byta skola. Till den
nya skolan hade Kim inga förvänt|ningar. Här var han ännu mer utsatt, men
när sommarlovet var slut och han kom till sin nya skola såg han att han var
en stor grabb. Han var lika stor som femteklassarna. Och ett år senare var
han störst på skolan och kunde börja sin hämnd. Men nu var det dags att
byta skola igen.

Dagen före var Kim lite orolig. Han tänkte att han kanske inte var den
största Kim längre utan blivit en liten plutt. Dagen kom och Kim gick mot
sin nya skola. Det knöt sig i magen på honom. Han hade fått reda på att
endast en från hans gamla klass hade kommit till samma skola. En tjej,
Miranda. Kim hade inte umgåtts med tjejerna i den gamla klassen särskilt
mycket. Till Miranda hade han bara sagt hej till enstaka gånger, han var
lite blyg för henne.

Han gick in i aulan på skolan och där satt ett hundratals elever. Han satte
sig ner där det var så tomt på folk som möjligt. Kim tittade sig omkring.
Han såg nått som glädje honom. Han var nästan störst. Om han ställde sig
upp kunde han se över dom flesta. Han var nöjd.
”Den här skolan är bra”, sa han till sig själv. Han satt och njöt och
sträckte på sig så folk kunde se att han var störst, bäst och vackrast.
”Hej!” sades plötsligt en tjejs röst.
Han titta sig om och såg Miranda. Han sjönk ihop och Miranda satte sig
intill honom.
”Nervöst första dan eller hur?” sa hon med en liten glad ton på rösten.
”MMM”, svarade Kim buttert.
Miranda sa sedan inget mer under samlingen.

När deras nye rektor hälsat dom välkommna och dom hade fått reda på vilka
klasser dom skulle tillhöra, 7D för Kims del, gick dom till ett klassrum
där dom skulle möta sin nya klassföreståndare. Kim och Miranda hade kommit
i samma klass. En klass på 25 elever, elva pojkar, fjorton flickor. Kim såg
att alla killar var mindre än honom, ett huvud minst. När läraren kom in i
klassrummet var det alldeles knäpptyst. En stor, robust magister steg in i
klassrummet. Kim hade bara sett större män på tv förut.

Den första dagen tog slut. Kim var inte orolig längre. Han var inte mindre,
han var större än dom flesta. Han kände sig inte ett dugg rädd när han gick
till skolan nästa dag. Han tittade nedåt på sina nya skor och såg inget
framåt. Smack! Han hade gått in i nått. Men det var inte nått det var
någon.
”Nä, men hej tjejen!” sa någon.
Kim titta upp och såg till sin fasa Kennt.

Kennt var den som hade retat Kim mest på lågstadiet. Redan då var Kennt
stor, men nu såg han ut som en nia
”Vilket sammanträffande att se dig här, tjejen!” sa han nästan skrikande.
Tjejen. Det var det som Kim blev kallad. Bara för att Kim kunde vara ett
tjej|namn. Kim reste sig snabbt upp och såg att Kennt var ett huvud längre.
Han samlade sig, ignorerade Kennt och gick där ifrån. Han hittade fort till
klassrummet där han skulle vara. Nästan alla ämnen skulle vara där inne.
Första lektionen matte. Lektionerna flöt på och Kim såg inte Kennt mer den
dan.

Kim gick hem med en ny kamrat, Miranda. Dom hade börjat prata på rasterna
och Kim upptäckte att det inte var så farligt med tjejer ändå. Kim tyckte
det var skönt med en som man kunde prata med. Dom andra i klassen hade han
inte fått kontakt med än. Han visste nu också att han var långt ifrån
störst på skolan. Alla åttor och nior som inte var där igår var betydligt
större än Kim. Kim hade glömt Kennt, hans huvud var fullt av andra saker.

Den tredje dagen i skolan kom. Kim gick dit med ganska lätta steg. Kennt
hade han uppfattat som en dröm. När han kom in på skolans område såg han
ett gäng mitt på skolgården. Alla titta på honom. Helt plötsligt sprang dom
imot honom. Kim hann inte ens tänka innan dom var runt honom.
”Hallå, tjejen!” hördes en välbekant röst.
Kennt steg in i ringen. Nästan alla i ringen var större än honom. Kennt
gick runt Kim och sa det mest otänkbara saker och påhittade. Alla i ringen
skrattade och pekade på Kim. Han försökte ta sig ut men alla knuffade
tillbaka honom mot Kennt. Kennt bara malde på med onda ord om Kim. Men så
var Kennt tvungen att nysa och då tog Kim sin chans. Han gick på den minsta
kom ur ringen. Han sprang allt vad han hade. Men Kim är inte så van att
springa ifrån folk. Det är oftast folk som springer ifrån honom. Han sprang
rund ett hörn. Där stod hans klassföre|ståndare.
”Hjälp!” skrek Kim samtidigt som Kennt kom fram bakom hörnet.
Magistern tog ett fast tag runt armen på Kennt och gick iväg. Kim var
räddad för den här gången. Han var inte störst, han var inte minst men han
var utsatt igen.

Klar röd tråd. Inledning – Avslutning passar ihop. Jämför skolorna och
utsattheten. Bra språk (-imp-ändelser). Bra upplägg och indelning i
stycken. Betyg: VG+

Mina skolår
Hur har mina skolår varit? Hela min grundskolegång? De få gånger jag har
tänkt på det, är det alltid de glada minnena som dyker upp.
Jag minns t. ex hur vi grabbar spelade fotboll på det igenfrusna
vattenpölarna under vintrarna, när jag hällde bläck i tvålen, och de
stojiga håltimmarna under sista året i 6.an. Men där brukar jag stanna,
längre än så vill jag inte minnas. Om jag haft en gitarr just nu skulle jag
plockat upp den och spelat. Men det har jag inte.
När jag nu försöker, eller snarare låter mig minnas allt så som det
egentligen var finner jag att alla dessa år kan sammanfattas med ett enda
ord – ensamhet.

Kompisar har jag alltid haft, men trots det har jag alltid stått ensam i
svåra situationer.
Redan under första klass blev jag den som lärarna hackad på. Jag kände mig
som en boxningssäck lärarna tog ut sina aggressioner, (och så) med tiden
växte ilskan inom mig.
Jag har aldrig varit den typen som tagit vad skit som helst och ofta
trotsade jag lärarna och kritiserade dem, vilket bara gjorde det ännu
värre.
Men jag jobbade på så gott jag kunde och fick helt enkelt vänja mig vid
terrorn.

Men så kom befri|elsen.
Det var dags att vilka personer man ville ha i sin klass i 7:an och
sommarlovet var inte långt borta.
Jag minns att jag valde min bästa kompis, en kompis jag ville bli kompis
med och så en tjej jag var förtvivlat kär i. Hela sista året i
mellanstadiet gick med en rasande fart och plötsligt var det sommar.

För första gången såg jag fram emot skolan, jag skulle ju få träffa flickan
jag älskade.
Och så började skolan igen, alla pratade som om de hade svalt en
bergochdalbana. Alla var osäkra, precis som jag.
Ingen var sig själv, ingen vågade. Jag skapad en bild av mig själv och lät
ingen lära känna mig helt. Man skulle vara på ett visst sätt och bära
likadana kläder som alla andra.
Tjejen jag drömt om hela sommaren var dock inte den som följde allt detta.
Jag var nu osäker och började oroa mig för vad andra skulle säga jag blev
ihop med henne, och därför hände inget.
Jag önskar idag att jag haft mod nog att stå emot grupptrycket – men vad
ska man göra? Efter ett tag tröttnade jag på alla idioter och drog på mig
en Iron Maiden-tröja. Hur jag än gjorde skulle jag vara ensam, oavsett om
jag följde mitt hjärta eller tuffingarna i biljardrummet.

I 8:an blev allt bättre, folk hade mognat och de tidigare sett ner på en
had lärt sig tänka.
9:an har än så länge varit ännu bättre, och nu sitter jag här i aulan och
försöker hinna skriva ner nio år på två timmar och fyrtio minuter.
Gymnasievalet ska snart vara inne och det känns väldigt skönt att få börja
något nytt efter sommaren.

Jag hade det så bra i min skola. Jag hade dom bästa kompisarna man kan
tänka sig. Dom ställde alltid upp för mig, när det gällde skolan och min
familj. Varje rast, varje minut så var skolan en lek för mig. Vi spelade
alltid Nigger eller Poliemon, på rasterna. Exakt när skolklockan ringde ut
så sprang alla (killar) och satte på sig skorna. Efter det så sprang alla
vi till Lilla skolgården som den hette. Lilla skolgården var en plats med
en stor röd klätterställning, flera Nigger rutor. Nigger var ett spel där
man antingen skulle vinna eller försvinna. Spelet har 4 st rutor där en var
kung, kungen var den bästa och sen drottningen. Sen kom knekt och slav.
Slav var det sämsta och han började alltid som det och det var därför alla
sprang, alla ville börja som kung. Om man tog ut kungen så åkte han ut och
fick ställa sig i ledet och vänta på sin tur. Alla som inte spelade Nigger
eller fotboll, var det Poliemon man spelade. Jag spelade båda men mest
Poliemon. Det var en mycket god tid där man inte behövde anstränga sig i
skolan och man bara lekte. På lektionerna var det däremot allvarligt. Jag
och min bästa kompis Jasper, vi satt alltid längst bak i klassrummet.
Killarn längst bak och tjejerna framme vid katedern. Det blev ju mycket små
snak men vi störde inte lektionerna. Efter skolan gick jag hem till min
kompis Niclas. Jag var dagisbarn där och vi bara lekte och lekte. Jag hade
alltid med mig mina gubbar, (action force) som dom hette. Det var små plats
figurer som vi lekte med.

När jag började i sexan så blev det stora och jobbig förändringar. Mest
hemma men också i skolan. En av mina största förändringar var när jag fick
min hemma nyckel. Jag kände mig fri och jag kunde gå hem när jag ville.

Efter några veckor in i terminen så kände jag mig mycket äldre och tog mer
ansvar. När det bara var några veckor kvar på den sista terminen så kom
bara mer och mer sorg fram. Det blev dystert och tråkigt i klassen.
Sammanhållningen blev sämre. Jag började märka på alla att det snart var
slut, till och med på vår lärare som vi haft i 4 år. Hon blev också ledsen
och dyster dom sista dagarna. Hon har alltid sagt att hon älskad oss och
att vi var henne favorit klass och kommer alltid att var det sa hon
alltid.

Det värsta minnet från mellanstadiet var när jag inte klarade
multiplikations|tabbel provet. Jag klarade det på fjärde försöket. Det var
en jätte stor lycka för mig.
Nu började vi närma oss slutet av sexan. Alla kände varandra så bra och
alla var nästan bästa kompisar. Föräldrarna bestämde att vi skulle åka på
klassresa till barnens ö. Vi hade jätte kul dom tre dagarna. Det var dom
roligaste dagarna i dom sex åren i Vinga skolan.

Från början kände jag bara sorgen i tårna men dagarna gick och till slut
satt det i huvudet. Sorgen var i hela min kropp. Det var väldigt tråkigt
för det drabbade hemmet och skolan. Vi elever som redan började sakna
varandra, fast det var en vecka kvar till sommarlovet. Vi bestämde oss för
att ha det roligaste discot för våran klass.

Skriver av från elevens kladd härifrån Det började klockan 7 på
kvällen. Discot var hoss en kille i min klass som både ett kvarter ifrån
mig. Jag var där innan och hjälpte till med högtalare och godis. Kvällen
började ta slut och vi hade haft dans tävlingar och jag hade blivit kär i
en tjej som hette Terese. Sista dansen, gick jag fram till henne och
frågade om jag fick dansa med henne. Det var den bästa låten som man kunde
dansa tryckare till, Maria Carey. Hennes röst var så under bar och den var
så bra, perfekt som sista dansen. Jag var så kär i henne och dom två
minuterna kändes som evighet i mitt hjärta. Det bara bulltade mer och mer.
När låten precis hade tagit slut så kyste jag henne och vi stod typ ? en
minut och bara kramade varandra. Doften från hennes hår och parfym gick in
i mitt hjärta och skapade sorg. När den första rigningen på dörren kom så
tåramade Osäker på vad det står, ”tåramade” alla varandra och jag tog
Tereses händer och tryckte henne mot mig och vi kramades så hårt och jag
har alldrig varit så kär i hela mitt liv. Sorgen regnad ner över allas
själar och tiden var inne.
Dagen efter var det skol avslutning. Det var inte kul alla bara stod stilla
och väntade till tiden var över. Vi sjöng som vanligt på skolgården och sen
gick vi till vårat klassrum. Vår lärrarina Alice höll ett tal som gjorde
att några elever och föräldrar började släppa tårar från ögonen. Vi och
föräldrarna gav henne den största blomman men kan tänka sig för alla dom
goda åren hon har varit vår lärare.

Min första dag i Kång Gymnasiet. Jag har alldrig varit så nervös i hela
mitt liv. Första steget in i skolan kändes som om man kommit till helvetet.
Jag kände ingen och jag blev rädd för alla stora niorna. Som tur var såg en
lärare mig och tog mig till min klass. Första blicken av min klass var att
jag var kortast. Det har jag lidit med och jag trode jag skulle få göra det
i tre hela år. Men bara efter några minuter började jag prata och lära
känna mina nya kompisar. Morgan och Anders visade störst intresse att prata
och vi blev kompisar efter en stund.
Jag började känna alla och vi blev jätte bra kompisar efter några
lektioner.

Jag kände att jag var tvungen att mycket mer ansvar nu än förut. här bet
gäller skolan Osäker på vad det står ”här bet gäller skolan” . Man är
mycket mer självständig nu än förut.

Åren gick och nu sitter jag här på nationella provet i 9:an.

Mina skolår
Att börja lågstadiet var jättespännande och kul. Man skulle få träffa alla
sina gamla kompisar igen. Vi hade alla nämligen gått tillsammans i
småskolan. Och nu skulle vi gå tillsammans ända tills fyran. Det tyckte vi
var jättekul!
Vi fick inte byta klass efter trean, eller blandas, som man säger.
Skolledningen sa att de tyckte det var onödigt att blandas. Så nu skulle
man gå i samma klass i tre år till! Jag var trött på min klasskamrater men
ville ändå inte byta klass. Det fanns en sorts trygghet med klassen. Vi
hade känt varandra hela livet kändes det som. Efter en tid hade man
tröttnat på klassen, och vi blev gradvis stökigare. Lärare efter lärare
slutade. Inga nya lärare anställdes. Skolan hade inte råd. Så vi hade
vikarier under hela sexan. Vi skrämde bort vikarierna och en vikarie som
hört om oss, vågade inte ens komma till skolan!
Undervisningen var dålig. Ingen brydde sig om att plugga när vi ändå hade
vikarie. Vi fick göra vad vi ville på lektionerna, för vikarierna kunde
inte stå upp mot oss.
Äntligen skulle vi få byta klass! Vi skulle börja sjuan. Vad jag hade
längtat! Jag började i en ny klass med nästan inga gamla kompisar. Man blev
chockad av allt nytt. Man undrade hur detta skulle gå. Det gick inte bra
för mig i skolan. Jag låg efter i de flesta ämnen. Jag som alltid varit
duktig i matematik hade nu fått ig! Detta berodde på bristen av kunskap
från mellanstadiet. Tänk på alla de mattelektioner vi kunde lärt oss något
på. Men vi hade håltimmar eller så fick vi göra vad vi ville på
lektionerna. Hur ska det gå att kunna få en bra utbildning om man inte får
undervisning? Vi behöver fast anställda lärare. Men lönen är urusel så de
söker sig vidare till mer välbetalda jobb. Vikarier har ingen djupare
utbildning inom specifika ämnen som lärare oftast har. Hur ska framtiden se
ut om vi inte kan någonting?! Vi måste ha en bra utbildning för att världen
ska kunna leva vidare! Jag har fått kämpa hårt för att långsamt stiga uppåt
i betyg. I åttan lyckades jag komma upp i godkänt i matten. Och nu ligger
jag på väl godkänt! Det har varit tufft. Undervisningen i skolan påverkar
ens liv så mycket, och man behöver en bra undervisning för att kunna bli
något. Så därför måste regeringen satsa mer pengar på skolan. Och då ska de
inte gå till nya gardiner och stolar, utan till undervisningen! Det är det
som betyder något. Inga nya gardiner alltså! Lärarna måste få högre lön,
annars kommer det snart vara slut på lärare. Ingen vill utbilda sig och ha
ett underbetalt arbete!
Och att inte få blanda klasserna regelbundet är helt fel!
Barn behöver byta bekantskapskrets för att utvecklas. Man behöver nya
erfarenheter så man kan utvecklas som person. Skolan förlorade bara på att
inte blanda klasserna. Det blev stökigare, lärare slutade och vikarierna
ville inte undervisa oss. Så regeringen, om ni vill att det ska finnas
någon framtid som utvecklas, satsa mer pengar på skolan!

Min syn på skolan
Till skolminister Tomas Östros
Hej!
Mitt namn är Seran Siremaz och är student hos Hörken Gymnasium/Grundskola.
För tillfället går jag i sista terminen i årskurs nio och ska snart börja i
Gymnasiet. Jag skriver till Er angående mina åsikter och synpunkter om
dagens skola och skolsystem, om hur skolorna kan förbättras inför de
kommande generationerna.

Dagens skola är en sofistikerad plats där lärare och elever samlas för att
förbättra vår värld. Det är skolan som inspirerar elever till att bli
politiker, läkare eller forskare av något slag. Skolan tränar upp elever
och ger de en bra uppfattning om hur man kan påverka vår framtid på alla
möjliga sätt.

I skolan lär man sig dock inte bara om matematiska problemlösningar eller
historiska epoker. Man lär sig även det livsviktiga – socialt umgänge. Att
vara social innebär att man vågar ta initiativ och prata eller umgås med
andra. Detta lär inte en matematik lärare ut utan man blir social genom att
skaffa vänner och lära sig av sina ”sociala misstag”.

Skolan erbjuder alltså väldigt positiva saker för sina elever men som allt
annat i vår värld så finns det två olika aspekter på det hela. Det skrivna
var det positiva med dagens skola, det som ska skrivas blir det kritiska
och negativa.

Jag har beslutat att endast ta upp den mest problematiska orsaken till
dålig studiemiljö: Mobbing.

Mobbing är idag ett stort problem och borde stå högst upp på Er ”måste
lösas” lista, om Ni nu har en sådan.

Minst en gång i veckan ser man ett gäng översittare putta eller slå på en
fysiskt mindre person. Eleverna börjar nog mobba för att känna att de har
makt över någon eller något. Detta tillfredsställer översittarna på något
sjukt vis och det stör mig enormt.
Både studieron och studiemiljön försämras starkt pga. dessa elever och man
borde göra något åt detta.
Visserligen finns en ”organisation”, kallas ”Friends”, som ska hjälpa till
att motverka mobbingen men det är inte lyckat. Jag själv har till och med
lagt märke till att det finns vissa friends repre|sentanter som som själva
utför mobbing eller slåss.
Ni, som skolminister måste därför ta tag i detta problem och försöka lösa
det på bästa möjliga vis. Visserligen kan det vara otroligt svårt för även
Er men det måste lösas. Ett bättre sammerbete mellan Er, skolorna och oss
elever kan därför resultera positivt.

Därför vädjar jag till er att ta detta långa, men innehållsrika brev på
fullt allvar. Jag tackar vänligen för Er tid och hoppas vi kan göra skolan
till en bättre plats?

Mycket Vänliga Hälsningar, Elevens namn, klass och skola

MVG

Mina skolår
När jag går igenom korridoren den här sista terminen i 9:an, så funderar
jag ofta på vilka personer som har betytt mycket för mig. Vilka som har
gjort att jag har utvecklats mig till den jag är idag. De första personerna
jag kommer att tänka på är mina föräldrar och mina syskon. Men efter ett
tag kommer jag fram till att det inte är de som har påverkat mig och lärt
mig om livet. Utan det är min klass, mina kompisar och mina lärare. De har
alltså varit skolan, som jag har gått till varje dag, som har påverkat mig
mest. Det som har gjort mig till den jag är, är mycket. Jag har blivit
påverkad av många insidenter och intryck genom skolåren. Men den första
insidenten som går igenom mitt huvud, är när jag skulle byta klass, från
sexan till sjuan. Jag gick i sexan och jag kände mig ganska trygg och säker
där jag var. Jag hade gått i samma klass i sju år och alla kände alla. Men
en dag så fick jag hem en lapp i brevlådan. På lappen stod det med fet
stil, VAL INFÖR SJUAN! Jag skulle placera in mina bästa kompisar på en
lista och ranka de från 1-6. Jag kännde direk hur illamåendet bubblade inom
mig. Jag hade kännt mig säker och omtyckt i sju år men när vi skulle
placera våra kompisar då veck jag mig. Skulle dom jag valde komma i samma
klass som jag? Och skulle någon välja mig? Frågorna ploppade upp i mitt
huvud som äpplen på ett äppelträd. Dagarna gick och blev så småning om till
veckor och mitt gamla spraliga ”jag” hade försvunnit. När listorna kom satt
jag närvöst på stolen i klassrumet. Händerna skakade av rädsla. Frågorna
började åter ploppa upp. Hade jag verkligen några trogna vänner? Eller
kommer jag vara själv till min nya klass? Tillslut kom resultatet som jag
väntat i veckor på. Jag hade fått mina två bästa vänner i min klass (Anna
och Emilia). Jag sukade av lättnad och la upp ett osäkert lende. Jag
tittade bort mot Anna och Emilia och log. De log tillbaka och jag kännde
mig genast tryggare.
Den här händelsen har lärt mig mycket. Jag lärde mig att jag alltid ska
lita på mina instingter och mitt hjärta, var jag än är. Nu efteråt när jag
tittar tillbaka undrar jag vad som skulle ha hänt om jag hade kommit till
en klass utan vänner? Och vilka värderingar jag då haft idag?

Betyg: G

Mina skolår.

Eleven har skrivit texten på dator För snart nio år sedan var jag på
väg till Bryggelie och min första skoldag. Jag kommer ihåg den fortfarande.
Jag hade en liten rutig skjorta på mig och vattenkammad mittbena som farfar
gjort på mig. Jag visste redan vilka som skulle gå i min klass, för vi hade
gått på dagis och sex års tillsammans allihop. Så när jag kom dit så
började jag prata med Andreas och Mackan och Pelle och Jens. Vi pratade om
vad som skulle hända och hur spännande och kul allting var. Vår fröken
hette Anita. Hon var den bästa fröken i världen tyckte jag, för hon var
verkligen snäll mot oss. Så kom vi att ropas upp, och bli indelade i olika
grupper. Det fanns gula, röda, blåa och gröna gruppen. Jag och Andreas
hamnade tillsammans i den blåa gruppen, Jens kom i den gula gruppen
tillsammans med Pelle, och Mackan hamnade i den gröna gruppen. Sen fick vi
faddrar också, dom var ett år äldre än oss och dom skulle ta hand om oss
under våran tid på skolan. Jag kommer ihåg också när vi fick våran första
matematik läxa, vi skulle väl göra fem tal eller något sånt, men sen nästa
dag när jag kom till skolan så hade Andreas redan gjort ut hela boken som
var på 40-50 sidor. Det har jag alltid förundrats över. Ganska snabbt blev
vi också indelade i grupper som vi umgicks med. Det var jag och Andreas och
Mackan i en grupp, Jens och Putte i en annan, men Pelle vet jag inte. Han
umgicks med oss ibland men inte så ofta. Hur som helst så var ju Mackan
rätt så liten så Jens och Putte gav sig på honom nästan varje rast, så då
blev jag sur på dom och gav igen. Det var alltid så, Mackan fick spö av
dom, och dom fick spö av mig. Och på fotbollen var det alltid jag och
Andreas ”mot rubb”, och vi vann alltid för vi var bäst. Första dagen i
tvåan var det något som var fel med mig. För det första hade jag inga
mockasiner, som man var tvungen att ha där och då sa min fröken Anita
”första dagen i tvåan och du har inga mockasiner, skäms!”. Så det gjorde
mig ledsen och sedan fick jag en oerhörd längtan efter min mamma. Jag blev
alldeles förtvivlad så jag rymde från skolan och sprang hem. Men det var
ingen hemma, dom hade alla åkt till jobbet och skolan. Då blev jag ännu mer
ledsen, så jag satte mig på ängen som var utanför mitt hus och grät. Men
rätt som det var kom en tant förbicyklande och hon stannade och undrade vad
det var som var felet. Jag berättade och hon erbjöd mig att följa med hem
till henne och ringa min mamma. Så jag följde med henne och allt gick bra
som tur var. Efter den dagen fick jag en mobil telefon, så jag kunde ringa
mamma själv om något liknande skulle hända igen. Jag tyckte det var kul att
gå i skolan på den tiden. Allt var liksom så nytt och spännande, man lärde
sig läsa, skriva och engelska hade vi redan från ettan. Det var en bra
skola Bryggelie, för det var mer som ett fritids där, vi hade teve spel,
datorer, leksaker, spel, lego, bandy hall, och framför allt det som gjorde
Bryggelie så speciellt, dom lagade sin egen mat! Det var den godaste maten
som fanns tyckte jag. Och eftersom vi var så få elever (vi var den andra
årskullen som gick där) så kunde man få det bra för alla elever
individuellt. Och juste vi alla hade kulor och hockey bilder kom jag på.
Anderas hade mest hockey bilder och finast, men jag hade mest och finast
kulor. En hel ryggsäck full hade jag som jag ”ärvt” av min bror. Och till
det hörde ju att jag var bäst på att spela kula också. Till exempel en
kille hade en dålig kula och jag hade en bra kula när vi spelade mot
varandra. Men trots att min var många gånger bättre så var det jag som var
tvungen att ha 5 träff på han, och han hade en träff på mig. Sen kommer jag
ihåg att jag och Jens, trots att vi slogs nästan varje dag, smög ofta in
tillsammans till lärarrummet och köket för att norpa kakor och tårta och
bakelser. Vi var riktiga smådjävlar och vi busade hela tiden. En sak vi
gjorde var att på natten smög vi upp på taket på skolan med hjälp av en
stege som målaren hade glömt kvar. Skolan höll nämligen på att målas om. Så
vi gick upp på taket och tog den vita målarfärgs burken och började måla
med varsin pensel för alla fönster och ner på vissa väggar. Sen fick vi
nog, så vi lyfte hela burken och kastade på en vägg så den blev helt vit
nästan. Sen sprang vi därifrån med målarfärg på händerna. Det var roliga
tider, för det hände inte så mycket även om man blev upptäckt när man
busade. Hur som helst, tiden gick och när vi slutade fyran så var det dags
för Anita att sluta som våran lärare. Vi fick en ny lärare som hette Maria-
Sara. Maria-Sara var mycket yngre än Anita, hon var kanske 25-30 år. Hon
var snäll hon också men vi var lite skeptiska mot henne i början för vi
saknade ju Anita, men efter ett tag så hade nog vi alla glömt Anita för
Maria-Sara var rolig och snäll. Allting var mer som lek i Bryggelie, även i
femman. Så jag gillade att gå till skolan, där var inget dåligt utan det
var ett kul ställe att träffa kompisarna på, och, kanske lite omedvetet
ibland, lära sig saker. Och nu när vi gick i femman så hade den klassen
över oss gått till Genhus, och den under oss också så det var vi femmor,
3orna, 2orna och 1orna. Men sen kom ju också tiden för oss att ta farväl av
Bryggelie och alla roliga stunder och all den goda maten. Vi fick börja i
Genhus allihop, eller ja, vi var ju inte så många i våran klass, bara sex
stycken, jag, Sofia, Mackan, Andreas, Jens och Pelle. I Genarp blev vi
blandade med dem frön Ljusdal skolan och någon enstaka elev från Blåbygd
skolan. Så nu blev vi en stor klass på kanske 25 elever eller vad vi var.
Vi var inte heller kompisar med dom från Ljusdal, förutom några som spelat
fotboll med oss. Och så var jag kompis med Pelle T för vi bodde grannar och
lekte mycket när vi var mindre. Så naturligtvis blev det konflikter mellan
oss från Bryggelie och dom från Ljusdal. Men efter några månader så kom vi
rätt bra överens allihop. Genarp hade ett annorlunda sätt att arbeta på än
var vi var vana vid, så det blev massa nytt för oss. Det var liksom mera
plugga och mindre lek här på Genarp än vad det var på Bryggelie. Men det
var nog bra, för nu vaknade vi till och förstod att nu måste vi jobba och
anstränga oss. Vi fick mycket mera läxor och det var hårdare jobb på
lektionerna som krävdes. Nästan alla lydde fröken Birgit till punkt och
pricka. Vi fick uppleva ämnena som vi som vi aldrig gjort förut, förr var
det mera lek inblandat i lektionerna, men nu var det bara arbeta hela tiden
och det var en helt ny sida av skolan vi fick se. Därför tror jag att vi
alla längtade tillbaka till Bryggelie, fast det fanns en viss disciplin och
ordning här som gjorde att vi ville stanna och lära oss mer. Det fanns en
massa nya övningar inom ämnena som vi aldrig förr prövat på, därför var det
nytt och spännande, och nyfikna som vi var ville vi upptäcka allt så det
var en annan positiv sak med att byta klass och skola. Man fick också nya
kompisar och det var en positiv sak. Innan första terminen i Genarp började
så åkte vi på klass resa. Det var en smart sak också för det gjorde att vi
blev lite kompisar med varandra i alla fall. Det var en kul upplevelse och
det förde oss närmare varandra. Tiden gick och vi började sjuan. Nu var vi
verkligen som en klass och inte som uppdelade och ovänner. Nu var det vi
mot lärarna. Vi var rent ut sagt förjävliga. Vi skolkade från lektioner,
uppträdde dåligt mot alla, gjorde aldrig läxorna, jobbade inte på
lektionerna, och om någon lärare började ett tjafs med någon elev så fick
han eller hon med hela klassen att göra. Vi hade nog den bästa
sammanhållningen i våran klass då på höst terminen i sjuan. Haha jag kommer
ihåg att våra föräldrar fick komma till skolan och vara med oss på våra
lektioner, två stycken om dagen, varje dag så var det under några veckors
tid. Dom tiderna var hur roliga som helst för man kunde göra lite hur man
ville, men dom var inte så bra för oss. Vi var i trots ålderns högsta
blomningsfas. En tjej från våran klass bytte skola bara för att vi var så
stökiga och bråkiga. Lärarna försökte verkligen med nästan alla medel att
få det att fungera i våran klass. Tillslut satte man in han som förändrade
allt, Dahlen. Dahlen var stor som ett hus, kraftig och sträng. Han
tolererade inte det vi höll på med och det visade han. På samma sätt visade
vi att vi inte tänkte bli uppläxade av honom. Han skrev och gormade och
domderade på våra lektioner med det gjorde inte saken bättre, vi blev bara
mer taggade på att föra oväsen och jävlas med alla. Men till sist tog
Dahlens tålamod slut och han exploderade under varje lektion som vi
uppförde oss illa på. Han var verkligen boss över våran klass nu och han
hade oss i ett järngrepp. Tillslut lydde vi hans mista vink och vi blev en
lugn klass lagom till början av åttan. Höst terminen på åttan var nog den
bästa terminen i våran klass historia. Jag tror nästan alla hade relativt
bra betyg om man jämför med vad vi skulle ha haft om vi fortsatt som i
början av sjuan. Sen i åttan vann vi Helges kupp, fotbollskuppen på skolan,
så vi fick tårta och det blev vi verkligen glada över. Sen har väl våran
klass rullat på stabilt ända sens dess. Nu är det ju sista terminen i nian,
sista terminen i grundskolan. Sen kommer gymnasiet. Om jag fick välja
skulle jag vilja att alla gick typ fem år till i grundskolan och sen börjar
jobba direkt. Men så är det inte. Nu måste jag gå i gymnasiet. Byta klass
och skola ännu en gång. Så vem vet kanske kommer det en fortsättning på den
här berättelsen när jag gått ut gymnasiet och högskolan? Det är mycket
möjligt. Just nu känns det som om ingenting är som det ska. Den bästa tiden
av min skolgång var nog från ettan till femman och från sexan till nu.
Allting har varit bra på sitt sätt. Mjuk start med mycket lek och spel, för
att sen fortsätta till en mer arbetsbaserad vardags miljö. Och nu går jag
vidare ännu ett snäpp, in till en ännu mer arbetsinriktad skolgång i tre år
till. Mycket mera plugga och mycket mera arbeta på lektionerna. Vi får se
hur det går, förhoppningsvis går det bra. Men man ska inte tänka på det för
mycket, man ska ta en sak i sänder. Just nu är det fredag, nu ska man ha
kul och inte bekymra sig. Hopps du tyckte det var en bra uppsats det här
för nu har jag inget mer att skriva förutom trevlig helg..

Jodå, den var bra. Och lång….. Du är duktig på att skriva, men det
finns en del att gnälla på här, tyvärr. Styckeindelningen har Du glömt bort
och stavningen brister ibland, framförallt skriver du isär ord. Annars helt
OK. Betyg: G

Lars, Från fjant till poppis!

– Kom hit Lars! Ropade mamma.
Lars kom springande nerför trappan in i köket där hans mamma stod och
diskade.
– Ja, vad är det mor? svarade Lars försiktigt.
Han hade hört på mammas rost att den både var irriterad och trött.
– Du får gå med sopporna, sedan skura golven och efter allt det hänga upp
tvätten.
Han svarade ja med ett suckande. I Lars Bertilssons värld fanns ingen
glädje. Dom hade nyss flyttat till den lilla staden Ottenby på Öland. Hans
far var försäljare och i hela hans liv har han flyttat 8 gånger. Lars är 13
år och går i sjunde klass. Det var inte så lätt att börja i en ny klass.
Även om han borde vara van vid det nu så var han alltid rädd och spänd.
Hans pappa var sällan hemma och därför var det alltid speciell stämning vid
middagen då pappa alltid kom hem.
När Lars var färdig med alla sysslor ropade hans mamma:
– Lars! Gå och lägg dig med detsamma.
Lars gick och tvättade sig utan ett ord. När han stod där på toaletten och
stirrade på sig själv i spegeln tänkte han på hur det skulle bli i den nya
skolan imorgon. Kommer killarna vara schyssta eller kommer dom behandla mig
som luft. Eftersom han har varit i så många skolor så hade han erfarenhet
av att börja i en ny skola. Hur skulle tjejerna reager. Han visste att han
inte var snygg. Han visste även att han var blyg och tyst. Han hade aldrig
haft en bästa kompis.
Han spottade ut tandkrämen i munnen och sköljde sedan av tandborsten. Han
gick direkt och lade sig. Hans rum var inte större än toaletten. Han sov i
en ombyggd garderob, men det var något som han gillade med det. Där kunde
han vara ensam som han tyckte om att vara. Tänka på saker och ting.
Det fanns en klump i magen på Lars. Han var spänd och nervös över morgon
dagen. Han lade sig på sidan för att somna. Det gjorde han även.
På morgonen vaknade han av att mamma höll på i köket. Han tog på sig
kläderna som mamma lagt upp åt honom så gick han ner och åt av mammas
avskyvärda gröt. Han slevade i sig den fort för att inte hinna känna
smaken. Hans mamma var igentligen inte hans riktiga mamma. Lars mamma dog
när han föddes och hans far gifte om sig med den kvinnan som nu var hans
elaka styv mor.
Han såg på henne och visste att hon aldrig hade tyckt om honom. Han visste
inte varför och han vågade aldrig prata med farsan om det eftersom han
aldrig var hemma.
– Gå nu Lars! Så du inte blir sen som vanligt! Ropade styvmorsan strängt.
– När han kom ut på gatan var det fullt av barn och elever som kom gående.
Skolbussen hade redan gått så han fick följa alla andra eleverna för att
hitta rätt.
När han gått en bit så såg han den stora skolan. Han tänkte att det måste
vara en stor och fin skola med stränga regler som hemma. Men klumpen i
magen hade bara blivit värre. Oron spred sig i kroppen och tankarna på den
nya klassen var av rädsla och panik. Panik om att stå framför klassen och
presentera sig. Alla blickar, alla fniss och alla viskningar.
Han gick in genom den stora porten, han hade ett papper där det stod vilken
sal, tid, lärare och annan fakta.
Det stod sal M. Han kom in i en lång och bred koridor med skåp längs lång
sidorna. Det var tomt. Inga elever syntes till någonstans. Han gick längs
koridoren och längst bort mellan skåpen såg han en dörr. Det stod sal M på
den. Han knackad försiktigt på med en basketboll i magen och hjärtat i
halsgropen. En lärare öppnade och frågade.
– Lars Bertilsson?
– Ja! Det är jag. sa Lars mumlande.
Bakom läraren satt hela denna klass som han skulle gå i en månad, kanske
två.
När läraren visade in honom till katedern så såg han alla. Det var inga
fnissningar eller viskande. Blickarna var inte heller hårda och farliga som
i alla andra klasser han börjat i. Han kände direkt det kändes bra.
– Det här är då Lars Bertilsson och ska gå med oss här på Blomdalsskolan.
Man hörde några fnissningar från några tjejer i ena hörnet när fröken sa
mitt namn. Lars blev röd om kinderna och sa.
– Hej! Jag heter Lars, kallas ibland för Lars knas. sa han försiktigt.
Alla började skratta och allt bara släppte. Nervosi|teten och rädslan. Även
blygheten och tystnaden han hade haft innan.
Lars stod där framför alla och skrattade med klassen.
Sedan där efter för ändrades hela hans liv. Han blev fort en i klassen, han
fick många nya vänner. Även en del tjejer efter sig. Hans liv blev
annorlunda både i skolan och hemma. Inte bara det att farsan fick fast jobb
så dom kunde bo kvar i Ottenby. Även att farsan fick mer och mer tid att
umgås med Lars. Lars liv hade förändrats mycke, genom bara några ord.

”Genom bara några ord”.

Bra novell, men lite för mycket av tyngdpunkten ligger på tiden före
bytet av skola och lite för lite på tiden efter. Lite för mycket småfel
(stavning och meningsbyggnad), annars ok! Betyg: G