Inskannad version

Mina skolår
Om jag noggrant tänker efter så minns jag väldigt mycket om lågstadiet och
mellanstadiet.

Det hela började när jag började ettan. Jag var jätte duktig i skolan när
jag var liten. Men jag hade ett litet ”misstag” i mig. Min svenska var
jätte dålig. Jag kunde inte tala ordentligt. Jag var skraj att om jag sa
nåt fel skulle folk antingen skratta eller rätta till mig sedan skratta.

Jag hann bara gå i den skolan i två månader, om jag minns rätt, för att
sedan skickas till en skola där jag kunde träna på min svenska. Det värsta
med den nya skolan var att jag fick gå upp tidigar en vanligt för att hinna
med bussen!
Att åka buss tyckte jag inte var kul alls. Men att hinna med bussen var
enkelt, för den stannade runt hörnet av pensioners|huset, som låg trettio
meter bort ifrån mitt hus. När jag satte på mig skorna för att springa ut
till bussen saktade jag ner ett tag. Jag fick en grumlig känsla i magen som
typ sa till: ”det här blir roligt trots allt”. Jag satte mig på bussen och
åkte nu till min nya skola.

När vi fram i bussen, stod en lärare utanför som sökte efter mig. Minns
inte hur hon visste att jag var rätta personen. Hon tog i alla fall tag i
mig och sa:
– Hej, jag heter Miriam och är din ny lärare, välkommen till Dal skolan.
Vi gick till ett klassrum och jag fick träffa flera personer. Dom flesta
bodde vid mitt område.
När skoldagen var slut åkte jag tillbaka med samma vita buss och samma
chaufför.
När jag kom hem lade jag mig på golvet, stoppade ner handen i väskan och
plockade fram ett svensk häfte. Jag började både att skriva och läsa det
jag skrivit.

Varje dag var en likadan dag för mig. Jag vaknar upp, hoppa ur sängen in i
duschen och sedan ut, tar på mig kläder äter frukost och går.

Efter sex månader i samma skola, blev min svenska mycket bättre jag kunde
läsa och skriva som alla andra barn. Jag skickades tillbaka till Rudeskolan
lagom till tvåan. Men nu vågade jag prata mer öppet och helhjärtat. Mina
dagar från lågstadit var i och försig likadana, varje dag.

För varje år som gick blev min svenska mycket starkare. Jag tyckte/tycker
om att prata med personer som man måste rätta för vissa ord. Det gjorde att
jag kände mig bättre. Det som gjorde mig unik då till skillnad från nu är
att jag alltid öppen, glad, rolig och självständig.

En dag så skulle vi cykla till en sjö ganska långt från skolan och alla
längtade, men inte jag. Jag kunde tyvärr inte cykla. I skolan lärde och
hjälpte min lärare till och hemma så var det pappa.
”Det härliga med skolan är vännerna och läraren” Det borde dom flesta
nämna, men antingen så glömmer dom eller så vill dom inte skriva det. Jag
var alltid pigg och glad i skolan.

När jag började sjuan var det inte alls lika som från tvåan till sexan.
Skolan låg precis bakom mitt hus (Stibboskolan) och jag kunde gå hemifrån
när det bara var två minuter kvar. Ändå så kom jag aldri försent.

I början var jag den bästa eleven i sjuan.
Kom alltid i tid, gjord läxorna och lyssnade på lärarna. Medans tiden gick,
började jag få samtal om att jag bråkat eller pratat för mycket i skolan.
Men det var en engång ett missförstånd.
Dom hade blandat ihop mig med en annan elev (inga namn nämns).

När vi engång hade bildlektion så kom ”den” elev sent kanske tio minuter.
Läraren blev förbaskad och tog ut ilskan över alla andra.
– Ni är så jäkla dåligt uppfostrade, sade hon.
Jag blev så arg att jag ställde mig upp och skrek tillbaka och fick tyst på
henne. Killarna i rummet höll med mig om orden jag skrek, och började
klappa. Hon skickade ut oss.

Från den dagen bestämde jag mig att byta skola. Och det gjorde jag. Jag
byte till Avby skolan och redan under första dagen fick jag göra ett Ma-
test.
Efter det fick jag följa efter Henke P. och Kalle T. på en rundtur i
skolan.
Dom förklarade meningen med vad ”B” salarna stod för och vissade mig vart
jag skulle kolla.

Jag fick tillbaka Ma-testet och vart inte nöjd. Jag märkte att eleverna i
min klass låg på en bättre och högre IQ-nivå.
Dom var bra på allt.

När jag fick betygen i åttan blev jag inte glad. Sedan den dagen bestämde
jag mig att bli bättre. I nian började jag dagen med att hålla i en bok,
och avsluta med en bok.

Om inte arbete funnits i denna skola som jag går i nu, hade jag läggat
efter ganska mycket. I nian har vi haft mindre test/prov men mera
avancerade ord, tal & uppgifter.
”Och här sitter jag och gör Nationella|provet, som jag hoppas helhjärtad
klara av/lyckas med.”
Resten av historian och framtiden förtäljer vi inte.
SLUT!

Inskannad version

Mina skol år

Jag kommer fortfarande i håg min första skoldag. Jag hade fortfarande med
mig min bästa kompis Fredrik Holmin. Vi hade börjat dagis till sammans och
nu börjar vi skolan tillsammans.
Min pappa var med mig, alla barn och vuxna satte ner sig i en mysig ring.
och presenterade sig för varandra. Jag var stolt över att börja skolan. Det
var nu jag trodde att förändringen var från ”barn till vuxen”, men det jag
inte visste var att det var en lång väg kvar.
Efter ca två månader insåg jag att det enda vi gjorde var leka leka leka. I
bland på rasterna satt jag och tittade hur sexorna hade det de var stora
starka och mäktiga. Men jag höll mig på mina avstånd så att de inte tog
mina kulor. Det var verkligen en dröm att bli lika stora som killarna i
sexan och ha de där ”välutrustade” tjejerna runt sig.
När jag började tvån insåg jag att det blev tråkigare vi fick läsa och
planera mer och leka mindre, Men det var nånting nytt det var att vi fick
lära oss simma.
I tre månader träffades vi varje tisdag morgon och åkte till
finnbyberg|simhall för att lära oss simma. Mina klass kompisar retade mig
mycke i simhallen för jag lärde mig aldrig att simma förs än trean. Nu har
det gått två likadana år och man inskott av ”har” från läraren? har
fått lära sig skriva med små bokstäver läsa små böcker. Det var nu
skilnaden kom i Årskurs fyra då man fick ta mer ansvar för sitt jobb. Man
fick en planering varje vecka och den skulle vara färdig och lämnas in
annars brukade vi få en dålig vecko raport, som vi skulle ta hem och visa
föreldrarna. På rasterna var det inge mer lek, Man skulle vara ”poppis”
bland tjejerna och spela bandy på rasterna. Det roliga hände på vintrarna
då spelade vi bandy som det vore ishocky, vi tacklades och hade skoj bråk
men i bland så kom sexorna i bakhåll och attackerade oss fyror det var som
andra värdskriget där ute med snöbollar de slog, mulade och la snö innan
för tröjan på oss. Vi sprang gråtande till expedisionen och ”tjalla” på
sexorna. Men det verkade inte som om de brydde sig för de skratta mest när
de fick skäll.
Min dröm hade gått i upp fyllelse och jag har börjat sexan. Nu var det
våran tur att ”härska” skolan. Vi var störst starkast och Mäktigast ingen
vågade mucka gräl med oss sexor. Jag hade lärt mig läsa flytande svenska
och nästan flytande Engelska. Vi började gå på disko använda deodorant. Men
vi hade inte så kul som sexorna hade för sex år sen. Nu började de stora
svåra proven dyka upp. Men tiden gick fort och jag började sjuan.

Det hände aldrig någånting specielt i sjuan utam att man tog ännu ett
trapsteg i den stora ”lärdomstrappan”. Man började också i en ny klass fick
nya vänner. När det börja hända saker var i åttan. Vi fick våra betyg.
Jag tror nog att jag aldrig tog tag i skolarbetet ordentligt, så jag fick
inte så bra betyg i åttan.
Mamma funderade på att få mig byta till en annan skola, men jag ville inte
byta till slut gick jag med på förslaget och i början av nian böt jag skola
från gudmunde till Hallbo skolan.

Det var lite svårt i början att byta skola efter som att jag kände ingen
och man undrade om man skulle få bra lärare eller kompisar. Det var mycket
man undra. Nu när jag ser hur stora sexorna är så förstår jag inte att de
var så stora en gång i tiden i mina ögon. Om jag ska utvärder om vad jag
har lärt mig mycke av under de här nio åren är att ta eget ansvar!

Min skoltid
Nu när jag tänker tillbaka på skolan minns jag att det inte alltid varit
såbra! När jag började första klass gick väll allt som det skulle. Men jag
var väll lite stökig, det är väll fullt normalt för ett barn med dyslexi.
Men då var det inte lika normalt med dyslexi som det är nu. Min fröken
började anklaga min föräldrar och skylla på att jag var en dåligt
uppfostrad son, och hon började tjata om att det var för att dom hade
skillt sig när jag var bara 3 år. Men det köpte inte mina föreldrar, när
jag skulle börja mellan stadiet skickade dom mig till ett ställe för att
göra en diagnosisk utredning Jag fick stämpeln ”dyslexi” läs och skriv
svårigheter. Efter som att lärarinan haft fullt upp med att flytta runt mig
i klass rummet och skälla på mig. Så hade jag inte fått någon stadig läs
och skriv grund. Så när jag kom till mellan stadiet kunde jag inte läsa.
men den nya lärarinna jag nu fått var mer kunnig i ämnet ”dyslexi” för hon
hade haft flera elever med den diagnosen förut. Så nu lättade min skolgång
fram ur dimmorna lite mer för varje år. Dom kämpade ordentligt lade ner
otrolig massa energi på att lära mig läsa. När jag så småning om började
sexan så kunde jag läsa nästan helt oavbrutet med några få stakningar. Jag
tyckte om att läsa. Men problem stavning och grammatik, hade jag inte fått
grep om efter som att jag inte hade svenska med resten av klassen fick alla
ett litet för språng i det hela. Lärarna hade ju konsentrerat allt på att
jag skulle kunna läsa ordentligt. Så när jag kom till högstadiet kvarstog
Problemet Jag fick en ny lärare igen. Han var väldigt duktig på sådana
problem. Men det varade inte länge, han blev Sjuk och byttes ut den nya
lärarinnan förstog sig inte på mig och åter igen kasstade hon allt på mina
föräldrar, hon menade på att jag borde flytta till special klassen. även
detta köpte inte mina föräldrar. Och gick till skolledningen Dom bad om att
få en ny lärare, eftersom att denna inte gav under visning Utan bara Skrek
och Skällde. Hon var inte vara Så mot mig utan Skrek glåp ord till resten
av klassen och kallade oss för ”IQbefriande” idioter. Vår klass
föreståndare hörde detta och även hon ville få en ändring. Vär vi kom till
klass 8a fick vi en ny svenska lärarinna. Hon försökte friskt köpa till sig
lärar plattsen med godis och dricka istället för att lära oss Svenska
grammatik och Stavning Så lärde hon oss SedVanligt bordsskick. Och när vi
sedan till sist fick någon undervisning var det inte lång tid kvar innan vi
skulle gå på sommar lov. Vär vi kom tillbaka efter det så Skulle vi ha
filmprodjekt i Svenska Det började väll bra, men Slutade i kattastrof vi
engaerade allt för mycket tid åt filmerna och det slutade i att vi inte
fick någon Stadig under visning denna gång häller. Det visade sig Senare
att denna lärare Var SySlöjds lärare. Inte utbildad Svenska lärarinna.
bättre sent än aldrig brukar det väl kallas. Jag har lärt mig väldigt
mycket på egen hand. Och skrivit välldigt mycket på dantorn. det är
istället den som lärt mig Stava och Skriva. nu sitter jag här till Sist och
Skriver ett nationellt prov i detta mardrömens ämne för mig Och jag har nog
aldrig Skrivit men sådan antusiasm Som nu, nu finns en Stor fruktan innom
mig att få gå igenom ett lika dant helvete på gymnasiet. Men igentligen så
finns det ju inget att oro sig för för det värsta är hänt. Jo jag ser
nästan fram emot att börja en ny period av Skolning i detta ämne. Ja man
kan väll inte säga att det varit lätt för mig, men det går framot, och jag
ser fram emot resten av denna termin och Slutet av Hög Stadiet. Jag tror
det hela har varit jobbigast för mina föräldrar efter som att all skit
landatt på dom i alla lägen, men det känns bra att ha en utbildad lärare nu
i sista stund.

KORRIDOREN
Sakta gick Linn genom den nedslitna gamla korridoren. Hon försökte låta bli
att tänka på att det var sista gången hon gick här. Hon skulle kanske
längta tillbaka till den här tiden när gymnasiet började. För även om hon
hatat det här stället i början så skulle hon sakna det.
Eleven markerar ny rad med indrag Hon hade kommit från en liten skola,
ett sånt där ställe där alla kände alla. Klassen hon gått i hade varit
väldigt sammansvetsad, antagligen berodde det mest på läraren de haft. Hon
mindes fort|farande känslan från den sista dagen. Alla hade gråtit och
kramat om varandra, lovat att de skulle ses igen, ha klassträffar. Fast det
blev förstås aldrig av.
Sommar lovet kom och gick, varmt och soligt med mycket glass och bad.
Sen var det dax igen, skolan började som alltid, men det här året var det
nytt. Nya ansikten och nya lokaler. Den nya känslan av förvirring när
korridoren verkade försvinna och komma tillbaka bara för att byta plats
igen. Sals nummer i ett system som hon inte förstod, som hon förresten
fortfarande inte förstod. Allt hade nytt och främmande. Men det hade blivit
rätt så bra i alla fall, bättre än hon trott från början.
De hade faktiskt gått väldigt snabbt, de tre åren. När hon tänkte tillbaka
på dom nu var det bara en-ihop klumpad gröt. Så många dagar som passerat
förbi utan att hon igentligen tänkt på det. Men det fanns förstås dagar som
hon mindes, de dagar som inte varit presis som alla andra. Minnen som bara
betydde något för henne, men som hon alltid skulle bära med sig.
Detta gick Linn och tänkte på när hon gick igenom korri|doren som doftade
kaffe, lite svett, snus och rengöringsmedel.
Men hur skulle Mattias kunna veta det? Han såg bara hennes bruna ögon som
fundersamt tittade på de gulmålade väggarna den smala munnen som log lite.
”Snart skulle hon gå förbi honom där han sätt på bänken, han måste säga
hej.
Hej, ett väldigt enkelt kort ord på tre bokstäver, ett väldigt användbart
ord förvisso, men det var ju enkelt att säga ändå”.
Detta tänkte Mattias, men hur skulle Linn kunna veta det? Hon hade fullt
upp med att försöka låta bli att stirra på honom och på samma gång gå
normalt. ”Höger fot framför vänster, vänster framför höger, sträck på
ryggen fast inte överdrivet”.
”Hej!” Linn vände sig mot honom.
”Hej!”, svarade hon glatt och försökte få sin röst att låta avslappnad.
”Jag hörde att du kom in på SAM, grattis!”, Mattias log mot henne.
”Tack!”, hon log tillbaka.
”Jag kom också in, på SAM alltså”. Mattias pratade fortare nu och hans
blick flackade lite. ”Vi kommer att gå i samma klass tror jag”.
Nu log hela Linns ansikte mot Mattias.
”Tror du, det är ju jätte bra.. jätte kul!”
”Mmm”, Mattias motstod impulsen av att hoppa upp och krama henne.
”Då syns vi igen då, efter sommarlovet”, Linn visste att hon borde gå nu,
hon borde säga ”hej då”, vända på klacken och gå, annars skulle det bli
pinsamt.
Men istället stod hon tyst kvar och skruvade lite på sig. Mattias satt på
sin bänk och kunde heller inte komma på något mer att säga. Han kliade sig
lite i håret och harklade sig. Tystnaden blev tjockare och tjockare, den
hade bara varat i en halv minut, men det kändes som timmar.
”Du kan ju ringa mig om du vill så kan vi ses på lovet”, Linns röst tonades
ner, ”om du har lust alltså”. Direkt efter hon sagt det ångrade hon sig, nu
skulle han bara ta på sig den där nedlåtande minen hon sett ibland och
titta på henne som hon var galen. Men det gjorde han inte, istället så
reste han sig upp, log varmt mot henne och sa:
”Det ska jag göra, jag måste gå nu men vi hörs ju”
Sedan gick han.
Linn sjönk sakta ner på bänken där han suttit, den var fortfarande varm och
hon hade ett lyckligt flin över hela ansiktet.
Nu visste hon att sommarlovet skulle bli underbart och det skulle gymnasie
tiden också.
Hon log.

VG

2.
Nu äntligen tror jag att jag har hittat en klass och skola där jag kommer
att trivas bra.
Jag har gått i tre olika skolor och åtta klasser. Det hela började i sexan.
Jag slutade gå till skolan när vi fick en ny lärare. Hon tyckte inte om
mig. Så fort det var någon som hade gjort något dumt, så var det jag som
fick skulden. Hon rättade mina prov fel så jag fick dåligare betyg. Jag
klarade bara inte av henne. Innan hon kom tyckte jag skolan var rolig och
jag var ganska duktig. Efter halva sexan så fick mina föräldrar reda på att
jag inte hade varit i skolan på fyra månader. Det slutade med att jag fick
byta klass. Men jag blev kvar på samma skola. Det fungerade inte alls. För
ingenting ändrade sig. Jag fick fortfarande skulden för allt och dåliga
betyg. Eftersom jag hade missat nästan halva sexan. Mamma och pappa
bestämde då att vi skulle flytta och att Jag skulle få gå om sexan i en
annan skola. Det kändes spännande och bra. När jag började var allting
jätte roligt. Men jag jobbade inte bra på lektionerna. För alla satt och
pratade med mig. Efter några veckor förstod jag varför. Jag var ett år
äldre så alla ville vara kompis med mig, bara för det. Jag försökte att
ignorera alla i klassen efter det. Min lärare som alltid hade varit snäll
tyckte att jag hade blivit nonchalant och otrevlig. Hon blev därför
otrevlig tillbaka. Jag började fundera på om det var något fel på mig.
Eftersom ingen tyckte om mig. Jag vägrade sen att vara kvar i den klassen
också. Jag fick först byta till paralell klassen. Men det gick inte heller
så bra. Jag hade verkligen försökt att vara trevlig mot läraren och
ignorera barnen. Jag lyckades tydligen inte. Efter det tog jag sommarlov.
Våran familj fick lov att flytta igen. Jag hade fortfarande inte klarat av
sexan. Men för att jag inte skulle bli så mycket äldre än dom andra fick
jag börja sjuan. Nu var det en skola med äldre barn också. Några av dom var
lika gamla som mig. Men jag vågade inte börja prata med dom. Jag kände mig
så liten. På den här skolan hade man flera olika lärare. Det tyckte jag var
väldigt bra. Jag hade svårt att hänga med i skolan nu. Det märktes att jag
hade missat en hel del ifrån sexan. Jag hade inte direkt någon kompis. Men
det var nog mitt eget fel eftersom jag alltid satte mig för mig själv och
drog mig undan. Efter att ha gått i skolan i två månader orkade jag inte
längre. Det var så tråkigt och jobbigt. Eftersom vi hade massa olika lärare
var det ingen som märkte att jag var borta. När skolan slutade och vi
skulle få betyg hade jag inte varit där på över ett halvår. Så jag fick
inga betyg. Först då kom mina föräldrar på att jag inte hade klarat det den
här gången heller. När skolan började igen fick jag byta klass igen
eftersom jag fick gå om sjuan. Den här gången hade jag bestämt mig för att
klara det. Jag jobbade hela dagarna och lyckades så bra att jag fick byta
till åttan, efter att ha gått halva sjuan. Jag fick inte gå i samma klass
som tidigare. Jag trivdes inte i den nya klassen. Men jag såg till att
klara det till sommarlovet. När jag sen skulle börja nian fick jag byta
klass direkt. Det var väldigt bra. För nu trivs jag väldigt bra i klassen
och jag har ganska bra betyg. Som ni ser behöver det inte vara att man är
bråkig eller för att man har något problem man byter klass. Lärarna har en
mycket stor betydelse i hur det går för eleverna i skolan. Om en lärare är
dålig på att lära ut saker är det inte så lätt att lära sig nått. Om
läraren är för sträng blir man trött på den och orkar inte gå på deras
lektioner för att det är så jobbigt. Är läraren istället för snäll får man
inget gjort för det är ändå ingen som säger till. Så det är förstås svårt
att vara lärare men dom har en väldigt stor betydelse. Eleverna har oftast
inte den kraften att ta tag i sakerna själva. Många förstår inte heller att
dom går i skolan för sin egen skull och inte för lärarnas. Allt det har
inte jag kommit på förens nu när jag skriver det. Jag tror inte att det är
bra att byta klass eller skola. Om det inte är så att familjen ska flytta.
Men man ska inte göra det annars. Inte utan stora anledningar. För om man
väl har bytt en gång är dett för lätt att göra det igen. Då kan det gå som
för mig att man får gå om och byta skola och klass väldigt många gånger.
Och det är inget positivt.

VG

Jag heter Niclas och jag bor i lund. Jag går på en skola son liker nära
sentrum. Morsan och farsan ska flytta – isär och jag ska bo med farsan har
ingetanat vall för jag vill ju inte bo med morsan för hon skiter väll i mig
eller jag vet ej. Farsan och jag flytta unde sportlovet till jönköping. Ska
bli gött utan morsan eller vad säger du pappa sa Niklas. farsan satt bara
och kolla på mig i några sekunder och sen kom hans lende. Ja det ska det vi
ska börja om på nyt sa farsan.
När vi kom fram till jönköping så var vi skit trötta. Men det jobbigaste
var kvar, bära in alla möblerna i läggen-heten. Då sa farsan: – nu tar vi
med oss en madras up och söver sen tar vi rästen imorrgon. Och så blev
det.
När jag kom upp i läggenheten sommna jag på en gång. Jag såv tungt och
drömde ingenting. När vi vaknade så var vi tvungna att hämta alla möbler
son låg i vagnen bakom bilen, våran bil var gammal men den funka ändå
Det var jobbigt att bära allt, men jag kan ju inte säga att jag är en liten
i musklaturen. I min föra klass var jag starkast men ändå så slog jag
ingen.
Nu var det bara en vecka kvar tills skolan börj, jag undra Hur det skulle
bli i den nya skolan.
Det var lördag och jag skulle ner till afären och köpa cigg till farsan.
När jag kom till den lilla kiosken stog det 3 killar utan för och bara
glode Jag små skratta lite kaksit åt dom och gick in och köpte ett marboro
till farsan. När jag kom ut så stog killarna fortfarande kvar och jag tog
en av ciggen och rökt antar att det var för att värka tuff. Idag började
skolan hur skulle det bli då tänkte jag när jag gick till skolan. När jag
kom ditt så märkte jag att det var en ganska liten skola. Och jag som gick
i 6:an var lika stor som dom som går i 9an på den här skolan.
När jag kom in på min första lektion så hälsade alla trevligt och lektionen
va gansk skoj. Sen efter lektionen på rasten kom en 8a fram till mig han
hete martin och han sa Du din jävla lunda fitta du ska inte tro att du kan
komma hit och bli vän med oss. Jag stog still och kollade på honom sen sa
jag Du menar att du kan prata för alla i den har skolan eller. han blev
tyst och lite mummel börja komma fram Han höjde sin näve och drog till mig.
Jag kände hur blodet ran ner ifrån näsan. Och smärtan kom men jag stog bara
och kolla på honom sen slog jag till tre gånger i hans andsikte så han föll
blodet ran ifrån hans ögonbryn och näsa. Jag sa till alla döm mig inte när
ni inte känner mig alla nickade och lede och jag me sen spelade alla
fotboll och dom blev mina kompisar

Slut

IG

Mina skolår

Lekis. Det var där allt började. En enda tid av lek och stoj. Man skulle
inte kunna kalla det skola, för det mest skollika vi gjorde där var att
läsa en bok.
Detta tror jag är den mysigaste tiden av skolan. Allt är seriöst, fast
oseriöst på något sätt.
Man åkte dit på morgonen. Redan på morgonen började det roliga. Ägget och
Ärtan, (bussarna vi åkte i) tävlade alltid om att komma först. Lekis var
ett mysigt hus på landet. Ett hus som tidigare varit ett skolhus. Men som
nu en sjuttonelevers klass och två lärare regerade i.
Det tråkigaste tiden på lekis var samlingen. En samling på kanske tjugo
minuter som var det tråkigaste jag varit med om. En härrans massa drabbel.
Bara prat om vad som skulle hända på dagen. Så det var med mycket glädje
och träsmak i rumpan jag reste mig upp när dom där, tjugo minuterna gått.
En desto roligare stund var lunchen. Alla sjutton barn tog upp sina
matlådor och röda plasttermosar. Man bara satt och myste.
En annan viktig del av lekistiden var rasterna. Bara att få flamsa omkring
hoppa hopprep och ja, bara leka. Det var livet när man var liten.
Om jag nu ska sammanfatta tiden på lekis. Skulle jag vilja säga att det är
den bästa övergången mellan dagis och skola man kan få. Man har roligt och
leker och busar. Men ändå åker man buss varje morgon, och någon gång ibland
kanske man har lite läsning eller kanske till och med räkning. Dagens
förskola, som är innan man börjar ”riktiga” skolan är också bra. Men den
tror jag får en lite mer skol-atmosfär än vad lekis hade. Eftersom den ofta
har ett större samarbete till skolan än vad lekis, i alla fall där jag gick
hde. Det traditionella lekis finns ju inte längre kvar. Och det är synd
tycker jag. För det gav, i alla fall mig, och jag tror även det gav andra.
En mycket bra start på skolåren.

När jag väl började skolan tror jag även där att lekis hade en bidragande
orsak till att det blev som det blev. Jag var nu tvungen att komma till ett
nytt ställe. En skola jag bara sett utifrån förut (eftersom lekis varit
lite avsides.) Och jag tror att om jag inte gått lekis och inte kännt
barnen jag skulle gå i samma klass som. Då tror jag att mötet med skolan
och dom äldre barnen skulle varit nervösare och läskigare än vad den var.
Och även fast inte skolan var så stor, tror jag att vi ”lekisbarn”
tillsammans skapade en viss trygghet. Det är även därför jag tycker att
lekis är bättre än den nyare ”lekisskolan” där du direkt får gå i ”skolan”
och se och träffa äldre, och som det verkar då ”farligare” barn. Har man då
gått i lekis har man redan en gemenskap när man börjar skolan. Och allt är
då heller inte nytt. För man har ju redan kompisar att ty sig till.

Resten av åren på låg och mellanstadiet vankade sedan på i sin egen takt.
Gemenskapen mellan oss som ända sedan lekis gått tillsammans blev starkare!
Och när sexan kom var det igen nästan samma grupp av barn (i sexan,
ungdomar) som gick tillsammans igen. Vi kände nu varandra utan och innan.
Och hela sexan var en enda rolig tid av skratt och flams. Och det var inte
utan tårar i ögonen, jag sedan sa hej då till mina barndoms|vänner.

Den sommaren. Sommaren mellan sexan och sjuan. Det var sista sommaren med
gänget. Sista sommaren som ett barn. Innan allvaret skulle börja.

Det sommaren flög förbi. Och det var nästan så att man var lite förvånad
när man stod där. Stod där och kännde sig ensam, ynklig och liten. På den
kryllande stora skolgården. Där alla kramade och hälsade på alla.
Uppfattningen man då hade var att alla redan hade kännt varandra länge. Och
det var bara jag och mina 3 vänner som stod där, och inte kännde någon.
Klassen efter sexan hade delat ganska mycket på sig och alla skulle till
olika skolor.
Och där stod jag nu. Helt ensam (nästan, hade 3 vänner med mig) på den
stora skolgården.
Vad hade jag gett mig in på? Jag skulle aldrig klara av detta känndes det
som. Jag längtade starkt tillbaka till den gamla trygga miljön men det gick
inte. Jag försökte intala mig själv att alla var precis lika nervösa som
jag. (Och nu i efterhand vet jag att dom var det)
Jag var tvungen att försöka i alla fall jag var ju en stor flicka nu. Jag
skulle ju kunna ge det en chans i alla fall. Jag skulle ju börja sjuan. Oj,
vad stort det lät. Och att börja högstadiet, det lät ju ännu större.

Den första tiden måte jag erkänna, den var hemsk. Allt var nytt, man kännde
ingen, och niorna var man så rädd för att man nästan kissade ner sig när
dom tittade på en.
Men med tiden kom man in mer och mer i det hela och tillslut blev det
nästan trevligt att gå till skolan. Omställningen mellan sexan och sjuan
när det gällde läxor och prov var dock väldigt jobbig.
Från att ha gått i sexan med bara kanse ett prov under hela läsåret, och
bara kanse en läxa i veckan, till att börja sjuan. Med prov var annan eller
vartjedje vecka, och kanske två eller tre läxor i veckan. Det var inte
lätt. Och det tog ett bra tag innan man kom in i rytmen.
Men det gick tillslut och sjuan rann på i en väldans fart.
Jag är i efterhand glad att jag alltid haft ganska lätt för att anpassa
mig. Jag tror att omställningen med alla läxor har varit väldigt svår för
vissa. (Och jag kan än idag tro att vissa inte anpassat sig.)
När det var dax att börja 8:an gick allt som smort från början. Även om
pressen höjdes en del. Det var dags att få betyg nu. Och alla (inklusive
mig själv) jobbade febrilt under hösten.
När väl dagen för julavs|lutningen var inne och betygen skulle delas ut var
det helt knäpptyst i klassrummet. Alla tittade nervöst på varandra och
hoppades på att det var just deras namn som nu ropades upp, så dom kunnde
gå och hämta det ”värdefulla” kuvertet.

Jullovet, precis som alla lov gick i en rasande fart. Och snart var det
dags för skola igen. Vårterminen gick ännu snabbare än höstterminen. Och
skolan var nu nästan en ren fröjd. Om man då räknar bort alla läxor och
prov. Gemenskapen mellan oss åttor blev starkare.
Man umgicks väl inte med alla. Men gemenskapen inom ”umgängeskretsen” blev
stark. Och vi hade jättekul.
Sommarlovet, precis som jullovet hade gått i ett nafs. Och nästan utan att
man visste ordet av hade man helt plötsligt börjat nian. Och med nian kom
även allvaret.
Jag ångrar nästa att jag varit så flitig och seriös under åttan, och till
och med sjuan.
För när nian väl började var man less på allt. Visst hade man sista veckan
av sommarlovet längtat efter skolan. Men det var bara efter kompisarna.
Läxor, lektioner och prov var inte populära, och hela hösten i nian gnatade
man igenom på en lite lägre växel. Även fast allvaret nu var på riktigt och
betygen till jul var dom man preliminärt skulle söka gymnasieprogram på så
orkade man egentligen inte lägga ner sig.
Tillslut var även höstterminen slut och även om jag inte gjort mitt
yttersta gick jag ur med mycket bra betyg. Inför vårterminen var man om
inte ännu mer trött på skolan, och det enda som drev mig att gå dit var än
en gång vännerna.

Och här sitter man nu. Vårterminen har i princip just börjat. Gymnasiet
väntar här näst. Och ännu en förändring i livet. Jag tror denna förändring
kommer mer medvetet. Och jag tror inte denna förändringen kommer vara lika
chock artad. Jag hopas inte det i alla fall. Som det känns nu så är
Gymnasiet ej en hemsk eller om man kanske ska kalla det en svår förändring.
Det känns som man är redo för den.
Samtidigt som man vill sakta ner tiden lite så att man kan njuta av det man
har nu, så länge som möjligt.

Som en sammanfattning av mina skolår skulle jag vilja lägga tyngden på
högstadiet. Det är där man utvecklas mest som person. Och där man lär sig
ta, med och mot gångar på bästa sätt. Tiden på höstadiet tror jag gör en
människa till den person den kommer vara resten av livet. Jag kan inte säga
att gymnasiet inte kommer att förändra. För det gör det säkert. Men jag
tror att den förändrigt som personligen händer på högstadiet är större.
Jag skulle vilja att alla fick den högstadietid som jag har haft. (även om
den inte är slut än) För det har varit en sådan gemenskap. Och jag har
verkligen trivts!

VG

Att byta skola/Att byta klass

– Måste vi flytta? sa Maria medans hon lyfte in en låda i flyttbilen.
– Ja, du förstår väl att vi inte kan bo kvar i det här stora huset nu när
jag och pappa har skillt oss. Det är inte så långt mellan Göteborg och
Borås, så du kan åka och hälsa på dina gamla kompisar och pappa nästan när
du vill, men det kommer att kosta en penning.
Maria gick in och började skriva i sin dagbok:
Eleven har ramat in det som är skrivet i dagboken, som ett ark Undra
hur det kommer att bli, kommer jag få några kompisar? Jag är ganska blyg av
mig så jag är rädd för att bli utanför. I min förra skola hade jag i alla
fall några kompisar. Dom var ju inte många men dom fanns i alla fall oftast
där för mig. Jag kommer börja i en skola som heter: ”Boreskolan”. Jag ska
gå i klassen 8d. För några dagar sen kom det en skolkatalog från
Boreskolan. Jag har försökt att lära mig några namn på några tjejer i
klassen. Jag undrar om jag kommer att passa in i den klassen. De flesta ser
ut som fjortisar. Dom är blonda, har långt hår och u-ringade tröjor, och
det är ju absolut inte min stil. Jag har ju mörkbrunt, axellångt hår och
har mer den estetiska stilen än fjortis. Undra om dom kommer att gilla mig.
Jag är lite nervös men det är nog eftersom det bara är 1 dag kvar tills
skolan börjar. Tack dagboken för att du tar emot alla underliga tankar som
jag har.
Maria la ner dagboken i en flyttlåda är hon hade lagt ner andra privata
grejer. Hon gick ut till sin mamma igen, som redan hade lyft in alla
flyttkartonger i flyttbilen när Maria kom ut. Maria vände sig om och
tittade på det vackra huset och log mot det. Dom satte sig i bilen och
började åka mot sin nya hemstad Borås. Dom stannade vid ett gatukök och
köpte coca cola och hambörjare. Dom satte sig i bilen igen och åkte iväg
med mätta magar. Efter en och en halvtimma stannade dom utanför ett litet
hus. Mamman Pia klev ut ur bilen och sa:
– Här ska vi bo. Vad tycker du?
– Det ser väl okey ut.
Pia gav Maria nycklarna som gick till huset. Maria gick in utan att ta av
sig skorna och sin mörkblå slitna jeansjacka.
– MARIA, DU FÅR KOMMA UT OCH HJÄLPA TILL HÄR NU. VI HAR INTE HELA DAGEN PÅ
OSS. Ropade Pia utanför huset. Maria kom och dom började bära in grejerna.
När allt var inne i huset satte dom sig i det nya gula vardags|rummet och
slappade. Dom var nöjda över att dom hade fått in alla grejer innan mörkret
började falla.
– Hur känns det att börja 8:an och i en helt ny klass och skola?
– Jag har inte tänkt så mycket på det än, sa Maria med en låg stämma.
Tiden flög iväg och det blev tid för läggdags. Maria gick in på sitt rum
och ställde klockan på 6.50. När hon la sig så somnade hon på en gång.

– Pip, pip, pip ,pip ,pip lät klockan när den var 6.50.
Maria vaknade och kände att det pirrade i magen. Hon satte på sig
morgonrocken och duntoflerna och gick in i köket där Pia satt på en stol
och rökte.
– MÅSTE DU RÖKA? skrek Maria. Ska du göra det så kan du väl hålla dig under
fläkten!?
Maria satte sig vid bordet och började äta smörgåsarna som Pia hade gjort i
ordning. När hon hade ätit upp, tackade hon för frukosten, gick till sitt
rum och gjorde i ordning sig. När hon var klar kramade hon Pia och gick
till skolan. Det ända hon såg när hon gick in på skolgården var FJORTISAR,
shit tänkte hon så kommer jag här med stora gröna byxor, lila shorta och en
svart shal knyten runt huvudet. När det ringde in gick hon till den salen
som det stod 8d på. På något sätt kände hon sig välkommen. Alla elever satt
vid sina bänkar och log när hon kom in.
”Jag som trode att detta skulle bli en skam”, tänkte hon. Hon gick och
satte sig vid en bänk som stod i mitten av klassrummet.
– Hej! sa någon som satt bakom henne. Hon tittade bakåt och såg en kille
med bruna ögon och brunt hår. Det var den finaste och snyggaste kille hon
någonsin sett.
– Hej, sa hon tillbaka och rodnade lite.
Deras nya lärare Jerker Klasson pressenterade först sig själv och sedan
Maria.
– Vi har en ny elev i klassen nu. Ni fick reda på att det skulle komma en
ny elev förra terminen men inte när hon skulle komma. Men nu är hon här
Maria Grenberg, hon är lika gammal som ni det vill säga 14 år. Maria har
bott i Göteborg förut men nu har hon flyttat till Borås och ska gå på denna
skola, i denna klass. Nu får ni tahand om henne väl sa Klasson med ett
leénde på läpparna.
Dagarna sprang iväg och hon kände sig lycklig. En fredag eftermiddag satt
hon vid sitt skrivbord och började skriva i sin dagbok:
Eleven ramar in det som hon skriver i dagboken, som ett ark HEJ
DAGBOKEN! Jag är nog världens lyckligaste människa. Jag går nu på
Boreskolan i 8d här i Borås. Jag började för bara 2 veckor sedan. Jag har
supermånga kompisar och en underbar pojkvän som heter Johan. Det var han
som hälsade på mig först av alla. Jag föll för honom på direkten. Jag trode
att alla var fjortisar här på skolan. Jag hade fel. Dom är helt ”normala”
och lika galna som jag. Dom har ju ”tjejkläder” tillexempel tajta jeans och
och u-ringade tröjor. Men det gör mig inget. Ingen har försökt att ändra på
min stil utan jag är den som jag alltid har varit:
MARIA GRENBERG!
JAG ÄLSKAR MITT LIV HÄR I
BORÅS!!!
SLUT

Mina skolår

När jag började skolan var jag lite nervös, (det är nästan alla). Jag ville
inte börja skolan för då skulle man behöva gå upp tidigt på morgonen och
komma hem sent på kvällen och därefter inte kunna leka någonting på min
fritid. Jag hade fel angående det med när vi slutade, för vi slutade runt
lunch varje dag de första åren. Jag hade lite fördel av att ha en storebror
som skulle börja fjärde klass och jag visste vad som menades med plus och
minus. Men jag kunde inte läsa bra. Konstigt nog så kunde jag alfabetet
nästan utantill. Jag fattar inte varför, jag tränade inte någonting på
alfabetet till skillnad från andra som satt och tränade hur länge som
hellst. Det var samma sak med månaderna, dem var också enkelt att lära sig.
Vi skulle ha test på ordningen och på stavningen. Det var enkelt för alla
utom en person som stavade fel på augusti för hon skrev ”agusti” utan ”u” i
början. Alla fick varsitt diplom utom, men inte hon. Det var lite tråkigt
för henne tyckte alla och hon började nästan att gråta. Lågstadiet var
ganska bra, snäll lärare och roliga lektioner förutom musiken när vi skulle
stå runt om ett gamalt piano och sjung i kör. Det är det tråkigaste jag har
gjort i hela mitt liv.

På mellanstadiet var det kul att träffa nya kompisar och ny lärrare som var
lite skum men hon kunde vara snäll ibland endå. Men för det mästa var hon
arg på Nisse och mig. I alla fall det sista året. Det var kul att busa lite
men man visste alltid att det väntade en utskällning efteråt men men. En
vecka fick vi gå in till läraren tre gånger och hon var inte glad på oss
då. Det var kul att lära sig engelska men det var lite svårt i början. Hon
sa alltid var vi skulle göra och hon hade sten|koll på oss i alla fall med
våra läxor. Så vi behövde inte tänka så mycket på det. Det var skönt. Men
på högstadiet fick vi ta eget ansvar. Det var svårt och jag kom efter i
allting tyckte jag. Det var lite svårt att ta eget ansvar i början men nu
är det bättre på den fronten. Jag tog nästan ingenting seriöst. Idrotten
har alltid varit roligt men då var det något konstigt och jag kämpade
ingenting. Jag vet inte varför men nu är det bättre och jag kämpar mera.
Det är jobbigt när de bygger om och man får ta omvägar till allting och det
är inte kul. Jag hoppas att det går bra fram till sommaren och i höst ska
jag gå ”Elprogramet” och det ser jag fram emot.

Tack och hej!

G+ VG-

Att byta skola

– ”Fan”, det var femte gången Nina fick kasta pappret hon satt och skrev
på.
Nina satt i skolan för att skriva nationellt prov i Svenska.

– ”Det här är ett himmla litet klassrum med jädrans dålig luft”, tänkte
Nina.
Hon kom inte alls på något att skriva om.
Hon kollade runt i klassrummet. Till vänster om henne satt Minna. Bakom
Minna satt Emma och bredvid Emma satt Anna.
– ”Tänk, varje dag när Anna kommer hem går hon ut i ladugården för att
mjölka kor.
Undra igentligen vad kossorna tycker om att ha en maskin hängandes i dom
där..
Ja, va vad det nu dom hette?
Jo just det, spenor..”

Nina tänkte börja skriva om en ko som hette Nina och vad den kossan hade
för syn på skolan. Men hon ångrade sig snabbt.

– ”En ko”, tänkte Nina, vem vill läsa on något sånt?”
Nina kollade på Minna igen.

– ”Satan, vad mycket hon har skrivit. Jag har inte ens börjat och det är
bara en halvtimme kvar”.

Hon kollade till höger där Stefan satt och skrev.
Snett framför honom satt Anders. Anders satt och spelade musik på sin
bärbara c-d spelare så att det hördes i hela klassrummet.
Han var redan klar.

– ”15 minuter kvar, sa Iréne.
Irene är svenska och engelska lärare och hon satt framme vid katedern och
såg hel lugnt ut.

Till slut blev rubriken
”Mina skolår” och handlade om hur svårt det är att gå i 9:an när man ska
komma på något att skriva om på nationella proven i svenska.

– ”Hur gick det”, frågade Minna och hon hoppade upp framför mig.
– ”Skit”, svarade jag och fortsatte gå.
– ”Nähä, det tror jag inte. Du bara säger så. Du ska se att du klarade
det”, sa hon.

Jag blev lite gladare och vi gick bort till maten. Det var Mexicogryta, ris
och sallad med majs.

Veckorna gick och vi fick tillbaka våra prov och det var precis som Minna
hade sagt. Jag hade klarat det.
Både jag och Minna sökte till TuristHotell och båda kom in.

Till slut var det den 13/6 och vi skulle sluta 9:an. Sluta på den skola där
vi gått sen fyran, där vi kännde nästan alla, där vi visste vilka lärare
man kunnde skoja med. Sluta på den skola och i den klass man hadde alla
kompisar i.

– ”Fan, varför måste alla välja olika? Varför kan inte alla i 9b välja TH”,
frågade jag Minna, när vi gick hem med våra betyg och fina kläder.

– ”Dummer”, sa hon, hur tror du att det skulle bli om alla valde samma?”
– ”Det skulle ju vara dem med högst betyg som kommer in. Tänk vad mycket
nytt folk du får träffa. TH-linjen har ju riksintag”!

– ”Ja ja, sa jag. Kom nu så bjuder jag på glass. För att fira sommaren
liksom”:

Sommaren gick fort med mycket bad, glass och sol.

Så kom dagen vi skulle börja på gymnasiet.
Jag mötte Minna vid Folkets Hus.

– ”Fan, vad nervös jag är”, sa jag i hopp om att hon skulle lugna ner mig.
– ”Det är jag också, sa hon.

Det lugnade ju inte mig precis.
Men Minna fick rätt, som vanligt.

Det var bara trevligt folk i klassen och det blev snabbt en bra
sammanhållning.

Nu har jag gått på gymnasiet en vecka och fördelarna är många fler än
nackdelarna.

Jag träffar mina gammla klass|kompisar fortfarande och eftersom jag har
fått en ny klass är min kompiskrets dubbelt så stor som den var förut.

Jag tycker att det var tråkigt att sluta 9:an men här är allt jätte-kul och
det mesta fortfarande helt nytt för mig, därför tycker jag att det vart bra
att byta skola.