År då uppsatsen är skriven: 2003

Inskannad version

Mina skolår
Jag började skolan när jag var 7 år gammal.
Jag tyckte att det var lite spännande att börja i första klass.

Men jag blev ganska snart retad för lite allt möligt. För jag blev arg
ganska lätt så dom tyckte att det var roligt att reta mig.
Ibland så blev jag mobbad av flera stycken killar. På lektionerna så kund
jag bli lite efter för jag kunde inte jobba lika snabbt som det andra. Jag
tyckte att det var ganska jobbigt i skolan för att jag blev efter i
böckerna och för att jag blev retad. Men ibland tyckte jag att det var
roligt i skolan för vi spelade spel och lekt lite lekar på någon timme på
en lektion. Jag trivdes ganska bra i klassen när jag gick i ettan. Men när
jag började i tvåan så blev det jobbigare. För att nästan varje dag blev
jag kallad för tjockkind av nogra killar som hette Tommy, Ingmar, Arvid och
några andra killar som jag har glömmt namnen på. Det var på rasterna när
jag tillexempel spelade fotboll med mina kompisar. Så naturligtvis så
skulle mina fiender vara med. För att dom skulle kunna reta mig för
tjockkind. Då kunde jag inte koncentrera mig på fotbollen. För jag blev arg
och ledsen. Så jag gick där ifrån och sa till en rastvakt att dom killarna
hade retat mig för tjockkind, Läraren gick med mig och sa till killarna som
hade retat mig att lägga av med det. Killarna bad om ursäckt. Jag blev lite
gladare för att dom hade sagt förlåt. Jag blev med på fotbollen igen och
spelade tills rasten var slut.

Man kan säga att jag blev retad från ettan till sexan.

När det hade ringt in så skulle fröcken läsa en bok för oss. Vi hade några
lektioner i veckan som fröcken läst för oss i en bok. Jag tyckte det var
roligt när hon läste för oss. För jag tyckte att boken var spännande och
rolig.

När vi skulle räckna så fick jag och några andra kompisar gå in till en
lärare som hjälpte oss som behövde lite mer hjälp. Hon hette Ingegerd. Jag
tyckte det var ganska jobbigt att räckna i vår mattebok. För jag hade det
svårt att lära mig talen.

När vi skulle läsa i en bok så fick jag också gå in till Ingegerd. Jag
tyckte det var jobbigt att läsa högt för jag hade det svårt att nöta in
orden jag läste. Jag läste inte lika snabbt som de andra gjorde. När jag
läste så gick det inte så bra för fröcken fick nästan hjälpa mig med varje
ord som jag läste. Jag stakade mig fram med nästan varje ord jag läste.

När jag började fyran så var det den värsta tiden för då började det en ny
kille i min klass. Han gick med ide gänget som hade mobbat mig. Han blev
boss i det gänget. Han retade mig hela tiden. Från fyran, feman, sexan och
lite i sjuan.

När jag kom till högstadiet så blev det mycket bättre för att jag började i
en liten grupp som behövde extra hjälp. Men jag hade otur när vi skulle ha
täslöjd. För vi fick ha det med min fiendes klass. Han retade mig
naturligtvis på träslöjde. Och jag blev jettearg på honom. För att han
retade mig. Jag sa till läraren och han sa till honom. Men när jag började
åttan så skulle han flytta.
När han hade flyttat så blev det bra. Jag tivdes i åttan och jag tivs i min
klass nu i nian också. Jag har en bra lärare som lär ut oss mycket bättre
än vad de andra lärarna hade gjort på Kullbergskola. Jag tycker det är lite
jobbigt i nian med alla nationela prov. Men annars så tycker jag att det är
skönt att gå sista året på grundskolan. Jag tycker det ska bli roligt att
börja gymnasiet.
Slut

Inskannad version

Mina skolår
Jag kände mig väldigt nervös och ängslig första gången jag for till skolan.
Visserligen kände jag nästan alla i min klass redan innan. Jag spelade
fotboll med en tredjedel av klassen och hade gått på dagis med de flesta.
Det var nog inte det jag var rädd för utan mer om jag skulle klara av
skolan. Jag märkte redan efter förta dagen att det inte skulle bli några
som helst problem. Ettan gick som en dans medans tvåan och trean också
gjorde det. Eftersom våran klass var en sportig klass, spelade vi fotboll
eller nigger på de flesta rasterna och vi vann dessutom Råbro cup i trean.
Det är en innebandy cup

Dagarna innan jag skulle börja mellanstadiet var jag inte nervös, jag kände
alla i min klass och var inte rädd att skolan skulle bli tuff. Jag hade
rätt, den var inte så jobbig. Jag behärskade alla ämnen och mitt favorit
ämne var idrott. Vi fick se Big Muzzy på engelskan och göra uppgifter
efteråt och prata om avsnittet vi såg.

På rasterna under mellanstadiet spelade vi nästan bara nigger på varenda
än. Det var mycket bråk och munnhuggningar när vi spelade för att alla var
oersig osäker om ”oersig” är rätt ord om bollen var inne eller ute.
Vi fick då gå till Margareta och Marit en gång i veckan för att reda ut
allt. Det fanns bara 8 rutor så att alla kunde inte vara med. När varenda
lextion var slut rusade alla ut för att få en niggeruta, men också för att
få en bra. Nigger var den klart mest populära leken på sommaren i vår
klass, ända tills vi gick ut mellanstadiet.

I femman skulle nationella proven gå av stapeln. För mig gick det inte
speciellt bra. Jag klarade mattens prov bäst. Jag kommer ihåg att jag
började få lite problem i Engelskan under årskurs 5, men inte några stora
problem.

I sexan gick det bra i alla ämnen förutom engelskan. Jag valde att gå i en
speciel grupp för att jag hade det svårt. Matten var mitt starkaste ämne
och idrott mitt roligaste. Vi regerade på ”teppan kullen” under vintern och
spelade som vanlig nigger på våren och hösten. I svenskan hade vi en bok
som hette lingva. Det var allas hatbok. När jag tänker tillbaka till den
tiden får jag rysningar i kroppen. Vi hade en vikarie som alltid sa att vi
skulle jobba i den och det var pest. Vikarien hette stefan och kallades för
”Steffe”. Han slog förövrigt sönder fyra pekpinnar för att vi var så
stökiga och olydiga.
Inför sjuan var jag nervös. Jag visste ingenting förutom vilka som skulle
gå i min klass. Det var 4 st från min förra klass. Jag hade inga problem i
sjuan, allt var lätt som en plätt. Vi hade inga betyg och inga svåra prov.
Jag lärde mig känna de flesta och jag blev dessutom mycket bättre på
engelska.

I åttan skulle vi få betyg i alla ämnen. Det kändes ganska spännande
eftersom jag aldrig har fått betyg. Det mästa gick bra och jag hade nio Vg
efter åttan Ett av mina vg’en var i engelska. Det hade jag aldrig kunnat
förutspått.

Nian har jag inte gått klart en, men hittilts tycker jag att det har gått
ganska bra. Jag höjde mig till vg i tre ämnen och sänkte mig i ett. Jag ser
fram i mot att börja på gymnasiet Det verkar spännande eftersom man får
träffa och lära känna fler människor och dessutom få mer idrott på schemat.
Jag har alltid älskat idrott och valde därför idrottsgymnasiet på
Tiljaskolan. Hoppas bara poängen räcker till.

Inskannad version

1. Mina skolår

Jag minns fortfarande min första dag i skolan.
Min mamma och pappa var med, eftersom att det var lite pirrigt.
När vi blev in släppta i klassrummet och vi hade ”suttit” oss ner på våra
nya platser, så presenterade våran fröken sig som Britt-Marie.
Hon verkade jätte snäll, så jag började att känna mig lugn nästan på en
gång Jag satt ner brevid två kompisar från dagis.
Våran första uppgift var att måla någonting som vi hade varit med om på
sommarlovet. Jag målade en bild på min familj på en bad|strand.
Pappa och Mamma låg och solade, jag och min lille bror lekte med våran hund
i vattnet. (på bilden alltså).
Sedan innan våran förstaskoldag var slut så fick vi barn en rosa keps var.
Så att alla andra elever på skolan skulle se att det var vi som var dom nya
”ettorna”, när vi var ute och lekte på rasterna.

Sedan var det dags att få en ny lärare igen, i åk. 4.
Då fick vi en lärare som hette Östen. Han var också jätte trevlig, så jag
kände mig än en gång lugn.
Men då när man börja fyran, så var man ju ”stor”, så då fick inte mamma och
pappa följa med.

Det var faktiskt mycket roligare lektioner i fyran, femman och sexan. för
att Östen var så påhittig.
Som en gång i sexan…Då fick vi såga isär ett älghuvud (eftersom Östen var
älg jägare). Det var nog det äckligaste jag har gjort. ”ussch!”

Och nu sitter man här, och har precis valt hur sin framtid ska se ut,
gymnasievalen.
Det känns lite konstigt, trots allt så går vi bara i nian, och har ändå
valt, till stor del, hur våra liv ska se ut i framtiden. Jag tycker att man
är för liten för den sortens val…

Det känns också lite konstigt att bli minst på skolan än en gång…
Jag kommer nog att sakna att gå på högstadiet, men det vet man ju aldrig
heller…Det kanske blir kul på gymnastiet. Vi får väl se hur det blir.

Inskannad version

Mina skolår
När jag skulle börja mina skolår i förskolan var jag nervös. Hade inte
någon kompis som var lika gammal som jag och alltså kände jag inte någon i
klassen.

Första dagen frågade My, Klara och Sanna om jag ville vara med dem och
leka. Sedan dess är två av dem fortfarande några av mina allra bästa
vänner.

Minnena från förskolan är inte så många som jag önskar att det var. De jag
har är i alla fall mest positiva.

Ett minne är när Niklas och Erik satt och ritade. När Erik visade Niklas
sin teckning ramlar Niklas, som satt och vägde på stolen, bakåt och
skrattar. Undrar vad Erik ritat för något.

Ett negativt minne var när alla skulle vara utklädda vid påsk som
påskkärringar eller liknande.
På bussen till skolan åkte de som bodde i Gulmåra. När de ur klassen inte
var utklädda medan jag var det blev jag ledsen och orolig för att de skulle
mig. Minns precis hur jag kände mig.

På bussen satt jag bredvid Emma och hon hjälpte mig att ta av mig
påskkärrings-kläderna och stoppa ner dem i väskan. Det var en mörkrosa
väska med Mimmie Pigg på. Älskade den väskan.

När vi hade kommit fram till skolan berättade jag vad som hänt för My,
Klara och Sanna. De frågade om inte fröken hade ringt och sagt, att vi inte
skulle vara utklädda.
Eftersom hon inte gjort det, blev jag arg och ledsen.

Det visade sig att det var fler som inte fått veta att vi inte skulle klä
ut oss. Tyckte synd om dem, jag hade åtminstone fått av mig kläderna.

Börja lågstadiet var nervöst och spännande; Gå i en ny klass och samma
skola som min stora syster och Emma var något stort.
Emma har jag alltid sett upp till och tyckt att hon är en underbar kompis.

I lågstadiet lekte vi alltid ”tjejerna mot killarna” eller ”killarna mot
tjejerna”. Vad leken hette berodde på vilka det var som jagade. Det var en
lek som gick ut på att fånga alla tjejer eller killar. Om man blev tagen
skulle man sitta på en bänk tills det kom någon och nuddade en. Då blev man
fri och fick springa runt och akta sig för de andra.

Detta var en lite farlig lek och det hände nog ganska ofta att någon
ramlade och skrapade upp knäna mot asfalten.

Under de tre åren på Stjärnskolan bytte vi lärare några gånger. Vår första
fröken blev allergisk mot något i skolan och kunde inte vara kvar. Det var
synd, för att hon var en snäll och bra fröken.

Sedan hade vi några olika ersättare tills vi i trean, tror jag att det var,
fick Susanne. Hon är en av de bästa lärarna jag haft.

I lågstadiet blev jag kär för första gången. Det var i tvåan eller trean
som jag blev kär i Sebastian Englund. Men jag vågade aldrig säga eller visa
det.

Mellanstadiet och fyran var jag väldigt nervös och orolig inför. Skulle
inte gå i samma klass som mina bästa kompisar My, Klara och Sanna. Det
kändes hemskt.
Det var okej när vi väl börjat och jag fick nya kompisar, som till exempel
Ellinor.

Vår lärare hette Maud Lilja och hon var väldigt bra. Hon såg alltid till
att det var arbetsro och var det någon som gjorde något dumt fick den en
riktig utskällning.

Hon har flyttat nu och det tycker jag är synd. Hade gärna gått och hälsat
på henne ibland.
I femman började vi, Mikaela, My, Ellinor och jag, att umgås med Louise.
Det var då vi lärde känna varandra.

I sexan började jag läsa tyska. Det gjorde många och det blev två
tyskagrupper. Louise och jag hamnade i samma grupp och lärde känna varandra
ännu bättre.

Vi i sexan skulle åka på skolresa till Göteborg tillsammans och för att få
ihop pengar sålde vi till exempel polkagrisar och ordnade discon. Dem
oklart om det ska stå ”Dem” eller ”De” hade vi på Dykaren eller i
Redarskolans cafeteria. Det var häftigt tyckte vi då.

I nästan hela sexan var jag tillsammans med Sebastian. Vi var båda så blyga
för varandra, att vi nästan inte vågade säga något till den andra. På
discona dansade vi tryckare. Det var mysigt.

Börja högstadiet skulle bli spännande och roligt. Att gå i samma klass som
mina bästa kompisar var precis vad jag ville.

I sjuan kändes allt spännande och jag var ofta nervös när jag skulle till
skolan. Det kändes jobbigt för att jag visste att det var inget att oroa
sig för egentligen.

I åttan kändes det bättre och jag lärde känna kompisarna i klassen bättre,
speciellt Magnus och Ivan.

När jag nu går i nian längtar jag på helgerna till skolan för att träffa
kompisarna och tycker att det är tråkigt att vi snart kommer att skiljas
åt. Kommer att sakna dem så himla mycket och jag är nästan säker på att jag
kommer att gråta floder vid skolavslutningen. Blir nästan tårögd när jag
tänker på det.

Nu när jag har skrivit det här märker jag att det mesta handlar om vänner
och inte själva skolan. Det är mina underbara vänner och lärare som gett
mig fina minnen från skoltiden.

Skolan handlar inte bara om att lära sig saker utan också att skaffa sig
vänner för livet.

Skulle vilja tacka alla vänner och lärare under mina år i grundskolan och
berätta att ni betyder väldigt mycket för mig. Tack för allt!
Du har skrivit en trevlig uppsats men det är viktigt att Du ser på mina
noteringar! Hoppa inte över subjekt i satserna!

Inskannad version

Mina skolår

Tiden har gått väldigt fort nyss gick man i lekis och nu går man i nian. Av
lekis kommer jag ihåg att jag var otroligt nervös den första dagen, och att
jag redan då hade börjat gruva mig för mellan stadiet.

Då det gå några år och jag lärt känna mina kompisar började det att gå
mycket bättre i skolan. Men redan då började jag att gruva mig för
högstadiet. De som gick där såg ut att vara Stora och farliga. Men med
tiden blev det bättre och bättre. När jag gick i sexan hade jag blivit
mycket starkare inom mig och tyckte at det inte var speciellt att böra
högstadiet.

Högstadiet har också gått fort. Jag har lärt mig hur man ska plugga. I
sjuan var jag på gränsen på godkänt och nu har jag välgodkänt och upp mot
mycket välgodkänt. Jag har också lärt mig att välja rätt kompisar. Än så
länge har högstadiet varit den roligaste skolan. Vi har haft olika lärar.
roligare idrotts lektioner. mer turneringar och frilufts dagar.

Nu har vi just valt till gymnasiet och det känns väldigt roligt. jag känner
mig säker att jag kommit in på det jag sökt, det ska bli roligt att träffa
nya kompisar. Det är inte heller så länge tills jag får börja jobba och ta
körkortet.. Jag har sommar jobbat i två sommrar, snart en tredje. Jag ser
fram emot att börja jobb. efter tolv år i skola är man nog ganska less. jag
har nyss tagit skoter körkortet. jag har ocksa börjat övnings köra med bil.

Inskannad version

Dagen då jag började skolan för första gången minns jag som om det var
igår. Jag gick aldrig på något dagis för att min mamma arbetade då
hemnifrån. Jag minns hur nervös och spänd jag var på att få börja skolan,
allra minst inte på vilka som skulle bli mina klasskamrater och lärare.
Flera dagar innan det hela började gick jag och funderade på hur alla
skulle vara. Några kanske inte alls va snälla och bara säger tykna saker så
att jag skulle bli ledsen medans några kanske är jätte snälla och mysiga.
Kompisar som man kan ha för livet. Det var nog den jobbigaste men även det
roligaste jag någonsin gjort. När jag tänker på det jobbigaste så var det
så att ja va en riktig liten ”pappa gris”. Men jag kommer också ihåg att
jag tyckte det skulle bli rätt skönt att få vara ifrån mamma och pappa
några timmar om dan. Man träffar dom ju ändå på kvällen och timmarna innan
det bär i väg till skolan.
När det äntligen var dags var jag så nervös osäkert om ”nervös” är det
rätta ordet på att komma till skolan för att träffa alla dom nya barnen
och lärarna. Det var många nya ansikten men därav några jag kände på grund
av att vi bor på samma gata.
Redan första timmen märkte jag att här skulle jag trivas mycket bra.
Det första året var riktigt kul. Jag kunde både räkna, skriva och läsa,
hyffsat bra i alla fall.
Jag gick på denna skolan i fyra år tror jag, om jag inte minns helt fel.
Jo, för när vi gick i trean och skulle byta till fyran då var vi tvugna
till att byta skola.
När vi skulle byta skola kändes det nästan som att börja skolan på nytt.
Först i början sa våran lärare att vi skulle splittras och börja
tillsammans med dom som redan gick på skolan. Men det gick vi inte alls med
på. Alla i vår klass då var så jätte bra kompisar. Alla va med på allt och
vi hade jätte roligt tillsammans. Det var mycket tjat fram och tillbaka för
rektorn på den andra skolan ville att vi skulle splittras så att vi kunde
bli kompisar med dom andra. Men till slut så gick han med på att vi skulle
slippa att splittras. Vi blev så glada att vi ställde oss upp och hoppade
omkring. Men snabbt satte vi oss ner igen och det blev alldelse knäpp tyst.
Länge satt vi där och på vissa föll en tår. Det var för att vi skulle
aldrig mer få ha våra ”underbara” fröknar längre. Dom som hjälpt oss med
att läsa, skriva, räkna och gjort oss till att bli så bra kompisar med
varandra. Men i alla fall. Dagen närmade sig och vi skulle börja på en ny
skola med nya elever nya lärare och nya klassrum. Visst skulle det bli
spännande, men vi alla saknade våra fröknar jätte mycket.

När vi väl var där så fanns det ingen återvändo. Men det hela började med
att vi fick en urmysig magister. Skäggig och glasögon: Vi trivdes jättebra
med honom. På Trisseskolan hade vi ofta klasskamper. Det vill säga att
våran klass tävlade mot dom andra två. Min klass, vi var riktiga
”sportfånar”. Vi älskade sporter och tävlingar. Nästan alla höll på med
någon form av idrott, fotboll va det som dominerade i min klass. Vi ställde
upp i alla tävlingar. Det mesta vann vi faktiskt med det kom dom dagarna då
vi förlorade. Då var vi inte på speciellt bra humör, då sa vi ofta ”- Men
vad gör det om hundra år”, och så skrattade vi.
På denna skolan trivdes ja minst lika bra som på den jag gick på innan.
Fast vi gick bara två år i Trisse.
Några veckor innan sommar lovet i femman skulle vi välja ut minst tre
personer som vi gå med på högstadiet. Vi var tvugna till att byta skola
ytterligare ännu en gång, fast denna gången till Smideskolan den som jag
går på nu. Det var jätte svårt att välja. Vi var ju alla så bra kompisar,
men samtidigt så ville man se hur det var att gå med några andra också.
Den sommaren gick jag och funderade väldigt ofta på dom jag skulle gå med.
Vi fick ju alla träffas en gång. Jag hamnade inte med en enda i från min
gamla klass. Visserligen var det kul att komma med nya men jag saknade min
gamla klass oerhört mycket.
Efter någon månad så fick jag veta att en av mina bästisar skulle byta till
min klass, Susanna hette hon. Susanna och jag var jätte bra kompisar. När
vi gick i trean till femman va vi med varandra nästan varje dag. Våra
föräldrar fick släpa hem oss.
Men när hon började i klassen så började vi glida åt var sitt håll. Hon var
ute mer på kvällarna och träffade några andra kompisar som jag gjorde med.
Men jag är ju så idrotts intresserad så det passade inte mej att vara ute
sent på kvällarna. Vi gled bara längre och längre ifrån varandra. Nu kan
man knappt se att vi varit kompisar över huvud taget. Så olika som vi är
nu. Men nu lite om skolan. Den är ju ganska sliten men jag hade turen att
få gå på Lilla|tuppen som är nybyggd.
När jag började nian flyttade vi in på Smidet. Alla lärarna är mycket
olika. Bytt lärare har vi gjort flera gånger i nästan alla ämnena. Det har
varit lite bekymmer samt i bland. Men jag har klarat mig bra än så länge.
Alla elever har ju sökt in till gymnasierna nu så det råder en mycket
pirrig känsla på skolan. Det skall bli rätt skönt att komma till något nytt
med nya kompisar och lärare. Jag längtar så att jag går åt. Men nu är det
sista terminen på denna skolan och det är bara till att kämpa vidare.
Detta var Mina skolår osäkert om ”Detta var” egentligen är utsuddat

Inskannad version

MINA SKOLÅR

Det var en solig sensommarmorgon, och jag vaknade gladare än aldrig för,
jag skulle börja skolan! Jag klev upp ur sängen och klädde på mig snabbt
som ögat, drack ett glas o´boy och borstade tänderna. Sedan ställde jag mig
utanför dörren och väntade på att mamma skulle komma så att vi kunde gå
någon gång.

Plötsligt så stod jag där, i klass 1A’s kapprum, jag blev nervös och kände
en klump i magen. Sedan ropade läraren in oss i klassrummet och fick sätta
oss vid en varsin bänk. Min nervositet hade lagt sig när läraren
presenterade sig inför klassen, det märktes att hon också var lite nervös.
– Mitt namn är Berit Jansson, sade hon med hög röst. Det jag då inte visste
var att personen som stod vid katedern och pratade skulle betyda så mycket
för mig i framtiden.
När Berit hade pratat färdigt bjöds vi på saft och en varsin bulle, sedan
skulle föräldrarna gå hem. Skolan hade äntligen börjat!

Det första året var jag lika glad varje morgon när jag skulle gå till
skolan. Jag lärde känna alla mina klasskamrater och även en del elever från
parallellklassen. Jag lärde mig alfabetet, läsa mina första ord och även
mina första matematiska uträkningar. Dagarna gick och jag kände mig mer och
mer hemma på skolan. Skolavslutningen det året är någonting som jag aldrig
kommer att glömma.
Jag kom till skolan på morgonen och alla 6:or som jämt såg så lessna ut var
plötsligt strålande glada. Jag visste inte att en skolavslutning skulle
vara så festlig. Alla klasser skulle framföra en sång, vi sjöng ”Den
blomstertid nu kommer”. Men det jag minns bäst är när lagkaptenerna för
klassen som vunnit skolturneringen i fotboll fick komma upp på scenen och
hämta pokal och diplom. Jag drömde om att en gång få stå där som dom och
vinka till publiken. När alla festligheter var slut så samlades vi i
klassrummet, och det var dags för läraren att säga några sista ord innan vi
fick gå hem.

Redan efter en vecka av sommarlovet började jag längta tillbaka till
skolan. När skolan senare började var jag jätteglad. Det året fick jag mina
första ”bästisar”, dom hette Nikolas och Henrik och gick i min klass. Jag
blev även väldigt god vän med våran fröken Berit. Förutom mina föräldrar så
var hon min stora förebild på den tiden. Hon brukade vara med oss på
rasterna och leka, och man kunde prata med henne om vad som helst. Ibland
satt vi och pratade i timmar vi kom väldigt bra överens.

Åren gick och jag hade redan börjat 4:an. Jag hade fått skiljas från Berit
och vi fick en ny lärare som hette Bodil. När jag såg henne för första
gången blev jag faktist lite rädd, hon hade potatisnäsa, dubbelhaka och
hennes kinder var stora som äpplen. Men skenet bedrog Bodil var en väldigt
trevlig lärare som jag kom väldigt bra överens med jag kände värkligen att
hon litade på mig.
I början av vårterminen kom våran gymnastiklärare Solveig fram till mig och
frågade ifall jag ville ta ut ett lag till skolturneringen, jag blev glad
och svada ja utan att tveka en sekund.
Vi var en väldigt duktig idrottsklass så vi delade upp oss i två lag. Det
jag minns bäst av turneringen det året var när vi vann över 6:orna, efter
slutsignalen trodde ingen att det var sant. Vi kom 3:a i turneringen det
året, och det var väldigt stort för oss eftersom vi var yngst.

Årskurs 5 var nog den värsta i mitt liv. Tidigt på höstterminen brann
Ullskolan ner och vi blev tvugna att flytta till Tidaskolan i ett år. Det
var väldigt långt för mig att gå till skolan, och när jag väl var framme så
var jag oftast trött. Vi fick hela tiden gå fram och tillbaka mellan
Ullskolan där vi hade gympa och Tidaskolan där vi hade vanliga lektioner.
Jag var även inblandad i ganska många bråk. Jag minns speciellt ett matkrig
som jag startade tillsammans med min käre vän Henrik. Vi kasde tomatsoppa
på varandra tillslut var hela matsalen med i kriget. Alla lärare och
mattanter var rasande och skickade mig och Henrik till rektorn där vi fick
sitta och skämmas. Vi startade även även ett stort snöbollskrig mellan
våran klass och paralellklassen. Kriget höll på i ca: två veckor eftersom
snön senare försvann. Vi var även inblandade småbråk och fick hemringning
minst en gång i veckan. Vi skolkade även en hel del och personalen på
skolan blev mer och mer arga på oss.
Till råga på allt fick jag reda på att min förra lärare och ”kompis” Berit
hade avlidit i cancer. Sorgen den veckan var obeskrivlig hon var ju en av
mina största förebilder fortfarande.
Men allting vände när skolturneringen satte igång på våren. Jag och Henrik
fick äran att ta ut laget även detta år om vi lovade att inte bråka och
skolka, och det gjorde vi. Det året spelades turneringen på Tida|skolan
vilket gynnade oss eftersom det var så små mål. Det gick bra i turneringen
även detta år, vi vann våran grupp och gick ända till final. Vi förlorade
finalen mot 6:orna, jag tror att det blev 5-3, och min dröm om att få lyfta
bucklan på skolavslutningen slogs i spillror. Redan då längtade jag till
nästa turnering, då jag skulle få min sista chans att lyfta bucklan.
Terminen flöt på och jag och Henrik skötte oss igen som vi hade lovat.

Årskurs 6 är den hittills roligaste i mitt liv. Det hände massa roliga
saker det året. Vi åkte på klassresa till Gotland i fyra dagar det var
bland dom roligaste dagarna i mitt liv. Jag har flera minnen därifrån, bla.
så cyklade vi vilse i skogen när vi skulle titta på raukarna, när vi kom
fram skulle resten av klassen cyckla hem.
Jag fick även vara koncerancier på skolkabarén vilket var en stor ära för
mig.
Jag fick bra omdöme av lärarna och det kändes som att livet lekte. I
skolturneringen var vi storfavoriter, vi levde upp till allas förväntningar
och vann alla våra gruppspelsmatcher med stor marginal. Även jag
personligen levde upp till kraven som lagkapten och målskytt, Jag gjorde
ca: 5 mål per match och fick mycket beröm. Vi lekte oss fram till finalen
där vi lite oväntat fick möta klass 5A.

I finalen chocköppnade 5orna och ledde med 2-0 efter 5 min. Men vi tog oss
samman och vann tillslut med 6-3, jag gjorde fyra av målen. Varje mål
tillägnade jag Berit, som jag inte kunde glömma. Efter finalmatchen kom
gympaläraren fram till mig och gratulerade mig till segern och frågade
ifåll vi ville möta lärarna i en match veckan därpå, jag tackade ja utan
att tveka.

Matchen mot lärarna spelades dagen innan skolavslutningen. Det regnade, det
var flera stora vattenpölar på planen och alla var ”dyngsura” efter 10
sekunder. Hela skolan var där och tittade, många höll upp stora skyltar,
jag minns speciellt en skyllt där det stog ”Vi älskar dig Krille”.
Matchen slutade 2-2 och jag gjorde ett av målen vilket jag var väldigt glad
över.

Plötsligt var den här, skolavslutningen, dagen jag hade drömt om, jag
skulle få gå upp på scenen och lyfta bucklan inför allihopa.
Vi samlades i klassrummet för att gemensamt gå till avslutningen. Och efter
att vi hade framfört våran avslutningslåt i form av en egen version av ”Var
Nöjd Med Allt Som Livet Ger” var det dags. Gymastikläraren bad mig och
Henrik komma upp på scen och ta emot pokalen.
Vi tittade på varandra och gick upp scen applåderna och busvisslingarna var
öronbedövande. Vi fick svara på några frågor som gymnastikläraren ställde i
mikrofonen innan det var dags. Min dröm sen första klass skulle gå i
uppfyllelse, jag och Henrik tog ett gemensamt grepp runt den stora bucklan
och lyfte den mot skyn. Vi skrek ut våran glädje och alla började jubla,
aplådera och busvissla, det var en obeskrivlig känsla, helt fantastiskt!

Min dröm hade gått i uppfyllelse och jag grät av glädje.

Inskannad version

Mina Skolår
Nu så går jag i nian. Det som jag alldrig trott att jag skulle göra. Jag
kommer fortfarande ihåg sommarlovet till fyran. då jag skulle byta skola
för första gången i mitt liv.
Jag var inte så glad för vi var två klasser i Javaskolan som skulle börja
fyran. Ena klassen hammnade i en skola bara någon kilometer från där jag
bodde, och den andra ända borta i Vallsten. Vet inte hur det gick till, men
jag tror att lärarna bara satte sig ner och lottade vilka som skulle gå
var. Men tur i oturen så fick jag gå i Vallsten skolan med min bästa kompis
Jonas. Vi var med varandra sju dagar i veckan.
En dag i tvåan så kom det en ny elev till vår klass. Han förändrade nog
hela stämmningen i klassen. Alla började vara med honom för han var den
starkaste i klassen och han fick alltid som han ville.
Men värst var nog fyran, femman och sexan för vi fick alldrig någon riktig
lärare. Jag tror att vi hade ungefär fem lärare under den tiden. En av dom
var inte ens någon lärare utan en vikarie under en hel termin. Jag kan inte
komma ihåg att vi lärde oss så mycket under den tiden, på grund av att det
var så rörigt.
I sexan så bestämmde sig jag och mamma för att jag skulle nog inte
fortsätta att gå i den klass som jag hade gått i ända sedan ettan.
Jag vet inte hur jag kände mig när vi kom fram till det, men jag blev nog
inte så ledsen.
Någon månad innan jag skulle bestämma mig för högstadie skola så åkte mamma
och jag runt och letade efter en bra skola.
Vi kollade på många skolor och så gick vi på en visning av bjerke skolan.
Den verkade bra så jag sökte på den som första handsval, fast jag visste
inte om jag skulle komma in för att dom lottade vilka sökande som skulle få
komma in.
Men en kväll så ringde Kevin Lindgrens pappa hem till mig och säger att
Kevin och Gustav kom in på lottningen. Kevin är en kompis som jag har känt
ända sedan ettan och han hade sökt med mig.
Första dagen i sjuan så var det lite ”nervigt”, för jag kände ju ingen
(förutom Kevin) och så var det så många klass rum att hålla reda på, fast
det löste sig efter ett tag.
I sjuan så funkade det ganska bra med lärare förutom i NO. Där hade vi en
lärare som inte kom på våra lektioner och vi lärde oss absolut inget.
Förutom att det är bra att gå till tandläkaren två gånger i veckan.
I åttan så gick nog allt bra med lärare och skolan, bara det att dom skulle
börja renovera skolan och jag skulle få mina första betyg. Det känns
konstigt att skriva det här när jag snart ska få mina sista högstadie
betyg.
I nian så har det verkligen varigt struligt med lärare. Vi är inne på vår
tredje NO-lärare, och vi har fått en ny SO- och musik lärare, men dom
verkar bra så jag oroar mig inte.
Det är väl det jag har att säga ja eller skriva om min skolgång. Jag kan
nog sammanfatta med att säga att jag har lärt mig mer än vad jag tror fast
jag inte märker det.

Inskannad version

Mina skolår
Nu går vi sista terminen i grundskolan och när man tänker efter så var det
faktiskt ganska länge sen vi började första klass. Jag minns hur det var
när jag började. Min familj och jag hade precis flyttat hit så jag kännde
ingen. Jag har tre systrar.
När jag och min mamma kom till skolan följde hon med mig till vårt
klassrum. Jag ville först inte att hon skulle gå och lämmna mig med alla
okända människor. När jag tittarde runt såg jag att alla föraldrar började
gå ut. Åh nej, var min första tanke. Nu måste mamma också gå ut.
Jag var väldigt blyg när jag var liten så jag vågade inte vara själv där
jag inte kännde någon men alla andra vågade så det skulle jag också. Mamma
kramade mig och gick ut och samtidigt kom läraren in. Hon var en gammal
kvinna som såg snäll ut. Då frågade flickan bredvid mig vad jag hette. Jag
sa mitt namn och hon sa att hon hette My. Hon blev senare min bästa kompis.
Läraren började sjunga sånger om alfabetet och så lekte vi rästen av
dagen.
Det var väldigt roligt att gå i skolan. Man lärde sig att läsa, skriva
räkna och man fick många kompisar. Jag trodde inte att det skulle vara så
roligt för mina storasystrar sa att det var jobbigt med alla läxor, alla
tråkiga ämnen och jobbiga lärare. När jag började mellan stadiet förstog
jag vad de menade. Jag fick samma lärare som en av mina systrar hade. Det
blev jobbigare med läxor men det var fortfarande roligt och vi hade samma
klass bara att det började många nya. Det var alltså inte lika läskit som
att börja 1:an. Skolan som jag gick i var ganska liten och det började
många barn där. När vi skulle börja 6:an så fick vi inte plats, därfor fick
vi gå sexan i den här skolan. Det var läskigt för alla var så stora och vi
kännde oss som små treåringar. Ibland när nior eller åttor gick förbi kunde
de retas lite, men det var inte så farligt.
Min kusin och min syster gick i den här skolan så det var roligt.

När jag började 7:an var jag inte så nervös för det böjade två från min
förra klass också. Vi lärde känna många nya kompisar och det var kul. Sjuan
var inte så svår som jag trodde.
I 8:an kämpade jag mer än i 7:an för vi skulle få betyg nu. Åttan var
svårare men det var roligt då också och nu kännde man klassen bättre.
Nu när jag går i 9:an har jag höjt mina betyg och jag känner att jag har
gått i den här skolan för länge och det känns både skönt och konstigt att
börja gymnasiet. För det är en helt ny skola med nya människor, nya lärare
och jag kommer inte ha alla ämnen som jag har nu. Det kommer att bli
svårare och en sak som jag tycker är läskig är att man inte kan höja sitt
betyg som man gör i högstadiet.

Inskannad version

Mina skolår:
Enda tills man kom upp i fyran eller femman så var skolan en dans på rosor,
iallafall för mig. Man brydde sig inte så mycket om hur man såg ut och
speciellt inte hur andra såg ut. Alla lekte med alla alltid så var det
bara.

Jag var bara sex år när jag började skolan, alltså ett år yngre än alla
andra. Den första veckan i skolan var kanske inte en dans på rosor
iallafall. Jag inbillade mig att de andra barnen skulle tycka illa om mig
för att jag var ett år yngre, men det var självklart att ingen brydde sig
om det.

Jag och mina kompisar bytade tjej att vara kär i varje dag nästan. Jag
minns att jag en gång satt med två kompisar runt en brunn på skolgården och
spelade kula och jag pekade på en tjej som gick förbi och sade:
– Den tjejen skall jag vara kär i länge!
Så enkelt var det att bli störtkär.

En dag i fyran gick jag över skolgården ensam en dag. Jag var på väg mot
stora ingången till skolan, jag hade varit och hämtat min tröja som jag
glömt vid rutschkanan. Jag gick förbi tre killar som gick i min
paralellklass, jag sade inte hej eftersom jag inte kände dem så pass väl.
Precis innan jag kom igenom porten till skolan så skrek en av de tre
killarna som stog en bit därifrån:
– Jävla tjejtjusare!
Jag visste knappt vad ordet tjejtjusare betydde men jag förstod att det var
något elakt. Jag tog det inte särskilt allvarligt eftersom ingen människa
hade någonsin sagt något dumt till mig. Den dagen förstod jag att allt är
inte som det alltid har varit. Jag började titta mig om och såg att folk
hade börjat bilda gäng i klassen, gäng som bråkade med varanndra.
Jag har alltid varit en sådan människa som är kompis med alla. Det skulle
vara omöjligt för mig att välja sida.

Efter ett stort bråk mellan två gäng fick jag ett telefonsamtal på kvällen
av en som heter Cornelia. Hon sade att jag var tvungen att välja sida,
alltså vilket gäng jag skulle vara med i. Jag berättade för henne precis
som det var, att jag inte kunde välja sida. Vi pratade i över en timme utan
att komma fram till något.

Nu har livet nått en vändpunkt. Nu börjar folk delas upp i grupper, de som
anses vara tuffa och snygga i en grupp och de som anses vara fula eller
annorlunda i en grupp. Motvilligt blev jag placerad i den förstnämnda
gruppen. Efter en kort tid hade man börjat vänja sig vid grupperingarna.
Jag vill inte påstå att jag var ett änglabarn som aldrig sa något dumt till
någon för det gjorde jag.

Grupperingarna har funnits med ända tills nu. Först nu i nian börjar folk
bli vuxna och förstå hur löjligt det är att bråka med folk utan anledning
eller bara för att de råkar se mindre bra ut än vad de själva gör.

Om man ser sig om idag så ser man att barn börjar vara taskiga mot varandra
redan i tvåan eller trean. De får inte vara barn särkskilt länge. De får
inte uppleva den ofattbara känslan av att inte ha några bekymmer alls så
länge som vi fick uppleva den, och inte minst hur länge våra föräldrar fick
uppleva den.
Då kan man tänka på hur nästa generation barn kommer att ha det.

Jag har haft turen att hamna rätt under hela min skoltid. Jag har sett hur
andra har hamnat och kan därför säga att jag har hamnat rätt. Jag har haft
bra lärare enda från första klass tills nu.

Det är i skolan man lär sig alla bra och alla dåliga sidor med livet. Man
kan inte välja att inte lära sig de dåliga sidorna eftersom de finns alltid
där.

Jag har alltid varit just en ”tjejtjusare”. Själv ser jag inte det som
något negativt men det har det varit vissa som har gjort. Av någon
anledning har jag just därför blivit kallad homosexuell av vissa killar.
Men det var inget att ta åt sig av eftersom det var populärt en tid att
kalla heterosex|uella killar för bögar.

Man måste säga att skolan har varit en otroligt lärorik plats där man har
fått lära sig meningen med livet.

Saker som händer utanför skolan som till exempel dödsfall har en stor
inverkan på livet alltså också skolan. Därför måste lärare respektera
elevernas privatliv. Även på den punkten har mina lärare lyckats.