4 – Sida 6 – Skrivbanken

Mina skolår!

Ja, nu är snart nio år klara i grundskolan och vi ska än en gång splittras,
träffa nya ansikten och möta nya personligheter. Innan jag tar klivet ut
ifrån Es|skolan, skulle jag vilja backa alla mina nio år, för att minnas
alla roliga, mindre roliga händelser som jag upplevt och mina tankar om det
hela.

Jag har precis fyllt sju år.
I present har jag fått ett nytt pennskrin som man kunde öppna på två
ställen. I ena facket fanns det nyvessade pennor, en linjal med roliga
figurer och ett suddigum i regnbågens alla färger. I det andra facket låg
det på rad långa, fina färgpennor.
I ett av de större paketen låg det en ny skolväska. Väskan hade olika fack
och mitt nya pennskrin fick plats i ett av dem.
Det var en lyckad födelsedag och jag var nu väl förberedd för skolstarten
som var om en vecka.
Eleven markerar ibland ny rad med indrag och ibland inte, ej konsekvent
Den morgonen gick jag upp tidigt. Mamma tog fram min sjömansklänning och
knäppte klockan runt min handled. Väskan stod färdigpackad och jag var
väldigt nervös.
Vi var många sjuåringar i byn som skulle börja ettan. Vi hade känt varandra
sedan långt tillbaka. Det var skönt att veta att de var med.
När jag, kompisarna och våra föräldrar stegade in i klassrummet, där vi nu
skulle till|bringa vårt första skolår, var vi fnittriga och
förväntansfulla. Vår fröken hade stavat fel och skrivit välkomna med två m
på tavlan. (Ett minne som fortfarande finns i huvudet när jag skriver det
ordet).
Fröken presenterade sig och vi fick pennor, suddi och en ask att lägga allt
i.

Jag var en duktig och ambitiös tjej som inte förde så mycket oväsen.
Tvärtom.
Vi hade en bra stämning i vår klass och vår lärare som var ganska ung,
trivdes vi bra ihop med.
Det första skolåret var vi mycket på utflykter. Vi tillbringade inte så
mycket tid i skolbänken. Vilket jag tyckte var bra, för nog hade man spring
i benen, när vi skulle lära oss nya saker och solen sken utanför fönstret.
När mitt första skolår var till enda, fick vi reda på att vår lärare skulle
byta skola.
Istället skulle tvåornas nuvarande lärare ta över vår klass.

Det andra skolåret började lika bra som det första. Nu kände vi till skolan
och vi visste vem en nya lärarinnan var.
I tvåan var man inte yngst på skolan. Det kändes bra, nu var det upp till
oss äldre att visa hur man gjorde på denna skolan.
Ett speciellt minne, som jag fortfarande kommer ihåg ifrån detta året, var
våra läsgrupper. Jag hamnade i den snabbaste läsgruppen. Då var jag stolt!
Varje fredag delade vi ut brev som låg i en liten skokartong i
klass|rummet. I ett av mina brev hade två av klassens sötaste pojkar
skrivit att de tyckte jag läste bra. Jag tror jag har kvar det än idag! Vi
hade mycket pyssel i tvåan. Vi fick använda pysselgrejor som inte ettorna
fick använda. På skolgården hade vi stora kastanje|träd. Av de kastanjer
som trillade ner gjorde vi b. l a små djur men tand|petare som ben.
Några större minnen har jag inte från årskurs två.
När det tredje året närmade sig, fick vår sammansvetsade klass reda på, att
vi skulle splittras. Läraren la ett overheadpapper på overheaden. På duken
framför tavlan kunde vi se hur de nya klasserna skulle se ut, vi skulle gå
tillsammans med fyror och femmor.
Jag hamnade i 3-5 c tillsammans med tre av mina bästa kompisar som jag går
med än idag.
I den nya klassen trivdes vi inte alls så bra. Vi fick ytterligare en ny
lärare, som inte var så rar som de vi haft innan. Mer än halva klassen var
invandrare. Eftersom de läste svenska ganska ofta i skolan fanns det ingen
lärare som kunde ha oss andra, så fick följa med dem och lärde oss därför
inte så mycket som andra treor på andra skolor gjorde.
Två speciella minnen ifrån trean har jag. Det första var våra tabelltest,
jag var alltid snabbast i klassen och fick ibland hjälpa de som hade det
lite svårare. Det andra var på en gympalektion, där jag hade valt dans. Vi
dansade nere i en källare.
I källare fanns det små fönstergluggar som man lätt kunde öppna. När vår
lärare lämnade oss en stund, öppnade vi fönstrerna och sprang ut och in och
skrek. Efter det fick vi skriva en lapp hem och berätta vad vi hade gjort.
Jag minns än idag hur rädd jag var när jag skulle ge pappa lappen. Det
kommer jag aldrig göra om!
Efter den första terminen fick vi än en gång byta lärare. Henne trivdes vi
väldigt bra med. Vi lärde oss mycket och på ett bra och kul sätt. Precis
som det skulle vara när man var nio år.
När vi sedan skulle ta klivet upp i fyran, fick vår lärare inte vara kvar.
Läraren, som vi har nu skulle få, var inte så bra, så jag och mina tre
kompisar bytte skola. Från Viserskolan bar det nu av till Rummarslöv.
Min pappa jobbade där, så vi åkte dit med honom varje morgon.
Fyran började jättebra! Vi fick många nya vänner och undervisningen var
väldigt bra och målmedveten.
Det roligaste minnet härifrån var lägerskolan i Strömsberga.
Vi hade disco och vi nya tjejer mimade till idolerna Spice girls.
Lägerskolerna var så bra planerade, så det var fullt upp hela tiden.
Rummarslövs skola hade gett mig så många bra intryck, så när det var dags
att börja femman, kändes det jätte bra.
I femman blev kraven lite högre på oss, eftersom nu var det vi som var
äldst och de mindre såg upp på oss.
Alla i klassen var kompisar med alla och det var aldrig några problem som
var tvugna att redas ut. De två åren på Rummarslöv gick väldigt fort och
rätt som det var, var det dags att välja kompisar och om man ville börja i
Idrottsklassen på Näs-skolan. Jag valde idrottsklassen och hamnade i en bra
klass. De flesta av oss hade ju samma intresse.
Jag sa adjö till lärarna på Rummarslöv, det var ganska jobbigt. Jag var ju
inte så van att ha haft samma lärare i två år i rad.
När dagen, då vi skulle börja högstadiet kom, var man väldigt spänd.
Högstadiet lät så stort och niorna var ju lika stora som hus.
Vi kröp längs väggarna bort till vårt klassrum som låg nästan längst bort.
Hela tiden ville jag härifrån. Alla var så stora och halva klassen var helt
okänd för mig. Jag hade tårar i ögonen flera gånger under de första två
veckorna, jag ville tillbaka till Rummarslöv. När mina kompisar frågade om
jag var ledsen, torkade jag mina ögon med tröjan och sa, att jag trodde att
jag var allergiskt mot något.
Det slutade med att jag fick gå till en dokter, där jag fick medicin mot
magsår.
Tack vare mina två snälla klassföre|ståndare och Kompisar, så gick allt
mycket bättre. Nu trivs jag hur bra som helst här.
Det första året fick man väldigt många nya intryck och tankar som tog lång
tid att smälta. Allt var nytt. Dagarna var längre, schemat var annurlunda,
kompisar och lärare var nya och vi var yngst igen.

I årskurs sju gick allt mycket lättare. Man fick kontakt med lite mer nya
personer.
Det var skönt att inte vara yngst, nu fanns det nya elever som var lika
rädda och spända som jag varit i sexan.
Man hade vant sig vid schemat och nu började man t.o.m gilla de långa
lektionerna som var något nytt.
Idrottsdjupen blev också bättre. Man kunde ta i mer och visa vad man kunde,
för nu kände jag ju de andra och behövde inte vara blyg.
Nu kommer vi till det år som jag tyckte var jobbigast, årskurs åtta. Nu var
det betyg för första gången. Det var ganska mycket läxor och vi hade mycket
som skulle hinnas med.
Nu var vi en ganska samman|svetsad klass och vi hade väldigt kul
tillsammans. Man hade lärt känna många nya som man kunde prata med.
Lärarna var väldigt bra. Vi fick vara med mer och mer och bestämma hur våra
arbeten skulle läggas upp, vilket passade mig, för jag tyckte det var kul
att kunna visa läraren vad jag kunde åstadkomma.
Det visade sig att betyg inte var så farligt som de flesta trodde. Jag
visste att jag hade gjort mitt bästa och mer kunde jag inte göra.

Förra året började jag nedräkningen mot gymnasiet. Nu sitter jag här med
snart bara en halv termin kvar. Nian har hitintills varit bra.
Vi har ändrat lite på schemat detta året, så det är inte så stressigt. Alla
har vi nu valt till gymnasiet. Det känns lite overkligt på något sätt att
nu splittras efter fyra år tillsammans. Klassen har blivit något
”snackigare” än innan så det kanske bara är bra att vi får träffa andra
människor nu. vi är nog lite trötta på varandra.
Jag tycker att det både skall bli tråkigt och roligt att börja gymnasiet.
Det blir ju tråkigt att inte få gå med de kompisar man lärt känna under
tiden här. Jag kommer nog sakna vissa lärare, allt kul som vi gjort
tillsammans.
Fast kul kommer jag nog att få nästa år med, nya kompisar och nya lärare
att lära känna. Ta ännu mer ansvar för mina egna studier. Sedan blir jag
yngst på skolan igen!

MVG

Hej skolministern.

Texten är skriven på dator – Jag går nu sista året i den här skolan
,jag tycker att det har varit en jätte trevligt och har varit ett jätte
roligt år, men det finns saker som inte varit så lätta. Det var kämpigt in
i det sista med alla internatstionella proven.

– Det bästa aktiviteterna jag har haft i en skolan är nog ,
– Bränndbollstunering och fotbollsturneringarna.
– Det är skönt att ni lärarna och skolledningen tar tag i detta och gör
något i skolan kul för det tycker vi som elever är mycket roligt.
– Det finns så mycket att berätta om, vad som är bra.
– Jag tycker i alla fall att ni ska fortsätta med dom sakerna, för att det
blir väldigt tråkigt att sitta inne i skolan och arbeta så mycket.

Det ända jag blev lite sur på, när jag började i 9:an,var på grund av att
dom nya 6:na
Fick skåpen vi hade längtat efter, men det kunde vi inte påverka så att vi
fick skåpen innan dom började i skolan.
– Det jag tycker att ni ska ändra på ,när en klass eller flera klasser
försöker att få tag i något nytt, så måste dom få äga sakerna först som dom
har längtat efter.
– Jag tycker att på vintern så skulle det behövas lite mera värme i
skolsalarna, men det är inte så ofta att de finns det i alla salar.
Skulle man inte kunna göra så här att, när det är sommar så stänger man av
vissa element i korridoren, så att man sparar energi.
Eller om stänger av dom helt när det är varmt ut .
Det tycker jag att man kan gör när det behövs värme i skolan.
På tal om värme, tänk om det börjar brinna, då ska man ju springa ut och
ställa sig vid klassens stolpe i ett fint rad.
Men tänka om man får en sån panik, så att man inte vet vad man gör, vad ska
man gör då?
Jag tycker att man ska flytta den här stolpen någonstans utan för skolan.
Man skulle faktiskt kunna ha den vid stor fotbollsplanen!
Men det finns nackdelar fördelar till det.
Fördelen: Är att det blir lättare att hålla ordning alla, för att det är
så pass stor plats på fotbollsplanen.
Nackdel: är det blir längre att springa till stolpen, det blir en ända röra
när alla ska spring samtidigt, men det finns en sak som stor rätt dumt till
på skolgården , det är den lilla fotbollsplanen som är vid cyklarna.
Den skulle man kunna flytta bakom badhuset på gräsmattan, för att då har
man en större yta att röra sig vid om det skulle brinna.

Mina skolår

Alla minns säkert hur det var att börja skolan. Nya kompisar, en massa
böcker och en lärare som hälsade alla välkomna. Själv var jag en ganska
osäker och blyg tjej som kom till en stor men ändå mysig och fin skola. Att
då få komma till ett klassrum med en ny lärare och en massa barn som man
inte kände gjorde det inte mycket bättre. Då var man ju sju år gammal, men
tänk alla de barn som nu förtiden får börja skolan vid sex års ålder och
åldrarna de bara sjunker och sjunker. jag är säkert inte den ända som var
osäker den allra första dagen. Jag fick ju komma till Kantskolan, en
väldigt bra skola att vara på de första tre åren, en sådan skola skulle
alla fått börja i. Vi lärde oss verkligen mycket och ändå hade vi roligt
tillsammans. Jag tror aldrig det fanns någon som fick gå ensam på rasterna
eller på något sätt var mobbad. Då tänker jag på de barn i storstäderna som
kommer till stora skolor med barn från åk 1-6, det har jag aldrig fått
känna på, att komma till en skola med barn ända upp till åk 6.
En annan stor händelse i livet var när man gick i feman och då fick reda på
de andra tre kompisarna i sin klass som man skulle få fortsätta sina fyra
år med bakom bänken, det minns man fortfarande i dag hur det pirade i magen
av att få börja den då ”stora” skolan, där man visste att man blev tvungen
att lämna sin fina ”gamla” klass som alltid hade hållt i hop i fem år, man
minns hur rädd man var att komma till en stor skola och med en ny klass och
en massa ny lärare, det var som att känslan upprepade sig fem år senare.
Den dagen minns säkert alla som går eller har gått på Lebo, när man möttes
av en orkest, som stod där helt plötsligt och spelade något för mig ett par
okända låtar. Sedan kom rektorn fram och sa något
man knappt hörde av allt
små prat runt omkring. Man minns hur man tittade upp på de stora niorna som
stod där på skolgården, tuffa, stora och helt ointresserade av vad rektorn
sa. Nu kan man knappt sätta sig in i hur fort tiden har gått här på Lebo
och att man nu har blivit en sådan där nia, som ska vissa sig tuff och stor
och som de allra flesta sexorna tittar upp på. Nu känns det både tråkigt
och ledsamt att man snart ska bli tvungen att få sluta sina skolår i skolan
och splittras från sin klass som i sexan var helt okänd för en, men som man
nu kommit mycket nära och upplevt både roliga och en del tråkiga händelser
ihop med.
Denna upplevelse har säkert de allra flesta människor här i Sverige varit
med om, någon gång i sitt liv. Nu är det framtiden som väntar med sina
öppna armar och den där pirriga känslan i magen, som kommer tillbaka av att
nu snart få börja gymnasiet, i alla fall för de allra flesta ungdomar här i
Svalsta och i resten av Sverige.
Det är ju faktiskt framtiden som står på spel, även om det är svårt att
förstå det just nu när man sitter här vid bänken. Men tids nog när man
sitter på sitt ålderdomshem och tänker tillbaka på sitt långa liv, märker
man nog hur viktig tiden i skolan var.

Mina skolår

När jag minns tillbaka på hur det kändes att börja ettan, så var det med
förväntning jag gjorde det. Vilken skola det blev spelade ingen roll för
mig då. Det blev Måleskolan, det var där som min långa färd började. För
mig kändes skolan rolig och speciell, efter loven längtade jag tillbaka.
När vi hade gymnastik fick vi åka buss till Lingebäcksskolan. Det kändes så
spännande, att få vara på ”de stora barnens skola”. Ettan, tvåan och trean
svischade förbi mig. Jag älskade min klass och min fröken. Det kändes som
om allt bara flöt på. Då kanske jag inte uppskattade det så mycket som jag
vet att jag hade gjort idag. Den här tiden minns jag tydligt, och det är
bara bra minnen jag har. Jag kommer ihåg hur underbara rasterna var.
Naturen var så nära, och våran roliga busklabyrint. Då var alla tvungna att
gå ut på rasterna, även om det regnade. Vi hade mycket kul då.

När det blev dags att byta skola var det svåraste att skiljas från min
underbara fröken. Klassen skulle nämligen vara den samma i fyran som jag
hade haft föregående år. Skolan jag kom till blev Lingebäcksskolan. – ”Nu
äntligen fick jag gå där!”, kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag minns
faktiskt inte så mycket från början av det första året där. För mig kändes
skolan modern, och den var mycket större än min förra skola. På något sätt
kändes den lite mera opersonlig också. Jag trivdes i alla fall jätte bra.
På rasterna spelade jag ofta basket ihop med killarna. Jag minns våra
promenader till Ateljé Klossen med fasa. När vi väl kom fram var vi tvungna
att måla av en utav tavlorna där. Trots allt, så trivdes jag som fisken i
vattnet på denna skola.

Inför bytet upp till Sevboskolan fick jag välja fyra tjejer och fyra killar
var som jag helst ville gå med. Alla väntade spänt på resultatet som dröjde
några månader. Tillslut kom dom. Jag fick gå med en av de jag hade valt,
som tur var så var det min bästa kompis. I slutet av femman fick vi åka på
besöksdag till Sevboskolan. Då verkade det omöjligt för mig att förstå hur
någon överhuvudtaget hittade fram till sitt klassrum. För mig var skolan en
enda stor labyrint, fast med en cool matsal. Det var fullt av högljudda
elever överallt. Då, på ”dagen-inför” var det första gången jag träffade
mina nya klasskompisar. Jag hade inga större förhoppningar, de nya barnen
jag skulle gå med var ju från Lillegropsskolan. Barn från Lillegropsskolan
såg konstiga ut och var dumma och jobbiga. Det visste alla från
Lingebäcksskolan. Klassen kändes lite konstig, onaturlig, liksom ”hop-
plockad”, vilket den ju i och för sig var. Nu funkar den jättebra.

Första dagen i sexan irrade jag mycket riktigt bort mig. Som tur var hade
jag min syster och hennes kompisar till hjälp med att hitta. Jag lärde mig
ganska snart hur skolan fungerade. Om någon tappar ett glas eller en bricka
i matsalen applåderar alla, vilket var alla sexors skräck. Det har inte
hänt mig hitils. Jag älskar Sevboskolan nu, och alla lärare, eller ja, dom
flesta i alla fall. Det är så skönt att gå i nian och vara ”störst, bäst
och vackrast”. Nu på Sevbo känns det som att jag hela tiden kommer närmare
och närmare . målet? Eller vad det nu är som kommer efter att jag har
slutat skolan. När jag slutar här kommer det nog att bli mycket tårar. Det
är här på Sevboskolan som jag utvecklat flest relationer, både till lärare
och elever. Förut har jag nästan aldrig umgåtts över klasserna men nu går
de flesta av mina bästa kompisar i andra klasser här på skolan.
Det är märkligt men jag kan fort|farande känna ett visst band och trygghet
till personerna från min ”ursprungsklass” även fast vi kanske inte har
pratat med varandra på flera år. Det är något visst mellan oss, vi, vi som
gick på Måleskolan ihop.

Att byta skola
En ny skola, ett nytt levnadssätt. Ofta är man nervös och osäker när man
kommer till en ny skola. Utan kompisar och den trygghet man hade på sin
förra skola. Man börjar på höstadiet och man blir igen genom att börja i
sjuan. Precis så var det för Kim.

Kim skulle börja i sjuan. I mellanstadiet var han den längsta och
kraftigaste eleven på skolan. Han hade ett järngrepp om alla elever på
skolan. Och som ledare över sitt ”gäng” så hade han en stor makt över alla.
T.o.m. vissa lärare var lite osäkra när Kim var i klassrummet. Kim har inte
alltid varit störst. När han gick på dagis och dom två första åren på
lågstadiet blev han retad och utfryst av dom andra skolkamraterna. Och så i
trean var det så allvarligt att han var tvungen att byta skola. Till den
nya skolan hade Kim inga förvänt|ningar. Här var han ännu mer utsatt, men
när sommarlovet var slut och han kom till sin nya skola såg han att han var
en stor grabb. Han var lika stor som femteklassarna. Och ett år senare var
han störst på skolan och kunde börja sin hämnd. Men nu var det dags att
byta skola igen.

Dagen före var Kim lite orolig. Han tänkte att han kanske inte var den
största Kim längre utan blivit en liten plutt. Dagen kom och Kim gick mot
sin nya skola. Det knöt sig i magen på honom. Han hade fått reda på att
endast en från hans gamla klass hade kommit till samma skola. En tjej,
Miranda. Kim hade inte umgåtts med tjejerna i den gamla klassen särskilt
mycket. Till Miranda hade han bara sagt hej till enstaka gånger, han var
lite blyg för henne.

Han gick in i aulan på skolan och där satt ett hundratals elever. Han satte
sig ner där det var så tomt på folk som möjligt. Kim tittade sig omkring.
Han såg nått som glädje honom. Han var nästan störst. Om han ställde sig
upp kunde han se över dom flesta. Han var nöjd.
”Den här skolan är bra”, sa han till sig själv. Han satt och njöt och
sträckte på sig så folk kunde se att han var störst, bäst och vackrast.
”Hej!” sades plötsligt en tjejs röst.
Han titta sig om och såg Miranda. Han sjönk ihop och Miranda satte sig
intill honom.
”Nervöst första dan eller hur?” sa hon med en liten glad ton på rösten.
”MMM”, svarade Kim buttert.
Miranda sa sedan inget mer under samlingen.

När deras nye rektor hälsat dom välkommna och dom hade fått reda på vilka
klasser dom skulle tillhöra, 7D för Kims del, gick dom till ett klassrum
där dom skulle möta sin nya klassföreståndare. Kim och Miranda hade kommit
i samma klass. En klass på 25 elever, elva pojkar, fjorton flickor. Kim såg
att alla killar var mindre än honom, ett huvud minst. När läraren kom in i
klassrummet var det alldeles knäpptyst. En stor, robust magister steg in i
klassrummet. Kim hade bara sett större män på tv förut.

Den första dagen tog slut. Kim var inte orolig längre. Han var inte mindre,
han var större än dom flesta. Han kände sig inte ett dugg rädd när han gick
till skolan nästa dag. Han tittade nedåt på sina nya skor och såg inget
framåt. Smack! Han hade gått in i nått. Men det var inte nått det var
någon.
”Nä, men hej tjejen!” sa någon.
Kim titta upp och såg till sin fasa Kennt.

Kennt var den som hade retat Kim mest på lågstadiet. Redan då var Kennt
stor, men nu såg han ut som en nia
”Vilket sammanträffande att se dig här, tjejen!” sa han nästan skrikande.
Tjejen. Det var det som Kim blev kallad. Bara för att Kim kunde vara ett
tjej|namn. Kim reste sig snabbt upp och såg att Kennt var ett huvud längre.
Han samlade sig, ignorerade Kennt och gick där ifrån. Han hittade fort till
klassrummet där han skulle vara. Nästan alla ämnen skulle vara där inne.
Första lektionen matte. Lektionerna flöt på och Kim såg inte Kennt mer den
dan.

Kim gick hem med en ny kamrat, Miranda. Dom hade börjat prata på rasterna
och Kim upptäckte att det inte var så farligt med tjejer ändå. Kim tyckte
det var skönt med en som man kunde prata med. Dom andra i klassen hade han
inte fått kontakt med än. Han visste nu också att han var långt ifrån
störst på skolan. Alla åttor och nior som inte var där igår var betydligt
större än Kim. Kim hade glömt Kennt, hans huvud var fullt av andra saker.

Den tredje dagen i skolan kom. Kim gick dit med ganska lätta steg. Kennt
hade han uppfattat som en dröm. När han kom in på skolans område såg han
ett gäng mitt på skolgården. Alla titta på honom. Helt plötsligt sprang dom
imot honom. Kim hann inte ens tänka innan dom var runt honom.
”Hallå, tjejen!” hördes en välbekant röst.
Kennt steg in i ringen. Nästan alla i ringen var större än honom. Kennt
gick runt Kim och sa det mest otänkbara saker och påhittade. Alla i ringen
skrattade och pekade på Kim. Han försökte ta sig ut men alla knuffade
tillbaka honom mot Kennt. Kennt bara malde på med onda ord om Kim. Men så
var Kennt tvungen att nysa och då tog Kim sin chans. Han gick på den minsta
kom ur ringen. Han sprang allt vad han hade. Men Kim är inte så van att
springa ifrån folk. Det är oftast folk som springer ifrån honom. Han sprang
rund ett hörn. Där stod hans klassföre|ståndare.
”Hjälp!” skrek Kim samtidigt som Kennt kom fram bakom hörnet.
Magistern tog ett fast tag runt armen på Kennt och gick iväg. Kim var
räddad för den här gången. Han var inte störst, han var inte minst men han
var utsatt igen.

Klar röd tråd. Inledning – Avslutning passar ihop. Jämför skolorna och
utsattheten. Bra språk (-imp-ändelser). Bra upplägg och indelning i
stycken. Betyg: VG+

Mina skolår
Att börja lågstadiet var jättespännande och kul. Man skulle få träffa alla
sina gamla kompisar igen. Vi hade alla nämligen gått tillsammans i
småskolan. Och nu skulle vi gå tillsammans ända tills fyran. Det tyckte vi
var jättekul!
Vi fick inte byta klass efter trean, eller blandas, som man säger.
Skolledningen sa att de tyckte det var onödigt att blandas. Så nu skulle
man gå i samma klass i tre år till! Jag var trött på min klasskamrater men
ville ändå inte byta klass. Det fanns en sorts trygghet med klassen. Vi
hade känt varandra hela livet kändes det som. Efter en tid hade man
tröttnat på klassen, och vi blev gradvis stökigare. Lärare efter lärare
slutade. Inga nya lärare anställdes. Skolan hade inte råd. Så vi hade
vikarier under hela sexan. Vi skrämde bort vikarierna och en vikarie som
hört om oss, vågade inte ens komma till skolan!
Undervisningen var dålig. Ingen brydde sig om att plugga när vi ändå hade
vikarie. Vi fick göra vad vi ville på lektionerna, för vikarierna kunde
inte stå upp mot oss.
Äntligen skulle vi få byta klass! Vi skulle börja sjuan. Vad jag hade
längtat! Jag började i en ny klass med nästan inga gamla kompisar. Man blev
chockad av allt nytt. Man undrade hur detta skulle gå. Det gick inte bra
för mig i skolan. Jag låg efter i de flesta ämnen. Jag som alltid varit
duktig i matematik hade nu fått ig! Detta berodde på bristen av kunskap
från mellanstadiet. Tänk på alla de mattelektioner vi kunde lärt oss något
på. Men vi hade håltimmar eller så fick vi göra vad vi ville på
lektionerna. Hur ska det gå att kunna få en bra utbildning om man inte får
undervisning? Vi behöver fast anställda lärare. Men lönen är urusel så de
söker sig vidare till mer välbetalda jobb. Vikarier har ingen djupare
utbildning inom specifika ämnen som lärare oftast har. Hur ska framtiden se
ut om vi inte kan någonting?! Vi måste ha en bra utbildning för att världen
ska kunna leva vidare! Jag har fått kämpa hårt för att långsamt stiga uppåt
i betyg. I åttan lyckades jag komma upp i godkänt i matten. Och nu ligger
jag på väl godkänt! Det har varit tufft. Undervisningen i skolan påverkar
ens liv så mycket, och man behöver en bra undervisning för att kunna bli
något. Så därför måste regeringen satsa mer pengar på skolan. Och då ska de
inte gå till nya gardiner och stolar, utan till undervisningen! Det är det
som betyder något. Inga nya gardiner alltså! Lärarna måste få högre lön,
annars kommer det snart vara slut på lärare. Ingen vill utbilda sig och ha
ett underbetalt arbete!
Och att inte få blanda klasserna regelbundet är helt fel!
Barn behöver byta bekantskapskrets för att utvecklas. Man behöver nya
erfarenheter så man kan utvecklas som person. Skolan förlorade bara på att
inte blanda klasserna. Det blev stökigare, lärare slutade och vikarierna
ville inte undervisa oss. Så regeringen, om ni vill att det ska finnas
någon framtid som utvecklas, satsa mer pengar på skolan!

Min syn på skolan

Hej!
Jag är en elev i årskurs 9 i Stockholm och jag tror att jag kan ge några
synpunkter som kan ge dig och dina medarbetare inspiration och kanske nya
perspektiv. Skolan är någonting som man går till varje dag och som är
obligatorisk och därför måste den fungera på ett bra sätt.
Jag har tänkt att behandla de största grundpelarna ur min synpunkt och de
är Lärarna, Maten, Skolbarnens hälsa och Skolpolitiken.
. Eleven använder punkter framför varje avhandling efter ”grundpelarna”
Jag tänkte börja med den allra viktigaste faktorn till en bra skola och det
är Lärarna. Lärarna har ett ansvar att lära ut och inspirera eleverna. Jag
tycker att lärarna jag har är väldigt bra, de kan lära ut på ett sätt som
varierar från lektion till lektion. Lärarna går igenom saker på tavlan,
låter oss jobba fritt etc. Alla har sitt sätt och de flesta är kunniga och
har flera års erfarenhet, men jag tror att det största problemet är
pengarna. Det är ganska dåligt betalt och lärare med höga ambitioner kanske
inte alltid kan köpa de nyaste läroböckerna och göra det de tycker är bäst
för eleverna. På det här området måste jag säga att friskolorna är bättre,
själv har jag sex års erfarenhet och på den skolan hade vi alltid de nyaste
böckerna och lärarna kunde ta sig större friheter. Om man inte gör något åt
det här tror jag tyvärr att de kommunala skolorna kommer få färre lärare
och friskolorna mer. Lärarkvalité har jag aldrig haft några problem med och
jag tycker att alla lärare stöttar varje enskild person och motiverar dem
till ett bra arbete.
Alla lärare har varit väldigt bra men något som vissa inte är så bra på är
att sätta betyg. Vissa kan sätta för höga betyg även fast inte eleven
kommit upp till de kraven och vissa kan sätt för låga. Men lärarna blir
bättre ju mer erfarenhet de får och därför är det viktigt att ha en lärare
som har erfarenhet och vågar sätta det förtjänta betyget.
. För att man ska orka gå i skolan måste man ha mat och då är det viktigt
att det är bra kvalité på maten så batterierna blir ”fulladdade”. Det här
kan inte skolan alltid erbjuda och det är åter igen en fråga om pengar. En
skolmåltid kostar bara ett fåtal kronor, medan fångarna i ett fängelse får
högre standard på sin mat. Behandlingen av maten är också bristfällig,
potatisarna har alltid bruna fläckar och vi har hittat insekter i vår
sallad. Maten är inte bara till för att vi ska orka utan också för att man
ska växa och utvecklas. Jag säger åter igen att friskolorna ligger före, på
den friskolan jag gick testade vi olika matleverantörer och fick två
maträtter att välja bland. Förstås beror detta på att den kommunala skolan
har för lite pengar och inte tillräckligt med resurser. Om man ska se något
positivt kan vi jämföra Sverige med Norge. I Norge får man mjölk till sin
skollunch och får själva ta med sig en macka, fast det är ju lite
annorlunda matkultur i Norge. Dessutom om man inte gillar maten går man
oftast och tar en pommes frites eller något i den stilen och det gör att vi
blir fetare här i landet.
. En sak man hör dagligen i tv är hur skolbarnens hälsa bara försämras. Jag
ser nästan alltid någon rektor eller lärare som beklagar sig över att just
deras skola har haft mobbingoffer på Aktuellt eller Rapport. Mobbing som
jag personligen anser som det värsta som finns i våra skolor är något
jättesvårt och det är svårt att lösa problemen. Tyvärr finns det nog ingen
lösning på det här, mer än att stänga av de som mobbar, men det är bara att
lägga problemen åt sidan. Mobbingen leder ofta till att man mår dåligt och
blir deprimerad, men det finns andra hälsoproblem som Stressen och att vi
rör oss för lite. När man har mycket prov och läxor gör det att vi blir
stressade. Jag får ibland svårt att sova när vi har har stora prov och jag
tror många får en trötthet som relateras till stressen. Detta kan man lösa
om man bara lägger upp ett bättre provschema, med lagom mycket varje vecka.
Nu har jag oftast massa prov innan lovet och inget därefter och detta kan
man absolut få fram en bra lösning på. Problemet med att vi rör oss för
lite är ett lika stort problem och det gör att vi blir överviktiga och har
större chans att dö i hjärt och kärl sjukdomar. Jag tror att man måste
sätta in resurser för att bygga allmänna bollplaner, hockeyrinkar mm för
att få barnen från datorn och tv:n. Detta har jag själv fått erfara varje
vinter, eftersom det inte finns någon riktig bollplan där jag bor. Det
gäller åtminstone för skolorna att få in en extra timme idrott i veckan,
eftersom skolidrotten är en sak som alla måste vara med på. Min skola är
ett bra föredöme, de lägger in en extra timme idrott i veckan genom elevens
val (strecket) och det tycker jag är positivt. På min systers skola har man
gått ännu längre och infört att eleverna masserar axlarna på varandra tio
minuter varje dag. Det är bara ett litet avbrott, men det är bra mot
stress.
. De som har makten och kan förändra skolan är politikerna, men jag kan
tycka att de tar för lite kraft åt skolan. Politiken de för tycker jag är
lite opålitlig. Här i Stockholm bygger de en stor tunnel för enorma summor
som de istället kunde satsas på skolan. Jag ifrågasätter också vissa
politikers erfarenheter och ibland fattar de beslut som kan få ödesdigra
konsekvenser. De har tex infört att hälften lottas in på de kommunala
gymnasierna, vilket är en katastrof för de skolor som håller en hög
standard. För tänk en elev som har dubbelt så bra elever i sin klass,
eleven skulle ju aldrig hinna med i deras tempo. Följderna skulle bli att
eleven blev väldigt stressad och inte får ett så bra betyg som han kunde ha
fått i en annan miljö där han/hon kunde blivit mer stimulerad. Politikerna
drar in pengarna som de skulle gett skolorna och detta gör att de kommunala
skolorna kommer att kollapsa, medan friskolorna hela tiden expanderar och
erbjuder bra skolor. Betygskalan tycker jag också är lite dålig, Den har
för få nivåer och bör ändras så att alla får ett riktigt välförtjänt
betyg.

. Mitt förslag till 2000-talets skola
Ändra skolpolitiken och satsa mer pengar på skolan. Man måste tänka mer
långsiktigt, det är ju vi som skall ta över Sverige om några år och varför
inte satsa på en bra framtid för Sverige? Man måste se till att inte tappa
mer mark till förmån för friskolorna som bara växer, annars tror jag att
den kommunala skolan inte kommer vara det bästa alternativet för den
framtida eleven. Att förbättra skolan och skolmiljön är också viktigt för
de framtida lärarna, eftersom lärarna inte på några villkor kan erbjudas
den miljön som vanliga företag kan. Kanske man också måste försöka höja
lönerna för att locka fler lärare, eftersom det råder lärarbrist. Ett
förslag till att locka lärare är att höja deras status och det gör man bäst
med de förslagen jag har skrivit. För att stoppa stressen i framtiden är
det viktigt att man lägger upp ett schema som har ett jämt tempo och att
tex man har en liten stund där man kan fika eller äta en frukt varje dag
förutom mangarasten. Vissa ämnen kan man ha ute ibland (om vädret
tillåter). Tex kan man ha matteproblem, miljöbeskrivningar i svenskan och
att man avbildar miljön på bilden. Det är aldrig fel att vara ute och få
frisk luft, det mår man bara bättre av.
För att få barnen att röra sig kan man bygga allmänna bollplaner och andra
planer eller områden där man kan utöva aktiviteter. Men det viktigaste när
det gäller aktiviteter är att införa extra idrott i skolan, eftersom den är
obligatorisk. Genom idrotten lär man sig också att planera sina läxor
bättre och det minskar stressen. Dessutom är idrotten en bra paus från
skola, då man kan koncentrera sig på annat och släppa tanken på
morgondagens prov.

Jag hoppas du har fått dig en funderare och nya perspektiv på skolan.

P.S. Besök gärna skolor, jag lovar att det kommer ge dig en ny dimension i
ditt tänkande och ger dig mer förståelse över våra behov D.S.

Hälsningar FF
(Förhoppningar om Förbättringar)

Eleven har gjort en mindmap som skiss och struktur över det eleven tar
upp i texten

4 Min syn på skolan
Kungsör
Hejsan! 7/12 2003
Jag är en tjej som heter Cecilia Kappler och går nu mitt sista år i
grundskolan. Jag hade tänkt att i detta brev skriva om positiva och
negativa saker som jag upplevt under min skoltid och även vad man ska tänka
på i framtiden.
Ända sedan jag var liten har jag fått lära mig att det du lär dig i skolan
det lär du dig för livet! Mina föräldrar har alltid påpekat att om jag
misslyckas på ett prov så är det inte hela världen men ta alltid chansen
och lär dig något. Detta är något som jag tycker skolan ska lägga mer
uppmärksam|het på. Vissa elever läser bara in exakt det som står i boken,
återger det på provet och glömmer det sedan lika snabbt. Det är där felet
ligger hos många. Vi lär oss inte för att göra ett bra prov eller för att
få ett MVG. Det är såklart självklart att dessa två delar spelar en viktig
roll men att lära sig för sitt framtida liv anser jag som viktigare.
Många hävdar att skolan har försämrats de senare åren. Visst har
disciplinen och respekten hos eleverna försämrats men jag tycker ändå att
skolan utvecklas i takt med samhället vi lever i. Min gamla skola som jag
gick sex år på har nu utvecklat en tid på schemat där de får jobba med all
sorts media. De har gjort ett medialabb på skolan där de kan spela in
filmler, musik och massor med andra saker. Om det är något som rör oss
mycket så är det just media. Det är tex. viktigt att man lär sig att allt
inte är sant som står i tidningar och att journalisterna kan vinkla
repotage som sänds på tv mm.
Skolan har gjort ett bra försök till att följa med i utvecklingen och nu
gäller det bara att jobba ännu hårdare med att förbättra elevernas syn på
skolan.
Något som varit viktigt för mig och förmodligen många andra elever genom
åren är lärare.
Hur viktiga är inte dessa vuxna människor som vi kallar förebilder? När du
lämnar klass tre för fyra så står du där med en massa egenskaper och
åsikter som din allra första fröken lärt dig. Det är inte förrän du börjar
högstadiet som du inser att din första fröken var en 60åring med folkdräkt
på varje skolavslutning. Ändå vet du att du har lärt dig massor från henne
och folkdräkten accepteras i dina ögon. Det är viktigt med bra lärare! En
bra lärare kan göra alla ämnen intressanta medans den sämsta kan förstöra
även det roligaste ämnet!
Lite väl valda ord innan jag kastar mig in i åsikternas djungel om 2000-
talets skola, framtidens skola.
Generellt så tycker jag att skolan är ganska bra som den är. Nu utgår jag
självklart ifrån hur det är och har varit på de skolor som jag har gått på.

Skolorna har varit fräscha, de flesta lärare har varit bra och vi har haft
bra material att jobba med. Något som dock faktiskt måste förbättras är
relationen mellan elever och lärare. Det vikiga för framtiden är hur vi
behandlar varandra. Lärarna måste försöka lyssna och bry sig om alla
elever. Och försöka se oss elever som speciella individer. Eleverna måst
självklart också respektera de olika lärarnas sätt att vara och lära ut. Vi
måste också lära oss att respektera de äldre bättre. På många sätt känns
det viktigare för mig med bra relationer än tex. fina bänkar. Vi i väst har
redan så mycket överflöd så jag tror att det är viktigare att vi försöker
bygga upp den konntakten mellan människor som saker tar bort. Man lär sig
mer om man trivs i skolans miljö. Vi måste även arbeta ännu hårdare med att
bearbeta mobbningen som finns runt omkring oss.
Mitt råd: utveckla människan men inte med hjälp av materiella ting. Så i
framtiden, det är klart att saker och ting kommer att utvecklas men jag
hoppas och tror ändå att samhörigheten och gemenskapen mellan oss är
viktigare än ”världsliga ting”. Det är det vi måste jobba vidare med!
Nu börjar det bli god tid för mig att avrunda mitt brev. Jag hoppas att du
har lärt dig något och att du kanske får användning av det i ditt framtida
jobb.
Lycka till med utvecklingen av skolan och ha med i tanken vad jag skrivit.

MVH
Cecilia Keppler
9AI Abrahamsbergsskolan

Att byta skola.

Allting kom som en chock. Plötsligt skulle vi flytta till stora Örebro.
Allt var jättehemskt men ändå lite spännande. Jag bodde i Hovsby och gick
på Nubbeskolan i årskurs 7. Det var en synnerligen bråkig skola. Men jag
trivdes jättebra ändå. Men nu skulle jag behöva flytta från min gamla skola
och alla underbara kompisar där. Bara för att mamma har fåt nåt förbannat
jobb på ABB i Örebro. Men det fans inget jag kunde göra åt saken.

Vi flyttade till Johannesberg i Örebro och jag började på
Johannesbergsskolan efter påsklovet. Jag mins första dagen som igår. Det
var en väldigt lugn och fin skola gemfört med i Hovsby. Jag fick gå med en
lärare till klass rummet där vi skulle samlas. Jag kommer ihåg hur nervös
jag var och det blev inte bättre av att det var ca: 40 ögon som glodde som
besatta på mig när jag klev in i klassrummet. Jag gick längst bak i salen
och satte mig. Allt kändes jättehemskt. Men rätt var de var blev det rast
och alla började prata och ställa en massa frågor om var jag kom ifrån och
varför jag flyttat till Örebro m.m. Och jag kände mig som en i klassen
redan då.

Under visningen var mycket bättre på Johannesbergsskolan. På Nubbeskolan
fick jag en bråkstämpel så att alla lärare viste att de bara va att skicka
ut mig om det blev bråkigt i klassen så blev det lugnt sen. Så är det inte
på Johannesberg här kan man prata med lärarna och dom förstår mig, och tro
det eller ej jag förstår dom med.

Jag hade nog fått bättre betyg om jag hade gått kvar på Nubbeskolan om jag
hade gått på alla lektioner men å andra sidan har jag nog lärt mig mer på
Johannesberg.

Men det fanns ett ämne som var roligare på Nubbeskolan och det var idrotten
för jag hade min favorit lärare där.

Nu i efter hand när jag tänker på mitt skolbyte var det nog bra för min
utveckling och mina studier.

Mina Skolår av Robert S 9d

Lågstadiet

Klockan var 9.00 en solig onsdag, jag och min familj var på väg till skolan
för att möta mina nya lärare. Jag minns så väl denna dag och hur stolt jag
var över att börja skolan.
Jag gick själv först in i klassrummet och såg mina nya klasskamrater. Jag
kände redan några sedan dagis. Där var Tim och Staffan ifrån ”biet” på
dagiset, vi hade alltid varit vänner, ända sedan vi var 1 år gamla. Staffan
var ganska mörk och han hade svart hår, han var den enda Syrianen jag kände
till. Tim var finsk, han var vit och hade brunt hår. Vi tre gjorde det
mesta tillsammans, vi gick på samma fritids, vi hade samma väg till skolan
och vi kom att spela i samma fotbollslag.

I början hände inte så mycket, vi lekte i ”borgen” som var en träborg med
torn och gångar som vi jagade varandra och slogs i.

I slutet av lågstadiet fick vi upp ögonen för sporten, speciellt fotbollen.
Vi började spela i samma lag och det visade sig snart att vi alla var
mycket begåvade inom sporten. Detta gjorde att vi började spela på
rasterna, det kom mer och mer elever som ville vara med och tillslut kunde
vi spela matcher och ibland till och med små turneringar.

Mellanstadiet

4:an började, jag brydde mig inte så mycket men de andra var mycket
uppspelta över att nu få tillgång till den stora matsalen. Detta var inget
intressant för mig och mina vänner, vi hade ju smygit in där flera gånger
tidigare.

År 4 och 5 gick utan att något speciellt hände, jag spelade fotboll och
fick ett nintendo som jag har kvar även idag.

Det var i sexan det började hända saker, jag bytte skola men hamnade i
samma klass som förut, eftersom alla bytte till samma skola nämligen
Linnéskolan. När jag först såg Linnéskolan ville jag tillbaka till
bergaskolan, för i berga|skolan fanns det träd att klättra i, gungor att
gunga i och klätterställningar, men inte i linnéskolan.
Tiden gick och jag med den och snart skulle sexan vara över.

Högstadiet

Så började sjuan. Nu blev det allvar, ingen lek mer, inga förseningar och
inget skoj på lektionerna. Detta gjorde att jag tröttnade snabbt och ibland
skolkade jag på grund av att det var så tråkigt. Jag vart bitter och lät
det gå ut över mina vänner och bekanta. Jag blev ovän med många, men Tim
och Staffan var alltid där, dom hjälpte mig att se något positivt i det
hela och efter det så blev allt bättre.

Men ett år senare så hade mina föräldrar tröttnat på all skadegörelse och
på alla bråk så dom skickade mig hit, till gösbäck. Jag ville aldrig flytta
men nu vet jag att det var för mitt eget bästa. Nu har jag höga betyg & nya
kompisar utan att ha förlorat kontakten med de gamla.

Jag har många goda minnen ifrån min skoltid t.ex. min första skrivna mening
”jag heter Robert”, alla de snöbollskrig jag utkämpade och så alla kompisar
så klart.
Jag antar att jag skall skatta mig lycklig att ha fått en sådan bra
uppväxt. Nu när jag går sista terminen i skolan så har jag mången goda
stunder och minnen att se tillbaka på och jag är nöjd, nöjd över vad jag
har fått uppleva och över vad jag har kommit att bli och jag hoppas att
denna sista termin skall bli minst lika bra som resten av mina skolår.