Elevens uppfattning av läraren: 4

Mina skolår

Lekis. Det var där allt började. En enda tid av lek och stoj. Man skulle
inte kunna kalla det skola, för det mest skollika vi gjorde där var att
läsa en bok.
Detta tror jag är den mysigaste tiden av skolan. Allt är seriöst, fast
oseriöst på något sätt.
Man åkte dit på morgonen. Redan på morgonen började det roliga. Ägget och
Ärtan, (bussarna vi åkte i) tävlade alltid om att komma först. Lekis var
ett mysigt hus på landet. Ett hus som tidigare varit ett skolhus. Men som
nu en sjuttonelevers klass och två lärare regerade i.
Det tråkigaste tiden på lekis var samlingen. En samling på kanske tjugo
minuter som var det tråkigaste jag varit med om. En härrans massa drabbel.
Bara prat om vad som skulle hända på dagen. Så det var med mycket glädje
och träsmak i rumpan jag reste mig upp när dom där, tjugo minuterna gått.
En desto roligare stund var lunchen. Alla sjutton barn tog upp sina
matlådor och röda plasttermosar. Man bara satt och myste.
En annan viktig del av lekistiden var rasterna. Bara att få flamsa omkring
hoppa hopprep och ja, bara leka. Det var livet när man var liten.
Om jag nu ska sammanfatta tiden på lekis. Skulle jag vilja säga att det är
den bästa övergången mellan dagis och skola man kan få. Man har roligt och
leker och busar. Men ändå åker man buss varje morgon, och någon gång ibland
kanske man har lite läsning eller kanske till och med räkning. Dagens
förskola, som är innan man börjar ”riktiga” skolan är också bra. Men den
tror jag får en lite mer skol-atmosfär än vad lekis hade. Eftersom den ofta
har ett större samarbete till skolan än vad lekis, i alla fall där jag gick
hde. Det traditionella lekis finns ju inte längre kvar. Och det är synd
tycker jag. För det gav, i alla fall mig, och jag tror även det gav andra.
En mycket bra start på skolåren.

När jag väl började skolan tror jag även där att lekis hade en bidragande
orsak till att det blev som det blev. Jag var nu tvungen att komma till ett
nytt ställe. En skola jag bara sett utifrån förut (eftersom lekis varit
lite avsides.) Och jag tror att om jag inte gått lekis och inte kännt
barnen jag skulle gå i samma klass som. Då tror jag att mötet med skolan
och dom äldre barnen skulle varit nervösare och läskigare än vad den var.
Och även fast inte skolan var så stor, tror jag att vi ”lekisbarn”
tillsammans skapade en viss trygghet. Det är även därför jag tycker att
lekis är bättre än den nyare ”lekisskolan” där du direkt får gå i ”skolan”
och se och träffa äldre, och som det verkar då ”farligare” barn. Har man då
gått i lekis har man redan en gemenskap när man börjar skolan. Och allt är
då heller inte nytt. För man har ju redan kompisar att ty sig till.

Resten av åren på låg och mellanstadiet vankade sedan på i sin egen takt.
Gemenskapen mellan oss som ända sedan lekis gått tillsammans blev starkare!
Och när sexan kom var det igen nästan samma grupp av barn (i sexan,
ungdomar) som gick tillsammans igen. Vi kände nu varandra utan och innan.
Och hela sexan var en enda rolig tid av skratt och flams. Och det var inte
utan tårar i ögonen, jag sedan sa hej då till mina barndoms|vänner.

Den sommaren. Sommaren mellan sexan och sjuan. Det var sista sommaren med
gänget. Sista sommaren som ett barn. Innan allvaret skulle börja.

Det sommaren flög förbi. Och det var nästan så att man var lite förvånad
när man stod där. Stod där och kännde sig ensam, ynklig och liten. På den
kryllande stora skolgården. Där alla kramade och hälsade på alla.
Uppfattningen man då hade var att alla redan hade kännt varandra länge. Och
det var bara jag och mina 3 vänner som stod där, och inte kännde någon.
Klassen efter sexan hade delat ganska mycket på sig och alla skulle till
olika skolor.
Och där stod jag nu. Helt ensam (nästan, hade 3 vänner med mig) på den
stora skolgården.
Vad hade jag gett mig in på? Jag skulle aldrig klara av detta känndes det
som. Jag längtade starkt tillbaka till den gamla trygga miljön men det gick
inte. Jag försökte intala mig själv att alla var precis lika nervösa som
jag. (Och nu i efterhand vet jag att dom var det)
Jag var tvungen att försöka i alla fall jag var ju en stor flicka nu. Jag
skulle ju kunna ge det en chans i alla fall. Jag skulle ju börja sjuan. Oj,
vad stort det lät. Och att börja högstadiet, det lät ju ännu större.

Den första tiden måte jag erkänna, den var hemsk. Allt var nytt, man kännde
ingen, och niorna var man så rädd för att man nästan kissade ner sig när
dom tittade på en.
Men med tiden kom man in mer och mer i det hela och tillslut blev det
nästan trevligt att gå till skolan. Omställningen mellan sexan och sjuan
när det gällde läxor och prov var dock väldigt jobbig.
Från att ha gått i sexan med bara kanse ett prov under hela läsåret, och
bara kanse en läxa i veckan, till att börja sjuan. Med prov var annan eller
vartjedje vecka, och kanske två eller tre läxor i veckan. Det var inte
lätt. Och det tog ett bra tag innan man kom in i rytmen.
Men det gick tillslut och sjuan rann på i en väldans fart.
Jag är i efterhand glad att jag alltid haft ganska lätt för att anpassa
mig. Jag tror att omställningen med alla läxor har varit väldigt svår för
vissa. (Och jag kan än idag tro att vissa inte anpassat sig.)
När det var dax att börja 8:an gick allt som smort från början. Även om
pressen höjdes en del. Det var dags att få betyg nu. Och alla (inklusive
mig själv) jobbade febrilt under hösten.
När väl dagen för julavs|lutningen var inne och betygen skulle delas ut var
det helt knäpptyst i klassrummet. Alla tittade nervöst på varandra och
hoppades på att det var just deras namn som nu ropades upp, så dom kunnde
gå och hämta det ”värdefulla” kuvertet.

Jullovet, precis som alla lov gick i en rasande fart. Och snart var det
dags för skola igen. Vårterminen gick ännu snabbare än höstterminen. Och
skolan var nu nästan en ren fröjd. Om man då räknar bort alla läxor och
prov. Gemenskapen mellan oss åttor blev starkare.
Man umgicks väl inte med alla. Men gemenskapen inom ”umgängeskretsen” blev
stark. Och vi hade jättekul.
Sommarlovet, precis som jullovet hade gått i ett nafs. Och nästan utan att
man visste ordet av hade man helt plötsligt börjat nian. Och med nian kom
även allvaret.
Jag ångrar nästa att jag varit så flitig och seriös under åttan, och till
och med sjuan.
För när nian väl började var man less på allt. Visst hade man sista veckan
av sommarlovet längtat efter skolan. Men det var bara efter kompisarna.
Läxor, lektioner och prov var inte populära, och hela hösten i nian gnatade
man igenom på en lite lägre växel. Även fast allvaret nu var på riktigt och
betygen till jul var dom man preliminärt skulle söka gymnasieprogram på så
orkade man egentligen inte lägga ner sig.
Tillslut var även höstterminen slut och även om jag inte gjort mitt
yttersta gick jag ur med mycket bra betyg. Inför vårterminen var man om
inte ännu mer trött på skolan, och det enda som drev mig att gå dit var än
en gång vännerna.

Och här sitter man nu. Vårterminen har i princip just börjat. Gymnasiet
väntar här näst. Och ännu en förändring i livet. Jag tror denna förändring
kommer mer medvetet. Och jag tror inte denna förändringen kommer vara lika
chock artad. Jag hopas inte det i alla fall. Som det känns nu så är
Gymnasiet ej en hemsk eller om man kanske ska kalla det en svår förändring.
Det känns som man är redo för den.
Samtidigt som man vill sakta ner tiden lite så att man kan njuta av det man
har nu, så länge som möjligt.

Som en sammanfattning av mina skolår skulle jag vilja lägga tyngden på
högstadiet. Det är där man utvecklas mest som person. Och där man lär sig
ta, med och mot gångar på bästa sätt. Tiden på höstadiet tror jag gör en
människa till den person den kommer vara resten av livet. Jag kan inte säga
att gymnasiet inte kommer att förändra. För det gör det säkert. Men jag
tror att den förändrigt som personligen händer på högstadiet är större.
Jag skulle vilja att alla fick den högstadietid som jag har haft. (även om
den inte är slut än) För det har varit en sådan gemenskap. Och jag har
verkligen trivts!

VG

Mina skolår

Det känns både spännande och hemskt när jag tänker på framtiden. Men det
värmer när jag ser tillbaka på första klass. Första dagen, den spända och
tryckta stämningen i klassrummet. Alla satt och sneglade på varandra, som
om man var värsta fiender allihop. Jag satt med blicken stirrandes på
lärarinnan, som både såg snäll och sträng ut på samma gång. Birgit
Andersson presenterade hon sig som, och skrev namnet med en snirklig
handstil på svarta tavlan. Hennes handstil var speciell, hon lyfte nästan
aldrig pennan när hon skrev.
Matilda var den jag lekte med på rasterna. Jag minns såväl dungen, där
pojkarna slogs med pinnar och vi tjejer stod fnissande och såg på.
Kanske är det en löjlig sak nu, men då kände jag mig värdelös. Tre flickor,
vi kan kalla dem Carola, Madeleine och Lisa, var mina bästa vänner på
fritids, som jag gick på efter skolan, Matilda gick inte på fritids, därför
kunde jag inte vara med henne då.
Carola och Madeleine gick i b, medan jag, Matilda och Lisa gick i a. Carola
tyckte Matilda satte upp käppar i hjulet för mig Carola, Madeleine och
Lisa. Matilda var bara i vägen enligt dem.
Men jag ville ju egentligen bara vara med Matilda, och Matilda med mig. Vi
har känt varandra hela livet, våra föräldrar är goda vänner och Matilda har
aldrig varit dum mot mig.
Jag och Carola delade tydligen inte samma uppfattning om Matilda. Matilda
skulle bort, så var det bara.
Det började med lite enkel mobbning, viskningar och de där blickarna.
Så en dag, på tio-rasten, tog Carola krossade maskar ifrån marken. Det hade
regnat, så det var gott om maskar. Hon la dem på Matildas jacka, och sa
någonting. Jag hörde inte, för jag stod en bit därifrån. Men jag såg det
hända, en första och sista gång.
Jag tyckte så synd om henne, jag gick fram och såg hennes tårar rinna. Jag
visste inte vad jag skulle säga, jag var knäpp|tyst hela dagen.
Men jag höll kvar vid Matilda, bevisade att deras utfrysning inte skulle få
mig att umgås med dem istället.
Vi hamnade i olika klasser sen, när vi skulle börja mellanstadiet. Birgit
följde med oss, och vi började bygga upp den där känslan av något nytt och
spännande igen. Det kom fyra tjejer till klassen. Jag hamnade bredvid den
lilla blonda med glasögon. Hon var väldigt blyg, men en sak sa hon till
mig, det pratar vi om än i dag:
”Vad fint du ritar, du borde bli konstnär”. Vi bytte platser sen, men
plötsligt tyckte jag det var otroligt roligt att rita.
Jag ritade och ritade, och alla tyckte jag ritade fint. De fyra nya
tjejerna, Matilda och jag blev kompisar rätt så snabbt. Det förekom ingen
utfrysning, ingen avundsjuka. Det var skönt att man nu kunde vara flera
samtidigt, utan att någon kände sig utanför. Jag hade en lärare, Marita
hette hon, som förstod mig bra. Hon uppmuntrade mig till att skriva, hon
hade märkt att jag hade livlig fantasi. Jag har alltid tyckt om att skriva,
berättelser, dikter, manus. Det är som om jag försvinner i en annan värld
då, en värld där jag bestämmer hur det ska vara. Även när jag ritade mina
teckningar försvann jag någon annanstans.
Jag har aldrig haft problem att vara ensam, jag tycker det är något fint
med att vara det utan att känna sig ensam.
Högstadiet väntade bortom hörnet. Vi fick välja några kompisar vi gärna
skulle vilja gå med på den nya skolan. Men just det året var det något nytt
man erbjöds; idrottsklass. Tre timmar mer idrott i veckan, istället för
ordinarie två. Jag som alltid älskat idrott, var det ett själv|klart val.
Första träffen med den helt nya klassen var mer spännande än någon av de
andra träffarna med ny klass. Men på ett sätt går det inte att jämföra. Nu
var man äldre och klokare, man visste hur många slags människor det fanns.
Men vi hade alla ett gemensamt intresse – idrott. Det hjälpte mycket, vi
var ju lika på den delen. Men ett första intryck, det minns man väl.
De fyra pojkarna med blonderat hår, dränkt i hårgelé och med ett
Filapannband över, säckiga byxor, märkeskläder och den där självsäkra
uppsynen. Pojkarna, som jag kände sen innan, såg prydliga och trevliga ut.
Man trodde då att det senare skulle uppstå bråk dem emellan, men det gjorde
det inte. Två flickor utmärkte sig, sminkade till tusen, och såg ut som om
de trodde de ägde världen. De hängde ihop med ”Filapojkarna”, satt i deras
knän och såg snett på oss andra.
Folk förändras, väldigt mycket. Vi har kanske betraktats som ”den duktiga
idrottsklassen”, men bättre än andra är vi inte. Det senaste halvåret har
vi varit otroligt stökiga, men samtidiga har vi kommit varandra närmare.
Jag kan umgås med alla, förutom ett ”gäng”, men de har visat att de helst
inte vill ha med resten av klassen att göra. Det är lite synd, men de har
hamnat fel redan från början. De har fel inställning till allt, gör lite
vad de själva vill.
Just nu är skolan vårt liv, vare sig vi vill eller inte.
Jag har aldrig vaknat och känt ångest för att gå till skolan. Jag lär ju
för livet, jag lär mig för min egen skull. De människor som kanske sätter
käppar i hjulet för en ibland, det är meningen att man ska både ha
motgångar och medgångar i livet. Kanske sitter man och suckar över att en
person i klassen aldrig kan vara tyst, kastar suddgummin eller gnisslar med
bänken. Men man lär sig stå ut, och tänker istället på alla roliga stunder
vi har haft under årens lopp. Vi har gått igenom högstadiet tillsammans,
vilket jag känner är något stort. Det känns väldigt tungt att vi kommer
skiljas åt snart, men måste tänka framåt, att det är nu livet börjar. Efter
sommaren kommer den nervösa, spännande känslan att dyka upp igen, när vi
börjar i en helt ny klass. Nya människor, nya relationer och nya
upplevelser.

MVG