4 – Sida 22 – Skrivbanken

Svagt synliga ord verkar vara ifyllda av läraren/kopieraren.

Att byta skola/byta klass.
Där stod vi, längst fram i Breryds kyrka. Klass 5 från Brerydsskolan och
sjöng avslutningssånger, tror det var sjösalavals. Mamma och pappa satt i
främsta bänkraden och såg allmänt stolta ut efter min solo sång i slutet av
sissta versen.
Efter sången höll vår rektor Gunilla avslutnings tal och delade ut en ros
till var och en. Det var nog den ända gången på hela låg och mellanstadiet
jag såg henne med tårar i ögonen.
Sommarlovet gick fort som vanligt. Det var nog bara sissta veckan man
tänkte på att man om bara några dagar skulle börja på en ny skola. Klassen
skulle separeras till en a och en b klass. Innan vi slutat i 5:an i Breryd
hade vi valt vilka 2 killar och 2 tjejer vi heldst ville förtsätta gå i
samma klass som.
I sexan ställde lärarna större krav på en. Man fick ett eget skåp i
koridoren och en nyckel till det. Man fick en kalender där man skrev ner
läxor och andra påminn|elser. Skulle man råka glömma penna eller suddi-
gummi till någon lektion så fick man en prick. 5 prickar innebar en en
kvarsittning efter skoltid på 20 minuter.
I Breryd så hade alla lekt med alla Men på Skogsviksskolan blev man mer
eller mindre indelade i olika ”gäng”. Vissa gäng var häftiga andra gäng var
tönntiga. Det kändes som det inte fanns något mellanting ”antingen var man
först eller så var man sist.”
I Breryd hade vi lekt. Vi hade byggt kojor vi hade klättrat i träd på
rasterna… Leka skulle man inte göra i Skogsvik …Då skulle man ”vara”
även om det innebar samma sak… Ingen mera fottbol på rasterna… i
Skogsvik skulle vi antingen spela pingis eller så kunde man försöka smita
in till niorna i biljardrummet…

lärarkommentarerna för svaga för att vara läsbara

Att byta skola
Ännu en gång skulle Sofia byta skola. Hon och hennes pappa hade rest runt i
hela världen. Han arbe|tade för en läkarmission och jobba|de överallt där
han behövdes.
Sofia skulle börja sista året i grundskolan och nu skulle hon byta skola
igen, men för sista gången. Efter grundskolan skulle hon börja på
internat.
Att resa runt och hela tiden byta skola och aldrig kunna rota sig
någonstans var väldigt påfrest|ande och hon kände att hon inte klarade det
längre.
När hon var liten hade hennes mamma lämnat henne och hennes pappa. Han var
den enda hon hade i sitt liv och därför ha|de hon flyttat med honom
värld|en över. Men han tycktes i bry sig. Han brann för sitt jobb, att
hjälpa andra människor, men sin egen dotter brydde han sig inte om. Hon
hade sökt kärlek och bekräftelse från honom, men han hade inte gett henne
det.
Hon hade sökt det hos alla klass|kamrater hon haft under åren, men de hade
inte sett henne för den hon var. Antingen hade de inte brytt sig eller så
hade de försökt forma henne till en individ som passade dem.
Sofia var egentligen en positiv och öppen tjej, men livet hade format henne
till att bli en sluten person. I alla nya skolor hon börjat i hade hon mött
fientlighet. Ingen hade sett vem hon var. Hon hade byggt upp en mur omkring
sig och lät ingen komma innanför den. Hon berättade aldrig för någon vad
hon tyckte och tänkte utan behöll allt inom sig. Hon hade satt upp ett mål
för sitt liv och gjorde allt för att nå det.
Att börja i en ny skola skulle säk|ert inte förändra någonting. Hon hade
börjat vänja sig vid att vara ensam, att hon var an|norlunda, kanske dög
hon inte som den hon var. Ibland önskade hon att hon hade någon att prata
med, någon att anför|tro sig till och som förstod hen|ne, men hon vågade
inte. Hon trodde att hon inte dög.
Första dagen i den nya skolan gick hon med långa steg genom korri|doren och
tittade rakt fram. Hon såg de nyfikna blickarna men besvarade dem inte. Hon
såg inte vänligheten i deras blickar, bara fientlighet.
De försökte prata med henne, bli hennes vän och en dag brast muren. Hon
orkade inte längre hålla allt inom sig, det barra väl|de fram. Hon
berättade om alla år av ensamhet, om sveket från hennes föräldrar. De
lyssnade på henne och förstod. Hon hade trott att de bara skulle skratta åt
henne och håna henne. Men de förstod. De såg och accepter|ade henne för den
hon var.
För första gången i sitt liv mötte Sofia människor som tyckte om henne för
den hon var. I skolan fann hon den trygghet och vän|lighet hon alltid
sökt.
Hon bytte tankar och funderingar med sina nya vänner och de lyssnade på
henne. De accepterade att hon ville läsa, de försökte inte göra om henne.
Sofias stora intresse var matema|tik. Hon fann en slags trygghet i att
betrakta logiken som finns i matten, antingen vi förstår den eller ej. Den
finns där för evigt, oföränderlig. Sofia var en begåv|ing och hennes vänner
uppmun|trade och stöttade henne. Det fanns ingen avundsjuka i deras
uppmuntran, bara ren glädje för hennes skull.
Sofia hade trott innan hon började i den nya skolan att det inte skulle
förändra någon|ting. Hon var säker på att hon skulle möta samma förakt och
fientlighet som tidigare, att hon skulle förbli ensam. Det fanns inget ljus
i hennes tunnel, allt var bara mörkt. Det kändes som om hon stod i ett
fullsatts rum och skrek, men ingen hörde henne. Som om hon föll över
kanten, men ingen räddade henne. Men så hade det inte blivit. Hennes liv
hade tagit en ny, positiv vändning när hon börjat i den nya skolan.
Hon hade fått vänner som upp|skattade henne, och som stöttade henne i
medgång och motgång. De hade fyllt upp det tomrum som fanns i hennes
trasiga själ.
Men djupt, djupt inne fanns det fortfarande ett tomrum. En und|ran om
varför hennes föräldrar övergivit henne. Vännerna betydde mycket för henne
men hon visste att det lilla tomrummet som fanns djupt i henne bara kunde
uppfyllas av hennes föräldrar.
En dag fick Sofia ett besked som kastade omkull hennes nya liv.
Hennes pappa behövdes i en annan del av världen där ett krig härj|ade för
fullt. Som vanligt tog han för givet att Sofia skulle följa med. Han såg
inte att hon skapat sig ett nytt liv här, och han insåg inte att hon varje
sekund skulle befinna sig i fara om hon följde med.
Men hon behövde inte följa med honom. En av hennes nya vänners familj
erbjöd henne att bo hos dem och Sofia tackade tveklöst ja.
När hon berättade för sin pappa att hon inte tänkte följa med såg hon något
sorgset i hans blick.
Några dagar senare tog hon adjö av honom. Hon vis|ste att det kunde vara
sista gången hon såg honom, men hon visste också att han trots allt älskade
henne.
Några veckor senare satt hon på sin säng i sitt nya rum och funderade på de
föränd|ringar som skett i hennes liv det senaste året.
Sofia hade från att varit en trasig och ensam själ i behov av kärlek,
blivit en trygg och harmonisk människa.

Du använder dig av väl beprövade språkliga grepp och poetiska
formuleringar. Resultatet bli en lyckad, intressant och läsvärd novell.
Kvaliteten sjunker något mot slutet. Vändningen kunde ha beskrivits
utförligare och knutits an tydligare till novellens första del.

Mina Skolår

Mitt första skolår kommer jag ihåg med ett litet leende på läpparna.
Några veckor innan skolstarten samlades vi för inskolning. Jag hade haft
många oroliga tankar om skolan, för det var något nytt för mig och man är
alltid osäker inför det nya, vad det än är. Jag tänkte på alla som var så
mycket äldre mig, begreppet högstadium existerade inte i min alltmer
växande hjärna, det som oroade mig mest var alla ettor, tvåor och mest av
allt de fruktade treorna.

När man väl satt där så var det inte så farligt. Alla var lika oroliga som
jag. Lusten att leka var oemotståndlig så jag tog klivet upp ur tysnaden
och gick fram till en kille som hette Kristian, vi hade lekt några gånger
innan för vi bodde grannar.
Året fortsatte med lek, bråk, alfabetet, kuddkrig och mobbing. Då kan man
ju ställa frågan: Sexåringar som mobbar? Ja, vi mobbade faktiskt varandra
en hel del. Det var så här att den som kom sist till skolan av mig,
Kristian och Sebastian blev utfryst resten av dagen. och det blev en form
av mobbing i och med att jag och Kristian åkte tillsammans till skolan.
En dag hände det nått som jag aldrig kunnat vänta mig. Johans bror och hans
kompisar kom ner till vår lekplats och använde våra bänkar till
bänkbrottning! Vi var totalt chanslösa och då förstod jag att det finns en
högre makt än treorna.
Två år senare började jag trean, nu satte allvaret igång. Man var tvungen
att slåss för att klara sig.
Det pågick ständiga slagsmål mellan de olika gängen. Jag höll fortfarande
ihop med Sebastian och Kristian men nu sammarbetade vi istället för att
reta varandra. Jag hade även träffat en ny kompis men han var en väldigt
blyg pojke, hans namn var Johan Lundin.
Trean var en väldigt rolig tid. Man kände sig som ett lejon på savannen och
alla underlägsna djur var mina undersåtar och de fruktade oss. Men där
fanns ett djur som man själv fruktade nämligen människan. Människan var
alla fyror och uppåt. Man började även intressera sig för flickor, det hade
man nästan fruktat innan. Man hade hört allt skrock om tjejbacillerna och
deras hemska pussar. Man sa fortfarande att man avskydde pussarna fast
egentligen gillade man dem.
Hur som helst så fick nästan alla varsin tjej, hur man än såg ut (min tjej
hette Emma) Tiden gick och vi blev alltmer självsäkra, spydiga och coola.
På anslagstavlan hängde det som vanligt veckansmatsedel, en gammal lapp och
tiderna till snurran. Men denna gången hängde där en lapp och en
nybörjarkurs i trummor jag, Johan och Sebastian fastnade direkt för min
högsta önskan var få spela trummor med Alice Cooper. Vi anmälde oss till
kursen och vi gick dit och i samma ögonblick fick jag mitt livs chock! Där
utanför lokalen stod flera ungdomar och rökte, det var min första smak på
tonårslivet. Jag förstod senare att jag kommit till en fritidsgård och
ungdomarna som stod där och rökte var inte så mycket äldre än mig och jag
lovade mig själv att aldrig röka.
Man var två helt olika personer i skolan. På rasterna var man lejonet som
ägde skolgården och inne i klassrummet var man frökens lilla slav, förutom
när man hade Berit Berg då var man lejon igen.

Två år senare började man högstadiet och så blev man minst igen. Kristian
hade sedan ett år tillbaka flyttat till Nybro. Men nu hade Tingsrydsborna
kommit in i våra liv och det betyde bara en sak: nya tjejer och nya
kompisar. Nu var jag inte lejonet längre, jag var huvudet mindre än alla
andra, nu såg jag mig själv som en svag gazell. Men jag led inte så mycket
jag var ändå respekterad av lärare, tjejer och kompisar och det var det som
betydde nått för mig. Jag fick en ny tjej och en ny kompis och livet lekte.

Nu går jag i nian och är äldst igen. Jag ser inte mig själv som nått djur
utan som en vanlig människa och snart blir jag minst igen och kampen om
överlevnad startar om på nytt.

Jättehärligt, Nicke! Liknelser är effektiva, inte minst i krönikor: Att
du ständigt återkommer till lejonet på savannen och kampen för livet ger
din krönika en proffsig touch. Dina beskrivningar är målande och din ton
skämtsam. En del språkfel ”förfular”.

Mina skolår

Det var den 18/8-94 och det var dagen innan jag skulle börja i skolan. Att
börja i skolan känndes kult och spännande. För drygt en vecka sedan så hade
jag mamma och min storasyster Madeleine varit på stan för att handla nya
väskor, bänkpapper, kläder etc. Den 18 augusti blev en väldigt lång dag
känndes det som iallafall. Det regnade ute och det fanns ingenting att
göra, så jag bestämde mig för att spela tvspel. Vid detta spel satt jag
enda tills jag skulle gå och lägga mig.
– Markus det är dags att stiga upp nu, sa mamm med en lugn stämma.
– Är det skola nu?, undrade en trött Markus.
– Ja Idag är det äntligen skola, sa mamma glatt.
I och med dom orden så studsade jag upp ur sängen, rusade raka vägen in i
köket där frukosten redan stod framme. Jag åt ett par mackor tillsammans
med ett glas oboy. Efter frukosten så gick jag in på toaletten för att
borsta tänderna, för att sen gå och klä på mig. Efter alla dessa
morgonsysslor så började klockan att närma sig halvåtta och det var dags
att gå. Jag anlände till skolgården ca: kvart i åtta och jag gick raka
vägen in i den stora byggnaden. Jag gick med nervösa steg fram längs den
långa smala korridoren, när jag gått en bit så möttes jag utav en medellång
kvinna i 40årsåldern.
– Hej, sa hon.
– Hej, svarade jag med darrig röst.
– Det är jag som är Anna-Karin och är lärare för den nya ettan, sa hon och
sträckte fram handen.
– Jag heter Markus och ska börja i ettan, sa jag med en säkrare stämma.
– Men då ska ju du gå i min klass, sa en glad fröken.
– Jo jag antar det, svarade jag säkert och följde med kvinnan. Jag riktigt
kännde mig välkommen. Fröken visade mig vägen till klassrummet och vilken
bänk jag skulle sitta vid, det visade sig att jag skulle sitta bredvid en
kille som heter David. Att få gå in där i klassrummet och hänga väskan på
kroken är defenitivt mitt starkaste minne från min skoltid.

När alla barn hade kommit så fick man presentera sig samtidigt som fröken
delade ut pennor och sudd. Jag visste inte då att jag nio år senare skulle
sitta bredvid samma kompisar plus en del nya. Nu när jag nio år senare när
jag sitter med pennan i ”högsta hugg” och kämpar för att få ihop
tillräckligt med poäng till det slutliga gymnasie valet så skulle jag vilja
summera min skoltid. Det jag kommer fram till är att lågstadiet var den
absolut roligaste tiden. Det var början på något stort.

Mellanstadiet var inte alls så roligt, men det var lärorikt. Jag skulle
vilja säga att mellanstadiet var en transportsträcka med många hinder, en
transportsträcka till nåt som skulle visa sig vara slutet på ett stort,
trevligt men framförallt tufft äventyr. Transportsträckan gick och gick och
stannade efter ett tag på en hållplats som kallas högstadiet.

Högstadiet börjar med klass sju, en årskurs full med nya äventyr, det är då
jakten på betygen startar. För min del så gick sjuan relativt bra, jag
ångrar nu att jag inte tog vara på all tid till studiehjälp som man blivit
erbjuden. När jag sen började i klass åtta och man skulle få sitt betyg den
hösten närmare bestämt när terminen var slut. Mina betyg var fullt godkända
och jag gick in i vårterminen med fulla hopp om att jag skulle höja mina
betyg. Jakten fortsatte men för mig så verkade jag ha ramlat ner i egen
grop. Mina betyg blev sämre och jag sade till mig själv när jag stod med
vårterminens betyg i min hand att när nian kommer så är det all tid till
skolan, så blev det. Nian började den 19/8-2002 och redan då var jag
skärpt. Hösterminen gick fort, väldigt fort men mina betyg höjdes. Nu
sitter jag här mitt i jakten på mitt slutbetyg och allt flyter på. Det
mesta känns bra och jag har snart kommit i mål på ett av mitt livs största
äventyr ”Skolan”.

Mina skolår
Skolan var främst av allt lärorik fram till 8:an. Man gick på den för att
få kunskap om olika saker. Man lärde sig nödvändiga saker, som
multiplicationstabellen eller kort om världens religioner.
Skolan var också ingen krävande plats att vistas i. Man gjorde så gott man
kunde och tyckte att det var roligt.
Under lågstadiet lärde man sig enklare saker som att läsa, räkna eller
skriva. På mellanstadiet lärde man sig mer avancerade räknesätt. Grammatik
och (bekantskap med) det nya språket engelska. När man kom upp i högstadiet
startade en mer krävande skola, då man inte fortsatte lika mycket för
kunskapen, utan för betygen.
Fast innan jag börjar med betygen ska jag berätta om mina första år i
skolan. Det började i slutet av dagis. I ens värld existerade bara
familjen, släktingarna, vännerna och kompisarna på dagis.
Nässjö var en storstad på den tiden och man var aldrig långt hemifrån.
Man var så liten att man inte förstod vad skolan va. Ändå låg mitt dagis
knappt 100 meter från min framtida skola. Man stötte bara ihop med den då
man hade gympa i denns gymnastiksal eller när man tittade på alla
skolavslutande elever på väg till kyrkan genom ett stängsel på en
fotbollsplan. Den sommaren man fick reda på att man själv skulle börja i
den okända byggnaden kom oväntad.
Som tur var följde de flesta kompisarna med (man visste inte hur gamla alla
var). När man började följde föräldrarna med och jag kommer ihåg att vi
fick glass första dagen och hälsade på de nya fröknarna.
Man trivdes någorlunda och de äldre eleverna var sjysta mot en.
De första dagarna var roliga och man lekte mest. Då och då lärde man sig
ännu en bokstav eller fick in att 1+1 var 2.
Det första året kommer jag inte ihåg så mycket från. Den årskursen kallades
för nollan eller mini-ettan. Sedan började man i första klass och massor av
gamla kompisar som var ett år yngre började skolan. Man kände nu lärarna
och några äldre elever.
Nu började man även ha bild och efter skolan gick man på fritids till
föräldrarna hämtade upp en.
I tvåan blev det lite svårare och lärarna lärde ut mer och mer. Man var nu
inne i skolan och det ingick i livet.
När man började i trean så var man van och visste mer än alla de yngre. Man
kände sig nog lite större och var mer med kompisar i sin egen årskurs.
Nu började man även med engelska. Det var spännande att lära sig nya ord i
ett annat språk och vi började med att se enklare filmer.
En del fick även (om de ville) lära sig att spela blockflöjt. Det gjorde
jag och tyckte det var roligt.
Jag tror det var nu man började smått med historia och att forska om djur
och växter.
Sedan började mellanstadiet. Nu började lite svårare, jobbigare och
tråkigare skola. Nu i nian tycker man inte att det var något svårt.
Man fick räkna svårare multiplicationer, divitioner, uträkningar, grammatik
och även lite jobbigare engelska.
I fyran började det lite det svåra och i femman blev det jobbigare.
Man kände sig äldre och fruktade den dag man skulle bli tvungen att lämna
skolan till högstadieskolan.
När man började i sexan fick man börja ännu ett språk. Man kunde välja
mellan tyska, franska och spanska. Jag valde tyska. Nu fick man gå till min
framtida skola för att läsa det. Innan hade vi haft ett klassrum som vi
lärt oss allt i men i den nya skolan hade man olika ämnen i olika
klassrum.
Tyskan var rolig i början och man tyckte man kunde mycket.
Man var äldst i skolan och skulle snart var yngst i en ny.
När sexan slutade blev jag livrädd för den nya. Trots att jag kände och t
om hade gått i samma klass som en del äldre elever där var jag ändå lite
vemodig.
När jag började där hade jag kvar de flesta från min gamla klass plus ett
tiotal till från andra klasser och skolor. Man var nog blyg i början men nu
i slutet på nian känner jag alla.
Högstadiet erbjöd många förändringar. Olika klassrum, annorlunda scheman,
mentorsgrupper och framför allt en rad nya ämnen. Vi hade nya lärare men
jag var van vid lärarbyten efter en hel rad olika lärare de senare åren.
Vi fick bra lärare i de flesta ämnen och jag fick en bra mentor och vi i
klassen fick två bra instruktörer.
Fast nu skulle man visst få betyg vilket var en helt ny upplevelse.
Eleven skriver: ”Här hann jag inte mer med renskrivningen. Se kladd”, men
jag finner inte kladden

Mina Skolår

Det första skolåret för mig kommer jag knappt ihåg. De saker som jag kommer
ihåg är att jag var väldigt nervös och att jag nästan vägrade. Men man
måste ju gå skolan så jag gick dit och redan efter första dan älskade jag
skolan.

Ett minne jag har var en av mina lärare. Han var speciell och rolig för att
han berrättade saker för oss att han t.ex. hade varit lärare i miami och då
det var – 4ºC ute fick dom stanna hemma från skolan. Men om man tänker
efter är väll det inte så intressant men det var det väll då och det är
därför jag kommer ihåg det.

Jag gillade skolan ända fram till årskurs fem då vart man less skolan och
vi hade en tråkig lärare som kanske bidrog ganska mycket. Men det ändrades
på högstadiet.

Då man började på högstadiet var också en ganska pirrig grej fastän jag
kände de flesta på högstadiet. Jag kommer ihåg i sexan då man längtade och
längtade till att få gå på ”rosen”, och tänk nu fick man det. Det var som
att då man började på högstadiet kom känslan tillbaka som man hade i
lågstadiet. Allting förändrades man fick nya tider, nya lärare, nya
klassrum men framför allt: en ny klass. Även det här med ”håltider” vart
nytt eftersom vi inte haft det på mellanstadiet.

På slutet av åttan och i början av nian vart det tråkigt som det vart i
femman, man hade vant sig. Men det kommer väll att ändras nu igen då man
börjar gymnasiet. Jag längtar till gymnasiet men det känns konstigt att man
ska börja gymnasiet, tiden har sprungit iväg.

Min bästa och roligaste tid var ändå lågstadiet. Man hade mycket
friluftsdagar, gjorde roliga saker hela tiden och man hade korta skoldagar.
Så det var min bästa och roliga tid. Men det är inte säkert det kommer vara
det förevigt, saker förändras.

Att byta skola // byta klass

Solstrålarna lös in igenom mitt fönster. Jag låg i min säng och drömde mig
bort. Klockan var runt 12 tiden och jag hade sovit ovanligt länge denna
lördag morgon. Plötsligt kommer mamma inspringande på mitt rum. Hon frågade
om jag skulle följa med ner till Gärdet och titta på när min lille-bror
spelade innebandy. En utan hans fem matcher var redan spelade och mamma
hade bara åkt hem för att hämta mig. Snälla Sofia följ med, Viktor är
faktiskt alltid med och tittar på dig när du spelar. Desutom har dom en
väldigt söt domare. Efter en stunds övertalning gick jag med på att följa
med henne. Jag har nog aldrig gjort mig iordning så snabbt innan. Jag satte
mig i bilen helt osminkad och i mina gamla träningsbyxor och en bege tröja.
Håret stog åt alla möjliga håll. Det såg nästan ut som att jag hade kört
runt med en elvisp i det, men som tur var hittade jag en borste i
handsfacket.
Framme på Gärdet:
Jag öppnade dörren in till hallen, jag gick rätt över planen bort till
pappa som förberädde sekritariatet inför nästa match som skulle börja om
bara några minuter.
Pappa frågade om inte jag kunde ta hans plats en stund för att han tyckte
inte att det var så roligt. Eftersom att jag tyckte att det var betydligt
roligare så ställde jag upp.
Båda lagen kom in på planen och det så kom dommaren. Mitt hjärta slog en
volt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var Jesper. Han som
alla visste vem det var och han som var så fruktansvärt snygg!
Jag kunde inte sluta le. Han tittade på mig och jag kände att jag blev varm
i hela kroppen. Jesper var en sådan kille som man bara inte fick bli kär i.
Han var en sådan kille som alla trodde att dom visste så mycket om men
igentligen visste man ingenting, men han var så snygg! Jag har ingen aning
om vad det blev i den matchen och ska jag vara riktigt ärlig så vet jag
inte äns vilka lag det var som spelade. Efter matchen så kom han fram till
mig och han log så där gulligt med hela ansiktet. Min mungipor var nog uppe
vid öronen vid det här laget. Vi stod faktiskt där en stund och pratade och
sedan frågade han: -Jaa du… nu börjar ju skolan snart igen. Fan att
sommarlovet ska gå så snabbt. Ska du börja gymnasiet i år då? sa han och
flinade lite.
Jag svarade lite tyst: Ja… ja det stämmer och vi börjar ju nu på måndag.
Han frågade vilken skola jag skulle gå på och det visade sig att vi skulle
gå på samma skola.
Måndag morgon:
Jag satt där vid bänken i sal 22. Jag hade gått upp jätte tidigt den
morgonen för att sminka mig och göra mig iordning. Jag måste erkänna att
jag blev riktigt nöjd för en gångskull. Jag hade mina nya slitna LEE jeans
på mig och mitt rosa spetsiga linne. håret var tjusigt uppsatt och jag hade
en korkskruv framhängande i ansiktet. Det första jag kom in i klassrummet
på morgonen känndes det jätte bra. Vi hade ingen sådan riktigt bitch som
slänger ur sig spydiga kommentarer så fort man öppnar mun|nen och inga
direkta ”töntar” om man nu får säga så. Klassen i sig var ganska neutral
och redan efter första dagen hade jag skaffat mig två riktigt bra kompisar.
Felicia och Gunilla. På tisdagen började vi med lektioner som vanligt.
Första lektionen var svenska. Felisia, jag och Gunilla hade satt oss längst
bak i klassrummet och om jag ska vara ärlig så jobbade vi ingenting. Vi
satt där bak och pratade och skrattade. Jag hade aldrig änns kunnat drömma
om att det skulle vara så roligt att gå på gymnasiet.
Timmarna gick och vi fick matrast. Det var då det hände, på det mest
konstiga stället. Jag var på väg bort till toaletterna. När jag gick runt
hörnet så gick jag rätt in i någon.
-Oj förlåt sa jag lite generat och lyfte blicken imot personens ansikte.
Där stod Jonas.
-Ingen fara, svarade han och log. Trevlig som han var började han prata
med mig och han frågade mig hur jag tyckte att det var på gymnasiet och
eftersom han gick sitt sista år där så kunde jag inte ställa samma fråga
tillbaka. Vi hade säkert stått och pratat i 10 min nu och jag hade helt och
hållet glömt bort att jag var kissenödig. Vi spats|erade nu omkring på
skolan och gick in i matsalen. Han och en kompis till honom slog sig ner
vid mina kompisar. Vi satt där och pratade en lång stund. Efter att vi hade
ätit bad han mig följa med honom bort till Kaféterian. Vi gick långsamt
bortåt och eftersom att inte jag visste vart Kaféterian låg följde jag
efter honom. Men vi kom aldrig så långt utan vi hamnade ute i solen på en
kulle bakom skolan. Där satt bara han och jag och pratade. Jag hade en och
enhalv timma kvar på rasten. Jag la mig ner i gräset och tittade upp mot
solen. Där låg jag med en helt främmande men väldigt snygg kille brevid
mig. En kille som jag bara hade hört en massa skvaller om. Saker som jag
inte äns visste var sanna. Tex det där med att han hade misshandlat en
kille och alla tjejer som jag hade hört att han hade sårat. Men ändå
känndes det både tryggt och mysigt att ligga där bredvid honom, men jag
kände att jag ville veta om rykterna var sanna. Ända sättet att få reda på
det var ju faktiskt genom att fråga. Precis när jag skulle öppna munnen och
fråga honom sa han:
– Vill du följa med mig på bio i helgen? Jag kände hur glädjen spred sig i
mig och det riktigt bubblade i hela kroppen.
– Självklart svarade jag och kände hur röd jag blev i ansiktet.
Han lutade sig fram och kysste mig. Fjärilarna dansade i magen på mig och
jag hade aldrig kännt mig sådan innan. Jag var så lycklig!
Ett halvår senare:
Allting var fortfarande lika perfekt som första dagen i skolan. Jag och
Jesper är fortfarande tillsammans och det hade vi varit länge nu.
När jag berättade om allt skvaller jag hade hört om honom började han bara
skratta lite och sa:
– Tror du värkligen att jag skulle göra något sådant. Det kan jag lova dig
att jag inte har gjort!
Och nu i efterhand skämms jag nästan för att jag trodde på allt skvaller.
Jag har också insett att gymasiet värkligen inte är någonting att vara rädd
för. Det är faktiskt ingen större skildnad imot nian. Förutom att man
träffade mycket nya mäniskor. Jag måste faktiskt erkänna att skolan är
rolig!

Uppsats: C / ATT BYTA SKOLA OCH KLASS

Jag var jätte nervös när jag skulle byta skola och klass.
Allt kändes så främmande, så långt bort.
Det var inte lätt att lämna allt där man kände sig hemma. Där visste jag
var alla var för några. Men nu skulle jag få en ny chans att komma ikapp.
Skaffa nya vänner.
Jag kände mig rädd men ändå hoppfull.

Första dagen var efter jul. Jag hade stålsatt mig i två veckor nästan.
ny sida
Det var en pirrig känsla att gå uppför trappan mot dörren.
Hjärtat slog snabbare och snabbare. Jag visste vilket klassrum jag skulle
till eftersom jag hälsat på i höstas.
Jag satte mig på samma plats som då.
Alla vände sig om för att titta på mig. Mina andetag dundrade i öronen, jag
var väldigt nervös i hopp om att allt skulle gå bra.

Då kom läraren in i klass|rummet. Det var en svenska lektion.
Hon presenterade mig för klassen och alla vände sig om igen.
Några log andra tittade bara. Jag log lite nervöst tillbaka.

Lektionen började lite smått med någon enkel uppgift. Vi delade in i
grupper.
Jag blev lättad över att hamna med någon jag kände lite smått. Vi var fyra
i min grupp.
Uppgiften löste vi snabbt.
Jag satt mest tyst och studerade de andra och tänkte på vilka typer dom
var. Inte alls som dom i min förra klass, dom var stökiga och brydde sig
inte om att arbeta på lektionerna.
I den här klassen var alla lugna och jobbade flitigt, än så länge
iallafall.

När lunchen kom gick vi till matsalen.
Tjejerna jag gick med var väldigt snälla och trevliga. Det var inte
världens godaste maträtt, soppa, jag åt bara någon macka och ett glas
vatten.
Vi satte oss vid ett runt bord i hörnet. Då började alla fråga mig en massa
saker, en del var roligt att prata om, andra saker svårare.
ny sida
Sen berättade någon vad hon gjort under jullovet och alla började prata i
mun på varann. Det var jätte kul.

Alla andra lektioner fortsatte likadant. Lärarna presenterade sig för mig
och förklarade vilken bra klass jag hamnat i.
– Jag vet! sa jag och log.
Efter att läraren gått böjde sig alla fram och förklarade vilka lärare som
gjorde så, eller var så. Tills vi blev tillsagda.

Efter sista lektionen gick vi ner till skåpen, då kom min
klass|föreståndare och drog mig lite avsides och frågade hur allt var och
om jag trivdes, vilket jag gjorde.
Sen tog jag på mig och sa hejdå till alla.
Till min stora förvåning så kramade tjejerna i denna klassen varandra när
dom sa hejdå. Det hände även mig, och det värmde mycket.
När jag gick hem var jag väldigt glad över min nya klass. Jag kände mig
väldigt entusi|astisk för att gå till skolan nästa dag. Inte alls som förut
i min gamla skola där jag ofta var ”sjuk” eftersom jag kände att det inte
var någon mening med att gå till skolan, ibland var jag t.o.m rädd att gå.
Nu kände jag mig som om jag var på ett lotteri och att jag vunnit högsta
vinsten.

Nästa dag, och dagen efter var jag lika glad. Sedan visade även jag mina
bästa sidor. Jag pratade mycket under lektionerna, jag hade nog inte
riktigt vant mig vid den tysta arbetsmiljön, som tur va var jag inte ensam
om att
sidbyte
pratade på lektionerna.

Nu ett år senare känner jag mig mer hemma här än jag någonsin kunnat göra i
min gamla skola.
Jag ser mina gamla klass|”kompisar” ibland, jag hejar aldrig. Ibland tycker
jag synd om dom, att dom inte fattar hur dom förstör sina liv.
Jag trivs jättebra här.

Slut!

skriven på dator. Eleven har använt marginalutjämningsfunktionen, så det
går inte att avgöra om det är dubbla mellanslag gjorda någonstans

Ja va sju år nar jag började skolan. Och första dagen så va allas föräldrar
med sina barn i skolan mamma och pappa. Jag fick sitta jämte Susanna.
Skolan hette Jonsboskolan jag kommer ihåg att våran fröken hette Annika
Johansson och Elisabeth hon va snäll hon.
Det va lite kul att vara så liten för när man gick till matsalen som låg
100 m bort så gick alla i ett led två, två jag gick oftast med Johan. Men
när vi kom till mat salen så fick alla ettor gå före i matkön det va
roligt. En dag så va pappa i min klass och hälsade på då spelade vi bandy
på rasten. Sen kom 2 ja då hade vi ännu Annika som lärare hon va sträng vi
gick i F-huset och jag kommer ihåg att jag va rädd för dom äldre till 2. Nu
är det 3 då fick vi en nu i våran klass. det va en tjej hon heter Malin
Jonnesson. Jag minns att vi byggde hus av skokartonger det va kul. Då gick
vi i Pavelgångarna. Elisabeth hjälpte mig och Marianne mycket med svenska,
engelska och matte. I våran klass hade alla hockeybilder som vi bytte med
varandra. Sen spelade vi bandy och jag var målvakt, Conny med. Vi kunde
köra matcher till 100. 4 Då bytte vi lärare som tur va. Vi hade ju haft en
fröken men nu blev det en magister som hette Ivar Svensson han var också
sträng så det blev inte bättre fast Elisabeth va ju kvar så det blev lite
bättre. Och då fick vi också en ny i klassen det va en kille som heter
Roland Svensson han såg tuff ut och hade färgat håret blå gult som Sveriges
flaga i håret. Första rasten då den dagen Roland hade kommit till vår klass
så blev det slagsmål mellan Conny och Roland och då tänkte jag att det
kommer nog att bli många slagsmål mellan dom. När jag började 4 så kändes
det enkelt men det va det inte bara i början. Vi hade mer läxor än trean,
längre dagar. Vi fick också bytta hus till H-huset som är det största huset
på Jonsbo. H-huset har 3 våningar min våran klass var på den mellersta. 5
Då hade vi våran magister Ivar. Det året fick vi ha hemkunskap uppe på den
stora skolan Ekehöjd det va spännande att vara på den skolan med. När jag
gick i 5 så hade Jonsbo ordnat en film vecka så man fick välja 3 filmer som
man fick kolla på jag kommer inte ihåg vilka jag valde. 6 Då fick våran
klass flytta upp till Ekehöjd. Jag tyckte nog att de va lite pirigt först
men sen blev det lugnt. Vi fick nya lärare Katrin Olsson och Ann-Marie
Godberger jag hade en extra lärare som hette Lisa-Maria hon hade jag i
engelska och i matte och lite i svenska ibland. Första dagen så bjöd dom på
glass och godis. Dom var helt ok kan man säga. Vi hade mer läxor och mer
prov än vi någon sin hade haft. I vårat klassrum hade i guld fiskar dom var
coola. Vi åt i en annan matsal en innan och hade andra lektionssalar vi
hade fått välja ett b-språk jag valde engelska. Sen så var det ju 7 också.
Jag minns det va då Felicia till vår klass hon kom från Stenbo. Vi bytte
lärare ingen. Ann-Marie blev klassföreståndare tillsammans med Lisa-Maria.
Jag var i en liten grupp i engelska. Och i matten tror jag att jag va. Nu
är det 8. Då va jag 14 år. Det är nog det svåraste läsåret tycker jag. För
det va mycket prov och allt skulle vara inne direkt kändes det som jag
minns att jag tycker att engelskan var svårast i 8. I åttan så får man ju
betyg men dom va ju inte värdens bästa. Jag satt ofta i kafeterian i skolan
med en påse godis fast det har jag ju på lektionerna också för det mesta.
Nu är det 9. Det är då man får kämpa för betygena. Halt händer så fort.
Först ska man välja vad man ska gå för något gymnasium, nationellaprov, ett
stort länder arbete och en massa prov. Det är vad nian går ut på kan man
säga. Nu är det bara att vänta tills gymnasiet. Jag hoppas att jag kommer
in på Hotel, Restaurang. För jag ska bli Kock.

G En bra skriven berättelse Johnny, skriven med känsla och
inlevelse. Lite slarv med talspråk bara. Annars bra! /AL

Mina skolår:

1994 började jag 1: an, men jag var speciell eftersom jag var ett år yngre.
Det gjorde inte så mycket tyckte många för det var inte så stor skillnad
mellan mig och mina nya kompisar.
Jag började 1: an ett år tidigare eftersom jag inte gick i lekis. Min
mamma ville att jag skulle börja ett år tidigare men varför har jag
fortfarande ingen aning om.

Första dagen: Jag vaknade upp den morgonen och var väldigt nervös, men
samtidigt väldigt nyfiken. Hela familjen satt och åt frukost eftersom det
var första dagen för oss alla. Min Mamma, pappa och självklart min bror
(storebror), som skulle börja 2: an.
Det året var det mest händelserika året i mitt liv, min Lillebror som
3 mån senare blev född, (29 mars). Jag som började mina långa, svåra och
roliga år i skolan.

Det andra året var en av de bästa åren i mitt liv. Man var inte längre
nervös att börja skolan man var snarare glad. Vilken längtan jag hade den
veckan innan skolan skulle börja!
Min bästa kompis och hans mamma kom och plingade på dörren. Det hade
jag längtat efter hela morgonen för jag visste att då skulle vi äntligen
vara på väg till skolan.
Årskurs tre: Vi hade alla blivit lite äldre och jag kände att jag äntligen
var på väg nånstans.
Det året skulle vi få träffa våran nya lärare som vi skulle ha de
resterande åren i mellanstadiet. Hon hette Eva Wästmark och verkade vara en
trevlig dam.
Det kommande året med Eva hände det inte så mycket. Vi hade det bra,
gjorde våra utflykter, gjorde våra uppgifter vi skulle göra det var ett
lugnt år i mina ögon.

Årskurs fem: Det var det jobbigaste året hittils. Jag och min lärare Eva
hade haft våra konflikter, och jag visste att det inte var jag när vi
bråkade. Men livet gick vidare.
Vi hade de första nationella proven det året. Jag tänkte inte så
mycket på det, eftersom det inte kändes så viktigt för mig. Jag såg det som
vilket annat, vanligt prov som helst.
Tre veckor senare: hade jag gjort alla proven och årets första
utvecklings|samtal hade kommit. Huvudämnet var nationella proven. Jag och
min pappa vandrade till skolan för att ha mitt utvecklingsamtal.
Det hade gått bra för mig jag hade över medel på allt förutom på en
uppgift vad kommer jag inte ihåg.

Årskurs sex: Det första vi fick hör när vi kom till skolan var att nu är ni
störst ni måste vara förebilder för alla andra elever i skolan. Det året
flöt förbi ett lugnt år där allt kändes bra och harmoniskt.
Så kom vi till skolvalet. Det var inte så svårt som jag trodde. Jag
visste vart jag ville gå och det var Dalvik, men det var nära att jag inte
kom in. Jag hade kommit på reservplats 33.
Några dagar senare fick vi ett till brev och det var från
Dalvikskolan. Jag hade komit in en glad dag för mig.

Årskurs 7: Det kändes som att börja 1: an igen man var återigen nyfiken,
nervös och rädd. Vi hade åkt dit några månade tidigare för att titta på hur
skolan såg ut. Skolan kändes enorm jag hade aldrig sätt nån större skola
innan kändes det som, men som idag känns som en liten skola.
Det kändes konstigt att återigen vara minst i skolan. Vi hade gått
från att vara störst till minst på ett snabbt ögonblick. Men det kändes bra
ändå jag hade min bror och hans kompisar som jag kände väldigt bra. Några
kände jag nästan lika bra som min bror, kanske bättre. Det kändes tryggt.

Årskurs 8: Nu var vi medelstora i Dalvikskolan. Man skulle vara en förebild
för sjuorna och samtidigt ta till sig från niorna.
Den här terminen skulle vi få våra första betyg, det kändes
förvånasvärt bra. Jag trodde att jag skulle vara väldigt nervös, men det
var jag inte.

Årskurs 9 Sista året! Störst i skolan igen, ingen speciell känsla det
kändes som vanligt. Livet rullade på ända tills man skulle börja tänka på
vilken skola man skulle välja. En av de svåraste frågorna jag har fått
hittils. Det var två allternativ, det ena var Engelska öster, och det andra
Johansfors gymnasium. Det var svårt att välja. Det var att välja mellan att
åka långt till eng öster, eller att gå i Johansfors och inte få den
engelska jag vill ha, men efter en tid när jag hade åkt till Öster för att
titta på hur skolan var kändes det för långt. Det tog 1.30 h.
Jag orkar knappt gå upp nu och ta mig till Dalvik, så det blev till
ett självklart val att välja Johansfors gym.
Men som om det inte var nog så skulle vi också ha nationella proven.
Och det är det jag sitter och skriver nu, hoppas det går bra för mig.

Mina största frågor nu är enkel men omöjlig att svara på.
Jag undrar helt enkelt hur mitt liv skulle se ut, om jag inte skulle ha
börjat ett år tidigare? Hur skulle jag var som person; skulle jag vara en
sämre eller bättre person, eller skulle jag inte känna nån skillnad? Vilka
kompisar skulle jag ha och hur skulle de vara.