Mina skolår
Efter att jag själv nu har gått i nästan nio lång år och därmed nästintill
avslutat det kapitel i mitt liv vi kallar grundskolan, tänker jag berätta
vad jag varit med om. När jag tänkt efter och reflekterat över mina år i
skolan kommer jag fram till att de både bjuder på fröjder och besvikelser.
Den händelse som jag på rak arm kommer på och framför allt har starka minen
om är min allra första skoldag.
Jag mins det fortförande som om det var igår. Alla nya intryck och kompisar
som den dagen förde med sig.
Jag stod där på trappen, jag mina två äldre syskon och våran nyfödda
lillebror var också med. Precis som varje år placerade mamma oss framför
huset och förevigade stunden med ett kort. I flera veckor hade jag laddat,
efter att varje år fått stå kvar på trappen var det äntligen min tur att få
följa med. Jag var nyklipp med färg i håret och mamma hade köpt oss var sin
ny dress, så att vi likna tre stycken trillingar ur någon mycket gammal
film. De jag var mest stålt över var ändå min alldeles nya, grönblänkande
ryggsäck. En alldeles egen ryggsäck, jag mins känslan än idag.
Plötsligt kände jag hur en stor klump bildades i magen på mig. Ivrig och
spänd tog jag mina första steg in på den gigantiska skolgården. Jag mins
hur alla stora barn hälsade på varandra och sprang runt vid sandlådan.
Mamma visa mig vägen fram till en stor glunga barn som stod utan|för en
dörr med skylten 1B, vi gick in. Precis innanför dörren stod ytterligare en
glunga barn, jag mins hur hjärtat hoppa i bröstet på mig. ”Är det de här
läskiga barnen jag ska gå med”, tänkte jag för mig själv. Alla stod där
bakom bena vid sina föräldrar, känslan av iver och spänning eka nästan mot
väggarna i det lilla grupprummet.
Slutligen kom hon, en lång äldre tant med rutiga byxor och en pärm under
armen. Medan hon rätta till glasögonen på näsan fylldes salen av
viskningar. ”Det är fröken, det är hon som ska vara eran fröken”, hördes
genom mullret. ”Hej och välkommna, det är jag som är Birgit”, sa plötsligt
den okända tanten. Hon berättade att hon skulle vara våran lärarina för de
tre närmsta åren och därefter allt vad vi skulle göra tillsammans.
Jag mins tydligt hur alla barnen blygsamt presenterade sig, min allra
första namnskylt och vår första rast tillsammans. Särskilt den där
namnskylten väcker klara minen. Stora, fylliga bokstäver sväva över en
himel med blåa flygplan. Det var den finaste och mest speciella namnskylt
jag någonsin sett.
Skolstarten var en härlig tid. Det var då jag för första gången träffa
egna, riktiga kompisar. Det var också för första gången jag hade någonting
bara för mig själv, något eget. I skolan fanns inga jobbiga syskon eller
störande föräldrar, bara jag och mina kompisar. Där upplevde vi både
sorgsna tider men fram för allt härliga dagar med vänskap och gemenskap.
Åren gick och allt eftersom vi växte ändrades skoldagen. Man blev större,
fick mer respekt och lärde sig mer och mer. Till sist kom den dagen då vi
skulle börja i mellanstadiet.
När man kommit så långt att man börja i mellanstadiet då var man stor,
väldigt stor. Ja, vi var nästan störst på skolan. Vi hade nyligen fått en
ny fröken och snart skulle vi även börja att läsa ett främmande språk. Vi
skulle till och med snart lämna den skola vi nu gått till i nästan sex år.
Jag mins än idag hur roligt vi hade det, jag och gänget. Mina kompisar och
jag vi var tajtare än tajts och inget eller ingen kunde stoppa oss. Vi
spela bandy eller latja kula i gropen på rasterna. Vi var helt klart ett
respekterat gäng på skolan. Till hösten i sexan börja vi med vårat helt nya
och outforskade språk. En enkel match tänkte jag, något jag senare fick
bekräftat att de inte var. För första gången under våran sex år långa
skoltid var klassen splittrad. Visst var det ovant, men de var bara ett
smakprov av hur högstadiet skulle bli. Framför allt har jag nu starka
minnen av slutet på den långa vistelsen i mellanstadiet. Det var oro i
luften redan en månad innan avslutningen. ”Skulle klassen splittras”, ”är
högstadiet så hemskt som alla säger”, var tankar som spöka i klassen. Ett
starkt och dessutom ganska hemskt minne jag har kommer från en repetition
inför avslutningen av sexan och mellanstadiet. Under sången ”Den
blomstertid nu kommer”, börja flera av tjejerna i klassen att stor|gråta
och repetitionen var tvungen att avslutas.
Så var den stora dagen äntligen där, för sista gången i mitt inte allt för
långa liv skulle ja nu gå den lilla stigen ner till skolan. Alla var
uppklädda och det var en sorgsen stämning över hela klassen. Vi sjöng, åt
tårta och tog farväl av varandra. Jag blev sjäv utsädd att ge fröken vår
avskeds|present. Inte äns min tuffa kind var torr efter de avskedet.
Mellanstadiet var nu över och även om det låter som en sorgsen tid var det
inte de. För första gången blev man här kär, man börja idrotta och man
lärde känna andra kompisar från andra skolor. Även i fall skolan blev
svårare var det aldrig särskilt jobbigt.
Hur skulle nu högstadiet vara, skulle det vara så hemskt som alla sa eller
var det bara ryckten Från att ha varit störst och mest respekterad blev man
nu minst Till en början gick allt bra, jag träffa nya kompisar, hamna i en
trevlig klass och allt verka bara bra. För första gången fick man nu ta
eget ansvar för sin inlärning samtidigt som svårighetsgraden ökade
avsevärt. Trots detta kändes ändå allt bara bra, för ett par veckor. Efter
någon månad när man börjat tröttna på alla nya saker och smält alla nya
intryck var det inte så himla bra. Skolan visa nu upp sitt rätta ansikte. I
lokalerna hängde tapeterna lösa och väggarna var fulla med hål. Det var
klotter och äckel över allt samtidigt som undervisningen tog knäcken på
en.
När jag nu sitter här och tänker tillbaka på min skol tid förstår man var
det är fel. Vissa saker finner man ytterst märkvärda. Exempelvis borde man
i dagens moderna och it-baserade samhälle ha i skolans högre klasser
fungerande datorer. Dessutom ska väll en skola ha samma krav på lokalerna
som vilken annan arbetsplats som helst. Hål i väggar och tak, är det
verkligen så vi vill ha det. Jag hoppas verkligen att kurvan inte
fortsätter och att det blir bättre på gymnasiet. Mitt råd är att sattsa mer
pengar på skolans högre klasser. De lägre klasserna klarar sig på de de
redan har. Miljöer som dessa gör en skoltrött. Vi hade inte särskilt bra
miljöer i lågstadiet heller, men det gjorde inget. Tro mig lyd mitt råd,
jag har varit med om det själv.
