Att byta skola/klass
Kinna är 16 år och går i 9:an på en skola där det ofta är bråk och tjafs.
Kinna har alltid haft det jobbigt hemma med en alkoholiserad mamma,
bortgången pappa och en storebror som blev ihjälskjuten för ungefär ett år
sedan.
När först hennes pappa dog i cancer och sedan när hennes bror blev skjuten,
blev det för mycket för henne, hon försökte ta livet av sig flera gånger.
Hon hade alltid varit omtyckt av kompisar och människor runt omkring, men
hon började dra sig undan dem och verkligheten mer och mer.
Hon pratade bara om hon blev tilltalad.
Annars fanns hon inte, ingen varken såg eller märkte henne längre. Ingen
såg att hon mådde dåligt, ingen såg hennes misslyckade självmordsförsök på
handlederna, hon var bara luft.
Skolan gick sämre och sämre, betygen dalade.
Hon blev kallad till möte på rektorsexpedition med sin mentor Patrik och
skolans rektor, hennes mamma var också tillkallad till mötet, men hon var
för full för att ens ta sig dit. När rektorn frågade var hennes mamma var,
svarade Kinna att hon jobbade, hon skämdes för att berätta att hennes mamma
låg hemma i soffan med säkert en hel vodka flaska som hon bälgt i sig.
Medan rektorn pratade om hennes betyg som bara gick neråt och hur förändrad
hon hade blivit det senaste året.
Ingen av dem frågade varför hon blivit så förändrad, och ingen av dom
frågade hur hon mådde.
Men i och för sig, vem skulle bry sig om henne?
Hon var ensamast i världen.
Kinna satt ofta vid sin pappa och brors grav.
– Jag kommer snart också att ligga här med er, snart. säger hon högt
Sedan kommer tårarna, – Jag saknar er så himla mycket, hur kunde ni göra
såhär mot mig?!
Hon slog knytnävarna i marken, hårdare och hårdare och ju hårdare hon slog,
desto högre grät hon. Hjärtat blödde, hon orkade inte mer!
Plötsligt stod det någon framför henne, det var prästen.
Han tog hennes händer och hjälper henne upp, han tar henne i sin famn och
håller om henne. Hon hammar händerna mot hans bröst och låter känslorna
flöda ut.
Han tar med henne till pastorsexpeditionen, hon berättar allt för honom.
Hon låter hela hennes liv passera revy.
Två veckor senare är det klart, hon ska flytta trettiofem mil från orten
där hon växt upp och bott framtill nu.
Så fort hon fick reda på att hon skulle flytta gick det en lyckokänsla
genom henne, skulle livet börja nu?
Hennes nya fosterfamilj var helt underbara. Familjen bestod av föräldrarna
Lena och Pär och deras två barn Natalie 17 år och Gustav 9 år. De alla fyra
tog emot henne med öppen famn. Hon fick ett eget rum som var målat i blått,
sängen var en vit himmelsäng.
Bredvid sängen stod ett vitt litet nattduksbord och på stod en blå lampa.
I rummet stod också en byrå, en garderob och en tv-bänk med tv och video.
När hon synat klart rummet, satte hon sig på sängen och brast ut i gråt.
Natalie gick just förbi sin ”lillasysters” rum och hörde snyftningar
inifrån.
– Hur är det? Frågade hon när hon gick in i rummet, varför gråter du?
Kinna tittade upp och makade sig sedan åt sidan så att Natalie kunde sätta
sig.
– Det är bara det att, allt är så fint här och ni är så snälla mot mig,
allihop.
Mitt liv har bara varit fyllt med hat, sorg och besvikelse.
När min pappa dog och min bror blev skjuten av en full gubbe, rasade hela
mitt liv.
Kinna berättade allt för Natalie den kvällen. De kom varandra närmare och
närmare för varje timme som gick.
Två dagar senare skulle Kinna börja i sin nya skola.
Natalie gick i samma skola, så Kinna kände sig trygg. Men hon var ändå
nervös, benen skakade och hjärtat dunkade hårt.
Det ringde in och Natalie var tvungen att gå på lektion, hon var ensam nu.
Kinna Persson stod ensam i korridoren utanför klassrummet, där hennes nya
kompisar satt.
Hon knackade, någon ropade kom in.
Hon tryckte sakta ner dörrhandtaget och klev in. Klasskamraterna stirrade
nyfiket på henne.
Kinna var så nervös att hon höll på att svimma, tiden stannade.
– Det här är alltså vår nya elev, Kinna Persson sa läraren och ledde henne
till ett bord.
Runt bordet satt 5 tjejer.
De frågade en massa saker, vart hon bott tidigare, och varför hon hade
flyttat.
Hon berättade precis som det var.
De 6 tjejerna blev vänner och hängde ihop i vått och torrt.
En fredagskväll när familjen satt i vardagsrummet och åt, fick Kinna en
överraskning.
– Kinna, vad skulle du säga om vi skulle säga att vi skulle vilja att du
skulle bli vår dotter, det är du ju redan på ett sätt i och för sig, men vi
skulle gärna vilja adoptera dig.
Familjen väntade förväntansfulla på henne. Hon nickade bara och en tår föll
på hennes kind.
– Ja. Jag vill bli adopterad av er, grät hon.
Lena tog henne i sin famn och kramade henne hårt. – Vi älskar dig, gumman,
sa hon och strök henne över håret.
– Och jag älskar er! Jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv.
Dagar, veckor, månader och år gick.
Kinna var lycklig som aldrig förr. Skolan gick bara bättre och bättre, hon
hade många kompisar och folk som såg och lyssnade på henne.
Hon ville absolut inte tillbaka till sin gamla skola, dit tänkte hon aldrig
mer återvända.
Inte ens för ett besök.
Hennes liv lekte.
Men så kom en dag då livet vändes upp och ner. Två socialare kom till
skolan och vill prata med henne. De berättade att hennes biologiska mamma
låg för döden.
Hon hade drabbats av cancer liksom sin man.
– Hon vill så gärna träffa dig, sa en av dem.
– Men förstår ni inte att jag inte vill träffa henne, hon har förstört 16
år av mitt liv!
Dagen efter åkte hon tillbaka till minnena.
Hon tvekade utanför rummet, där hennes mamma låg.
Sedan öppnade hon beslutsamt dörren och gick in. Hennes mamma grät när hon
såg henne, sedan kom alla ”förlåt” och all ångest.
Kinna satt bara tyst och lyssnade. Ibland sa hon något enstaka ord, ibland
grät hon.
Hennes mamma dog i hennes armar.
En läkare kom och ledde ut flickan – som just fått alla svar hon grunnat på
i nästan 19 år.
Nu ville hon bara hem. Till paradiset.
Elevens uppfattning av läraren: 4
Mina skolår
Min första dag i skolan var en solig dag. Första dan så gick jag och min
mamma till skolan. När vi var framme så gick vi in i ett klassrum. Det
börgad pirar i maggen. Jag börgade undra villka klasskramrater jag skulle
få sedan så roppade läran upp vårat namn. Efter hon hadde roppat upp
namnen, så skulle vi berätta hurdana vi är som personer. vi fick både sudi,
penor och böcker att skriva i. Adra dagen så var nesta alltsom det skulle
va. Första letionen så skulle vi lära oss att räkna matte. Hon börgade lära
oss hur vi skulle plusa. Hon sa
– vi har rast 9.20, så vi har god tid på oss.
Sedan så var klocka 9.20 och då gick alla ut. Då ville dom flesta killarna
spela bandy. Dom flesta gick till vackt|mästaren och köpte en bandy|klubba.
Bandy klubban kostade 40 kr. Sedan så satt spelet igång. Det var hemnskt
roligt för att det var mycket gämt ut. Efter vi har spelat i 20 minuter så
ringde det in till letion i gen. ny sida
Letionen börgade med roliga tim|men. Då sa läran att vi skulle göra ett
spel för föräldrarna. Vi skulle göra de 7 små dvärg|arna och Röd luvan. Vi
tränade hemnskt mycket. Efter en vecka så skulle vi spela upp det. Det gick
hemnskt bra. andra dan så hade vi inte så lång dag. vi slutade klockan 1.
vi hadde inte så långa dagar när vi gick i Åk 1. Vi slutade vid 1, 2 något
sånt för att vi inte var så stora. om vi skulle sluta senare så skulle vi
bara bli tjuriga. Ungefär så här var vår första året i skolan. Nu är jag på
min sista termin i grundskolan. Det ska kännas bra. Vi kommer att få betyg.
Det kommer att bli roligt att få reda på sitt slutbetyg. Man längntar så
skräckligt mycket till sommarlovet. För då får man reda på var man ska gå
på för linge. Jag har valt fordon och hoppas att få komma in på den lingen.
Jag hoppas åkså att jag får betyg i svenska åkså, så att jag kommer in på
fordon som jag vill. Anars så får jag gå ett äkstra år och det vill jag ju
inte. Jag är ganska tröt vi skolan. På mårnarna så är jag väldigt tröt och
depig. När jag går upp ur sängen så tänker jag att, nu ska jag gå upp till
den tråkiga skolan. Jag tycker att det ska vara lite kotare skoldagar. Man
blir så depig om man har långa dagar i skolan. Min senaste dag är 16.00.
Det är mörkt när jag kommer hem på måndag|ar. Det är alltså 16.00 jag
slutar på måndagar. ny sida
På helgerna så är man uppe väldigt sent på näterna. När måndan kommer så är
man väldigt nere. Det ska vara väldigt skönt med sportlov nu. Så att man
får en paus i det hela. våran klass var i trysil några dagar. Det var gätte
härligt. Vi åkte skider hela dagarna. Men första dan när vi åke upp så kom
vi upp klockan halv två och då var vi trötta. Vi låg 4 stycken grabbar i
ett rum. Vi kunde inte såva den natten så vi tittade på film. Sedan klocka
4 på natten så la vi oss. På morgonen dagen äfter så gick vi upp klockan
8.00. Då var vi ganska trötta men senare på dan så blev man lite piggare.
Första dan efter andra så var det gätte fint väder. Vi hade soligt och
fint. Två dagar så var det inte så fint. 1 dag så var det hemnskt blåsik
och kalt. Den andra dåliga dan så var det 0 gradit och rängnit. Sista dagen
så var det gätte kalt. Kl 15.00 så åkte vi hem och jag kom hem Klockan
12.00 på natten. Sedan på måndagen så var algt som vanligt igen. Men när
jag kom hem så var jag sjuk. Jag hade feber och var riktigt förkyld. Jag
blev frisk en vecka senare. Jag tycker att det har vari 9 jobbiga år. Det
har hänt hemnskt myckt. Det känns som man har gort 100 tals med prov. Bara
melan 7-9 så känns det som man har gort 100 prov. Det är inte så lätta prov
det är i högstadiet det blir nog väre i gymnasiet.
Att byta skola/Att byta klass
Jag heter Sten Hellstrand Namnet som eleven använder är inte sitt egna,
men jag har för säkerhets skull gjort även detta anonymt och bor på
Bergvägen 2. Jag är en helt normal kille, men jag har ett problem, jag är
mobbad. Det började redan i förskolan då alla utom jag hittade en kompis.
Jag var ensam i förskolan. Men när jag började i 1:an på lågstadiet så hade
det flyttat en ny kompis som var lika gammal som jag och vi blev genast
kompisar. Han hette Niclas och var väldigt schysst i mot mig. Niclas var
borta ganska ofta ifrån skolan. Han sa att han var sjuk och allergisk i mot
pollen. En gång när vi gick i 3:an så hade vi studiedag och vi var ensamma
hemma hos Niclas. Då ville Niclas berätta en hemlighet för mig. Jag trodde
att det var något häftigt, men när Niclas berättade att han hade blodcancer
så blev jag tyst. Jag visste inte så mycket om cancer men min morfar hade
haft cancer och hade senare dött. Allt efter tiden gick så glömde jag bort
att Niclas hade cancer.
I skolan var vi inte så populära. Dom flesta tyckte vi var töntar för att
vi inte gillade sport. Vi gillade Pogg och Magicbilder. Som man spelade om
i skolan. När vi gick i femman och fick sommarlov bestämde sig Niclas och
jag för att bygga en koja. Vi hade ett problem/det fanns knappt några träd
att bygga den i. Men då fick Niclas en ide. Hans farmor och farfar bodde på
landet och ägde en massa skog. Och han sa att vi kunde åka dit och ligga
över i en vecka och bygga en koja där. Jag tyckte om iden och sprang hem
och frågade mamma om jag fick. Mamma ringde och och frågade Niclas mamma om
det var okej. och det var det men vi var tvungna att jobba lite där också.
Vi gick med på förslaget och nästa vecka bar det iväg. Vi åkte nu bort
ifrån Bergvägen och mot landet. När vi kom dit fick bädda i ett gästrum.
Det var ett ganska gammalt hus och man kände att det luktade landet. När vi
skulle arbeta på gården så fick vi mata korna, hästarna och hönsen. Dom
skulle mata både morgon och kväll. Men det räckte med att vi matade dom på
kvällen. Med det fanns mer arbeten att göra. Varje dag skulle vi hjälpa
till att köra hö och det blev inte mycket tid över till kojan.
Näst sista dagen fick vi ledigt från arbetet och vi frågade Niclas farfar
om vi fick bygga en koja. Niclas farfar tyckte inte om iden men vi tjatade
och till slut fick vi en massa bräder att bygga en koja. Vi arbetade hela
dagen och på kvällen så blev den klar. Vi var nöjda över den. Och den var
ganska fin. Sista dagen kom Niclas mamma och hämtade oss och vi fick 300
kronor var för att vi hjälpt till med att arbeta. När vi kom hem så åkte
Niclas ganska snart bort igen. Och en vecka efter ringde hans mamma och sa
att han inte fanns mer. Han hade dött i blod|cancer. Jag sprang upp på mitt
rum och grät. Jag fattade inte att han var död. Vi var ju nyss ihop och
byggde en koja. Jag undrade hur det skulle gå i skolan nu när jag inte hade
några kompisar. När jag började sexan så blev jag genast retad. Jag fattade
inte hur de kunde reta mig nu när Niclas hade dött. Och värre blev det.
Nästa vecka tog dom min väska och slände den i en å. Min lärare märkte att
jag blev mobbad i skolan och ringde hem till min mamma och sa att jag blev
mobbad. Mamma blev jättearg och frågade vilka det var som mobbade mig, men
jag sa inget. Mamma tyckte att jag skulle byta skola och det kändes mycket
bättre. Jag fick nya busiga kompisa i ett gäng. Men helst av allt så skulle
jag vilja att Niclas var här. Men jag kände mig stark en då, och det kändes
som om Niclas hade upp|stått, fast i mig. Men jag märkte också nu att jag
kom i fel gäng. Och jag som mina gamla klasskamrate hade tyckt att jag var
en tönt. Men mina nya klasskamrate tyckte jag var en schysst och cool
kompis. Jag hade nu förändrats när Niclas dött och Jag bytt skola. Åren
gick och det kändes skönt att ingen mobbade än. Och rätt som det var
började en ny kille som hette Markus. Markus påminde mig om någon men jag
kunde inte komma på vem. Jag och Markus började bli kompisar och jag var
mindre med det ”coola” gänget. Och tillslut kom jag på vem han påminde mig
om det var Niclas. Men jag sa aldrig något till Markus om Niclas. Jag vet
inte varför men det blev bara så. En gång tänkte jag tillbaks på den tid
Jag och Niclas var kompisar. Jag kom ihåg då vi hadde byggt en koja hos
hans farmor och farfar. Jag såg på mitt liv som ett liv med stora uppförs-
och nerförbackar. Jag hade ju varit mobbad, och sedan fick jag en kompis
som senare dog. Sen blev jag mobbad igen. Sen bytte jag skola och kom med i
ett tufft gäng och tillslut fick jag en ny kompis igen som påminde mig om
Niclas.
G+
mycket ojämn högermarginal, svårt att avgöra vad som är försök till
styckeindelning. Markerar endast i tydliga fall
Att byta skola/Att byta klass
Den här berättelsen handlar om en tjej som heter Marja.
Hon flyttar till en ny stad med sin mamma. Den här staden är inte vilken
stad som helst. Det är Göteborg.
Hon måste också byta skola och få en helt ny spännande klass.
Det var en helt vanlig dag i en liten by utanför Hedemora. Marja, som var
13 år, satt med sin mamma i köket. De sa ingenting till varandra. De visste
båda två att det här var den sista dagen de skulle sitta i köket och vara i
denna fina, trevliga och här|liga by. Marja sa farväl till sin mamma och
började gå till skolan med ett raskt tempo.
När hon kom fram hade det redan ringt in.
När hon kom in i klass|rummet var det rent tyst. Hon bad genast om ursäkt
och började lång|samt gå till sin plats. Bredvid henne satt det en väldigt
blygg och snäll tjej. Hennes namn var Emma.
Emma och Marja var bästa vänner. De hade känt varandra sen de började
ettan.
Skoldagen var nästan över. Fröken Lisa var smått irriterad på killarna där
bak i klassrummet. De hade lagt ett vått och äkligt tuggummi i frökens bok.
Men efter en stund lugnade hon ner sig. Det var tio minuter tills de
slutade Marja kände gråten i halsen. Det var nu hon skulle ta farväl av
alla i klassen.
Fröken började gråta. Sen sa hon. -Det har varit härligt att ha dig här i
vår klass. Vi kommer verkligen sakna dej. Hon grät mer nu. Marja började
också gråta, nu grät alla. De gav henne en stor kram och sa hejdå.
Emma följde med Marja hem. Marjas mamma hade redan packat. Allt var klart.
Nu skulle de åka.
Emma och Marja stod och kramade om varandra. Emma sa till Marja att hon
skulle komma och hälsa på och att hon var den bästa kompisen hon hade haft.
ny sida
Det har nu gått två veckor sen flytten. Nu bor Marja och hennes mamma i
Gbg. De hittar inte så bra, men det går nog ändå.
Idag är det första dan i den nya skolan för Marja. Alla som går där är
nya.
De börjar i 7:an i musik|klass. Marja har alltid gillat musik. Hon sjunger
mycket, Och älskar att Spela piano med sin kraft inneifrån. Hon går mot
skolan.
ny sida
Allt är så stort hon känner sig osäker. Hon vill inte men hon måste. När
hon kommer in står det vissa gäng och pratar. Andra står ensamma och
övergivna. Hon ser en flicka med brunt, lockigt hår och röda kläder. Hon
går fram till henne.
-Alla glor, nästan alla, tänker hon. Nu får hon panik. – Vad ska jag säga?
Hon säger: Hej! Flickan går sin väg. Marja känner sig ensam igen. Men så
kommer det ett helt gäng och lär känna Marja.
De blir jätte bra kompisar. Det har gått ett halvår nu sen första
skoldagen.
Marja trivs jätte bra, bättre än i hennes gammla skola. För där hade de
inte musik. Här har de bättre gem|enskap med. Och alla verkar trivas bra.
Även hon med de röda kläderna. Men Marja kommer aldrig glömma den fina
tiden hon hade innan.
Min tid på lågstadiet
Jag kommer ihåg första gången jag kom till den stora gula skolan. Där var
fullt av barn som jag aldrig sett innan. Dom sprang omkrin och lekte,
medans föräldrarna stod och pratade med varanndra.
Alla barn som skulle börja i min klass fick sätta sig i en ring och så
skulle man säga vad man hette. Alla barn var närvösa.
Jag älskade skolan vi fick göra massa med roliga saker som måla, rita,
spela spel, hjälpa till att laga maten vi skulle äta, höra på när fröken
läste ur en bok och lekte lekar på idrotten.
Jag lärde mig att läsa när jag gick i förstaklass. Allt blev så mycket
tråki|gare i förstaklass. Man fick läsa, skriva och räkna matte vilket jag
inte var så bra på.
Det värsta av allt var att jag inte lärde mig klockan förens i femman. Jag
våga inte säga det till någon, för att jag tyckte det var pinsamt. Jag
trodde ingen ville vara kompis med mig då. Men så var det inte. Det va
istället så att alla flickor i min klass var avundsjuka på mig. Men inte
för det med klockan utan att när vi lekte ”kysse plött” så va det bara
pojk|arna som jagade mig och inte dom.
Jag kännde mig som en prinsessa i mitt långa blonda hår och mina stora blåa
ögon som pojkarna gillade hos mig. Det känndes som en dröm, när alla pojkar
bara ville pussa på mig.
Men på någotvis gullade dom ändå mig, för att dom bråkade om vem som skulle
sitta brevid mig i klassrumen.
Jag var alltid den som syntes och hördes. Jag var alltid i rampljuset kan
man säga. Som när vi bruka ha roligatimmen så bruka flickorna mima till
olika låtar. Jag var alltid den som skulle mima solo, medans några anndra
flickor i min klass fick stå bakom mig som kör. Det tyckte jag mycket om.
Ibland så tog alla dom som var i samma grupp på sig likadana kläder och
sminka oss så att vi skulle bli fina när vi uppträdde. Vi bruka visa upp en
dans som jag och dom anndra flickorna själv kombinerat till den låt vi
skulle ha.
Jag kännde mig aldrig utanför. Jag var en av dom populäraste på lågstadiet.
Dom på mellanstadiet ville alltid hålla på att ge mig massvis med
komplimanger.
ny sida
Det ämnet jag gillade bäst var idrott. Jag kunna det mesta som
idrottsläraren bad mig att göra. Alla flickor störde sig på mig. Fast dom
var inga problem för mig.
Jag hjälpte oftast dom som jag såg blev mobbade. För att han/hon som blev
mobbad inte skulle känna sig utanför, så fråga jag om han/hon ville leka
med mig.
Då sluta mobbarna genast. Jag hatade mobbning.
ny sida
På sommaren i skolan var det som ett paradis, tyckte jag. Gröna träd,
blommor som dofta ljuvligt. Vi fick sitta utomhus och räkna matte, läsa och
skriva då. Man hörde fåglarna kvittra i vet soliga vädret. Jag kunde
konsentrera mig bättre i skolan när det var sommar.
Jag tyckte inte jag lärde mig så mycket på lågstadiet, för att jag fick så
mycket uppmärksamhet av alla, så jag brydde mig nästan inte om skolan. Jag
lärde mig läsa, skriva och alfabetet långt efter alla dom andra i min
klass. Jag tyck-|te mer om att göra pjäser och sjunga.
Av: Johanna Östlund 7/2 -03
Att byta skola/Att byta klass
Jag var elva år. Jag gick i femman i Eckö skola i Handen. Mamma hade
bestämt att vi skulle flytta ut på landet och det skulle vi göra så fort
som möjligt.
Det gick några månader åt att packa och städa lägenheten där vi bodde
innan.
Det var ganska kul faktiskt. Att packa alltså. Jenny, min bästa kommpis,
som också gick i Eckö skola i min klass, brukade också hjälpa till med
packningen.
ny sida
Och så kom flyttningsdagen.
Mamma skjutsade mig till skolan och följde med mig in i klassrummet för att
ta farväl av alla i min gamla klass.
De verkade inte alls upprörda över att jag skulle lämna klassen och skolan.
Det var väl bra på sitt sätt men ändå så kändes det dåligt.
Jag minns hur jag stod i klassrummet och drog in ett djupt andetag av den
lite unkna morgonluften som alltid brukade tränga sig in i mina näsborrar
när jag öppnade dörren till klassrummet på morgonen.
Jag visste iallafall vilka jag skulle sakna mest
Först kom ju självklart Jenny. Men en klar tvåa var ju Oliver.
Oliver var den snyggaste,underbaraste, bästa killen jag någonsin känt.
Det var bara ren och enkel kärlek när jag talade med, och om honom. Han
kände förstås inte samma sak för mig.
Plötsligt kom jag tillbaka till klassrummet där jag stod in mina egna
sorgsna tankar.
ny sida
Vi tog farväl av klassen och gick ut till bilen.
När jag spände fast säkerhetsbältet kände jag hur magen knöt ihop sig och
en tår rann Långsamt ner från min kind.
Jag hade aldrig trott att det skulle kännas så jobbigt att sluta i Eckö
skola. Mamma torkade bort tåren från min kind och pussade mig på min andra.
Hon startade bilen och sa: ”Det går över. Vi kommer att få det så bra” och
log betryggande mot mig.
Vi kom fram till huset som låg i slutet på en väg nere vid en gård som
hette Skogsund.
Huset var fint och stort.
När vi kom in i huset stod det massa kartonger på köks- och
vardags|rumsgolvet.
Vi hann packa upp en del, det viktigaste, men sen blev vi så trötta så att
vi gick och la oss.
Dagen efter väckte mamma mig halvåtta på morgonen.
”Kom nu”, sa hon glatt ”Vi ska åka och besöka den nya skolan som du ska gå
i”. Hon log mot mig, fast hon såg att jag var ledsen.
Jag gick upp med en positiv in|ställning. Jag tyckte faktiskt att det
skulle bli ganska kul, även om jag helst hade velat att Oliver och Jenny
skulle följt med.
Mamma hade gjort frukost åt mig, men jag petade bara i flingorna. Jag var
så nervös att jag inte visste vad jag ska ta mig till.
Vi åkte iväg till skolan med gott om tid på oss.
Vi satt knäpptysta hela bilresan. Jag hade ju fullt upp med att tänka på
hur skolan såg ut, vilka gick i kassen o.s.v.
Vi gick in i skolan och fick information om vart min nya klass var
någonstans för tillfället och gick dit.
Mitt första intryck av skolan var att den var liten, men mysig.
Alla stirrade på mig som om jag var en utomjording och det kändes
obehagligt. De satt tysta i klassrummet och bara tittade med öppna munnar.
ny sida
Då bestämde jag mig för att jag inte tänkte byta skola. Jag skulle gå kvar
i Eckö skola punkt slut.
Jag fick börja i Eckö skola igen några dagar senare. Det kändes bra, allt
kändes bra.
Det var lång bit till skolan men det var det värt. Jag fick ju vara med de
som verkligen tyckte om mig, mina riktiga vänner.
*du beskriver intressant dina känslor inför ett skolbyte, men det görs inga
reflektioner av generell natur utan du stannar vid de egna, personliga
erfarenheter
*slutet är oväntat och intressant
* språket är korrekt
VG
4. Min syn på skolan.
Till, skol mininister
Jag tycker att skolan är jätte bra och jag trivs här i skolan Jag har många
komipsar i skolan Bra lärare som är suver|na här. Det är mycket –
bra med tiderna i skolan Vi går lagom länge. Men rasterna är litte korta.
Jag tycker att temardagarn för att vi i högstadiet fick bestäma Vad Vi fick
göra på temadagarn det var jätteskoj Vi fick ha avslappin och det var jätte
sönt och koppens bästa det Var också jätte bra för att Vi fick lära om
kroppen. men jag skulle vilja ändra litte På skolan.
Vi Ville att väggarn skulle få litte färg På vägarna
Det är litt trist med grå vit tråkigt färgarn i Skolan. Jag tycker att
Bussarn har litt lång resor
Jag tycker att Vi Skulle få mer Bussar Så Vi Slipper att åka Så långt.
Jag tycker att Vi Ska ha mer färg Gladar
färger På Väggarn. Och Inte Så långar Buss turor. Så där Ska en bra skolla
Vara. Vi Vill att det Ska göras På Skollan. lyck till i fortsättningen
hoppas att det händer.
Från Johan Fredriksson
9l
G
Att byta skola/Att byta klass
… katrin och Lisa, ja det var 7d’ det. Sa våran magister Arne och ett
jubel ljöd i klassrummet. Jag suckade och viskade lågt till min bänkkompis
och bästavän Alice.
– Stackars dig, kommer i samma klass som Kristina, katrin och Lisa, vem
skall du vara med på lektionerna?
Alice suckade hon också. – Synd att vi inte kom i samma klass då hade det
inte spelat någon roll om vi kom med dem. Svarade hon lågt.
– Mmm… var allt jag fick fram.
Magisterns röst praktiskt taget vrålade ut i klassrummet för att överrösta
allt mummel, nä Arne hade nog inte haft det så lätt med våran klass detta
året.
Men det var inte vårat fel att han som ny lärare fick börja med en stökig
sexa.
Medans jag tänkte tillbaka på året av föräldrarmöten och bråk i skolan
hörde jag plötsligt mitt namn roppas ut och direkt efter det hörde jag
Lisbeths.
– Neej! Skrek det i mitt huvud inte den.
Jag kände en klapp på min axel o när jag vred huvudet åt höger så såg jag
Alice lätta men sorgsna leende.
Alice tänder var lika vita som hennes hår, kommer sakna att inte kunna
sitta och prata med henne under dem tråkiga mattelektionerna.
När klasserna var uppropade gick jag fram till katedern för att prata
allvar med Arne, – Vad menade han med att splittra på mig och Alice och sen
sätta ihop mig med min värsta ovän Lisbeth?
Jag var så rasande att jag stod och stampade på det mörka trä|golvet i det
svagt belysta klass|rummet. Det var vinter och mitt humör var inte på topp
när jag kollade in i Arnes bruna ögon.
– Jag tror att det blir bäst så här, kanske ni till och med kommer överäns
tillslut, sa han överlägset.
Jag blev så chockad att jag sprang ut ur klassrummet och smällde igen
dörren bakom mig.
När terminen äntligen tog slut och sommarlovet var över skulle jag börja i
7d’ i Uggleskolan, nervös var jag väl ändå inte bara förtvivlad över att
komma i en klass där jag inte kände en kotte, jo en tjej som jag umgicks
litegran med i sexan. Även deta sprack när vi fick reda på att Annika och
jag kom i olicka halvklasser.
Men som tur var hade vi rasterna ungefär samtidigt som d’ och jag började
mer och mer umgås med personerna i den klassen.
Alice och en ny kompis till henne, Maja, umgicks jag med så ofta jag bara
kunde.
Men lektionerna hade aldrig vart så tråkiga eller så långa som dem var nu.
Jag antar att dem känns längre när man har tråkigt. Jag kunde inte heller
konsentrera mig och tillslut så fick jag nog och bestämde att nu skulle jag
byta klass.
Deta val gjorde jag ca två veckor efter terminens start. Jag gick till
rektorn samma dag. Efter många möten med rektorn gick han och lärarna med
på att jag skulle få byta klass till d’.
Jag blev så glad att jag bestämde mig för att byta klass redan följande
dag.
Dagen efter var jag jätte nervös och det kändes som att jag hade hundra
fjärilar i magen.
Jag kunde inte första varför för att det var ju deta jag ville, kanske var
det glädje som flög runt i magen, vad vet jag? Jag blev vilket fall som
helst bra motagen av klassen och kände mig välkommen.
Från att ha gått i en klass som jag inte trivdes i eller ens kunde
konsertrera mig i, till att gå i en klass där jag gör allt deta. Sen går
jag ju även med min bästa kompis och sitter bredvid henne i klassrummet.
Det känns som att i denna klassen har jag roligt och kan vara mig själv.
Jag går nu i nian på Uggle|skolan och trots att klassen inte längre är den
lugnaste så trivs jag jättebra och ångrar inte alls att jag bytte.
Vill man byta skall man säga ifrån och kämpa för att få sin villja igenom.
Kolla bara på mig nu slipper jag Lisbeth och får vara med de människorna
som jag tycker om.
Tack alla som hjälpte mig så att jag fick byta klass.
Mina skolår
Att börja skolan när man är sju år är något nytt och spännande. Jag var nog
mest rädd, precis som jag är än idag. Fast inte på samma sätt. Då var jag
rädd för att inte passa in, att inte vara som alla andra. För att vara
ensam. Rädslan för ensamheten har jag kvar, men jag har fått lära mig att
jag aldrig kommer att passa in. Och jag är nog faktiskt lycklig över det.
Varför ska man vara som alla andra?
När jag började i första klass hade jag turen att hamna i samma klass som
min allra bästa vän. Vi hade varit bästa vänner sedan vi var ett år och
började på dagis. Hon var ganska dominerande och ville gärna bestämma över
andra. Fast det gjorde inte mig så mycket. Inte då. Vi gled hur som helst
ifrån varandra under andra och tredje klass och jag fann en ny vän. Även
hon var ganska dominant, men hon var ändå lite mer som jag. Vi kände väl
kanske redan då på oss att vi inte passade in. Tillsammans blev vi ett
team. Vi upplevde resten av låg- och mellan|stadiet tillsammans.
Jag minns hur det var i skiftet mellan trean och fyramn, när vi fick vår
första nya lärare. I stort sett ingen i klassen tyckte om henne, hon var
mycket strängare än vår gamla lärarinna. Men vi lärde oss att tycka om
henne. I alla fall några av oss.
Vi fick engelska på schemat i fyran, ett faktum som gjorde mig glad.
Engelskan blev snart mitt favoritämne och har varit det ända sedan dess.
Av alla ämmen vi hade var det nog idrotten jag tyckte sämst om. Vi bytte
lärare ganska ofta, men ingen av dem lyckades bota min extrema bollrädsla,
som jag fortfarande har kvar.
Vi hade ett ämne som vi kallade ”Hjulet”. Det var också en stor favorit
som gick hem hos de flesta. ”Hjulet” innebar att man hade fyra ämnen att
välja mellan, bland annat uppsatsskrivning. Jag kommer inte riktigt ihåg de
andra ämnena, men jag har ett vagt minne av att matematik också fanns med
att välja på. Jag brukade i alla fall hålla mig till uppsatsskrivningen.
Jag undrar hur många berättelser jag började på egentligen…
Ett annat starkt minne från mellanstadiet är när vi en gång hade slöjd på
Verkstan. Vi hade en ganska jobbig elev i vår klass då. Samuel hette han.
Egentligen var han väldigt snäll, men jag tror att han hade problem hemma.
Han fick hur som helst ha en assistent under skoltid. Hon hette Lisa och
var verkligen snäll. Hela klassen tyckte väldigt mycket om henne . Nåja.
Tillbaka till den där dagen på Verkstan. Under lektionen klättrade Samuel
upp på taket på skolan, som var kanske tre våningar hög, och hotade med att
hoppa. Lisa fick långt om länge ner honom och som tack fick hon senare en
spark på benet av honom. Om jag inte minns helt fel var det samma dag som
en flicka i klassen fick en stor spelkula i huvudet så att blodet rann om
henne. Hela klassen blev alldeles chockad och alla stod och grät.
Lyckligtvis var kuratorn på skolan den dagen och kunde ta hand om oss.
Vilken kalabalik det var den dagen!
I femman åkte vi på klassresa till Gränna. Vi var där en helg och hade
väldigt trevligt. Jag minns att jag skröt om att jag varit där ett antal
gånger innan, eftersom min familj åker igenom Gränna varje gång vi ska
hälsa på släkten i Södermanland.
Ett särskilt starkt minne jag har är skolavslutningen i femman. Jag tror
att jag spelade trumpet i kyrkan då… Nästan alla grät när vi skiljdes åt
den dagen. Men inte jag! Redan då var jag rädd att gråta inför andra. Ännu
en rädsla som sitter i.
När vi började sexan var jag ännu räddare än när jag började ettan.
Antligen berodde det på att jag hade hört min bror prata om stora, hemska
Killebäck. Men efter några veckor på skolan visade det sig att det inte var
så farligt, trots allt. Jag och min bästa vän höll ihop. Något så när, i
alla fall. Jag minns ett arbete i sjuan. Vi skulle skriva om antikens
Grekland och jag och min kompis skulle skriva om mytologin. Jag minns inte
ens vad som hände, men jag minns att min kompis blev väldigt sur på mig den
gången. Jag bönade och bad om förlåtelse för något jag inte visste att jag
gjort. Ungefär samma sak hände senare i sjuan också, med ett arbete om
skiljetecken. Jag tror att det var första gången sedan mellanstadiet som
jag grät i skolan. Jag skolkade till och med från en lektion då. En lärare
hittade mig och tog mig till min lektionssal. Sedan hämtade han min kompis
och min klassföreståndare. Vi bad varandra om ursäkt och grät i varandras
armar och sedan var allt som vanligt igen. Konstigt.
Något jag särskilt kommer ihåg är litteratur|fördjupningen vi gjorde i
åttan. Vi fick inte någon ordentlig förklaring på vad vi skulle göra den
gången, bara ett kompendium som ingen människa skulle läsa på eget bevåg.
Vi hade en vikarie i svenska när vi fick ut det där kompendiet. Hon skulle
gå igenom alltsammans med oss, men sedan blev hon sjuk, så vi fick en
vikarie för vikarien. Han var dock inget vidare bra lärarämne. Jag tror
inte att någon i klassen gjorde något vettigt över huvud taget under den
tiden. Senare fick vi en jättebra vikarie. Slutligen fick vi våra
litteraturfördjupningar färdiga och jag har för mig att jag fick ett hyfsat
betyg på det.
Men trots att den nya vikarien var väldigt bra kändes det ändå skönt när
vi fick tillbaka vår ordinarie lärare i början av nian. Det är svårt att
tänka sig att det faktiskt inte är så länge sedan…
Och nu har man bara ungefär fyra månader kvar i grundskolan. Det, om
något, känns konstigt. Tänk att behöva börja om på nytt. Igen.
Mina skolår.
Jag började i klass 1 på Skönadal skolan i Helsingborg 94. Redan på
sommaren hade jag varit iväg och träffat min klass, och jag hade fått två
kompisar där, Tobbe och Henrik. Efter första terminen flyttade jag, mamma
och min bror till Perstorp. Tobbe flyttade konstigt nog iväg, ungefär
samtidigt som oss. Jag har inte träffat mina första kompisar sedan dess.
I Perstorp köpte vi oss ett hus, det kostade över en miljon, jag trodde det
var världens största, så jag var stolt. Samma dag som jag sett vårt hus för
första gången, skulle jag åka till Duvhökenskolan och hälsa på min klass.
1D ”hette” klassen och det var här jag fick mina absolut bästa vänner
Helene och Joan.
När jag sedan började på Killebäck var det som att börja första klass igen.
Ny skola, ny klass, men jag gick med Helene förstås. Det kändes som en
lättnad. Första dagen på Killebäck var alla i klass 6A tysta. Ingen sa
något och det var jättetyst hela dagen lång. Mamma sa att inom en vecka
kommer alla känna varandra, hon hade fel. Det var tyst i en vecka men så
småningom började folk snacka med varandra. Jag hoppade av franskan och
började läsa tyska. En gång i veckan på tyskan skulle man spela en roll i
en minipjäs. Varje grupp bestod av tre till fyra personer. Det gick bra,
men tankarna förde mig till klass 3 och vår ”Trollpjäs”.
3D på Duvhökenskolan skulle spela en pjäs för skolan, jag var troll och
hade en replik. Jag var rädd och nervös men när femmorna kollade på oss,
tyckte de att det var bra. Än idag om jag tänker tillbaka till
”Trollpjäsen” blir jag orolig.
I tredje klass blev det en förändring. Vi läste i Pojken och Tigern och det
var då, jag förstod att jag kunde läsa på riktigt. Vi åkte på klassresa,
”Skåneresan” kallades den. Vi besökte Glimmingehus och Ale stenar och de
besöken har gjort mig historieintresserad. Skåneresan var den sista
”träffen” med min första riktiga klass. För sen i fyran skulle vi få en ny
lärare. Fröken Ingrids son Jesper var med på resan. Han rappade och vi
tyckte han var bra.
I sjunde klass dog min gammelfarmor och jag var jätte|ledsen. Jag försökte
glömma men sen i åttan dog ett par andra släktingar. Då gick det ej att
glömma.
Det som satt mest spår i mig under mina nio skolår är när jag började
ettan, när jag började på Duvhökenskolan, Skåneresan och när jag började på
Killebäck. När jag börjar gymnasiet efter sommaren kommer jag tänka
tillbaka på ettan, och det andra. På gymnasiet har jag inte Helene i samma
klass. Det går nog bra, ändån. Hoppas jag.