Att byta skola!
veckar klockan ringer, det är Linas första dag i de nya skolan.
Lina slänger i sig frukosten och springer till skolan. Hon har varit och
tittat på skolan innan och vet villka som går i klassen.
På skolgården möter hon ett gäng flickor som fnissar och pekar på
henne. Det är några av hennes nya klasskamrater.
När hon väl sitter i klass|rummet, ber fröken henne komma fram och
berätta om sig själv.
– Jag heter Lina Karlsson och har nyss flyttat hit.
– Hej Lina, säger en tuff tjej vid namn Alicia.
Lina tittar på henne och skyndar till sin plats.
På rasten sitter Lina för sig själv, tills Alicia kommer fram till
henne.
Alicia börjar att berätta om sig själv. Lina blir jäte imponerad att Alicia
har varit med om så mycket.
– Hur var det i din förra klass?
Frågar Alicia.
– Jo, det var bra. hur så?
– Nej, jag bara undrade. Varför flyttade ni hit då?
– För att mamma fick ett jobb här.
– Hade du många vänner förut?
– Ja, jätte många, och lärarna var jätte snälla och bra.
Hur är det att gå här? har du många vänner?
– Lärarna verkar inte tycka om mig, och det är tråkit här. Nej, jag har
inga vänner. Men jag hoppas att du vill bli min vän. sa Alicia och log.
Lina och Alicia ska träffas efter skolan. De ska mötas utanför Linas hus
klockan 17:00.
klockan 17:00 står Alicia där, och Lina springer genast ut till
henne. De ska gå till ett fik och fika. De sitter där och tittar på folk
och njuter av sin bakelse och den kalla läsken.
När de ska gå ser de plötsligt hur Alex, den snyggaste killen på skolan,
komma mot dem. Han frågar om han får slå sig ned.
Lina och Alicia ler och nickar mot varandra. De båda undrar varför just han
skulle vilja sitta bredvid oss. Alla sitter helt tysta en stund, tills Alex
frågar vad de ska göra i helgen.
Alicia och Lina säger: ”inget särskilt.”
Då frågar han om de vill komma till honom på fest på lördag.
– Ja, tack gärna! säger de i mun på varandra.
– Ok, bra! måste nog gå nu, men vi ses på lördag.
Alicia och Lina ler mot varandra och de skiner som solar.
Men nu ska de gå hem och fixa i ordning kläder tills i morgon för då är det
lördag.
När de kommer till festen, är de massa äldre flickor och pojkar som
de inte känner igen. Men det gjorde inget.
Då kommer Alex fram till Alicia och bjuder henne på något i ett stort glas.
Hon kan ju inte tacka nej till honnom och tar en stor klunk, och följer med
Alex in i ett annat rum. Lina sitter ensam där hela kvällen och natten, men
Alicia kommer ju aldrig.
Lina gick in i det andra rummet där Alex hade tagit med Alicia i. och där
låg hon utan kläder och rörde sig inte. Lina drabbades av panik och slog in
112 på sin telefon.
En timme senare fördes Alicia bort i ambulansen.
Slut!
Elevens uppfattning av läraren: 4
(Att byta skola)
Onormal
Snön låg som ett tjockt glittrande duntäcke över landskapet. Jag tog av mig
min ena vante och drog med fingertopparna genom den nyfallna pudersnön. Så
skrev jag mitt namn, ”Lisa”. Lite främmande stog jag och tänkte på det, med
hande fortfarande nerstucken i snön. Plötsligt väcktes jag ur mina tankar
av gälla hundskall och Vanja kom skuttande mot mig med glatt viftande
svans. Innan jag visste ordet av låg jag på rygg med den stora dräglande
hunden över mig. Hon slickade mig i ansiktet. Jag pussade henne på nosen
och kravlade mig upp. Så började vi gå hemmåt. I morgon skulle jullovet
vara slut, och jag skulle tillbaka till skolan. Mitt hjärta sjönk och jag
fick den där känslan av att vilja kräkas. Vanja tittade upp på mig med sina
blida ögon och strök sitt huvud mot mitt ben. Mamma tyckte att jag var
barnslig när jag sa att jag ville flytta tillbaka.
– Du har ju bara gått här en termin, ge dem bara lite tid, brukade hon
säga, var lite mer, ja lite mer normal?
Men jag var inte normal. Jag hade aldrig varit och skulle heller aldrig
bli. I min gamla skola var det så anorlunda, visst jag var inte som andra
men där blev jag accepterad så som jag var. Nu var det bara Vanja som
förstog mig. Hon skulle aldrig skratta åt mig. Inte titta på mig med dom
där snett granskande blickarna som vandrar över kroppen.
Jag hade aldrig gått på discon, aldrig haft någon pojkvän. Jag hade aldrig
lystnat på backstreet boys, eller gråtit till Titanic. Istället för att
fläta håret på skolavslutngar färgade jag det svart och tuperade det. Jag
började röka när jag gick i 6:an och när jag fyllde 13 söp jag mig full i
ett garage. Kanske var jag inte normal. Snart skulle vi välja
gymnasieprogram. Vad skulle jag välja? Freak-linjen? Jag passade inte in
någon stans. Hade aldrig gjort.
ny sida
Nu såg jag vårt hus. Ett rött hus med vita knutar. Så orginellt. En kråka
satt uppe i en trädtopp och kraxade. Vanja skällde lite på den och började
sedan skutta runt trädet. Jag gick in, mamma höll på med maten. Vi skulle
äta falukorv och makaroner.
Jag sov dåligt den natten.
Jag var i en tunnel. Långt framför mig fanns öppningen. Ansikten dök upp
framför mig. Hånflinande ansikten. Skratt ekade fram och tillbaka runt mig.
De dog aldrig ut. Jag började springa men jag kom ingenstans. Mina rop på
hjälp dog ut i små viskningar. Så ramlade jag och runt mig slöts ett
mörker. En hand grep efter min strupe och jag vaknade med ett ryck.
Kallsvettig och förvirrad satte jag mig upp. Digitalklockan med de röda
lysande siffrorna stog på 05:47. Om en timme ungefär skulle den ringa. Jag
kände inte alls för att sova mer. I stället gick jag och ner i badrummet.
Jag tittade in i spegeln. Där stog en liten flicka. Hon hade fräknar och
hon log. Bredvid henne stog hennes pappa. De höll varandra i handen. Jag
skönk ner på golvet och slöt ansiktet i händerna. Jag saknade honom
verkligen. Min pappa. Han hade alltid förstått mig. Många gånger hade jag
gråtit ut i hans famn. En stund satt jag där, vet inte hur länge. Sedan
fyllde jag badkaret med hett rykande vatten och steg i. Så låg den där
framför mig. Rakbladet trängde in i min handled. Det gjorde inte ens ont.
Blodet strömmande fram och färgade badvattnet rött. Jag tittade på det. Ett
sorts lugn spreds inom mig och jag slöt mina ögon.
– Nu kommer jag pappa, viskade jag och slöt ögonen.
Förlåt mamma. Förlåt att jag lämnade dig. Men det gick inte längre. Jag
kunde inte mer.
Allt det som kallas livslust hade för länge sedan flytt.
Allt jag kan säga är förlåt…
Mina skolår
Jag måste nog börja redan när jag gick på lekis.
Där har jag mäst minnen av när jag var liten. Min fursta dag när jag kom
dit så fanns det två ingongar att gå igenom, en som var till höger och den
andra som var till vänster.
Äftersom jag var så ivrig tog jag den närmsta ingongen som var till höger.
Jag stog och slet i dörren men den ville inte öppna sig. Då sa min mamma
till mig att det var soprums dörren jag stod och slet i.
Sen tog jag den vänstra och gick in.
Där fick jag träffa mycket folk (Barn).
Sen äfter några månader så fick vi en pappers bit som var utformad som våra
fötter med två snören på sidorna. Vi skulle lära oss att knytta våra
skosnören själlva. Skälvklart tyckte jag att det här var piss och pest, men
vem skulle inte göra det.
Sen äffter en kvart blev jag så läss att jag slängde den i soperna och
påstod att jag kunde knytta skorna. Det här var dom här ögon blicken som
jag mäst kommer ihåg.
Av årskurs ett till tre kommer jag inte ihåg så mycket förutom att vi hade
en lärare som heter Elisabeth Wirén och hon tvingade oss att göra monga
föräldra visningar.
Av årskurs fyra till sex kommer jag inte iheller ihåg så mycket av.
men under den tiden hade vi en lärare som heter Hanna Sundström och hon var
en riktig ”sat marra”.
När man behövde hjälp med matten så kom hon och satte sig på bordet med
berna ikors och smekte sina lår.
Det var hämskt….
Man har fortfarande traumatiska minnen där ifrån. Sen när man väl kom till
sjuan så tyckte man att man var tuff och frän men när man träffade några
nior i koridorerna då prässade man sig mot väggen, då var man inte lika
kaxig något mer.
Här fanns det snygga tjäjer som man kollade på och inte bara på
ansikterna.
Det var rena rama paradiset..
Nu hade vi skellvklart fått nya lärare och hår på pubiset.
Andreas Sima = en mycket skämtsam kille för det alltid glad och brukar ha
tendensen att komma sent.
Malin Sandkvist = En kort liten person, har bott och plugat i England.
Men nog om lärarna nu går vi i nian, nu är vi störst och behöver inte väja
i koridorerna. Nu behöver man bara gå i mitten.
Det här är vad jag har och bjuda på mit liv.
/Viktor Hammar
Min syn på skolan
Jag liksom många andra upp|lever att skolan kan kännas som tråkig och så
vidare.
Men det finns också bra saker med skolan och det är t.ex. att träffa och
lära känna kompisar och även att lära sig nya saker.
Ingenting kan ju heller aldrig bli för bra! Men en sak som jag tycker
eller rättare sagt var bättre förut var betygssystemet 1-5.
Det betygssystem som vi har nu G, VG och MVG kan jag som elev rätt ofta
känna vara orättvist, speciellt på senare tid.
Jag var en sån elev i 8:an som hade betyget VG på allt jag gjorde före jul
men på senare tid haft betyget MVG i en hel del av ämnena och i betyget
fått VG, då jag har kännt att jag åtminstone var värd en eller två MVG.
Därför tycker jag att vi ska gå tillbaka till betygsskalan 1-5 för att dem
som i mitt fall är värda en 4, för att en 4 i betyget känns bättre än ett
VG.
Skillnaden mellan G och VG och VG och Mvg känns väldigt stora men i
betygsskalan 1-5 känns det som om 1 = G
2 = G+
3 = VG
4 = VG+
5 = MVG
Jag tror att elever skulle känna det mer rättvist om man har fler
betygsskalor.
En sån här sak är svår att förklara men jag hoppas ni förstår vad jag
menar.
En annan sak är idrottstimmarna. Forskare har ju kommit fram till att man
både mår bättre och kan tänka bättre ju mer man är fysiskt aktiv.
Och då är min fråga varför bara 100minuter i veckan när det finns mer tid
och när alla tycker det är roligt med idrott?
Jag som skriver det här spelar både hockey och fotboll, men då brukar jag
tänka på dem här i min klass som antingen bor långt bort så att föräldrarna
inte orkar skjutsa dem men också dem som inte har råd men tycker att t.ex.
fotboll är en rolig sport och skulle vilja börja.
Hur bra mår dem med att röra på sig 100 minuter i veckan?
Och så finns det även dem som jag som skulle vilja ha extra idrottstimmar
på t.ex. elevensval så man kan träna på det som man är mindre bra på.
Mitt förslag är alltså att ha mer idrottstimmar i veckan och ha möjlighet
att förbättra sig på skoltid i den idrott man håller på med utanför skolan,
på vissa skolor är det redan så men det borde finnas på alla skolor.
Nått som jag ska berömma just våran skola för, men som även finns på andra
skolor är nått vi kallar för SOL (självorgani|serat lärande) som vi har
varje onsdag från 0930-1125.
SOL är alltså den tid man får ansvara för själv d.v.s. lärar|lösa
lektioner.
Vi började med det här i år och jag tycker att det är det bästa med skolan,
just för att om man har varit sjuk eller har svårt för skolan eller något
liknande kan man ta igen det på den här tiden, men man kan ju även fördjupa
sig inom något.
Jag tycker att alla ska ha den förmånen någongång i veckan, även om man
inte får använda timmarna till idrottstimmar som på våran skola.
Om man ska sammanfatta mina förslag för en bättre skola så är det:
Ändra betygssystemet
Mer idrottstimmar
Införa självorganiserade lektioner minst en dag i veckan.
Sen finns det ju mycket mera man kan ta upp men dem här punkterna tycker
jag man borde lägga ner tid på och förbättra!
Mina skolår!
År 1994 fyllde jag sju år, det var det året jag skulle börja i skolan. Jag
hade gått i förskola två år så jag kände redan några av de personer som
skulle börja i min klass. Första dagen fick jag träffa min lärare och jag
tyckte om henne från första början. Hon var en typisk lågstadielärare som
behandlade likadant utan att favorisera någon. Jag har kunnat läsa sedan
jag var fem år och fick därför alltid jobba med lite svårare övningar och
texter. Jag har alltid gillat att tillhöra de främsta och jag hade en
positiv inställning till skolan från början. Allt eftersom tiden gick kom
mina klasskamrater ikapp mig och vi låg på samma nivå. Vi som gick i den
klassen hade en otrolig sammanhållning och när vi bytade lärare i fyran
fortsatte vi att ha det så. Läraren vi hade fått nu var en medelålders man
som hela klassen genast fick respekt för. Även i mellanstadiet gav jag
alltid mitt bästa för att verkligen få alla rätt på förhören. När vi till
slut skulle börja i sjuan och klassen skulle brytas upp var det många jag
sa farväl till. Även om vi alla skulle gå på samma skola visste vi att vi
skulle träffa nya kompisar och bara ses då och då i korridoren. På
högstadiet kom den värsta förändringen som hänt under min skoltid. Även om
jag tyckte att det var spännande och även om jag fick många kompisar, kom
stora frågor som ”vem är jag” fram. När jag började i åttan blev det värre
och plötsligt skulle vi ha betyg. Prov efter prov, arbete efter arbete fick
mig till att förstå hur allvarligt det här var och att mina lätta dagar låg
bakom mig. Jag har fått många bra kompisar, börjat drömma drömmar om min
framtid och hittad en hobby jag trivs med. Vem vet vad framtiden har i
beredskap för mig? Allt jag kan hoppas på är att det kommer att gå lika bra
för mig på gymnasiet som det har i grundskolan.
Bra uppsats med en bra spegling av den situation som hon befinner sig i.
Bra språk och inga större missar. VG
Mina skolår!
Jag kommer ihåg när jag började i fyran. Förut hade jag gått på
”Mackaskolan” och nu skulle jag börja på Kungsängsskolan. Den var mycket
större än min gamla skola så att det var väldigt nervöst. Vi skulle få vara
i den helt nya byggnaden men den blev inte klar förrän efter jullovet.
Första terminen spenderade vi på en gammal nerlagd fritidsgård. Det var
faktiskt ganska roligt där och eftersom där inte gick några andra elever,
lärde vi känna varandra ganska snabbt.
ny sida
Jag minns den första dagen när alla kom dit med sina föräldrar Vi gick in
och satte oss i ”klassrummet” och vår nya lärarinna Inger pratade lite. När
det var rast, gick allas föräldrar hem och vi var kvar helt själva, hälften
av min gamla klass och hälften av en annan klass.
I början var det ganska uppdelat, men allt eftersom började vi leka ”kurra
gömma” och tillslut var alla med.
Jag kommer också ihåg när jag började sjuan. Jag var jättenervös innan, för
att skolan var så otroligt stor och det var så många klasser. Jag minns den
första dagen. Alla sjuor samlades utanför huvudingången, där våra mentorer
tog emot oss. Göran och Olle stod och vinkade med en skylt där det stod 7E
på och vi följde efter dem till klassrum nr 412. Vi gick in och satte oss
och Göran och Olle berättade lite om det förestående läsåret.
Det första året kände jag mig inte trygg med klassen. Det var mycket bråk
och prat på lektionerna. Men tiden gick och klassen lugnade sig. Nu trivs
jag jättebra och det är med blandade känslor som jag lämnar det här för att
börja på gymnasiet.
MINA Skolår
När jag tänker tillbaka på min högstadietid märker jag en stor utveckling
på kort tid. I 7:an tog jag inte skolan på samma allvar som nu. Rasterna
var roligast och på lektionerna längtade jag dit. Nu när jag ser tillbaka
på det förstår jag inte hur rasterna kunde vara roliga. Nu i 9:an är det på
rasterna som jag längtar in till lektionerna. Det var troligtvis 9:orna som
förgyllde mina raster till nöjestid. De var nämligen mycket trevliga och
roliga att prata med. Jag fick en bra start på 7:an eftersom vi från
Grönestad i 6:an hade lektioner på Berghedsskolan en gång i veckan. Första
dagen i 7:an gick alla nykomlingar längst väggarna som vettskrämda får men
jag och mina kompisar kände ju väl till skolan. Vi gick, som kontrast till
resten av av 7:orna, med bestämda steg genom korridorerna. Vi var ett gäng.
9:orna respekterade oss och de skämdes inte över att sitta ner på rastera
och prata med oss. En av de första dagarna i 7:an minns jag väl. Det var en
kille ur 9:an som ropade till mig: ”Öh, kom hit”. Först undrade jag om det
verkligen var mig han ropade på. Eftersom han tittade på mig antog jag att
det var så. Jag tog mod till mig och gick fram. Han ställde några frågor
till mig och den sista löd: ”Har du någon pojkvän?” Jag svarade med ett
försiktigt ”Nej”. ”Varför”, blev nästa fråga. En klump satte sig i halsen
och jag hoppades på att inte låta rädd. – Öhm, började jag, Jag tror på
Gud. Ryktet gick snabbt, som med vinden och allt fler ställde frågor. Nu
kände jag mig på ett sätt populär. Medans de andra 7:orna knappt vågade
säga ett pip diskuterade jag livsfrågor med 9:orna (!). Detta var mitt
genombrott. Jag tror alla 7:or någon gång får sitt genombrott, jag fick det
tidigt. Andra kanske inte får det förrän i 8:an eller 9:an i värsta fall.
En del får aldrig sitt genom|brott, det är de som oftast blir mobbade.
Ibland var det jobbigt när de häftigaste 9:orna ropade ”lillgud” efter mig
men ändå måste jag säga var det en slags befrielse för mig. Jag kände mig
stor i 7:an och på ett sätt vuxen. Nu ser jag de flesta 7.or som små och
omogna. Man undrar ju om jag egentligen var lika liten som de fast att jag
kände mig större. Jag trodde mitt genombrott var fullbordat och att jag
aldrig skulle bli utsatt för sådant som andra 7:or blev t.ex. uppkastade på
skåpen och instängda på toaletterna. Jag hade fel. Det var en helt vanlig
dag i matsalen. Jag hade precis tagit min mat och letade nu efter det bord
där mina vänner satt. När jag såg dem riktade jag mina steg ditåt. På
bordet innan vännernas satt ett gäng killar ur 9:an och när jag gick förbi
dem sköt en av dem ut en stol som blockerade vägen för mig. Generositeten
steg och innan jag visste ordet av var jag röd som en tomat i ansiktet. Jag
svettades. Vd skulle jag ta mig till? Snabbt försökte jag komma på en
utväg. Jag tog mod till mig, drog in den lilla magen och pressade mig
nonchalant genom springan mellan den utdragna stolen och bordet mittemot.
Detta var min stora revolution. Mina kompisar tyckte att jag skulle hällt
min saft över honom men det vågade jag inte. Jag minns en gång när jag och
min kompis Pernilla skolkade från gympan för att cykla till Haverboskolan
och spana på en snygg kille i 9:an. När vi stod utanför skolan beslutade vi
i fall vi skulle gå in i skolan med risk att bli sedda av lärare eller att
stanna kvar ute med risk att inte se honom. Vi valde det första. Väl inne
visste vi inte vart vi skulle ta vägen. Som tur var såg vi några toaletter
och gick snabbt in i en. Vi andades djupt och efter att vi tagit mod till
oss gick vi ut. Han syndes inte till någonstans och gick lite irriterande
ut igen. När vi stod där ute såg vi entrédörren öppnas och en kompis till
oss gick tillsammans med killen ut. De kom mot oss och den första frågan
när de kom fram var: ”Varför är ni här?” Vi skrattade lite och försökte
byta samtalsämne. Det blev pinsamt så vi ljög om att vi snart hade en
lektion som vi inte kunde missa
Att byta skola/Att byta klass.
När jag gick i 7:an så bytte jag skola. Min mamma fick ett jobb i Älmö på
en firma och vi var tvugna att följa med henne hon ville inte bo där själv.
Jag tyckte att det skulle bli spännande och flytta men också väldigt
tråkigt. Jag saknade alla mina kompisar. Men jag tyckte det skulle bli kul
att komma till en ny skola med, och träffa nya kompisar och få nya lärare
men det skulle också kännas otryggt och kvävande. Jag visste ju inte vad
jag skulle komma i för klass hur dem var om jag kan känna mig trygg eller
inte. Det kankse kräver att jag ska kunnaså mycket som jag kanske inte alls
kan så mycket av.
Så tänkte jag hela tiden.
Men jag hoppades på att jag kom till en fin och bra skola.
En dag åkte jag och min mamma och mina syskon och kolla på den där skolan
jag skulle gå i.
Jag tyckte den var jättefin men såg samtidigt lite skrämmande ut. Den var
så lång och så hög, den var jättestor.
Jag och mina syskon gick in i skolan, den var så ren och fräch på något
sett och klassrummen var jättestora och så fint och kände direkt att här
vill jag gå, här kommer jag att trivas. Sen när min mamma kom så sa jag att
jag kommer nog trivas jätte bra här det var så fint och så rent och frächt.
Så jag kände att jag kommer att trivas och mycket riktigt så gjorde jag
det.
Dagen har kommit jag ska börja den nya skolan.
Jag har nog aldrig varit så nervös som jag var den dagen.
Jag gick fram till läraren och han pressenterade mig och visade var jag
skulle sitta.
Alla var så snälla mot mig och frågade var jag kom ifrån och vad jag hade
för intressen och vad jag gillade och massa sånt.
Alla var så snälla mot mig på rasten jag kände mig trygg och välkommen och
alla brydde sig om mig.
Så efter jag började den nya skolan så va allt mycket bättre och jag
träffade jättesnälla och många kompisar.
Och jag shopade alltid med dem och hittade alltid på någonting med dem och
allt blev mycket lättare i den nya skolan och i Älmö kunde man hitta på mer
saker att göra och i skolan så kunde man sitta vid cafeterian eller vid en
dator eller sitta i ett rum och titta på tv och lyssna på musik och bara
sitta och snacka. Så jag trivdes då mycket bättre och lektionerna var
mycket lättare matten som jag hade svårt för var mycket lättare och jag
förstod mer, det var en bättre lärare och kunde lära ut mer och man behövde
inte bara sitt och jobba i boken man fick leka olika matte lekar och göra
massa roliga problemblad och massa sådant.
Så jag fick det mycket lättare och jag hade det jättebra med nya kompisar.
Slut!
Mina skolår :
När jag tänker tillbaka på min skolgång så är det med en skräckblandad
förtjusning. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men ändå känns
det som om jag måste le. Mina skolår har nog trots alla mörka stunder varit
bra.
På kvällen, efter första skoldagen i ettan, när jag låg i sängen för att
somna minns jag att jag tänkte:
– Herre Gud, nu är jag verkligen stor! Tänk, jag har gått en dag i ettan.
Men när jag ser etta-klassare idag, så är de ju väldigt små.
Under hela lågstadiet var jag väldigt blyg. Av någon anledning hade jag
ändå aldrig svårt att få kompisar, de drogs till mig på nåt vis. Så ensam
har jag aldrig varit.
Annika hette läraren som vi hade hela lågstadiet. Hon ville att alla skulle
kalla henne för fröken, men alla sa Annika åt henne ändå.
Varje år tvingade hon oss att måla majbrasor med kladdkrita efter första
maj. Det var något som jag avskydde, för mina eldar blev misslyckade varje
år. Men det värsta var att hon satt upp dem på väggen i klassrummet så att
alla kunde se dem och jämföra de bra och dåliga majbrasorna.
Jag har ett minne från en lektion i tredje klass. Läraren gick igenom
någonting på svarta tavlan -som under alla år har varit grön- jag tror det
var någonting om jordbruk. Jag minns att jag tittade ut på skolgården genom
fönstret och tänkte att när jag slutade låg-|stadiet och började i fyran på
mellanstadiet med en ny lärare så skulle all gemenskap och allt trivsamt
vara slut. Då skulle det bara handla om pluggande. Så blev det inte.
Dagen innan jag skulle börja fyran så tänkte jag att jag skulle bli en ny
människa. Jag skulle bli gladare och våga mer. Det lyckades redan första
dagen. Första intrycket jag fick av mellanstadiets värld var de höga
bänkarna och de höga stolarna. Man kände sig som Nils Karlssons pyssling
när man gick omkring i det klassrummet bland de skyhöga bänkarna. Läraren
-Ove- var en lång man med vitt hår, glasögon och stickad tröja. Jag älskade
honom som en mor-|far från första stund.
Efter första terminen på mellanstadiet slutade Ove p.g.a. klassrumsluften
som han var allergisk emot. På väg hem från skolan sista dagen innan
jullovet grät jag för att jag var så ledsen. Efter jul började virrvarret
av lärare bryta ut. Vikarie efter vikarie avlöste varandra och det verkade
aldrig komma någon fast lärare. Tillslut kom Therese, hon var en nyutbildad
lärare med brunt långt hår. Hon var hela klassens bästa vän ända tills i
slutet av femte klass. Då var hon tvungen att flytta tillbaka till
Stockholm, därifrån hon kom. Så när jag började sexan fick vi en ny lärare.
Det var då helvetet tog fart.
Under hela sjätte klass mådde jag dåligt. Egentligen vet jag inte vad som
hände, men helt plötsligt var klassen förfärlig att ha att göra med.
Skolans lärare avskydde oss, skolans andra elever var rädda för oss och jag
tror nog att vi hatade varandra också.
När vi sedan började på högstadiet så var det som en befrielse. Allt kändes
så underbart och lugnt i jämförelse med i sexan. Att klassen splittrades
upp var bara bra.
Jag kommer ihåg hur nervös jag var första skoldagen i sjuan. Man kände
nästan ingen och skolan kändes så stor att jag aldrig trodde att jag skulle
kunna lära mig var alla salarna låg.
Nu har jag gått på högstadiet i snart tre år och då slutar grundskolan. Den
har utsatt mig för mycket och gett mig många olika intryck. Det jag minns
mest är alla männi-|skor jag har haft omkring mig. Alla syslöjdslärare
förtjänar ett eget kapitel. Alla har varit äldre kvinnor med kort hår och
bestämda regler för hur allt ska skötas. Aldrig kommer jag att kunna glömma
deras stränga order:
– Nej, du får inte klippa mitt i tyget!
– Du får inte glömma sömsmån!
– Man måste komma ihåg att nåla kanterna!
Till hösten börjar jag på gymnasiet. Det blir spännande och förhoppningsvis
roligt också. Samtidigt så kommer man ju närmare den människa som man ska
vara i framtiden. Under alla dessa skolår har man ju förändrats och
utvecklats. Det har alla andra omkring också gjort.
En klassåterförening om femton eller tjugo år vore intressant. Då skulle
man få veta vad det blivit av alla.
Så när jag tänker tillbaka på min skolgång så måste det vara med
skräckblandad förtjusning.
Marianne Molin
9:13
9 feb.2003
Att byta skola/Att byta klass
När jag gick i klass 1-3 så gick jag skola på Södermalmsskolan, det var en
liten röd trevlig skola. Fanns inte mobbing där för vi var så få elever och
vi hade jätte bra samhörighet. Men det fanns bara upp till årskurs 3 i den
skolan så sen efter 3:an var det dags för skolbyte.
Jag tror nog att alla i min klass var väldigt nervösa, nu skulle vi flytta
till stora Söderhags|skolan och gå skola med ca 200 andra elever. Men det
var ganska ok, vi skulle fortfarande gå i samma klass, bara få en ny
paralellklass. Det gick bra, jag tror att alla trivdes rätt så bra visst
fanns det mobbing på denna skola det fick jag också smaka på, men det var
inte så farligt, nån lite pik här och var.
Sen så var det sags för det största bytet någonsin, nu var man en stor 6:a
som skulle börja års|kurs 7! Då blev jag riktigt nervös, klassen skulle
splittras, vi skulle förlora varandras stöd och måsta stå på egna ben. Som
tur var så fick man välja 3 personer från sin egen klass som man helst
skulle vilja gå med.
Vi fick varsin lapp där vi enskilt skulle skriva upp dom 3 man helst av
allt ville gå med.
För mig var dom 2 första personerna lättast, mina bästa kompisar Nilla och
Cecilia. Men den tredje då, vem skulle jag då välja?
Jag valde tillslut Annika. Jag tyckte inte om henne särskillt mycket men
hon kändes som ett bra val ändå.
1. Nilla
2. Cecilia
3. Annika
skrev jag på lappen, vek ihop den och gav den till läraren. Jag kunde väl
ändå inte ha så mycket otur att jag skulle hamna med bara annika i en
klass.
Sen kom dagen då vi skulle få veta vilken klass vi hamnat i. Jag nästan bad
till Gud att jag inte skulle hamna med endast Annika. Dom ropade först upp
vilka som hamnat i klass 7:11. Massa okända namn från andra skolor
rabblades upp och dom så kallade ”nördarna” i min då|varande klass, där
bland ropades Annikas namn upp. Eftersom mitt efternamn börjar på S så
för|stod jag nästan att jag var den sista som skulle ropas upp. Och så blev
det.
Hanna Söder, ropade Sören, min dåvarande lärare upp.
Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag hade hamnat i en annan klas
än Cecilia och Nilla. Det kändes som jordens undergång.
Sen blev det sommar och klumpen i min hals blev allt större.
Skulle jag nu förlora mina två bästa vänner?
Men sen fick jag veta ett alternativ, man fick byta klass om man hade skäl
till det! Min mamma pratade med rektorn på skolan. Vi ringde runthalva
sommarlovet kändes det som. Jag ville verkligen byta klass, men det blev
aldrig så. Alla såg mej som en social och framåtriktad person, jag skulle
lätt kunna skaffa nya vänner. Jag blev skitsur men det fanns inget att göra
åt det, skolans önskan var min lag.
Och så kom den stora Dagen. Den första skoldagen som högstadieelev. Jag
hade köpt nya fina kläder och nyss färgat mitt hår knall rosa. Jag hade
ruffsat till mitt hår och lagt på make up på ögonen. Jag var skit|ball
tyckte jag. Men vi hade otur med vädret, det ösregnade! Jag cyklade med
Cecilia och Nilla till skolan. När vi träffades iden vanliga korsningen var
vi skitfina men när vi var framme vid Pinnbacken så var vi blöta i håret
och på kläderna, sminket hade runnit och vi var trötta och griniga när vi
kom in till skolans värme. Det stof på entré dörrarna vilket klassrum vi
skulle vara i. Cecilia och Nilla skulle vara i klassrum 102 och jag i
klassrum 203.
Så mitt första klassbyte började i sorg. Nu var vi inte tre bästisar
längre, jag hade hamnat utan|för. Och det var inte alltid vi hade raster
samtidigt, så vi gled mer och mer ifrån varandra. Så en dag så var det inte
jag, Cecilia och Nilla längre. En tjej vid namn Dani hade tagit min plats.
Då förstod jag att nu var jag helt ute. För ett ganska långt tag stod jag
ensam vid skåpen på rasterna. Jag kunde ju inte bara slita tag i nån och
säja, kan jag va med dej?
Men sen kom dagen då jag gjorde det. Jag slet tag i Elisabet från min klass
och frågade rakt ut, kan jag vara med dej ikväll? Nu är jag och Elisabet
bästa kompisar. Så det gick ju bra tillslut med klass|bytet. Och nu går man
i 9:an och ska snart byta klass och skola igen. Allt går så fort, känns som
att det var aldeles nyss jag var liten och ny på den här skolan. Och nu är
det dags igen. Nu ska man bli liten och ny igen. Känns bra att få välja en
linje som man verkligen vill gå och få komma till en ny skola. Jag ska gå
medie programmet i luleå. Har varit och kikat på skolan med Elisabet. Det
var en fin ljus skola med trevliga lärare och elever. Den passar mig jätte
bra men jag känner ändå oron. Jag kanske inte får nån kompis på den skolan.
Elisabet ska förmodligen gå skola i torneå så då är jag ensam igen. kommer
att splittras rån min bästa vän. Men det kommer säkert att gå bra. Det
intalar jag mig själv. Det här blir jättebra. Men jag känner ändå samma
oroklump som jag kände på sommarlovet från 6:an till 7:an. Tänk om skolan
kräver för mycket, jag kanske hamnar efter och blir utmobbad. Det var
lättare när man var yngre och skaffa nya vänner, det var som mer
själv|klart att man skulle prova på nya vänskapskretsar. Det här kan jag
grubbla över hur mycket som helst. Jag får bara ta dagarna som dom kommer,
allt löser sig och vem vet, den hela Elisabet historien kanske upprepar
sig? Men just nu känns det som att jag inte vill ha nån ny bästa kompis,
men så kände jag i 6:an också. Jag tror att klassbyten är bra för ens
utveckling, men lär sig att ta nya initiativ och får träffa nya människor.
Man ska inte känna sig så bekväm i sin situation hela livet. Det kan vara
bra att skaffa sig nya roller och få vara med olika människor. Eller det är
i alla fall vad jag intalar mig själv just nu. Annars skulle jag nog följa
med Elisabet till Torneå.
Den här novellen blev inte så bra. Jag vet att jag kan mycket bättre.
Men nu hade vi ju inte så mycket tid och jag har ”skrivtorka”. Försökte
ändå få med lite vettigt innehåll.