4 – Sida 13 – Skrivbanken

Mina skolår
Jag går nu i nian och kan se tillbaka på mina skolår med ganska stor
erfarenhet. Jag kommer speciellt ihåg min första dag i skolan. Jag skulle
börja i ettan och var jätte nervös. Det fanns väldigt höga förväntningar
inom mig. Jag tyckte att det var jätte kul med skolan i hela ettan och
tvåan men redan i årskurs tre började jag tröttna. Jag har alltid haft
svårt för matte, och jag tror att det beror lite på att jag inte fick lära
mig de rätta grunderna på lågstadiet. I mellanstadiet blev det svårare och
då kom det även nya grejer att lära sig. Men jag har nu, efter ca nio år,
äntligen lärt mig de rätta grunderna för mattematik.
Eleven markerar nytt stycke både med ny rad och indrag, ungefär hälften
av gångerna, resterande enbart med ny rad När jag började i fyran var det
dags att byta skola till hovsbyskolan, där det fanns klasser upp till
sexan. Jag var jättenervös när jag skulle börja där men efter ett tag blev
sammanhållningen i klassen mycket bra. I hela mellanstadiet gick jag i en
fyr-sexa, det är ganska bra med sådana klasser men det händer att man får
höra saker om och om igen bara därför att dom yngre i klassen aldrig hade
hört det förut.
När jag gick i femman blev jag allvarligt sjuk och var borta från skolan i
över två månader. Läkarna på sjukhuset visste inte vad det var för fel på
mig, men jag kunde inte gå till skolan för att jag hade så ont i ryggen så
jag fick ha en sjukhuslärare. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den
läraren var lite korkad, jag var bättre än henne på allting. Jag räknade ut
tal snabbare än vad hon gjorde så jag kan ju inte vara helt värdelös på
matte.
Jag missade väldigt mycket i skolan och när jag äntligen blev frisk var det
redan slutet av femman. Jag kom till skol|avslutningen på kryckor och så
var det skolåret slut.
I sexan flöt skolarbetet på bra och när jag sedan slutade i den klassen
fick jag och en annan tjej stipendium för att vara bästa kompisarna i
klassen.
När jag började i årskurs sju bytte jag skola igen och det är den skolan
som jag forfarande går på, Ängsbyskolan. Det finns inte så mycket att
berätta om dom tre åren jag har gått på den här skolan för dom är alla tre
väldigt enformiga. Jag går till skolan dag ut och dag in och tycker att det
mesta inte är så kul men jag kämpar på ändå.
Just nu känns det skönt att snart få sluta grundskolan. Det blir säkert mer
självständigt arbete men det tror jag att jag kan klara av. Det är klart
att jag är lite orolig att jag inte ska komma in på den linje som jag har
valt, men jag tror nog att det ska gå bra.

Att byta skola/Att byta klass!
Med att byta skola och att byta klass är två saker som händer, det kan vara
positivt och negativt. Positiva delen är att man får lär känna nya personer
och med det negativa delen är att man kan bli mobbad och inte bli omtyckt
av dom nya personerna i skolan.
Jag som skriver uppgiften har varit med på att någon jag käner har flyttat
och byt skola och har byt klass.
När hon kom till min skola aldså hennes nya skola så blev hon mobbad, hon
blev kalad för många saker t.ex för, gå till din gamla skola du din. pinne,
fläck, lukttrasa och. det va inte bara att hon blev kalad för saker utan
hon va rädd varje gång hon skulle till skolan för att hon blev misshandlad
för varje gång hon skulle gå hem.
Dom som mobba flickan ville att hon inte skulle gå i deras skola för att
hon va väll en person som inte passa in i skolan för dom.
Det va inte bara killar som mobba henne utan tjejer också. Flickan som blev
mobbad hade blivit slagen förut också av sin pappa. När hon blev ett år
börja hennes pappa att knarka dricka osv, han behövde ju pengarna till allt
skit som han hålde på med.
När flickan blev 5 år så börja pappan att misshandla hennes mamma av heroin
sprutan han avled i natten. Sedan des har flickans mamma druckit sprit och
alla pengar går ju till spriten och det är också därför flickan har inga
fina kläder på sig.
Varje dag när flickan kommer hem från en jobbig dag ifrån skolan så ser hon
sin mamma ligga i soffan as full.
En da när flickan råka fråga sin mamma om två hundra kr till ett par byxor
som hon såg på stan så blev mamman rasande och började kasta saker på henne
och börja skrika, har du blivit en kvinna nu va tror du att jag är en bank
eller vart ska jag få pengar ifrån osv.
Flickan sprang ut från huset och sate sig utanför gården. När jag kom för
bi hennes område såg jag henne sitande och gråtande då gick jag fram till
henne och sa hej, då blev hon as rädd och sa, inte du me lämna mig ifred
jag har redan fåt stryk det räker då sa jag. jag vill inte ge dig stryk jag
fråga henne om hon ville följa med mig på stan jag viste att hon ville ha
ett par fina byxor jag såg när hon pröva dom och vill så gärna ha dom, vist
sa hon och torka av sig tårarna.
När vi va framme i stan så sa jag följ med mig in här jag ska bara se efter
på en sak, visst sa hon. Jag köpte byxorna och sa till flickan visst är
byxorna fina mm sa flickan det är dom. Du får dåm av mig då skrek hon av
glädje tack så mycket tack, hon blev så glad att hon hade glömt vad som
hade hänt förut. Flickan och jag blev vänner och hon fick också mer vänner
av mig, alla mina vänner blev hennes vänner. Det enda problemet flickan
hade mäst av va mamman. Mamman bara drack och drack en da när flickan kom
hem så såg hon sin mamma liggande på soffan som vanligt flickan fråga om
hon hade lagat mat men mamman svara inte flickan gick fram till soffan och
skaka på mamman men hon vakna inte hon kände på pulsen men hon kände inget
mamman hade dött.
Flickan sprang hem till mig och plinga på dören men ingen öppna, ingen va
hemma. Hon satt utanför min trappa och vänta på mig.
Jag kom hem såg henne sittande på trappan gråtande, vad har hänt fråga jag
min mamma har dött, å Gud sa jag, jag är så ledsen för din skull. Jag fråga
om hon hade några kusiner, och hon sa ja men hon hade aldrig träffat dom.
Men jag och min familj hjälpte henne att hitta hennes kusiner och det
gjorde vi till slut.
Hon flytta till en av hennes mostrar och fick en ny familj och byte skola
och dom va snälla imot henne hon fick det bra till slut.

Mina skolår
När jag sitter och tänker på alla mina skolår, så känns det som tiden bara
runnigt iväg. liksom som jag gick i etten igår. Skolåren för mig och säkert
ni andra är som en mötesplats där man samlar kunskap och vänner, vänner och
kunskap som man kommer att få ha med sig hela livet, ända in till döden.
Utan skolan så skulle jag ju inte kunna allt viktigt och vad skulle man
göra då igenkligen? Jag har ett ordspråk som jag jämt brukar säga till mig
själv när jag har det jobbigt med skolan, det lyder så här: Ingen skola,
inga kunskaper, ja det lät kanske lite knäppt, men det har verkligen drivit
mig framåt i livet.
Jag kommer starkt ihåg den dagen då jag började skolan, jag var då en lite
blyg, blondhårig tjej, fast jag var också väldigt nyfiken på den hela nya
miljön, lärarna och klasskamraterna. Jag minns att jag tänkte så här undrar
ifall skolan är stor och ifall vi får ha våra egna böcker, undrar hur
lärarna ser ut, är de långa och blondhåriga som jag eller är de korta och
konstiga. Jag var specielt nervös inför alla nya klasskamraterna, men det
tror jag nog att alla barn var första dagen. Men som tur är så gick allting
bara bra, jag fick många kompisar och man fick sina egna läroböker att läsa
i, men lärarna var verkligen inte långa och blondhåriga eller korta och
konstiga, utan de var verklige speciella lärare som visade vägen framåt och
in till tryggheten.
Jag hade jättebra på den skolan jag gick i och minns speciellt den dagen
den min kompis Andrea och jag hittade på ett bus, det var så här att
utanför skolbyggnaden så fanns det rödavinbärsbuskar som vi odlade fram och
just denna dag så var de extra röda och saftiga, men sura. Då bestämmde jag
mig för att äta några och Andrea hängde på, men det dröjde inte lång tid
tills matatanten kom på oss och vi sprang och sprang för livet. När jag
tänker så här på-t i efterhand så skrattar jag åt det.
Jag hoppas verkligen att alla barn har ett speciellt första minne som jag
har.
Jag bytte senare skola till Enebyskolan och det vart som en ny start för
mig, visst förlorade jag alla mina kompisar från min första skola, men på
kuppen fick jag ju nya som jag faktiskt än känner och umgås med. Jag bytte
skola, därför att vi flyttade. Det var väldigt pirrigt. Jag började i
årskurs tre och bara efter några dagar känndes det som jag hade känt
personerna i hela mit liv. Jag mins när alla ville komma fram och prata med
mig och alla undrade hur jag var som person. Alla människor får nog det i
magen som man inte kan beskriva, när man kommer till ett nytt ställe.
Från trean till sexan mins jag faktiskt bara några få händelser, det andra
har liksom bara suddats bort med tiden, det har faktiskt gått nio skolår.
Det finns en sak som jag mins tydligt, det var när alla skulle göra sina
nationella prov för första gången i femman och alla var så oroliga för det.

Det var också en dag när alla skulle ta spruta, ja det var oroande
ögonblick.
Det har hänt många spännande och tråkiga händelser under min skoltid, tex.
som när alla vi i klass 5b skulle åka ut och campa och då skrämde alla
killar upp tjejerna med att någon hade blivit mördat i ett dike utanför det
stora huset. och gissa vad vi blev rädda när vi plötsligt såg blodsspår,
men det var ju bara gammal ketshup. men de fick senare igen så att de teg.
Det finns också sorgliga händelser som kanske alla varit med om någon gång,
det är att bli retad för någonting och det hände just mig, så här gick det
till: Det var i tvåan och vi alla i klass 2c skulle ut och grilla korv i
skogen och jag var helt ensam den dagen för min bästa kompis Andrea var
sjuk.
Det var då det hände, jag stod ensam i skogsgläntan och väntade in lärarna,
då kom tre tjejer imot mig, jag tror att de gick i 2a, de började reta mig
delvis för att jag stammade och delvis för att jag hade kort hår och det
gav mig väldigt dåligt självförtroende. Jag var tyst hela dagen, men när
jag kom hem berättade jag allting för min mamma och det råder jag alla barn
och ungdomar att göra. För mig så löste det sig som tur är. Det var min
värsta händelse, för jag vart faktiskt väldigt ledsen.
när jag senare skulle då lämna sexan och börja i sjuan så vart jag väldigt
nervös och det tror jag nog att alla blir när de byter årskurs. Men det
ordnade sig och jag hamnade i en ny klass, det var 7a.
Då senare blev det lite allvarligare, vi fick massor med prov och det satte
mycket press på en. Sen i åttan och nian fick vi våra betyg och jag tycker
att jag fick ganska bra betyg. Jag tror nog att jag fick bra därför att jag
gav allt på proven och lektionerna. Börja kämpa redan i sjuan, ge inte upp,
för då kanske ni inte når ert mål.
Jag vill verkligen inte lämna skolan och alla lärare som betyt massor för
mig. Jag vill verkligen inte lämna allt det, men man måste ju gå vidare i
livet, visst är det sorgligt men det är ju alla dessa skolår som har gett
mig och oss alla kunskap och en chans att göra något av våra liv. Jag själv
har alltid velat jobba med djur och det hoppas jag att jag kommer att göra
också. Jag har verkligen blandade känslor inför att lämna skolan, men det
mesta är posetivt. Vi alla kommer nog att ses en dag igen.
En krönika för skoltidningen skriven av Cecilia Nordlund i klass 9a,
läsåret 2003.

Mina skolår
Om jag ska vara ärlig och tänka tillbaka så tycker jag att skolan har varit
jätte|rolig men även något som jag har hatat, så känner nog många pga alla
läxor och prov osv. Men det som är så lockande är nog alla utmaningar, med
det så menar jag tex. praktiken, alla friluftsdagar osv.
När jag började min första skoldag var jag jätte nervös. Fast det tror jag
inte jag var ensam om. Jag var så nervös att jag inte ens ville stiga upp
ur sängen den dan Men till slut gick allt bra. Jag tyckte att alla redan
kände varandra och att jag var den ända som inte hade någon kompis när vi
stod där ute med våra föräldrar och väntade på att vi skulle gå in.
De flesta kände varandra från dagis och hade redan någon att leka med.
Under mellanstadiet var det nog tråkigast jag vet faktiskt inte varför men
jag tror att det berodde på kompisarna, att man växte ifrån varandra osv,
Som liten var jag väldigt blyg och vågade inte säga vad jag tyckte och
tänkte så mycket, men det är ju så att man utvecklas och lär sig ju äldre
man blir.
Att lämna grundskolan känns så stort för mig det är så mycket eget ansvar.
Det är även ett stort steg man tar. Under hela vägen från ettan har jag
haft med min vän Madde, vi har gått i samma klass i snart 9 år, och hon
betyder mycket för mig. Vi har inte alltid varit bästa kompisar men nu är
hon den bästa och henne vill jag inte lämmna, men jag vet att jag får nya
vänner och det får hon med.
Den kompisen som jag lekte med under mellanstadiet heter Jenny och vi
gjorde nästan allt tillsammans men sedan efter 6an så flyttade hon och jag
trodde att jag skulle dö när jag skulle börja 7an utan henne, men det
gjorde jag inte, jag klarade mig fint.
Just nu har vi inte någon kontakt vilket vi låvade att vi skulle ha.
Men det gläder mig att jag iallafall har Madde kvar.
När jag började 5an så hamnade vi i en klass med nya elever och en ny
lärare det var spännande. Den nya läraren hette Desirée och hon var den
snällaste läraren jag hade haft, fast jag var inte den ända som tyckte de,
nästan alla andra tyckte samma sak.
Hon var alltid så trevlig och omtänksam och henne kunde man snacka med.
Just nu idag har jag inte sett henne på länge, men jag vet att hon
fortfarande är lika omtyckt.

Att byta skola
Margareta som går i Stenbaggeskolan, har det väldigt svårt för Margareta är
större och tjockare än alla andra på skolan.
Margareta går nu 6:b börjar få nog. Hon tycker inte att det är fel att vara
stor, tjock och skriva dagbok men det tycker hennes klass|kompisar är fel
så varje dag blir Margareta utsatt för någon typ av trakaserier av eleverna
och det blir bara värre inte bättre
Det var en dag på lunch rasten det hände: Margareta hade precis tagit upp
sin dagbok och börjat skriva iden.

Hon började så här: Hej Min kära dagbok.. Idag har det varit en lugn dag
hittils, killarna har lämnat mig ifred, och tjejerna har gjort d

Det var då det hände när hon skrev som mest i sin dagbok. Helt plötsligt
drog dagboken ur hennes händer och var borta. När Margareta tittade upp såg
hon nog osäker på om ordet ”nog” är det rätta två killar och tre tjejer
framför sig. Dom skrattade hejdlöst åt Margareta – ska inte stora Margareta
komma och ta sin lilla dagbok sa en av killarna som heter David, han är
klassens värsting. När Margareta Margareta reste sig upp, såg hon ner på
sina klasskamrater, just när hon ska försöka ta sin dagbok är det någon som
sparkar undan benen på henne.
Margareta faller till Marken med en häftig duns och dom som står närmast
börjar gap skratta åt hennes försök att ta boken ifrån klasskamraterna som
står framför margareta.

Genast kommer en lärare som har sett detta från matsalen till platsen.
Läraren som heter Agneta Torsen, lyfter upp Margareta på fötterna och tar
dagboken och säger: Nu tar jag hand om dagboken så inget mera händer. Säger
hon till Margareta med ett stort triumferande leende. Du får tillbaka den
efter skolan! OK agneta tack så mycket för att du kom och hjälpte mig. Det
var så lite lilla vän. Men Agneta varför hjälpte du henne?
För att man ska vara snäll mot sina klasskamrater David.
Jävla sur kärring. Fan också nu ringer det inn också, vi tar dig sen
margareta hör hon från gänget.

När det hade ringt in hade Margareta gått till sitt klassrum och tagit upp
sina svenska böcker.
Äntligen så kom läraren in i klassrumet med en extra tjock pärm och så,
Idag ska jag läsa en väldigt spännande bok för er.
Det handlar om en flicka på tolv|år och går på mellanstadiet.
Det börjar så här! Nu har jag gått på den här skolan halva mitt liv och har
blivit mobbad under alla dessa år, för hur jag ser ut, jag är alltid längre
och tjockare än alla andra och jag vet inte var detta ska sluta.

Efter en stund vänder sig alla om och tittar på Margareta medans läraren
läser. Alla eleverna vet om vem det är som har skrivit boken och det vet
Margareta också. Helt plötsligt väller tårarna fram och hon springer fram
och tar boken ur sin lärares hand. Hon hör hur alla skrattar när hon
springer hem.

Margareta går inte till skolan på flera dagar efter det. Till slut berättar
hon för sina föräldrar som genast börjar leta efter en ny skola.
Dom hittar en skola som kallas åkerfältskolan. Redan nästa dag börjar
Margareta i Åkerfältskolan, hon är helt förberäd på att bli moppas av
eleverna i den skolan också. Så Margareta tar inte med sig sin dagbok.

Redan första lektionen har hon idrott. Dagens schema är redskap vilket hon
är sämst i.
Men hon försöker och det gillar hennes jumpa lärare och dom i klassen. Så
Margareta får hjälp att klara av hindrena fast hon är mycket större än de
andra.
Men sen börjar problemet komma, Margareta hör att någon börjar skratta och
hör hur alla andra också börjar skratta.
När hon tittar ner på sina byxor har dom sprukit i grenen och hon får
precis tag på byxorna innan dom ramlar av.
Margareta blir helt kall svettig. Hon springer därifrån med en väldig fart,
så att jumpa lärarna som försöker stoppa henne inte hänger med i hennes
tempo. När hon kommer in i omklädnings|rummet slänger hon av sig byxorna
och sätter på sig ett par andra och traskar hem redan innan dagen har tagit
slut.

Dagarna går och eleverna skrattar åt henne varje dag.
Men hon tänker att ”jag ska inte vara den som ger upp först” Margareta
jobbar på, hennes betyg blir allt bättre med tiden och eleverna orkar inte
tracka henne. Hennes första tanke är att shit dom kommer att börja planera
något med lärarna igen. Men inget händer.

Dagarna börjar gå allt saktare nu, för att sommar lovet närmar sig, men hon
har fortfarande inte hört något från varken lärare eller elever.

Nu är dagen äntligen här. Idag får jag mitt betyg tänker hon och inga
elever har varit på mig dessutom. Nu är Margareta på väg till skolan i sin
fin klänning. Som sitter som den alltid har gjort på henne. Den sitter
tajt.

När hon kommer till skolan går Margareta direkt till aulan som ligger vid
Matsalen. När Margareta kliver in är alla elever redan där och dom vänder
sig om och börjar skratta åt henne för hur hon ser ut.
Men det struntar hon i. Margareta går och sätter sig på en ledig stol
längst bak för att inte synas. Nu börjar avslutningen med att rektorn som
heter Niklas Lilja kliver fram och håller ett tal på en halvtimme. Sen
kommer prisutdelningar till olika elever för vissa saker dom har gjort
eller egna induviduella saker också. Det går ca en kvart innan rektorn
kommer upp på scen igen.
Då säger han så här: Det finns en tjej på denna skola som har kämpat så
otroligt mycket sen hon kom hit, redan första dagen hände det en sak. Alla
visste vem han mena men inte Margareta.
Rektorn fortsatte, denna tjej fick byxorna spräkta redan första jumpa
timmen. Då skrattade alla ännu mera och hon förstod genast vad det handlade
om. Margareta blev helt röd i ansiktet.
Rektorn sa Margaretas namn och bad henne att komma upp på scen! för att ta
emot priset för bästa modet och nykomling till skolan. Genast bytes
skratten ut till applåder.

Efter detta blev hon skolan mest populära elev, och detta var ända från
sexan till nian. Hon hade dessutom bäst betyg på hela skolan också.

När skolan var skolan var slut spran Margareta hem för hon kom på att hon
inte hade skrivit i sin dagbok sen hon började i sin nya klass. Vilket var
katastrof tyckte Margareta.
Men hon bestämde sig för att bara skriva i sin dagbok en enda gång till:

Nu satt hon ner i sin säng och började sammanfatt det som hade hänt under
sin sista termin på lågstadiet.
Hon började så här: Jag undra varför ingen tyckte om mig i stenbagge. Det
var nog för att jag var mycket större än alla andra och smartare eller vad
tror du min kära dagbok.
Dagboken: Mmm å jag håller med dig margareta, Det handlar om att eleverna
var avundsyka i din gamla skola.
Men varför var inte eleverna så mot mig i Åkerfältskolan. För eleverna i
åkerfält accepterade dig för den är och hur du ser ut. Därför var dom
snälla mot dig för att dom insåg att man skadar en person genom att Mobba
den enskilde individen. Om man mobbar någon leder det bara till att man
själv får dåligt ryckte eller hur Margareta?
Jag undrar varför jag inte har tänkt på det förut.
Nu slutar min lilla berättelse om mitt liv i sexan.

Att byta skola/Att byta klass!
Jag gick i klass 6B. Vi var äldst i skolan, alla sexorna hade därför, mer
eller mindre, respekt från de yngre eleverna.
Jag hade även respekt i klassen och de andra sexorna i de andra klasserna
respekterade också mig. Det var skönt, för att ingen vågade att säga emot
mig. Alla lyssnade på mig och gjorde som jag sa, eller nästan alla. Det
fanns ju andra också som hade respekt. Vi var oftast tillsammans men vi
hamnade nästan alltid i bråk eftersom vi ville visa upp oss. Man ville visa
att man var bättre än alla andra. Jag bråkade mycket och jag ratade
osäker på om ”ratade” är det rätta ordet med alla men jag gillade ändå min
skola, mina kompisar och mina lärare.
I lågstadiet hade jag varit en tyst, liten person som ingen brydde sig om.
Jag hade inga kompisar heller, så det hade alltså tagit tid för mig att
skaffa mig det här respektet och jag ville inte förlora det.
Men så en dag fick jag reda på att vi skulle flytta. Mamma hade fått ett
bättre jobb inne i stan, så vi skulle flytta dit. Jag var alltså tvungen
att byta skola. Mina kompisar, mina nuvarande lärare och framför allt mitt
respekt ville jag verkligen inte förlora nu. Jag hade kämpat för hårt för
att förlora allt nu.
Jag klagade och protesterade men mamma och pappa hade redan bestämt sig. De
hade hittat ett fint hus nära mammas nya jobb. De hade också hittat en ny
skola till mig. I den skolan så gick det elever från årskurs 4 till årskurs
9. Så jag skulle slippa att byta skola igen när jag skulle börja i
högstadiet, det var ju en fördel.
Jag hade redan fått byta klass i fyran. Då var det så att det fanns fyra
treor, men man bestämde att en klass av de fyra måste splittras inför
årskurs 4. Det blev våran klass som blev utvald.
Så de delade på oss och vi hamnade i de tre olika klasserna som var kvar.
Men då hade man i alla falla några kompisar från den gamla klassen kvar som
också hamnade i samma klass som en själv. Man kände också vissa i den nya
klassen redan, mer eller mindre. Så det var inte så svårt då som det skulle
vara den här gången. Att få nya lärare, skola och klasskamrater kan vara
svårt.
För lärarna måste man visa allt som man kan så att de får en bra bild av
en. Men klasskamraterna är ändå jobbigast. Man vet inte hur man ska bete
sig mot dem. Man vet inte heller hur de vill att man ska bete sig. Ska man
vara tuff och pratsam? eller tyst och blyg?
Första dagen var jag tyst och blyg. Jag kände att alla tittade på mig hela
tiden, som om de inspekterade mig. De bevakade minsta rörelse som jag
gjorde. Det var jobbit. Nästa dag började de att prata lite med mig. De
pratade också mycket och högljutt på lektionerna, lärarna sa åt dem att
vara tysta men de slutade nästan aldrig utan de fortsatte att prata. Så jag
förstod att den här klassen är en pratig klass, så jag måste också börja
att prata för att kunna lära känna någon.
Jag började att vara med några killar och jag lärde känna dem ganska bra,
de var coola. Men man kunde inte jämföra någon eller något med det som jag
hade förut.
De första dagarna fortsatte jag med att vara tyst och blyg. Det kändes
konstigt att vara den tysta, blyga och orespekterade typen. Jag som alltid
pratade så mycket i den gamla skolan. Jag hade respekt och tjejerna tittade
på mig och skrattade åt mina skämt, hur löjliga de än var. Det kändes bra
att gå till skolan då, jag ville till skolan för att träffa kompisarna och
för att det var kul. Jag hade bra betyg också, så allt var perfekt,
eftersom lärarna gillade mina betyg.
Mina nya lärare var okej och kompisarna med men jag visste att om jag ville
ha det som min förra skola så måste jag börja redan nu.
Jag började att vara med de tuffaste eleverna. Jag började att göra allt
som de gjorde, vi var tillsammans på fritiden också. Genom dem lärde jag
känna elever från de andra klasserna också, så jag började att vara med dem
också. Vi gjorde en hel del dumma saker, vi klottrade och tog sönder en
massa saker. Det var kul från början men ju mer jag var med dem desto värre
blev jag. Jag kunde inte dra mig ur deras dummheter. Jag fick inte heller
respekten som jag ville ha, utan jag blev mer som en liten sak som hjälpte
dem med allt som de ville. Det var de som hade fått respekt från mig och
jag gillade inte det.
Mina betyg hade sänkts, mina lärare ogillade mig och mina föräldrar litade
inte längre på mig.
Jag visst att jag var tvungen att ändra mig om jag ville bli något. Jag
försökte att minska med att vara med mina nuvarande kompisar. Det var svårt
men det gick.
Jag hade bara lärt känna de här killarna och inte någon annan i klassen.
Jag tyckte väll att det räckte med dem.
Men så började jag prata mer med resten av klassen, killar och tjejer. Ju
mer jag pratade med dem desto mer började jag att gilla dem. Jag var inte
så mycket med ”gänget” längre. Jag började att vara mer med andra killar
och tjejer i klassen. Sånna som var ganska duktiga i skolan men ändå
pratglada, alltså precis som mig. Jag trivdes bra med dem och jag började
att känna en trivsam gemenskap med dem.
Vi alla ville och hade kul tillsammans, men vi gick aldrig för långt som
”gänget” gjorde. Vi var ambitiösa och jobbade bra tillsammans, på det
sättet höjde jag mina betyg igen.
Jag var med det gamla gänget ibland också men jag drog mig alltid ur när
det gick för långt. Livet började att bli mer och mer som i den gamla
skolan och jag trivdes bättre och bättre i den nya skolan.
Jag träffade fortfarande många från den gamla klassen ibland, så jag kände
många personer. Det var kul och om jag tänker efter så tycker jag att det
här bytet av skola var bra ändå. Jag har också lärt mig att respekt inte är
allt. Man måste inte vara stor, stark och tuff för att bli omtyckt.
Det enda som jag fasar för nu är.
gymnasiet.

Mina skolår!

Jag minns första dagen i skolan det var på hösten 1994, Det var en stor
folkmassa utanför ingången till skolan. Många av de som var här för att
börja idag kände jag sen tidigare.
Vår fröken kom ut genom dörren och ropade ut namn och vilken klass man
skulle till.
Jag minns min lärare väl pga hennes stora näsa.
Ett speciellt minne från den dagen var när vi alla satt inne i
klassrummet.
Han som satt bredvid mig var en bland dom jag inte kände igen. Iallafall så
började fröken ställa en massa frågor om vi hade några syskon, husdjur, vad
vi hade gjort under sommarn och hur det var att börja skolan.
Frågan kom till mig och jag svarande på de frågor fröken ställde.
Efter mig var det den där pojkens tur. Och han satte igång. Han vrålade ut
allt som fröken frågade. Hans röst var så hög så att hela klassen började
att skratta högt. Han skämdes lite tror jag men tiden gick och vi hade
snart gått en termin. Jag och pojken hittade varandra mycket bra. Jag
tycker vi kallar honom Nicke.
Nu var det sista veckan på terminen. Denna termin hade gått väldigt fort
tyckte jag. Vi hade lärt oss att skriva lite. En del lärde sig Alfabetet.
Men jag kunde de sen tidigare så jag slapp det.
När min första skolavslutning tog fart den 20 december var det en mycket
konstig stämning tyckte jag, det var kallt iskolan, de var mycket mammor
och pappor hära och de brukade de inte vara. Men det var värst var att vi i
klass 1b skulle uppträda.
Det var lite pirigt men jag klarade mig ur det galant.
Efter föreställningen gick vi tillbaka till klassrummen där fröken gav oss
diplom och tackade för en underbar termin.

Nu var det tajm för Sexan. Jag var störst på skolan och jag tyckte det var
as ballt. Jag och Nicke höll inte ihop så länge vi slutade vara när han
flyttade till Blekinge.
De kändes som så att alla andra klasser hade respekt för min klass 6b.
Våra lärare hade också bytts ut mot nya. De här var mycket strängare och
tjattade alltid att när ni kommer till högstadiet dvs 7-9 kommer lärarna
vara mycket mera hårdare.
Om ni kommer försent så kommer ni inte in på lektionen.
Vi tyckte att detta var skit snack men lärarna jävlades om att de var
allvar.
På rasterna skrattade vi åt dem.
Terminerna i Sexan gick fort som en löpande eld.
Nu var det dags för min sjätte skolavslutning.
Det var mycket sång och uppträdanden. Våra lärare uppträde som Gyllene
Tider och sjöng sommartider.
När allt var klart begav vi oss tillbaka till klassrummet.
Vi fick diplom och en massa kramar av lärarna. En av dem grät kommer jag
ihåg. Men det ja kommer ihåg bäst var när en av våra lärare sa att ni är
den bästa klass jag någonsin haft. Det kändes i hela kroppen. Jag vart
rörd.

När jag började 7:an kändes det jobbigt. Jag var nervös. Alla 8:or och 9:or
var så stora. Medans vi var ett gäng pluttar. Men vissa i klassen hittade
vänner i 8:orna och de blev ju ”gryma”. De var med de coola. Sa man
någonting eller gjorde någonting hotade dom med stryck.
Jag hade en lärare som hette Anders Götesson i matte. Han var ju inte
precis min favorit om man säger så.
Han anklagade ofta mig för saker som hände i klassrummet på hans
lektioner.
Lärarna sa också att våran klass 7b2 var den mest jobbiga klassen det haft.
Man fick höra det varje dag och man vart ju inte gladare för det.
Sjuan var en tung period.

När nian började var det en lättnad. Vi var störst vi hade betyg och vi
skulle söka gymnasium. Men det jag fruktade mest var de NATIONELLA proven.
Jag var mycket nervös under den dagen jag skulle ha det svenska.
Jag satt till och med en stund och tänkte för mig själv. ”Hur fan ska jag
klara det här?!” Längre än så har jag inte kommit i min skoltid.
Och allt jag skrivit nu är det jag kommer ihåg bäst av min tid på låg och
högstadiet. All min tid i grundskolan har hitills varit perfekt. Jag hoppas
gymnasie tiden komme bli lika så!.

G+

MINA SKOLÅR!

Det jag skall försöka mig på är att på några pa|pper skriva ner större
delen av mitt liv. Jag är säker på att det mesta kommer med, men det blir
ändå bli så mycket som kommer att fattas.
För mig känns det som att min skolgång i Smö|gen är den bästa skolgången
man kan ha. Skulle inte vilja byta den för allt i världen.

INLEDNING:

Jag vet att vissa människor tycker att vi som bor i Smögen verkligen
skryter om det, och vill få det att låta så speciellt. Jag vet att det är
så, men man kan inte hjälpa det. Men det är sant.

Och då menar jag ”sommar Smögen” med alla turister, sol, värme och
båtutflykter, utan det tysta, historiska och viktiga Smögen. Det är då det
är som bäst, och det är ifrån den tiden på året som jag minns alla mina
bästa stunder ifrån.

0:an MINA SKOLÅR!

Jag minns när jag började förskolan på Smögens skola. Jag kände ingen mer
än mina bästa kompisar Kevin & Martin. Vi bodde på samma gata och hade
blivit riktigt bra kompisar. Fast vi gjorde typiskt killsaker hela tiden.
Vi klättrade i bergen, i träd och vi cyklade race. Men det var kul!
Men jag minns i från förskolan att de flesta barnen i från min blivande
klass tittade undligt på mig och undrade vem jag var. Dom hade ju inte sett
mig förut. Jag hade nämligen gått hos dag-mamma istället för på dagiset.
En annan sak var det att jag pratade annor|lunda, en annan dialekt.
Dalsländska. Så jag måste ju förstå att dom undrade vad jag var för en.

Men jag lärde känna alla och trivdes redan då jätte bra med själva klassen,
kompisarna och lärarna.
För någon som inte sett Smögens skola så är det svårt att förstå vad jag
menar. Den är från 1800-talet någon gång och är ganska liten. Det är den
bästa skolan helt enkelt och jag önskar att även mina barn får växa upp i
den skolan och få samma underbara barndom som jag fått.

1:an
I alla fall så började jag snart ettan och fick byta klassrum. När vi hade
gått i förskolan så fick man, om man hade riktig tur få gå in till ettorna
i tystarummet och räkna matte. Men nu var det jag som var etta. Nu var
jag.större! Vi i klassen lärde känna varandra bättre och det blev mer skol
arbete än lek i klassrummet nu. Jag fick även ett fadderbarn från
förskolan. Maria Kristiansson, som var min dagmammas barn, så vi kände
varandra mycket bra.

Jag kommer inte ihåg så mycket händelser ifrån ettan, men jag kommer ihåg
små detaljer endast. Som de olika tavlorna med månaderna på, eller bilderna
med alla bokstäver över tavlan. Och själva doften i klassrummet. Den är så.
obeskrivlig. Det luktar precis samma nu, som det gjorde när jag var liten
och gick där. Bara doften gör så att man förflyttas bak till den tiden.

2:an
I tvåan så fick byta sida på skolan. Vi fick ett nytt klassrum igen. Men,
det nya klassrummet låg tyvärr precis brevid M2. Mellanstadie två. Och dom
var stora!! När man gick förbi dem så var man lite rädd, eller nej, det var
man inte heller, men man hade respekt och man såg upp till dem.

Tvåan var rolig. Man fick mer läxa, vilket var det bästa som fanns (?!!)
och man var självklart yttligare ett år äldre. Vi tjejer började dela in
oss i små grupper, som skulle leda till hundratals typiska tjejbråk. Jag
var med Sara Karlsson och Erika Berggren. Men det är ju uppenbart att man
bytte så fort det fanns tid för det. typiskt tjejer.

3:an
I trean så ökade intresset för killar enormt. Från att de var kompisar till
jobbiga parasiter till roliga killar.? Det började bildas par i klassen,
genom metoden:
– Får jag chans på dig?
Och även om man inte gillade killen så sade man:
– Ja, kan du väl.
Sen var man ihop. Jag och min första kille (man skäms ju nästan nu) Linus
frågade chans genom att lägga en lapp i min box. Vi blev ihop, och efter
det så började det att krylla av olika par, och rätt som det var så
upptäckte man att någon var ihop med två stycken!! Då blev man vaksam och
hade riktig koll på sin ”respektive”. (Skrattar nästan åt mig själv nu
alltså!!)

Men det mellan mig och Linus tog slut när jag inte ville gå och ställa mig
i kön när vi spelade ”King Out”. Jag var förvånad kommer jag ihåg, men det
var inget att vara ledsen för, det fanns ju fler!

Det var i stort sätt det som hela tre:an gick ut på. Men innan sommarlovet
så skulle vi välja vilket mellan|stadie vi skulle välja. (Eftersom att det
i en årskurs kunde vara 12 stycken, så slog man ihop två 4-5-6:or. M1 och
M2.)
M1 hade ryktet.nej, det var mer fakta faktiskt, att vara den otroligt
diciplinerade och duktiga klassen.
M2 var mer den tuffa och lite mer slappa klassen. Här gick också dom roliga
människorna. Vilken tror du att jag ville gå i? M2 såklart. Men mamma fick
in mig i M1. Jag grät och vägrade. Men M1 blev det.

Steget från att gå i trean och flyttas till M1:s fyra var enormt. Det var
väldigt likt sjuan om jag tänker efter riktigt. Kartor, landskap, ständer,
länder och alla möjliga konstiga saker som jag inte hade en aning om. Och
den ”fantastiskt, underbara” (ironi kallas det jag gjorde nu) läraren Berit
Sjögren, gjorde ju knappast något för att underlätta för oss. Vi gjorde
alla landskap och skulle kunna deras städer, älvar, sjöar, berg, dalar och
viktiga industri grejer och historik om landskapet, och gud vet vad. Den
läraren. förlåt. Berit fick mig att känna mig så liten och obetydlig. Jag
blev jätte rädd för henne och jag tycker synd om de sta|ckars små barn som
får ha henne idag, och jobba i det ”vanliga” tempot. Det var hemskt.

4:an
I fyran började jag må dåligt över att jag var så dålig på saker. Jag
vågade inte fråga Berit något, eftersom att allt jag ville var att hon
skulle vara glad och tycka att jag var duktig. Hon tryckte faktiskt ner
mig. Men jag har faktiskt henne och hennes ”vanliga” tempo att tacka min
engelska för. Tack.

Sen blev det ju mer tjej fight. Jag var väldigt pop|ulär och var den som
”ledde” allt. Och tro mig, det var det inte jag som såg till. Jag krävde
inte att alla skulle tycka om mig och göra som mig, det bara var så. Och
det fick jag skit för. Jag skulle gå ner från min pedestal och se till att
de andra fick plats också. Jag mår illa bara av att skriva om det.

5:an
Femman fortsatte likadant. Samma lärare och samma tjaffs. I slutet av
femman fick vi reda på att vi skulle få gå sista året i Smögen tillsammans.
Skolan skulle byggas ut, och klasserna skulle ändras. det skulle bli en 5-
6:a. Vi var jätte glada att vi skulle få sista året ihop vi 87:or från M1
och M2. Vi skulle få en ny lärare också. Lena Ronnevik, som är en utav de
bästa lärarna jag haft.

I början av sexan så var vi och gick runt Smögens ön. Och när vi var ut mot
havet så stannade vi allihopa och sa att detta året ska bli det roligaste
året i skolan någonsin. Och nu i efterhand så kan jag säga att det var det
också.

Men iallafall, vi fick ju en ny lärare som var så långt bort från Berit man
kan komma, vilket var tur för mig. Jag blev lite av hennes favorit, och på
något sätt så behövde jag nästan det, efter hur jag minskat som människa
när jag var hos Berit. Lena och jag blev bra vänner, och jag känner
fortfarande stor värme till henne när vi ses.

6:an
Sexan är också det året jag lärt mig väldigt mycket, eftersom att jag
aldrig vågade ifrågasätta Berit eller så. Med Lena var det en helt annan
sak. Hon lärde mig mycket.

Tiden gick medan vi skrattade, pratade, var i skolan och hade det roligaste
året någonsin och snart började det lida emot sitt slut.

Vi hade s.k ”Sex-träffar” (nu skäms jag igen.) där vi ifrån sexan var hemma
hos någon och hade jätte kul. Såg på film, pratade och fjantade oss. Jag
längtar faktiskt tillbaka nu när jag är tvungen att tänka på det så
genomgående.

Vi hade fortfarande indelade tjejgrupper, konstigt egentligen eftersom att
vi var åtta tjejer och alla hade ju någon gång varit bästis med någon av
dem. Ta mig och Lollo som exempel. Vi har varit till och från när det
gäller det här med kompisar. Det kanske är för att vi är lika målmedvetna
och starka i oss själva. Men i slutet på Smögens tiden så var det inte så
bra mellan oss.

Nu skulle det ju bestämmas vart vi skulle gå efter sexan. Min ena bästis
Maria Sjögren valde en internationell skola i Göteborg och Erika Berggren
som var min andra bästis valde Sjöskolan. Då ville jag gå med Sara Karlsson
och de fyra killarna i klassen. Men gissa vem som kommer då? ERIK
WESTERLUND!

Han kom och informerade om musikklasserna på Norrvikskolan som dom skulle
starta. Alla verkade jätte entusiastiska till det. Jag berättade lite om
det för mamma och hon blev hel såld:
– Klart att du skall göra intagningsprovet och gå i musikklass.
Jag vägrade! Ingen annan skulle ju det och jag ville verkligen gå med Sara
och killarna i från Smögen.

Så kom den nedrans (så får man väl skriva iallafall?) dagen då jag skulle
göra intagningsprovet. Och till min förvåning så var Maria ifrån min klass
i Smögen där, och Sara som inte hade spelat piano på över ett halv år.
undra hur det skulle gå för henne? Sen var Lollo av alla människor där
också. Tänk om vi skulle komma i samma klass. Vi hatade ju i stort sett
varandra. Nej, här skall jag ALDRIG gå.

På intagningsprovet så ville jag ju visa att jag ju visa för dom tre
töntarna bakom bänkarna att jag absolut INTE ville komma in. Jag spelade,
klappade lite händer, sjöng ”Blinka lilla stjärna där” och sjöng någon
töntig tåg låt som den unga killen med gitarren spelade. – Gud, var töntiga
dom är!! tänkte jag.
Sen gjordes det ett annat prov då det satt ca 15 stycken sökande i ett rum
och lyssnade på en (tönt) låt, för att höra vilka instrument som kom in.
Och alla var verkligen riktiga mesar. Jag ska INTE gå här!!

Efteråt när vi åkte hem från intagningsprovet så visste jag faktiskt redan
att jag skulle komma in. Jag visste också att Johanna, Britt och Ljosja
från Suzokaja skulle söka också, och Louise Bergdal från tyska gruppen i
Capellagårdsskolan. Men ändå, jag ska inte gå där.

Dagarna i Smögens skola, började ta slut och vi var i Gränna och på
Visingsö på klassresan. Vi hade så kul. Köpte ca 14 polkagrisar per person,
och cyklade runt Visingsö. När vi stannade till vid den västra sidan (tror
jag) av ön så sa vi till varandra att detta hade varit det bästa året
någonsin, och att vi var tvungna att hålla kontakten och att vi skulle vara
varandras vänner förevigt.

Så en dag kom brevet med JA eller NEJ på. Skulle jag börja i den här
töntiga musikklassen? – #/?*!!!!Nej!!!!F%n!
Jag grät i evigheter! Jag var dömt till att dö!?

Jag sa ”hej då” till Smögen och ”hej” till Norrvik. Fiol tjejerna hade
också kommit in. Louise också. Jag fick vara med dem. Resten av klassen
gick ju inte ens att prata med.

7:an
Så fortsatte sjuan. Jag pratade inte med de andra i klassen i onödan. Elin
Wangel var tuff nu. Jag hade en blandning av bimbo och punk stil. (Vilket
var raka motsattsen emot vad jag varit i Smögen, tyckte mamma.) Jag lärde
känna snygga, äldre killar och fick mig en egen. (Idiot.)

8:an
I åttan hade jag förändrats. Jag var inte längre den tykna och otrevliga
tjejen längre, utan ”töntarna” i klassen hade fått ner mig på jorden. (Tack
till er!) I åttan fick vi betygen och jag var jätte nervös innan jag fick
dem. Men dom var väl dugliga.

Åttan var inte så rolig faktiskt. I sådana fall var sjuan roligare.

9:an
Och nu går jag i ”töntklassen” 9j! (9a.) Jag har tyckt om Norrvik tiden
också, men den är så annorlunda ijämfört med Smögen. Det går inte att
jämföra över huvud taget. Det bästa som Norrvikskolan gett mig var Polen
resan. Det är faktiskt något jag är Norrvikskolan evigt tacksam. Jag lärde
mig så mycket, fick se så mycket och blev känslomässigt. . våldtagen. Det
var obeskrivligt hemskt i vissa lägen. Man visste ju inget när man kom dit
egentligen. Jag fick veta saker som jag absolut inte hade en aning om. Att
människan kunde komma på tanken!!? Den resan har gett mig ett mål för
livet, och det är att jobba med fred och rättvisa i någon form.

Sen så har Norrvikskolan gett mig ett större föreberedande perspektiv. Att
gå från liten (mellanstadie)skola till en stor (gymnasie)skola är ju inte
smart. Norrvikskolan är ett mellanstopp som förbereder en inför de stora
skolorna och universiteten.

Sen har jag och tacka den underbara klassen som jag hamnade i. Dom har lärt
mig mycket inom social kompetens. De är alla sååå olika, men jag har lärt
mig att vara med varenda en. Jag är glad att mamma tvingade mig till den
töntiga klassen ändå.

Det var min lilla krönika om mina skolår, och eftersom att man glömmer
mycket och inte får plats med allt så känner jag mig ändå väldigt nöjd.

Tack för mig!
Elin Wangel
9a.

Att byta skola
Det kändes som en stor klump i halsen varje gång jag tänkte på att vi
skulle flytta. Det hade varit en helt vanlig fredag för tre veckor sedan
när pappa berättade att vi skulle flytta. Vi satt som vanligt vid matbordet
hela familjen, jag, mamma och pappa. Mamma hade gjort en härligt doftande
gryta med kyckling i som vi åt. Jag berättade om den stora kojan som jag
och min bästis Petra hade gjort under rasten. Kojan var gjord av stora
grenar som vi hade lutat mot ett träd. Den såg mäst ut som en rishög men
ändå var vi väldigt stolta över den. Då sa pappa att han äntligen hade
hittat ett nytt jobb. Jag blev glad för han hade varit arbetslös i ett
halvår nu.
– Vadå för något jobb, Sa jag nyfiket
– Det handlar om att rita vägar sa pappa.
Jag blev lite fundersam och undrade var det var Jag viste inte att det
fanns något ställe här i vår lilla by där man gjorde det.
Så jag frågade:
– Var ligger det?
– I Luleå, så vi får ta och flytta, sa pappa.

Den tanken hade aldrig slagit mig förut att flytta! Jag hade levt här ända
sen jag föddes. Jag hade gåt på dagis, förskola, lågstadiet och nu
mellanstadiet som jag hade börjat i. Jag gick i femte klass och trivdes
bra. Jag hade en bästis, Petra och vi delade allt. Hur kunde jag bara lämna
allt bakom mig.

Jag blev arg att de ville flytta. Tänkte dom inte på hur jag kände mig, jag
ville inte flytta. Jag sprang in på mitt rum med ögongen röda och våta. Jag
smällde igen dörren och lade mig på sängen Hur skulle jag få det? Jag hade
aldrig varit bra på att skaffa kompisar. Hela lågstadiet hade jag varit
ensam och nu entligen hade jag hittat en bästis, och så skall jag flytta
och lämmna henne. Jag skulle bli ensam igen.
Fast jag viste att jobbet var viktigt för pappa och att vi måste flytta.
Jag viste att jag inte kunde sätta mig imot mamma och pappa.

Nu sitter jag här utanför våran finna, gamla villa som vi målade blått med
vita knutar förra året. Alla lådor är packade och står klara.

Petra hade blivit ledsen när jag sa att jag skulle flytta. Men hon hade
ändå stöttat mig och sa att jag nog skulle få nya vänner där. Hon hade
tillochmed följt med mig och tittat på det nya huset.

Huset var lite mindre än villan vi bode i nu. Färgen kanske inte var den
bästa, knall gul. Jag fattade inte att någon ville ha en sådan färg.
– Det första ni får göra när vi flyttar in är att måla om sa Petra.
Men inne i huset var det fint.

Ett tutande hördes, och den stora vita lastbilen med feta gula bokstäver
där det stod flyttbil, svängde upp på uppfarten.
Mamma och pappa kom ut ur huset och vi alla tre började lasta in
kartongerna i lastbilen, medan flyttgubbarna tog de större sakerna
Det kändes som om allt kring mig försvan, hela min värd försvan. Jag fick
ett sår i hjärtat.
Jag satte mig i våran röda volvo för att komma bort.

Då hörde jag en lätt knakning på rutan. Det var Petra. Jag öppnade
bildörren. Petra sa:
– Så du åker nu?
– Mmmm, sa jag lite lågt.
– Jag tänkte att du skulle få något så att du mindes mig, sa Petra.

Hon sträckte fram en liten tunn bok. Jag kollade i den. Det stod något med
små ner plitade bokstäver i boken.
– Det står om saker vi har gjort tillsammans så du inte skall glömma det,
sa Petra.
Jag kände mig varm inombords när jag höll i boken. Jag kände hur tårarna
prässades fram så jag sa kvävt
– Tack.
– Är du klar, sa pappa till mig, när han satte sig bakom ratten.
– Mmm, sa jag.
Mamma satte sig också i bilen.
– Hejdå, sa jag till Petra
– Glöm inte att Ringa sen när du kommer fram.

Nästa dag när jag kom in i det stora klassrummet kände jag mig liten och
borta. Det kändes som om knäna vek sig under mig. Alla bara glode på mig.
– Det här är vår nya elev, sa en medelålders kvinna med ett stort lende.
Alla fick presentera sig. Men jag lyssnade inte så noga. Jag bara såg på
alla nya ansikten.

Dagen gick fort och ingen ingen hade pratat med mig. Jag hade suttit ensam
i min benk och tänkt hur det skulle varit om jag inte flyttat. Jag viste
att jag aldrig skulle få några vänner här.

Jag gick med tunga steg hem mot det nya fula huset. Då hörde jag små snabba
steg bakom mig.
Jag vände mig om och där kom en tjej med brunt krulligt hår, som fladdrade
när hon sprang.
Hennes ögon glöde och hon sa glatt:
– Är det du som har flyttat in i det gula huset.
Inan jag hann säja något sa hon:
– Jag tycker det är kul med en ny i klassen. Vi kan gå tillsammans till
skolan i morgon för vi bor grannar.

Då kände jag att den stora stenen som hade liggat på mig i veckor försvann.
Jag viste att såret i hjärtat aldrig riktigt kunde bli läkt men det kunde
minska och inte göra lika ont.

Att byta skola/Att byta klass

– Neej, jag vill inte!!
Hon kastade brevet på bordet. Beskedet hade slängt in en stor svart sten
imagen på henne. Stenen var fylld av sorg, hat och ilska. Efter en lång
stund av skrik och svor|domar satte hon sig ner i ett hörn och lät tårarna
strömma. Huvudet vimmlade av tankar. Mamma skulle bli överlycklig, men hur
skulle klassen reagera och vad skulle Elin säga?

– Va?!
– Kom du in, sa Elin med sorgsen röst.
– Linda, jag vill ju inte gå i en klass utan dig.
– Nej, jag vill inte heller vara utan dig, sa Linda.
– Jag vet inte hur jag ska göra, det är så svårt!
Elin blev bara mer och mer upphetsad och med gråten i halsen ställde hon
sig upp och skrek:
– Du kan inte lämna mig såhär!
Linda visste inte vad hon skulle ta sig till, hon kände hela tiden gråten
som ett spjut i halsen och kunde inte hålla kvar den där.

De höll om varandra. Hårt, så hårt de kunde utan att skada varandra. Linda
och Elin, de som hade varit bästa vänner ända sen de kunde gå. De skulle nu
gå skilda vägar. Ingenting skulle bli som förut. De skulle visserligen gå i
samma skola, men vad spelade det för roll när de aldrig mer fick sitta i
bänkarna brevid varann. Sitta och viska om lärarens kläder, skriva brev
till varandra på lektionen och allt det där. De skulle säkert hitta nya
vänner i sina nya klasser och de kände på sig att ingen|ting skulle bli som
förut. De behövde inte säga någonting till varandra, de visste vad den
andra tänkte och kände bara genom att titta på varandra. Det hade de alltid
gjort.

Nästa dag var allt som vanligt igen, nästan. Den första timmen berättade
läraren att alla skulle åka till den nya skolan och träffa sin nya klass.
Det högg till i Lindas mage. En efter en rabblade hon upp:
– Elin Björk: 7C.
Nu kom det snart, Linda ville bara sjunka igenom jorden.
– Linda Svensson 7A MUSIKKLASS!
Det kändes som om läraren skrikit ut det så att hela skolan skulle höra.
– Va?! Ska hon gå i musikklass, fan va töntigt, hörde hon bakom sig. Det
blev sådan upp|ståndelse och så pratigt att läraren var tvungen att ryta
till:
– Nu får ni vara tysta!

Då kom dagen, den dagen då hon skulle bli en av dem, töntarna! Där satt de,
de blivande eleverna i 7A. I ett klassrum med spygula väggar och slitna
bok|hyllor. Var det här hennes framtid? Efter en lång tids lekande och
present|erande var det äntligen slut på ”hälsa-på-dagen”

Hon klev på bussen hem, satte sig till rätta, tog på sig freestyle-
hörlurarna och blundade. Hur kunde hon komma in i musikklassen? Hon hade ju
försökt att skriva så dåliga svar på provfrågorna som möjligt. Hon kunde
minnas intag|ningsdagen som den var igår. Hennes mamma hade tjatat på henne
hela morgonen så att hon inte skulle försent till provet. Efter
teori|provet hade de suttit tillsammans på en bänk och väntat på att de
skulle vara hennes tur att göra nästa delprov. Och, plötsligt öppnades
dörren och de sade hennes namn:
– Linda Svensson är välkommen in! Hon gick in i rummet med sin tvär|flöjt i
handen. Vid ett bord satt två andra lärare och log så brett att det såg ut
som de hade stelnat.
Hon fick börja med att klappa några rytmer och sedan följde några
sång|övningar. Det hade kännts barnsligt att sitta och sjunga med vilt
främm|ande människor, men det var ändå kul, lite.

Phschsst, bussen stannade och hon vaknade till ifrån det halvsovande
till|ståndet. Hon gick av bussen, avslapp|nad och lugn. Nu såg hon något
som hon inte hade sett tidigare i vår, tussi|lagon hade börjat sticka upp
sina små knoppar ur marken. Några hade redan slagit ut. Solen var så varm
att det kändes som att det var sommar. Fåglarna kvittrade och vattnet från
bäcken porlade. Plötsligt hörde hon en välbekant röst ropa hennes namn. Hon
vände sig om och såg att Elin kom springande emot henne. De omfamnade
varandra länge, länge under de gröna träd|kronorna som höjde sig brevid
vägen. Nu insåg de att även om de inte höll i varandra hela tiden så skulle
de alltid finnas hos varandra ändå För alltid!