4 – Sida 12 – Skrivbanken

Mina skolår

Nu, när jag sitter här och reflekterar tillbaka på mina skolår, märker jag
att grundskolan har gått väldigt fort fram.
Om jag minns rätt, började jag skolan för nio år sedan.

Jag kommer ihåg min allra första dag i lågstadiet. En liten hjärtängslig
pojke, som jag var vid den åldern. Hade hela grundskolan framför mig.

Kompisar? absolut! det dröjde inte länge, förrän jag fick kompisar i stora
skaror.
Trot eller ej, men en av de kompisarna går nu i min skola. Ca. fyra mil
från min gamla skola.
Hur som helst, allting kändes tryggt, när jag väl fick kompisar.

Månaderna gick. Liksom åren, och jag började mellanstadiet.

I mellanstadiet började skolan på allvar. Då var det slut på den del av
skolan, som var rolig.
Istället började den hårda och jobbiga skolan. Och jobbigt är det än idag.

I dagens läge går jag i högstadiet. Mer förhärdad än någonsin, men ändå
roligt på något vänster. Jag vet inte vad som är roligt, kanske det att jag
snart ska gå ut nian, och börja gymnasiet.
Men innan jag går in på mina framtids planer. Vill jag berätta om mina tre
år i högstadiet.

De här tre senaste åren, har varit väldigt bra, men med allt gott medföljer
även något ont. I detta fall, tonvis med läxor, långa skoldagar, tidiga
morgnar, jaa, med andra ord kan man uttrycka dessa år, som allmänt
besvärliga. Men vad vet jag? kanske ligger det någonting bakom ”det allmänt
besvärliga”.
Jobbigt eller ej. Jag har upplevt mycket positivt också.

Jag börjar med årskurs sju.
Det året fick jag reda på att jag skulle få en lilla syster. Min lilla
syster har hjälpt mig under högstadiet.
På vilket sätt? jo, när det har varit som mest jobbigt med läxor och andra
negativa saker. Inte för att jag påstår att läxor är något negativt, men
dem tar ändå upp ens fritid.
Då hjälper min lilla syster mig, genom att bara finnas där.

Årskurs åtta och nio har i princip varit likadana, med undantag för läxor
samt nationella prov.
Men å andra sidan alltid ett år närmare gymnasiet och mitt drömyrke.

Mina planer för gymnasiet ser lovande ut. Det beror främst på att jag vet
vad jag vill jobba som när jag blir äldre. Jag har tänkt att bli polis,
d.v.s. jag har sökt in på samhällsvetenskapliga programet. Vad ska jag säga
om gymnasiet? Jag vet bara att gymnasiet är en treårig ”hållplats” på väg
till polishögskolan. Mer kan jag inte säga i nu läget.

Jag har tyvärr inget mer att tillägga.
Ni får veta mer om mitt framtida yrke i nästa nationella prov, som jag gör
i gymnasiet.

Att byta skola
– Förstår ni inte, skrek pojken. Jag vill inte flytta. Jag vill inte. Jag
har bott här hela mitt liv, här har jag alla mina vänner, förstår ni inte.-

Fadern vände ointresserat tillbaka blicken i sin tidning. Modern däremot
såg lite bekymmrad ut. Hon hade bruntlockigt hår, en spetsig näsa och röda
fylliga läppar. Modern såg också rätt så ledsen ut. Hon började tala lugnt
och samlat med sin son Martin.
– Kära Martin, du är våran endaste son. Vi flyttar ju inte för att göra dig
ledsen eller någonting sådant. Men nu är det så att pappa har fått ett jobb
borta i Stock|holm, vilket han inte ville tacka nej till.-
Fadern såg helt obekymrad ut med sitt kortklippta hår och sina små
glasögon.
Mamma Monika ville just börja prata igen.. Då Martin snabbt försvann upp i
sitt rum. Han la sig i sängen och började gråta, samtidigt som han började
tänka på sitt hem. Här hade han vuxit upp och han var nu femton år. Han
började tänka på sitt lilla blåa radhus med sina stora trädgårdar på
baksidan, som var full med vitsippor och röda tulpaner på sommrarna. Där
brukade han leka tjuv och polis med sin bästa vän Stig. Han hade känt Stig
ända sedan han mindes. Nu hade Stig även fått en ny moped till
födelsedagspresent, och nu skulle de skiljas åt. De två bästa vännerna från
norra Västerbotten. De hade lovat att hålla kontakt med varandra och
träffas lite då och då. Men Martin visste att det inte gick, och imorgon
var det tid för avgång riktning storstaden.

De vita lådorna var utpackade. De hade rest i flera timmar, Martin hade
suttit tyst och dystert i baksätet utav bilen.
Deras nya hus var en stor vit villa i utkanten utav förortsområdet Sätra.
Sätra låg cirka 20 km från Stockholmsstadskärna. Martin hade aldrig varit i
en så här stor stad förut. Han bestämmde sig för att bege sig in till stan
någon gång. Fast inte idag, för att imorgon skulle ha sin första skoldag.
Han steg upp kvart över sju. Hans första skoldag i sin nya hemstad skulle
börja idag. Martin gick ner till köket och satte sig.
– Nervös? – frågade mamman med ett leende i ansiktet.
Martin mummlade bara någonting, och begav sig snart till skolan. Vägen
visste han, fast han hade inte sätt skolan än.
Fem minuter över åtta fick han se den. Skolan låg cirka tio minuter från
hans hem. Det var en stor skola med flera våningar som bestod utav flera
röda tegelstenar. Nu i och med att det var sommar och sol, så var ju inte
skolan så ful. Men Martin kunde tänka sig hur den skulle se ut när hösten
skulle komma. Med sitt regn och mörker. De här stället skulle se ut som ett
fängelse. Till skillnad från sin förra skola. Det var ju en simpel liten
enplansskola. Från sjuan till nian. Men det här stället var ju enormt.
Han närmde sig skolan och såg att hela första våningen hade galler för
rutorna. Kriminaliteten här är säkert hög tänkte han. Han kom och tänka på
sin förra skola, då rektorn sina osäker om ”sina” är rätt ord gånger
kunde glömma att låsa dörren utan att något skulle hända.
Efter att ha yrat runt i den enorma skolan för cirka en kvart, så kom han
fem minuter för sen till sin lektion. Just när han tryckte ner
dörrhandtaget kände han hur sin mage knöt sig. Han klev in i det helt
okända klassrummet. Vid tavlan stod en tjock liten mann med runda små
glasögon. An var flintskallig och hade små anmärkningsvärda blåa ögon.
Läraren vände blicken mot Martin. Han suckade avbrutet och sade.
– Ja, du måste vara den nya eleven, Martin Bergqvist från Dalarna eller
någonting sådant. Du kan sätta dig här bredvid Mohammed. Sedan kom ihåg. I
den här skolan kommer vi i tid! –
Klassen började fnittra medans läraren stod helt oberörd vid katedern.
Marin nickade, blev röd i ansiktet och gick och satte sig på sin tillsagda
plats. Mohammed var en mörkhårig person med svärta ögon. Mohammed var helt
oberörd när Martin satte sig ner. Han bara fortsatte stirra ner i sin bok.
Martin vände sig om diskret, för att definiera sin nya klass. Han märkte
att många var mörkhåriga eller svarta. I hans förra klass hade alla varit
svenskar, förutan Oleg. Oleg var från Bulgarien, fast han såg ju lite
svensk ut som de andra eleverna och han gjorde ju helt vanliga saker som
helt vanliga svenskar gjorde. Fast de här utlänningarna, bråkar och slåss
bara och så är de kriminella också. Det var i alla fall det Martins mamma
sa om utlänningar. Martin tog sig en ytterligare en titt runt klassen. Han
specialiserade sig extra mycket på utlänningarna, eftersom han aldrig har
sätt kriminella från nära håll, fast han anser dem inte kriminella. Martin
försöker förstå vad hans mamma menade med detta.
Medans läraren pratar på, så sitter Martin i sin egna lilla värld, tills
läraren ropar ut något.
– Salima, kan du visa hur man löser den här uppgiften?-
Flickan reste sig upp och gick mot tavlan. Hon fångade Martins blick.
Salima hade ett par svarta strechbyxor och ett linne på sig. Martin tyckte
att alla i klassrummet såg likadana ut, förutan hon. Hon har svart hår men
tonad det rött. Hon har ett lent ansikte med mörkbruna ögon, håret hade hon
släppt ner. Martin tyckte att hon var jätte söt. Han kunde inte släppa
blicken ifrån henne. Salima började lösa uppgiften och prata. Men Martin
brydde sig inte om det. Han bara stirrade förstent kan inte tyda ordet
”förstent”, skrivet i skrivstil på den vackra flickan.
Senare ringde det ut till rast. Eleverna flög ut ur klassrummet efter en
jobbig mattelektion. Inte så jobbig för Martin däremot, som inte släppt
blicken från Salima. Vilket hon osäker på om ”hon” är det rätta ordet
även märkte.
Salima och Martin var de sista som gick ut ur rummet. Salima gick fram till
Martin och frågade
– Du heter Martin va? –
Martin nickade och svarade vänligt ja.
– Ska vi göra något efter skolan eller någonting sådant Martin? –
Frågade Salima, som var väldigt nervös att Martin skulle svara med ett
nej.
Men Martin sa att han jätte gärna skulle vilja göra det.
Sedan skildes de åt. Martin hjärta fylldes med glädje och han kunde inte
bara sluta tänka på henne en endaste sekund, på resten utav dagen.

Att byta skola
Det var en varm sommar dag i Norge, en bit utanför Halden.
Jag hade just vaknat. Jag klev ut ur sängen och tittade ut genom fönstret.
Jag tittade på den stora mörka sjön som solen speglades i. Jag gick ut i
det varma sommar vädret. Man kunde höra fåglarnas sång, och det luktade
blommor i luften. Mamma ropade:

– Maax idag är det din första skoldag, du har väl inte glömt det.
– Det hade jag helt glömt. Hjälp! tänkte jag.

– Men det är väl inte måndag idag heller

– Jo det är det kom in och ät nu sen måste vi åka.

Det började pirra i magen, det kändes som om jag hade tusen fjärillar inom
mig. Jag skulle börja första klass, jag var stor nu. Så kändes det i alla
fall. Jag skyndade mig in i köket och käkade snabbt.
Jag kunde inte tänka på något annat.
Mamma väntade i bilen. Jag hörde hur hon skrek.

– Skynda dig nu Max skynda!

Jag tog med mig min nya ryggsäck och sprang ut till bilen.
Då plötsligt var vi framme. Vi klev ur bilen, då var det dags för upprop.
När uppropet var klart, öppnades dörrarna och alla började springa. Jag och
en kille som heter Ole krockade med varandra. Jag fick en bula en jättestor
bula. Tre år gick, inget speciellt hände lite bråk och tjafs i skolan.
Plötsligt en dag när jag kommer hem säger Mamma:

– Jag har fått ett jättebra jobb i Sverige och jag och Pappa har bestämt
att vi ska flytta dit.

Jag trodde hon skämtade med mig men hon var så seriös.

– Aldrig i livet! glöm det.
Jag sprang inn i mitt rum och började kasta, sparka och ta sönder saker.
Jag hade ju allt i Norge, vänner, släckt, till och med flick vän. fem
månader senare satt jag på en svensk skolbänk med ett litet utrymme under
bänken för att ha böcker och sånt i.
Det var väldigt svårt att smälta in i klassen, kommer från Norge och allt
det där, kunde ingen svenska. ingenting. Men alla svenska barnen var
väldigt snälla mot mig.
Lärarna var oxå väldigt duktiga.
Jag fick svenska vänner med än gång. Efter några månader hade jag en ny
svensk flickvänn. Men om jag ska jämföra Norge och Sverige så fick jag
till|baka allt jag förlorat i Norge.
Jag säger så här

– Borta bra hemma bäst!!!

Hoppas att du kan åka tillbaka till Norge igen någon gång. Det är väl
skönt att ha två länder att bo i.

Mina skolår
Det skulle vara en minnesvärd stund att börja ettan, att få nya
klasskompisar, och viktigast av allt, att få en riktig lärare!
Ofta hör jag kompisar berätta om sina minnen från den dagen. När jag tänker
tillbaka, försöker minnas denna stora dag, är den som bortblåst. Däremot,
kommer jag ihåg den dagen jag började på lekis. Det var terminen innan jag
började ettan. Den dagen, eller, rättare sagt, kvällen innan, var jag så
nervös, att jag inte kunde sova. Morgonen därpå, vaknade jag klockan sex,
jag som i vanliga fall är morgontrött. Efter ungefär tio minuter hade jag
klätt på mig, och ätit frukost, jag trodde att jag skulle komma försent!
Hela huset sov fortfarande, så jag gick och väckte mamma, som var den enda
som hade försovit sig. Hon berättade att klockan bara var kvart över sex,
så jag kunde ta det lugnt. Nu, nio år senare, brukar jag gå upp en kvart
innan jag börjar. Det kan tänkas bli lite stressigt, men det är inte så
farligt. Vägen till skolan är ca. 150 meter, och jag går dit på två
minuter. Den vägen går jag, och har gått, varje skoldag, i hela mitt liv,
jag skulle lika gärna kunna gå den vägen i sömnen!
Ibland, när jag går till skolan. brukar jag tänka tillbaka på tiden, då jag
var 8-9 år, när jag gick i lågstadiet. Kanske var det, den viktigaste tiden
i mitt liv. Det var då jag lärde mig att läsa, och skriva, ordentligt. Jag
kunde det redan, men inte så bra. Alltså var det i lågstadiet, jag lärde
mig grunderna till det svenska språket. Svenskan, mitt modersmål, som jag
använder idag, och kommer att använda i resten av mitt liv. Det är väl
därför man går i skolan, för att lära sig saker man kan ha nytta av, någon
gång i livet, när man blir äldre. Gammal ska jag ändå ine bli, än på ett
tag. Först ska jag ta mig igenom nian, det är det viktigaste, just för
tillfället. Det borde egentligen gå bra, med tanke på att jag har klarat
mig galant i skolan, hittills.
Alla år, fram tills nu, har runnit iväg, som sand i ett timglas. Jag tror,
att det viktigaste man lär sig, under hela tiden i skolan, är att ta vara
på tiden, att få ut så mycket av livet, som möjligt. Tiden går snabbare, ju
äldre man blir, så man ska ta vara på undomens dagar. Man ska sköta
skolarbetet, men inte låta det överta ens liv.

Att byta skola
-… och låt mig alltid få vara ditt barn. Amen. Hanna menade verkligen vad
hon sa, varje ord i hela syndabekännelsen. Alltid skulle hon vara Guds
barn, vad som än skulle hända. Ingenting skulle få komma mellan dem – och
alltid skulle Jesus vara med henne, och han skulle stödja henne i alla val.

Det var den första gudstjänsten i den nya församlingen i den nya staden.
Hennes far, den nya prästen, hade hälsats välkommen med blommor, sång och
fina ord. Hanna och hennes föräldrar hade flyttat exakt 462 kilometer – hon
bodde nu 46 mil från hennes barndomshem. Hon var aldrig riktigt arg på
hennes föräldrar och deras beslut. Hennes pappa behövde jobbet och inte
skulle hon sakna skolan. Nej, inte några klasskompisar heller. Kanske den
stora björken på deras gård, men inte heller den var värd några tårar. Det
knöt sig i Hannas mage när hon tänkte på hennes nio år i skolan – nio år av
plågeri. Ingen som ville sitta bredvid henne, ingen som ville prata med
henne. alla som skrattade när hon försvarade sin tro. Ja, hennes tro hade
hon verkligen behövt kämpa för. Fram till sexan skämdes hon över sin fars
yrke, men samtidigt bad hon ”Gud som haver” varje kväll. Hon trodde ju på
Jesus. Men på högstadiet tänkte hon att hon aldrig mer skulle skämmas för
vem hon var, och började att öppet visa sin religion.

Efter gudstjänsten med hennes fars första predikan var det kyrkkaffe, eller
kyrksaft för Hannas del, i bönhuset. Hon gick till ett bord för två, där
det satt en kille i hennes ålder. Han hade en frisyr som visade att han
antagligen blivit tvingad att ta av sin keps.
– Hej, sa Hanna och sträckte fram handen för att hälsa.
– Tja, sa han och tog ett stadigt grepp om hennes hand.
– Kan jag sitta här?
– Ja… Visst, sa killen och rätade på sig. Han hade de blåaste ögon Hanna
sett, mörkblont hår och en svart, alldeles för stor, munkjacka.
– Är du här ofta? frågade Hanna i hopp om att få igång ett samtal.
– Nja… Ibland. Det är mest morsan & farsan som tvingar hit mig på
söndagarna. Jaså, tänkte Hanna. En sån. Sådana personer hade hon bra
erfarenhet av, eftersom hon varit en själv förr i tiden.
– Och imorgon börjar skolan, log Hanna fastän hon blev svimfärdig vid
tanken.
– Mmm… Vilken klass går du?
– Jag ska börja gymnasiet.
– Coolt! Jag med! Den här gången lät han lite mer entusiastisk. Vad ska du
gå?
– Samhälls, sa Hanna och hon var verkligen glad över sitt val.
– Jag med! ropade killen utan namn, och några i det stora rummet såg på
honom för att se vad som pågick. Han blev lite röd i ansiktet och Hanna
log. Då kom hennes mamma för att säga att det var dags att gå. Hanna
tittade på killen som nu verkade riktigt glad. De sa hejdå till varandra
utan krusiduller.

Hon vaknade av solen som bländade hennes bruna ögon, och hon bad en bön att
hon inte hade försovit sig. Det hade hon inte heller, klockan var halv fem.
Norrlandssolen vaknar tidigt, tänkte hon. Trots många försök kunde hon
inte somna om, Det var den 24:e augusti och första skoldagen i hennes nya
klass i hennes nya skola. Tack och lov var det nytt för alla, alla hade tre
års gymnasiestudier framför sig.

Efter att ha duschat, klätt på sig, satt guldkorset runt halsen, ätit &
borstat tänderna var det en timma kvar innan skolan skulle börja. Hanna
visste vilken väg hon skulle gå, efter att ha tagit en promenad kvällen
innan. Fjärilarna verkade komma ut ur sina kokonger och fladdrade som
aldrig förr. Lyckliga över att de nu var fria. Hanna var också fri. I alla
fall enligt henne själv. Hon hade börjat att se det positiva med att inte
ha så många kompisar, och fördelen nummer ett var att hon kunde välja vad
hon ville göra och när.
Efter att ha spelat Simon & Garfunkels låt ”Bridge over troubled waters” på
piano om och om igen var det dags att gå till skolan. Hanna såg på den
digitala termometern som visade 19,2°C med stora siffror.
Efter att ha tagit på sig sina gympaskor gick hon ut och fyllde lungorna
med varm sommarluft som luktade nyklippt gräs. Hanna låste dörren, lade
nyckeln i fickan och sedan gick hon med raska steg mot skolan. Hon vågade
för allt i världen inte riskera att komma för sent.

Det första hon såg på skolgården var en flicka som gick ensam över
grusplanen framför den stora entrén, långsamt med krum rygg. Jag är inte
ensam om att vara ensam, tänkte Hanna och log. Det här skulle hon klara!
Hennes nya klass verkade bra. Alla var lite blyga och det passade Hanna
bra. Efter att ha lekt lite namnlekar kunde hon alla namn, hon hade alltid
haft lätt att lära sig. Ungefär 45 minuter in på den första skoldagen
öppnades klassrummets dörr med ett ryck.
Det var han! Killen från bönhuset, och även idag hade han sin svarta
munkjacka. Och keps.
– Förlåt att jag kom för sent, sa han skamset.
– Är du fortfarande ställd på sommartid? sa deras klassföreståndare och
skrattade. Ta av dig kepsen är du snäll.
Killen gjorde som hon sa.
– Namn?
– Henrik Sundberg, sa han som tydligen hette Henrik och skulle sätta sig.
Så plötsligt såg han Hanna och hela hans ansikte log. Henrik satte sig
bredvid henne och hälsade glatt.
– Hej, sa Hanna lättat. Hon hade fått sin första klasskompis. Kompis i
klassen.

På lunchen gick Hanna och åt med Henrik, hon var så glad. Sen, precis när
Henrik ätit klart frågade hon honom om han var kristen. Hon förväntade sig
ett nej, att bli besviken. Hanna hade länge fantiserat om en kristen
kompis, samtidigt som alla andra tjejer i hennes ålder drömt om att ha en
pojkvän.
– Ja, sa Henrik och Hannas hjärta slog ett extra slag. Är du?
– Ja! sa hon och skrattade.
De gick ut ur matsalen och till deras första svenskalektion.

Hon älskade redan Henrik så mycket man kan älska en vän. Hanna prisade Gud
av hela sitt hjärta och tackade honom med hela sin själ. De var så olika,
hon och Henrik, men lika barn leker inte alltid bäst. Deras tro var det
enda de hade gemensamt men han hade turen att bli accepterad fastän han han
varit kristen hela sitt liv. Kanske var det så som alla sa – gymnasievalet
kom att förändra Hannas liv. Och Gud hade hört hennes böner från hennes
gamla skolbänk, hon fick en bra klass. En klass som accepterade henne och
hennes tro – en snäll klass. Hanna var övertygad om att Gud inte valde
vilken väg hon skulle gå – han lyste bara upp vägskälet så att det blev
lättare för henne att göra rätt val.

För första gången i livet älskade Hanna skolan. Alla lärare var så snälla,
likaså eleverna. Hon fick syssla med det hon älskade mest – språk och
religion.
På en religionslektion sa Henik:
– Jag tror att allt för många ser kristendomen som en personlighet, när det
faktiskt är en tro. Hanna log mot Henrik och han log tillbaka.

Att byta skola

Att byta skola är det som om att man förlorat sinna vänner.
Man lämnar sinna kompisar lämnar sinna klass kammrater och lärare som man
trivs med. När man bytter skolan och få nya klass kammrater man kan inte
skoja med dom på samma sätt som dom gammla klasskammarater.
För att man känner ingen elever och lärare i den nya skolan. Man vet inte
hur lärare och eleverna är mot dig är dom snälla eller taskiga mot dig.
Man vet inte det från början man kommer sakna sinna gammla klass kammrater
tills du lära känna dom väl.
Efter ett tag kommer man glömma sina gammla klass kamrater man glömmer bara
dom som har varit taskiga inte dom som har varit snäll dom kommer man
aldrig att glömma.
det hännde med mig när jag byte skola jag glömmde bara dom som var taskiga
mot mig.
Det hännder alltid så när man byter skola.

Att byta skola
När jag var 11 år gick jag på en skola som heter Holmbroskolan, det var en
bra skola och jag trivdes där. Men när man ska börja sexan, då får man inte
gå kvar, och i mitt fall fick jag flytta upp till Mannerstädsskolan, och
det får alla som går på Holmbroskolan göra om man inte flyttar eller något
dylikt.

Jag var jättenervös och rädd innför bytet till en ny skola, och det var nog
för att jag aldrig bytt skola eller bytit klass innan. Men det gick över
efter1-2 veckor.

Jag träffade en ny kompis som var jättesnäll mot mig och som hon är
fortfarande. Jag träffade inte bara henne med de andra som jag träffade i
sexan var jag inte med mycket, utan som jag mest bara pratade med ibland.

Jag gillade inte min lärare mycket, för hon var ganska sträng ibland, men
hon var oftas trevlig mot mig, eftersom jag inte pratade på hennes
lektioner. Det var ganska mycket prat när jag gick i sexan, men det blir
det nog nog när det kommer elever från olika skolor. De kom mest från
Danneåskolan till oss.

Nu har jag berättat om hur det var att byta skola m.m. Men om jag ska
sammanfatta det, var det jättenervöst att byta till en skola där man är
yngst, och alla andra äldre.
Men det går över med åren som man går, man blir äldre och mognare man är
inte rädd längre. Om jag nu ska jämföra hur det var innan och efter bytet,
då blev det bättre efter.

Jag är nöjd att jag kom i den klass som jag kom i, jag ångrar inget.

Jag minns fortfarande hur ivrig jag var, nykter och uttåtriktad. Tankarna
bara gick i huvudet. Efter all väntande, så var det äntligen min tur. Jag
Skull börja årskurs ett. Det var som om min högsta önskan hade gått i
uppfyllelse för den tidsåldern. Jag brukade på morronen stå vid
fönsterkanten och vinka av min storebror som var fem år äldre än jag. Min
blick bara följde alla barnen som sprang och lekte och såg outtrötliga ut!
Men nu var det min tur, jag skulle få uppleva det jag drömt om så länge jag
kan minnas. Jag hade redan packat min lilla väska med ett penfack, och
Skrivböcker, som jag skulle ha till hands.

Med raska steg, gick jag tillsamans med de andra barnen som också skulle
börja skolan. De allihopa såg ut och vara lika ivriga och glada som mig,
för att börja skolan.

Där satt jag vid min bänk, som alla de andra barnen gjorde. Hade nog aldrig
tidigare vid den åldern sett en sådan tyst omgivning. Alla hade skarpa
blickar. Min magister såg ut och vara en trevlig person. Och det var han
också.

Har än idag minesvärda stunder som jag kommer ihåg. Lågstadiet som det då
hette var värkligen minesvärd.

Dagarna gick och det kändes som om jag inombords hade haft för höga
förväntningar. Lågstadiet var bokstavligt sagt – en uppföljelse av
förskolan, och inte alls som jag hade tänkt mig. Inga nya förändringar som
skede, ansåg jag. Men jag kan inte förneka hur roligt jag haft. Oj vad vi
allihopa lekte och skojade. Vi alla hade en fantastisk gemenskap. Både
eleverna och lärarna på skolan.

Tiden gick och min tid på Lågstadiet var över. Jag insåg aldrig vid den
tidpunkten var skillnaden var mellan Låg – mellan stadiet. Men det åter
stod och se, för min del.

Nu började skolåren likna mina ”drömmar”, som jag ständigt hade haft. Vi
hade börjat med lätta matematiska uppgifter.. Egna läroböcker fick vi
också. Den kanke mest största skillnaden mellan låg – mellan stadiet, var
att vi skulle börja med ett nytt språk. – Engelska Det var värkligen
spänande. Så mycket nytt som skulle hända nu. Och visst var det på det
viset! En tryghet som jag hela tiden haft under den perioden var nog att
jag kände mina gamla klasskamrater samt lärarna vi hade fortfarand den
gemenskapet i klassen. Som vi från första årskurs hade haft.
Tack och lov för det! Jag

Jag beskrevs Som en kritisk och högförväntad elev, som siktade högt. lite
tidigt för det ansåg mina lärare. Jag hade alltid tankar och funderingar
över saker och ting. Som skulle ske om minst fem år. Dom tankarna och
funderingarna fick jag i tidig ålder, inspirationen fick jag nog mest
hemifrån. Jag började redan prata om betygsättningen, gymnasival, samt val
av linje. Jag hade till och med planlagt hela min framtidsplan. – Märkligt
barn kanke många tyckte. Men min målmedveten|het har jag och tacka för.
Mina ”grund” mål i livet som jag redan hade för ca: fem år sed|an, har jag
i princip med stor anstränghet nått, – känner Osäker om ”känner” är det
rätta ordet, p g a dålig kopiering jag. Men inte riktigt än.

Tiden bara gick allt snabbare, kändes det som, och dagen kom där jag skulle
lämna min ”barndoms”tid som jag haft i låg – mellan stadiet.

Men det ville jag med all vilja inte göra. Hur kunde jag bara lämna den god
Samhörigheten, den gemenskapet som vi hade. Skulle jag värkligen lämna det.
Och börja på högstadiet. Var jag värkligen redan mogen för det. Jag var ju
fortfarande den, naiva, kritiska, målmedvetna Nesa som jag alltid varit.
Min personlighet var det samma. Men jag ville inte lämna trygheten Som jag
alltid haft på Sjöuddsskolan. Men det var inte så mycket jag kunde göra åt
saken – Tiden läker alla sår, som jag brukade säga. Och så var det minsan!
I sexan var allt nytt. nya klasskamrater, nya erfarna lärare en helt ny
skolmiljö. Nu hängde inte längre alfabetet som alltid hade en bild på varje
bokstav som bilden började på, på väggen av klassrummet, Eller nåra
grundtalssiffror. Heller inga färgglada målningar. Nu hängde det kartor.
Massvis med böcker stod rakt och prydligt i hyllan. Nu gällde det och kämpa
för att få en vidare stabil grund och stå på. Årskurs sex påminde
fortfarande mig om den gammla skolgången. Änn fanns den känslan kvar.

Men alla årskurser har sitt slut lika så denna. Jag fick änu en gång lämna
skolbyggnaden och börja på en ny. Nu började det jag hade brunnit för.
Äntligen skulle jag börja sjuan. Efter det var det dags för
betygssättningen. Årskurs sju var över. Och nu gällde det, betygen skulle
delas ut. Har nog aldrig lagt ner så mycket tid under nån årskurs|tid som
jag nu gjorde. Kände mig ibland helt isolerad. Bara en massa studerande var
det som gällde.

Höstterminen 2001, var det utdelning av betygen. Jag mins att när jag
öppnade det vita kuveret som det stod mitt namn på, hur besviken jag blev.
Kände mig inte alls nöjd. Jag kunde inte inse varför jag inte fått de betyg
jag ansåg vara rättvist, för just mig. Kände mig hela tiden som om jag inte
ansträngt mig så mycket, enligt betygen så var det ju så. Kanke känner jag
så här med tanke på de höga krav som jag har på mig själv.

Fanns inte så mycket jag kunde göra åt saken, än att anstränga mig änu mer.
Och ansträngning ger resultat må jag säga. Denna uttmatade årskurs var
slut. Det känns riktigt Skönt faktiskt. Nu har jag en änu starkare grund
och stå på, inför nian.

Kan fortfarande inte inse att tiden gått så himla fort, känns fortfarande
som om jag är den lilla flickan som satt vid skolbänken, och inte nådde upp
vid bänkens kant.

Just nu går jag mitt sista år på Nymmersedsskolan i Stockholm, lästerminen,
2003. Terminen börjar närma sig sitt slut och ett kapitel är klart. Nu
väntas ett helt ny studieår för mig. Och jag har mina Värdefulla kunskaper
att stå på, har mina lärare att tacka för det, samt föräldrar som hjälpt
mig, och min bror som nästan fungerat som en mentor för mig! Jag kommer
aldrig att sluta ha de höga krav på mig själv som jag har på mig själv,
samt den målmedvetenhet, och förnuft som jag har! Jag börjar närma mig mitt
mål i livet. Jag vill värkligen lyckas med det jag gör i skolan och allmänt
också.

Det känns på ett sätt ganska bra att få lämna högstadiet.
Nu är det dags att komma ut i samhället på egen had, och pröva sina vingar.
Nu är det bara tanken och kunskaperna som kan Vägleda dig till nya
framgångar samt välja de val du gör i framtiden. Men det känns inte alls
bra och lämna skolan här, trots dess nackdelar. Men vilken skola har inte
det? Alla lärare som hjälpt mig under dessa kämpiga tre år, och alla goda
vänner som man skapat en nära relatikon med! Men livet måste ju gå vidare,
och man får hoppas på det bästa! Kunskap ger makt, och är det värdefullaste
som finns i livet, ju mer kunskap du har, desto rikare person blir man!

Mina skolår
Att analysera hela min skolgång och beskriva det med ett ord kan jag inte
för det har varit så omväxlande. Så det är väl smartast att beskriva det år
för år! Klass 1a! Jag var mycket glad att börja skolan, jag hade sett fram
emot det flera år innan när jag gick på dagis. Innan jag började i skolan
hade min pappa lärt mig klockan och mamma hade lärt mig att skriva mitt
namn och små ord så jag hade ett litet försprång när jag började i skolan.
När de andra lärde sig klockan fick jag vara ute och leka själv, för jag
var den enda som kunde klockan. Så jag kände mig väldigt utanför och att
jag inte passade in. Min lilla ”känsla” om att jag inte passade in stämde
för med tiden blev jag mobbad. Det är konstigt hur saker och ting slutar
för idag är jag ”bästa kompisar” med 2 utav de som mobbade mig. När de
mobbade mig sa de att jag var ful och konstig. När jag gick i ettan bråkade
jag också mycket med min syster och ibland ville jag bara försvinna, eller
bli en katt för dom går bara och äter och sover till större delen av deras
liv. Dom har inga bekymmer. Men bortsett från allt detta var jag väldigt
duktig i skolan. Jag hade alltid alla rätt i alla ämnen.
Klass 2a: 2:ans skolår var väldigt likt ettans. Jag var fortfarande mobbad
och bråkade med min syster varje dag. Jag hade en kompis som kom från Irak,
men vi fick inte vara med varann för hennes mamma ansåg att hon skulle vara
kompis med en tjej från samma land istället. Men fort|farande var jag
väldigt duktig i skolan.
Klass 3a! Nu hade jag i alla fall några kompisar och kände mig mycket
lyckligare. Jag var inte längre mobbad för att jag var ful och konstig utan
nu var det också för att jag inte hade några bröst. Jag tycker inte det var
nåt konstigt för jag var ju bara 9 år och då brukar man inte ha bröst. Men
det var det att mång tjejer i min klass var ifrån t.ex Irak och dom
utvecklas ju fortare. Men ändå var jag väldigt glad för jag hade några
kompisar.
Klass 4a: I 4:an började en ny kille i våran klass och han tyckte jag
väldigt mycket om för han var väldigt smart och rolig. Vi brukade spela ett
spel som heter ”Kart-spelet”. Än idag har jag nytta av det! Om någon frågar
mig hur nåt lands karta ser ut så kan jag nästan alltid svaret. Till och
med på såna små länder som t.ex Palau.
Klass 5a! Det var rätt så roligt år faktiskt fast jag kom ihåg att vi hade
det väldigt knapert och svårt hemma.
En ny tjej började i våran klass och jag kommer aldrig att glömma ”det
stora missförståndet”, Det var så här: Tjejen var från Spanien och min
syster ville prata med henne av just den anledningen. Så hon ringde till
henne. Tjejen kunde inte så bra svenska heller för hon hade bara bott här i
4 månader. Min syster sa: – Jag trodde jag skulle dö, till tjejen.
Dom pratade om nåt konstigt, vet inte vad.
Och då sa hon!
– Ska du döda mig?! Varför ska du döda mig?! Så började tjejen gråta.
– Nej, nej så sa jag inte alls! Lugna ner dig! Sa min syster.
Och sen ringde polisen hem till oss och sa att de var redo att slå in
dörren.
– Va?! Sa jag som inte hade sus eller dus om vad som pågick.
Sen tog mamma luren och då visade det sig att tjejen hade ringt till
polisen och sagt att jag skulle ta självmord och döda henne.
– Nej, nej, detta är bara ett stort missförstånd, sa mamma till poliserna.

Så sen åkte polis-bilarna därifrån.
Men dagen efter kollade alla konstigt på mig för tjejen hade sagt det till
alla och av nån konstigt an|ledning fick jag skulden.
Nå väl det är den saken jag tänker på först om jag tänker tillbaka när jag
gick i 5:an.
Klass 6c: Denna tiden var bland den bästa. Nu hade jag börjat i
Sofiebergsskolan och våran klass slogs ihop med en annan, så det var massa
nytt folk. Och vi hade en ”jättego” elev-assistent som hette Assia (vet ej
om jag stavar namnet rätt). Jag lärde känna en ny tjej som hette Linnea, vi
blev ”bästisar” som man kallade det på den tiden och var med varann varje
dag.
Klass 7c: Nu fick vi nya lärare också och fick skåp. Detta tyckte jag var
väldigt spännande då. Men detta året kallar jag för ”helvetes-år” för jag
hade det så jobbigt då. Fast mycket berodde ju på mig själv också. Vi hade
ju inga betyg då men lärarna sa ändå hur man låg till och nästan alla sa
att jag hade Ig (icke godkänd). Och detta året hände en grej som gjorde att
jag inte fick gå ut på väldigt länge för mina föräldrar. Men det jag gjorde
var mer som ett uppror för jag ville visa att jag inte stod ut med vad som
helst och att allt inte stod riktigt rätt till.
Klass 8c! Detta kallar jag ”skärpnings-året”. För jag märkte hur alla i min
omgivning blev irriterade på mig så jag kände att jag var tvungen att
skärpa mig. Jag ville att mina föräldrar skulle bli stolta över mig också.
Så jag skärpte mig och fick rätt så bra första betyg.
Klass 9c! Det bästa året! Detta året har varit det roligaste året! Jag har
bättrat mig ännu mer och har till och med fått några Mvg på en del prov!
Fast jag skall försöka bättra mig ännu mer. Men detta året har också varit
väldigt jobbigt, för det är jobbigt att kämpa, speciellt när man är sjuk
hela tiden som jag är.
Jag känner att jag kommer sakna min klass väldigt mycket! För våran klass
är så rolig och nu är det nästan ingen som retar någon. Så jag känner mig
inte utanför längre. Och skolan har lärt mig jätte|mycket och jag kommer
också sakna en del lärare faktiskt. Kommer sakna deras rolig uttryck också
som t.ex om man kommer försent säger bild-läraren:
– Bättre sent än aldrig!
Eller om man missköter sig säger en annan:
– Det kommer gå käpprätt åt skogen!
Det är såna små detaljer som gör helheten. Och det är det som jag kommer
sakna. Och jag kommer minnas såna små saker från skolan i resten av mitt
liv. Och tur är att de flesta minnena från skolan gör mig glad.

Mina skolår
När jag första gången började i skolan så kändes det spännande men
samtidigt så var jag nervös.
Jag kommer ihåg att jag gick in till Klassrummet och där var alla mina nya
klasskamrater. Och min nya lärare, han hette Carl Filip. Han var så lång så
jag var lite rädd från början, men han var jätte snäll.
Jag fick några bra kompisar det var Ada, Andrea, Desirée, Carolin, Sofia,
Cecilia och Jossan. Sofia bodde på min gård så jag kände Sofia innan vi
började i skolan.

När jag började i tredje klass så fick vi en ny lärare, som hette Lisa
Jansson men nu heter Finér i efternamn.
Det var nog i tredje klass som Sibel började i min klass.
Det var roliga år det.

Jag började nu i fjärde klass, fick vi en ny lärarinna som hette Jessica
Philipsson. Hon var jätte snäll. Min Klass har varit pratig sen första
klass, så inget har förändrats.

Åren gick och jag började i femman. Vi har fått nya lärare sen i tredje
klass. I 5:te klass hade vi en lärarinna som hette Emilia. Hon var snäll
men väldigt sträng.
När vi läste engelska så fanns det några sidor i boken som det var flera
personer med i, som en teater.
Då fick dem som ville ställa sig framför klassen och spela upp den teatern.
Det gick några månader och vi fick en ny tjej i klassen. Hon var från
Spanien och hette Gabriela, hon var snäll men kaxig också. Några stycken
ifrån vår klass gick i en liten grup hos en lärare, där läste vi Svenska.
Gabriela kunde inte så bra Svenska så vi retade henne.
Efter nån månad så bytte hon skola, hon orkade inte med våran klass.

På skolavslutningen så fick alla femmor en röd ros med en lapp på som det
stod ens namn och ”lycka till”.

I sexan så fick vi nya klass kamrater, så blev vi en ganska stor klass.
Vi hade roligt tillsammans, ingen som bråkade. Jag fick Lisa som lärarinna
igen. Alla sexor åkte till Skara Sommarland, det var så roligt.
Jag, Filippa och Helena vi var kompisar men jag var med Ada mest i 6:an.
När jag började i sjuan så kände jag mig ganska stor. Vi fick nya
lärarinnor, Stella och Gunnel.
De är jätte snälla. Vi fick ju en ny elev i klassen också, det var Jing.
Jag blev vän med han väldigt snabbt. Jing é en bra kompis han är sig själv.
Sjuan var rätte rolig men mycket läxor.
På skolavslutningen så var vi i klassrummet. Jag ville inte sluta sjuan för
då började jag i åttan, och i åttan så får man betyg.

Efter sommarlovet så började jag i åttan. Nu gällde det att jobba lite mer
för att få bra betyg. I åttan så praoade vi i två veckor. Jag praoade på
Tech company, det var så slitigt och det enda man fick var ett bälte. Vi
åkte till Orust, det var så roligt.
På skolavslutningen så fick vi vårt första betyg. Jag var så nervös.

Nu var det nian då. Jag ville verkligen inte börja nian för då var det ju
sista skolåret. Nians första termin gick vi fick våra betyg, jag var nervös
men inte så som i åttan.
Nu så ska vi åka antingen till Björnholmen eller Tollered. Det ska bli
roligt, och så har vi balen kvar.
Men jag känner mig inte redo för gymnasium ännu. Jag vill inte lämna
högstadiet.