3 – Sida 7 – Skrivbanken

Min skolgång

Nu är jag 7 år och skall börja i 1:an på Sjöbo-skolan, när jag kommer in i
klass rummet så tjäns det tungt att endas. Nu har jag gått i skolan en halv
vecka och det tjäns för jävligt för att vi har precis börjat med musik och
matte, läraren är dum i huvudet men så kommer idrotten det ända som är ball
i skolan, men så en dag så sa min lärare Birgit att vi skulle börja dansa
på idrott i stället det tjändes verkligen riktigt tråkigt. Så fyllde jag
8:a år och började i 2:an och vi fort|satte med matte och musik och
speciellt med dans. Jag längtade att få börja i 3-5:an på Sparre|kvarn och
få slippa se och ha Birgit. Och så kommer av-slutningen så treffades vi i
klass-rummet för att ta farväl men så säger Birgit att hon ska ha oss på
Sparrekvarn kan man må sämre eller. Sommaren gick och man tog det lugnt och
vi började i en 3-5:a på Sparre|kvarn.

Det var jättbra där för man nya lärare och det var speciellt en bra lärare
där som jag var hos när vi hade matte, hon hette Agneta hjälpte en med allt
man förstod mycket.
Vi började i 4:an och 5:orna gick ut och började 6:an. Vi började med
geografi det var inte roligt men man fick ha det ändå idrott började bli
tråkigare och tråkigare eftersom vi fårtsatte med dans helatiden. Vi hade
träslyd och syslyd, jag valde såklart träslyd eftersom syslyd är så jäkla
tråkigt.

När vi gick ut 5:an så fick vi dansa på av-slutningen.
Och så började vi äntlige på en annan skola på Gö-skolan det var mycket
bättre eftersom jag slapp Birgit men det var för jävligt att inte ha Agneta
igen.

I sexan kom det nya lärare som tur var. Jag spelade fotboll i LFF
(Landskronas Fotbolls förening) Min fotbolls tränare Rolf jobbade på skolan
som idrotts lärare det var skit bra vi hade mer idrott och slapp dansa. När
jag började i 7:an så fick jag extra hjälp med matte och engelska i matte
hade jag en som hette Lene hon var bra men inte lika bra som Agneta. I 8:an
började vi med betyg det var bra, vår klassföreståndare slutade och vi fick
en ny lärare som hette Per Kantell han var skitbra. Jag fick rätt så bra
betyg g i allt utom i engelsk. Jag började i nian och man tjände att skolan
var så jävla tråkig. I januiari skall vi söka in på gymnasiet och jag
skulle söka på nätet det gick bra, jag skulle få bety och jag hade bra vg i
no och g i engelska.

SLUT

Jag hade det så bra i min skola. Jag hade dom bästa kompisarna man kan
tänka sig. Dom ställde alltid upp för mig, när det gällde skolan och min
familj. Varje rast, varje minut så var skolan en lek för mig. Vi spelade
alltid Nigger eller Poliemon, på rasterna. Exakt när skolklockan ringde ut
så sprang alla (killar) och satte på sig skorna. Efter det så sprang alla
vi till Lilla skolgården som den hette. Lilla skolgården var en plats med
en stor röd klätterställning, flera Nigger rutor. Nigger var ett spel där
man antingen skulle vinna eller försvinna. Spelet har 4 st rutor där en var
kung, kungen var den bästa och sen drottningen. Sen kom knekt och slav.
Slav var det sämsta och han började alltid som det och det var därför alla
sprang, alla ville börja som kung. Om man tog ut kungen så åkte han ut och
fick ställa sig i ledet och vänta på sin tur. Alla som inte spelade Nigger
eller fotboll, var det Poliemon man spelade. Jag spelade båda men mest
Poliemon. Det var en mycket god tid där man inte behövde anstränga sig i
skolan och man bara lekte. På lektionerna var det däremot allvarligt. Jag
och min bästa kompis Jasper, vi satt alltid längst bak i klassrummet.
Killarn längst bak och tjejerna framme vid katedern. Det blev ju mycket små
snak men vi störde inte lektionerna. Efter skolan gick jag hem till min
kompis Niclas. Jag var dagisbarn där och vi bara lekte och lekte. Jag hade
alltid med mig mina gubbar, (action force) som dom hette. Det var små plats
figurer som vi lekte med.

När jag började i sexan så blev det stora och jobbig förändringar. Mest
hemma men också i skolan. En av mina största förändringar var när jag fick
min hemma nyckel. Jag kände mig fri och jag kunde gå hem när jag ville.

Efter några veckor in i terminen så kände jag mig mycket äldre och tog mer
ansvar. När det bara var några veckor kvar på den sista terminen så kom
bara mer och mer sorg fram. Det blev dystert och tråkigt i klassen.
Sammanhållningen blev sämre. Jag började märka på alla att det snart var
slut, till och med på vår lärare som vi haft i 4 år. Hon blev också ledsen
och dyster dom sista dagarna. Hon har alltid sagt att hon älskad oss och
att vi var henne favorit klass och kommer alltid att var det sa hon
alltid.

Det värsta minnet från mellanstadiet var när jag inte klarade
multiplikations|tabbel provet. Jag klarade det på fjärde försöket. Det var
en jätte stor lycka för mig.
Nu började vi närma oss slutet av sexan. Alla kände varandra så bra och
alla var nästan bästa kompisar. Föräldrarna bestämde att vi skulle åka på
klassresa till barnens ö. Vi hade jätte kul dom tre dagarna. Det var dom
roligaste dagarna i dom sex åren i Vinga skolan.

Från början kände jag bara sorgen i tårna men dagarna gick och till slut
satt det i huvudet. Sorgen var i hela min kropp. Det var väldigt tråkigt
för det drabbade hemmet och skolan. Vi elever som redan började sakna
varandra, fast det var en vecka kvar till sommarlovet. Vi bestämde oss för
att ha det roligaste discot för våran klass.

Skriver av från elevens kladd härifrån Det började klockan 7 på
kvällen. Discot var hoss en kille i min klass som både ett kvarter ifrån
mig. Jag var där innan och hjälpte till med högtalare och godis. Kvällen
började ta slut och vi hade haft dans tävlingar och jag hade blivit kär i
en tjej som hette Terese. Sista dansen, gick jag fram till henne och
frågade om jag fick dansa med henne. Det var den bästa låten som man kunde
dansa tryckare till, Maria Carey. Hennes röst var så under bar och den var
så bra, perfekt som sista dansen. Jag var så kär i henne och dom två
minuterna kändes som evighet i mitt hjärta. Det bara bulltade mer och mer.
När låten precis hade tagit slut så kyste jag henne och vi stod typ ? en
minut och bara kramade varandra. Doften från hennes hår och parfym gick in
i mitt hjärta och skapade sorg. När den första rigningen på dörren kom så
tåramade Osäker på vad det står, ”tåramade” alla varandra och jag tog
Tereses händer och tryckte henne mot mig och vi kramades så hårt och jag
har alldrig varit så kär i hela mitt liv. Sorgen regnad ner över allas
själar och tiden var inne.
Dagen efter var det skol avslutning. Det var inte kul alla bara stod stilla
och väntade till tiden var över. Vi sjöng som vanligt på skolgården och sen
gick vi till vårat klassrum. Vår lärrarina Alice höll ett tal som gjorde
att några elever och föräldrar började släppa tårar från ögonen. Vi och
föräldrarna gav henne den största blomman men kan tänka sig för alla dom
goda åren hon har varit vår lärare.

Min första dag i Kång Gymnasiet. Jag har alldrig varit så nervös i hela
mitt liv. Första steget in i skolan kändes som om man kommit till helvetet.
Jag kände ingen och jag blev rädd för alla stora niorna. Som tur var såg en
lärare mig och tog mig till min klass. Första blicken av min klass var att
jag var kortast. Det har jag lidit med och jag trode jag skulle få göra det
i tre hela år. Men bara efter några minuter började jag prata och lära
känna mina nya kompisar. Morgan och Anders visade störst intresse att prata
och vi blev kompisar efter en stund.
Jag började känna alla och vi blev jätte bra kompisar efter några
lektioner.

Jag kände att jag var tvungen att mycket mer ansvar nu än förut. här bet
gäller skolan Osäker på vad det står ”här bet gäller skolan” . Man är
mycket mer självständig nu än förut.

Åren gick och nu sitter jag här på nationella provet i 9:an.

Min syn på skolan
Till skolminister Tomas Östros
Hej!
Mitt namn är Seran Siremaz och är student hos Hörken Gymnasium/Grundskola.
För tillfället går jag i sista terminen i årskurs nio och ska snart börja i
Gymnasiet. Jag skriver till Er angående mina åsikter och synpunkter om
dagens skola och skolsystem, om hur skolorna kan förbättras inför de
kommande generationerna.

Dagens skola är en sofistikerad plats där lärare och elever samlas för att
förbättra vår värld. Det är skolan som inspirerar elever till att bli
politiker, läkare eller forskare av något slag. Skolan tränar upp elever
och ger de en bra uppfattning om hur man kan påverka vår framtid på alla
möjliga sätt.

I skolan lär man sig dock inte bara om matematiska problemlösningar eller
historiska epoker. Man lär sig även det livsviktiga – socialt umgänge. Att
vara social innebär att man vågar ta initiativ och prata eller umgås med
andra. Detta lär inte en matematik lärare ut utan man blir social genom att
skaffa vänner och lära sig av sina ”sociala misstag”.

Skolan erbjuder alltså väldigt positiva saker för sina elever men som allt
annat i vår värld så finns det två olika aspekter på det hela. Det skrivna
var det positiva med dagens skola, det som ska skrivas blir det kritiska
och negativa.

Jag har beslutat att endast ta upp den mest problematiska orsaken till
dålig studiemiljö: Mobbing.

Mobbing är idag ett stort problem och borde stå högst upp på Er ”måste
lösas” lista, om Ni nu har en sådan.

Minst en gång i veckan ser man ett gäng översittare putta eller slå på en
fysiskt mindre person. Eleverna börjar nog mobba för att känna att de har
makt över någon eller något. Detta tillfredsställer översittarna på något
sjukt vis och det stör mig enormt.
Både studieron och studiemiljön försämras starkt pga. dessa elever och man
borde göra något åt detta.
Visserligen finns en ”organisation”, kallas ”Friends”, som ska hjälpa till
att motverka mobbingen men det är inte lyckat. Jag själv har till och med
lagt märke till att det finns vissa friends repre|sentanter som som själva
utför mobbing eller slåss.
Ni, som skolminister måste därför ta tag i detta problem och försöka lösa
det på bästa möjliga vis. Visserligen kan det vara otroligt svårt för även
Er men det måste lösas. Ett bättre sammerbete mellan Er, skolorna och oss
elever kan därför resultera positivt.

Därför vädjar jag till er att ta detta långa, men innehållsrika brev på
fullt allvar. Jag tackar vänligen för Er tid och hoppas vi kan göra skolan
till en bättre plats?

Mycket Vänliga Hälsningar, Elevens namn, klass och skola

MVG

Mina skolår
När jag går igenom korridoren den här sista terminen i 9:an, så funderar
jag ofta på vilka personer som har betytt mycket för mig. Vilka som har
gjort att jag har utvecklats mig till den jag är idag. De första personerna
jag kommer att tänka på är mina föräldrar och mina syskon. Men efter ett
tag kommer jag fram till att det inte är de som har påverkat mig och lärt
mig om livet. Utan det är min klass, mina kompisar och mina lärare. De har
alltså varit skolan, som jag har gått till varje dag, som har påverkat mig
mest. Det som har gjort mig till den jag är, är mycket. Jag har blivit
påverkad av många insidenter och intryck genom skolåren. Men den första
insidenten som går igenom mitt huvud, är när jag skulle byta klass, från
sexan till sjuan. Jag gick i sexan och jag kände mig ganska trygg och säker
där jag var. Jag hade gått i samma klass i sju år och alla kände alla. Men
en dag så fick jag hem en lapp i brevlådan. På lappen stod det med fet
stil, VAL INFÖR SJUAN! Jag skulle placera in mina bästa kompisar på en
lista och ranka de från 1-6. Jag kännde direk hur illamåendet bubblade inom
mig. Jag hade kännt mig säker och omtyckt i sju år men när vi skulle
placera våra kompisar då veck jag mig. Skulle dom jag valde komma i samma
klass som jag? Och skulle någon välja mig? Frågorna ploppade upp i mitt
huvud som äpplen på ett äppelträd. Dagarna gick och blev så småning om till
veckor och mitt gamla spraliga ”jag” hade försvunnit. När listorna kom satt
jag närvöst på stolen i klassrumet. Händerna skakade av rädsla. Frågorna
började åter ploppa upp. Hade jag verkligen några trogna vänner? Eller
kommer jag vara själv till min nya klass? Tillslut kom resultatet som jag
väntat i veckor på. Jag hade fått mina två bästa vänner i min klass (Anna
och Emilia). Jag sukade av lättnad och la upp ett osäkert lende. Jag
tittade bort mot Anna och Emilia och log. De log tillbaka och jag kännde
mig genast tryggare.
Den här händelsen har lärt mig mycket. Jag lärde mig att jag alltid ska
lita på mina instingter och mitt hjärta, var jag än är. Nu efteråt när jag
tittar tillbaka undrar jag vad som skulle ha hänt om jag hade kommit till
en klass utan vänner? Och vilka värderingar jag då haft idag?

Betyg: G

Mina skolår.

Eleven har skrivit texten på dator För snart nio år sedan var jag på
väg till Bryggelie och min första skoldag. Jag kommer ihåg den fortfarande.
Jag hade en liten rutig skjorta på mig och vattenkammad mittbena som farfar
gjort på mig. Jag visste redan vilka som skulle gå i min klass, för vi hade
gått på dagis och sex års tillsammans allihop. Så när jag kom dit så
började jag prata med Andreas och Mackan och Pelle och Jens. Vi pratade om
vad som skulle hända och hur spännande och kul allting var. Vår fröken
hette Anita. Hon var den bästa fröken i världen tyckte jag, för hon var
verkligen snäll mot oss. Så kom vi att ropas upp, och bli indelade i olika
grupper. Det fanns gula, röda, blåa och gröna gruppen. Jag och Andreas
hamnade tillsammans i den blåa gruppen, Jens kom i den gula gruppen
tillsammans med Pelle, och Mackan hamnade i den gröna gruppen. Sen fick vi
faddrar också, dom var ett år äldre än oss och dom skulle ta hand om oss
under våran tid på skolan. Jag kommer ihåg också när vi fick våran första
matematik läxa, vi skulle väl göra fem tal eller något sånt, men sen nästa
dag när jag kom till skolan så hade Andreas redan gjort ut hela boken som
var på 40-50 sidor. Det har jag alltid förundrats över. Ganska snabbt blev
vi också indelade i grupper som vi umgicks med. Det var jag och Andreas och
Mackan i en grupp, Jens och Putte i en annan, men Pelle vet jag inte. Han
umgicks med oss ibland men inte så ofta. Hur som helst så var ju Mackan
rätt så liten så Jens och Putte gav sig på honom nästan varje rast, så då
blev jag sur på dom och gav igen. Det var alltid så, Mackan fick spö av
dom, och dom fick spö av mig. Och på fotbollen var det alltid jag och
Andreas ”mot rubb”, och vi vann alltid för vi var bäst. Första dagen i
tvåan var det något som var fel med mig. För det första hade jag inga
mockasiner, som man var tvungen att ha där och då sa min fröken Anita
”första dagen i tvåan och du har inga mockasiner, skäms!”. Så det gjorde
mig ledsen och sedan fick jag en oerhörd längtan efter min mamma. Jag blev
alldeles förtvivlad så jag rymde från skolan och sprang hem. Men det var
ingen hemma, dom hade alla åkt till jobbet och skolan. Då blev jag ännu mer
ledsen, så jag satte mig på ängen som var utanför mitt hus och grät. Men
rätt som det var kom en tant förbicyklande och hon stannade och undrade vad
det var som var felet. Jag berättade och hon erbjöd mig att följa med hem
till henne och ringa min mamma. Så jag följde med henne och allt gick bra
som tur var. Efter den dagen fick jag en mobil telefon, så jag kunde ringa
mamma själv om något liknande skulle hända igen. Jag tyckte det var kul att
gå i skolan på den tiden. Allt var liksom så nytt och spännande, man lärde
sig läsa, skriva och engelska hade vi redan från ettan. Det var en bra
skola Bryggelie, för det var mer som ett fritids där, vi hade teve spel,
datorer, leksaker, spel, lego, bandy hall, och framför allt det som gjorde
Bryggelie så speciellt, dom lagade sin egen mat! Det var den godaste maten
som fanns tyckte jag. Och eftersom vi var så få elever (vi var den andra
årskullen som gick där) så kunde man få det bra för alla elever
individuellt. Och juste vi alla hade kulor och hockey bilder kom jag på.
Anderas hade mest hockey bilder och finast, men jag hade mest och finast
kulor. En hel ryggsäck full hade jag som jag ”ärvt” av min bror. Och till
det hörde ju att jag var bäst på att spela kula också. Till exempel en
kille hade en dålig kula och jag hade en bra kula när vi spelade mot
varandra. Men trots att min var många gånger bättre så var det jag som var
tvungen att ha 5 träff på han, och han hade en träff på mig. Sen kommer jag
ihåg att jag och Jens, trots att vi slogs nästan varje dag, smög ofta in
tillsammans till lärarrummet och köket för att norpa kakor och tårta och
bakelser. Vi var riktiga smådjävlar och vi busade hela tiden. En sak vi
gjorde var att på natten smög vi upp på taket på skolan med hjälp av en
stege som målaren hade glömt kvar. Skolan höll nämligen på att målas om. Så
vi gick upp på taket och tog den vita målarfärgs burken och började måla
med varsin pensel för alla fönster och ner på vissa väggar. Sen fick vi
nog, så vi lyfte hela burken och kastade på en vägg så den blev helt vit
nästan. Sen sprang vi därifrån med målarfärg på händerna. Det var roliga
tider, för det hände inte så mycket även om man blev upptäckt när man
busade. Hur som helst, tiden gick och när vi slutade fyran så var det dags
för Anita att sluta som våran lärare. Vi fick en ny lärare som hette Maria-
Sara. Maria-Sara var mycket yngre än Anita, hon var kanske 25-30 år. Hon
var snäll hon också men vi var lite skeptiska mot henne i början för vi
saknade ju Anita, men efter ett tag så hade nog vi alla glömt Anita för
Maria-Sara var rolig och snäll. Allting var mer som lek i Bryggelie, även i
femman. Så jag gillade att gå till skolan, där var inget dåligt utan det
var ett kul ställe att träffa kompisarna på, och, kanske lite omedvetet
ibland, lära sig saker. Och nu när vi gick i femman så hade den klassen
över oss gått till Genhus, och den under oss också så det var vi femmor,
3orna, 2orna och 1orna. Men sen kom ju också tiden för oss att ta farväl av
Bryggelie och alla roliga stunder och all den goda maten. Vi fick börja i
Genhus allihop, eller ja, vi var ju inte så många i våran klass, bara sex
stycken, jag, Sofia, Mackan, Andreas, Jens och Pelle. I Genarp blev vi
blandade med dem frön Ljusdal skolan och någon enstaka elev från Blåbygd
skolan. Så nu blev vi en stor klass på kanske 25 elever eller vad vi var.
Vi var inte heller kompisar med dom från Ljusdal, förutom några som spelat
fotboll med oss. Och så var jag kompis med Pelle T för vi bodde grannar och
lekte mycket när vi var mindre. Så naturligtvis blev det konflikter mellan
oss från Bryggelie och dom från Ljusdal. Men efter några månader så kom vi
rätt bra överens allihop. Genarp hade ett annorlunda sätt att arbeta på än
var vi var vana vid, så det blev massa nytt för oss. Det var liksom mera
plugga och mindre lek här på Genarp än vad det var på Bryggelie. Men det
var nog bra, för nu vaknade vi till och förstod att nu måste vi jobba och
anstränga oss. Vi fick mycket mera läxor och det var hårdare jobb på
lektionerna som krävdes. Nästan alla lydde fröken Birgit till punkt och
pricka. Vi fick uppleva ämnena som vi som vi aldrig gjort förut, förr var
det mera lek inblandat i lektionerna, men nu var det bara arbeta hela tiden
och det var en helt ny sida av skolan vi fick se. Därför tror jag att vi
alla längtade tillbaka till Bryggelie, fast det fanns en viss disciplin och
ordning här som gjorde att vi ville stanna och lära oss mer. Det fanns en
massa nya övningar inom ämnena som vi aldrig förr prövat på, därför var det
nytt och spännande, och nyfikna som vi var ville vi upptäcka allt så det
var en annan positiv sak med att byta klass och skola. Man fick också nya
kompisar och det var en positiv sak. Innan första terminen i Genarp började
så åkte vi på klass resa. Det var en smart sak också för det gjorde att vi
blev lite kompisar med varandra i alla fall. Det var en kul upplevelse och
det förde oss närmare varandra. Tiden gick och vi började sjuan. Nu var vi
verkligen som en klass och inte som uppdelade och ovänner. Nu var det vi
mot lärarna. Vi var rent ut sagt förjävliga. Vi skolkade från lektioner,
uppträdde dåligt mot alla, gjorde aldrig läxorna, jobbade inte på
lektionerna, och om någon lärare började ett tjafs med någon elev så fick
han eller hon med hela klassen att göra. Vi hade nog den bästa
sammanhållningen i våran klass då på höst terminen i sjuan. Haha jag kommer
ihåg att våra föräldrar fick komma till skolan och vara med oss på våra
lektioner, två stycken om dagen, varje dag så var det under några veckors
tid. Dom tiderna var hur roliga som helst för man kunde göra lite hur man
ville, men dom var inte så bra för oss. Vi var i trots ålderns högsta
blomningsfas. En tjej från våran klass bytte skola bara för att vi var så
stökiga och bråkiga. Lärarna försökte verkligen med nästan alla medel att
få det att fungera i våran klass. Tillslut satte man in han som förändrade
allt, Dahlen. Dahlen var stor som ett hus, kraftig och sträng. Han
tolererade inte det vi höll på med och det visade han. På samma sätt visade
vi att vi inte tänkte bli uppläxade av honom. Han skrev och gormade och
domderade på våra lektioner med det gjorde inte saken bättre, vi blev bara
mer taggade på att föra oväsen och jävlas med alla. Men till sist tog
Dahlens tålamod slut och han exploderade under varje lektion som vi
uppförde oss illa på. Han var verkligen boss över våran klass nu och han
hade oss i ett järngrepp. Tillslut lydde vi hans mista vink och vi blev en
lugn klass lagom till början av åttan. Höst terminen på åttan var nog den
bästa terminen i våran klass historia. Jag tror nästan alla hade relativt
bra betyg om man jämför med vad vi skulle ha haft om vi fortsatt som i
början av sjuan. Sen i åttan vann vi Helges kupp, fotbollskuppen på skolan,
så vi fick tårta och det blev vi verkligen glada över. Sen har väl våran
klass rullat på stabilt ända sens dess. Nu är det ju sista terminen i nian,
sista terminen i grundskolan. Sen kommer gymnasiet. Om jag fick välja
skulle jag vilja att alla gick typ fem år till i grundskolan och sen börjar
jobba direkt. Men så är det inte. Nu måste jag gå i gymnasiet. Byta klass
och skola ännu en gång. Så vem vet kanske kommer det en fortsättning på den
här berättelsen när jag gått ut gymnasiet och högskolan? Det är mycket
möjligt. Just nu känns det som om ingenting är som det ska. Den bästa tiden
av min skolgång var nog från ettan till femman och från sexan till nu.
Allting har varit bra på sitt sätt. Mjuk start med mycket lek och spel, för
att sen fortsätta till en mer arbetsbaserad vardags miljö. Och nu går jag
vidare ännu ett snäpp, in till en ännu mer arbetsinriktad skolgång i tre år
till. Mycket mera plugga och mycket mera arbeta på lektionerna. Vi får se
hur det går, förhoppningsvis går det bra. Men man ska inte tänka på det för
mycket, man ska ta en sak i sänder. Just nu är det fredag, nu ska man ha
kul och inte bekymra sig. Hopps du tyckte det var en bra uppsats det här
för nu har jag inget mer att skriva förutom trevlig helg..

Jodå, den var bra. Och lång….. Du är duktig på att skriva, men det
finns en del att gnälla på här, tyvärr. Styckeindelningen har Du glömt bort
och stavningen brister ibland, framförallt skriver du isär ord. Annars helt
OK. Betyg: G

Lars, Från fjant till poppis!

– Kom hit Lars! Ropade mamma.
Lars kom springande nerför trappan in i köket där hans mamma stod och
diskade.
– Ja, vad är det mor? svarade Lars försiktigt.
Han hade hört på mammas rost att den både var irriterad och trött.
– Du får gå med sopporna, sedan skura golven och efter allt det hänga upp
tvätten.
Han svarade ja med ett suckande. I Lars Bertilssons värld fanns ingen
glädje. Dom hade nyss flyttat till den lilla staden Ottenby på Öland. Hans
far var försäljare och i hela hans liv har han flyttat 8 gånger. Lars är 13
år och går i sjunde klass. Det var inte så lätt att börja i en ny klass.
Även om han borde vara van vid det nu så var han alltid rädd och spänd.
Hans pappa var sällan hemma och därför var det alltid speciell stämning vid
middagen då pappa alltid kom hem.
När Lars var färdig med alla sysslor ropade hans mamma:
– Lars! Gå och lägg dig med detsamma.
Lars gick och tvättade sig utan ett ord. När han stod där på toaletten och
stirrade på sig själv i spegeln tänkte han på hur det skulle bli i den nya
skolan imorgon. Kommer killarna vara schyssta eller kommer dom behandla mig
som luft. Eftersom han har varit i så många skolor så hade han erfarenhet
av att börja i en ny skola. Hur skulle tjejerna reager. Han visste att han
inte var snygg. Han visste även att han var blyg och tyst. Han hade aldrig
haft en bästa kompis.
Han spottade ut tandkrämen i munnen och sköljde sedan av tandborsten. Han
gick direkt och lade sig. Hans rum var inte större än toaletten. Han sov i
en ombyggd garderob, men det var något som han gillade med det. Där kunde
han vara ensam som han tyckte om att vara. Tänka på saker och ting.
Det fanns en klump i magen på Lars. Han var spänd och nervös över morgon
dagen. Han lade sig på sidan för att somna. Det gjorde han även.
På morgonen vaknade han av att mamma höll på i köket. Han tog på sig
kläderna som mamma lagt upp åt honom så gick han ner och åt av mammas
avskyvärda gröt. Han slevade i sig den fort för att inte hinna känna
smaken. Hans mamma var igentligen inte hans riktiga mamma. Lars mamma dog
när han föddes och hans far gifte om sig med den kvinnan som nu var hans
elaka styv mor.
Han såg på henne och visste att hon aldrig hade tyckt om honom. Han visste
inte varför och han vågade aldrig prata med farsan om det eftersom han
aldrig var hemma.
– Gå nu Lars! Så du inte blir sen som vanligt! Ropade styvmorsan strängt.
– När han kom ut på gatan var det fullt av barn och elever som kom gående.
Skolbussen hade redan gått så han fick följa alla andra eleverna för att
hitta rätt.
När han gått en bit så såg han den stora skolan. Han tänkte att det måste
vara en stor och fin skola med stränga regler som hemma. Men klumpen i
magen hade bara blivit värre. Oron spred sig i kroppen och tankarna på den
nya klassen var av rädsla och panik. Panik om att stå framför klassen och
presentera sig. Alla blickar, alla fniss och alla viskningar.
Han gick in genom den stora porten, han hade ett papper där det stod vilken
sal, tid, lärare och annan fakta.
Det stod sal M. Han kom in i en lång och bred koridor med skåp längs lång
sidorna. Det var tomt. Inga elever syntes till någonstans. Han gick längs
koridoren och längst bort mellan skåpen såg han en dörr. Det stod sal M på
den. Han knackad försiktigt på med en basketboll i magen och hjärtat i
halsgropen. En lärare öppnade och frågade.
– Lars Bertilsson?
– Ja! Det är jag. sa Lars mumlande.
Bakom läraren satt hela denna klass som han skulle gå i en månad, kanske
två.
När läraren visade in honom till katedern så såg han alla. Det var inga
fnissningar eller viskande. Blickarna var inte heller hårda och farliga som
i alla andra klasser han börjat i. Han kände direkt det kändes bra.
– Det här är då Lars Bertilsson och ska gå med oss här på Blomdalsskolan.
Man hörde några fnissningar från några tjejer i ena hörnet när fröken sa
mitt namn. Lars blev röd om kinderna och sa.
– Hej! Jag heter Lars, kallas ibland för Lars knas. sa han försiktigt.
Alla började skratta och allt bara släppte. Nervosi|teten och rädslan. Även
blygheten och tystnaden han hade haft innan.
Lars stod där framför alla och skrattade med klassen.
Sedan där efter för ändrades hela hans liv. Han blev fort en i klassen, han
fick många nya vänner. Även en del tjejer efter sig. Hans liv blev
annorlunda både i skolan och hemma. Inte bara det att farsan fick fast jobb
så dom kunde bo kvar i Ottenby. Även att farsan fick mer och mer tid att
umgås med Lars. Lars liv hade förändrats mycke, genom bara några ord.

”Genom bara några ord”.

Bra novell, men lite för mycket av tyngdpunkten ligger på tiden före
bytet av skola och lite för lite på tiden efter. Lite för mycket småfel
(stavning och meningsbyggnad), annars ok! Betyg: G

ARG, eller LYCKLIG?

En stor flyttbil svängde in några meter utanför vår uppfart. Två gubbar
hoppade ur bilen och smällde igen dörrarna kraftigt. Jag satt och tittade
ut genom vardagsrumfönstret. Jag var så arg, jag svär, jag skulle lätt
kunnat slå sönder fönstret i ett slag. Mamma och pappa fattade förstås
ingenting. Men vad är det dom inte fattar? Ska jag behöva gå runt med en
stor skylt i pannan som säger ”Jag vill inte flytta!”. Vi har flyttat tre
gånger på ett år. Ett år! Pappa har fått befodringar som på rullande band.
Så vi har fått flyttat från Göteborg till Udde|valla, från Uddevalla till
Borlänge, från Borlänge till Karlstad, och nu från Karl|stad till
Eskilstuna. Eskilstuna? Undra vad dom har att erbjuda. Men jag hatar att
flytta! Okej, om man flyttar någon gång ibland. Men nu är det så att vi har
flyttat tre gånger på ett år. Jag kan nästan slå vad om att det är
världsrekord och det som är allra värst med alltihop är att byta skola och
klass. Nästan alla gånger innan, har jag varit så blyg och nervös. Alla
måste ha sett mig som ett tomt, alldeles vitt papper, personligheten, så
gott som bortblåst. Jag fryser inombords. Visst, jag har fått bra kompisar
efter, men det tar ju ett tag. Och så vill inte jag ha det. Jag vill inte
att det ska flera månader för mig att få en kompis.

Plötsligt smällde ytterdörren igen och mamma kom in, stampandes med
fötterna. Hon kikade in i vardagsrummet och sade:
– Kom nu Jenny, allt är klart nu, ta på dig jacka och skor så åker vi.
”Så åker vi”? Helst inte. När jag reste kände jag hugget i magen. Jag gick
sakta och motvilligt bort mot hallen. Varje steg sade ”vill inte”. Jag tog
på mig jacka och skor. Huset såg så fint ut nu, väldigt ironiskt. Sedan
gick jag ut och satte mig i bilen. Mamma och pappa bara stod och log. Det
var tortyr. När alla hade satt sig i bilen så bar det iväg mot
Eskils|tuna.

Senare på kvällen kom vi fram dit. Jag var så fruktansvärt trött. Vi bar ut
allting ur flyttbilen och ur vår egna bil. När vi kom in så spärrade jag
upp ögonen stort. Huset var så fint, jag kunde knappt tro det. Mamma
ställde sig framför mig.
– Vad tycks? sade hon med ett stort leende.
Jag kunde först inte hitta rätt ord.
– Det är, är. jag menar.
Mamma började le lite ansträngt.
– Det är fint, mamma! sade jag bestämt.
Mamma kramade om mig hårt.
Efter en stunds tevetittande med familjen, så bestämde jag mig för att gå
till sängs. Jag sade ”go’ natt” till alla, och hann inte gå mer än två, tre
steg innan mamma sade.
– Du vet att du ska till skolan imorgon va?
Jag blev helt stillastående, jag visste att dom där horribla orden skulle
komma, men inte såhär tidigt.
– Va? sade jag, helt lugn och sansad, men ändå helt förvirrad.
– Ja, jag väcker dig kvart i sju imorgon.
Jag tog några steg närmare mamma.
– Redan imorgon, men jag trodde att jag skulle börja i övermorgon, sade jag
tyst.
– Men en dag mer eller mindre? Jag har fixat en plats åt dig på en jättefin
skola. Pappa kommer att skjutsa dig.
Jag var för trött för att argumentera, jag bara gick helt ljudlöst mot mitt
rum och gick och la mig.
När jag låg i sängen, blev jag så nervös. Jag hade ju inte haft någon tid
att förbereda mig på. Och en dag skiljer visst mamma! Jag låg och grubblade
nästan hela natten lång.

Morgonen sken genom mitt fönster. Jag gäspade stort. Jag hade inte fått
någon sömn. Efter en stund kom mamma in och sade att klockan var kvart i
sju. Jag gled upp ur sängen och in i badrummet för att ta en dusch. När jag
hade duschat klart åt jag en snabb frukost och därefter satte jag mig
framför teven. 10 minuter kvar tills vi skulle åka. Jag kände hur hjärtat
bultade snabbare och snabbare, och innan jag visste ordet av det, så hade
det gått tio minuter. Pappa tutade med bilen utanför huset, och jag gick
bort mot min jacka, satte på mig den och gick ut. Solen sken fortfarande.
Jag hoppade in i bilen, och pappa körde iväg. När vi kom fram såg jag en
stor skola, med många barn. Pappa önskade mig ”lycka till” innan jag steg
ut ur bilen. Efter att jag smällt igen dörren, så körde pappa iväg. Jag
gick med relativt snabba steg mot huvudentrén, och gick in. Det kändes
verkligen som om jag inte kunde tänka klart. Plötsligt märkte jag att
klockan var kvart över åtta. Fem minuter för|senad! Jag sprang och kollade
på alla dörrar som fanns. Och efter ett tag hittade jag rätt dörr. Jag
knackade på och gick försiktigt in. På mindre än en sekund hade alla
ansikten vridits mot mig. En lärare log vänligt mot mig.
– Hej, är det du som är Jenny Ratoli?
Läraren skakade hand med mig. jag var helt tyst.
– Jaha, vill du berätta lite om dig själv?
Det var nästan en kvävande känsla jag fick när han sade så. Jag tog flera
djupa andetag. Klassen undrade nog vad jag höll på med.
– Ehm. Jag heter Je-nny Ratoli, och.
Klassen kollade på varandra, sådär överlägset. Jag höll nog på att spy.
Läraren tittade på mig och sade:
– Ta det bara lugnt Jenny..
Jag blundade och tänkte för mig själv. Sedan sade jag:
– Okej, såhär är det, jag är så nervös, och kan knappt prata just nu. Så om
det är okej, så kan ni fråga saker i stället, ja, sade jag med en
skakigröst.
Jag andades tungt, men så räckte några upp händerna. Vilken känsla jag
fick. Jag blev så glad, till den milda|ste grad.
Efter den första lektionen, så kom en tjej fram till mig. Hon sade att hon
tyckte jag var väldigt modig och att jag hanterade situationen bra. Och jag
blev så varm inombords. Jag kände att jag gjort någonting bra! Den känslan
glömmer jag aldrig!

Jag börjar förstå det där att hur nervös man blir så löser det sig i
slutändan, alltid. Ärlighet kommer man absolut längst med.

Från motgång till framgång

Eleven börjar sin text med ett indrag och gör det texten igenom vid
radbyte Sista året på Näsbo skola! Jag frågar tyst mig själv; vad har jag
lärt mig här?
Jag ville gärna svara mig själv;
– En handfull onödiga mattetal, hur man stressar ut sig, en massa skit som
jag inte kommer ha användning för. o.s.v.
Hjärnan arbetar och söker efter minnen som bevisar och bekräftar att
instinkten som säger att det inte alls stämmer är rätt.
Minnet uppenbarar sig innanför mina ögonlock och jag försöker finna
meningen.
Ett färskt minne från föregående terminen;

Jag sitter i mediateket. Är s.k ”borta”. Tankarna skär sönder mitt hjärta;
Familjen gnäller jämt, pojkvännen är försvunnen, och nästan det jobbigaste;
Min bästa vän har svikit mig.
Tankarna skapar den stund och och det ögonblick då man bara vill försvinna
bort, skita i andra och bara tycka synd om sig själv. Man känner sig ju
övergiven och ensam, så varför inte skita i skolan och tillkommande
plikter?!
Vad tror ni jag gjorde då?
– Nej, jag springer inte därifrån. Nej jag låter inte någon hjälpa mig.
JA(!), jag tar mig i kragen och tar itu med mina problem själv, tar mig
igenom dem. Och kommer ut som en ny människa. Starkare än nånsin. För i
bakhuvudet och i hjärtat säger alltid någonting; Jag vill må bra, jag vill
få en fin framtid, jag vill vara lycklig, jag vill inte att det här ska
knäcka mig.
Efteråt finner jag balansen och hittar in på rätt spår igen, efter att ha
sprungit för snabbt och fel.
Dylika upplevelser har gjort mig stark och jag tror att det är en
förberedelse för det vuxna livet. Att inte plötsligt tappa greppet då man
råkar ut för en eller flera motgångar.

Så vad var det egentligen som jag ville få fram? Jo, att inte tappa greppet
i motgångar. Det är inte värt det. Och försöka vända motgångar till
framgångar. Det är nog det bästa jag har lärt mig här.

Nu springer snart jag och resten av årskurs 9 ut från denna skola och dess
lokaler. Från minnen, från upplevelser, från erfarenheter. Till nya
kunskaper, till livet där vi ska använda allt vi lärt oss.
Skolan är en stor del till att du är just du. Om du inte tycker om skolan
så gillar du inte att leva. För skolan lär dig hur det är att leva. Skolan
är nämligen en del av livet. För alla.

Att byta skola/Att byta klass

Eleven använder inte sitt egna namn, men jag har anonymiserat även
textens berättarnamn
– Hallon! Hallon kom ska du få se något roligt, ropar mamma.
Hon suckar. Hallon. Vilket namn. Vem döper sitt barn till Hallon? Typiskt
hennes föräldrar att komma på något sådant. Inte för att hon bryr sig nu
längre, nu trivs ganska bra med det. Men genom hela sin dagis- och skoltid
har hon fått reaktioner på sitt namn. Hon glömmer aldrig sin första
skoldag, då de blev uppropade.
– Nämen här har vi något alldeles udda. En liten flicka som heter Hallon.
Har du ätit mycket hallonsylt i ditt liv? hade hennes lärarinna sagt och
alla de andra barnen hade skrattat.
Det va ju inte ens roligt. Hon blev stämplad som udda redan efter sin
första skoldag. Och hon är ju udda och det trivs hon med. Hon var ungefär
som alla andra barn upp till årskurs 5. Då kom hennes tonårsrevolt, kanske
lite tidigare än alla andras. Låg- och mellanstadieskolan hon gick på i
Göteborg var en oerhört tråkig och vanlig skola, med ett undantag. Maria.
Maria var en punkare som levde i sin egen värld och var helt annorlunda
från andra. Hallon såg upp till henne och hon bestämde sig för att också
vara udda och inte vara som alla andra. Hon upptäckte affärer som UFF och
Myrorna där de hade udda, gamla kläder. Nitar och svart smink blev dagliga
saker för henne. I sexan gjorde hon nog det värsta av allt. Hennes blonda,
långa, vackra hår förändrades totalt. Hon gick till en frisörsalong där hon
gjorde dreadlocks. Det vackra flickhåret blev korvar med inslag av blåa och
svarta slingor. Hon frågade så klart inte sina föräldrar om lov. Det som är
gjort är gjort, det levde hon alltid efter. Det gör hon fortfarande. Och
hon minns allt så tydligt. Punkar-Maria saknar hon, fast de aldrig sagt ett
ord till varandra:
– Hallon kan du vara så snäll att komma när jag ropar på dig? säger mamma.
Hon vaknar upp ur sitt drömmande. Solen sticker i ögonen när hon tittar
bort mot mamma som står på andra sidan trädgården. Hon går dit och ser
efter vad hon vill.
– Vi har Hallon buskar här, det är ju lite komiskt, säger mamma och ler.
– Hallon tittar konstigt på henne och går därifrån in i den vitmålade
villan på 200 m2. Av alla ställen i världen, eller iallafall Sverige, var
de tvuga att välja denna håla? 30 mil från hennes älskade Göteborg.
Stor|staden där allt händer och där hon faktiskt trivdes så bra. Hela
hennes 15-åriga liv har hon bott i storstaden. Där hade hon sina flummiga,
älskvärda kompisar. De hon hade lärt känna när de i årskurs 6 fick byta
till en högstadie skola istället. Från barn till vuxen. Hon var ju såklart
lite rädd, det va väl alla? Tur nog hittade hon Adrian, Marja, Albin, Kajsa
och Daniel. De var alla som en person. De var dem Hallon levde för.
– I morgon är det ny skola som gäller, säger pappa till Hallon när han
tittar på henne där hon sitter på golvet i sitt rum och ritar. Hon är
duktig på att teckna.
– Men det är väl ingenting som min dotter inte skulle klara, säger han och
ler sådär som han alltid gör. Hallon vet att hennes pappa fortfarande har
drömmar om att hon ska bli som honom – Bli läkare och tjäna massa. Både han
och hon vet att det inte kommer bli så.
– Hur känns det nu när vi flyttat hit till Bromölla? Det är en väldigt bra
skola du kommer få gå i.
Vad tror han egentligen? De har flyttat från civilisationen till ödemarken
för att han har fått ett nytt läkarjobb, de har lämnat allt känns det som.
Alla hennes vänner, allt hon älskar finns i Göteborg och han frågar hur det
känns?
I stället för att säga hur jävligt allt känns och hur arg hon är och hur
mycket hon hatar dem för att de flyttat rycker hon på axlarna.
– Jag vet inte, säger hon lite nonchalant.
– Det kommer gå bra, säger pappa och lämnar henne rum.
Klockan ringer. Fy fan vad den ljuder högt. Hallon reser sig ur sängen och
tar sig till sin toalett. Egen toalett. Alltid något bra, tänker hon när
hon synar sitt ansikte efter finnar och pormaskar i spegeln och borstar
sina vita tänder. Som vanligt hittar hon ingenting att anmärka på. Hon har
vacker hy och är väldigt söt. Det skvätter i vasken när hon spottar ut
tandkräms|resterna. Hon sköljer bort det och går in på sitt rum för att klä
på sig och en vit, tajt tröja med ett WE tryck på. Utan på tröjan tar hon
på en långärmad zipkofta med ett tryck på ryggen som säger ”Royal Punk”.
Hon slänger ner mobilen, nycklarna, plånboken, block och penna och ett foto
på sina kompisar i sin svarta, säckiga ryggsäck och går ner för trappan.
Mamma och pappa har redan gått till jobbet, klockan är ju redan 830. Hon
dricker ett glas juice och går sedan ut i hallen, Uppe på hatthyllan ligger
hennes svarta palestinasjal som hon tar ner och sveper runt halsen. Visst
är det varmt ute även om det är en mulen augustidag, men hon går ingenstans
utan sin sjal. Den har hon fått av Adrian och den värdesätter hon högt.
Adrian och hon var bästa vänner. På fötterna drar hon på sig ett par blåa
Allstar tygskor som hon aldrig knyter. Hon tar väskan och går ut och
stänger dörren. Nycklarna gräver hon fram ur väskan och låser.
Som vanligt går hon. Vart hon än ska så går hon. Oftast iallafall. Det är
inte särskilt långt till skolan. Bromöllaskolan som hon ska ägna sitt sista
grundskoleår i. Hon fruktar den. Snobbar, snobbar och åter snobbar är det
enda hon skådat sedan de kom hit. Och pension|ärer. Alla verkar så
fruktansvärt Arroganta och det enda som de verkar bry sig om är vem som har
mest pengar och vem som har råd att köpa en massa dyra kläder. Hon får
konstiga blickar av folk hon passerar men som vanligt bryr hon sig inte.
Det börjar komma små klungor med andra ungdomar som går att samma håll som
Hallon själv. Och nära är hon nu. Det som ska bli hennes vistelse plats fem
dagar i veckan i ett helt skol|år. Dit hon ska gå varje dag och möta andra
som hon förmodligen kommer hata mer än att de har flyttat. Dit där. Till
klass 9F i Bromöllaskolan och hålan Bromölla.
När hon väl gått in i den ljusa tegelbyggnaden ser allt fräscht och
annorlunda ut. Hon känner sig inte precis hemma. Elever går fram och
tillbaka i den långa korridoren rakt framför henne som leder till
elevcaféet och rasthallen. Skolan började för en vecka sedan så alla är på
plats igen där de hör hemma. Hon har ingen aning om vart hon ska gå. Allt
hon vet är att hon ska till sal 12 där hennes klass har sin sal där de
samlas vid klassråd osv. Folk har börjat märka att där är en ny elev
omkring dem och att hon är totalt annorlunda. Hon liknar inte en enda där
inne. Det skulle hon inte vilja heller. Som vanligt ignorerar hon de
konstiga blickarna och bestämmer sig för att fråga efter klassrummet. Hon
går fram till en brunhårig tjej i hennes ålder, lika snobbigt klädd som
alla andra är hon självklart också.
– Ursäkta, jag undrar bara om du vet var sal 12 ligger någonstans?
Hon vet att tjejen hör, men hon får inget svar.
– Hallå? säger hon och tittar på henne.
Ingen reaktion.
Då blir Hallon irriterad och skriker så alla omkring också reagerar.
– Hallå!
– Ja vad är det? säger tjejen och vänder sig mot Hallon.
– Jag undrar om du vet var sal 12 ligger, säger Hallon lite lugnare nu.
– Ja det är väl klart att jag vet, säger hon nonchalant.
– Skulle du kunna offra några sekunder och berätta det för mig då? säger
Hallon lite kaxigt för nu är hon trött på den jävla snobben.
Tjejen stönar och himlar med ögonen.
– Längst ner i denna korridoren innan du kommer till rasthallen ligger ett
klassrum på vänster sida med en tolva på dörren, säger hon som om det var
det jobbigaste hon gjort i hela sitt liv. Hallon bestämmer sig för att
jävlas med henne lite. Hon bugar och niger och säger med ett leende på
läpparna:
– Oh tack så mycket ers majestät.
Nu tittar tjejen och hennes kompisar ännu mer underligt och surt på Hallon
medans hon glider i väg genom korridoren.
Alla har försvunnit in i olika klassrum och det är alldeles tyst och stilla
i korridoren. Hallon står utanför sal 12 och tittar på den röda dörren med
de två blåa siffrorna. Hon tar ett djupt andetag. Hon är inte orolig för
vad de ska tycka om henne, men alla känner väl nervositet någon gång tänker
hon och andas ut. Förmodligen kommer de alla vara som den nonchalanta
tjejen tidigare i dag och hon kommer bli en ensamvarg. Tre gånger knackar
hon på dörren innan hon öppnar dörren och går in.
Stirrande ögon attackerar henne sekunden hon går in i klassrummet. Hon kan
knappt urskilja vems blickar som är värst. Hennes nya klasskamraters eller
lärarinnans. Tystnaden blir några sekunder långvarig innan hon själv
bestämmer sig för att bryta den.
– Ja, det är jag som är Hallon. Jag skulle börja här idag. Detta är väl 9F
eller har jag gått fel?
Alla stirrar och är tysta.
– Jo det stämmer, du har kommit rätt, säger hennes lärarinna chockat. Du.
ja du kan sätta dig i bänken bredvid Morgan. Hon kollar ut över sin nya
klass och stirrar tillbaka. Då slutar de stirra och försöker låtsas som
ingenting. De lyckas väldigt dåligt. Det är inte speciellt svårt för henne
att lista ut vem Morgan är, det finns nämligen bara en ledig bänk i salen.
Den är längst bak i mittraden. Hallon börjar gå mellan bänkraderna ner till
den tomma bänken bredvid Morgan. Små kommentarer och fniss hörs lite
överallt i salen. Hon vill inte sätta sig bredvid Morgan egentligen, hon
orkar inte med dumma kommentarer efter den otrevliga tjejen hon pratade med
i korridoren. Väskan tar hon av som hängt på höger axel hela tiden och
lägger den på golvet. Stolen är lika ljus och fräsch som allt annat och hon
sätter sig ner. Morgan tittar på henne länge. Tillslut tittar hon tillbaka
i hopp om att han ska sluta glo. I stället ler han i mot henne. Hon blir
förvirrad.
– Morgan heter jag, viskar han i hennes öra. Jag måste säga att du lär är
det vackraste jag skådat.
Hennes hjärta dunkar fort. Det var inte en reaktion hon förväntat sig. Hon
tittar på honom förvånat. Han tittar tillbaka och ler det finaste leendet
hon sett. Hon försöker stå emot men det går inte. Hon ler åt honom och
känner sig glad. Tack Gud för Morgan!

Mina skolår

Allt började när jag var sju år gammal. En solig dag skulle mamma och jag
gå upp till skolan, Evedalsskolan, som låg mitt bland skogen. Redan då
kände jag nervositeten från topp till tå. Men jag hade efterallt mammas
trygghet nära mig och det kändes allra bäst.
Nu skulle jag äntligen träffa mina klasskamrater, lärarna och skolan som
jag skulle tillbringa hela sex år med. En massa tankar for runt i huvudet
på mig:
– Hur kommer mina klasskamrater vara?
Lärarna, skulle de vara snälla eller stränga så fort man gjorde något
dumt?
Så, så många tankar…
Snart hade en månad gått och man hade lärt känna sina klasskamrater och
lärare. Ute på rasterna lekte, vi olika sorters lekar, den mest älskade var
”Kung” och alla var tillsammans, ingen kände sig utanför. Så småningom fick
man allt mer vänner och plötsligt kände man alla. Lärarna var helt
underbara, speciellt Pia och Alice. Jag kommer alldrig att glömma min
första svenska lektion som vi hade alla tillsammans. Då hade vi fått vår
första läsbok, där jag fick lära mig att läsa. Nu när man tänker på det så
är det och kommer alltid att vara en speciell bok för mig.
Efter ett tag så fick vi lära oss att sjunga en fin ramsa. Ramsan, ”Nu ska
vi gå hem” som vi alla fick sjunga efter att skolans dag var slut. Den var
så himla fin. Tiden gick så fort, den rusade iväg bara sådär. Nu var det
mellanstadiet som gällde.
Vi skulle få nya lärare, vissa av klasskamraterna skulle byta skola och nya
elever skulle börja i vår klass istället. Det kändes lite tråkigt att byta
lärare men det tråkigaste var nog när en av mina bästa vänner, Kajsa P.
skulle byta skola.
Så, efter en tid kom de nya eleverna. Man ville veta så mycket om dem:
– Vilka var det?
Varifrån kom de?
Varför hade de bytt skola och just till den här skolan?
Så nyfikna som vi var på dem var de nog också på oss. Men så småningom fick
vi svar på våra frågor och lärde känna dem bättre. Man fick en helt annan
bild av dem nu än vad man hade i början.
På rasterna brukade vi alla tillsammans åka pulka och leka snöbollskrig vid
’branta backen’ som låg vid närheten av skolan. Men när sommaren kom så
sprang vi upp till skogen, byggde stora kojor och krigade om våra
landområden, som om vi var Anglosaxier, Normandier, och befann oss i de
skottska högländerna. Så roligt vi hade det, alla tillsammans. Åren bara
flöt förbi som vinden..
Nu gick vi i klass 6A, det allra sista året, som man ver|kligen skulle ta
vara på. Klasskamraterna, lärarna, minnena och alla stunderna vi haft
tillsammans. Det var också nu som man skulle välja högstadieskola.
– Vilken skola skulle man välja, Stugebo eller Åtorp?
Vilka vänner skulle man vilja gå i samma klass med?
Man hade ett ganska stort beslut att fatta, men som till slut gick bra.
Avslutningen närmade sig och nu skulle man ta farväl av sina kära
klasskamrater, lärare och sin underbara skola. Vad det kändes tungt i
hjärtat. Sommarlovet var här som tur var, så man hade annat att tänka på.
Man skulle njuta av varje minut av sommaren för sen var det åter skolan som
gällde.
Stod vid min balkong en dag och då såg jag min skola som en målande tavla,
av de vackra, färgstarka höstlöven. Det gav många tankar: minnena, lärarna
stunderna med sina klasskamrater, man ville bara springa upp till skolan.
Men då kom det, man skulle ta en ny väg och börja om på en annan skola. Det
var Stugebo, som gällde nu och de tre åren där.
Jag hade blivit allt mognare nu än vad jag var och jag kun|de skilja på vad
som var rätt och fel om olika saker och ting. Fick våra första betyg som
jag förståss var alldeles stolt över. När skolan var slut för dagen, så
sjung vi inte längre den fina ramsan, ’Nu ska vi gå hem’ utan vi kramades
och pussades och sa farväl till varandra.