3 – Sida 5 – Skrivbanken

Mina skolår
Jag började skolan när jag var 7 år gammal.
Jag tyckte att det var lite spännande att börja i första klass.

Men jag blev ganska snart retad för lite allt möligt. För jag blev arg
ganska lätt så dom tyckte att det var roligt att reta mig.
Ibland så blev jag mobbad av flera stycken killar. På lektionerna så kund
jag bli lite efter för jag kunde inte jobba lika snabbt som det andra. Jag
tyckte att det var ganska jobbigt i skolan för att jag blev efter i
böckerna och för att jag blev retad. Men ibland tyckte jag att det var
roligt i skolan för vi spelade spel och lekt lite lekar på någon timme på
en lektion. Jag trivdes ganska bra i klassen när jag gick i ettan. Men när
jag började i tvåan så blev det jobbigare. För att nästan varje dag blev
jag kallad för tjockkind av nogra killar som hette Tommy, Ingmar, Arvid och
några andra killar som jag har glömmt namnen på. Det var på rasterna när
jag tillexempel spelade fotboll med mina kompisar. Så naturligtvis så
skulle mina fiender vara med. För att dom skulle kunna reta mig för
tjockkind. Då kunde jag inte koncentrera mig på fotbollen. För jag blev arg
och ledsen. Så jag gick där ifrån och sa till en rastvakt att dom killarna
hade retat mig för tjockkind, Läraren gick med mig och sa till killarna som
hade retat mig att lägga av med det. Killarna bad om ursäckt. Jag blev lite
gladare för att dom hade sagt förlåt. Jag blev med på fotbollen igen och
spelade tills rasten var slut.

Man kan säga att jag blev retad från ettan till sexan.

När det hade ringt in så skulle fröcken läsa en bok för oss. Vi hade några
lektioner i veckan som fröcken läst för oss i en bok. Jag tyckte det var
roligt när hon läste för oss. För jag tyckte att boken var spännande och
rolig.

När vi skulle räckna så fick jag och några andra kompisar gå in till en
lärare som hjälpte oss som behövde lite mer hjälp. Hon hette Ingegerd. Jag
tyckte det var ganska jobbigt att räckna i vår mattebok. För jag hade det
svårt att lära mig talen.

När vi skulle läsa i en bok så fick jag också gå in till Ingegerd. Jag
tyckte det var jobbigt att läsa högt för jag hade det svårt att nöta in
orden jag läste. Jag läste inte lika snabbt som de andra gjorde. När jag
läste så gick det inte så bra för fröcken fick nästan hjälpa mig med varje
ord som jag läste. Jag stakade mig fram med nästan varje ord jag läste.

När jag började fyran så var det den värsta tiden för då började det en ny
kille i min klass. Han gick med ide gänget som hade mobbat mig. Han blev
boss i det gänget. Han retade mig hela tiden. Från fyran, feman, sexan och
lite i sjuan.

När jag kom till högstadiet så blev det mycket bättre för att jag började i
en liten grupp som behövde extra hjälp. Men jag hade otur när vi skulle ha
täslöjd. För vi fick ha det med min fiendes klass. Han retade mig
naturligtvis på träslöjde. Och jag blev jettearg på honom. För att han
retade mig. Jag sa till läraren och han sa till honom. Men när jag började
åttan så skulle han flytta.
När han hade flyttat så blev det bra. Jag tivdes i åttan och jag tivs i min
klass nu i nian också. Jag har en bra lärare som lär ut oss mycket bättre
än vad de andra lärarna hade gjort på Kullbergskola. Jag tycker det är lite
jobbigt i nian med alla nationela prov. Men annars så tycker jag att det är
skönt att gå sista året på grundskolan. Jag tycker det ska bli roligt att
börja gymnasiet.
Slut

Inskannad version

Mina skolår
Nu går vi sista terminen i grundskolan och när man tänker efter så var det
faktiskt ganska länge sen vi började första klass. Jag minns hur det var
när jag började. Min familj och jag hade precis flyttat hit så jag kännde
ingen. Jag har tre systrar.
När jag och min mamma kom till skolan följde hon med mig till vårt
klassrum. Jag ville först inte att hon skulle gå och lämmna mig med alla
okända människor. När jag tittarde runt såg jag att alla föraldrar började
gå ut. Åh nej, var min första tanke. Nu måste mamma också gå ut.
Jag var väldigt blyg när jag var liten så jag vågade inte vara själv där
jag inte kännde någon men alla andra vågade så det skulle jag också. Mamma
kramade mig och gick ut och samtidigt kom läraren in. Hon var en gammal
kvinna som såg snäll ut. Då frågade flickan bredvid mig vad jag hette. Jag
sa mitt namn och hon sa att hon hette My. Hon blev senare min bästa kompis.
Läraren började sjunga sånger om alfabetet och så lekte vi rästen av
dagen.
Det var väldigt roligt att gå i skolan. Man lärde sig att läsa, skriva
räkna och man fick många kompisar. Jag trodde inte att det skulle vara så
roligt för mina storasystrar sa att det var jobbigt med alla läxor, alla
tråkiga ämnen och jobbiga lärare. När jag började mellan stadiet förstog
jag vad de menade. Jag fick samma lärare som en av mina systrar hade. Det
blev jobbigare med läxor men det var fortfarande roligt och vi hade samma
klass bara att det började många nya. Det var alltså inte lika läskit som
att börja 1:an. Skolan som jag gick i var ganska liten och det började
många barn där. När vi skulle börja 6:an så fick vi inte plats, därfor fick
vi gå sexan i den här skolan. Det var läskigt för alla var så stora och vi
kännde oss som små treåringar. Ibland när nior eller åttor gick förbi kunde
de retas lite, men det var inte så farligt.
Min kusin och min syster gick i den här skolan så det var roligt.

När jag började 7:an var jag inte så nervös för det böjade två från min
förra klass också. Vi lärde känna många nya kompisar och det var kul. Sjuan
var inte så svår som jag trodde.
I 8:an kämpade jag mer än i 7:an för vi skulle få betyg nu. Åttan var
svårare men det var roligt då också och nu kännde man klassen bättre.
Nu när jag går i 9:an har jag höjt mina betyg och jag känner att jag har
gått i den här skolan för länge och det känns både skönt och konstigt att
börja gymnasiet. För det är en helt ny skola med nya människor, nya lärare
och jag kommer inte ha alla ämnen som jag har nu. Det kommer att bli
svårare och en sak som jag tycker är läskig är att man inte kan höja sitt
betyg som man gör i högstadiet.

Inskannad version

Mina skolår:
Enda tills man kom upp i fyran eller femman så var skolan en dans på rosor,
iallafall för mig. Man brydde sig inte så mycket om hur man såg ut och
speciellt inte hur andra såg ut. Alla lekte med alla alltid så var det
bara.

Jag var bara sex år när jag började skolan, alltså ett år yngre än alla
andra. Den första veckan i skolan var kanske inte en dans på rosor
iallafall. Jag inbillade mig att de andra barnen skulle tycka illa om mig
för att jag var ett år yngre, men det var självklart att ingen brydde sig
om det.

Jag och mina kompisar bytade tjej att vara kär i varje dag nästan. Jag
minns att jag en gång satt med två kompisar runt en brunn på skolgården och
spelade kula och jag pekade på en tjej som gick förbi och sade:
– Den tjejen skall jag vara kär i länge!
Så enkelt var det att bli störtkär.

En dag i fyran gick jag över skolgården ensam en dag. Jag var på väg mot
stora ingången till skolan, jag hade varit och hämtat min tröja som jag
glömt vid rutschkanan. Jag gick förbi tre killar som gick i min
paralellklass, jag sade inte hej eftersom jag inte kände dem så pass väl.
Precis innan jag kom igenom porten till skolan så skrek en av de tre
killarna som stog en bit därifrån:
– Jävla tjejtjusare!
Jag visste knappt vad ordet tjejtjusare betydde men jag förstod att det var
något elakt. Jag tog det inte särskilt allvarligt eftersom ingen människa
hade någonsin sagt något dumt till mig. Den dagen förstod jag att allt är
inte som det alltid har varit. Jag började titta mig om och såg att folk
hade börjat bilda gäng i klassen, gäng som bråkade med varanndra.
Jag har alltid varit en sådan människa som är kompis med alla. Det skulle
vara omöjligt för mig att välja sida.

Efter ett stort bråk mellan två gäng fick jag ett telefonsamtal på kvällen
av en som heter Cornelia. Hon sade att jag var tvungen att välja sida,
alltså vilket gäng jag skulle vara med i. Jag berättade för henne precis
som det var, att jag inte kunde välja sida. Vi pratade i över en timme utan
att komma fram till något.

Nu har livet nått en vändpunkt. Nu börjar folk delas upp i grupper, de som
anses vara tuffa och snygga i en grupp och de som anses vara fula eller
annorlunda i en grupp. Motvilligt blev jag placerad i den förstnämnda
gruppen. Efter en kort tid hade man börjat vänja sig vid grupperingarna.
Jag vill inte påstå att jag var ett änglabarn som aldrig sa något dumt till
någon för det gjorde jag.

Grupperingarna har funnits med ända tills nu. Först nu i nian börjar folk
bli vuxna och förstå hur löjligt det är att bråka med folk utan anledning
eller bara för att de råkar se mindre bra ut än vad de själva gör.

Om man ser sig om idag så ser man att barn börjar vara taskiga mot varandra
redan i tvåan eller trean. De får inte vara barn särkskilt länge. De får
inte uppleva den ofattbara känslan av att inte ha några bekymmer alls så
länge som vi fick uppleva den, och inte minst hur länge våra föräldrar fick
uppleva den.
Då kan man tänka på hur nästa generation barn kommer att ha det.

Jag har haft turen att hamna rätt under hela min skoltid. Jag har sett hur
andra har hamnat och kan därför säga att jag har hamnat rätt. Jag har haft
bra lärare enda från första klass tills nu.

Det är i skolan man lär sig alla bra och alla dåliga sidor med livet. Man
kan inte välja att inte lära sig de dåliga sidorna eftersom de finns alltid
där.

Jag har alltid varit just en ”tjejtjusare”. Själv ser jag inte det som
något negativt men det har det varit vissa som har gjort. Av någon
anledning har jag just därför blivit kallad homosexuell av vissa killar.
Men det var inget att ta åt sig av eftersom det var populärt en tid att
kalla heterosex|uella killar för bögar.

Man måste säga att skolan har varit en otroligt lärorik plats där man har
fått lära sig meningen med livet.

Saker som händer utanför skolan som till exempel dödsfall har en stor
inverkan på livet alltså också skolan. Därför måste lärare respektera
elevernas privatliv. Även på den punkten har mina lärare lyckats.

Inskannad version

Hej Skolministern! Polhemskolan, Malmö
Jag heter Malin Hartau och går i klass 9 på Polhemkolan i Malmö. Jag tycker
att det är ett väldigt bra förslag av dig/er att förändra grundskolan. Lika
bra tycker jag det är att du frågar oss som har gått i den i nio år. Nästan
alla har väldigt många vettiga synpunkter. Jag själv har gått på tre
väldigt olika skolor i dessa nio år.
I ettan till trean i en bland-klass (en 1-3:a). I fyran bytte jag och alla
mina kompisar från samma årskurs och klass till en helt nybyggd montessori
skola, men fortfarande kommunal. Där gick vi först i en 3-5:a och sedan i
en 4-5:a.
Efter det, när det var dags att börja sexan delades vi upp i olika klasser
och kom på helt vanliga högstadieskolor i en helt vanlig klass.
Så har min grundskoletid sett ut och efter den tiden har jag ganska mycket
åsikter om vad man kan förbättra, men också vad man bör behålla och jobba
vidare på.
Jag börjar på vad som är och har varit sämst: betygsystemet!
Det är helt galet att det bara finns tre nivåer på godkänt.
Betyget G – godkänt är alldeles för stort och det finns ingen chans för
lärarna att göra det någorlunda rättvist. Jag har aldrig hört någon säga
att det är bra, varken lärare eller elever. Det tycker jag är det första ni
ska ändra på!
Nu när jag har sagt (skrivit) det kan jag berätta om något jag tycker
skolan har lyckats bra med. Det är datorerna och biblioteket.
Visst vill man kanske ha de nyaste och modernaste datorerna, eller många
fler men jag tycker det är bra som vi har det och det blir bara bättre och
bättre.
Biblioteket på vår skola är också bra. Där finns alltid nya böcker som
passar alla. Det finns tidningar i fall man bara vill ha något att bläddra
i en rast och det är oftast en snäll människa som är där och kan hjälpa om
man letar efter något speciellt.

Som jag tror att alla vet är skolmiljön ganska stel och tråkig på
högstadiet. Jag tycker att man nästan varje rast saknar något ställe att
sitta på, tyvärr brukar det bli det smutsiga golvet som blir sittplats, och
får man en sittplats är bänkarna hårda och obekväma. Många hade nog
uppskattat lite fler och skönare bänkar, soffor, fåtöljer eller stolar både
inomhus och utomhus.
Av vad jag minns så behövs nog inte detta lika mycket i låg- och
mellanstadiet. Men det är klart att det behövs där också.
Det finns en annan sak som också skulle göra skolan lite mer ”hemtrevlig”
och det är mindre klasser. Jag upplever att för många av mina klasskamrater
blir osynliga i en klass på ca 30 elever. Lärarna märker dem inte så ofta.
I en klass med några färre elever, fem hade säkert räckt, hade både läraren
lagt märke till dem oftare och de hade kanske själva också vågat synas lite
mer.
Detta behövs snarast i alla årskurser.

Jag har bara sett en liten del av skolan och endast i Malmö, men ändå har
jag sett mycket.
När jag började ettan i 1-3b fick jag två faddrar, en som gick i tvåan och
en som gick i trean. Det var väldigt bra för man kände sig trygg med dem,
de hjälpte mig och de tog faktiskt stort ansvar för mig. Det var också
väldigt bra för mig att känna en av de stora treorna.
När jag sedan började tvåan och fick mitt fadderbarn kände jag ett väldigt
stort ansvar. Jag tror att det är en bra erfarenhet. Att alla
lågstadieklasser sammarbetar behövs!

Det finns mycket att säga men jag berättar bara mina åsikter som kommer upp
i mitt huvud och känns viktigast just nu.

Detta är ännu en av dem:
Vikarier!
Under hela årskurs sju hade vi nio olika vikarier i franska. Vi räknade
dem. Ingen av dem kan ha varit utbildade lärare. Vi lärde oss ingen franska
i hela sjuan!
Hur kan det gå till så?
Det var också i den perioden folk började skolka.
Lägligt? Nej!
Jag är inte så insatt i detta med vikarier man av mina erfarenheter vet jag
att skolan måste bli bättre på det!

Här kommer saker skolan ska ha beröm för: vårt schema, idrottslektioner,
vissa frilufts|dagar, lärarna som är bra i största allmänhet, projekt,
antimobbning. m.m.
Detta har ni lyckats ganska bra med! Tyvärr finns det mycket mer som är
dåligt än bra och det skulle aldrig få plats här.
Jag har skrivit om det jag upplever som sämst och bäst.
Eftersom ni kommer få in så mycket förslag och synpunkter hoppas jag att
2000-talets skola blir perfekt.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
Malin Hartau

Inskannad version

Min syn på skolan

Tänk dig att du ska börja ettan. Du har sett alla de stora eleverna på
skolgården när du smygit i busken vid förskolestaketet. Där finns vännskap
och glädje, tänker du.
Det är bara några månader tills du också ska börja där, ändå vrider det sig
i magen efter allt hemskt du hört från de stora. Att de ropar fula ord
efter dig när du går i korridoren, att de puttar ner dig i sanden när du
leker med dina kompisar på skolgården.

Det finns otroligt många sexåringar som är rädda att börja ettan. Jag var
en av dem. Vi som är äldre måste berätta och visa att det inte är så. Att
alla stora är inte dumma, annars kommer småttingarna tro det.
Sen när de blir äldst i skolan kommer de att uppföra sig som några av de
stora gjorde mot dem. Det kommer aldrig bli något slut.
Det finns mobbare som kan slita en person i stycken, fast innombords.
Fin tanke, men formuleringen blev inte så bra Min kompis Fia var mobbad,
därför vågade inte jag riktigt vara med henne. Det var som att jag skulle
bli smittad av henne och också bli mobbad.
Hon slutade i vår skola i trean.
När jag blev lite äldre fick jag reda på att hon hade gått hos en psykolog.
Vi behöver helt änkelt fler änglar och kamratstödjare i skolorna som kan
skydda de som behöver en.

När du börjar fyran är nästan allt också nytt. Du får nya lärare, annat
klassrum och andra klasskamrater. Det enda som är vant för dig är miljön.
Det är inte alltid så lätt att vara ny på ett ställe, så är det hela livet,
därför kan det kännas tryggare om man får känna på hur det är några gånger
innan.

Jag som går i nian vet ju hur det har varit för mig och några andras
synpunkter. Det här är några synpunkter jag vill framföra el. dyl.
Vi vill att lärarna och eleverna ska umgås lite mera. T.ex testa på olika
sporter, bada, leka o.s.v.
Det kan kännas tryggare för både lärarna och eleverna.
Skolan är inte så lätt som den verkar. På ytan ser den jätte bra ut, men
när man kommer lite längre in i den är inte allt så bra. Lärarna sitter och
pratar i lärarrummet, då får alla lärare en och samma uppfattning om en
elev som kanske egentligen är duktig och ambitiös i andra ämnen.
Eleverna är inte heller så bra, de går och pratar om lärarna och jämför de
med andra. Varför inte bara lära känna varandra lite mer så att det blir
mer öppet och avspänt?
Det är självklart att alla inte kan tycka om alla, men man kan ge det en
chans.
Vår skola gjorde en resa med alla nior till Polen, den var väldigt
uppskattad. Då följde några lärare med, men de var mer som kompisar och
umgänge för oss. Nu när vi har kommit hem känns det att det är bättre
stämning mellan alla oss.

Jag hoppas att du förstår mina åsikter. Jag tycker det var kul att få
skriva mina tankar och känslor som har varit under min skolgång.
Hoppas du kommer med nya fräscha förslag

M.V.H

Inskannad version

Mina skolår.
Jag har gått i skolan i snart 9 år eller 10 år om man räknar med lekis. Om
nu lekis kan räknas som en skola. Vi gjorde i stort sätt 2 mattetal på ett
år och som namnet antyder så ängnade vi oss åt lek. Det kan vara en av
anledningarna till att jag, när jag tänker tillbaka på skolan, har
föredragit lekis och högstadiet. Lågstadiet tyckte jag inte så värst mycket
om, eller om jag ska vara totalt ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket
från den tiden.
Under hela min skoltid har jag varit utsatt för olika skolexpriment. Jag
och min klass var den näst sista års|kursen som gick på lekis, vi var den
sista klassen som gick i en 1-2:a. Vi var med när de införde 0-3:a, sen
gick vi i en 4-6:a, 5-6:a och slutligen gick jag i en 0-6:a där det var
samma princip som i en 0-3:a. Man delar upp alla elever i skolan på tre
klasser och tränger in dem i ett klassrum som är byggt för max 15 personer
när de är 33 stycken. En bidragande orsak till att jag hatar låg och
mellanstadiet.
Vilket i sig är väldigt konstigt. För egentligennborde jag hata högstadiet
mer än något annat. Första dagen var den värsta i hela mitt liv. Jag grät
störtfloder när jag kom hem och bedyrade för min mamma att jag aldrig,
aldrig skulle tillbaka dit. Jag var livrädd för min klass i nästan ett helt
år. Jag bet maniskt på mina naglar, de var aldrig längre än 2 millimeter
Jag gnisslade tänder och sov dåligt. Men skräcken och nervositeten i 7:an
byttes mot glädje och längtan i 8:an.
Jag tror att det beror mest på att andra året hade jag vänner, jag kände
till skolan och framför allt, jag skulle få betyg. Det är orsaken till att
jag älskar högstadiet men hatar låg och mellanstadiet. För på högstadiet
fick jag en chans att göra det jag tycker bäst om, och är bäst på. Att
studera. Att komma till högstadiet var, för mig, som att komma till
paradiset.
Varför hatar jag låg och mellanstadiet då?
För att det bara är ett stort slöseri med barns tid. I alla fall i Grunneby-
kvarn. De hade i stort sätt ingen bra utlärningspedagogik överhuvudtaget.
Matten var ett skämt och så det minsta avdem. Undervisning i Svenska
existerade knappt. Bara det att man får lära sig läsa och skriva i årskurs
1-3. Sen fanns det inte ens på schemat. Engelskan får godkänt men den var
lite oorganiserad. So, No och resten av alla ämnen vi skulle ha, hade vi
inte.
Men det var inte bara det som var dåligt. Eleverna var inte direkt snälla
vilket jag fick erfara i 5:e klass då jag blev mobbad och utfryst av mina 3
bästa och enda vänner och läraren gjorde ingenting åt det. Den dag jag
slutade 6:an var en dag med blandade känslor. Hat och lättnad över att
slippa den skolan, oro och glädje över att få börja på en ny skola.
Man säger alltid att historien upprepar sig, och det kanske den gör. Vad
vet jag. Men mina naglar och tänder hoppas nog att den inte gör det. Men
det gör jag. För om jag får lika bra lärare igen, och får lära mig lika
mycket igen, så kan jag gärna offra lite naglar och tänder. För man lär för
livet inte för skolan.

Inskannad version

Mina skolår
Jag har nu gått sNart 9 år I SKOLAn. Satt och Funderade Vad Jag har Lärt
mig I SKOLAN. Men Jag Måste nog skriva LITe annat ocHså för att Det SKULLe
bLI FÖrLIte Skrivet.

Tänkte att De inte Blev SÅ Mycet så MAN SKULLe KUNNA SKRIVA OM aLLa mIna
Lärare. Men det SKULLe Vara För stor risk För ATT det Blev någoN Lärare som
Läste OCH skuLLe BLI Arg.

För Jag Har HAFT LÄrAre SOM JAG INTe KAN skrivA Något PossItIvt OM. Det
skuLLe va orättvIst ATT Bara MämNa någrA I såNNa FaLL.

Jag TÄNkte LISTA ALLA ÄMNen OCH SKrivA Hur MÅNga LÄrarare VI Har HaFt I De
OLIKA ÄMNeNA PÅ LJUNGBY UNDer 3 SKOLÅr
SVeNSKA 3 LÄrAre Matte 1 LÄrAre NO 1 LÄrAre Idrott 1 LÄrAre MUSIK 2 LÄrAre
TeKNIK 1 BILD 5 LÄrAre SO 9 LÄrAre Jag KAN Inte KOMMA På Fler ÄMNeN
JUSTNU.

DAGS För KaFFe För MAN FICK JU HA MeD MAT PÅ ProveT KONStAterAR Att KAFFeT
BLIVIT KALT När JAG HÄLLer I MJÖLKeN. Får Drika KAFFe UTAN MJÖLK Men MeD
socker I.

LärArNa säger att Det SKA VA tyst I KLASSruMMet. För Att MaN SKA KUNNA
koNceNtrerA sig ALTSÅ Är SKOLAN ett KONCENtrAtIoNNS Läger VISSerLIgeN
eNDASt MeLLAN KL 9:30-15:30 MeN ÄNDÅ.

MAN KAN UNDrA VArFör MAN SKA gÅ så LÄNge I SKOLAN DeT FINNS JU FOLK SOM Har
gått 6 År I SKOLAN OCH Har TAGIT Sig MeD De KUNSKAPerNA tILL PeNSION.

JAG Har ALDrIg GILLAt SJÄLVA SKOLAN JAG VILLe INTe gÅ DIT för JAG Var JU
VAN VID Att gÅ HeMMa HeLA DAGeN. DET Är För Att TrÄffA FOLK SOM JAG går
TILL SKOLAN ANNArS HADe JAG SLUTAT MeD Att gÅ HIT För LÄNge seN.
Ingenting om sin egen skolgång

Inskannad version

Kära Skolminister!
Vi är klass 9F och går på Sjöhagen. Vi på Sjöhagen har lite synpunkter om
vår skola.
Skolan är uppdelad i olika korridorer A-, B-, C- och No-korridoren.
Sedan har vi en rasthall och en Cafeteria. Gympasalen, matsalen och
slöjdsalen har egna byggnader! Våra korridorer är väldigt olika varandra.
Vi i C-korridoren har det bra. Vi har bänkar att sitta på i korridoren,
rena och fina toaletter och våra salar är stora och ljusa, vilket gör att
vi koncentrerar oss bättre.
Medans dom i A-, B- och No-korr|idoren inte alls har det lika bra. Deras
korridor är trång, eleverna har inga bänkar att sitta på, utan dom får sitt
på golvet, deras toaletter är små, smutsiga och mör|ka och låsen är osäkra.
Salarna är trånga, mörka och man ser inte alltid tavlan eller katedern, det
är svårare att koncentrera sig.
Sedan har vi maten och vad kan man säga om den, jo vart är den? Det vi
får i skolan kallas inte mat. Vi vet att maten inte får kosta mer än ca
sjukr och femtio öre. Det är svårt att koncentrera sig och man får ofta ont
i huvudet utan mat, man får inte mycket för 7,50 kr, men måste potatisen
var över kockt eller köttet rått i mitten?
Sedan har lärarna egna regler över skolan som vi elever inte varit med på.
Det står faktiskt i lagen att vi elever ska vara med och bestämma på
skolan.
Skolan räknas faktiskt som en arbets||plats, så varför har läraren inte
samma krav som vi?
Vi har en gång i veckan AE-tid. Då får vi arbeta med valfritt arbete i två
timmar och femtiofem minuter. Vi pratar även med våran handledare en stund
också.
Detta ger oss en chans att komma ikapp med sånt vi ligger efter i, eller
ligga stadigt i varje ämne. Detta är väldigt bra och vi tycker att elever
på andra skolor borde få detta.
På skolan har vi skolvärdinnor, dom hjälper oss om vi t. Ex glömt nyckeln
till skåpet eller om man behöver ringa. Våran skolsyster är inte alltid
här, vilket inte är så bra.
I rasthallen hänger det tavlor med alla klasses schemor, och matsedlar m.m.
Det är väldigt bra tycker alla på skolan. Vi på Sjöhagen har även friends,
det är två ur varje klass som är med i friends, dom ser till så att ingen
mobbing tillkommer i klassen. Detta tycker vi också att alla skolor i
Sverige bör ha.

Detta är vad vi på Sjöhagskolan tycker ska ändras:
1. Vitt och ljust i alla klassrum och många blommor i fönstren.
2 Ny stolar och bänkar till alla klassrum.
3. Ny renovera alla toaletter.

3. 1-2 bänkar i varje korridor

4 Whiteboards istället för svarta tavlan.

5 Bättre mat i skolan

6 Att både elever och lärare får bestämma.

Det var allt från

Inskannad version

Mina skolår

Jag har nu gått 9 grundskoleår här i Vilhelmina. Med många minnen från
olika lärare. Både från björnbacken och sörholm, utflykter mm. Nu täncker
jag berätta lite om de fina åren och de spännande bytet av skola.

När jag börja ettan hade liksom när jag börja förskolan sagt att mina
föräldrar inte behövde följa med till skolan. Jag mins vissa som grät när
föräldrarna for trots att dom varit där ca: 3 hela dagar. Då kändes man
själv lite stolt. Första åren ha man ju inte så många dåliga minnen ifrån
jag mindes att vi hade klassrumet i slutet av skolan vi va tvungen att gå
genom hela skolan för att komma till Vinden. Vi va altid tvungen att ställa
si i led fröken gick först, redan i så unga år visade sig vissa vilja
sticka ut lite ur gruppen och visa sig ”tuffa” genom att knaka på olika
dörrar mm. På Vinden som va en fritidsgår lekte vi med pussel, spel,
fotboll, data spel, pingis alt kunde man göra där från undevisning i ämnen
ha jag inge minnen av i hela lågstadiet. Rasterna var också mycket roliga
det var i den årskurs då man inte viste att tiominuters raster existerade.
Vi hade ett bollplank där vi lekte mycket. Men de man mindes bäst va
isbanan en backe som blev till genom att alla satt på rumpan och åkte
nerför tills den var alldelens isblank. Mitt i bana stack en stubbe upp
rent ut sakt livsfarligt. I backe lekte vi tills sportlovet ungefär då hade
fröken bestält en traktor som körde sönder den varje år. Vi spelade också
mycket fotboll som kanske lade grunden till de två eller tre statskuppen
pokaler vi fick. På vinter när det va snö på planen byggde vi borgar av snö
och hade snöbollskrig eller så körde vi ruggby. I lågstadiet hade vi en
lärare som hette Karin. Hon va mycket bra ända tills vi skulle börja fyran.
Då tyckte man ju att man blivit stor och Karin lite barnslig. Men nu i
efterhand tror jag att det är bra att lågstadielärare är lite barnslig.
Barn ska få vara barn tills de blivit vuxna och det är man inte i låg och
mellanstadiet. Bytet av lärare i mellan trean och fyran va något stor själv
har jag ju haft stora problem med förändringar av alla desslag. Så det blev
några långa nätter innan man skulle börja fyran. Det här med svårigheten
för förändringar lider jag inte lika mycket av idag. Detta slapp eftersom
när syskonen flytta. Det hjälpte mig att ta lite lättare på livet över
huvud taget.
I fyran fick vi en lärare som hette Marita och en parallklass som kom från
östermalm. Det blev många nya att lära känna.
Jag mindes att antalet läxor blev mer och det va inte bara att skriva in
svar i läroböckerna. Vi kom snabbt i kontakt med andra klassen som innehöll
trevliga personer. Bad börja vi med mest lek och plask men det va skit
skoj. Man hade många duster med sur Sören som fortfarande min ens namn.
Gymnastiken blev nu mycket tjafsig pojkar som stak ut förr va nästan helt
vilda läraren den stackarn fick skika ut dessa nästan varje gympa lektion.
tittar man på dom idag pratar vi inte om några toppbetyg. På onsdagar en
termin fick vi göra ett arbet med va vi ville. Bilintresset som redan då
koka i det som fins i skaen. Fick mig och en anna kille att göra en film
som skulle likna trafikmagasinet. Vi cyklade till bilafärer och klädde oss
i kavaj berättade om bilar och spela in på band. Detta arbete mindes jag
väl. För det är inte likt mig att komma på sådana finuliga saker som blir
lyckade! Under dessa år växte det fram lite att jag hade vissa stav
svårigheter. Så jag gick hos en som hade ett rum på skolan. Fullt med små
saker där jag lekte med ordpusel och sånt. Hon hade ett jobb som inte va så
mycket. Jag tror hon sluta när vi börja sjuan.
I mellanstadiet började vi med slöjd i syslöjd hade vi en lärar med
speciell personlighe. Nu när jag tänker efter värkar alla sy lärare ha det
vad man hört av lidberga kompisar bla. Karin som hon också hette. Hade koll
på allt som rördes. Hon inledde lektion med att harkla hum hum (med ett h
som skrollade från salivet i halsen). Sedan pruttade hon ut handkräm från
en flaska som alltid stod på katedern, burken va ofta så tom att det lät
som sista snutten på en ketchup flaska. Träslöjden va däremot mindre
intresant där bytte vi lärare stup i kvarten. När jag börja sjuan var jag
mindre ivrig än när jag börja fyran jag hade förståt att livet så gott som
går ut på förändringar. I sjuan va allt lätt man kände ju många från
fotbollen och ishockyn. Men det blev många nya lärare. Det är ändast från
sjuan jag börja förknippa skolan med bara arbete men sjuan va ju som
repetion av vad man kunde. Det enda jag mindes från första dagarna va någon
lek där vi inte fick stöta marken med två lärare som heter Måna och Leif
tror jag det var. Hur vi lärde känna handledarna har jag egentligen ingen
aning om. Det man kan säga om högstadiet är att alla ämnen är som kurser du
läser fem till sex vecker. Sen avslutas alt med prov, prov, prov och prov.
I nian ser det ut likadant men många ämnen släpps man fri sedan avslutas
det med att man ska ha gjort något ett s.k. slutarbete. Här är jag idag
sitter med en av skillnaderna nationella prov där lärarna ska se vad vi
egntligen lärt oss. När man nu tittar tillbaka på åren förstår man hur
fruktansvärt snabt man utvecklats från isbacken på sörholm till datorerna
på björnbacken. När man tittar på lärarna så handlar det inte om
dagisledare. Utan lärare utbildad i vissa områden. För satt man med kanske
(max) 10 glosor som man skulle lära sig på en vecka man titta på dom varje
dag för att lära sig dom. Nu kan man få 30 glosor (i Tysk) från torsdag
till fredag och man tittar på dom en gång och kan dom. Men en sak jag inte
gillar med denna utväckling är att man bara arbetar. För mig skulle man få
förlänga skolan en timme. Bara man fick in mer aktivitets dagar. Eller la
upp ex timmarna på ett annat sätt än att bara tragla igenom böckerna. Det
känns ganska enformigt med ett liv där man mästadels pluggar och går i
skolan. För att riktigt hänga med med bra betyg hinner man inte så mycket
mer. Det är ju klart att man hinner med lite kompisar. Personligen tror jag
att betygen skulle sjunka drastiskt om jag la mer tid åt kompisar. Och hade
vi betydligt mer seriösa fotbolls tränare skulle man nog ta mer avstånd
från fotbollen också. Men det som bestämmer det mesta är uppfostran.

Inskannad version

Mina skolår
När jag var sju år började jag skolan. Det var på Trelägeskolan på
Johanstorp. Jag hade en lärare som heter Maj-Lis. Hon var väldigt bra
eftersom att hon lät oss jobba väldigt självständigt. Det var så att i
början av veckan fick vi skriva in vad vi ville ha gjort under veckan. När
vi sen hade uppnått det målet fick vi syssla med t.ex mattespel. som hon
hade tillvärkat. Hon satt natutvis med när vi planerade så att vi inte tog
för lite saker att göra. Jag gick i en 1-3:a. Det betyder att man går 1:or,
2:or samt 3:or i samma klass. Det tyckte jag var väldigt bra, det gjorde så
att gränserna mellan åldersgrupperna splittrades och man var mer med de
äldre. Jag har fortfarande kvar min bästa vän, Niklas från den tiden på
Johanstorp. Han är ett år äldre än mig och jag tror inte att vi hade vart
vänner om vi inte gått i en 1-3:a. Vi träffades när vi löste ”grubblor”,
ett slags problemkort som man ska lösa.

När jag började trean så flyttade min familj och jag från staden till
Huluträsk, en by 1,5 mil utanför Umeå. Jag skulle gå på ljusnandedalens
skola. Jag och min pappa for dit på ”studiebesök” på höstterminen. Redan då
hade jag skaffat nya vänner. Jag hade många som jag var med dagligen på
Johanstorp. Men när jag flyttade ut på landet blev det svårare att vara med
kompisar i stan, jag behövde skjuss. I stan hade jag dessutom min kusin,
Emma, som bodde tvärs över gatan och vi var väldigt mycket med varandra.

I Huluträsk fanns ändå fyra styken i samma ålder som mig. Två killar: Ulf
och Oskar samt två tjejer: Stina och maria. Jag var bara med killarna. Jag
hade inte så mycket gemensamt med någon av dem. Men eftersom att vi bodde i
samma by så var det ganska självklart att vi skulle vara med varandra. Jag
säger inte att vi inte hade kul för det. Det fanns ett intresse som vi
delade. Även om Oskar gillade hockey bäst så spelade även han fotboll. Jag
hade tidigare spelat i IFK Johanstorp som var något av ett ”bottenlag” men
jag minns hur lyckliga vi var efter sista matchen för sesongen. Vi hade
lyckats vinna! för första gången fick vi åka hem, glada och stolta. Det var
en skön känsla När jag började på ”Ljusnande” var det solklart att jag
skulle börja i stämningsgården. Det var en fruktad motståndare sätt från
andras ögon, ja de var riktigt bra. Där spelade även Oskar och Ulf. Vi har
en plan i Huluträsk och där var vi ofta på sommrarna och spelade.

På mitt studiebesök på ”ljusnande” hade jag berättat att jag gillade att
spela kula. För att jag skulle känna mig hemma skickade min nya lärare,
Karolina, en påse med stenkulor och ett personligt brev. Det tycker jag var
fint gjort eftersom att jag inte kände mig lika nervös då.

Så klart var jag nervös första dagen men jag hade väldigt lätt för att
skaffa vänner. Karolinas sätt att undervisa var lite annars än Maj-Lis. Hos
Karolina var det mycket lekar och sånger. Hon hade bland annat små klossar
som man fick leka med. Smarta som jag och min kompis Anton var så kom vi på
en sak som hette kloss-matte. Med hjälp av den kunde vi leka med klossarna
på matte|lektionerna. Varken jag eller han visste igentligen vad det gav
eller hur det gick till. Men det gjorde ju inget, vi fick ju leka!

När jag började 4:an splittrades våra tre klasser och blev två. Jag fick en
väldigt bra klass när jag ser på den såhär i efterhand. Vi fick tre nya
lärare. Två manliga och en kvinnlig. De var ganska sura alla tre och jag
var inget av deras ”gull-barn” direkt. Jag och Johan, en av lärarna, hade
en lite ”speciell” relation. Vi passade värkligen inte ihop. Till exempel
fick han mig att börja gråta på ett ”utväcklingssamtal” genom att bara dra
upp dåliga saker som jag gjort. Sen när han insåg sitt misstag började han
att berömma men då lät det bara fjantigt och inställsamt. Men sammantaget
så var min tid på ”ljusnandeskolan” bra. Till skillnad från nu, hade man
alltid något att göra. På rasterna på sommaren kunde man spela kula och
leka lekar och så klart spela fotboll. På vintern kunde man bygga
fästningar, ha snöbollskrig och eftersom att fotbollsplanen ständigt var
upptrampad så kunde man även spela fotboll. Jag som är en väldigt aktiv
person tycker om att röra på mig. Men det kan vara rätt skönt att bara
”hänga” ibland.

Det som var lite speciellt med mina mellanstadielärare var att man skrev en
planering i början av veckan och en utvärdering i slutet. Det var enligt
min mig de tråkigaste lektionerna men utvärderingarna kan säkert vara
roliga att ha i framtiden. Jag har alltid haft svårt med läsningen och
speciellt med stavningen. Det var bland annat det som Johan klagade så
mycket på. I femman började jag att vara med mina nuvarande vänner: Koffe,
Simon, Isak och senare också fredde. De är/var väldigt roliga och shysta
och jag är glad över att få vara med dem.

När vi började sexan fick vi byta skola till nuvarande, Gläntanskolan. Vi
tog med oss våra lärare så det var inte en sån stor omställning. Nya
lokaler och så klart några hämska nior. Det är otroligt hur en del sexor
fortfarande tror att att de ska bli toalettdränkta och upptejpade på träd
trotts att det inte hänt på massor av år. Så klart trodde vi också det men
det har då inte hänt någon än. På sommaren till åttan samt en bit in på
åttan flyttade samtliga jämnåldriga ut från Huluträsk. Det blev väldigt
tomt men jag har vant mig så småningom. Jag har två till kompisar i
”bochön” Fredde i Byn och Teresa i åbyn. Annars var högstadiet en lugn och
trevlig period. Proven har gått bra och jag har fina betyg. Men
höjdpunkterna har nog varit PRAO:erna. Jag har varit på Elikam, MQ samt på
Team Sportia.

När ungefär halva åttan hade gått så började jag spela fotboll i Bräcke.
Det är ett elitsatsande pojklag. Vi har just kvalat in till
pojkallsvenskan. Vi tränar 4ggr i veckan på vintern och 5ggr på sommaren.
Trotts att det är mycket träningar är det väldigt skojigt. Vi är väldigt
seriösa och målinriktade men samtidigt har vi roligt och kan skratta åt
misstag.

Jag har valt att gå Naturvetenskapsprogrammet på gymnasiet. Med mina 265
poäng räknar jag med att komma in. Det finns många möjligheter efter Natur
och det är bra för jag vet inte vad jag vill bli.