Att byta skola/Att byta klass
När jag var mindre fick jag välja vilken skola jag ville gå på. Jag hade 2
val, hallvikskolan eller Åsetorpskolan. Jag valde hallvik pga: att min
syster redan hade gått där i 3 år. Min skoltid var rolig och intressant.
Jag lärde känna många nya härliga kompisar.
Åren gick och när vi minst anade det så fick vi reda på av våran rektor
Sverker att det skulle in föskolebarn på våran skola. Han sade att de inte
skulle få plats om vi var kvar här, då började det hela. Det var en massa
krångel, en massa föräldrarmöten och förstårs en massa funderingar. Efter
ett tag av väntan och nyfikenhet fick vi reda på att vi skulle in i
Mariaskolan, men vi var inte ensamma utan torpaskolan skulle också in.
Mariaskolan ligger precis vid västra torget. Detta var en ganska ful skola
utanpå och inte mycket bättre inuti. På denna skolan fick vi trängas 1 helt
år, men efter ett tag så började man känn sig hemma där och jag trivdes
faktiskt riktigt bra där, jag hade många kompisar och lärarna var helt
underbara, men när man som mest kände sig hemma så fick vi reda på att det
var dags att byta skola igen, men denna gången var det annorlunda. Nu
skulle vi byta både lärare och klasskamrater. Jag tror att det var en kall
vinterdag, någon gång i november, minns inte riktigt, som vi fick lappen
där man skulle välja ut 3 av sina bästa kompisar som man ville komma i
samma klass med.
Vi fick ta med lappen hem och tänka igenom det med föräldrar och syskon.
Detta var en tung period, men när det sedan var dags att lämna in lappen så
hade jag faktiskt 3 namn klara.
Sexan gick fort och man tog sig igenom terminerna ganska lätt. Sedan kom
dagen som alla hade väntat på. Klasserna var färdiga och det var dags för
oss att få reda på vilka vi hade kommit med. Lärarna läste sakta men säkert
upp namnen på de elever som kommit i samma klass, sekunderna där emellan
kändes som flera timmar, men sedan var det dags. De läste upp mitt namn och
tjejen jag kom med. Då fall en sten ner från hjärtat och all den stress man
hade burit på släppte. Nu visste jag det och om jag ska vara riktigt ärlig
så är jag fortfarande glad över att jag bara kom med en tjej från min
klass. Det har gjort att jag kommit mina nya kompisar mycket närmare.
Sommarlovet var härligt och vi hade mycket sol. Man gick mest och tänkte på
hur det skulle vara att börja sjuan.
Klockan ringde på 8.00 och nu kände jag hur fjärilarna började komma i
magen. Jag tog en lång dusch och sedan drog jag på kläderna som jag hade
valt ut kvällen innan. Mamma sade till mig att skynda för man vill ju inte
komma försent allra första dagen. När klockan hunnit bli 9.15 var det dags
att åka. Jag la i min nya klasslista i väskan och sedan åkte vi iväg.
Mamma parkerade bilen på västra torget och sedan gick vi därifrån in till
skolgården. Det första jag tänkte var HJÄLP vad mycket människor! Jag såg
några i min gammla klass och gick fram och hälsade på dom, det var så kul
att träffa dom efter så många veckor. Efter ett tag hade alla samlats i
klassrummet och jag och mamma satte oss jämte Åsa och hennes mamma. Vi hade
aldrig träffat våran nya lärare, det enda vi visste var att han hette Adam.
Efter att han hade kommit in och presenterat sig och berättat lite om vad
vi hade framför oss så var det dags för en rundvandring, den gick ju sådär,
i början hade man ingen aning om vart alla dörrar ledde, men tillslut så
gick det att hitta någorlunda.
Efter detta fick vi fika och sen var det dags att åka hem.
Hemresan var tyst och mamma koncentrerade sig på att köra. Jag hade väldigt
många tankar och försökte se mina nya klass|kamrater framför mig. Vissa
kände jag igen en del inte. En tjej i min nya klass har jag spelat fotboll
med i 8 år så henne kände jag rätt väl. Sedan hade jag ju med mig 2 killar
från min gammla klass. Det kändes tryggt faktiskt. Denna kvällen tog det
väl rätt lång tid innan jag somnade.
Nu vaknade jag av att telefonen ringde. Det var bara Åsa som ringde och
frågade om vi kunde ta sällskap till skolan. Jag mötte henne vid Statoil
vid 9.30 vi hade väldigt mycket att diskutera, fast mest var det ju om alla
i våran nya klass. När vi kom fram till skolan så var det inte alls lika
många människor som det varit igår. Vi gick in i paviljongen och där stog
hela våran klass.
Känslorna att börja i en ny klass är väldigt blandade. Man har positiva
känslor för att man ska få nya kompisar och kanske tillochmed förändras man
som person beroende på vilka ens nya kompisar blir. Jag själv har
förändrats väldigt mycket som person, jag själv tycker till det bättre,
genom att jag har träffat nya kompisar som är väldigt lika mig. Det blir
alltid att man har den här känslan i magen att det nästan gör ont. Den
känslan får jag när jag ska göra nya saker som man inte är van vid, eller
bara när man ska träffa nya människor som man inte känner. Innan när man
gick på hallvikskolan så hade man sina kompisar som man hade bra kontakt
med och klassen har man ändå gått med i 6 år så till klassen känner man
också en viss trygghet, men sedan när man ska byta och skaffa nya kompisar
då finns där en viss otrygghet pga: att människor som man inte känner tar
man inte inte kontakt med. Efter ett tag i den nya klassen så började man
ändå ta kontakt och nu idag känner man en trygghet med sin nya klass,
medans den gamla klassen känner man otrygghet med nu pga: att man har
glidit ifrån varandra och de människor som man hade jättebra kontakt med i
6:an den kontakten finns inte alls längre. Jag tycker att det är positivt
att börja i en ny klass. När man kommer upp till gymnasiet nu så får man
inte välja kompisar, utan där kommer det ju att vara människor som är
någorlunda lika sig själv, för man har ju ändå valt samma linje och måste
då iallafall ha det intresset gemensamt. Fast jag ångrar en sak från
lågstadiet och mellanstadiet och det är att jag skulle nog ha valt
Åsetorpskolan istället, men då skulle man få börja med allt krångel och
alla föräldrarmöten och börja med att försöka ta upp den där nya kontakten
som inte är det lättaste. Havedaltiden har varit min roligaste skoltid med
många nya kompisar och en helt annan frihet än det kommer att vara på
gymnasiet. Men snart är det dags att byta skola igen, jag hoppas på det
bästa att jag får många nya kompisar och att den där stenen släpps från
hjärtat, när man tar sitt första steg in i det nya klassrummet, de nya
kompisarna och fram för allt den nya kontakten.
Elevens uppfattning av läraren: 3
Mina skolår
Inledning:
Under mina skolår har det både varit roligt och tufft, stressigt och
sorgligt.
Att sluta årskurs 6, och sedan börja o en ny skola var tufft för mig,
eftersom jag aldrig hade bytt skola förr.
Just nu så vill jag inte sluta årskurs 9, att bara lämna mina vänner känns
helt enkelt inte rätt….
Jag var 6 år gammal, och skulle börja i årskurs 1. Jag var inte
jättenervös, eftersom jag hade gått med samma elever i ”6-åringarna.”
Nu skulle plugget börja, eller kan man verkligen kalla det för att plugga?
Vi läste i någon bok, lärde oss alfabetet, och att utala ord som man
använder ofta. Det var det mesta vi gjorde. Efter sista lektionen varje
dag, var jag på fritids. Det tyckte jag var det allra bästa med skolan, och
fortfarande så tycker jag att det har varit ett av de roligaste sakerna i
skolan. Man hade så kul med alla sina vänner, vi lekte och gjorde en massa
halsband och armband av de glittrande pärlorna som fanns i alla regnbågs
färger.
Årskurs 2 och 3 liknade årskurs 1, skillnaden var att vi hade lärt oss en
massa och sedan hade vi andra böcker. Jag tycker inte att det var stor
skillnad. Att sedan börja i årskurs 4 såg jag inte fram emot. Då kunde man
inte gå på fritids längre, utan nu var det början på det allvarliga. Det
var mer riktat åt skolan, än fritid. Sedan kom årskurs 5. Då skulle vi ha
nationella prov, och det var jag ganska rädd för. Jag hade aldrig gjort
något liknande förr, därför var jag orolig. När jag sedan fick höra mina
provresultat vart jag ganska glad. Mina ögon glänste av glädje.
Sedan kom årskurs 6, och den kändes tuff. Det var mina två sista
skolterminer jag skulle ha med mina vänner som jag nu hade känt i ungefär
sju år. Jag hade två kusiner till mig som också gick i min klass sen sju år
tillbaka. Det var helt enkelt svårt att bara lämna de och börja i en ny
skola med nya elever, och nya vänner. Som tur skulle en av mina kusiner,
och en av mina kompisar fortsätta i samma klass som mig. Skolavslutningen
kom snabbt, och nu var det bara att ta farväl av sina vänner och önska de
en bra fortsättning. Det var bara att fortsätta med sitt liv nu. Samtidigt
som jag kände sorg, kände jag avslappning.
Det skulle vara skönt att få träffa nya vänner och att få lära känna andra
elever, att bara lämna det som hade hänt i skolan tidigare bakom sig.
Sommarlovet gick snabbt…
Jag stog utanför skolan jag skulle börja i. Det var första gången jag hade
bytt skola. Solen sken, och fåglarna kvittrade. Det var massor med nya
elever som skulle börja skolan, och alla stog utanför entrén. Andetagen jag
tog kändes som en dröm. Det kändes helt enkelt inte verkligt. Varför, vet
jag inte riktigt. Skolan såg jättestor ut, om man jämförde den med min
förra. När vi skulle gå in i skolan kändes det som att vara i något annat
land. Det var en helt annan miljö, men så småningom så lärde man sig
skolans korridorer, salar och så vidare. När vi för första gången fick
träffa vår nya klass kändes det konstigt. Det var inget bekant ansikte man
kände igen. Skolan hade börjat kop , och det allvarliga fortsatte. Men
mer allvarligt skulle det bli i årskurs 8 och 9. Efter sjuan började jag få
nära vänner. Betygen, årskurs 8 hade börjat. Mina vänner släppte jag
aldrig, och det blev bara roligare för varje vecka att umgås med de. Jag
satsade på skolan nu, mer än fritiden. Det var mitt första betyg, och det
skulle vara bra. Massor med prov, förhör och läxor hade vi. Åttan var bara
stress för min del. Det var den enda årskursen som hade varit så himla
jobbig. Men jag klarade mig igenom allt det stressiga, och äntligen var
årskurs 8 slut.
Nu var det årskurs 9 det gällde, med alla prov, nationella prov! Det var
det mesta jag oroade mig för. Första terminen gick snabbt och effektivt,
men nu började man mest oroa sig över sina vänner.
Nu är det bara fem månader kvar och alla ska splittras. Till och med med
min kusin. Jag har nu gått i samma klass med honom i ungefär 8 år och bara
några några månader kvar sen kommer vi inte ses i skolan längre. Mina
tjejer då, mina tre bästa vänner… Hur ska jag klara mig utan de? Jag har
aldrig haft sådana skolvänner som de, de är bara för speciella. De kommer
alltid finnas i mitt hjärta allihopa.
Det är det jag ofta funderar över. Äntligen när man börjat lära känna alla,
och börjat trivas i skolan ska man bara lämna de. I mina tankar är det
omöjligt… Tragiskt!
Jag kommer börja i en ny skola, där jag knappt känner någon. Jag vill inte,
jag vill bara inte lämna allting bakom mig igen….
Det var i mitten utav Sommarlovet och solen sken. Vi satt på ett berg ute i
skärgården och pratade om skolan. Det var bara jag som inte hade börjat på
högstadiet ännu. Så frågade en utav killarna som hette Fredrik, vilka som
hade hamnat i min klass.
– Den där divan Linda Karlsson och dom.
– Aha, jag har varit ihop med henne och hon gillar fortfarande mig så jag
ska kanske bli ihop med henne igen, svarade han. Jag skämdes så att jag
trodde att hela ansiktet skulle sprängas, så röd blev jag.
Vi pratade inte mer om skolan och det var tur det, annars hade jag nog
gjort bort mig ännu mer.
Jag åkte direkt från en fotbollsmatch till mitt första möte i Solängen.
Vi var fem stycken som kom ifrån samma skola, i min nya klass. Alla hade vi
sökt till Solängen istället för vår gamla skola.
Vi höll ju på att bli stora nu, inte kunde vi gå kvar med alla små töntar i
ettan i klassrummet bredvid, ne nu krävdes förändring. Vi gick in i A2 och
satte oss. Föräldrarna fick sitta längst bak, de var det ingen som ville
sitta bredvid.
Nu var vi inga småbarn längre utan stora tjejer som skulle börja sjuan.
Alla de coolast tjejerna ifrån Bergplatsen satt vid ett bord och pratade om
hur barnsliga killarna va.
Jag kände nästan ingen utav de andra, förutom mina gamla klasskamrater. Jag
minns att jag redan från början tyckte att en utav killarna var väldigt
söt.
Nästa dag diskuterade jag och min bästa kompis hur vi skulle klara av att
hitta i den nya stora skolan.
Förut hade vi haft samma lärare och klassrum på varje lektion. Vi kom fram
till att vi nog behövde en karta. Så vi gick ut på internet och besökte
Solängsskolans hemsida. Vi hittade tyvärr ingen karta, men idag är det nog
tur att vi inte hittade någon. Hur hade det sett ut om vi hade orienterat
oss runt till Solängens olika klassrum med en karta i handen.
Så blev det dags för min första dag i den nya skolan. Jag hade ett par
korta uppvikta jeans och en rosa Diesel tröja på mig.
Håret hade jag satt fast i en hårt åtstramad toft i nacken. Klockan halv
åtta på morgonen kom Malin hem till mig. Vi hoppade upp på våra cyklar och
gav oss iväg. När vi hade kommit ut från alla kvarter med fullt av hus,
stod en utav killarna från sjön där.
– Följ bara vägen rakt fram hela tiden så kommer ni snart fram, sa han och
hånflinade lite åt oss.
Vi log lite och cyklade vidare, herregud trodde han inte att vi hittade
dit.
När vi väl hade kommit fram till skolan samlades alla i NO6. Där fick vi
block och penna av vår nya klassinformatör Rolf. Alla var spända och ingen
vågade säga något. Min första tanke var att här kommer jag inte trivas, jag
hade inget gemensamt med dom där rökarna.
Men oj vad fel jag hade. Nu är det den bästa klass jag någonsin gått i och
vill verkligen inte skiljas ifrån alla små gullungar.
Men en sak har jag lärt mig, man ska inte dömma folk efter rykten och
utseende.
Att byta skola/Att byta klass.
Mitt namn är Sara Nilsson och jag är 16 år gammal. Jag bor tillsammans med
min pappa Niklas, mamma Kerstin och min stora syster Jessica. Vi bor i en
fin villa i Helsingborg. Där har jag bott enda sedan jag var liten bebis.
Jag går i nian, men ska snart börja gymnasiet. Det är synd att klassen
måste sprittlas för vi hade det väldigt bra och roligt tillsammans, alla
kände alla. Ingen blev mobbad eller utstött.
På fritiden brukar jag vara med min bästa kompis, Cilla. Vi brukar vara på
stan eller hemma hos mig och laga mat.
Vi skulle inte klara oss en dag i från varandra.
Jag och Cilla måste ha samma person kemi, för vi är lika glada och
spralliga hela tiden.
En dag när jag var på väg hem från skolan gick jag och tänkte på hur mycket
jag trivdes här i Helsingborg. När jag kom in i huset märkte jag att hela
familjen satt runt köks|bordet. Jag gick fram och satte mig. Efter några
minuter frågade jag om det var någonting som hade hänt, men jag fick inget
svar. Då kände jag hur orolig jag började bli.
Pappa berättade att hans jobb skulle flytta till Göteborg.
Jaha, tänkte jag det var väll inte så farligt. Men sen sa han att hela
våran familj är tvungen att flytta med dit.
Jag föll i mammas famn och började gråta. Jag sa till mamma att det inte
gick, för jag och Cilla hade redan valt florist lingen i Helsingborg. Mamma
berättade att hon inte kunde göra någonting åt saken, så jag fick söka i
Göteborg istället.
När jag berättade för Cilla reagerade hon precis som jag och vi satt och
grät i en timme. Men sedan kom vi fram till att det kanske inte var så
farligt och hon kunde ju faktis|kt komma och hälsa på.
Det var jobbigt att packa ner alla saker i banankartongerna och det enda
jag tänkte var farväl kära barndomshus. Alla minnen och alla lukter dom
kommer bara att försvinna, för alltid.
Pappa och mamma satt redan i bilen och tutade på mig och syrran, så efter
vi var klara åkte vi iväg. Några timmar senare var vi framme i Göteborg,
pappa hade fått hyrt världens läckraste lägenhet mitt inne i centrum. Den
var fantast|isk, men det var ingenting mot i Helsingborg.
Jag tog några dagar ledigt för att undersöka saker och ting.
Hela helgen satt jag och tittade på TV, som jag inte har gjort på väldigt
länge. Det är ju inte så konstigt för jag har ju inga kompisar här! Den
kommentaren lade jag in i varenda mening, för att pappa och mamma skulle få
skuld känslor. Det hade dom nog redan, men om dom inte hade det skulle dom
få det.
Jag vaknade på måndags morgonen klockan sju av att mamma stod och sjöng
medans hon lagade frukost, som alltid.
Första dagen i den nya skolan, usch! Jag gick och satte mig vid bordet, när
jag var klar gick jag i väg till skolan som låg någon kilometer från
lägenheten.
Det första eleverna gjorde när jag kom in i klassrummet var att kasta
suddigummi på mig och jag ska inte tala om rasten.
Både tjejer och killar stod och gapade och slog mig. Jag var helt hopplös.
När alla hade gått in i skolan igen gick jag hem för att inte lärarna
skulle se att jag hade blod i ansiktet. Jag grät för jag visste att mamma
aldrig skulle låta mig vara hemma från skolan om jag inte hade 40° hög
feber. Jag skulle få vara hemma om jag skulle berätta vad som hade hänt men
jag vågade inte säga någonting.
Jag blev slagen och hotad varje dag i ett helt år. Det går inte beskriva
känslan, jag vet bara att jag är alldeles tom innombords. Jag hatar
människorna som gör så här mot mig. Men en dag när det kom en tjej till
skolan blev allt annorlunda. Hon hette Lisa och hade varit utomlands med
sin familj och pojk|vän. Hon var den mest populäraste tjejen på hela
skolan.
På rasten blev jag som vanligt slagen. Då kom Lisa vandrandes som en
drottning på skolgården. Hon sa till personerna som slog mig att dom skulle
sluta med det dom höll på med. Inte ett slag till fick jag. Alla var knäppt
tysta.
Lisa tog tag i mig och tog hand om mig, tillslut blev vi bästa komp|isar.
Lisa var med i skolans mobbn|ings grupp, ”Friends”, så när vi blev kompisar
gick jag också med där. Vårat ordspråk vi har är att alla är lika mycket
värda.
Efter det var det ingen som mobba|de mig igen. Och till folk som
respekterade mig var jag inte dum mot och jag utnyttja ingen.
Nu trivs jag väldigt bra och jag pratade med Cilla igår och hon ska flytta
upp hit till mig.
Och jag vet att man kan ha minnen kvar, det är bara att plock fram dom när
man vill. Men dåliga minnen håller jag mig borta från.
Mina skolår
Första dagen i ettan var jag mycket nervös. Endel av barnen kände jag
redan, men det var många nya ansikten.
Vår lärare, Sofie lekte lekar med oss, så att vi skulle lära oss varandras
namn.
Dagen var väldigt rolig, vi gick runt i skolan, och Sofie visade oss vart
toaletterna och matsalen låg.
Några i sexan gick förbi, och jag minns att jag inte ens vågade titta på
dem. Jag gömde mig bakom min bästa vän, Charlotte. De såg så stora och
farliga ut. Tiden gick ganska fort, och när dagen var slut skyndade jag mig
hem, och berättade allt för mamma.
Senare under det första året skaffade jag mig många nya kompisar, men även
endel ovänner. Kristina, som nu är min bästa vän, hatade jag. Hon var jämt
dum mot mig, och jag mot henne. När vi gick förbi varandra gav vi varandra
iskalla blickar. Själva skolarbetet gick bra, utom skrivstil och matte. Jag
hade väldigt svårt för att räkna, och förstod mig inte på alla siffror som
skulle läggas ihop. Min handstil var ful, och ämnet skrivstil, eller
välskrivning, avskydde jag. Jag fick inte till bokstäverna, utan det blev
nästan helt oläsliga krumelurer, som såg ut som allt annat än bokstäver.
En sak som jag minns starkt ifrån ettan var när jag gungade med Charlotte,
och bröt armen.
Vi var ute på matrast, och sprang ner till gungorna. Vi gungade i hög fart,
och eftersom jag alltid skulle utmana ödet när jag var liten, släppte jag
händerna från kedjorna. Inte så smart, tycker man ju efteråt. Jag flög
iallafall av gungan, och landade på min vänstra arm. Charlotte sprang in,
och hämtade Sofie, som följde med mig till skolsyster. Sedan fick jag åka
till sjukhuset och gipsa.
Mellanstadietiden minns jag tydligt, man började bli stor.
Redan i fyran började jag förstå det där med plus och minus, matten gick
bara bättre och bättre. Vi hade tre matteböcker, med fyra ”steg” i varje
bok. Matten blev jätterolig, och i femman var jag bäst i klassen. Jag kunde
hela gångertabellen, ett till tolv, utantill. Vilket ämne man än hade, så
tävlade man med de andra i klassen, om vem som var bäst. Om man fick bäst
resultat på ett prov eller läxförhör, var man mycket nöjd, och stolt. Kom
man tvåa, och fick bara ett halvt poäng mindre än vinnaren, kände man sig
dålig och missnöjd.
På lågstadiet kom killarna i klassen alltid bra överens, men i femman och
sexan vände det.
Jag minns hur synd det var om honom, Thomas. Ibland gick alla killar i
klassen emot honom, jagade in honom på en toalett. Sedan slängde de hans
mössa i en pissoar, eller tryckte ner hans ansikte i handfatet, och spolade
vatten på honom, tills han skrek så högt att en lärare kom. När läraren
frågade vad som hade hänt vågade Thomas aldrig berätta allt, han var rädd
att killarna skulle bli värre då.
Vi tjejer i klassen var medvetna om det hela tiden, men gjorde inget åt
det. I vissa fall stod vi på de andra killarnas sida. Idag kan jag inte
förstå hur vi bara kunde låta det pågå i ett år. I sexan, vid jul slutade
Thomas att komma till skolan ibland. Han vågade tillslut berätta vad som
hade hänt, och då var vi i klassen tvungna att ha krismöte med kuratorn en
gång i veckan, under hela vårterminen.
Jag tror att den roligaste helg jag har upplevt var på klassresan, några
veckor innan vi slutade sexan. Vi åkte till Stockholm, och bodde på
vandrarhem. På dagarna gick vi till olika kända platser i staden, som t.
ex. Kaknästornet och Cosmonova, eller så gick vi på en shoppingrunda i
Gamla staden.
Det sämsta med resan var att vår lärare, Kerstin följde med oss.
Alla i klassen hatade henne. Hon var orättvis, och hade kollektiv
bestraffning. En gång när två killar i klassen hade bråkat, fick hela
klassen sitta inne en hel dag, utan en enda rast. Jag minns att jag var så
förbannad. Bara för att de hade bråkat, tyckte Kerstin att det var hela
klassens fel, för att ingen hade ingripit. Vi tjejer hade ju inte ens sett
bråket! Hur skulle vi då ha kunnat ingripa?
Nu går jag här på Vallängen. Det är min sista termin, men ändå känns det
som om jag nyss började här.
I sjuan var jag rädd för niorna, precis som i ettan, då man var rädd för
sexorna. Fast nu var det inte så att man trodde att niorna var farliga,
utan man var jätterädd för att göra något pinsamt när det var en nia i
närheten.
På elevensval i sjuan hade jag musik. Jag valde det därför att jag tyckte
om att spela piano, men när jag hade haft musik i ungefär en månad,
upptäckte jag att jag hade en dold talang. Jag kunde sjunga, riktigt fint
också.
När jag var yngre hatade jag att sjunga, jag försökte inte ens. Utan mimade
bara, eller mumlade ut texten. Nu är sången mitt största intresse.
I början av högstadiet tyckte jag, tyvärr, att kompisarna och utseendet var
viktigare än skolan. Visst, jag fick inga IG, men mina VG+ och MVG- gick
ner till VG.
Jag är ändå riktigt nöjd med mina betyg nu i nian, (270 poäng är inte så
dåligt!) men jag ångrar att jag inte ansträngde mig mer i åttan.
Matten som gick så dåligt på lågstadiet, men bra på mellanstadiet, är nu
mitt bästa ämne. Musik också, då förstås.
Nu när vi snart slutar nian får man göra en sista kraft ansträngning, sedan
kommer det härliga sommar lovet. Mellanrummet mellan kraft och
ansträngning samt mellan sommar och lovet är något mindre än mellanrummet
mellan övriga bokstäver, men större än mellanrummen mellan bokstäver inuti
ord. Jag längtar ändå inte till sommaren, för det är nu i nian man har
lärt känna alla i klassen ordentligt. I våran klass har vi en sådan fin
gemenskap, och alla är snälla mot varandra. Jag är inte van vid det, efter
som det inte var så i min tidigare klass. Därför kommer jag att sakna alla
så mycket, nu när vi slutar!
Mina skolår
När jag tänker tillbaka på de nio åren som gått, fylls jag av både pinsamma
och läskiga minnen, men mest av allt roliga. Jag började lekis när jag var
fem år gammal och inte som sexåring. Minnet från när mamma och pappa
berättade om alla de positiva sakerna i att börja ett år för tidigt sitter
forfarande kvar. De sa att jag skulle kunna ta ett sabbatsår och resa
världen runt. Alla som var arton skulle då istället vara tvungna att börja
högskolan. Det hela med att börja ett år för tidigt lät väldigt bra i mina
öron. Det jag inte tänkte på då var att jag skulle komma in på olika
uteställen, skaffa körkort och bli vuxen först ett år efter alla de andra.
Men fördelarna överväger forfarande nackdelarna. Nu vet jag att de kompisar
jag har från första klass skulle jag troligtvis inte umgåtts med annars.
Min lekisperiod var mycket intensiv, och kanske också det roligaste året i
min skolgång. Kompisar och leksaker var då det enda som mitt liv kretsade
kring. Ingen dag var någonsin jobbig eller ansträngande. Som liten blev jag
aldrig kär, vilket annars förmodligen skulle resulterat till ett antal
problem.
Mamma lade alltid fram kläder till mig innan jag åkte med skolbussen till
lekis. Men just den dagen när skolkortet skulle tas, var hon inte hemma.
Pappa kunde förstås ha hjälpt till men eftersom han inte ens hade någon som
helst koll på vad han själv hade på sig var han portförbjuden från min
garderob. Därför skulle jag, en femåring, bestämma för första gången mina
kläder själv. Jag ville förstås inte göra mamma besviken så jag valde min
finaste broderade blus och vad jag trodde var en matchande kofta. Sedan tog
jag mina favoritbyxor, med gröna päron, röda äpplen och gula bananer. När
jag sedan också tagit på mig mina ill-rosa och gröna tofflor, tyckte jag
att jag var den sötaste i hela klassen. Ett år efter den händelsen fick jag
inte bestämma över vad jag skulle ha på mig.
De följande skolåren upp till fjärde klass gick relativt snabbt. Jag har
inte så starka minnen från den tiden, förutom att jag tyckte lektionerna
var roligare än rasterna. Men den uppfattningen ändrades snabbt i
mellanstadiet. Då uppkom plötsligt planeringar i alla ämnen, ett extra
språk, och ännu fler läxor. Mornarna blev mycket segare och jobbigare. Jag
började bli mer stökig i klassen, precis som alla andra. I lågstadiet
tyckte jag att allting läraren sa var intressant, men i mellanstadiet blev
fröken bara jobbig. Jag tyckte då att det enda skälet för att åka till
skolan var att träffa kompisar. Varför skulle man gå på lektioner och lära
sig saker? Precis som de flesta andra av mina funderingar förändrades mitt
tankesätt ännu en gång när jag började sjuan. I början av terminen var allt
kul, jag träffade massa nya kompisar, men många släppte jag kontakten med
fort, i tro om att jag skulle träffa nya nästa dag. Jag blev mer och mer
tävlingsinriktad inom skolan och betygen. Jag kunde bli väldigt ledsen om
något prov eller läxa inte gick bra. Nu när jag går i nian har jag blivit
mycket mer avslappnad vad det gäller skolan. Inte på ett negativt sätt,
utan om jag ska skriva ett arbete, skriver jag alltid om något kul och inte
något jag tror jag ska få bra betyg i. Nu när jag ska lämna grundskolan
fylls jag av längtan till att börja gymnasiet, men också av saknad av det
som förflutigt.
Skolan som jag ska gå de nästa tre åren i, ligger en bra bit bort, vilket
betyder att jag måste flytta hemifrån. Mina klasskompisar som jag gått
tillsammans med sedan lekis kommer jag sakna väldigt mycket. Samtidigt
kommer jag förhoppningsvis träffa en hel del nya vänner, men det viktigaste
av allt är att jag inte släpper kontakten.
Att byta skola/Att byta klass
Det är en vanlig sen torsdags eftermiddag och familjen sitter samlad runt
matbordet. När jag och min lillasyster Elin har ätit klart går vi ifrån
matbordet och går in i mitt rum för att spela lite på vårt nya tv-spel. Då
hör jag att mamma och pappa börjar diskutera om något, jag blir nyfiken och
går ut i vardagsrummet som ligger brevid köket, för att höra lite bättre.
Pappa säger att han har fått jobb i Göteborg och att vi måste flytta dit.
Jag rusar in och skriker ”vad menar du, ska vi flytta!”. Mamma säger att
det blir bäst så. Nästa dag som är fredag berättar jag att vi ska flytta,
de undrar varför? För att pappa har fått ett nytt jobb. Nu har det gått tre
veckor och sommarlovet har börjat. Vi sitter i bilen på väg till Göteborg,
det är en varm och solig dag och alla sitter tysta i bilen, det är bara
bilradion som hörs lite. Vi ska flytta in i en lägenhet, det kommer att
kännas litet för vi bodde i en villa förut. Jag undrar vad jag ska göra
hela sommarlovet, jag känner ingen vet inte något om staden så jag kommer
säkert att sitta inne i lägenheten hela lovet. Det känns inte bra att ha
lämnat alla kompisar, tänk om ingen tycker om mig det kanske blir
jättetråkigt i hela min skolgång från och med nu. Idag ska jag och mamma gå
och köpa lite nya kläder och en ny ryggsäck, för imorgon börjar skolan. En
sak som är skönt är att jag börjar sexan för då finns det inga äldre som
kan vara jobbiga mot en. Klockan ringer, den visar 07.00. Dags att gå upp
ropar mamma i från köket, det känns som att jag inte har någon mage kvar
bara en stor tung nervös klump. Vi bor två kilometer ifrån skolan så mamma
ska skjutsa mig dit och kanske vara med lite på morgonen, annars kommer jag
aldrig våga vara där. Hoppas att jag får en snäll fröken. Vi kommer dit fem
i åtta och skolan börjar klockan åtta. Vi går över skolgården och det känns
som att hela världen stannar upp och tittar enbart på mig. Min fröken
kommer ut och möter oss på skolgården, så att vi ska hitta till rätt
klassrum. Och när det ringer in står jag och min mamma redan i klassrummet
när alla mina nya klasskompisar strömmar in och sätter sig. Jag blir
presenterad och sen går jag och sätter mig, och mamma åker till sitt jobb.
Efter skolan måste jag gå hem, jag tror att jag hittar, när jag börjar gå
så kommer en av mina nya klasskompisar i kapp och frågar vart jag bor. Och
det verkar som han bor i lägenheten under mig, så vi gör sällskap hem. Han
heter Karl och är jättesnäll mot mig. Varje dag är jag med Karl och vi går
tillsammans till och från skolan. Nu har det gått ett år sen vi fick reda
på att vi skulle flytta, ett helt år och jag kommer knappt ihåg min gamla
klass. Det har gått så bra att bo här i Göteborg, och det är en sådan
trevlig stad. Fast jag saknar de fina sandstränderna där hemma. Nu är det
dags att byta skola igen, jag ska ju börja på högstadiet, i sjuan. Men det
känns inte så nervöst som det gjorde sist jag bytte skola. Under sommar
lovet ska jag åka hem till Helsingborg för att träffa mina gamla kompisar.
2. Att byta skola/Att byta klass
Jag heter Fia och blev mobbad under hela min skolgång. Jag hade några
kompisar i lekis. Men efter sommarlovet var alla som förbytta. Det började
med att tjejerna fryste ut mig. Jag fick inte vara och leka. Sen drog de
med killarna också. De började med att de kastade pennor. Lärarna brydde
sig inte. Jag blev behanlad som luft. Hemma vågade jag inte berätta nåt
heller för jag var jätterädd att mobbarna skulle få reda på det.
Men en kväll fick mamma reda på allt en då. Jag låg i sängen och mamma
skulle säga god natt då såg hon alla blåmärken som jag hade fått efter
killarnas slag.
– Vad har du fått dina blåmärken ifrån?
Så jag berättade allt. Att jag inte fick vara med och leka. Jag orkade inte
hålla det för mig själv längre. Jag hade stått ut länge nog. Mamma
bestämnde att jag inte skulle gå i den hemska skolan längre. Hon tyckte att
jag skulle gå ut trean först. Det var ju bara en månad kvar. Min pappa var
nästan aldrig hemma. Han reste med jobbet. Så han visste ingenting. Men
plösligt dog han på ett möte i Frankfurt och kom aldrig hem igen.
När jag började skolan. ingenting blev annorlunda. Inga kompisar ingen att
berätta hemligheter för. Jag mådde så dåligt fast jag sa till mamma att jag
mådde bra. Dum som jag var. Jag trodde det skulle bli bra med tiden. Men
det blev det inte jag vågade inte säga något. Det hållde på så i tre hela
år. Sen var det dags för högstadiet då blev det bättre. Jag fick nya
kompisar som jag litade på. Jag var tidigt utveklad fick mycket finnar. Då
började det lite smått igen. Men jag blev inte mobbad. Sen brakade helvetet
loss när jag glömnde låsa om mig när jag gick på toa. Då började de kalla
mig äckel Fia. Det gjorde mig förbannad Men jag grät aldrig inför deras
ögon. Det gör mig väldigt glad för då kanske jag skulle haft det jobbigare.
Men det kändes bättre i mellanstadiet än nu för att i mellanstadiet var det
mest småsaker. Nu retar de mig och mobbar. Men i slutet av högstadiet blev
det bättre. Jag fick byta skola igen och fick mängder med nya kompisar som
tog mig för den jag var. Ibland så tänker jag tillbaks på hur elaka de var
emot mig. Jag önskar att inte någon måste uppleva det jag upplevde.
Var er själva!!
Mina skolår
När jag skulle börja på högstadiet i sjuan, var jag nervös. Jag var nervös
därför att skulle få träffa nya kompisar, lärare och få nya ämnen. Det var
spännande och intressant i början. I början av sjuan gick det bra. Men
allteftersom tiden gick blev det också sämre. Bråken började hägra. Vi
brydde inte oss om skolan. Vi tjafsade och koncentrerade oss inte. Våran
klass var den sämsta på skolan. Efter ett tag hade vi krismöte med vår
klassinformatör. Där vi diskuterade vad vi skulle göra för att det skulle
bli bättre. Alla var eniga:
– Sluta bråka!
Men det hjälpte föga. Situationen blev allt värre. Det blev mer bråk
istället för mindre. Lärarna fick ringa föräldrarna, för att se om de kunde
göra något åt det. Läget blev bättre ett tag, kanske i en vecka eller nåt.
Men sen var det som förut gamla dåliga tider med mer bråk och mer
tjafsande, att lärarna inte visste vad de skulle göra för att ändra på det.
Rektorn fick säga vad han tyckte för att se om det skulle hjälpa. Men icke
sa Nicke.
Hela årskurs sju handlade bara om bråk.
I årskurs åtta började läget att se bättre ut. Två av mina skolkamrater
hade flyttat. En till Skövde och en till en annan skola i sta’n. Det var
nog då allt blev bättre, bråken slutade vi gick in fört i skolan. Man kan
nog säga att årskurs åtta var en så kallad ”lyft” för oss. Det var kanske
bråk då och då, men inte jämt och ständigt som förut.
En dag var vi med i en volleyboll-turnering.
– Vi vann.
Det var tillochmed så att vi utklassade motståndarna i finalen. Men allt
var inte bra. Alla i klassen umgicks inte med varandra. Så att när vi
skulle välja lag till turneringen, skulle vi ha med två lag. Första laget
bestod av enbart svenskar, medans det andra laget var blandat. Lag ett
ville inte ha med utlänningar i laget. Mina intryck var att lag ett inte
trodde att utlänningarna inte var bra, och de andra svenskarna som var med
i lag två, inte var sportintresserade, men inte alla, några höll på med
sport.
Jag tror att lag ett ångrat sig så här efteråt. Åttan var ändå ett hyfsat
bra år, och dessutom mycket bättre än sjuan.
När vi började nian hade alla vuxit och såg äldre, mognare och klokare ut.
Dem var som helt nya människor. Det kändes som om jag bytt klass eller
liknande. Men det hade jag inte gjort, det var precis samma klass som i
åttan. Nu pratade alla med alla och det var inte som i åttan att vissa
pratade med vissa. På rasterna umgicks alla med varandra. Inga bråk, vi
lyssnade och koncentrerade oss mer på skolan. Allt var frid och fröjd.
Men så en dag inträffade det något. Vi var på väg till idrotten, började
byta om, när en strumpa började flyga runt från en till annan. Då kom en
annan kille in, strumpan landade bredvid honom men han sa ändå en sak som
fick den som slängde strumpan att reagera. Den andra killen sa: någonting
om hans mamma. De började att putta på varandra. Jag och min kompis
stoppade bråket tillfälligt och sade till den ena att gå ut. Men han
fortsatte att tjata om att dem skulle göra upp någon annanstans. Väl när
han var ute, skulle jag och mina kompisar se om han gått. Den andra
inblandade följde efter. De började tjafsa och det blev bråk igen. Den här
gången kunde vi inte göra någonting. Följden blev att en fick näsan knäckt,
och fick åka till sjukhuset i Trollhättan. Den andra blev avstängd i två
dagar. Vissa i klassen pratade inte med en av dem inblandande. Det blev
mörkt ett tag.
Men efter en tid blev det bättre igen. Vi skulle vara med i en handbolls-
turnering för pojkarna i nian. Vi vann. Läget mellan de två som bråkade
störde inte laget. Nian var nog det bästa året.
Nu när jag ser tillbaka på de tre åren (bortsett från sjuan) som gått, ser
jag ändå ljust på dem. Så när man nu ska välja till gymnasiet, lämnar jag
skolan med goda minnen. Men man får inte glömma alla bråken heller ..
Sara sprang in på sitt rum och slängde igen dörren efter sig. Tavlorna som
hängde på väggen utanför skakade av rädsla. Saras mamma Lena hatade när
Sara gjorde så hon brukade alltid säga, jag är faktiskt rädd om dom
tavlorna. Sara låg länge och tittade upp i taken plötsligt fastnade blicken
på en spricka. Hon kom som väl ihåg när den kom till. Det var den dagen då
det regnade så förfärligt. Sara och Charlotta hon hejdade sig för ett
ögonblick, sen sprang hon ur sängen. Jag ska gå till Charlotta sa hon tyst.
Trots att klockan var mycket drog hon på sig sina bruna kängor och sprang
ut genom dörren. Lena hade redan somnat det visste Sara för det var mörkt i
lägenheten när Sara lämnade den bakom sig.
Sara sprang genom mörkret. Hennes händer skakade. Hon frös inte trots att
det var kallt. Det var höst och skulle snart bli vinter. Där, nu såg hon
huset som Charlotta bodde i. Hon sprang ner till ena gavel på huset tog upp
några stenar från grusgången som gick runt det lilla röda huset. Huset var
inte stort det såg ut som en liten sommar|stuga men Sara tyckte mycket om
att vara där. Hela sommaren hade Sara och Charlotta varit där och haft så
kul.
”Smack” sa det när stenarna stutsade mot rutan men ingen kom. Sara var
otålig och kastade några till, snart dök där upp ett litet runt nyvaket
ansikte med långt brunt lockigt hår. Fönstret öppnades, Sara skulle precis
öppna munnen men Charlotta hann före;
– Snälla Sara, vet du vad klockan är?
Sara stannade till, hon hade inte väntat sig det svaret. Charlotta som
alltid hade sagt att Sara skulle göra så om det var något viktigt. Sara
blev mer upprörd och ledsen än vad hon redan var och började långsamt röra
sig bort från huset. Charlotta såg att Sara blev besviken och skyndade sig
att ropa;
– Förlåt Sara! Klart att du får komma in, jag antar att det är viktigt om
du är här klockan tolv på natten. Charlotta släppte ner sin nyckelknippa så
det rasslade i gruset. Sara tog upp den. Hon tittade länge på den, där satt
den rosa kaninen som hon fått av Sara när hon börjat tvåan. Och den
självlysande ankan. Den lös inte mycket nu p.g.a. den stora garagelampan
som Charlottas pappa envisats så länge med att sätta upp.
Sara gick långsamt fram till dörren, satte den största nyckel i låset och
vred om. Det knäppte till när låset gick upp. Hon tog sig ljudlöst upp för
dom gamla trapporna. Bort till delen där Charlotta hade sitt rum. Hon smög
sig in;
– Charlotta, visade hon tyst. Charlotta, hördes det en gång till. En tyst
snarkning gick i en ljudvåg rakt in i Saras öra. Sara förstod att hon
naturligtvis somnat om direkt när hon lagt sig igen. Åh det var så typiskt
Charlotta. Sara gick bort till fönstret tittade ut en lång stund sedan
sneglade hon på vägguret. Tjugo i ett. Hon satte sig i den blå fåtöljen i
ena hörnet av rummet och tittade ut i mörkret. Tänk om mamma visste att jag
var här nu tänkte hon sen. Hon satt tyst och tänkte i några minuter. Hade
det alltid varit så här? Hon och Charlotta alltså? Ja, så länge hon kunde
komma ihåg hade det varit dom två. Dom hade hade redan träffats på
Backhagens dagis när dom var tre år. Hon ville inte tänka på hur det skulle
vara om hon flyttade. Sakta sakta sjönk ögonlocken ner men hon spärra
snabbt upp dom igen. Men så sakta sakta sjönk dom ihop. Sara somnade.
När Sara dagen därpå slog upp ögonen var hon ensam i rummet hon tittade sig
yrvaket omkring. Sen gick hon ner till köket. – God morgon Sara, sa
Charlottas mamma. Charlotta är på toaletten men kommer nog snart. Din mamma
ringde jag var tvungen att kolla
sidan tar slut, förmodligen har sidan som ska komma efter hamnat på
villovägar för istället kommer nu:
Sara stod stel av skräck på skolgården första dagen. Hon tittade med stora
ögon på byggnaden. Sara hade drömt mardrömmar om denna dagen i flera veckor
innan. Nu var döttsdagen här som hon hade sagt till Lena. Men Lena bara log
och hade svarat det blir nog bra ska du se.
Med tysta steg gick hon in i det klassrummet hon skulle vara i. Hon hade
innan redan träffat sin fröken och sin rektor. Och dom hade visat henne så
hon visste precis vilket klassrum det var. Hon var lite sen korridoren var
tom och stegen ekade. Hon mådde illa och höll sig för magen. Hon gick fort
och håret blåste bakåt över hennes axlar. Hon knackade försiktigt på dörren
och klev in när hon hörde frökens röst.
– Kliv in!
Hon stod med stela fötter på gummigolvet och tittade ut över klassen. Några
flickor tisslade mellan bänkarna och några pojkar fnissade.