3 – Sida 37 – Skrivbanken

Att byta skola/Att byta klass

Jag gick i 6: an och hade helt underbara kompisar. Och lärare med för den
delen. Snart skulle jag byta skola, jag skulle börja i högstadiet. ”Tiden
går snabbt när man har roligt” brukar man säga. Vi hade haft språkval i
ungefär hela 6: an med en annan klass. Men jag kände ändå inte dom i den
klassen.
Jag hade ju mina kompisar i min egen klass.
Nu skulle jag bli minst igen, jag hade ju vart störst i ungefär 2 terminer.

Undrar hur det kommer att kännas.
Och undrar om jag kommer att bli mobbad eller skulle jag bli ”populär”?
Jag gick och funderade på det här i några veckor, sen var det dags.
Det var dags att träffa mina nya klasskamrater och dom som skulle börja i
7: 3 och 7: 1 med.
Själv skulle jag börja i 7: 2.

Allt började med att vi fick dela in oss i små grupper på 6-7 personer.
Jag fick inte vara med någon från min klass.
Vi fick göra olika aktiviteter som t.ex. gå på styltor och paddla kanot.
Nej, tänk om jag gör bort mig. Om jag ramlar med styltorna eller om jag
välter omkull kanoten eller något sådant hemskt.
Då skulle jag aldrig våga gå till min nya skola.
Jag skulle bli retad för det resten av mitt liv.
Men allt gick som ”en dans på rosor”.
Jag klarade av allting utan att göra bort mig.
Men jag vart inte kompis med någon i min grupp.
Jag vågade knappt prata med någon av dom.

Tiden gick, det vart sommarlov och sommarlovet tog slut. Nu skulle jag
börja i högstadiet. Jag var jättenervös.
Vad skulle jag ha för kläder på mig? Och vad skulle jag ha för frisyr?
Skulle jag ha smink?
Mycket eller lite?
Mamma sa: Var dig själv, var ingen annan. Och jag gjorde som hon sa, jag
var mig själv.
Jag gick på bussen och satt mig bredvid en av mina kompisar. Hon var också
nervös. Det var bara hon och jag som skulle gå i 7: 2 från vår gamla klass.
Resten skulle gå i 7: 3.

Nu, klockan 8.00 började vår första lektion i vår nya skola. Men vi fick
inte ha några vanliga lektioner första dagen. Vi, i klassen, fick lära
känna varandra, vi fick säga vad vi hette, vart vi bodde och vad vi hade
för intressen.
Jag kände bara min kompis från min gamla klass och en kille som gick i en
annan skola. Han och jag hade varit grannar ända sen vi var jättesmå.
Första dagen var ganska rolig. Jag hade ju några kompisar från min gamla
klass i 7: 3 med. Dagarna gick och det vart roligare och roligare för varje
dag. Lärarna var mycket bättre än mina förra.
Jag lärde känna mina klass|kompisar bättre och bättre. Jag lärde också
känna några i dom andra klasserna. Jag fick nya kompisar och dom var
jätteroliga och snälla precis som dom i min förra skola.

Nya 7: or började och vi vart 8: or.
Jag kände redan några 7: or och vi var äldre än dom så jag var inte nervös.
Men jag undrar om dom var lika nervösa som jag var när jag började i 7: an.
Det var dom säkert.
Nu går jag i 9: an och är störst igen.
Lärarna är bra och jag har jättemånga roliga och snälla kompisar.
Men snart ska jag byta skola igen och då kommer jag bli lika nervös som när
jag började i 7: an om inte mer.

Mina skolår.

Jag minns när jag skulle börja i första klass. Allting var nytt. Skolan var
ny, kompisarna var nya. Mamma hade pratat med en utav grannarna och jag
skulle ta sällskap med hennes dotter till skolan. Vi kände inte ens
varandra, hade aldrig pratat med varandra, så jag var ganska nervös då jag
stod och väntade på henne och hennes mamma. Hon hette förresten Martina. Vi
gick knäpp tysta hela vägen.

När vi kom fram till skolan fick vi träffa våra klasser. Jag och Martina
skulle inte gå i samma. En del i min klass kände jag igen sedan lekis, men
jag upptäckte en del nya ansikten också, som jag aldrig hade sett förut.
Det var roligt att lära känna nya kompisar. Jag blev bra kompis med en tjej
i min klass som hette Emma. Vi var jämt med varandra på rasterna. Martina
och jag lärde känna varann så småning om också. Vi brukade träffas efter
skolan och leka med hennes hundar. Hon hade två stycken, jättestora var de,
fast snälla.

Vi tyckte att det var synd att vi inte hade hamnat i samma klass. Men när
vi skulle börja i trean så skulle klasserna blandas och vi fick chansen att
välja med två kompisar. Jag valde förståss Emma och Martina. Vi blev
jätteglada när vi fick reda på att vi hade hamnat i samma klass.
Något annat som var spännande med att börja trean var att vi skulle börja
läsa ett nytt språk; engelska. Det hade jag alltid viljat lära mig,
eftersom min äldre bror och hans kompisar jämt pratade engelska för att jag
inte skulle förstå.
En dag frågade jag min fröken:
– Vad betyder ugly?
– Ful, svarade hon och log.
Då förstod jag vad min bror och hans kompisar brukade kalla mig. ”Fula
lilla unge”, tänkte jag och ville lära mig mer engelska så att jag skulle
kunna förstå mer av det som min bror och hans vänner pratade om.

I fyran började det en ny tjej i vår klass. Hon hette Anne och kom från
England. Ingen ville vara med henne på rasterna och hon satt alltid på en
bänk utanför gymnastiksalen och åt ostkaka i små förpackningar. Fröken sa
åt mig och Martina att gå och prata med henne och hålla henne sällskap på
rasterna. Vi ville egentligen inte, men vi tyckte att det var synd om
henne. Vi gick och slog oss ner bredvid henne på bänken. Vi frågade varför
hon jämt åt ostkaka.
– Det är det godaste jag någonsin har smakat sedan jag kom till Sverige,
svarade hon. Vi blev förvånade över att hon talade så bra svenska. Efter
ett tag blev vi riktigt bra kompisar. Anne var rolig, men klumpig. Hon
lärde mig massvis utav fula ord på engelska som jag sedan sa till min bror.

I sexan var det dags att lära sig ett nytt språk igen. Jag hade ingen aning
om vad jag skulle välja, fast jag var lite inriktad på tyska, men eftersom
både Anne och Martina skulle välja franska så gjorde jag det också. Det var
svårt och jag var inte särskilt ivrig att lära mig. Skolan kändes inte lika
rolig längre, jag längtade till högstadiet.

Den dagen kom också. Jag valde med mig Martina, Anne och Emma. Vi hamnade
alla i samma klass förutom Emma, för hon hade inte valt oss.

Det var spännande att börja på den nya skolan. Nu var man minst igen.
Klassen vi hamnade i var ganska bra, fast vi kände inte någon. En tjej som
hette Josefine som gick i vår klass frågade mig en dag om jag ville följa
med till en fritidsgård. ”Visst”, tänkte jag.

Fritidsgården låg långt bort och jag hade aldrig varit där innan. Det
kändes pinsamt eftersom Josefine redan kände alla som var där. Hon och jag
var inte lika på nått sätt, vi hade helt olika intressen och hon var mycket
vildare än mig. Det var nästan bara killar där, ett par tjejer också. Jag
ville därifrån, men Josefine tvingade mig att vara med och spela biljard.

Men Josefine var snäll. Vi började umgås mer och mer. Hon tog med mig till
discon och fester och presenterade mig för olika killar. Men jag umgicks
fortfarande med Martina och Jane, fast de gillade inte Josefine och
Josefine gillade

texten ofullständig

Krönika

Jag kom ihåg den dagen jag började skolan som om det vore igår.

Det var en helt ny känsla, en god känsla. Att äntligen få träffa nytt folk
och slippa alla de störande vännerna på dagiset som bara ville leka med
barbie|dockor.
Men det var inte bara kompisarna. Nej Alla dom ny kunskaperna jag och mina
”vänner” fick ta till oss av alla lärare. Jag kunde slippa att vara ett
korkat objekt som bara säger gaga. Det var då jag som sagt fick lära mig
att skriva.
Kanske inte lika bra som idag men det är ju ett minne för livet att få lära
sig något så stort och viktigt.

Efter några veckor i ettan fick jag äntligen mina första vänner.
Det var mycket viktigt för mig att inte förbli ensam och utstött. Dom här
kompisarna är lika stora för mig nu som då eftersom vi har hållit kontakten
så bra och dom hjälper mig i alla lägen både vått som torrt.

Vad jag skrev förut att jag var mycket nyfiken på att träffa nya lärare
blev jag mycket besviken på.
Lärarna som var kvinnor, alltså fröknar var mycket elaka mot mig under hela
min lågstadietid.
Dom gav mig dåligt självförtroende eftersom det alltid var jag som fick
skulden för något som jag inte ens hade gjort.
Skolan hade sina nackdelar.

Men när jag började mellanstadiet så kunde det inte bli bättre. Jag fick
ännu fler vänner och till och med en bästa kompis.
Det var enormt härligt.
Hela klassen var som en stor familj inklusive den nya fröken som vi hade
fått som sågs som våran mamma.
Vi fick göra nationella proven i femman och det gick ganska bra för min
del. Högsta betyg och mitt självförtroende vandrade uppåt. Det var väldigt
skönt att känna att jag inte var någon bråkstake, att jag minsann också
kunde få bra på prov.
Det fanns ingen eller inget som kunde rubba oss.
Om någon hade hamnat i bråk eller fått problem stog vi alltid bakom. Vi
tröstade om någon var ledsen och vi hjälpte varandra med svåra mattetal,
svenska uppgifter m.m. Vi gjorde utflykter som inte ens min senila mormor
kunde glömma.
Men det jag mest kommer ihåg var dem olika turneringarna och framför allt
roliga turneringarna vi hade på och utanför skolan.
Som de där bandyturneringarna vi hade där jag och min klass regerade.
Vi krossade allt motstånd och vann, lätt. Vi var oslagbara i allt.

Sedan så blev det flytt till högstadiet och alla i klassen splittrades åt
olika håll till olika klasser. Alla var ledsna. Själv fick jag lite svårt
att komma in i den nya klassen och dem flesta var emot mig. Och ibland blev
det lite för mycket och jag blev väldigt sårad och förbannad. Men det blev
bättre och bättre för varje år som gick.
Nu i nian är jag kompis med de flesta och det finns inte länge någon som
vill mucka med mig.

I och med flytten från mellanstadiet till högstadiet har det för mig blivit
allt fler läxor och man kan inte längre slappa på dagarna vilket jag tycker
är väldigt synd och dåligt. Man blir så enormt utsliten. Men jag tror ändå
att jag kan lämna grundskolan med ett gott minne i min hand. Som ett
resultat av både ljusa och mörka stunder. Det känns tungt att flytta och
det skulle inte förvåna mig om jag börjar längta tillbaka till grundskolan
när jag börjar på gymnasiet.

Novell
De var första dagen på sommarlovet. När Sara var nere vid stranden
tillsamans med sin bästa kompis Bella. Medan dem låg där på stranden och
sola så pratade dem om skolan och hur det skulle vara till hösten när dem
börjar igen. Både Sara och Bella ser fram emot att börja skolan dem blir ju
äldst i skolan dem ska ju börja i sexan så dem börjar att planera inför
skolstarten vilka kläder dem ska ha och att dem vara med varandra varje dag
och att dem alldrig ska lämna varandra. Några timmar senare när dem har
vart på stranden hela dan så helt plötsligt täcks den blåa himlen med stora
svarta molm så Sara och Bella packar ihop sina grejer och sen springer dem
allt dem kan hem för att unvika regnet men på halva vägen så skiljs dem åt
eftersom dem bor åt varsitt håll. Precis när Sara kommer inanför dörren så
hör hon när regnet slår mot taket. Men när hon väl hade kommit in så ropar
Saras mamma på henne så hon går till henne och Saras mamma Lisa säger
osäkert om här verkligen är en radbrytning
Jag har en viktig sak att berätta för dig.
– Jaha va ä de då säger Sara.
– Vi ska flytta säger Lisa.
– Flytta.
Ja vi ska flytta till göteborg men men varför ska vi göra de? Jag har ju
alla mina kompisar här. Ja vet att du har de men jag har hittat en liten
lägenhet för dig och mig som skulle passa oss perfekt. Men när ska vi
flytta då så fort som möjligt. Men jag vill inte flytta säger Sara gråtande
o sedan springer hon in i sitt rum och låser dörren och lägger sig under
täcket och gråter. Men Lisa går efter o låser upp dörren så hon kan trösta
Sara. Men efter en liten stund så säger Sara jag vill inte flytta varför
de? därför jag har lovat Bella att vi alldrig ska lämna varandra. Men vi
kan väll skriva brev till varandra och de finns ju alltid en telefon så ni
kan prata med varandra och hon kan ju komma och hälsa på. Ja de är ju
klart. Nästa dag gick Sara direkt till Lisa och berättade exakt de som
Lisas mamma sa till Sara. Bella blev jätte ledsen och sa vi som skulle vara
tillsammans varje dag i skolan.

Två månader senare
Sara och Lisa har flyttat till göteborg där gällefall Lisa trivs. Nu är de
bara en dag kvar till skolan börjar säger Lisa till Sara. de är väll kul
Lisa suckar bara hon tänker bara på Bella och hur kul dem skulle ha
tillsamans imorgon. Men så är det ju inte. Sara ska ju gå till en helt ny
skola med helt främande människor som hon alldrig har sätt förr.
Nästa dag på det nya skolåret. Sara går till skolan där hon träffar massa
med skumma människor och alla bara står och kollar på henne som hon vore
dum i huvudet ellernåt. Men sen ringer de in och alla bara springer in på
lektionen där Saras nya fröken önskar dem ett nytt skolår och berättar för
eleverna att dem har fått en ny i klassen. Saras nya fröken Pia säger till
Sara att hon ska gå upp o pressentera sig så hon gör de. Hon säger att hon
precis flyttat hit och att hon bodde i Trollhättan innan. Sen ringer de ut
på rast och hon står ensam i ett hörn bakom skolan och tänker på Bella och
hur kul dem kunde ha tillsamans. De var ingen som pratade med Sara hon
kände sig helt ensam som att hon inte fanns. Hon vill bara hem, hem till
Trollhättan och vara med Bella. ny sida
När skolan var slut kom Lisa och hämtade Sara. I bilen hem frågade Lisa hur
de var i skolan Sara svarade tråkigt varför då? därför de var ingen som
pratade med mig de var inte ens nån som kollade på mig sa Sara. Lisa
frågade vad ska vi göra åt de då. Sara svarade åka hem till Trollhättan
igen. är de det du vill. ja svarade Sara Ja får fundera på det sa Lisa. På
kvällen sa Lisa till Sara vi flyttar hem. Sara blev jätteglad hon började
packa sin saker med en gång men en fråga hade hon. Varför vill du flytta?
Lisa svarade jag trivs inte heller med mitt jobb.
När dem kom hem till Trollhättan så gick Sara direkt till Bella. Bella blev
jätteglad och frågade vad gör du här? Jag har flyttat tillbaka svarade Sara
och så kramade dem om varandra och allt blev som vanligt igen.

Slut.

Att byta skola/att byta klass

Marie stod utanför den blåa klassrumsdörren nu. Klockan var 09:42 och
Hagalidskolans första lektioner hade börjat för 12 minuter sen. Marie
funderade på om hon skulle gå in. Hon ville inte sträcka ut handen och
trycka ner handtaget. Hon ville gå därifrån och börja på Vallängskolan
istället. Där hennes syster gick. Men nu stod hon här, eftersom hennes
komun inte ville betala för henne om hon skulle gått på Valläng. Maries
familj hade klagat flera gånger. Om storasyster Madeleine kunde gå där
varför fick inte Marie göra det?
Komunen hade svarat som de brukade, de hade inga pengar till det just nu
och när Madeleine hade börjat där så hade de haft det. Komunen kunde inte
förstå var det var för fel på Hagalid. Den var ju enastående, med bra
lärare, bra mat och mycket mer. Enligt komunen. Men Marie delade inte dom
åsikterna med dom.

Men eftersom det var som det var nu, så stod Marie där. Plötsligt öppnades
dörren och mitt imot henne stod en pojke i hennes ålder. Han var runt 1.70
och hade rufsigt blont hår. Hans intensiva blå-gröna ögon stirrade på henne
och Marie stirrade tillbaka. Han stängde dörren hastigt. Marie blev
förvånad.
”Vad var det där” tänkte hon. Men det slog henne att han nog varit på väg
till toaletten men inte alls varit berädd på att hon skulle stått där. Och
därför stängt dörren av en ren reflex. Hon skrattade till, vilket bra
intryck hon hade gjort.

Någon sekund senare öppnades dörren på nytt och ett kvinnoansikte stack ut.
Marie tänkte genast på en hund, en leende hund.
Hundkvinnan öppnade dörren ändå mer och sa:
– Jahaja, vad har vi här då. Är det kanske Marie Samuelsson?
Marie han inte svara fören hundkvinnans tassar hade dragit in henne i
klassrummet. 23 par ögon riktades mot henne.
Hon visste att första intrycket är väldigt viktigt. Många skaffar sig en
uppfattning direkt och bestämmer sig därifrån om de ska lägga kraft på att
lära känna den nya eller inte.
Därför rätade Marie på ryggen och såg ut som ”jag-är-bäst-och-ni-är-sämst”.
Hon ville på ett sätt skaffa sig lite fiender. Hon älskade att prata sig ur
konflikter och var väldigt duktig på det. Hon vann nästan varenda gång. När
hon och hennes syster hade gått i 4 & 6, så hade de ibland tävlat om vem
som vunnit över mest på en vecka. Om man hade fått någon att gråta var det
pluspoäng.
Marie log i sitt inre vid minnet medan utanpå hade hon fortfarande ”jag-är-
bäst” looken.

Hundkvinnan pratade på och lektionen flöt fram väldigt sakta. Marie hade
fått en plats långt bak bredvid ett av de fem 2 meters höga fönstrena.
Hon hade alltid älskat höga fönster, man kunde sitta i dem och bara drömma
sig bort.
Marie satt och funderade på vilken skola som var värst. Hagalid eller
Mariaskolan, hennes förra. I och för sig så visste hon nästan ingenting om
Hagalid. Men hon hade haft en kompis som gått där, och han hatade skolan.
Det kunde bero på att han alltid ville göra det svårt för sig. Han var som
Marie, fast 10 gånger värre. Det fick ofta konsikvenser, så det han hade
sagt kunde hon egentligen inte räkna med.
Än visste hon inte hur maten var här, men hon var berädd på det värsta.
På Mariaskolan hade de inte fått mat på fredagar, eftersom skolan höll på
med nått sparprojekt. Annars hade maten varit okej. Förutom den sönderkokta
fisken och potatisen.

Mariaskolan hade varit en ganska liten skola med drygt 100 elever. Alla
hade vetat vem alla var och rykten hade spridits snabbt.
De 100 eleverna hade varit indelade i små gäng. Innegänget, fotbollsgänget,
töntgänget, m.m. Marie hade mest varit med hennes storasysters gäng. Ett
gäng där de flesta var i Madeleines ålder om inte ett år yngre. Marie hade
varit minst, men ingen hade tänkt på det då.
Sen hade skolavslutningen kommit och Madeleine och hennes gäng hade
slutat.
Marie hade stått ensam kvar. Nu hade hon inte riktigt vetat vart hon skulle
ta vägen.
På lektionerna hade det ju inte varit något problem, hon och Madeleine hade
inte gått i samma klass förut heller. Men på rasterna så kändes det som om
något hade försvunnit från henne. Då dagdrömde hon ofta om hur det skulle
bli när hon började på Vallskolan. ja, här har äng-et i Valläng trillat
bort.

Men sen på sommarlovet så hade beskedet kommit om att hon inte fick gå på
Vallskolan utan skulle gå på Hagalid istället. Maries värld hade rasat.

Nu satt hon här och tänkte tillbaka. Hon märkte att några tjejer längre
fram vände sig hastigt om för att lik hastigt vända sig tillbaka. De
fnissade. Marie undrade lite vem som skulle bli den första som grät pågrund
av henne.
Hon förventade sig inte att få några bra kompisar i klassen, iallafall inte
bland tjejerna. Kanske någon bland killarna, men bara kanske.
Om någon vecka skulle hon skriva ett nytt brev till komunen.
Hon skulle skriva om hur mycket hon hatade skolan och vantrivdes och att
hon inte hade nån kompis.
Madeleine skulle få hjälpa henne. Hennes syster hade en vild fantasi och
kunde få små saker att låta hemska.

Hundkvinnan ryckte henne i armen. Hon verkade iriterad över att Marie satt
och drömmde.
– Vi ska gå och äta nu, fröken Samuelsson.
Marie mumlade något och följde efter hundkvinnan till matsalen som låg i
källaren på skolbyggnaden. Väggarna där nere var målade i en svagrosa färg,
som inte alls passade in i skolans helhet.

10 minuter senare satt Marie och rörde med skeden i ärtsoppan. Hon vägrade
att röra den och roade sig med att täcka hela talriken med ärtsoppa. Som
genast rann nerför kanterna igen.
Plötsligt stod det någon mitt imot henne. Marie lyfte blicken från soppan
och såg in i flickans ögon. Flickan så otroligt snäll ut och log mot
henne.
Marie såg genast att flickan inte ville bråka eller nått liknande.
– Hej, jag heter Natalie. Får jag sitta här?
Marie nickade. De log mot varandra igen. Och Marie tänkte att det här var
nog inte en så dålig skola iallafall, hon skulle nog trivas, hon skulle ge
Hagalid en chans iallafall.

Mina skolår

Det var först på mellanstadiet som alvaret började. Det var där man först
fick börja ta eget ansvar i form av eget arbete, på ea timmarna som det
kallades fick man göra det man mest behövde t.ex. om man låg efter i matte
fick man chansen att ta igen det då. Jag kände mig även lite vuxen, nu
skulle man föregå med gott exempel för de mindre som såg upp till en. Man
skulle också uppföra sig mer vuxet på lektionerna, nu dög det inte att
fjanta runt och bara göra det som passade och som var roligt.
Jag kommer särskilt ihåg sexan, nu var man störst på skolan och man kunde
göra saker på rasterna som var förbjudet utan att någon skvallrade. Jag och
några kompisar brukade gå upp till en närbelägen mack och köpa godis några
gånger i veckan, men vad jag kan minnas så blev vi aldrig på komna av någon
lärare även fast det var förbjudet att lämna skolgårdens område. Det var
både spännande och kull att bryta lite mot skolans regler, det var
naturligtvis inget gott exempel för de mindre med det tänkte inte vi på.
Ett stort intryck sedan årskurs sex var när vi gjorde ett intagnings prov
till en speciell klass på högstadieskolan där vi skulle börja. Denna klass
var en så kallad it-klass, den var speciell p.g.a. att all i klassen skulle
få en egen dator att sitta och jobba vid under skoltid. Denna klass var
alla intresserade av att gå i, så alla gjorde provet, sedan var det bara
att vänta och se om man kom in eller inte. En dag kom brevet med besked om
intagningen, jag kom inte in, jag klarade provet men jag kom inte med när
de lottade om platserna.
Jag gick ut mellanstadiet och började i en av de vanliga klasserna på
högstadiet. Jag trodde att steget från mellan till högstadiet skulle vara
stort och att det skulle vara besvärligt att komma igång men steget var
mindre en väntat och sjuan rullade på. Det gick ganska så bra på proven och
vi hade roligt i klassen.
En dag kom det på tal om att några skulle hoppa av från it-klassen och att
två ur de andra klasserna skulle ha chansen att komma in i stället. De som
var intresserade skulle skriva en lapp med intresse anmälan och ge till sin
klassföreståndare. Det skulle bli en ny dragning om de två platserna och än
en gång satt man och hoppades att man skulle komma in. En dag kom en lärare
till mig och sa att jag hade blivit dragen och att jag var en av de två som
skulle börja i it-klassen. Jag vart naturligtvis jätte glad och tackade ja
med en gång, de sa åt mig att jag skulle börja nästa vecka och att jag
skulle få en ”egen” dator. Starten i den nya klassen vart väll inte den
bästa precis, jag började med att komma sent till första lektionen och fick
en liten utskällning, men det gjorde nog inte så mycket.
I den nya klassen gick det många som jag inte kände sedan förut men vi
bekantade oss ganska så snart. Det blev en hel del spelande på våra datorer
och det var något som många lärare retade upp sig på, spel manin gick så
långt att vissa elever inte gick ner och åt utan stannade i klassrummet och
spelade i stället.
I början av åttan blev det förbjudet att ha spel på datorerna, det var
tråkigt men kanske nödvändigt en då. I åttan började det bli mycket
förstörelse i skolan, våran klassrums dör var hårt ansatt av folk som ville
komma in i vårat klassrum och utnyttja datorerna, därför skapades en regel
att ingen fick vara där på rasterna.
Skolarbetet gick ganska bra och jag led inte av några svåra prov eller
jobbiga läxor men det finns ett ämne som var svårt och jobbigt det var B-
språk. B-språk är nog mitt sämsta ämne, det är svårt och jobbigt att lära
sig ett nytt språk med ny grammatik och andra ordföljder som skiljer sig
från både engelska och svenska.
En del var jobbig med åttan det var betygen som man blir tvungen att kämpa
till, som man alltid behöver tänka på. Om man inte koncentrerar sig på
lektionerna säger läraren tänk på betygen!
Nian, nu börjar det riktiga alvaret läxorna och takten ökar och man måste
prestera bättre om man skall kunna nå de högre betygen. Betygen vill man
höja för att man skall kunna komma in på det gymnasium som man önskar gå.
Gymnasievalet var mycket svårt för mig, jag har länge funderat på vilken
inriktning jag skall gå men aldrig kommit fram till något vättigt. Hos
sykonsulenten och fick jag upplysningar om skolorna och deras utbildningar,
till slut viste jag vad skulle välja och mina betyg är ganska bra så vi får
se hur det går.

Att byta skola
Det fanns en tid då jag var lycklig. Det fanns en tid då jag var omtyckt
och populär. Den tiden är borta. Jag var 13 år och gick i sexan. Jag kunde
varit en av de bästa eleverna i klassen, men på den tiden brydde jag mig
inte om skolarbetet. Jag ville bara vara populär och omtyckt bland kompisar
och killar, och jag gjorde vad som helst för att vara det. Jag spelade tuff
och självsäker. Jag spelade alltid, jag var en skådespelare av högsta
klass. Aldrig var jag mig själv. Hela femman betedde jag mig som den
tonåring som jag blev på vårterminen i sexan. Då hade lärarna slutat tjata
på mig, de hade väl gett upp hoppet precis som mina föräldrar. Mina
föräldrar hade väl insett att jag inte var en kopia av min väluppfostrade,
rara och ordentliga storasyster Anna. Hon gick på gymnasiet då.
Naturvetenskapliga linjen såklart. Hade MVG i det mesta och älskade att
plugga. Fick hon VG i något blev hon besviken.
Tillbaka till mig. På den tiden handlade allt om mig. Jag var en
egoistisk liten bimbo. På vårterminen började jag röka också. Jag var så
illa tvungen. Några killar från högstadiet kom och hälsade på en rast, och
jag ville inte verka som en tönt inför dem. Jag kände mig så jäkla ball. En
av killarna som kom den rasten hette Erik. Han var den snyggaste killen jag
någonsin sett, och han var så häftig. Nu i efterhand önskar jag att jag
aldrig sett honom, men det är ju lätt med facit i hand. Då var jag så
väldigt kär.
Första gången jag såg honom var på en fest den 14 februari, Alla Hjärtans
Dag. Jag spanade på honom i stort sett hela kvällen. En gång mötte han min
blick och log. Jag svimmade nästan, och jag trodde att det var den
lyckligaste dagen i mitt liv.
Nu vet jag att det var tvärtom. Alla hjärtans dag är den mest
plågsammaste dagen på hela året. Jag kommer aldrig bli kvitt lidandet den
dagen ger mig år efter år. Och det är inte av samma anledning som alla
singlar och olyckligt kära lider. Utan därför att det var den dagen jag för
första gången såg Erik. Resten av terminen brydde jag mig inte om några
andra killar. Höjdpunkterna i mitt liv var de raster som Erik och hans
kompisar kom till vår skola.
Men Erik gick i nian. Han var tre år äldre. Jag vet inte vad han
egentligen tänkte om mig.
Antagligen såg han hur kär jag var och insåg att jag kunde bli ett lätt
byte.
I slutet av maj, några veckor innan skolavslutningen, och ungefär två
månader efter att jag började röka med Erik, frågade han mig om jag ville
följa med ut på en tur i hans nya båt. Det är väl ganska givet vad jag
svarade. Killen jag är hejdlöst kär i frågar om jag vill tillbringa en dag
med honom, bara han och jag.

Nu går jag i nian på ett högstadium långt ifrån min gamla skola, långt
ifrån de människor jag kände under mina första 13 år. Jag har förändrats
till min raka motsats. Jag är ganska tyst och tillbakadragen, jag
koncentrerar mig på skolarbetet och till hösten ska jag börja gymnasiet,
naturvetenskapliga linjen. Jag har inte så många kompisar, ingen vet något
om mina första 13 år. I alla fall inte det 13:e. Det är inte så konstigt
att det inte är så många som vill vara kompis med mig. Men mina föräldrar
tycker om mig. Det är en skön känsla att veta att föräldrarna älskar en.
Jag tycker synd om alla som inte får känna den. Och jag tycker synd om
människor som är som jag var. Jag skulle inte vilja vara så igen. Jag
skulle vilja vara någon annan för att slippa alla bilder och minnen som
inte vill försvinna från min hjärna, men jag vill inte bli som jag var
förut. Det enda jag har gemensamt med den personen är mina minnen.
Det finns två personer som vet det mesta om mitt förflutna. Lovisa och
Tobias. De är mina bästa vänner. Jag misstänker att jag och Tobias håller
på att bli kära. Jag vet inte om jag klarar av det. Han är den första
killen jag brytt mig om på tre år. Om han kräver att få reda på mer om
händelsen kommer det inte gå. Men det tror jag inte att han gör för han är
snäll och omtänksam och vet att jag inte vill prata om det. Det som hände
på båten. Dagen efter min och Eriks båttur hittades vi av
räddningstjänsten. Jag låg medvetslös på land. Erik hittades död i
vattnet.
Jag fick ligga på sjukhus i en vecka och prata med en psykiatiker. Sedan
flyttade vi.
Jag gick aldrig tillbaka till skolan som jag hade två veckor kvar i, jag
pratade aldrig mer med mina klasskompisar. Ingen vet vad som hände i båten,
mer än jag, och ingen kommer någonsin att få veta.

MVG

Att byta skola

Nu har det hänt igen, min pappa hade fått för sig att det inte var bra för
oss att bo på gotland, så han bestämde att vi skulle flytta till stockholm,
och det är inte första gången vi flyttar, vi har flyttat minst 5 ggr det
här året, men jag tror att det beror på mamma, efter att hon dog så blev
pappa inte sig likt, han blev mera all|varlig och stel. Jag är den enda som
inte bryr mig längre. Min lillasy|ster, tar det inte lika bra, för varje
ny sida varje flytt så blir hon mera liv|lös, innan var hon alltid full av
energi.

Nu är det den första skoldagen och eftersom jag är 14 år och min syster 10
år så ska vi gå i olika skolor.
Min pappa skjutsade mig till skolan, den första skoldagen då jag ska vara
nervös och svettig, men inte jag, för jag var van, men förut när jag inte
var van så brukade jag låtsas att det var en helt va|nlig dag, och den
första dagen lägg|er jag två veckor senare, det funkar bra, och när de gått
två vec|kor så har jag glömt den.
Jag klev in i skolan med själv|säkra steg, för då visar jag inga tecken på
att jag är ny.
– Behöver du hjälp? Jag vände mig hastigt om och blängde på en kille som
såg mycket självsäker ut, men jag svarade inte, fast jag hade gått vilse.
– För det ser ut som du har gått vilse, nu var jag arg.
– Så här ser inte en person ut som har gått vilse, så här ser en person ut
som är irriterad, sa jag och vände på klacken och gick.
Jag har äntligen hittat Expiditionen, det tog mig en halvtimme, jag fick
vilket klassrum jag skulle till, så jag begav mig dit.
När jag hittade klassrumet så slet jag upp dörren utan att tveka, och hela
klassen hoppade till, jag steg|ade in i klassrumet och ställde mig vid
katerdern medans jag höll ögonkontakt med fröken, det här var kul eftersom
jag gillar utmaningar och hon var ett lätt byte eftersom hon flackade med
blicken.
– Du är alltså Latjifa Tjuva, sa fröken.
Ha hon kund inte utala mitt namn så jag rättade henne lungt.
– Latiffa Tuvotja, men ni kan kalla mig Tiffa, sa jag.
– Unga dam här använder vi vårt fulla namn, hälsa nu på och så började hon
flacka med blicken, tillslut sa hon Tiffa, det var kul.
Jag fick sitta bredvid en tjej som hette Sara och vi började prata och blev
sedan bra kompisar, och Matte läraren var en av dom bästa lärarna för hon
var bestämd med ändå jätte snäll inte alls som mina lärare på dom andra
skol|orna och även fast jag kom in med tuff attityd så var dom flesta
trevliga och det kändes bra från första dagen jag satte min fot i skolan

Tre veckor senare
Min lillasyster trivs jätte bra här och min pappa har inte sagt något om
att vi ska flytta igen, och jag har fått många kompisar. Men det bästa är
att jag tror jag är LYCKLIG!

En livfull skildring av en flicka, som fått byta skola många gånger och
om hur hon klarar av den nya skolstaren, men tyvärr berättar du ingenting
om någon av de gamla skolorna, som instruktionen säger. Därför visar
uppsatsen en tveksam ämnesbehand|
G
resten av kommentaren är utanför sidan

När man tänker tillbaka på alla skolår man gått börjar man känna sig lite
gammal.
När jag började ettan gjorde jag det i en helt ny skola. Skolan var mycket
fin både innuti och utanpå, men skolgården såg inte så lockande ut för det
var mäst stora spår från olika maskiner. Alla klasser samlades ute på den
spåriga skolgården. I de flästa klasserna var det ungefär tjugo elever, vi
var trettiotvå.
Det fanns tre inngångar på framsidan av skolan, vi som skulle börja ettan
gick till den som var längst bort. Där blev vi uppropade och inndelade i
två klasser. Och så var man inne i en cirkel utan slut.
Man gick upp tidigt varje morgon, klädde på sig, åt frukost och så fick man
skynda sig till bussen så att man inte skulle missa den. Det gick fem
dagar, och så var det helg. Man sov lite längre på morgonen, ofta så länge
så att maten var klar när man gick upp. Men lika snabbt som helgen kom
försvann den. Man gick vidare utan att cirkeln tog slut. Så kom snön som
den alltid gjort: mitten av December, julen närmade sig och man satt i
klassrummet med sax och papper och julpysslade.
Jullovet kom och hjulet man befann sig i stannade till, men fortsatte lika
fort den dagen lovet var slut.
Tiden gick vidare. Det oändligt långa sommarlovet kom. Nu kunde man sova
och bada när man ville. Men det bästa med den sommaren var fotbolls VM i
USA. Ravelli, Brolin, Andersson och Dahlin, de hjälpte Sverige fram till
ett VM brons och de väckte mitt stora fotbolls inträsse.
Man laddade upp batterierna så att man skulle orka med ett skolår till. Man
blev äldre, och var tvungen att gå upp ännu tidigare så att man han med att
ducha och fixa håret. För nu var det viktigt att se bra ut så att man
imponerade på tjejerna. Men tiden stannade inte upp för det, tvärtom,
sommaren blev kortare för varje år.
I femman fick man plötsligt höra att man skulle ha Nationelt prov, jag hade
aldrig haft ett prov tidigare i mitt liv. Så satt man på en oändligt lång
lektion med provet framför sig, då undrade man om det kunde bli värre. Men
det var bara början.
Efter sex år med samma klass kompisar i samma skola skulle allt ändras. Man
fick nya klass kompisar och buss färden till skolan blev längre. Kemi och
biologi var nya ämnen och matten blev svårare. Allt man gjorde skulle vara
bra för man fick betyg på det. Skoldagarna blev längre och träningarna
fler, det var svårt att få tiden att räcka till. Men det var bara att bita
ihop och kämpa vidare. Men man kom snabbt in i den nya cirkeln. Sjuan
klarade man av ganska enkelt och man var glad att man fått nya klass
kompisar och nya utmaningar.
I åttan fick man de första betygen, jag tyckte att mina var bra. Och livet
gick vidare.
Nu har man valt vilket av alla gymnasier man skall gå, man vet inte om man
skall vara glad för att det är en ny utman|ing eller om man skall gråta för
att det verkar så jobbigt. Och så sitter man som man gjorde i femman, på en
oändligt lång lektion med ett Nationelt prov framför sig. Men nu vet man
att det kommer att bli värre.

Ett bra grepp visar du om ämnet. Det är raskt och trevligt skrivet.
Bilden med cirkeln är välfunnen. Det är inte perfekt strukturerat, men det
är trevlig läsning. Däremot saknas en inledning och en tydlig infallsvinkel
redan i början (t ex cirkeln). Avslutningen är välformulerad.
VG-

Mina Skolår

Jag minns väl när jag började förskolan man minns verklige när jag klev på
lekis bussen där satte massa okända ungar som man skulle bli kompis med men
det gick fort några dagar.
Det jag minns bäst där ifrån är nog alla lekstunder tex cykelbanan och
klätterställningen.
Sen var det ju dax för första klass där ifrån minns jag inte så mycket mer
än att jag var rädd för de större barnen i skol-bussen och att man var
stollt över sig själv när man lärt sig läsa. Men det man minns bäst är nog
alla roliga raster tillsammans med kamraterna Då höll man oftast till i
änget och byggde kojor eller på fotboll eller bandy|plan och hade riktigt
kul de stunderna glömmer man nog alldrig.
Sexan var nog det bästa eller skönaste män kände att man var lite kung och
regerade på skolan. Men det som gjorde att vi hade det så bra bortsett frå
de dåliga stunderna var nog att vi hade så bra lärare hon tyckte verkligen
om oss jag glömmer alldrig när hon sa ”ni är verkligen den bästa klass jag
haft”.

Mina skolår del 2

Men som sagt det var ju inte alltid bra vi gjorde ju en del bus oxå tex när
vi fyllde toalett trapporna med vatten när toaletterna låg på utsidan av
skolan för då blev dom vatten skadade då fick vi ju en del skäll det
glömmer jag nog alldrig. Det fanns ju oxå bråk och slagsmål men oftast! var
det lungt och fridfullt. Till slut så var det ju slut det minns jag ju
mycket väl för vi band ögonen på Siv vår lärare och sen åkte vi traktor och
vagn till kajsby träsk och grillade korv och badade. Men det var ju ändå
tråkigt att man skulle skilljas från alla kompisar nu när man var så bra
kompis med alla. Och det fann ju en rädsla att man inte skulle få så många
kompisar på berga som på mellanstadiet. Men nu går man här i nionde klass
och skall snart börja gymnasiet och är mycket god vän med alla men skall
snart åter på nytt skilljas från sina kompisar. Nu när det är så kort tid
kvar så tänker man tillbaka på alla roliga stunder med klassen här på Berga
skolan och alla minnen man har och att man faktiskt snart är inne på sitt
tionde år. Men ändå känns det bra för vi har ju snart bara tre år kvar och
efter det är man vuxen och skall söka jobba käna pengar och skaffa familj
det tänker jag väldigt mycket på nu. Att man snart är vuxen helt enkelt!!!

Slut!!

Småtrevlig och utförlig beskrivning av dina skolår, konkretare för de
första skolåren och lite mer allmänt för högstadieåren. Det skulle vara bra
med en blandning i varje avsnitt (egna erfarenheter/ minnen + reflexioner
över dem) Ny mening och nytt stycke slösar du däremot inte precis med!