3 – Sida 35 – Skrivbanken

Min syn på skolan.

Jag öppnar skoldörren. På vägen till mitt skåp så möts jag av lycka och
glädje från de flera hundra eleverna på skolan. Alla känner i princip alla,
eller alla hälsar på varandra alla fall. Mitt skåp är heldraget i en ljus,
snygg färg. Min underbart snälla klass sitter utanför dörren till
klassrummet och väntar med glädje på våran lärare.
På varje rast så är alla glada och mycket vänliga. Ingen slåss eller retas,
utan alla beter sig så som de själva vill bli behandlade. De flesta
eleverna sitter vid något bord och pratar med varandra, ingen känner sig
utanför. Den färgglada och fina skolan är det ingen som målar på eller ”gör
något illa” mot den.
På vägen till matsalen så doftar det underbart. Det känns nästan som att
maten är glad över att bli uppäten av just oss. ”Drömeleverna”.
Just det. Drömelever är just vad det är. Detta förekommer endast i mina
tankar. Tänk om detta var på riktigt, vilken dröm.
Just nu är det inget fel på skolan i sig. Utan det är vi elever som måste
ta ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Så som man själv vill
bli behandlad, så ska man behandla andra.

Ämnesval och lärarkommentarer står på ett försättsblad.

Att byta skola.

Tunt! Och oengagerat? Bakgrund – ja, men ingen direkt uppföljning!
G

Här börjar själva uppsatsen

Fridolf går på trottoaren. Han ser något skräckslagen ut där han
promenerar. Det fula skolhuset byggt av grå sten väntar en bit framför
honom. Dess väggar är randiga efter rinnande regnvatten.
En borr hörs från ett hål i gatan, och det luktar svavel. Avloppsarbete.
Fridolf tittar på hålet och försöker hålla för näsan och öronen samtidigt.
Det ser fånigt ut. Han passerar arbetet och tänker på sin klass. Eller
förra klass.
Varje dag hade de retat honom för hans lustiga namn och för att han jämt
fick klädd i en av Mormor stickad ljusblå tröja. Varje dag samma ramsa
”Frii (här började de jämt skratta så de började om) Friiidolf har en
fjantig tröja!” Han mindes hur Arnar och Erik hade smugit efter honom och
hojtat hans namn.
Nu hade familjen flyttat till Stockholm, efter att Fridolfs pappa hade fått
ett nytt jobb där.
Fridolf är på väg in på skolgården. Den totala avsaknaden av rekreations
här har en rad försvunnit i kopieringen, måste åtgärdas
Ingen gungbräda, ingen klätterställning. Bara en basketkorg utan nät. Det
ser inte ut som en speciellt rolig skola. Fridolf stannar upp och ser sig
omkring. Huvudingången ligger upp för en trappa. Fridolf ser lite mer
skräckslagen ut nu. Han går upp för trappan, öppnar porten och kliver in.
Det luktar unket. Fridolf tittar på de närmsta dörrarna. Ingen av dem är
hans. Han letar vidare i korridoren, och näst längst bort hittar han
dörren. Klass 4b. ny sida
Det är två år sedan vi såg Fridolf sist. Han går nu i 6b. Hans pappas nya
jobb innebar att familjen nu kunde köpa kläder åt Fridolf, och han lärde
sig att Fridolf betyder Den Starke. I klass 6b finns den en likadan kille
som han var i trean, men nu är det Fridolfs tur att retas, hojta saker och
mobbas.

Dessa inledande kommentarer står på ett försättsblad.

Jag har valt att skriva en novell om hur det var att byta skola.

Inget om ”gamla” skolan!

Att byta skola
Jag kommer så väl ihåg tiden då jag levde i England. Våren där var ljuvlig.
Knopparna på träden hade börjat blomma så alla träden längs gatan hade den
mest underbara rosa färg. Överallt fanns det påskliljor och klimatet var
milt, inte för varmt, inte för kallt, utan perfekt.

Jag och mina föräldrar bodde i ett radhus på en gata som jag inte minns
namnet på vid stadsdelen Barnes i London. Jag gick i en svensk skola som
fanns i närheten. Jag hade precis avslutat sexårsverksam|heten och skulle
börja ettan vid slutet av sommaren när pappa sade att han hade fått ett
jobb i Sverige och att vi skulle flytta dit.

Sverige, jag kom så väl ihåg Sverige. Där blommade inte träden alls och
påskliljorna började visa sig runt juli mitt i sommaren. Och klimatet är
inte att tala om. Kall vinter, kall vår, regnig sommar och mulen höst.
ny sida
Jag hade nämligen bott i Sverige innan jag flyttade till England och innan
dess bodde jag i Monaco. Vänta! Jag gör det lite lättare: Sverige – Monaco
– Sverige – England. Och nu skulle jag alltså tillbaka till Sverige, igen.

Vid flytten gick allt rätt snabbt men när vi åkte från huset. Jag började
gråta i taxin när vi lämnade huset så jag sade till mina föräldrar att jag
inte ville bo i Sverige, jag ville bo i London, Barnes och på gatan som jag
inte visste namnet på. Men det gick inte, pappa hade redan tackat ”ja” till
jobbet, vi var alltså på väg mot Sverige.

När vi kom till Sverige så flyttade vi in i lägenheten som vi hade haft när
jag gick på dagis i Sverige. Den adressen kom jag ihåg. Evert Taubes väg 13
4 tr. Müllersdorf. Under sommaren hälsade vi på gamla bekanta, lärde känna
nya människor och innan jag visste ordet av var sommaren slut. Det var dags
att bli en ”ettagluttare”.

Jag skulle börja i en skola allmänt känd som Killebäck. Min lärares namn
var Arne Sjöberg och han hade en assistent vars namn var Conny Svensson.

Jag gick till skolan med mina föräldrar. Det varm sommardag i augusti,
fåglarna kvittrade, himlen var blå, men det brydde jag mig inte om. Allt
jag kunde tänka på var hur skolan och lärarna var samt hur långa
skoldagarna var. Kanske skolan var som ett koncentrations läger och lärarna
som onda demoner och lektionerna hur långa som helst. Eller kanske inte.

När vi kom in i skolan hängde vi av oss ytterkläderna på ett par
kläd|hängare och gick in i klassrummet, jag satte mig vid en bänk och mina
föräldrar stod vid väggen.
När jag såg mig omkring kände jag igen tre personer, Peter, Fredrik och
Annelie.
Peter, Fredik och jag hade gått på samma dagis tills jag flyttade till
England. Annelie hade jag känt enda sedan späd|barnsålder.
Då med en gång presenterade sig läraren (Arne). Han sade att det skulle bli
kul att arbeta med hela klassen. Efter Arne hade pratat lite presenterade
sig Conny (lärar assistenten) för klassen. Conny sade i princip samma sak
som Arne hade sagt. Efter det fick alla gå och då var första skoldagen
slut.
”Det var ju inte så svårt”, sade jag till mina föräldrar på på vägen hem.

Jag kommer inte ihåg så mycket om ettan förutom att vi åkte på många
utflyckter och att matten var lätt.

”Att byta skola var inte så svårt som jag trodde” sade jag till mina
föräldrar när vi hade kommit hem efter den första dagen i ettan.

SLUT

Jag ska skriva om mina starkaste minnen från skolan.

Först så tänkte jag skriva om hur det var när jag först började skolan, men
sen så kom jag på att det inte alls är mitt starkaste minne från skoltiden.
Om jag ska vara ärlig så minns jag det knappt alls.

Mitt/mina starkaste minnen från skoltiden var när jag först började i
högstadiet. Den här krönikan handlar alltså om när jag började på
Norsborgsskolan. Jag tyckte att det skulle bli jätteroligt att börja i en
helt ny skola. Skolan som jag gick i tyckte jag väldigt illa om. Egentligen
så var det nog inte direkt skolan som det var fel på, utan främst lärarna
och några elever. Jag kände att jag behövde komma bort därifrån, komma till
en ny skola och lära känna nya människor.

I min klass fick man ge önskemål på ett fåtal personer som man ville gå
samma klass som på högstadiet. Jag önskade att komma i samma klass som mina
två nära kompisar Natasja och Louise. De andra kompisarna som man inte
önskade kom i andra klasser. På samma skola iochförsig, men många av dem
tappade man kontakten med så småningom iallafall. Det är väldigt tråkigt
tycker jag.

Innan vi började själva högstadiet på ”riktigt” fick vi besöka skolan och
se de människor som vi nu skulle träffa nästan varje dag i tre år framöver.
Jag och fyra av mina kompisar åkte dit tillsammans. Det var spännande och
jag var lite nervös.

Jag visste redan hur skolan såg ut tidigare, eftersom min förra klass hade
haft hemkunskap där. Det intryck jag fått av skolan var att det var en
ganska bra skola. Den nya skolan var mycket större än den gamla. I den nya
fanns det både uppehållsrum och cafeteria, det var saker som inte fanns på
min förra skola.

Intrycket av de människor jag skulle komma i samma klass som var däremot
mindre bra. Hjälp, tänkte jag. Ska jag gå i samma klass som de här
människorna i tre år framöver? Mitt intryck var att klassen bestod av tre
”bimbosar”, två töntar och resten idioter.
Hur skulle jag stå ut?
Just då kände jag väldigt stor lättnad över att jag hade två av mina bästa
kompisar i samma klass som mig. Annars vet jag inte vad jag skulle ha
gjort.

Den lärare som jag skulle få som mentor hette Tomas. Han verkade vara en
ganska okej lärare. Kanske var han lite argsint och mattetokig (han pratade
nästan bara om matte), men han var ändå bättre än många av de lärare jag
haft på min förra skola.

Jag har aldrig varit särskilt vacker och kvinnlig av mig. Det var
förmodligen därför det inte var någon chock för mig när min mamma berättade
för mig att jag var tvungen att gå i pojkskola.

Jag var 9 år och bodde i utkanten av Liverpool. Efter tre år på flickskola
hade jag förstått att det inte var min grej. Det blev inte precis bättre av
att min bästa och enda vän Linda, omkom i en trafikolycka. Jag blev då
utlämnad till de små sminkflickornas utfrysningar. Dagen då Linda dog, bad
jag. Jag om en förändring. Jag vet inte hur, men jag blev bönhörd. En vecka
senare berättade min mamma att vi skulle flytta. En rik släkting i norra
Skottland hade dött, och vi hade ärvt hennes hus. Första gången jag kom dit
förstod jag att jag kommit rätt. Det var ett mycket litet samhälle, där
alla verkade känna alla och fiskhandlaren sålde nattens fångst på torget.
Huset som vi ärvt var enormt. Jag fick en helt egen våning och ett eget
bibliotek. Om jag gick ut på taket kunde jag se allt som hände. Traktens
enda skola ett pojkinternat låg en och en halv mil bort. Man åkte skolbuss
dit på måndag morgon och kom hem på fredag kväll. Min första investering
när jag kom var att köpa ett par rejäla skor. Det var tydligen ca 300
regndagar här om året.

Första morgonen jag skulle till skolan så var jag faktiskt inte ett dugg
nervös. Jag hade intalatt mig själv att tuffa till mig. Jag klampade på
skolbussen i mina grova skor så att det märktes. ”A girl, a girl” viskades
det runt om i bussen. Men jag brydde mig inte om det, utan gick längst bak
i bussen och satte mitt emellan två killar som såg jämnåriga ut. Jag vände
mig till en utav dem och frågade vad han hette. Han tittade på mig som om
jag vore ett ufo, och fick till sist ur sig på mycket inhemsk skotska
”m.mi.m Michael” Vi pratade lite kort om vädret men sedan blev det tyst.

Efter den första lektionen som hade gått relativt bra hade vi håltimme. Jag
slog mig ned brevid några killar vid en bänk. En av pojkarna drog ett skämt
om hur dumma engelsmän är, och jag brast ut i totalskratt. Medens var det
som en mental spärr mellan oss brustit, det hade accepterat mig.
Efter en månad på skolan var det som om jag gått där hela mitt liv. Jag
kunde nästan prata om allt med dem. Jag var långt bort från flickskolan där
man var tvungen att raka benen tills man blödde för att kunna ha på sig
skoluniformen. Nu kunde jag ha vilka kläder jag ville. En helg tog killarna
med mig på en fotbollsmatch, där traktens elitlag spelade. På rasterna
spelade vi cricket och jag blev så duktig att jag fick vara med i skolans
eget lag. På mitt sjunde år på skolan fick jag min första pojkvän. Han var
ett år äldre än jag och visste lika lite om tjejer som jag visste om
killar. Det blev inget vidare långt förhållande, men jag tror ändå han var
nyttig för mig. Jag fick en försmak på vuxenlivet när han tog min oskuld.

Jag tror att min speciella skolgång har gjort både positiva och negativa
intryck på mig idag. Men samtidigt tror jag det bästa är att gå i en normal
klass, och inte en som är domi|nerad av det ena könet.
Idag är jag gift och har 2 barn. När min första dotter ska börja skolan om
ett år så ska jag se till att hon kommer till en vanlig skola.

Kära Thomas Östros

Jag är en pojke i den nionde årskursen. De förslag jag nu tänker framföra
har du säkerligen hört förut.
Som du kanske vet är det mycket skadegörelse i skolan. Skadegörelse beror
oftast på destruktivt betende. Barn som förstör saker är ofta djupt
deprimerade. Vilket lyckligt barn skulle med mening förstöra något?
Skadegörelsen blir deras sätt att avreagera sig. Om alla var lyckliga så
skulle skadegörelsen vara obefintlig. Att se till så att alla är lyckliga
är förstås omöjligt, men man kan försöka. Man skulle kunna ordna mer
aktiviteter. Studier visar att elever som motionerar mycket har lyckligare
och mer strukturerade liv. Man skulle också kunna införa regelbundna besök
hos kuratorn. Det vore bra om kuratorn lärde känna alla elever så kuratorn
visste vem killen som blivit mobbad på rasten var och så vidare.
Personligen skulle jag ha problem med att berätta mina innersta tankar och
problem för en person jag knappt känner, därför är det viktigt att man får
träffa kuratorn ofta. Man kanske ska ha en kurator för killarna och en för
tjejerna. Det är ett sätt att åtgärda problemet. Det andra är att få en
lagändring som gör att elever kan få böta för den skada de orsakat.

Ett annat problem vi har i skolan är att väldigt många är trötta. Det beror
på att vi är uppe länge på nätterna oavsett vad det är för dag. Det går
inte att ändra på för det är vår livsstil. Det man kan göra är att börja
dagen med ett praktiskt ämne som till exempel idrott eller hemkunskap. Jag
spelar själv ishockey och har blivit tvungen att gå upp tidigare än vad jag
normalt gör. Jag är jättetrött på vägen dit men när vi värmt upp så är jag
piggare än jag är i skolan vid samma tid. Det är bättre att börja skoldagen
med idrott på morgonen än med ett teoretiskt ämne. Man skulle kanske kunna
springa en två-tre kilometer lång slinga. På så sätt åtgärdar man också
problemet med tonårsfetma. Här i Sverige har vi vacker natur. Varför har vi
då bara en friluftsdag per termin? Det är skadligt för hälsan att vara
fysiskt inaktiv. De som är fysiskt inaktiva drabbas ofta av fetma. Fetma är
en sjukdom. I skolan vaccineras man mot olika sjukdomar men mot fetma finns
det bara ett vaccin och det är motion.

Sen tycker jag också att vi elever får bristfällig information om vad en
lärare får göra och inte får göra. Jag visste inte att lärare inte fick ta
saker ifrån oss förrän den nya lagen trädde i kraft. Från fyran till sexan
hade vi en lärare som tog alla våra saker som inte hade med skolarbete att
göra. Han tog tillochmed ut ett tuggummi ur min kompis mun med sin hand.
Får en lärare göra så?

Sen vet jag att det är lärarbrist och att man har problem att rekrytera nya
lärare. Det kan åtgärdas genom att visa upp den långa ledigheten som det
possitiva med jobbet inte att man ska ta jobbet för man älskar barn.

Med vänliga hälsningar

Linus Hammarvik

Post scriptum. Jag bifogar en bild på dig och din älskarinna. DS

Mina skolår

Slammer av bänklock som öppnas och stängs. En stämning av förväntasfulla,
nyfikna miner. Ljudet av en penna som faller till golvet och någon som
generat plockar upp den. Det är ett skruvande i stolarna för att se vilka
som sitter bakom och brevid. Någon som viskar i mitt öra:
”Du har kommit till grupp B fast jag har kommit i grupp A.”
Den som viskade heter Linda. Vi hade kännt varandra sedan dagis.

”Hejsan och välkomna till ert första läsår här på ljungby|holmsskolan. Jag
heter Lena, men ni kan kalla mej fröken. Dom närmsta åren framöver är det
jag som ska undervisa er klass 1c. Det ska bli ett sant nöje och jag hoppas
att vi får det så roligt som möjligt!”

Föräldrarna längst bak i klassrummet klappade händerna. Ja, dom var så
stolta. Nu hade deras unge äntligen börjat i första klass. Efter
grundskolan var det bara rakt ut till gymnasiet vidare till högskolan
(inrikning kirurgi), sen var vi färdigutbildade läkare som kunde försörja
dom vid livets höst.
Ja, allt hade dom planerat in i minsta detalj. Ingenting kunde väl gå snett
nu?

Allt var så lätt i lågstadiet. Vi lärde oss alfabetet. A som i apa och B
som i banan. Vi lärde oss om brunbjörna, vad dom äter och varför dom går i
ide.
Allt var så lätt, vi var bara en bunt ettagluttare med stora, nyfikna ögon
som ville veta mer om det där och den här.

Slutet av mellanstadiet var isåfall mycket hårdare. Känslomässiga
svajningar och allt var bara ”jävla skit” och ”fan också”.
Man var tvungen att vara duktig för annars var man dum, men inte för
duktig, då var man en plugghäst och det skulle man passa sej noga för. Jag
var arj på ljungbyholmsskolan och trött på att gå i en ständig uppförsbacke
som aldrig tog slut.
Men jag kämpade på. Jag gick och gick.

Så äntligen kom skolavslutningen i sexan. Rektorn höll sitt sedvanliga tal
i tjugo minuter och avrundade det hela med att sjunga en sommarvisa.
”Barfota utan strumpor och skor, ska jag vandra med dej. Ut till sommaren
där vindarna bor, till ros och förgätmigej.”
Visan sitter etsad i mitt minne efter sex långa år. Det var alltid en plåga
och stå och lyssna på henne ute i solen. År efter år, samma visa och vi led
lika mycket varje gång. Men den dagen var det annor|lunda. För den dagen
var det sista gången vi stod där och trampade i väntan på att någon skulle
kommandera oss därifrån.
För nästa termin började vi i högstadiet.
Jag kom nästan ensam till Östra Berga skola. Det var jag och en annan tjej.
Jasmin hette hon. Resten hade jag lämnat bakom mej. Jag gjorde så gott jag
kunde i varje fall.
Nya klasskamrater. ”Är det nå’n som vill bli min vän?”
Nya intryck, nya regler att lära sej. Nya lärare. Vi hade fått Kristina som
mentor. Hon skulle undervisa i svenska och engelska. Och Jan, han skulle
undervisa i matte och teknik/fysik. Jan var dum, för han skulle försöka
lära oss matte. Matte är tråkit. Dumma Jan som försöker lära oss att räkna.

Jag var osäker på mej skälv. Jag höll mej undan från mina klasskamrater.
Hellre det än att dom fryser ut mej. Jag kom i bråk mina mina lärare och
jag kom i bråk med min familj.
Jag ville inte vara mej skälv. Jag ville vara någon annan. Någon som var
söt och hade fina kläder. Mitt liv var inget roligt. Jag satt hemma och
läste böcker varje kväll. Hoppades att i kväll skulle kanske någon ringa.

Men så en dag kom Elin fram till mej. Vi hade umngåtts lite den senaste
tiden i skolan.
”Vill du följa med till min dans ikväll?”
Det var den stora vändingen som jag hade väntat på sedan slutet av femman.

Allt gick mycket bättre. Skolan, vännerna, hemma. För ett litet tag. Snart
blev jag rädd och tänkte att om jag hade fått det bra så snabbt så kanske
det skulle tas ifrån mej lika fort. Jag började pajsra mej skolan. Bråkade
med lärarna på taskiga, nedsättande vis. Allt för att mina kompisar skulle
skratta. Det var inte deras fel, dom visste ju inte att det var för deras
skull jag gjorde det.

Det gick utför för mej i skolan. Jag kunde knappt vara hemma för det var
bråk hela tiden. Jag var som ett rovdjur på jakt. Redo att slå till när som
helst. Ingenting fungerade fram till åttan, då jag blev mer och mer säker
på mej skälv. Jag blev trevligare mot min familj och vänner. Lärarna såg
jag fortfarande som mina fiender men ändå var det en klar förbättring.

Det är inte förren nu som jag kan se saker klart. Jag kan förstå vilkas tår
jag trampat på och av vilka anledningar jag gjort det.
För nu har jag ett mål i livet. Mitt mål i livet är att vara lycklig. Jag
vill göra saker som gör mej lycklig, och göra andra människor lyckliga. För
jag är trött på det svarta molnet som jämt tycktes omsluta mej och min
tillvaro.
För nu vill jag må bra.

Mer allmänt i början – mer personligt på slutet. Röd tråd, fokus på din
egen utveckling finns. Slutet är bra, men knyter inte ihop med början
Många reflektioner och också tolkningar och värderingar. Inspirerat språk.
En del fel

NY I KLASSEN

Korridoren var mörk och tyst. Inte en människa syntes till. Dagens sista
lektion hade redan börjat när Anna vandrade genom den öde korridoren. Hon
kastade ett öga på schemat hon fått på expeditionen. Hennes första lektion,
SO, skulle vara i sal 113 på nedersta våningen.

Nu stod hon framför dörren till klassrummet, dörren till sitt nya liv.
Hennes hand vilade på handtaget men hon tryckte inte ner det. Som hon hade
bävat för det här ögonblicket! Ögonblicket då hon skulle möta sin nya
klass. Tankarna for runt i hennes huvud: Var det verkligen en bra idé det
här? Var det?

Plötsligt öppnades dörren och en medelålders man stack ut huvudet.
– Ska du inte komma in? frågade han. Det finns inget att vara rädd för här.

Röd i ansiktet klev Anna in genom dörren. Bilden av klassen som satt vid
sina bänkar fick henne genast att tänka tillbaka på hennes förra klass.
Där, längst bak satt de populäraste tjejerna med sina översminkade
ansikten. Bredvid satt killarna, vägandes på stolarna och med fötterna på
bänken. Längst fram satt de erkända nollorna, de som inte missar ett enda
av lärarens ord.

– Ja, du kan väl sätta dig ner så presenterar jag dig snart.
Lärarens ord väckte upp Anna ur sina tankar. Hon gick sakta och satte sig
vid en ledig bänk i mitten av rummet. Blickar från de bakre raderna brände
i ryggen när hon satte sig ner.

Läraren vände sig mot tavlan och fortsatte att prata om Islams
trosbekännelse. Den här klassen är ju likadan som min förra, tänkte Anna.
Varför bytte jag överhuvudtaget? Därför att du var utfryst i din förra
klass, sade en röst i hennes huvud. Du var ensam och mobbad. Därför bytte
du skola.

Ja, det var sant, tänkte Anna. Hon hade varit utanför så länge hon kunde
minnas.
På lågstadiet hade det inte varit så farligt, då lekte alla med alla. Men
ju äldre hon blev desto mer hamnade hon utanför. Anna var inte som alla
andra tjejer i klassen. Hon sminkade sig inte och brydde sig inte om vad
hon hade på sig. Till råga på allt var hon blyg också. De andra tjejerna i
klassen började reta henne för hennes utseende, och hur lätt är det att
säga emot sju tjejer när alla hoppar på en samtidigt? En och en var de inte
så hemska, men tillsammans! Anna rös vid tanken.

Hon hade aldrig berättat för någon om mobbningen, vem skulle hon göra det
för? Hon hade ju inga kompisar och hennes föräldrar var för upptagna med
sina jobb. De hade inte ens frågat henne varför hon ville byta skola.

Men det hade hon gjort nu. Anna tittade sig runt i klassrummet och märkte
att alla tittade på henne.
Läraren smålog och sade:
– Vill du presentera dig eller ska göra det? Anna öppnade munnen, men
stängde den igen. Läraren log och sade:
– Nåväl, då gör jag det då. Det här är Anna, hon ska börja i er klass från
och med idag. Jag är din mentor, Stefan. En av tjejerna längst bak smällde
rastlöst med tuggummit och sade högt:
– Får vi gå nu?
Stefan hann inte svara förren klassen hade rest sig upp och lämnat
klassrummet. Anna reste sig och gick sakta efter.

Vid skåpen stod tjejerna i en klunga och pratade. När Anna kom tittade de
tyst på henne. Hon lyckade klämma fram ett hej och ett leende. Tjejerna
mumlade tillbaka ett svar. De vände sig mot varandra igen och fortsatte
prata. Anna gick fram till sitt skåp och fumlade med nyckeln. Tjejerna
pratade om vad de skulle göra ikväll, det var ju fredag. Plötsligt vände
sig en tjej om och frågade:
– Vad ska du göra Anna?
Anna ryckte på axlarna till svar. Hon brukade aldrig gå ut, ingen hade
någonsin viljat ha med henne heller.
– Vad ska ni göra? frågade hon.
– Vet inte, svarade tjejen. Kröka kanske. Jag heter Emma förresten.
Tjejerna presenterade sig nu för Anna en efter en. De hette ungefär samma
sak som i Annas förra klass, Maria, Sara, Sofia, Johanna, Olivia och
Louise.
– Jag hörde att Fredrik var ensam hemma ikväll, kanske vi kan dra dit?
frågade Sara.
– Ja visst, det låter bra, sa Johanna glatt. Har ni någonting då?
– Självklart, sade Sofia. Jag snodde igår.
– Jag med. Brorsan köpte ut åt mig häromdagen. Emma vände sig mot Anna och
fortsatte: Brukar du kröka? Anna hade aldrig druckit alkohol i hela sitt
liv, förutom lite cider på nyårsaftonen ifjol. Hon tittade upp och sade
ändå:
– Ja, vad tror du? Det gör väl alla?
Tjejerna skrattade instämmande.
– Men vad kul! Vi ses ikväll då, jag ringer senare. Emma och Anna bytte
telefon-nummer. Alla utom Anna gick ut genom skolporten. Hon slog igen
skåpet och låste. Ryggsäcken slängde hon upp på ena axeln och så gick hon
hem. En fråga upprepades i hennes huvud hela vägen. Hur skulle det gå
ikväll?

Klockan var tio på kvällen. Emma, Sara, Johanna, Sofia och Anna satt i
Fredriks soffa och skrattade högt. Anna hade snott sprit hemifrån och alla
var fulla. I Annas huvud snurrade det men hon var på jättebra humör, aldrig
hade hon haft så här kul! De hade gått hem till Fredrik vid åtta och börjat
dricka direkt. Det hade smakat vidrigt men Anna hade försökt att inte bry
sig. Huset var fullt med folk och Anna hälsade på alla. Tiden gick fort och
klockan var nu tolv, Anna skulle vara hemma halv ett.

Hon gick för att hämta sin jacka då hon kände ett illamående sprida sig i
hela kroppen. Toan låg alldeles i närheten, hon öppnade dörren och sprang
in. Hon hann precis fram till toan innan spyan kom. Några minuter senare
kom hon ut, där stod Emma.
– Ska vi gå nu eller? Hennes röst sluddrade och ögonen var rödsprängda.
Anna drog på sig jackan, tog Emma under armen och de gick ut ur huset. Anna
frös, mådde illa och behövde spy igen men på något sätt kände hon sig glad
ändå.

På måndag morgon gick Anna in genom dörren till klassrummet. Emma och de
andra tjejerna satt som vanligt längst bak. De vände sig om och vinkade.
Anna gick glatt fram och satte sig. Hon var en av dem nu.

– Vi har en ny elev här i klassen, sa Pia som var klass|föreståndare i 9D.
Sara, vill du presentera dig? frågade Pia glatt med ett uppmanande tonfall.
Sara ställde sig generat upp vid sin bänk som hon just hade blivit
tilldelad. Hon kände hur alla ögon riktades mot henne. De skådade henne
uppifrån och ner. Sara kände att hon blev röd i ansiktet och att hennes
händer började bli fuktiga.
– Jag heter Sara, började hon försiktigt och såg ner i sin bänk. Jag är
nyinflyttad i området, fortsatte hon. När hon märkte att ingen skrattade
eller hånade henne, blev hom mer nervös. Hon var ju så van vid att bli
hånad. Sara tittade snabbt upp från sin bänk där hon fast sin blick. Då
möttes hon av de vackraste ögon hon någonsin sett. Dessa ögon såg inte ont
på henne som hon var van vid. De vackra ögonen tillhörde en kille som satt
längst bak i klassrummet. När hon kom på sig själv med att stirra på honom,
blev hon genast röd i ansiktet och satte sig ner vid sin bänk igen.

Denna natt hade Sara svårt att sova. Hon försökte föreställa sig hur det
skulle bli nästa dag i skolan. Skulle den nya klassen frysa ut henne precis
som Helene och Carolina och resten av hennes förra klass hade gjort? Skulle
de ge henne en chans att visa vem hon var? Sara somnade in i en orolig
sömn…

…- Etta på att välja lag! ropade Anders.
-Då är jag tvåa! sa Helene, utan att bry sig om någon annan ville välja
lag. Idrottsläraren såg på de två lagledarna och suckade. Sara visste att
det var hon som skulle bli kvar till sist. Så var det alltid.
– Ni kan få Sara, sa Anders till Helenes lag och vände ryggen ifrån dem.
Helene suckade djupt och såg på Sara som stod och tittade ner i marken.
Sara försökte intyga sig själv att det bara var för att hon var så liten
och spinkig som ingen vill ha henne i sitt lag. Alla skulle lätt kunna
tackla omkull henne när de spelad fotboll…

… Carolina och Helene hade gett ett förslag inför klassen att de skulle
spela upp en pjäs i skolan. De behövde sju tjejer och fem killar. De ville
bara ha tjejer med ljust eller mellanbrunt hår.
– Vi sätter upp en lista här, så kan alla som vill vara med och skriva upp
sig, sa Carolina till klassen. Då flög det upp en tanke i Saras huvud. Hon
vill vara med! Hon ville bara fatta tag i en penna och skriva sitt namn på
listan. Men det fanns ett hinder. Hon hade mörkbrunt hår. Ja, ja, tänkte
Sara för sig själv. Det är bara för att jag har mörkt hår som jag inte får
vara med…

… Plötsligt vaknade Sara. Hon var alldeles kallsvettig och andades
snabbt. Hon kände att gråten var nära. Varför hade de varit så dumma mot
henne? Om jag kanske hade färgat håret ljusare och gått upp lite i vikt och
haft mer former, hade de varit snällare mot mig då? tänkte Sara med gråten
i halsen.

Det var Saras föräldrar som hade kommit med förslaget att de skulle flytta
från Stockholm till Uppsala. Där kunde hon börja i en nya skola och kanske
få bättre klasskamrater. De kunde hjälpa henne att på ett sätt starta om
hennes liv.

Efter några veckor i skolan hade Sara fått nya vänner. Dessa hade gett
henne en chans att visa vem hon var. Att hon var liten och smal och hade
mörkt hår, brydde de sig inte om. Hon var ju en vanlig människa, precis som
alla andra.

När hon en dag stod vid sitt skåp, kände hon en lätt vindpust. Hon vände
sig sakta om. Bakom henne stod Henrik, han med de vackra ögonen. Sara hade
inte pratat med honom än, sen hon börjat i klassen. Han höll en lapp i
handen.
– Här, sa han och gav henne den ihopvikta pappersbiten.
– Vad är det för något? frågade Sara nervöst. Henrik svarade inte, men hans
vackra ögon tindrade mer än vanligt. Sedan försvann han bort i
korridoren…

Hej skolministern!

I detta brev tänker jag nu försöka hjälpa dig i ditt försök att förbättra
skolan. Genom att skriva om för- och nackdelarna i de skol|or som jag gått
i under mina nio år i grund|skolan hoppas jag att jag kanske kan underlätta
ditt arbete lite.

I låg- och mellanstadiet tror jag mycket på montisorisk undervisning, yngre
barn lär sig bättre på att rita och skriva, än på att bara skriva. Eftersom
detta har kommit mycket mer nu de senaste åren tror i och för sig inte att
det behöver förbättras spec|iellt mycket.

Jag väljer istället att fördjupa mig i det ämne jag tycker är
intressantast, högstadiet, mycket säkert för att jag själv går där just nu.
Nästan alla högstadieelever genom tiderna har ju alltid sagt: ”Skolan är så
tråkig, jag önskar mer än allt annat att jag slapp den.” Ska det verkligen
vara så, att alla tonåringar i Sverige ska behöva lägga ner tre år på det
de minst av allt vill göra? Skolan måste göras roligare! Jag tror att det
bästa skulle vara att in|föra fler projekt- och grupparbeten, där man får
samla fakta tillsammans med flera andra och göra en plansch eller ett
häfte. Att sitta och göra dessa fruktansvärda stora prov som man pluggat i
en vecka till är helt fel taktik att testa kun|skapen på. Efter en vecka
har, inte alla, men de flesta elever glömt allt igen. De pluggar inte för
sin egen skull, utan för lärarens. Dessa prov leder också till stress, viss
ungdomar är utbrända redan vid femton års ålder.

Av egen erfarenhet, både från den skolan jag gick i i sjuan och den som jag
går i nu, vet jag att lärare drar ett tungt lass i vårat samhälle, men är
inte tillräckligt utbildade. Kanske i just det ämne de under visar i, men
de borde få lära sig mer om det mänskliga psyket och om människors
relation. Det är inte lätt för en lärare som är i skolan för att lära ut
matematik, att veta hur de ska handskas med en bråkig elev som inte jobbar
och bara stör. ”Sätt dem i en specialgrupp” tänker du kanske nu, men kan
det inte också bli väldigt fel att sätta alla stökiga elever med
kon|centrationssvårigheter i samma grupp? Det kan få den omvända effekten,
att de eggar upp var|andra och blir ännu stökigare.

I desperation, eftersom det är sådan brist på duktiga lärare, kan
skolledningen ibland också anställa mer eller mindre inkompetenta lärare.
De kanske är duktiga i ämnet de ska undervisa i, men totalt värdelösa på
att lära ut. Det upptäcks ju efter ett tag, men det kan ta en termin eller
mer och då är elevens betyg redan påverkat.
Ett exempel är när jag i sjuan fick en ny eng|elskalärare, han var säkert
duktig på engelska, men det märkte vi inte av eftersom han ofta inte kom
till lektionen och om han kom dit kom han för sent och var inte speciellt
aktiv i sin undervisning sedan på lektionen. Att han väldigt snabbt blev
skyldig flera elever i nian pengar och gick runt med ölburkar i väskan
visar ju ver|kligen på hur fel det kan bli.

Nu till ett problem som jag tycker är väldigt viktigt. Både i den skolan
jag går i nu och i an|dra skolor får elever med dyslexi alldeles för lite
hjälp. En kompis till mig gick alldeles för länge utan att få någon
extrahjälp och fick göra prov i till exempel svenska på samma villkor som
alla andra trots sin dyslexi. Det berodde på att trots att hon berättat om
sina problem hände ingenting. Ingen lärare verkade ha lust eller ork att
tag i det. Så får det absolut inte vara. Har en elev läs- och
skrivsvårigheter ska hon eller han omedelbart få hjälp. En stödlärare och
extra tid till prov bland annat.

Jag har suttit och funderat och kommit fram till ett förslag som jag inte
riktigt hur det skulle funka. Det kan nog bli jättebra, men också ganska
dåligt, det beror helt på eleverna och lärarna. Det här förslaget går ut på
att istället för att ha en bestämd klass att undervisas i i alla ämnen kan
man byta undervisningsgrupp helt och hållet efter en månad till exempel.
Detta kan kanske vara negativt för vissa, som vill ha tryggheten med en
bestämd grupp, men väldigt bra för andra som kanske inte ”passar in” så bra
i en grupp. De får en ny chans sedan i nästa grupp. Har man en kompis mår
man bra och då får man bättre studie|resultat. Alla elever skulle också
lära känna var|andra bättre och det skulle bli bättre samman|hållning i
årskursen och i hela skolan

Jag hoppas att du har fått ut något av mitt brev och fått lite hjälp på
traven. Du har en viktig roll i samhället eftersom ungdomarna är framtiden
och därför måste få en bra ut|bildning. Du om någon kan förändra den ibland
bristfälliga utbildningen för skol|ungdomar i Sverige.

Med vänliga hälsningar Sara,
en elev i årskurs nio.