Elevens uppfattning av läraren: 3

En novell om att byta skola

Det var bara några dagar kvar innan examensdagen i sexan. Den närmade sig
med stormsteg.
Jag hade inte förberett mig ett dugg. Jag var mest orolig över att det
skulle finnas stora killar där som kanske slogs eller mobbades. Nu i sexan
hade min klass vart äldst nu när vi skulle börja på högstadiet skulle vi
bli minst, precis som i fyran.
Känslan av att vara störst till att bli minst var nog det värsta som jag
hade i mina tankar. Fast en helt ny klass kan också vara jobbigt nya
kamrater nya lärare.
Två dagar innan examen skulle min klass på studie besök i Dalvik skolan,
det var där jag hade tänkt att gå.
Vi åkte buss dit och jag tyckte att det var otroligt långt att åka. När vi
kom fram till skolan såg jag en stor röd byggnad med massor av fönster.
Vi gick in i den stora ingången och jag kände en oro i hela kroppen tänk om
dom som gick där skulle vara lika taskiga som ”rötäggen” i min skola. Jag
fick en klump i halsen när jag tänkte på det. Eftersom att det var därför
som jag inte tänkte välja Kärrslund. Tänk att tre till fyra killar gör så
att man väljer en annan skola.
Vi skulle gå till aulan och lyssna på när lärarna och rektorn hade tal. I
aulan hade alla elever som hade tänkt att gå i Dalvik skolan samlats. Vi
gick in i den stora aulan och satte oss. Det var en stor teater scen där de
flesta lärarna var uppställda på rad, rektorn i spetsen.
När vi satt där sa min bästa kompis Sebastian
– Den här skolan verkar bra.
– Hur vet du det som har ju inte ens börjat prata, sade jag
– Nä men det verkar bra, sade Sebastian. Snart skulle lärarna börja prata
och berätta och vi skulle då få en uppfattning om hur det skulle vara att
gå i Dalvik skolan.
– Välkomna till Dalvik teater, sa rektor Kerstin och ställde sig vid sidan
av ledet.
– Vi ska nu börja med att berätta om idrotts anläggningarna, sa en blond
man. Han såg väldigt speciell ut med sin långa krokiga näsa och glas ögon.
Han började berätta om den stora sporthallen och presen|terade alla idrotts
lärare. Jag tyckte att det han berättade lät fenomenalt.
Rektorn pressenterade sedan alla lärarna och den blonda idrotts magistern
hette Lars Björk. Han verkade trevlig och rolig. (Men av senare
erfarenheter så ska vi inte ta upp om dessa adjektiv stämde in på Lasse
Björk)
Vi hade nu hört hela presentationen av skolan och det var både lärare och
elever som berättade. Jag hade nu fått en bra uppfattning om det hela och
jag hade till 90 % bestämmt mig.
Nu var det dags för visning av skolan.
Alla klasser som var där fick en lärare och en elev med sig. Vi gick runt i
hela skolan och det tog väl ungefär tjugo till tjugofem minuter. Jag tänkte
för mig själv att det var som ett stort slott med trappor och korridorer
överallt. Jag förstod inte hur jag skulle kunna hitta där sen.
– Det var nästan för stort här, sade Sebastian
– Nä det är skönt med stora skolor, sade jag. Jag förstod att Sebastian var
osäkrare än vad jag var på att gå i Dalvik. Han småviskade med sin mamma
hela tiden.
Nu tackade vi skolan för oss och begav oss tillbaka till min skola.
Hela buss resan tillbaka till skolan pratade vi om Dalvik skolan. Det
verkade som fler och fler av de som tänkt att på Dalvik hade ångrat sig
eller iallafall blivit osäkrare på sitt val av skola. På kvällen skulle
lappen om skolvalet fyllas i. Jag och min mamma diskuterade om för- och
nackdelar. Dalviks fördelar var att ”rötäggen” från min skola inte skulle
gå där, men nackdelen var att det kunde finnas nya. Dalvik var en bättre
skola, det visste, vi men det var långt att åka.
Jag har ju en utstrålning av att vara ganska lat och det är jag också. Så
när jag fick veta att det var mycket läxor så valde jag helt enkelt
Kärrslund.
Vi fyllde i lappen och det blev Kärrslundsskolan och jag skulle gå med mina
gamla kompisar. Jag tyckte att det var skönt, men jag kännde ändå en oro
över hur det skulle vara att gå med ”rötäggen”. Dom hade utsatt mig för så
fruktansvärt mycket. Det var alltifrån att ta min keps och stampa på den
till att hota mig. De sa också olika skällsord. Under tiden fyran till
sexan var jag tvungen att vara orolig över om de skulle hoppa fram och
hitta på någon dumhet. Den känslan vill man helst slippa. Det fungerade
inte att prata med lärare. Det blev bara värre. Jag tog Kärrslund för att
de här killarna hade varit relativt lugna under en längre tid och för att
slippa läxorna.
Äntligen kom den. Examens dagen. Alla var glada fast innerst inne ledsna
att bli tvugna att lämna Sjöängen. Fast den ledsnaste av dem alla var vår
lärare Kristina. Hon grät hela dagen från morgonen till kvällen.
Vi skulle sjunga en avslutnings sång som handlade om alla lärarna på
skolan. Efter det var det fika uppe i klassrummet. Vi fikade och hade
trevligt. Vi talade med varandra om vilka skolor vi skulle välja. Det
flesta skulle välja Kärrslund. Två tjejer och två killar skulle välja
Dalvik. Det var ju iochförsig inte mina bästa kompisar, men endå. Alla mina
bästa kompisar skulle följa med hem till mig och äta tårta och dricka läsk
efter avslutningen. Vi hade väldigt trevligt på vägen hem till mig tills vi
mötte ”rötäggen” de skulle ju självklart hålla på och tjaffsa. De började
hålla på och säga massa dumheter. Vi stod bara där vi kunde inget göra. Vi
var tio personer dom var 5. Om vi hade slagit ner dom eller tjaffsat emot
så hade de hämtat äldre kompisar eller store|bröder. Det hade redan hänt en
gång då hade Robert fått stryk av tio stycken äldre killar som hade
misshandlat honom så mycket att han inte kunde gå. Så vi vågade inte göra
något vi tackade och tog emot.
De fortsatte att säga dumma saker en av dem tog min keps och kastade in den
i skogen. när jag vände mig om för att hämta den sparkade han mig i ryggen
och jag föll omkull. De sparkade på mig när jag låg där. Det var en otäck
känsla som jag fick inom mig jag ville verkligen ställa mig upp så att de
inte skulle träffa huvudet. Jag kom upp på benen då fick jag en örfil. De
gick iväg och sa att vi skulle sluta tjaffsa med dem. Vi hade ju inte sagt
eller gjort något. Sjukligt hur man kan bete sig.
När vi kom hem till mig så åt vi tårta och hade trevligt. Vi pratade om
Kärrslund om hur bra det skulle bli, men innerst inne visste jag att det
skulle bli bedrövligt. Då skulle ”rötäggen” hålla på varje dag i korridoren
och de skulle ha med sig kompisar som gick i nian. Usch. Det var en riktigt
otäck känsla. Det känndes som att få tusen knivar i bröstkorgen.
Nu så var det äntligen sommar lov och jag ville bara ta det lugnt hela
sommaren. Bada och sola och bara vara med mina kompisar. Vi skulle åka och
bada nåra dagar efter skol|avslutningen. Vi tänkte ta cyklarna dit eftersom
att det tar en halv timme att gå dit. Vi möttes vid min tvättstuga kl
12.30. Vi cyklade först längs bilvägen sen svängde vi in på en liten,
krokig, skogs väg och det gick snabbt och bra. När vi kom fram så var det
proppfullt vid stranden och alla bryggorna var upptagna. Vi la våra
badlakan i kanten av ett litet, grönt skogssnår. Sen gick vi och bytte om i
ett av badhusen. När vi hade bytt om lämnade vi kläderna och gick ner till
stranden. Vi badade och hade kul.
Efter att vi hade badat begav vi oss till Mcdonalds för att äta. När vi
hade ätit begav jag mig hem för jag skulle på träning.
Jag kom inte långt för på vägen mötte jag Richard, Richard, Schorman och
Alban. Schorman och Alban var bröder, men Alban var inget ”rötägg” men hans
bror var av det värsta man kunde tänka sig.
Jag hade köpt ny keps så dom var bara tvugna att ta den. Schorman tog den
och spottade i den. Känslan att vara med om en sån här sak är obeskrivligt.
Jag kände ju Alban, Schormans store bror, så Schorman kunde jag slå men han
sprang iväg och jag sprang efter. Han skulle på fotbolls|träning så han
sprang dit. När jag kom fram dit gick jag fram till Schorman.
– Du får ge mig 300 kronor till en ny keps, sade jag
– Nä glöm det, du kan träffa den, sade Schorman
– Om du inte ger mig 300 kr så kommer du få se på fan eller så kommer jag
hem till dig och pratar med dina föräldrar, sade jag
– Glöm det, sade han
När vi stått där och tjaffsat ett tag kom hans tränare.
– Stick här ifrån din jävla rasist, sade han otrevligt till mig. Han
upprepade de orden flera gånger och jag gick där ifrån medans Schorman stod
och hon log.
Nu hade jag bestämmt mig. Jag ville inte gå i Kärrslund. Jag ville gå
Dalvik.
Jag gick sakta hemmåt och när jag kom hem berättade jag allt för mamma. Jag
sa också att jag absolut inte ville gå i Kärrslund. Hon ringde dagen efter
till Dalvik expedition och som tur var den bemannad. Mamma sa som det var
till Rektor Kerstin. Det fanns ingen plats kvar i Dalvik. Jag hamnade på 32
reserv i sånna fall. Hela sommaren hade jag ångest. Först hade jag jätte
dåligt samvete mot alla kompisar som jag hade svikit och sen om jag inte
kom in så var jag otroligt rädd för att gå i Kärrslund med alla ”rötägg” En
av mina bästa kompisar som inte var från Källhed hette Magnus Roske och han
skulle gå i Dalvik. Det var en trygg|het (som jag nu av erfarenhet vet var
bra för mig). Nu var sommarlovet slut och jag fick lapp i brevlådan om att
jag fick gå i Dalvik skolan. Det bästa av allt var att det var i Magnus
Roskes klass. Jag hoppade högt av lycka och kännde mig som en gud på
svävande moln äntligen skulle jag slippa alla trakasserier.
Allt känndes kanon bra. Jag hade inget att vara orolig för trodde jag.
Jag har inte tänkt ordentligt. Det fanns hundratals saker att vara orolig
över.
Innan dagen då vi skulle samlas runt flaggstången utanför Dalvik skolan
kunde jag inte sova. Tankarna flög förbi min hjärna hela natten och visst
var jag nervös. Tänk om det fanns någon snygg tjej där som jag kunde bli
tillsammans med. Eller kanske fler ”rötägg” som kanske var värre än de som
jag varit med om hela min skoltid.
Första dagen var inte så farlig vi hade upprop och jag fick se mina nya
klasskamrater. Dagen därpå skulle vi till Fältet på utflyckt och det var då
som jag skulle lära känna andra elever. Vi skulle dela upp klassen så att
vi var två och två. Jag ville självklart vara med Magnus, men eftersom att
man inte fick välja, så hamnade jag med den nya tjejen från Gotland, Lovisa
vi sa inte ett ord till varandra under hela den dagen. Hon måste trott att
jag var stum. Det var trevligt den dagen tur att jag och Magnus kunde
träffas ett tag under Lunchen den dagen.
Tredje dagen. Nu skulle lektionerna börja enligt schemat och jag var
jättenervös. Eftersom att jag trodde att jag skulle vara dålig på allt. Men
den här dagen gick alldeles utmärkt. Jag och Magnus bekantade oss med
Linus. Som var en trevlig och pratglad kille. Så det var inge svårt att få
kontakt med honom. Han hade ju kompisar från Festevik som vi oxå blev
kompisar med då. Det var redan från den dagen som vi började få en bra
sammanhållning i klassen. Man kan dra slutsatsen att idén med att gå i
Dalvik skolan var väldigt bra. Många positiva saker t.ex att jag fått nya
kompisar, sluppit ”rötäggen” och det bästa av allt, en bra skolutbildning.

(Men det finns några nackdelar men dom tar vi inte upp på en sån här
trevlig uppsats!)