3 – Sida 25 – Skrivbanken

Att byta skola
När Hans vaknade upp tidigt i sitt rum, på en Måndags morgon i April.
Bland alla flytt kartonger i hans rum hans nya rum.
Hans hade nämligen flyttat hit till Uppsala i natt med sin mor.
Han hade inte sovigt särsilgt mycket den natten.
Det ända han kunde tänka på var den nya skolan.
Hur ska det gå tänkte han när han klädde på sig och gick ut i köket för att
få lite mat i magen.
Hans Mamma hade redan klivigt upp för att göra frukost till Hans och sin
nya man Harald.
Hon gjorde pannkakor som va Hans favorti frukost mat.
– Mums, sa Hans när han ätigt klart.
– Vad kul att du gillar det gubben min, sa hans mor.
– Mor, sa Hans med dyster röst.
– Ja min son, sa hans mor undrande.
– Hur tror du att det kommer att gå?, sa Hans förtvivlat.
– Bara bra min son seså det är dags att gå nu, sa Hans Mor.
Senare när Hans kom hem så såg han inte särsilgt glad ut han sällde igen
ytter dörren och satte sig på en stol i köket.

– Hur är det fatt Hans?, undrade hans Mor.
– Dom Dom, stammade han fram.
Alla va jätt trevliga jag träffade jätte många nya vänner.
– Men va bra Hans jag sa ju att det skulle gå bra men hur va det med
lärarna då, sa Hans Mor.
– Alla var jätte bra utom bild fröken, sa Hans.
– Va bra sa, Svens mor
– Men jag är så trött, sa Hans
– Gå och lägg dig då, sa hans Mor
– Det ska jag väck mig till maten Mor, sa Hans när han gick och la sig.

Att byta skola & klass
Det var dagen efter jag och Arvid gjort slut.
Mamma sade att hon ville prata med mej efter skolan. När jag kom hem så kom
hon in till mitt rum och satte sig på sängen bredvid mej. Hon berättade att
vi skulle flytta i slutet av veckan. – Jag vill inte flytta, Sade jag
ordet oläsligt .
– Det kan inte hjälpas, sade hon med gråten i halsen.
Det var pappa som hade fått ett nytt jobb i Luleå.
Mina syskon var äldre än mig, Patrik är 19 och Henke är 21. Dom flyttade
hemifrån för länge sen, själv så var jag 15.
Dom skulle nog antagligen inte bry sig.
Men jag bryr mig. – Jag vill inte flytta, skrek jag.
Men ingen svarade, dom bryr sej varken om vad jag tycker eller tänker.
Jobbigast av allt skulle bli när jag kom till en ny skola. vi ska flytta på
Fredag, idag är det onsdag.
Jag gick upp på mitt rum för att packa ihop mina saker. Garderoben skulle
bli jobbigast att plocka ur.
När jag väl packat ihop allt så skulle lådorna bäras ner och ut i
flyttbilen, det var väldigt tungt och jobbigt.
Det gick bra tillslut, väl ute så var det en flyttgubbe som vi hur som vi
hjälpte mej att lyfta upp lådorna i flyttbilen. Det tog ett par timmar. När
vi sedan ätit mat och gjort all klart så åkte vi. Vi åkte i timmar.
Vi kom fram till ett vackert hus nere vid havet. Det var vårat hus. Vi gick
in. Huset visade sej ha 5 sovrum, vardagsrum, kök och 2 toaletter. Jag fick
rummet uppe, det var det största rummet. Vi flyttade in alla saker. Det tog
hela helgen att göra i ordning allting. I morgon ska jag börja skolan, det
kändes tungt.
Tänk om ingen skulle tycka om mej, tänk om dom skulle vara dumma med mej?
Jag visste varken ut eller in, men mina frågor skulle jag få svar på i
morgon.
Nu var det kväll, det är snart dags att sova, trött som man är. Jag gick
upp och tvättade mej och borstade tänderna. Mamma och pappa satt nere i
köket och pratade.
Jag hoppade ner i sängen och somnade nästan direkt. Jag vaknade på morgonen
av att mamma stod i dörröppning|en med en bricka med frukost på.
– Godmorgon, sa hon. – Godmorgon, sa jag.
– Du måste skynda dej att äta och göra dej i ordning, sa hon.
– Okej, sa jag. Jag åt så fort som jag kunde, klädde på mig och gjorde mej
i ordning.
Pappa skulle skjutsa mig till skolan.
Vi gick och satte oss i bilen och åkte.
Det tog en kvart innan vi var framme.
Skolan var otroligt stor, nästan som ett slott.
Skolans rektor Kjell kom och visade mej runt på skolan, så att jag inte
skulle gå vilse sa han.
Till sist kom vi in i ett lite mindre klassrum.
– Det här är ditt klassrum, sa Kjell. – Dina kamrater är ute på rast, dom
kommer snart. – Okej, sade jag.
Jag gick och satte mej vid ett bord.
Jag blev bara mer och mer nervös.
Klassen kom in och satte sig.
Välkomna, i dag har vi fått en ny elev, Desirée Johansson hon sitter där
borta, sa han och pekade.
Hon kommer ifrån Borås och har flyttat ända hit.
Kjell överlät ordet till läraren Gun.
– Ja, eftersom att vi har en ny elev så tänkte jag att ni ska få bekanta er
lite med henne, så jag ger er här och med 2 håltimmar, kom ihåg att vara
snälla med henne!
Alla sprang ut, jag följde efter.
Vi satte oss ner vid fontänen, och pratade.
Det visade sig att dom var riktigt trevliga.
Hela dagen hade jag kul. Jag kan inte minnas att jag har haft det så roligt
som en dagen.
Jag trodde att dom skulle vara raka motsatsen, men inte.

marginalen är så ojämn, så det är svårt att avgöra om försök till
styckeindelning med enkla radbrytningar är gjord. Iom att det inte finns
några styckeindrag eller dubbla radbrytningar låter jag bli att skriva ut
eventuella försök till styckeindelning.

1. Mina skolår

Hej alla läsare. Här kommer min krönika om min skoltid. Innan jag började i
skolan tänkte jag att det bara skulle bli roligt, för att jag och alla mina
kompisar från dagis kom i samma klass. Men dagen före första dagen blev jag
rädd och nervös för jag visste ingenting och var rädd för dem nya som jag
skulle få träffa. Sen när jag kom till skolan så blev vi från mitt dagis
ett ”gäng” som blev typ en bärande vägg för klass. Vi hjälpte alla att få
nya kompisar, så att ingen blev mobbad. Vår lärare blev mycket glad över
att hon fått en sån bra klass som hjälptes åt så bra. Vår lärare var själv
riktigt snäll, men hade samtidigt hårda regler. Gjorde vi nåt dumt så fick
vi verkligen stå för vår sak och ta straffet. Jag tror att detta har hjälpt
mig mycket i min skoltid. Det första året gjorde vi inget speciellt. Vi
fick mest göra som vi ville och lära känna de andra lärarna och eleverna.
Vi fick även se att de äldre eleverna var inte alls farliga som vi trodde.
Min klass blev bra kompisar med en sexa som hjälpte oss. Till exempel om vi
fick nåt problem med några andra elever eller med nåt med skolans läxor. De
hjälpte oss också med att lära oss läsa och skriva lite svårare saker. Så
jag tyckte mitt första skolår var bara bra utan problem tack vare att vi
fick lära känna dessa underbara sexor. Kommande skolår var inte lika bra
för att våra ”beskyddare och hjälplärare” slutade. Så nu ville de flesta
klasserna ge sig på oss för att de hade blivit så avundsjuka. De började
att försöka slå oss och allt sånt som man gör med ettor. Vi fick det svårt
nu ett tag, men tillslut klarade vi av det och då flög detta år bara bort.
I detta år fick vi lära oss bland annat matte och alfabetet. Även detta år
var det mycket lek och stim. Kommande år som var det tredje av sex på
Tomteboskolan trodde vi bli det tuffaste och svåraste året. Det blev också
ett mycket komplicerat år. Detta var vårt sista år med Jessica och det
kändes tufft för hon hade varit så bra mot och åt oss. Hon sa att vi hade
varit hennes bästa klass på mycket länge. Vi tackade hon för allt hon gjort
och så, men det blev ett riktigt tråkigt avsked från henne för hennes mamma
dog ett par dagar innan skolavslutningen. Hon blev tvungen att åka från
oss. Vi trodde detta var sista gången vi såg hon. Vi hade sån tur att vi
slapp byta skola och fick gå kvar. Första dagen i fyra sökte vi genast upp
Jessica. Hon blev så glad. Vi fick bli hennes klass ”beskyddare och
hjälpredor” precis som sexorna hade varit till oss. Vår nya eller rättare
skrivit våra nya lärare hette Ann-Kristin och Radislav. Radislav kallade vi
helt enkelt bara för ”Radi”. Dessa två lärare var skolans bästa lärarpar
enligt de flesta eleverna. De var roliga, snälla, skrattglada och allt. Vi
blev direkt en bra laddning. De bestämde att vi skulle på klassresa till
Bornholm i sexan om vi var duktiga och skötte oss bra genom fyran, femma
och sexan. Det svåraste med fyran var att vi fick börja läsa engelska och
fick mer läxor och det var inte lika mycket trams nu. Vi var ju tvugna att
var bra nu för att få komma på klassresa till Bornholm. I slutet av fyran
fick vi reda på att de tyckte att vi varit flitiga och duktiga och om vi
fortsatte så som vi gjorde då så blev det Bornholm. Vi tyckte det var
skitbra. I fyran vann vår klass även Sundbymästerskapen. Det var en tävling
i friidrott. Vår klass var en riktig idrottsklass kan man skriva. Nästan
alla gick på nån idrott regelbundet i klassen. Vi hade även ett
skolmästerskap, men det tar vi nån annan gång. I femman blev vi lite
stökiga och aningen diviga p.g.a att vi var så bra på sporter, men när det
gick överstyr anmälde Ann-Kristin och Radislav oss i DM för friidrottare.
Där blev vi riktigt utklassade och det var exakt vad de räknade med. Nu
fattade vi att vi inte var bäst i världen så vi tappade vår divighet lite
och vi blev nästan normala igen. I Sundbymästerskapen detta år blev vi näst
sist. Våra lärare tyckte vi ändå gjorde bra ifrån oss för vi var bara 10st
som ställde upp resten var sjuka. Vi kämpade oss igenom det år som var
fullt av motgångar bara. Vi började att längta allt mer till resan till
Bornholm. I sexan nu, som var sista året på Tomteboskolan innan
Sundbyskolan, var riktigt jobbig för vi längtade till Bornholm. Efter en
månad var det äntligen dax för resan. Under resan levde vi verkligen livet
nästan fullt ut förutom att vi inte drack sprut eller tog droger. Vi
ordnade disko och allt där. Vi hade skit skoj där. När vi kom hem så slapp
vi skolan dagen efter för båten hade blivit försenad så vi var inte hemma
förrän vi 6.30 på morgonen. Vi fick även nu i sexan ha tyska och idrott på
Sundbyskolan och det gjorde att sen när vi började i sjuan så kände vi
redan lite elever och lärare. Nån månad innan vi började sjuan fick man
träffa sin nya klass. Mitt första intryck av den var att den var aningen
blyg, men ju mer vi började prata desto bättre var blev det. Den nya klass
verkade som att den inte var lika bra som den gamla, men det är ju tur att
man kan få fel också. När vi började sjuan då märkte man att denna klass
också skulle bli en skit bra klass. En sak som var bra var att min gamla
klass tappade aldrig kontakten med varandra fast vi inte gick i samma klass
mer. Vi pratade med varandra precis som vi gick i samma klass.
Sjuan var en lättid i min skolgång. Det var mest på skoj nu, men i åttan
fick man betyg så då var det bara att ge järnet. Det var en hyfsat svår tid
för att till varje prov övade man som en idiot för man ville ha MVG. Jag
körde nästan slut på mig, men jag kom på ett vis att öva inför prov. Det
var att börja en vecka innan och läsa det en gång/dag. Jag blev ganska nöjd
med mina betyg i åttan, men ville gärna höja dem. I nian hittils har det
bara gått som planerat. Jag tycker att det ska bli skönt att få börja på
Gymnasiumet. Jag hoppas verkligen mina betyg håller så jag kommer in där
jag vill.
Hoppas du tyckte om läsningen och att du mår bra. /Slut.

Alla talstrecken är gjorda i vänstermarginalen, så det är möjligt att
det är läraren som har gjort dem. Det är dock svårt att avgöra, så jag har
valt att ta med dem här.

Jag heter Henrik, förra året inträffade något hemskt, jag flyttade. Min far
hade blivit erbjuden ett jobb långtifrån mitt hem. Det var en underbar och
helt magnifik dag.
Solen lös och värmde min kopp där jag låg i gräset på vår baksida. Fåglarna
sjöng och förgyllde stämningen ytterligare.
Far kom in genom dörren. Jag blev en smula orolig när jag hörde mamma
säga:
– Hej! Vad står på?
Sedan hörde jag bara något dovt mutter, som svar från far. Därefter bröt
mor ut i ett glädjetjut. Jag vände mig om och satte mig upp i sittande
ställning. Jag såg in genom fönstret, in i hallen och såg mor och far
kramas. Mor ställde sig öga mot öga med far och frågade med tyst och
förhoppningsfull röst:
– När kan vi flytta?
Jag höll andan i väntan på svaret. Far tittade över mors axel, rätt in mina
ögon. Hans ansikte föreföll mycket dystert och sorgset.
– I morgon, sade han med lugn och stillsam röst utan att släppa mig med
blicken.
Jag ställde mig upp och sprang, utan ett ord, helt enkelt iväg. Jag sprang
mot det enda stället jag skulle känna trygghet nu, Jag sprang till Martin,
som bara bodde en halv km, ifrån mig.
Han stod och klippte gräset, när han såg mig komma.
Han stängde omedelbart av den bensindrivna gräsklipparen.
– Tjänare!
– Fan, asså! Jäla förbannat!
– Hoppsan, sa Marre, totalt överrumplad av mitt sätt, hur rullar det på
egentligen?
– Morsan och farsan sa att vi skall flytta! Sade jag med hög och ilsken
röst.
Marre ryggade tillbaka och ansiktet omvandlades från förvånat till
sorgset.
– När ska detta äga rum? fortsatte han med sin vanliga lugna ton.
– Imorrn! svarade jag.
– Hmm, följ med in, så kan du få litet cola.
På vägen in, sades inget. Jag kom istället att börja tänka på mitt gågna
liv tillsammans med Marre.
Vi hade kommit ensamma till dagiset, utan vänner, men funnit varandra på en
gång. Eftersom vi båda var det enda barnet i familjen, blev vi nästan
varandras bröder. Jag var lika välkommen hem till honom som han till mig.
Vi gjorde allt tillsammans och skiljdes nästan aldrig åt.
Mina föräldrar kom och hämtade mig på kvällen, de hade inga problem som
helst att gissa var jag befann mig.
De hade avvaktat för att ge mig tid att smälta allt.
Väl hemma förklarade dem allt för mig. Det visade sig att jag skulle flytta
till Stockholm. Jag försökt desperat att få dem till att ändra sig, men det
var förgäves.
Så, det blev ändå så, att jag lydigt ”hänkade” på.
Det visade sig att skolan, var en stor skola, som inte hade så bra
genomsnittsbetyg.
Mina nya klasskamrater var så kallade ”hårdingar”, men eftersom jag var
rätt så stark, blev jag en i gänget. Men mina nya kompisar intresserade sig
inte riktigt för skolan. De var mer för att festa och ute och stöka i
bygden. Hemma hade jag och mina kompisar haft relativt bra bra betyg, vi
hade varit snälla gossar, som busade lite nån gång. Därför, höll jag mig
lugn på lektionerna som vanligt, och jag jobbade på som vanligt. Kanske
lite bättre i brist på nöjen. Jag fick då höga betyg, och uppskattning
bland lärarna.
Bättre betyg kort sagt, men jag hade förlorat dendär ”kompiskänslan”. En
gång när mina nyvunna vänner, frågade om jag ville följa med på en fest,
svarade jag ok.
Det skulle ske i helgen, och det var torsdag, så jag tog mod till mig och
gick igenom saken med far.
– Far, jag skall ut på fest i helgen, meddelade jag lamt.
Far, fann detta mycket bra och sa:
– Åh, vad trevligt, jag kan köpa lite öl till dig, jag vill inte att du
dricker nå hemlagat jox!
– Öh, visst, för all del.
– Jag skaffar en sisådär 6pack 3,5:or
ny sida
Följande dag, berättade jag för polarna att jag hade fixat dricka. De
tyckte att det var lite svagt, men går an, som de formulerade det.
Det var riktigt trevligt på festen, även fast jag inte visste hos vem den
ägde rum.
Det visade sig vara hos en tjej som hette Anna.
Jag fick höra att hon var skolans smartaste elev.
När jag väl såg henne, var jag lite ”luddrig”, Men inte så pass att min
omdömesförmåga var höjd i dimmor.
En del tyckte inte att hon var så märkvärdig, men för mig var hon den
vackraste person jag stött på. Hon hade ljusbrunt, rakt hår, och de mest
klarblå ögon jag någonsin sett, en helt fantastisk och enastående
kombination. Jag pratade lite med henne under kvällen och lärde känna henne
lite. Det visade sig mycket riktigt att hon var oerhört bildad och
samtidigt, lite livlig. Jag började gå ut allt oftare med mina kompisar,
mestadels för att träffa Anna.
ny sida
Men en dag hade farsan köpt en dator.
Jag kom genast att tänka på Marre, som hade haft en dator. Jag började
uppleva minnen igen.. visste var det ok här, och bra betyg hade jag.
Men allt skulle jag lämna ifrån mig, för att ha kunnat stanna där hemma.
Till och med Marres telefon nummer kommer jag ihåg. Jag hade inte ens ringt
honom en enda gång efter flytten, jag hade ju trott i min enfald att allt
tog slut efter flytten.
Med min hand lyfte jag försiktigt luren och slog nervöst numret. Fem
signaler gick, och sedan sprakade en röst till på andra sidan. Jag hörde
genast vem det var, även fast rösten lät mörkare.
– Hallå?
– Tjänare, Marre.
– Åh, Vad trevligt att du ringer.
– Ja!
Det var som ett minne från barndomstiden som talade. Det blev en
konversation fyllt av kärlek och glädje.
Han berättade att han fixat ett chattprogram som tydligen hette MSN
Messenger
Jag påpekade att jag just fått en dator och föreslog att vi kunde fortsätta
träffas där.
Nu tog vardaslivet en ny vändning. I vilken jag mest använde fritiden
framför datorn, där Marre berättade om allting.
Han hade visst fått en flickvän, vid namn Sofie.

Tre veckor senare kom far, med ett glädjefullt och allvarligt ansikte. Hela
situationen påminde om den där vackra dagen, som så snabbt förvandlats till
en mörk.
– Henrik, jag har fått ett erbjudande att bli chef för en nystartad butik,
sa han lugnt och stilla.
– Jaha? Svarade jag med en aning om vart samtalat var på väg.
– Det är så att denna butik befinner sig på en plats i närheten av vårat
första hem. Jag har hittat ett hus, som ligger nästan på samma plats som
det första.
Nu stod allt klart, och jag var genuint lycklig.
– Jag ville bara veta vad du tycker om saken.
– Flytta! Svarade jag omedelbart i ett tjut.
Fars ansikte brast ut i ett brett leende. Mor stod i bakgrunden och
beskådade, leende, händelsen.

Jag har förtäljt allting för Marre, och allt är packat och klart.

Borta bra, men hemma bäst.

(Namnen ändrade)

Jättebra!

Styckeindelning.

Mina skolår
Jag minns när jag gick på dagis, jag skulle snart börja lekis. Det skulle
bli spännande. Första dagen var föreldrarna med sina barn, både Mamma och
pappa var med och det kändes bra.
När vi hade kommit igång så gick det bra, många kompisar och roliga
fruktstunder.
Men när det var dags för utedag så blev det jobbigt det var alltid någon
kille som fick gå med den fulaste tjejen i gruppen, men jag slapp oftast
det. Jag brukade gå med någon som inte var ful, annars så var utedagarna
ganska trevliga om man ser tillbaka.
I övrigt så gungade vi och lekte i sandlådan, och gjorde utflykter till
”stan”.
När jag sedan började 1:an så var pappa och mamma med i några timmar, det
kändes tryggt och bra. Klass ett gick bra och jag hade en snäll lärare
under hela lågstadiet.
Jag tror att det var någon gång under klass tre som vi hade cykelövning
genom flottsbro med polisen, min cykel blev inte godkänd för den hade ingen
ringklocka.
När jag började 4:an var jag lite nervös för engelskan, hur det skulle gå
med ett nytt språk, men det gick bra inga större konstigheter. Då var det
värre med tyskan som kom i 6:an där var det ett konstigt språk men det
kommer senare i krönikan.
År 5 gick bra vi hade nationella prov i engelska som gick måttligt bra de
blev godkända. Jag har för mig att det var i 5:an som jag opererade mig, då
var jag borta en vecka ifrån skolan. Jag fick teckningar från
skolkamraterna. Efter operatioenen fick jag inte vara med på gympan vilket
inte var så roligt. Vi höll på med hinderbanor och annat roligt.
När jag började 6:an så innebar det att välja ett nytt språk, i mitt
fall blev det Tyska som nämnts även tidigare i krönikan.
Tyskan var ganska jobbig i början men lättade mer och mer.
Sexan var ett spännande och kul år för att vi fick prova på arbetslivet
genom två dagars prao, det var spännande och interessant jag valde att
praoa på pågens bröd, det var att åka runt i en lastbil och lämna ut bröd
till butiker. Jag känner en som jobbar på pågens så det blev genom honom.
Han bor i Markaryd så jag fick såva över hos honom och hans fru och två
barn som nu är 11 och 15 år.
När det var dags att besöka skolan som jag och de andra i klassen
skulle gå i årskurs 7, Södergård var det lite jobbigt att gå omkring ibland
alla som var äldre än sig själva. Man hade hört att det fanns risk att man
skulle bli döpt i toaletten, men jag blev alldrig det.
Den första dagen på Södergård började på skolgården där alla klasser
samlades gruppvis för att sedan gå in till ett klassrum där man fick sitt
schema och en glass för att det var första dagen. Första dagen rullade på,
det blev inte så lång då vi gick till ca kl: 1300, dagen bestod av i stort
sätt information hela dagen.
Dagarna och veckorna gick det gick bra och allt fungerade, kompisar var
snälla och inget bråk.
När vi hade gått en termin så var det jullov, då hade det redan
passerat ett höstlov.
Efter jullovet i Januari så var det dags för en frilufsdag där man fick
bestämma vad man ville göra, jag valde att åka till backen där man åker
skidor. Där var det kul men det var lite nervöst i början för jag hade inte
åkt så mycket skidor innan, så jag började inte förän det var två timmar
kvar att åka, då höll jag till i barnbacken. När jag hade åkt en stund så
började det att snöa, det snöade mycket.
När vi var på skolresa i sjuan så var vi på Liseberg där var det kul.
Skolavslutningen var varm och skön, vi åkte upp till Benjamins konditori
där vi drack cappuccina och åt en kaka.
Året vi började åttan var det år som var skönast det var inte allt
för många läxor. När jag praoade i åttan så var jag på Verkets zoo uppe vid
sommarland där fick jag rensa kaninburarna varje morgon, det var ganska
äckligt att rensa kaninernas avföring. Men ännu äckligare var det att byta
sand i fåglarnas bur, det var också jobbigt för det var ganska stor risk
att fåglarna smet. Jag träffade en kompis när jag praoade som heter Simon.

En dag skulle vi lägga i nytt tidningspapper i syrsornas bur, det var inte
mysigt. Den sista dagen på praon skulle vi lägai nya fiskar i akvariumen,
det skulle dom inte låta oss göra för vi gjorde fel och hälften av fiskarna
dog.
När Simon skulle bära en påse fiskar så tappade han påsen men det var inte
så många som dog.
Efter jullovet, på frilufsdagen valde jag att vara hemma hos farfar och
hjälpa honom i skogen och det var han tacksam för. Jag körde traktor och
han körde motorsåg.
Skolresan i årskurs 8 gick till Stockholm där besökte vi riksdagen.
Efter besöket hade vi fem timmar på oss att kolla vad som fanns att hitta
på i storstaden. Jag och några kompisar gick en runda i gamla stan för att
sedan gå vidare till nya stan där vi åt mat på Mcdonalds. Efter det gick vi
till en busshållplats där vi tog 47:an till djurgården, för att roa oss på
Gröna lund.
Skolavslutningen var lika dan som sjuans.
Nians nationella prov kommer att bli jobbiga. Men det ska också bli
skönt att sluta grundskolan och börja gymnasiet.
Efter att vi haft jullov hade vi som vanligt frilufsdag, det blev
backen. Jag åkte med en kompis, efter ca: 2 timmar ramlade han och bröt
nyckelbenet.
Han fick åka till Östermo sjukhus, men kunde följa med hem när bussen körde
hem.
Jag ser fram emot skolavslutningen och hoppas det blir en kul sommar
och tre skojiga år i gymnasiet.

Att byta skola

– Kom nu, vi flyttar nu! skrek pappa nerifrån köksfarstun. Jag svarade
inte. Jag var arg och besviken, men jag visste att det inte fanns något jag
kunde göra.
Pappa skulle bli förflyttad till en högre post inom fläktfabriken och det
betydde att vi, jag, mamma och pappa skulle flytta.
Det verkade inte som om de skulle komma och slita in mig i bilen den här
gången. De gav mig lite tid. ny sida Jag reste mig upp ur sängen och
tittade på mitt tomma rum, som jag så tryggt sovit nästan alla dagar av
mitt liv i. Jag satt kvar ett tag till. Sen tänkte jag att Norrköping
kanske inte skulle bli så farligt.
Jag gick ner för trappan och ut på gatan, där mamma och pappa stod och
väntade. De fick en mycket förvånande och glad blick när de såg mig. Som om
de inte träffat mig på flera år. Efter de kramat om och gullat med mig,
satte jag mig i baksätet och såg surare ut än vanligt.
– Tolv förbannade mil, tänkte jag ledsamt.
Jag hade aldrig riktigt tyckt om att åka bil, och det gjorde ju inte
saken bättre av att vi skulle flytta dit vi var på väg. Jag slog på en
skiva på högsta volym, så jag skulle slippa höra pappas tjat om att jag
skulle få massvis med nya kompisar på den nya skolan. Jag ville inte ha nya
kompisar. Jag var nöjd med dem jag hade. Jag slumrade till, vaknade igen
och stängde av skivan, och somnade igen.
När jag vaknade igen var vi framme. Jag såg mamma och pappa i fönstret
inne i ett hus. Även om jag inte ville flytta kände jag att det skulle bli
spännande att utforska det nya huset.
Till min stora besvikelse var det inget speciellt med detta huset. Det
var ganska likt alla andra förortsvillor. Jag gick upp och valde ut det rum
som jag ville ha, för det hade pappa och jag kommit överens om. ny sida
Att jag skulle få välja rum först alltså.
Det var en vecka kvar av sommarlovet, och jag skulle börja 8:an i en ny
klass, på en ny skola. Jag tänkte på de gånger vi fick nya elever på min
lågstadieskola. Flera veckor brukade vi snacka om den nye som skulle komma.
Nu skulle jag bli den nye som alla skulle snacka om.
Lovets sista dagar gick förbi och jag skulle snart sitta på bussen, på
väg till min nya skola. Jag stod i bad-|rummet och försökte fixa till något
som man ny sida sånär skulle kunna kalla frisyr. Redan nu kände jag att
det kanske skulle bli kul att börja på en ny skola.
Jag drack ett glas mjölk, tittade på klockan och rusade ut till den
hållplats jag ansåg ligga närmst huset. Jag kände mig stressad, fastän
bussen inte skulle komma till min hållplats förän om tio minuter.
Jag hade sprungit så fort att jag inte sett vad som stod där på
hållplatsen.
– Så bråttom behöver du inte ha, hörde jag den mildaste röst någonsin
säga.
Jag, som tidigare hade stått och lutat armarna mot låren, tittade upp och
såg den sötaste flickan jag någonsin sett, glatt leendes mot mig.
– Du är den nya va? Jag heter Sanna förresten.
– Jag heter Henrik, flåsade jag ut.
Bussen kom. Jag steg på och valde ut två tomma säten lagom i mitten av
bussen. Sanna satte sig bredvid mig och vi satt och pratade hela vägen till
skolan.
Den nya skolan var inte så farlig. De flesta var ganska spralliga. Det
berodde väl på att många inte hade träffat varandra under lovet.
Min nya klass var ganska lik alla andra klasser. Det fanns två olika
sidor. En med de lite tuffare personerna och en med lite mindre tuffa. De
flesta tog emot mig på ett vänligt sätt.
Efter skolan satt jag med Hanna på bussen igen. Jag verkade vara lyckligt
lottad trots allt.
Mamma och pappa förstod nog inte vad som hade hänt… Men att jag var
lycklig kunde i alla fall vem som hellst se!

Att byta skola/att byta klass

Jag låg i min säng. Tittade på klockan och försökte lägga mig tillrätta.
Jag slöt ögonen, försökte somna, men det var så mycket ljud i mitt rum; min
surrande fläkt som trots sitt envisa snurrande inte lyckades ge mina tankar
den svalka som krävdes för att jag skulle kunna somna.
Med tankarna kom minnena som seglade i mitt huvud och förde med sig både
ljud och dofter. Utanför fönstret lekte sommarens sista bris och över
himmelen stod solen i brand. I skogsgläntan vid slutet av vägen svajade dem
sista blommorna och jag tänkte att det var som om dem ville säga adjö. Och
jag visste att det var både åt sommaren och mitt gamla jag dem tog farväl.
Mina ögon sökte sig uppåt längs väggen och fastnade på ett inramat
fotografi. Det är ett kort från examensdagen i sexan, vi sex flickor som
står där och ler i vackra klänningar och med blomsterkransar på huvudet. I
tankarna gör jag en ny bild, ett nytt klassfotografi med nya människor. För
några sekunder ser jag bilden tydligt framför mig, men så glider den undan
och ersätts med bilden på oss sex tjejer.
Detta har varit mitt sista år som en del av dem, när morgondagen anländer
och följande tre år kommer jag att bli del av en ny klass i en ny
gemenskap, och hur den framtiden kommer att gestalta sig har jag ingen
aning om. Oron och nervositeten har lekt och fladdrat i min mage som en
fjäril hela sommaren, men nu. Nu är allting så nära inpå. 7 D. Högstadiet.
Jag smakar på orden, låter deras innebörd smälta på tungan.
Så blundar jag och tänker tillbaka på åren som har gått. Dagis som blev
till lekis, år som lades till år när lekis övergick till första och andra
klass. Jag fick en fröken, en snäll gammal dam med tigeröronhängen och
glasögon. Jag fick en bänk, och böcker att skriva och räkna i. Alfabetet
och multiplikationstabellen som jag lärde mig att rabbla och tiderna som
jag lärde mig att passa genom att kuta över skolgården när det ringde in.
Sedan, när jag började trean, då var jag stor. Någon som de små barnen såg
upp till, någon som kunde och visste allt. Men även treans år tog slut, och
dagen innan jag skulle börja fyran grät jag mig till sömns. Jag ville
fortsätta gå i gula huset, ha kvar min fröken och mina böcker.
ny sida
Jag visste inte då vad jag skulle få ta del av under mina tre år på
mellanstadiet. Likt en film ser jag det spelas upp på min näthinna och jag
vandrar bakåt i minnenas korridor, förflyttar mig till en helt annan plats
i en helt annan tid.
files index.php license.txt paper_data.txt populate_skrivbanken.sh readme.html wp-activate.php wp-admin wp-blog-header.php wp-comments-post.php wp-config-sample.php wp-config.php wp-content wp-cron.php wp-includes wp-links-opml.php wp-load.php wp-login.php wp-mail.php wp-settings.php wp-signup.php wp-trackback.php xmlrpc.php
Jag korsade skolgården med Annelie vid min sida. Ingen av oss hade sagt
något på vägen hit, och hela morgonen tycktes andas av förändring. Det låg
något i luften som gjorde oss både extra högtidliga och än mer nervösa.
Runt omkring oss var det fullt av folk, de nya ettorna som tryckte vid sina
föräldrar, och de lite äldre eleverna som redan hade åter upptagit lekar
som King och bollruta.
Jag och Annelie stod utanför allt det där, det var som om vi levde i en
egen bubbla av liv. Vi stannade framför den stora tegelbyggnaden och jag
drog nervöst i min kjol och rättade till hårspännet. Så mötte jag Annelies
blick och förstod att hon hade samma tumult av känslor inom mig som jag
hade. På en given signal lade vi våra händer på porthandtaget och öppnade
dörren. Från bägge klassrummen där innanför rådde skratt och prat och
försiktigt kikade vi in genom dörren som var märkt med 4-6C.
I klassrummet stod bänkar utplacerade i grupper om sex och längs med väggen
stod fyra flickor. Jag såg på dem en kort stund och gav var och en av dem
en värderande blick, innan jag log blygt. Flickorna besvarade mitt leende
och jag ställde mig bredvid en av dem närmast dörren. Även Annelie ställde
sig där, och tillsammans betraktade vi sex nykomlingar det skådespel som
utspelade sig i resterande delen av klassrummet; någon som mimade till
musiken från en stereo, två stycken som dansade över golvet och en kille
som satt i sin bänk helt oberört av allt oväsende djupt försjunken i en
bok.
Avlägset allt detta ringde en klocka, och några minuter senare trädde en
kvinna in i klassrummet. Genast hon kom in blev en vinande storm till kav
lugn då musiken tystnade och eleverna tog plats i sina bänkar.
Det var bara vi sex som stod kvar, fortfarande tryckta mot väggen.
– Välkomna tillbaka, allihop, sade kvinnan och tittade ut över klassrummet.
Så riktade hon blicken mot oss och log. Särskilt välkomna får vi också säga
till våra nya fyror, fortsatte hon och pekade på den sista gruppen av
bänkar.
– Jag heter Elise, och var så goda att sitt, flickor, avslutade hon och log
igen. På led förflyttade vi oss från väggen och sjönk ned vid våra nya
bänkar. Under minuterna som följde fick jag reda på att den mörkhåriga
hette Fredrika, den lite knubbiga Anna, den ljushåriga hette Hanna, att den
långa hette Tuva.
Vi presenterade oss för varandra, berättade om våra familjer, och jag fick
veta att Fredrika var adopterad och att Tuva hade en sköldpadda vid namn
Stjärna.
ny sida
Under den första timmen i fyran tog vi våra första stapplande steg på en
vänskap ingen hade kunnat förutse.
Om jag hade spått in i framtiden, skulle jag sett, hur vi sex bara en vecka
senare gick arm i arm över skolgården, pratande och skrattande som om vi
alltid känt varandra. Jag hade sett oss uppträda som Spice Girls på
klassens timme och hur vi på lektionen skrek av skratt till Hannas skämt.
Jag hade sett våra stormiga bråk där vi var dödsfiender. Bråk, som ändå
alltid slutade i tårar och kramar medan ord som förlåt haglade. Jag och
Hanna som retade vår gympalärare, och alla raster som vi sex delade i
grupprummet där vi pratade och spelade kort.
Sådan var vår tid där termin lades till termin. Fyror till femmor. Dagar
till veckor, till månader och till ytterliggare terminer. Femmor som
började sexan. Det gick så snabbt, och plötsligt är vi framme vid
examensdagen.
Blomsterkransar kring hjässan, sånger som sjungs och rosor som delas ut i
klassrummen. Filmen börjar bli suddig i kanterna, och det sista jag ser är
vi sex, Anna, Hanna, Fredrika, Tuva, Annelie och jag stående framme vid
katedern med Elise i mitten och just så ser vi ut som den familj vi
verkligen var.
*
Klockan väcker mig med sitt gälla pipande och jag känner fjärilen som
vaknar till liv inom mig redan innan jag har slagit upp ögonen. Jag sparkar
av mig täcket, reser mig upp ur sängen och går fram till fönstret.
Solens första strålar silar in genom träden och precis som igår svajar
gläntans blommor i vinden. Men idag säger dem inte adjö, utan godmorgon.
Godmorgon till ett nytt liv.
En timme senare cyklar jag ned längs gatan.
ny sida
Jag släpper cykelstyret, lutar mig bakåt och låter vinden leka med mitt
hår. Trots allt känner jag mig fri, trots fjärilens fasta vingslag inom
mig.
I backen möter jag Hanna, Emelie och Elin. Ingen av oss säger något och
hela morgonen tycks andas av förändring, det ligger något i luften som gör
oss både högtidliga och nervösa. Efter en kvarts cykelfärd ser vi skolan
torna upp sig över trädtopparna, och efter ytterliggare fem minuter har vi
parkerat cyklarna och på skakiga ben korsar vi skolgården. Det är fullt av
folk och rörelse, men av dem är vi ingen del, utan vi lever våra liv i en
egen värld byggd av både oro och förväntan. Vi går dem sista metrarna fram
till väggen och plakatet som talar om att här skall 7 D samlas. 7 D. Jag
smakar åter på ordet, låter det smälta på tungan.
Högstadiet.
Ett nytt liv.

Trevligt och originellt berättad med ett avancerat språk och god
disposition.

Mina skolår
Jag har alltid tyckt om skolan. Visst har jag som alla andra svurit över
att man måste gå upp på morgonen och visst har jag på måndag|arna ofta
tänkt ”å nej nu är det hela fem dagra kvar till helgen”. Jag har alltid
avskytt alla läxor och sådant man måste göra hemma. Efter skolan ska skolan
vara slut tycker jag.
Men när vi har lov märker jag vad jag egenteligen känner för skolan. Jag
saknar den oerhört mycket. Inte själva lektionerna kanske. Utan jag saknar
alla kompisar och gemenskapen. Visst är jag med många kompisar även när jag
har lov men i skolan samlas nästan alla mina kompisar på ett ställe och det
blir liksom medelpunkten för ens liv.
När jag är på semester längtar jag tills jag kommer hem och får gå i
skolan och berätta för alla vad jag har gjort på lovet.
Det är då jag märker att jag inte alls tycker illa om skolan utan faktiskt
gillar den väldigt mycket.
Att börja mellanstadiet var himla roligt minns jag. Jag fick nya
lärare och allting var nytt. Framför allt kände jag mig mycket större och
mognare än när jag bara gick i lågstadiet.
En stor nackdel var dock att man inte fick vara på låg|stadiets
snöbollsplan längre. Detta betydde att om vi skulle kasta snöboll var vi
tvungna att gå till mellanstadiets snöbollsplan och alla var livrädda för
femmorna och sexorna som mulade en så fort man kom i närheten av
snöbollsplanen. Detta ledde till ett av mina värsta skolminnen.
Jag och en kompis stod och tittade när tjejerna lekte eftersom vi inte
vågade gå till snöbollsplanen. En flicka hade en jättestor luva och jag och
min kompis besämde oss för att försöka pricka i luvan med snöbollar. Det
var jättekul till en början men sen började snön ta slut och vi kramade
isigare och isigare bollar. Tillslut stod vi och kastade rena isklumpar som
var som missiler i luften. Det var bara en tidsfråga innan olyckan skulle
vara framme.
Och mycket riktigt, jag kastade upp en extra hård isklump högt och
långt och jag fick nästan ont i huvude själv när jag såg den träffa mitt i
huvudet på flickan. Jag såg henne gråtande springa in i skolan och några
minuter senare kom rektorn ut och frågade om jag var Johannes Pihl.
Ja, sa jag osäkert. Jag fick följa med rektorn in i ett rum där flickan
satt och grät med en ispåse på huvudet. Rektorn skällde lite på mig och jag
sa förlåt och sådant. Den världiga förnedringen kom dock efterår på nästa
lektion när jag fick en ordentlig utskällning av läraren inför hela
klassen. Det var nästan som ett polisförhör. Läraren ställde en massa
frågor som ”varför gjorde du så, vad tänkte du på och hur tror du det känns
för flickan nu?” Jag var tvungen att besvara varenda fråga och allas
blickar var fästa på mig under hela förhöret.
Efter det här med isbollen tog jag mig igenom mellan|stadiet utan att
vara inblandad i allt för mycket dumheter.
Visst gjorde jag endel bus som att bryta sig in i trä|slöjden och sno
häftmassa, ta pennor och sudd, stänga in folk på toaletten och skriva saker
på tavlan när läraren inte var där. Men annars var jag en snäll och lydig
pojk som lärarna tyckte mycket om.
Vi hade ofta olika temaarbeten om städer, länder, hav och sådant. Det
gick till så att man letade fakta och skrev texter och ritade bilder. Sedan
band man ihop allt till en bok.
I slutet av ett arbete fick man redovisa för hela klassen. Jag minns
särskilt en redovisning som jag och två till gjorde om östersjön. Vi gjorde
en storslagen entré i bara badbyxor, simfötter, cyklop och snorkel.
Dessutom hade vi musik till och en dans som vi kommit på.
Sen gjorde vi redovisningen i den utstyrsel vi kommit in i.
Redovisningen var faktiskt bra, men mycket fakta och ingen av oss fnittrade
eller tramsade till det.
I slutet av sexan hade vi en maffig cabaré. Jag och en till var såna
som presenterar alla nummer. Vi drog historier och jag minns särskilt en
sak. Det var så att alla tjejer ville vara Britney Spears. Så hon uppträdde
fyra gånger på cabarén och alla i publiken tröttnade på henne efter två
gånger. När hon skulle uppträda den fjärde gången frågade jag publiken om
de inte ville se Britney Spears en gång till. Alla i pupliken skrek: ”Å nej
inte hon igen.” så flickan som skulle härma Britney fick inte direkt något
varmt mottagande. Om man bortser ifrån alla Britney Spears så var det en
mycket bra cabaré och alla var nöjda och belåtna.
Dagarna innan vi slutade på Stenslund som hade varit vår skola de
senaste sex åren kände jag att jag inte ville därifrån samtidigt som det
kan bli kul med en ny skola. Jag fann det ändå roligare på Södergård som
var min nya skola än vad det hade varit på Stenslund.
Nu när jag är i slutet av Nian och snart ska byta skola igen känner jag
faktiskt precis likadant som jag gjorde när jag slutade sexan.
Men jag kommer säkert att få det jättebra på den skolan jag kommer
till.

Varierad och humoristisk och trevligt berättad. Röd tråd med bra
disposition och reflekterande inslag. Bra språk

Mina skolår
Min första dag i skolan minns jag fortfarande som om det vore igår. Jag
hade på mig ett par nya turkosa byxor som jag få tyckte var jättefina. På
ryggen hade jag en ryggsäck som min mamma hade köpt till mig. Allt jag hade
på mig var nytt, precis som allt med skolan skulle bli. Glad och
förväntansfull gick jag till skolan tillsammans med mina två kompisar
Cecilia och Sanne. Skolan låg knappt tvåhundra meter ifrån mig, en sträcka
som i den åldern kändes väldigt lång.
Första dagen gick bra enda tills vi skulle gå hem. När vi skulle lämna
skolan trillade jag på en kulle på skolområdet. Jag minns just detta så väl
för att det blev en stor gräsfläck på mina nya byxor och jag blev
fruktansvärt arg och ledsen. Fort som bara den sprang jag hem till mamma
och visade byxorna. I dagens läge kan jag inte förstå hur en sådan liten
bagatell kunde kännas så stor som den faktiskt gjorde då. Men det hade väl
med åldern att göra!
Den första tiden i skolan var man ivrig att få lära sig och man
tyckte det var kul att gå till skolan.
Det visade sig snart vara fel och skolan blev snabbt en del av vardagen.
Lågstadiet är nog den tid som jag minns minst av. Men en sak som jag kommer
ihåg är mattelektionerna. Matteboken, det var något speciellt med den. Jag
och tre killar i klassen tävlade alltid om vem som blev klar först. Jag
minns det så väl för det var till och med så att man tog hem boken och
jobbade hemma för att bli klar, något som jag aldrig skulle göra idag. Inte
av den anledningen i alla fall. Under det tredje läsåret tröttnade jag
regält på skolan. Det var inte längre kul att gå dit och var en lättnad att
få börja fyran och byta klass. Det kändes att man behövde något nytt för
att få tillbaka gnistan igen. För min del och för alla andra i min klass
blev skolan något helt nytt. Skolan hade fått tre nya lärare som vi fick
förmånen att ha. Våra tre klasser från lågstadiet blandades om till en
jätteklass på över 40 elever.
Systemet var helt nytt. Vi fick två klassrum med två grupper, vi fick ha
tre lärare istället för en och den största förändringen av alla…
arbetsättet!
Vi skulle börja jobba tematiskt, något som var helt nytt för oss. I början
såg man det som något negativt men det visade sig sen vara en positiv
överraskning. Att jobba men tema innebar mer ansvar och att man fick jobba
mer för sig själv. Det var något som jag tyckte om eftersom att jag alltid
gjort bäst ifrån mig när jag jobbat självständigt.
Mellanstadiet är den del av min skoltid som jag minns mest av. Det är också
den tid som jag trivdes som bäst i skolan.

1. Mina skolår — ritad pil Mellanstadie och högstadie
Nu börjar något nytt. Det var min första tanke när jag skulle börja
högstadiet. Att få en ny start på mitt primitiva liv. Inte visste jag att
förändringen skulle bli så stor som den blev. Att komma från en skola där
alla känner alla och klassdiscona var höjdpunkten på året, till en skola
där man knappt känner någon och det händer nya saker varje helg förändrar
kanske mer än vad man tror. Nu när jag tänker tillbaks på mellanstadietiden
så kan jag inte undgå att känna en viss längtan. En längtan av att slippa
oroa sig och bry sig om omvärlden. Det största beky-|mret som man hade på
den tiden var väl vilken kompis man skulle umgås med på eftermiddagen.
Högstadietiden fick nya tankar att dyka upp i mitt huvud. Tankar som jag
aldrig trodde att jag skulle tänka. Mina tankar förändrades, jag
förändrades. Men vad förändrades jag till, till mig själv?

Vem är jag? En vanlig fråga som man ofta frågar sig men troligen aldrig
kommer att kunna svara på. ”Bara du är dig själv så går allt bra”, jag
citerar min mamma. Hur ska jag kunna vara mig själv om jag inte vet vem jag
är?
ny sida
När jag gick på mellanstadiet visste jag vem jag var. Jag visste vad jag
ville och inte ville. Jag behövde inte bry mig om framtiden, den tog hand
om sig själv. Ka-|nske är det det som gör att allt känns bättre när man är
liten. Att man känner att man vet så mycket. Man känner sig så säker i
rollen som sig själv.

På högstadiet blir allt annorlunda. Varför denna förändringen sker just på
högstad-|iet kan man fråga sig. Kanske har det med pubertet att göra.
Kanske har det med skolan och människorna att göra. Jag vet inte, ingen
vet. Kanske förvandlas jag till ett tredje jag på gymnasiet.

De starkaste minnena som jag har från mellanstadiet är framför allt hur
roligt jag hade. Allting gjorde man för att det var kul. Man hade inga
förpliktelser. Men jag minns också hur jag såg upp till eleverna på
högstadiet. Hur jag län-|gtade tills jag skulle få bli en av dem. Jag ville
bli vuxen.

Känslorna och minnena från högstadiet är blandade. Något som verkligen
märks på högstadiet är falskheten och spelen mellan människor. Man märker
verkligen hur folk genomgår någon slags mellanperiod där man ska låtsas
vara någon man vill vara. Under denna perioden kan man inte lita på någon.
Alla vill så gärna ”passa in” och skvallrar gärna bakom ryggen på en för
att få en chans att göra detta. Alla är så rädda för att bli utpekade för
att vara ”annorlunda”.

Denna perioden kommer man så småningom över. Jag gjorde i alla fall det.
Men i åttan kom för mig en ännu värre period. En period av depression. Allt
jag mins från åttan och halva nian är en dimma. En dimma där jag var ledsen
i princip hela tiden. Jag hade varken ork eller lust att göra någonting.
Jag förlorade många kompisar och min bästa kompis flyttade utomlands. Detta
händer tydligen fler än mig. Man hör ju på nyheter att ungdomar idag har
problem med stress och depress-|ioner. Men mitt i detta mörker så fanns det
ändå något som sade mig att allt skulle bli bättre, att det inte skulle
vara i evighet. Detta något hade rätt.

På jullovet i nian hände någonting. Det var som om en lampa tändes i mitt
lilla, mörka inre. Jag blev glad igen. Uppriktigt glad, inte det där falska
leendet som satte sig på mina läppar, utan hela jag blev glad. Varm, glad
och lycklig.

Även om det inte var en speciellt trevlig period så är jag på något sätt
glad att jag fick uppleva den. Jag skrev mycket under den tiden, dikter och
korta texter. Jag blev mer kulturellt intresserad. Detta öppnade en annan
sida av mig själv. Man kan säga att jag knöt starkare band i vänskapen med
mig själv.

Idag kan jag bryta ut i ett fniss ibland, bara sådär. Ett lyckofniss,
precis som på mellanstadiet. Men det är lyckofniss över olika saker. På
mellanstadiet kunde jag bara lyckofnissa åt något roligt. Idag lyckofnissar
jag över livet. Över hur bra jag har det och över hur mycket fint det
finns.

Även om jag inte har min framtid planerad så kan jag bara ta det lugnt
medans framtiden vilar tryggt i mina händer.