Elevens uppfattning av läraren: 3

03.02.07
Örkelljunga
Kära skolminister;
Jag heter Emma Olsson och går i årskurs i Hälltorpskolan i ett litet
samhäll som ligger i hjärtat av Skåne, Örkelljunga.

Vår skola är inte så stor, det går bara ca 300 elever där men ändå märker
vi brister i det svenska skolsystemet, något jag tycker är helt absurt, jag
menar den svenska skolan ligger i världstoppen när det gäller både
pedagogik och kunskap. Eller, gör den verkligen det?
Varje dag i snart nio år har jag och mina kamrater gått till skolan och
sett hur skolsystemet inte håller. Den lovar mer än den kan hålla!
Varje regering så länge jag kan minnas har låvat mer lärare, mindre
klasser, ingen mobbning. Ändå så är vi här med utbrända lärare, för få
extra lärare, för stora klasser, med mobbing som ett ständigt aktuellt
problem när den inte alls borde finnas, vikarier non stop, en rektor som är
över väldigad med arbete och det bara i vår lilla obetydliga skola
någonstans i mitten av Skåne.
Alla pratar om att spara pengar, du förstår vi är en fattig kumun, vi har
historieböcker som är skrivna 1959! Vi lär oss tex att Sovjetunionens
huvudstad heter Moskva!
Men ändå så sparar vi, sparar på det viktigaste vi har, otroligt löjligt
och helt ologist egentligen. Håller du inte med? Det kanske låter som en
kliche och kankse det är men, barnen är framtiden och börjar vi inte snart
investera i framtiden kommer Sverige inte längre vara en ledande nation, i
något!
Självklart är det inte bara bara dåligt i den svenska skolan. Jämför man
med flera andra nationer är Sverige i topp, än så länge.
Delvis så tror jag att det beror på det humana sättet att se på skolgången.
I andra länder som tex mitt hemland, Bosnien. I Bosnien får man bara en
chans och sen är det upp till var och en vad man gör med den, vi har
fortfarande många steg att ta. Lyckligtvis har vi länder som Sverige att se
upp till och plocka vad vi tycker är bäst.
Ni tolererar och accepterar, fryser inte ut dom som inte
resterande del av uppsatsen saknas

Att byta skola

Positivt eller ej

Att byta skola, det innebär så mycket mer än att bara byta skolnamn, t.ex
från Björktorpskolan till Kunskapskolan. Det innebär faktiskt en hel rad
förändringar, ialla fall för mig. Jag har bytt skola mer än en gång under
min korta livstid. Men den första gången var nog värst.

Jag hade ett så kallat fantastiskt liv innan denna förändringen, eller?…
Jag tyckte iallafall det. Jag hade precis början förskolan, träffat
kompisar som jag trodde att jag skulle växa upp med och dela mitt liv med.
Men gissa om jag hade fel? Plötligt kom KRIGET (hatet). Men det kom så
plötsligt att jag inte änns märkte det. Men jag var ju bara ett barn, jag
kanske inte borde ha märkt det alls? Jag menar föräldrarna kommer ju inte
bara fram till sitt barn och säger:
– Nu så är det krig.
Förresten så visste jag inte änns vad krig var för nått, eller hur hemskt
och allvarligt det egentligen var.
Men hur visste jag egentligen att kriget hade startat? Ja, det brukar jag
själv oftas tänka på. Jag tror att allt började med skolan. Min klass var
inte längre en hel klass. Dom hade delat in oss i ”grupper” kroaterna,
serberna och bosnierna (muslimerna). Just då var jag mycket förvirrad, för
jag visste inte riktigt i viken grupp jag tillhörde. För jag var ju bara
ett barn, vad fan visste jag om religion. Jag ville helst bara leka med min
kompis Zorana, men hon tillhörde inte min ”religion”. Jag kommer ihåg att
jag kom hem den dagen från skolan alldeles gråtfärdig. Den dagen blev min
sista skoldag i Bosnien. Kriget förstörde allt.
ny sida
Så äntligen, 1993 den 4 mars steg jag och mina föräldrar av en flykting båt
uppe i Luleå. Det första jag märkte om Sverige var att det var mycket
kallare än i Bosnien, men det brydde jag mig inte om. För att nu så hade
jag hittat min frihet och snart så skulle jag börja skolan och ha ett så
kallat stabilt liv.
Så kom dagen när ringklockan för första gången ringde in för klass 1B,
gissa vem som först stod i ledet? Jag tror inte att jag någonsin hade varit
så lycklig i mitt liv som just i detta ögonblicket, men det varade inte
länge. När vi väl hade kommit in och skulle sätta oss så ville inte någon
sitta bedvid mig och på rasterna ville inte någon leka mig med. Men ibland
hände det att dom ville leka, t.ex ”polis och tjuv” men då ville inte jag
leka det. För att lekarna verkade för riktiga och våldsamma, för mig och
påminde om kriget. Efter sånna raster brukade dom ”mobba” mig mer.
Dagar, veckor, månader gick och jag började sakta men säkert förstå hur jag
skulle bette mig för att dom andra barnen skulle titta åt mitt håll.
ny sida
jag fick för det första sluta vara den person jag egentligen ville vara,
den personen som jag gillade att vara. Min ”Sanna” personlighet fick jag
helt enkelt bara kasta bort. För den var varesig välkommen eller
respekterad. Från början, kändes det ganska svårt. Det var svårt att spela,
låsats vara någon man inte är, men sedan kändes det hur normalt som helst.
Efter det flyttade jag till Ånge i Småland, där var det inga som helst
problem att skaffa vänner, allt man behövde göra var att spela någon
annan…
Det som fick mig att sluta spela, var när jag fick reda på att min bästa
kompis Sandra tog självmord. Hon hade som jag lärt sig att ”spela” teater
redan som ung, men när hon flyttade till Malmö hjälpte det inte att spela.
Hon hade det svår att blev inte respekterad och gjorde massa ”onödiga
saker”. Hon började dricka och använda droger redan vid tolv års ålder. Sen
kunnde hon inte klara av pressen så hon tog sitt eget liv. Efter det lovade
jag att alltid vara sann mot mig själv t.o.m i de värsta situasionerna.
För det finns ingen annan ”JAG” än den riktig JAG…
ny sida
Det jag menade med denna ”novell” var att berätta min historia. Lycklitvis
slutar den historien ganska bra jämfört med vissa andras, men den kanske
hade slutat dåligt om mina riktiga vänner och vissa av mina lärare hade
slutat bry sig.
Det jag vill säga är mest för elever, man ska inte ändra sig för andras
skull. Men också för lärare, ju mer lärare visar att dom bryr sig och visar
att dom har kontroll, desto mer känner eleverna sig säkra.
Vi behöver regler och diciplin för att mogna, men också någon att tro på
oss.

Av: Zajana 9A

Att byta skola/Att byta klass
Kapitel 1 – dagen innan
Den här dagen var underbar! solen lös klart och det var molnfritt. Varför
kunde det inte alltid vara så här, tänkte jag och log.
När jag steg in i klassrummet visste jag att det var sista dagen med
klass 9a. Åsa satt ovanligen och läste en bok. Hon var alltid så himmla
snygg, idag har hon en blå topp och vita åt|sittande byxor i pastellfärg.
Hon var alltid sminkad till tusen och hade nästan jämt rött läppstift.
– OJ, vi börjar ju om en kvart, hojtade jag till Åsa. Hon svarade genast
”Redan ditt pucko”.
Jag sprang ut i korridoren, ner för trapporna och ut på gården. Där stod
hon, Elisabet med den röda tröjan jag gav henne i present och ett par
svarta byxor. Jag sa genast hej och gav henne en kyss.
Elisabet var nämligen min tjej sedan 7:an. Vi bråkade aldrig och var
jämt vänner. Hon låg till mig och sa ”Samuel, hur kommer du klara dig utan
oss?” Jag svarade ”Varför oroar du dig för? Kom nu så går vi in.”
När vi kom in i klassrummet var nästan alla där, vi satte oss och
väntade på att våran magister skulle komma. Så tillslut kom han.
Han har alltid kostym och nästan alltid en blå slipps. – Hej, sa han med en
hög och tråkig ton.
– Nå, Samuel, hur känns det att byta klass?
– Bra, svarade jag och log.
Hela den dagen gick underbart bra. På väg hem gick vi förbi Mojjen
(det var kiosken i staden jag bode). Eftersom året var 1989 så var det inte
så ovanligt med LP-skivor, så vi gick hem till mig och drog igång Yellow
submarin med Beatles. Hela 9a var hemma hos mig den kvällen.

Kapitel 2 – dagen har kommit
Jag visste inget om den nya klassen förutom att det var 9d i samma
skola och en idrottsklass.
Första lektionen var idrott och allt gick bra. Alla tog emot mig och
välkomnade mig hjärtligt. Vi spelade fotboll och vi hade skitkul. Vi fick
veta att om tre veckor skulle vi åka ner till Linköping och spela en
fotbollscup mot en skola där. Vi skulle spela tre 45×2 minuters matcher.
Resan nr med boende på hotell med middag tre nätter skulle kosta 550 kr per
person och alla tackade ja.
De tre veckorna fram till resan gick hur bra som helst. Det enda som
skilde sig var att vi hade tre idrottstimmar istället för en.
När dagen kom då vi skulle åka var alla spända inför matchen. Detta
var ibörjan på september och innebar mycket sol. Resan ner gick bra och
alla installera sig i sina rum på hotellet.
När vi spelade vår första match mot Karlsbyskolan vann de med 3-1. Vi
var ganska arga och besvikna på oss själva!
Men dagen efter slutade under|bart.! Vi vann med 3-2. Nu var vi med i
matchen igen! Vi ägnade hela kvällen med att träna.
Dagen efter började inte bra, efter bara tjugo minuter tog de
ledning, men det skulle inte dröja innan jag själv kvitterade. Sedan tio
min tog vi ledningen med två mot ett genom att våran ena spelare blev fälld
i deras straffområde. Den bollen tog Filip lätt hand om.
Första halvleken slutade 2-1 till oss. Andra halvleken började men
inte heller nu slutade det mållöst.
Vi vann med hela 5-2. Den kvällen firade vi ända in till midnatt.
Dagen efter åkte vi hem och de flesta sov på vägen hem.
Den terminen gick hur lätt som helst och när vi fick betygen på
avslutningen blev jag chockad! Jag hade höjt mig i 5 ämnen. Från ynka 3,4 i
snitt till 4,3. Jag mådde så himmla bra den julen! Jag träffade Elisabet
nästan varje dag och käkade korv vid Mojjen säkert tio gånger. Allt var
helt enkelt underbart.

Kapitel 3 – så här efter.
Nu sitter jag här 20 år efter och har egna barn två är tonåringar och en är
bara fyra. Jag har lärt dem att man ska idrotta mycket. och visst gör de
det. En spelar i AIK’s P99 i hockey och en i AIK’s P03 i fotboll. Folk
säger att mer idrott på schemat ger bättre betyg och visst är det så! Se
bara på mig. Självklart gillade jag min gamla klass 9a med alla fester och
alla kompisar. Träffade Elisabet varje dag, var vid Mojjen ofta. Men den
nya klassen var underbar. Jag älskade ju att idrotta! Jag spelade ju hockey
och fotboll själv i AIKs juniorlag. Snart ska väl tillochmed min minsta
stödja vårat favoritlag. Jag ångrar absolut inte en sekund att jag bytte
klass!

eleven har skrivit två versioner av uppsatsen

Kapitel 1
Den här dagen var en kanon dag, sol och klar blå himmel. Varför kan det
inte alltid vara så här, tänkte jag och drog ut på smilegroparna.
När jag steg in i klassrummet visste jag att det var sista dagen med
9a. Åsa satt som vanligt och läste sin bok och Hans stod och skrev något på
ett papper. Åsa var jätte snygg i sin blåa topp och vita byxor. Hon var
alltid sminkad till tusen och bar nästan alltid tajta byxor.
OJ! vi börjar ju inte förens om en kvart hojtade jag till Hans. Han
svarade genast, redan ditt pucko. Jag sprang ut i korridoren ner genom
trappan ut genom dörren.
och där stod hon, Elisabet med den långa röda tröjan som jag gav henne och
med svarta byxor. Hon var jättesöt!
– Hej, sa jag och gav henne en kyss. Hon log och svarade ”Hej min
ängel, hur är det?” Jag svarade att allt var bra och vi gick tillbaka in i
klassrummet. Nu var nästan alla där och vi satte oss ner.
– Hallå alla, sa vår magister med en pigg men tråkig ton. Vår
magister har alltid kostym och hade jämt Elvis frisyr, sådär bakåtslickat
med en liten våg i pannan.

Mitt klassbyte

Året var 1989 och jag var trött på min gamla klass. Jag heter Samuel och
går sista året på högstadiet. Man kan inte säga att jag var mobbad, för det
var jag inte!
Jag ville bara känna på något nytt, träffa nya kompisar och få ett
nytt umgänge. Visst skulle jag fortsätta vara kompis med alla andra.
Detta var ungefär två veckor efter att nian hade börjat. Jag
berättade för klassen att jag skulle börja i en ny klass och de första
reaktionerna blev ”Va, det är ju bara ett år kvar” och ”Hur ska du klara
dig utan oss?” Men det visste jag att jag skulle!
Jag kan ju berätta lite om mig själv. Jag heter Samuel och har nyss
fyllt 15, 3 juni 1974. Jag har brunt-grönt hår, låter kanske fantastisk men
så är det. Mina favoriter i musik är godingar som Beatles och Elvis
Presley. Jag har många kompisar och vi har mycket roligt med varandra. Jag
har också en tjej som heter Elisabet, hon är bara 14 än så länge men fyller
15 i augusti. Hon har långt blont hår och har en fin kropp.
Men när allt är så här bra, med kompisar och tjejer, varför byter man
då klass? Hur kommer det sig att man ville byta ut den klass man käner bäst
till en klass man knappt känner?
– Jaha du Samuel, idag är sista dagen med klass nio a. Hur känns det?
Jag svarade att det kändes bra och hela klassen log åt mig. ”Eftersom jag
bara ska byta till nio d betyder det inte att jag ska byta skola”, sa jag
med ett leende på läpparna.
Våran skola var uppdelad i tre stora byggnader. En byggnad med sjuor
till nior som gick i a-c, en byggnad med idrottsklasser d-f och en byggnad
med alla femmor till sjuor. Jag skulle alltså byta till byggnad B, med
idrottsklasser, och detta skulle ske imorron. Min första lektion var
idrott.
Hela den här dagen gick som på räls! Alla var glada för min skull,
vilket var skönt. Efter skolan gick vi till ”Mojjen”, (det var en liten
kiosk mitt i centrum) där åt alla korv och stod och pratade. Eftersom våran
by inte var stor så kunde de flesta varandra. Alltid var det någon man
hälsade på.
Alla var tvugna och gå hem eftersom de fått läxor upp till öronen.
Men jag slapp som tur var, så jag gick med hem till Elisabet och åt glass
med strössel. Vi satt i hennes soffa och lekte med hennes tre åriga brorsa
som vi hämtat på dagis. Grabben tyckte om mig, det märktes. Han kunde mitt
för och efternamn utantill och frågade alltid efter mig när Elisabet kom
hem. Det berättade Elisabet för mig en gång när vi var i skolan. Elisabets
brorsa hette Martin och hade diabetes. Därför blev han ofta sur när han
inte fick glass medans vi fick det. Men jag brukade bara säga till honom
att om man äter glass så kommer trojja trollet och äter upp en. Detta gick
han faktiskt på.
Klockan var redan sju och jag tackade för mig och sa hej då till
Elisabet och Martin.
Jag tog min tunna tröja och gick ut i den varma sommarkvällen. Nu
hade det börjat bli mörkare på kvällarna och värmen börja sakta men säkert
avta.
Den kvällen gick jag bara hem och la mig. Jag visste ju vad det
skulle bli för dag imorgon.

Kapitel 2 – den nya klassen
Jag vaknar kl 7:30 som vanligt, men istället för att duscha och ta på mig
kläder tar jag på mig idrottskläderna direkt och joggar till skolan. Jag
börjar nämligen kl 8:00.
När jag kommer in i jympasalen välkomnar alla mig som om jag var en
kung. Detta kändes hur bra som helst och det blev bara bättre! För en gångs
skull tyckte jag det var dökul i skolan. Hela dagen flöt på, alla lärarna
var jätte trevliga och välkomnade mig. Lektionerna kändes korta fastän de
var uppmot en timme eller mer. När dagen var slut hade jag lärt mig känna
massor med nya kompisar. De var hur snälla och roliga som helst, nästan
roligare än den gammla klassen. Jo tusan, de var roligare.
Samma kväll träffades alla från 9a vid Mojjen och frågade mig alla
möjliga frågor som ”Var det många snygga tjejer” eller ”Hur många av
killarna var fjollor”. Jag svarade inga på båda frågorna för att inte göra
Elisabet besviken. Jag visste att hon inte tyckte om att snacka skit om
andra man inte kände.
Nästa dag var lika bra som den första. Ja tom hela veckan var bra. Då
och då uppstod det oklarheter i klassen, men det hör ju en klass till och
jag stod aldrig i centrum.
En dag i slutet av september skulle vi ha fotbolls tävling i tre
dagar mot de andra idrottsklasserna. Vi hade en tävling, alla skulle möta
varandra i en 45×2 minuters match och de två lagen som hade flest poäng
möttes i en final och de som sedan vann finalen skulle möta en annan skola
i final om första platsen.
Resan ner till Lin-k tre dagar inklusive middag två kvällar och
boende på två stjärnigt hotell två nätter kostade 150 kr var och var
självklart en tiopoängare. Inga föräldrar bara tre roliga idrottslärare var
med.
Våran klass vann såklart allt och imorgon var det den stora finalen
mot Karlsbyskola. Hela den kvällen firade vi i staden och käkade kvällsmat
på någon liten resturang som luktade gammal fisk. Men det var ingen som
brydde sig för alla hade haft en jätte rolig dag.
Dagen därpå började Karlsbyskolan med at ta ledning efter 20 minuter,
men det dröjde inte till att jag gjorde en kvittering. Sedan tre minuter
kom vårat andra mål. Kent i vårat lag blev fälld i straffområdet och Lukas
tog lätt hand om den.
Efter 45 min stod det alltså 2-1 till oss. Inte heller den andra
halvleken slutade mållös. Vi tog hem segern med hela 5-2.
Vilken fröjd det var den kvällen också. Alla dansade med varandra och vi
gick inte och la oss fören kl 02:15.
Dagen därpå satte vi oss i bussen redan halv 9. De flesta sov hela
resan tillbaka till Stockholm.

Kapitel 3 – Förändringen
När vi fick betygen på avslutningen blev jag helt chockad! Jag hade höjt
mig i 5 ämnen sedan 8:an. I 8:an hade jag endast 6 VG:n och resten G. Nu
hade jag höjt mig till 9 VG:n 2 MVG:n och resten G.
Jag ångrar inte en sekund att jag bytte klass! Så kul jag har haft
det med 9d har jag aldrig haft med a på 2 hela år.
Detta blev en stor förändring i mitt liv. Människor pratar hela tiden om
att ju mer idrott man har på schemat, desto bättre betyg får man. Och vist
är dt så! Se bara på vad mycket jag höjde mig.
Jag har även lärt mina barn att de ska idrotta mycket, och de gör
dem. Två av grabbarna lirar i AIK’s P99 i fotboll och en i AIK’s P97 i
hockey. Bara de håller igång är jag en mycket lycklig far!

Mina skolår
Jag minns när jag började första klass. Det var pirrigt i magen och alla
satt tysta och stilla vid sina bänkar. Vår nya fröken stog frame vid svarta
tavlan och skrev sitt namn med en gul krita.
Några dagar efter vi börjat var vi i full gång med att räkna i våra nya
matteböcker och vi fick måla i våra roliga böcker. Tiden gick fort på
lågstadiet och när det var dags för skolavslutningen hade flickorna på sig
klänningar och pojkarna hade byxor och skjorta. Alla gick iväg till kyrkan
för att sjunga sommarvisor, och efter det fick vi gå till skolans matsal
och äta tårta och få en lapp av fröken.
I tvåan och trean fick vi arbeta med den andra klassen ibland.
Så forsatte det till mellanstadiet.
Vi fick lära oss gångertabellen och vi fick sjunga och läsa. Det bästa med
mellanstadiet var mattantens nybakade bröd.
Man blev mallig när man började femman, för då vart man störst på skolan
och trodde att man bestämde över allt och alla. När man kom upp till
årskurs sex blev man minst på skolan, bland alla sjuor, åttor och nior. Då
tyckte man att allt blev fel och konstigt, för vi fick inte gå i kyrkan på
skulavslutningarna.
I årskurs sex fick man börja med nya ämnen, men det var ungefär som att gå
på mellanstadiet.
Sen när man började årskurs sju var det ingen lek längre. Våran klass
splittrades och vi hamnade i helt nya klasser.
Vi fick många prov och vi fick gå långa dagar.
När vi kom upp i årskurs åtta blev det allt jobbigare. Den tiden var inte
att leka med. Sena dagar, prov jätteofta, korta raster. Man hann inte med
mycket annat, för vi hade läxa nästan varje dag.
Och nu nian. Kul och välja till gymnasiet. Man får också mycket prov. Det
känns bra att få lämna denna skola snart och få börja på en ny skola, med
nya vänner och roligare ämnen.

Mina skolår Julian A
Jag kom ihåg första gången när jag och mamma gick till skolan. Jag höll
mamma i handen. Det kändes tryggare så. Nu nio år senare ska man börja på
gymnaset. Jag har nästan alltid haft roligt när jag har gått till skolan.
Det var i 4 och 5, jag hade som mest tråkigt. Vi var då 36 st i vår klass.
Jag tror faktist att jag inte lärde mig nånting under den tiden. Det märks
i alla ämnen

Jag kommer ihåg min första klass resa. Hela klassen skulle åka till
stadsparken Det var så spännande att åka till stadsparken. Mamma hade gjort
sin första massäck till mig. Den innehöll två mackor. Jag fick även med mig
fickpengar.
Jag tog två bett på mackan. Sen gick jag till kiosken och köpte upp
pengarna.

Mina första tre år i skolan lärde jag mig att läsa och att räkna. Det
kändes som om jag lärde mig nått nytt varje dag.

Det jag minns bäst ifrån 4, 5 och 6 är sista året. Det är då man ska ha
roligt. Det är sista året på den skolan och då ska man ha roligt. Dessutom
blev jag val till kamrat stödjare. Det var en ära för mig. Men tyvärr så
tog jag inte det riktigt på allvar. Jag blev inte den bästa kamratstödjare
som har funnits. I början av sexan så delades vi upp i två klasser. Mina
bästa kompisar komma i den andra klassen. Så jag träffade de lite mindre.
Men jag hittade ny kompisar som jag knappt kunde namnet på under mina
första fem år. Det bästa i sexan var när vi vann både fotboll och
innebandyturneringen.

När sexan närmade sig sitt slut så stog jag innför ett svårt val att välja
fotbollsklass eller en vanlig klass. Jag valde fotbollsklass. Det ångrar
jag inte idag. Det bästa i sjuan var när vi åkte och tittade Sverige
azerbanjan. Sverige vann med sex-noll.

Ifall man ska sammanfatta mina 9 år i skolan. Det har var roligt att gå i
skolan förutom 4 och 5. Jag har lärt mig många nya saker som jag kan tacka
skolan för.

Mina skolår
Det brukar påstås att låg- och mellanstadiet är vad som lägger fundament
för senare lärande. Om detta är faller så är min grund instabil.
På mellanstadiet gick mestadels av timmarna i mitt, 6Bs klassrum åt till
att jämt och ständigt behöva lyssna på en ideligen tjatande gammal tant som
påstod sig vara kvalificerad att lära ynglingar veta hut.
Hela timmar gick förlorade då hon tills hes som en kråka skrek med vrede i
blicken åt mig och mina lika skyldiga klasskamrater. Vi satt helt tysta och
väntade tålmodigt på ett slut på detta meningslösa försök att få barn att
inte låtas förbli barn, ett slut som tycktes befinna sig bortom horisonten,
ej synligt för våra unga ögon.
Men sen äntligen så kom det, vårt elände förvandlades med intet mer än ett
steg över tröskeln till ett skratt, ett nästan hånande skratt, ett skratt
vi så ofta tillägnade vår bittra och lite smått haltande lärarinna.
Hon var självaste defenitionen av en tant, nästan så man undrar om inte
hennes man myntat uttrycket.
Väl ute ur klassrummet avtog allvaret som med järnkättingar höllt oss tysta
på lektionen.
Vi kunde leka igen, leka som de oskyldiga barn vi ville förbli.
Men det var ändå allvar och inte lek som hade en övergripande roll på
mellan|stadiet.
På lågstadiet därimot var det helt andra bullar, då var vi ännu lyckligt
omedvetna om den värld som vi endast några år senare skulle slungas
framstupa uti.
Minnerna från denna tid i mitt liv sviker mig något må jag säga, det är
snarare händelser från senare tid som ännu ligger färska och nära till
hands.
När vi var små och lekte och hittade på hyss förklarades det med att ”Dom
är ju bara barn”, nu när vi är äldre och fortfarande hamnar i knipa anses
vi som rebelliska.

Starka minnen som aldrig någonsin bör lämna en ung människa på väg att växa
upp är såklart hur det var att den där nervkittlande första dagen gå till
skolan.
Men kanske är man redan på väg, på väg att glömma bort något som ända sedan
dess begynnelse varit något centralt i ens liv.
Jag kommer inte ihåg vilken dag på veckan jag började skolan, inte hur ja
kom dit, förmodligen blev jag kör av morsan men detta är antaganden inte
minnen, jag kommer inte heller ihåg hur jag innerst inne kände då jag
närmade mig skolan i den förmodade bilturen.
Var jag nervös, förväntansfull eller kanske till och med rädd över vad som
hägrade innanför klassrummets för mig enorma portar?
Det var ju ändock början på något helt nytt. Eller vid närmare eftertanke
så var man åtminstone lite förberedd i och med förskolan.
En förskoletid som var så förberedande den kunde vara, vill nästan gå så
långt som att kalla den avskräckande. Detta var under tiden då jag och min
familj bodde i det inte fullt så gästvänliga Saudi-Arabien, förskolan jag
tvingades sätta min fot i varje dag.
En förskola som drevs av tyranniska franska nunnor som inte hade förstånd
nog att tycka synd om och hjälpa en liten blond svensk pojkvasker som då
inte heller kunde ett ord engelska, vilket var det enda språk som talades
på skolan.
Till min hjälp hade jag istället en jämnårig norsk vän, han assisterade mig
i min ständiga kamp att över huvud taget förstå vad fransyskorna babblade
om.
Men kanske gjorde denna mentala pers att jag hårdnade, att jag som de
flesta inte satt och gömde mig bakom en skolbänk i all sin ängslighet, utan
jag visste att detta inte kunde vara värre än den påfrestande tid i
förskolan jag bara nått år innan genomgått. Jag visste att jag skulle klara
av skolan lika lätt som de franska nunnorna hade för att tala engelska.

Av: Oliver Hjelte

Mina skolår

Jag har aldrig varit någon stjärna i skolan, men inte heller någon nolla. I
lågstadiet var jag ganska bråkig. Jag mins en kille, Alex hette han. Vi
bråkade ofta, nästan varje dag. De var i allafall vad jag minns.

Men en sak i skolan var jag bra på, det var kompisar. jag, Nick, Fredrik,
Viktor, Thomas och Nisse vi var kompisar. Vi var alltid polare på rasterna,
och spelade fotboll, vi hade ett eget fotbollslag. Vi tränade varje fredag
efter skolan.

Jag minns inte så himla mycke från låg stadiet. Men i mellanstadiet fick vi
byta skola från Bergskolan till Långängskolan. Jag fick välja en kompis,
jag valde Viktor vi kom i samma klass 4A. Vi hade varit i Långängskolan
innan, vi hade slöjd där en gång i veckan. Jag kommer ihåg hur mycket jag
gillade slöjden på Långängskolan.

Viktor och jag börgade i samma klass på Långängskolan. Där mötte jag massa
nya kompisar, vi tyckte det var roligt att gå i skolan igen.

De första året bråkade jag mycket med en kille som heter Nick, inte samma
Nick som i lågstadiet utan flax Nick. Vi kallade han dumbo, för att han
hade så stor öron.
ny sida
Jag blev mycket orättvist behandad av alla lärarna på skolan, för att de
bara skyllde på mej. Nick var ingen ägel precis, han mobbade mej lika mycke
som jag mobbade honom. Men ändå så var det jag som var mobbaren.

I femman börgade kaoset, våran lärare Sofie tror jag hon hette blev
sjukskriven. Vi hade massa vikarier vi blev skolans stökigaste klass. Om
det kom en vikarie som skulle vara där i två veckor så var vikarien i
klassen i en dag, för att vi var så jobbiga.

Jag kommer ihåg de roligaste vikarien vi hade, tyckte jag iallafall. Det
var en millitäroffiser, som skulle få ordning på oss. Men vad tror du
hände, nej just de inget. Vi gick in i klassrumet och alla började prata,
så skrek han:
– TYST!
Alla kollade på han i några sekunder sen börgade vi prata igen. De var
facktiskt kul tyckte jag och många andra.

I högstadiet var det kul i ungefär två veckor, sen blev det tråkigt. I
sjuan gick det dåligt med mina betyg eller som man sa då omdömen. Nästan
alla ig. Men sen i åttan börgade jag och plugga. Jag har hittat massa nya
kompisar, de är nog de ända som är bra med Nusnässkolan. Det kommer att bli
sjukt skönt att lämna denna tråkiga skolan och börga på gynasiet.

ATT BYTA SKOLA!
Jag Kristine var 7 år och skulle börja ettan Höstterminen 1994.
Jag var nervös, men jag visste att jag skulle börja i samma klass som mina
2 barndomskompisar Bianca och Lina.
Skolan skulle börja 0810 i respektive hemklassrum.
Så jag började gå 0745 eftersom att skolvägen ungefär tog 20 minuter. Hela
skolan består av 3 hus.
F-huset som är från 1-3, H-huset som är från 4-6 och C-huset som är från 7-
9.
Jag skulle börja på Kullsjöskolan i Piteå.
För att komma till min skola var jag tvungen att gå förbi H-huset där dom
taskiga 6orna var.
Så jag gick en liten omväg runt huset.
När jag kom fram till min skola så sökte jag upp Bianca och Lina, efter att
jag tagit av mig yterkläderna.
Dom satt längst in i klassrummet och vinkade ått mig när jag kom. Jag satte
mig brevid dom och pratade lite.
Sen samlades vi när våran fråken Majvor Backlund kom in i klassrummet och
hälsade alla välkomna.
Sedan ropade hon upp oss var och en,
sen informerade hon oss om det följande läsåret.
Vi var 23 stycken i klassen.
11 tjejer och 12 killar.
Första året gick snabbt och bara efter 1 månad kände man alla i klassen.
I 3an började min låsas syster Lotte i min klass. Och det tyckte jag inte
om, för jag ville ju inte att hon skulle börja vara med alla mina kompisar.

Fast det var inte så undvikande eftersom att vi bode under samma tak.
När jag och Lotte började 4 så började också våran lille bror Maxim på
6års. Han trivdes inte alls. Han brukade komma gråtande in till mig för
att dom hade mobbat han för att han har orange-rött hår.
Men sen då i slutet av 4an flyttade vi till Eden. Och jag, Lotte och Maxim
började på Havsörnskolan.
Vi trivdes inte alls där, för alla var så trista och små snobbiga så vi
gick bara där ett halvår, sen flyttade vi tillbaka till Piteå på Fårön.
Så efter jullovet började vi på Långskataskolan.
Där trivdes jag väl så där.
Fast dom var så extremt snobbiga. Men Lotte verkade trivas jätte bra, och
Maxim med som började 1an.
Så på den skolan gick jag också bara ett halvår sen flyttade jag till pappa
i Eden och började på Lillegårdsskolan efter sommarlovet i 5an.
Jag var och hälsade på där med pappa och klassen verkade jätte bra.
Så 6an började jag där, och kom in i klassen på en gång. Alla var snälla
och jag blev omtyckt för att jag var mig själv och gillade alla.
När jag skulle börja 7an här på korpen,
så blandades vi om med en annan klass från byn.
Men jag hamnade i samma grupp som dom flesta jag hade valt att hamna med.
Och nu har jag bott i Eden i 4år och ska snart byta upp mig till 1gymnasiet
på Aspnässkolan.
Där jag ska gå Barn och Fritid. Att byta skola 3 gånger sådär som jag har
gjort har varit en erfarenhet och jag har fått inblick i hur det kan vara
på andra skolor också,
och inte bara sin egen.
Jag håller ju fortfarande kontakt med dom på Kullsjöskolan och jag brukar
vara där och hälsa på ibland under A-dagarna. Jag tycker det är kul att
komma till andra skolor och lära känna nytt folk, även om det kan vara lite
pirrigt ibland.
Efter bytet på Kullsjöskolan grinade jag och Lotte och några klasskamrater.
För vi ville ju inte alls byta skola.
Den klassen som jag går i nu har nog varit den bästa och Kullsjö på andra
plats. Men nu ångrar jag inte att jag flyttade ifrån Kullsjö. För om jag
inte hade gjort det hade jag ju aldrig träffat mina vänner som jag har nu.

Att lämna grundskolan känns härligt, fast på något sätt ändå tråkigt. Och
man funderar mycket.
det är oklart om texten tar slut här eller om det saknas en sida

Mina skolår
Jag kommer knappt ihåg hur det var att börja ettan, nervöst vet jag i alla
fall att det var. Vi i byn kände ju redan alla så det var väl inte det som
var nervöst, utan att träffa nya lärare och det som man oroade sig mest för
var läxorna. Men ettan var ju inte så värst jobbigt som man trott, lärarna
var snälla och allt ornade sig. Maten på byskolan var oftast god.
Vi hade samma lärinna tills trean.
Hon hette Sabina Andersson och alla hade olika uppfattning om henne som
lärare en del tyckte inte alls om hon men själv tyckte jag att hon var
hyffsad. Jag kommer inte ihåg så mycket från den tiden, mellan ettan o
trean det som jag mest kommer ihåg var när vi började 4:an. En ny
lärarinna, nya matteböcker, nya bänkar och allt annat. Men någonting som vi
alldrig blev av med var vårat klassrum, i och för sig så var det stort och
bra, men i alla år så har man ju velat vara på övervåningen, men det skulle
vi aldrig få. Lärarinnan hette Katarina ”Kattis” Backlund, de flesta
upplevde henne som en bra och snäll lärare, henne skulle vi dras med i 3
år.
I 4:an började man på riktigt märka av läxorna och då började även proven.
Sedan så flöt det på jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan och
Nationella-proven gick bara bra knappt några fel, och oftast bra på övriga
prov. Någonting som jag inte glömmer i första tagen var när det var
bandycup varje år, jag fick vara med när jag gick i fyran, men då förlorade
vi allt, men när vi gick i femman o i sexan så vann vi bägge åren. En final
gick till straffar, där jag gjorde mål. I ettan och sexan var man ute på
varje rast, vi spelade bandy, hoppade hop|prep, hittade på lekar och mycket
mer. Jag minns när jag slutade sexan vissa fick tårar i ögonen men jag
tyckte att det skulle bli ganska kul med en ny skola. Sommarlovet var slut
och sjuan skulle börja, man var nog dubbelt så nervös när man började
sjuan, allting var nytt, precis allt. En lärare i varje ämne, massor av
olika klassrum, uppvärmd mat (tacka vet jag byskolans mat). Vi har nog
aldrig haft mer läxor än i sjuan precis varje vecka cirka 3 läxor. Men
sjuan är ju lite av en repetition av sexan så det är ju inte det svåraste
högstadie|året. åttan hade man ju hört av alla vuxn skulle bli ett svårare
år men det flöt väl på ganska bra. Det var i alla fall mycket nytt inom det
flesta ämnena i varje fall i matten. I åttan fick vi ju betygen, vilket jag
tyckte var spännande, jag fick väl de betyg som jag trodde jag skulle få.
Men åttan var ändå inte så svår och nu sitter jag här och skriver de
Nationella proven i nian hittills har det gått bra. Har behållt muna betyg
och har sökt in på en gymnasielinje nämligen teknik|programmet som jag
troligtvis kommer in på. Jag längtar då dit iaf för jag är less på
grundskolan och det ska bli kul att komma till en ny skola och en ny klass
återigen.

Av: Johannes Westman
klass: 9E

Att byta skola och klass

Där stod jag liten och försvarslös och spanade över alla dessa bänkar med
fastklistrade namnlappar, det var tomt i klassrummet förutom jag mamma och
den nya läraren. Hon sade någonting om att den här klassen är vänlig och
fin, sedan pekade hon mot en bänk med en lapp på och sade:
”Sofia”, ja det finns en som har samma namn som du, sedan flinade hon mot
mig med belåtsam min.

Jag skulle börja fjärde året i grundskolan, då mina föräldrar bytte bostad
till en villa lite längre upp i stadsdelen. Den är en stor villa med tre
lägenheter som vi fortfarande lever i. Men jag trivdes mycket bättre i
villan vi hade tidigare. Den ansågs vara för otät och fallfärdig, men endå
var den mig kär eftersom där var jag upp vuxen.

Nu sa min blivande fröken att jag kunde börja imorgon,
”klassen är så förväntansfulla och glada att se dig”, sa hon med glimten i
ögat. Hon var ung och rar min nya lärare, så jag hade inget emot just
henne.
Men klassen skrämde mig, tänk om dom inte skulle acceptera mig och mina nya
lime gröna jeans och för kort tröja.
ny sida
idag förstår jag mig inte på mamma att hon inte sa till mig att kläderna
var opas-|sande, speciellt till vistelsen i en ny klass. Men idag då jag
frågar säger hon bara att jag hade min egen lilla vilja. Men vad visste jag
om mode då?

Nästa besvärliga morgon med en sömnlös natt fullt med ångest och tankar,
var det dags för den hemska skolan och trevliga läraren. Det var ingen lång
gångväg till skolan, men det känndes helt främmande och farligt på samma
gång. Tänk om alla skulle tänka illa om mig.
Nu var jag framme i skolan och gick med beslutsamma steg fram till
klassrummet. Alla vände sig bak och stirrade, jag stirrade tillbaka. I mina
ögon såg alla ut som utomjordingar, inte alls lika min gamla klass. Allt
gick som väntat, Fröken hänvisade mig till min nya bänk och bad mig
presentera sig. Det gick bra, men jag kände mig så pass främmande att jag
bara ville springa hem.

Efter dagen hade jag redan skaffat mig en ny vän som jag tillbringade
kvällen med. Vi pratade om allt, bland annat om snacket innan jag skulle
komma. Alla i klassen var förväntansfulla, precis som fröken sade
ny sida
Hon sade också att många i klassen är stöddiga och idioter, alltså
konstaterade jag att jag hade rätt i tanken att dom var olika gentemot min
dåvarande klass.

Jag fortsatte att umgås med den nya vännen och vi trivdes ihop. Mycket fick
jag veta om alla och blev fort accepterad i klassen.
Efter ett tag märkte jag att alla var uppdelade i grupper. En med ”töntar”,
en med ”populära” och så tillhörde jag gruppen med ”udda”. Inget liknande
hade jag varit med om i min gamla klass, men det störde mig inte. kanske
var min klädsmak då udda.
Idag sitter jag i ett klassrum med samma människor som jag sett i fem, sex
år. Fast det är dock en ny skola, nämligen högstadiet. Och jag har nya
vänner.

Jag tror att om vi inte hade bytt bostad så hade jag varit en annan person.
vad jag hade varit för en person kan jag inte svara på men kanske mer
seriös. För så var dom i min gamla klass. Man påverkas väldigt mycket av
dem man umgås med. Fast jag trivs med mitt liv idag och jag ser fram emot
gymnasiet.