3 – Sida 21 – Skrivbanken

Mina skolår

När man får höra ordet skola tänker man först och främst på lärare, svarta
tavlor, oupmärksama elever, kladd på väggarna m.m. Men jag, jag tänker på
England. Jag flyttade till den populära ön Storbrittanien när jag var fyra.
Jag har kanske inte så många minnen ifrån den åldern, men en specific
händelse jag minns var från första dagen när jag började skolan.
Jag gick försiktigt över asfalten med ögonen på en låg tegel byggnad med
öppen dörr. Jag tittade upp på min mamma som gick brevid mig.
– Du kommer klara dig fint. Sade hon med mjuk röst.
Jag nickade till svar och förtsatte mot byggnaden. Plötsligt stod en tant i
dörröppningen, jag minns fortfarande hur hon såg ut, hon var kraftig men
inte tjock med ett välkomnande men ändå strängt ansiktsuttryck. Hon hade
uppsatt mörkbrunt hår. Jag lade märke till hennes kläder och uptäckte en
kort tid därefter att många andra lärare hade liknande kläder. En lång
veckad vidd kjol som gick ned till smalbenen och ett tunt läderbälte i
midjan, upptill en vit skjorta instopp ordet står i marginalen och det
kan vara möjligt att ändelsen fallit bort vid kopieringen i midja Sedan sa
hon säkert något i stil med:
– Välkommen Emma, Eva. Kom in.
Men jag förstod inte, jag hade inte hört ett ord engelska in|nan dess.
Vi gick uppför cement trappan och kom in i en hall, det enda jag minns
därifrån är en plastsandlåda, blå, som stod på ben med olik-färgade
plastspadar i.
Läraren bad oss att sätta oss ned på golvet, det var dags för upprop. Jag
satt där och kände hur tårarna började komma, jag kände mig som den
ensamaste flickan i världen, jag förstod inte ett ord, inte ett ord och
det, kan jag säja er, känns hemskt. De kunde ha sagt vad som helst men jag
förstod inte.
Då hörde jag min mamma säja ett enkelt ”Yes”. Då försvann tårarna, jag var
inte ensam mer, det fanns fler än jag som satt på golvet, i en lokal i
England.
Det är mitt första minne från skolan. Jag minns inte dagis eller något
liknande. Det känns hemskt när alla andra i klassen gick på samma dagisar
och förskolor och minns många händelser, medans jag har inte ett minne. Men
jag ska inte vara ledsen för det, jag har många andra minnen från skolan.
Den största förändringen, efter min första dag, var när våran familj
bestämde oss för att flytta tillbaks till vårt fosterland, Sverige. Jag är
född i Rambyboda och det var hit vi flyttade tillbaka efter 6 år i
England.
Jag var 10 år och det var en stor förändring för mig, det finns liknelser
mellan när jag flyttade till England och när jag flyttade tillbaks till
Sverige. De kändes båda som helt nya platser, jag kände ingen och jag
skulle börja i en ny klass.
Först skulle jag vilja berätta om när jag tog adjö av mina vänner i
England, de flesta gick jag i samma klass som så jag träffade dem för sista
gången i skolan, eller rättare sagt på rasten.
Det var en bra dag, min sista dag. Jag och mina vänner, Brenda (som var en
av mina bästa vänner), Jane, Angie, Jennifer P och Jennifer S (som var
roliga kompisar allihop) var påväg in från rasten när en lång, smal, snyggt
klädd man med ett väldigt stort adamsäpple var påväg mot oss, det var min
lärare. Han bad mig att göra ett ärende åt honom (nu minns jag inte exakt
vad det var men det innehöll den upgiften att jag skulle gå runt till alla
klassrum, och det var ganska många.)
Jag, som var en väluppfostrad ung dam avböjde förstås inte. Jag gick lungt
iväg och gjorde det jag skulle.
När jag tillslut hade gått runt hela skolan, som inte var så liten, det
fanns en stor byggnad med ett 20-tal klassrum och en matsal, med scen som
kunde förändras till en gympasal eller teater. Den hade trägolv och ett
litet kök där man kunde köpa sin mat varje dag för £1.40. Det var
vanligtvis väldigt god mat, men själv brukade jag ta med egen, det var
biligare.
Ja vi fortsätter. om man gick upp för en lång trappa kom man upp till en
stor skolgård med två baraker (med två klassrum i varje) en barak på varsin
sida om gården. På vänster sida fans en stor fotbollsplan som killarna
vanligtvis spelade fotboll på på sommrarna. Där ”spenderade” är
osäkert” spenderade vi också en dag varje år som kallades ”sportsday”.
Varje elev som började på skolan placerades i ett av fyra lag. (Som i Harry
Potter!) På sportsday tävlade alla i någon gren och den som vann fick
”housepoints” alltså poäng till sitt lag. Det fick man även vid ett bra
skolarbete.
Vi rör oss framåt. Runt de andra två sidorna av skolgården (alltså inte den
där fotbollsplanen var och inte den där trappan lede ner till den stora
byggnaden) fortsatte gräset. Vi hade ett stort område, som ni kanske märker
och det var lite underligt eftersom skolan (Heckerville County Junior
School) låg väldigt nära centrum.
Iallafall var jag påväg tillbaka till mitt klassrum som låg i den stora
byggnaden. Jag hörde hur det var ganska högljut i klassen, men det brukar
det inte vara. Jag fortsatte ändå framåt mot den stängda dörren, jag
knackade på och väntade. Nu var det helt tyst i klassrummet, inte ett ljud.
Sakta öppnades dörren inåt och det var mörkt… plötsligt tändes ljuset och
alla i klassen höjtade till och hoppade upp i luften. Jag, självklart blev
helt förskräkt och ryggade bakåt.
Det var ballonger och presenter och alla ville säja hejdå. Jag fick ett
hemmagjort kort också där alla hade skrivit varsin hälsning. Jag kände mig
mycket uppskattad och var ganska chockad, jag hade faktiskt inte väntad mig
detta.
Så det var min sista skoldag i England, en så länge. Jag har satt upp
kortet på min garderobsdörr och alla presenter har jag på hyllor eller runt
halsen. Men det som kommer finnas kvar längst är minnet. Det var en
strålande dag och jag kommer nog aldrig glömma den.

Nu tror jag inte att jag hinner skriva mycket mer, men jag ska försöka. Som
jag tidigare skrev var tillbaka flyttandet från England en stor händelse.
Jag skulle börja i Hjulängs skola som ligger i Rambyboda. Det var i början
av September 19XX som jag först satte min fot på skolans område. Jag var
där för att träffa min nya lärare Peter Svensson, lärare för klass 5K.
Jag var väldigt nervös men jag försökte hålla mig lugn och sansad. Jag gick
över skolgården och såg till vänster en parkering och till höger en
basketplan. Emellan mig och basketplanen fans en rad med stora träd.
Framför mig fanns ett stort hus som jag senare fick veta kallades för ”Rosa
huset” vilket inte var så olämpligt eftersom den var rosa. Om man gick rakt
fram till Rosahuset och vände sedan nittio grader åt höger stod ett hus
där. Den var hög med många höga fönster och en liten klocka ovanför dörren
(senare att kallas för ”klockhuset”.) Om man går mot klockhuset och vänder
sedan vänster nittio grader fanns en lekpark 10 m framför en. Till vänster
om lekparken fanns en byggnad med ett stort plackat på kortsidan. På den
fanns olika slags bollar och ”Hjulängs skola” skrivet. Till höger om
lekparken fanns en barack, längre än den andra. Det var där jag skulle ha
mitt klassrum.
I klassrummet längst bort var där jag skulle möta Peter. Han ville träffa
mig och se på mitt skolarbete som jag gjort i England.
Jag tänkte inte berätta i detalj om hur det var när jag träffade honom för
första gången utan istället när jag träffade klassen.
Det var första dagen i 5:an (för dom, jag hade redan gått 5:an i England)
det var en solig dag, men det blåste lite lätt och rufsade om mitt hår. Nu
var jag hur nervös som helst. Jag kunde nog inte stå stilla. Jag gick
iallafall till skolan själv. Över skolgården och förbi lekparken till det
sista klassrummet, klassrum 5K.
Jag var nog där tidigare än jag skulle och jag var nästan helt ensam. Jag
öppnade dörren och gick in i det lilla kaprummet som sedan lede in till
klassrummet. Jag hängde av min jacka på hängarna som fanns på alla väggar i
en lagom höjd. Framför mig fanns toaletten. Jag passerade den och fortsatte
in i klassrummet. Det var ett ganska stort klassrum och det var märkligt
att det fanns soffor! Jag satte ned mig vid en bänk och väntade. Jag
tittade omkring mig i rummet. Det fanns många bänkar och en bokhylla, ett
par bord och sofforna. Det fanns fönster på ena sidan av klass rummet som
var riktade utåt, mot lekplatsen. På ena väggen, högt uppe fanns alfabetet.
Jag kom på mig själv att försöka säja den Det började komma elever, nästan
alla på en gång, och Peter Svensson var där. Men det var inget som pratade
med mig, bara om mig.
Sedan skulle vi börja. Peter ställde sig längst fram och välkomnade
tillbaks allihopa efter lovet. Efter det presenterade han mig. Han hade
tydligen sagt till dom innan att jag var från England och kunde inte mycket
svenska. Alla andra i klassen sade, nästan som en röst:
– Hej.
De uttalade varenda bokstav som att jag inte skulle förstå annars, som att
jag hade problem med hörseln eller något liknande.
Uppropen började och mitt i alltihopa frågade en kille
– Har du träffat Spice Girls?
Jag svarade snabbt
– Nej, har du?
Han svarade inte. Det var riktigt idiotiskt av honom. Som att bara för att
jag bodde i England skulle jag ha träffat alla kändisar som kom därifrån?!
Så min första uppfattning om klassen var inte särskilt snäll. Jag trodde
att alla i klassen 5K var idioter, dums|kallar som inte fattade något. Jag
satt där och försökte göra mig så osynlig som möjligt.
Tilsist var uppropet över och man fick gå hem. Jag tog mina saker och var
påväg ut, fylld av skam och ilska. Plötsligt stod en tjej framför mig, hon
var lika lång som mig, hade blont hår till axlana och bruna ögon.
– Hej Emma, jag heter Nora. Vad tycker du om skolan än så länge?
Hon var som en räddande ängel, hon upförde sig inte som att jag vore
efterbliven. Hon gjorde så att jag helt ändrade uppfattning om klassen och
hela Sverige. Hon blev förstås min första kompis här i Sverige, vi blev
senare allra bästa kompisar.
Jag pratade lite med henne och gick sedan hem, lycklig efter min första dag
men orolig inför framtiden.

Mina skolår
Första skoldagen började, det var något specielt.
Nya kompisar, ny lärare och att få gå på skolan som jag så länge velat på
gå.
Att bara få gå på skolan var något fantastiskt för mig.
Under det första året i skolan hade jag nästan bara kul.
Allt vi gjorde i skolan var roligt, rasterna var roliga, till och med
läxorna var det lite glädje i.
Det var ett fantastiskt år, men tiden gick och skolan kändes mindre rolig.
Tvåan och trean hackade sig fram.
Ena dagen var det jätte kul, andra dagen skit tråkig, (om man får säga
så.)
Jag ville inte gå till skolan längre, jag avskydde den.
Det var en pinna att gå upp varje morgon och veta att man skulle tillbaka
till skolan.
Jag kämpade mig genom lågstadiet och började på mellanstadiet.
Vi bytte klassrum, fick nya lärare och nya klasskompisar.
Det var kul att lära känna mina nya kompisar och veta hur dom hade haft det
när dom gick på lågstadiet.
Jag var inte helt ensam om att det hade varit ganska tråkigt.
I fyran och femman gick det ganska bra och vi hade det kul tillsammans och
vi lärde oss nya saker.
Sen började vi sexan.
Vi var äldst på skolan och man skulle vara så cool som möjligt.
Man skulle hata skolan och allt där till.
Man skulle tycka illa om lärarna och slarva med skolarbetet.
Jag sa nog ett antal gånger att jag hatade skolan, men innerst inne tyckte
jag ganska bra om skolan.
Jag spelade tuff inför mina kompisar.

Sen kom den dagen som jag faktiskt fruktade lite för, jag skulle börja
sjuan.
Jag hade med mig en kompis som jag kände ganska bra och några andra från
samma skola men resten var helt nytt.
Människor från alla möjliga ställen som skulle börja i min klass.
Jag började på en ny skola som var helt okänd och det kändes lite osäkert
och nervöst att gå till skolan, men jag hade inget att oroa mig för.
Sjuan gick otroligt fort och ändå han jag lära känna alla nya kompisar och
lärare.
Det kändes bra i den nya klassen, och den nya skolan var inte så farlig som
jag trodde att den skulle vara.
Åttan gick fort den också men den var lite tuffare än sjuan.
I mitten av terminen fick vi nya lärare.
Just då var det ganska jobbigt att byta lärare men nu i efterhand känns det
nästan som om det var bra att vi fick byta lärare.
Varför det känns så kan jag inte svara på, men det känns bra, riktigt bra.
Nian har gått bra den också och det har varit ett kul år.
Jag har kommit alla så otroligt nära på domma tre åren.
Då menar jag inte bara alla klasskompisarna utan lärare också.
Det ska bli väldigt svårt att lämna alla gamla kompisar och lärare och
börja på en ny skola ännu en gång.
För mig kommer det att bli en jobbig skolavslu-|tning för att jag gillar
alla så väldigt mycket. Mina ögon kommer inte att vara torra, det kan jag
lova.

Mina skolår!
Jag har snart gått nio skolår, snart lämnar jag grundskolan och tar nya tag
på gymnasiet.
Jag kommer lite smått ihåg hur det var första skol dagen.
Det var upprop och alla satt förväntansfulla på sina bänkar och föräldrarna
stod bakom.
Våran fröken hade gjort namnskyltar på våra platser så att alla viste vad
de skulle sitta.
Direkt när jag satte mig vid bänken så såg jag att det var något fel med
min namn skylt, fröken hade skrivit mitt namn med ”k” istället för ”c”.
Jag sa det till min mamma som berättade det för fröken.
Solveig Johansson hette våran fröken, hon sa att hon skulle rätta till
felstavningen så fort som möjligt.
Dagen efter när våran riktiga skol dag började hade hon mycket riktigt
rättat till felstavningen och det stod nu Marcus med ”c”.
Då förstod jag att vi hade fått en bra och snäll fröken.
Det första skolåret i övrigt tyckte jag nog var väldigt spännande. Det
beror nog på att allt var så nytt och man fick nya kompisar och man lärde
sig en massa saker.
Jag kommer ihåg hur vi lärde oss alfabetet med hjälp av papper som det var
en bild på av något som började på en speciel bokstav.
På bokstaven A var det en apa, och på U var det en u-båt.
Så fick man ett papper med en bokstav, alla började självklart med A, och
så skulle man färglägga bilder.
Vi fick också lära oss vilka bokstäver som var vokaler och konsonanter med
hjälp av en trumma. Vokalerna betonades i mitten av trumman så att det lät
högt och tydligt, och konsonanterna på kanten.
Jag kommer också ihåg ”Anna-boken”.
Det var en bok med korta texter i, på 1 sida ungefär, och en bild på den
andra.
Nu ljög jag det var två böcker, en blå och en gul.
I den blåa var det hela stycken och färgglada bilder.
I den gula saknades vissa ord och bilderna var inte färgglada.
Våran fröken läste i den blå boken och sedan i den gula, sen sa hon vilka
ord som saknades och slog dem på trumman.
Sedan fick alla blunda och hon slog ett ord på trumman och petade någon på
axeln så fick den personen skriva ordet på tavlan.
Det är ungefär det jag kommer ihåg av det första skolåret, matten minns jag
inget av fast jag kommer ihåg att jag inte gillade idrott, konstigt
eftersom jag älskar det nu.

När vi började tvåan så var man stolt.
Då var man inte minst på skolan längre eftersom då kom det nya ettor som
inte viste så mycket om skolan och allt sådant.
Nu började man kanske tröttna på vissa saker också, och komma på vad man
tyckte var kull och vad som inte var kul.
Jag kommer ihåg att jag inte gillade matte så mycket. Idrotten var
fortfarande inte så kull men det var lite roligare.
Vi började så smått med engelska i tvåan, och det tycke jag var skoj.
Årskurs två var ganska likt åk ett annars.

Trean däremot var anorlunda, vi fick byta klassrum och hamnade på samma
skolgård som femorna. Nu höll vi på ordentligt med alla ämnen och man var
ibland lite trött på att gå till skolan, fast man var för det mesta glad.
Nu var man också redigt trött på ”Annaboken”.
Man var också lite stolt över att man var äldst på lågstadiet.
Nu gjorde vi också vår första lilla skolresa.
Vi åkte till gränna och visings ö.
Jag kommer inte ihåg så mycket av den men det var nog kul.
I slutet på trean fick vi reda på att vi skulle byta klasser till fyran, vi
fick välja ett par styckna som vi ville gå i samma klass med från de andra
klasserna.
I fyran var allt nytt, vi fick byta klassrum igen men framför allt så fick
vi en ny lärare och nya klasskamrater.
Man viste ju vilka alla va men man kände ju dem inte. Man hade ju med sig
någon av de gammla klasskamraterna förstås så man kände ju sig inte helt
utlämnad.
Våran nya lärare hette Pernilla Glanshammar Lang.
Hon var ganska bra, förutom att hon var sjuk hela tiden. Hon var också
socialdemokrat och var med i komunfullmäcktige och var borta mycket p.g.a
det.
Den nya klassen var mycket stökigare än den gammla.
Vad det berode på vet jag inte, kanske att många ville vara lite tuffa och
vara kaxiga mot lärarna.
Fast det var ju inte så alltid utan för det mesta var det en bra klass.

Femte skolåret är det jag kommer ihåg mist av det ända jag istortsätt
kommer ihåg av är att jag sköt sönder en ruta med en boll på en rast.
I slutet på femman fick vi reda på att vi skulle få en ny lärare i sexan.
Varför vet jag inte riktigt, men så blev det.

Det sjätte skolåret hände mycket, det kom en ny lärare vi hade lucia tåg
och det blev en skolresa. Våran nya lärare hette Jessica Gålmark.
Hon var kanon bra och alla tyckte om henne. Fram mot lucia så skulle vi ha
lucia tåg för hela skolan och föräldrarna, det har alla sexor på
Åstorpskolan varje år.
Lucia tåget var väldigt lyckat. Det innehöll självklart Lucia, tärnor och
sjärngossar.
Det innehöll också pepparkaks gubbar, sockerbagare, tomtar, en ren och tre
möss.
Förutom att vi lussade för skolan och föräldrarna så lussade vi på
Kvarnbacka AB. Där var det stor publik, det var över tusen personer som
tittade på.
Fast vi såg bara ca sjuttio – åttio personer som stod nära oss.
Vårat Lucia tåg pratar de fortfarande om på Åstorpskolan, så bra var det.
Någon gång på vårterminen så åkte vi på skolresa till Bornholm.
Vi var där i 3 dagar och det var väldigt kul. Vi bodde på ett pensionat och
vi var ca sju-åtta personer i varje rum.
Vi hade fått välja innan vilka vi ville sova med. I sexan fick vi ju också
göra valet att söka till fotbollsklass på stadshagsskolan.
Det gjorde jag på en gång.
När jag fick reda på att jag kommit in blev jag jätte glad.

Sjude skolåret. Allt var nytt, det var en ny skola, nya lärare och väldigt
massa nya kompisar. Det var jätte kul att träffa de som kom från andra
skolor och de nya lärarna.
Nu hade man ju också en speciel lärare i varje ämne och det var lite
spännande. Men det roligaste var att gå i fotbollsklass och få ha fotboll
på skol tid.
Efterssom allt var så nytt och allt var kul så gick sjuan jätte fort.
Jag fick en helt annan personlighet, på mina utvecklingssamtal beskrevs jag
nu som pratig istället för lugn och tyst.

Sjuan gick fort och helt plötsligt gick man i åttan. Ett spännande år, då
skulle man ju få sina första betyg.
Nu kände man också alla väl och hittade med lätthet överallt.
För övrigt var åttan ganska likt sjuan.
Fast nytt var ju praon.
Det var kul, jag praoade på ett dagis i Åstorp.
Annars gick åttan också väldigt fort, och helt plötsligt gick man i nian.

Nu är vi niondeklassare.
Höst terminen i nian flög förbi och helt plötsligt började vi öva för Lucia
tåget.
Det var ju inte direkt som i sexan eftersom nu var vi ju många fler.
Men det gick jättebra den här gången med och kommer att vara en sådan sak
som man kommer att minnas när man blir stor.
Så började vårterminen, men den har inte gått lika fort eftersom nu vet man
att det här är sista terminen och snart börjar man på gymnasiet. Det känns
lite konstigt för då lämnar man en del kompisar och kanske alldrig träffar
dem igen. Min pappa berättade det för mig i år att en del som han gick
med i nian har han inte träffat sedan dess.
Men samtidigt är det spännande att börja gymnasiet och börja något nytt.
Nu sitter jag här och skriver och ska snart gå på lov.
Vad som kommer ske i framtiden vet jag inte, jag tar dag för dag.
Slut
Godkänd. Bra avslutning

”Mina skolår”

Mitt namn är Lina Lo och jag går i klass 9B. Nu ska jag ta och berätta om
mina minnen och intryck från min långa, men ändå korta skoltid, med tanke
på att jag tänkt studera vidare på högskolan.

När pappa berättade att jag skulle börja skolan, dök en massa frågor upp i
huvudet. Hur skulle skolan vara? Skulle mina klasskamrater vara snälla?
Skulle det vara svårt i skolan? Snart fick jag svar på alla dessa frågor.
Den första i skolan minns jag faktiskt inte väl. Det enda jag kommer ihåg
är hur det kändes när jag för första gången satte mig ner i en skolbänk.
Jag började känna glädje och lycka på samma gång. Det var jättehärligt att
sitta i skolbänken för första gången. Innan hade jag hört min bror berätta
hur kul det var. Dessutom tänkte jag på andra barn i samma ålder som inte
ens fick gå i skolan p.g.a. att de exempelvis var fattiga. Det var därför
jag tyckte det var så härligt att sitta i skolbänken.
Alla andra klasskompisar klagade på att de ville gå hem, vilket jag också
gjorde, men innerst inne ville jag faktiskt stanna i skolan och se vad som
skulle hända. Anledningen till att jag klagade var att jag inte ville vara
utanför. Veckorna gick och gick, snart hade en hel termin gått. Under denna
termin hade jag lärt mig en massa. Jag hade lärt mig en hel del i matematik
och jag hade även lärt mig hela alfabetet.
Andra terminen i ettan lärde jag mig ännu mer. I matematiken hade jag
lärt mig att addera olika tal, vilket jag var stolt över.
På utvecklingssamtalen fick jag mycket beröm av mina lärare. Mina
föräldrar blev naturligtvis mycket stolta över mig.

Från årskurs två minns jag inte mycket, förutom att vi lärde oss engelska
för första gången. Dessutom pratade lärarna om att jag möjligtvis skulle få
hoppa över en klass, men eftersom min pappa inte ville det, gjorde jag
aldrig det.

När jag började mellanstadiet, alltså fyran, fick jag nya klasskamrater
från Altorp. De första dagarna i fyran var jättespännande, med tanke på att
hela klassen var tillsammans på rasterna. Efter några veckor började dock
klassen att splittras. Klasskompisarna från Altorp var ett gäng, medan
klasskompisarna från den tidigare klassen var ett gäng. Själv var jag
utanför. Jag hade ingen bästis att vara med, utan ibland var jag med det
ena ”gänget” och ibland med det andra. Eftersom det var på detta vis hade
skolan även blivit en aning tråkigare, fast jag var tvungen att gå till
skolan i alla fall.
De båda gängen bråkade mycket, oftast skrek de på varandra.

Årskurs fem var ingen höjdare, eftersom jag skadade mig. Det som hände var
att jag vrickade foten och mina föräldrar blev förstås inte glada, utan
tvärtom ledsna.
Det som var roligt i femman var att klassen fick en ny elev – Veronica.
Hon blev så småningom min bästis. Vi lekte varje dag, både i skolan och på
fritiden. Nu hade skolan blivit rolig igen och jag fick ofta beröm av mina
lärare.

I början av sexan flyttade vår familj till Åkarp, Svedensjö. Detta ledde
till att jag var tvungen att byta till Åkarpsskolan, men jag vägrade. Till
slut fick jag som jag ville och jag gick kvar på Storslättsskolan.
Konsekvenserna till detta var att jag fick gå upp tidigare varje dag samt
att jag fick betala bussen själv.
Senare i sexan flyttade vår familj tillbaka till Storslätt, då slapp jag
gå upp tidigare varje dag, vilket jag var tacksam över.
En stor händelse jag aldrig kommer att glömma är när jag stukade foten
samt skrapade upp ett väldigt stort sår på högra armbågen (som jag än idag
har kvar).

Det var väldigt spännande när jag skulle börja sjuan. Dels skulle jag få
nya klasskamrater, men även börja på en ny skola samt få nya
klasskamrater.
Att börja i en ny klass var både roligt och tråkigt. Det som var roligt
var att jag skulle få nya kompisar, men det tråkiga var att jag skulle
förlora kontakten med mina gamla klasskompisar.
De första veckorna i sjuan var de roligaste skolveckorna i hela mitt liv.
Jag fick nämligen träffa en massa nya ansikten och det roligaste av allt
var att det fanns en hel del söta killar! Under sjuan fick jag även många
nya vänner som var jättesnälla, men även dumma. Min klass var jag ganska
nöjd med, eftersom de flesta var snälla, fast det fanns dock vissa
undantag.
I början av sjuan var det jobbigt att hitta rätt klassrum, men så
småningom började jag vänja mig.

Åttan var ett spännande skolår, med tanke på att jag fick mina första
terminsbetyg. Det var också ett olyckligt skolår, eftersom jag var med om
en olycka på NA-lektionen. Jag fick nämligen en vätska i ögat. Annars var
åttan ett helt vanligt skolår.

Nu går jag sista terminen i grundskolan och det känns både bra och dåligt.
Det som är bra är att jag skall börja gymnasiet och få nya vänner samt
vänja mig vid en ny miljö. Det dåliga är dock att jag skall lämna min gamla
skola, mina klasskamrater men även en del lärare jag kommer sakna oerhört
mycket.

Där stod jag. 13 år gammal, redo att börja på högstadiet. Från att ha varit
bland de duktigaste eleverna till en av de lataste på skolan. Det var en
stor förändring, som skedde på en väldigt kort tidsperiod. Nu var jag en
stor flicka. Nu skulle jag vistas bland de äldre barnen. Det var inte så
att jag var tvungen att ändra på mig själv det minsta för att kunna smälta
in . Tvärtom, jag har alltid varit säker på mig själv och aldrig behövt
känna oro för att inte passa in bland andra. Så vännerna var det inga
problem med vid skolbytet. Utan det var min kapacitet jag slutade utnyttja.
Jag trodde inte det skulle bli några större problem med skolarbetet. Jag
hade fel. Eftersom jag är väldigt lat, och blir latare för varje år som
passerar, har jag väldigt svårt för att ta eget ansvar. I mellanstadiet var
det inte alls så. Allting låg framdukat på bordet. Nu var det inte så
längre. Det var inte något jag gick runt och tänkte på utan det vilade
längre bak i huvudet. Det var inte förens betygen i slutet på höstterminen
i åttan det verkligen slog mig.
– Vad är det som händer med mig? Vakna och ta tag i det! tänkte jag. De
tankarna flöt omkring i mitt huvud 24 timmar om dygnet. Jag lovade hela
tiden mig själv och alla anda som brydde sig om mig att jag skulle ändra
mig.
Månaderna gick, men ingenting blev bättre, allt blev bara sämre. Jag vet
inte riktigt vad det var som var grunden och orsaken till detta. Det
största felet ligger ju först och främst hos mig. Men sedan finns det två
saker till som, enligt mig, kan ha orsakat att problemet blivit större.
Till att börja med var det systembytet av arbetssättet. Vi var tvugna att
ta eget ansvar, vilket jag direkt föll i att göra. Alla mina papper och
böcker låg och skräpade i skåpet. Bortsett från det var det pressen från
familjens håll, som gjorde det väldigt stressigt och jobbigt för mig. Den
ville att det skulle gå lika bra för mig som det hade gjort för mina äldre
syskon. Från nästan ingenting till flera Mvg:n. Bara tanken på det fick mig
att må dåligt. Jag satte hela tiden krav på mig själv, men uppnådde aldrig
några av mina mål. Nu går jag i nian och har fortfarande inte förbättrat
mig. Kraven hemifrån har iallafall minskat. Lärarna bryr sig inte lika
mycket längre som de gjort tidigare. Allting hänger på mig nu. Jag måste på
något sätt försöka arbeta mig uppåt. Jag har blivit tillsagd så många
gånger att jag har kapacitet och att jag borde använda den.
När ska allt tjatande och all krav ta slut? Den frågan kan ingen annan än
jag själv svara på.

Mina skolår

Jag började i skolan 1994 och tyckte att det var roligt i skolan.

I 1:an, 2:an och 3:an var jag mest lugn och jobbade bra. jag satt tyst på
lektionerna. jag låg alltid bra till på planeringen som våran lärare hade
gett oss. jag låg bland dom bästa i klassen och jag hade många kompisar.

När jag började i 4:an så fick vi en ny lärare och allt började gå dåligt.
Han var seg och han kunde börja förklara en sak, men aldrig komma till
förklaringen. Vi var tvugna att planera allt arbete själva och det var jag
dålig på. Från att ha varit bäst i klassen sjönk jag till dom sämsta. jag
lärde mig knappt något. Men tyckte fortfarande att skolan var rolig.

I 5:an fick vi samma lärare, men nya klasser, 4-5:or. På rasterna spelade
vi ofta fottboll och 4:orna tyckte att vi fuskade och spela oschysst. När
det ringde in så hade 4:orna sagt till lärarna och vi fick all skit och dom
skällde på oss.
ny sida
En dag när det ringde in kom min lillasyster till mig och sa att en kille
hade retat och bråkat med henne. Det hade hållit på länge, men lärarna
gjorde inget, så nu tänckte jag att jag fick ta hand om det. När jag skulle
gå och säga till killen så kom min lärare och sa att jag var tvugnen att gå
in till klassrumet. jag sa att jag kommer strax och att jag skulle fixa en
sak. Då blev han arg och drog in mig i klassrumet. Då blev jag arg och
började skälla på honom för att dom inte hade gjort något för att hjälpa
min syster. Han blev tyst och jag gick ut från klassrumet.

I 6:an var det lite bättre, men jag var fortfarande dålig i ämnena och jag
blev inte bättre. jag slutade skolan och jag var glad att slippa den.

När jag började 7:an var jag tvugnen att byta skola. jag började i en klass
där jag bara kände en person.
I början av 7:an var man lite rädd att man skulle gå fel och vad andra
skulle tycka om mig, men efter någon månad var allt bra. Man hade fått nya
kompisar och lärde sig vart alla klassrum ligger.
jag hade kompisar både i klassen och utanför. jag blev ovän med en kompis
från min förra skola och jag fick många emot mig. jag började hata skolan.
Mina kompisar från en annan klass hjälpte mig inte när jag behövde det. Men
tur var att jag hade kusiner i 8:an och 9:an som hjälpte mig. Under sista
terminen i 7:an struntade jag i vad alla sa om mig. jag orkade inte bry mig
mer.

I 8:an var jag fortfarande ovän med många i skolan, men jag lärde känna
många 7:or och blev kompis med några. Många sa att 8:an var den tråkigaste
och segaste året, men det tyckte inte jag. jag tyckte att det var roligt.
Men jag blev ovän med en klasskompis. jag frågade henne bara en sak så blev
hon sur.

I 9:an var det roligt. Fast mycket prov. jag fick nog av alla som snackade
skit om mig och jag gjorde en sak som fick dom flesta att hålla tyst.
Och just nu har jag vänner som oftast alltid ställer upp.
så har alla mina skolår varit.

”och-tecken” skrivna som understrukna u:n är utbytta mot &

Min syn på skolan.
Hej skolministern!
Jag heter Elin Henriksson och går i 9d på Björktorpskolan.
När jag gick i 1:a klass så hade vi en bra miljö att vara i, både i skolan
och utanför. Det jag minns som var dåligt var att utanför skolan var det en
skog. Många barn skadade sig i den och fick mycket idéer till att slåss med
vassa grenar.
Visserligen gör småbarn det ändå men den skogen gjorde mycket till. Fast
sen när man kom upp i åldern lite, fjärde & femte klass, så blev man också
lite förståndigare. så då var skogen inget för oss.
ny sida
Jag tycker att skolorna inte skall ha för mycket skog och sådan mark som en
del av skolgården.
Man borde lägga gränsen utanför. I femteklass och sjätteklass så var det
väldigt dålig luftkonditionering i klassrummet. ”Skolregeringen” borde ha
kontroller regelbundet och kolla så att det funkar.
Det blir väldigt jobbigt att sitta och jobba i ett klassrum med dålig vent-
|ilation. Jag fick ont i huvudet och kunde inte alls koncentrera mig. Jag
talar nog inte bara för mig själv, det är nog väldigt många som tycker som
jag.
Man vill ha höga betyg, iaf jag, men prestationsförmågan sänks väldigt
mycket pga hur luften är. Jag märker att det inte har ändrats speciellt
mycket under alla åren. Nu i nian är det ofta kvavt i klassrummen.
En sak till som skolan, framför allt lärarna, borde göra. Det är att lyssna
lite mera på oss elever om hur vi vill ha det i korridorerna. Vi elever
vill ha ett bord och stolar på ett ställe i korridoren. För att i uppehålls-
|rummet är oftast TV:n på och ibland musik, så då är det inte kul att vara
där och t.ex. lära på prov.
Det är mycket bättre att ha ett bord i en korridor där det oftast är rätt
lugnt. Men det finns också mycket som är bra med skolan.
Det är bra med en kafeteria i skolans uppehållsrum.
Om man inte hinner äta frukost hemma så kan man köpa mackor, fil och
flingor för bara 5 kr.
Det har skolans elevråd lyckats få igenom bra.
På tal om elevråd så skall varje skola ha ett. Det ger eleverna en chans
att påverka hur vi vill att våran skolmiljö skall vara.
En antimobbningsgrupp är också nödvändig. Där får lärarna en större chans
att se vad som egent-|ligen händer. Oftast ser inte lärarna det. Elevens
val har jag haft sedan 3:an. Det funkar jättebra och det är något som ni
borde se till att alla skolor har.
Ibland så händer det att det kommer någon person som föreläser om droger
och alkohol.
Man får verkligen en liten tanke-|ställare efter att ha lyssnat på
honom/henne.
Det är väldigt bra att skolan låter oss lyssna på dessa människor.

2000-talets skola
Det är svårt att säga hur jag vill att den skall se ut.
Det behövs inte katastrofalt mycket förändringar inom skolan.
Men dom synpunkter ovan i brevet är något att tänka på iaf.
Jag tror att mycket hänger på oss elever.
Om vi vill att skolan skall vara fin så måste vi försöka bevara den så
också.

Hoppas att mina synpunkter är till någon hjälp.
En liten bit på vägen iaf.

Mvh Elin Henriksson
9d Björktorpskolan

MELLANSTADIET!
MINA SKOLÅR!
Den skola jag gick på i låg och mellan stadiet hette Arlandaskolan. När jag
(vi) gick på mellanstadiet hade vi nog ganska roligt, iallafall på
rasterna. Då brukade vi spela fotboll, basket, King och brottas m.m.
Närmare jul brukade vi ha en friluf-|sdag i skolan. Då brukade vi göra
pyssel ex marsipangrisar, julgerjor och spela innebandy. Vi var indelade i
grupper och jag tror att vi hade någon sjettklassare som ledare. På
torsdagarna hade vi som åkte buss slöjd, det var nog ganska roligt. När vi
hade träslöjd så hade vi ibland färgkrig. Då målade vi varann i ansiktet
men jag tror inte slöjdläraren tyckte det var lika roligt som vi. Men när
han märkte det var det bara att gå ut och tvätta sig och börja om på nytt
(skojade bara). Dom som hade slöjd på tisdagar fick sluta tio i två på
torsdagar och vi som hade slöjd på torsdagar fick sluta tio i två på
tisdagar. I femman hade vi som nu nationella prov och det gick väl sådär
bra. Det går väl hundra gånger bättre i skolan nu än vad det gjorde på
Arlanda. Det var ju tur att det gick dåligt på Arlanda och inte här. Då
hade jag legat risigt till nu kanske.

MINA SKOLÅR PÅ HÖGSTADIET!
De roligaste åren på Björktorp har nog varit 8:an och 9:an. När man gick i
8:an var det inga nationella prov att se fram imot på vårterminen. Men det
är det nu. Men det var nog inte så farligt ändå som jag trodde, inte än
iallafall. Jag tycker det har varit roligt att gå på högstadiet. Det är
mera fritt här än på Arlanda ex att här får man vara inne på rasterna, man
får ha på sig skorna det fick man inte på Arlanda. Det kanske inte är så
roligt för dom som städar, men än då. I Januari varje år har vi en
frilufsdag då vi antingen får åka med till högfjället eller göra någon
aktivitet här i skolan som ex bada, trampolin eller så får dom som åker
buss vara hemma, men man måste vara aktiv hemma också i minst 3-4 timmar.
Sen har vi nog inte så mycket frilufsdagar. Men ganska många lov-|dagar.
Jag tycker det nästan är lika mycket prov i 8:an som i 9:an. Jag har fått
bra lärare och det är ju en fördel. Jag tycker det är en ganska bra skola
trots allt. Man kanske var mer med sina klasskam-|rater på Arland och det
var ju bra. Att gå sista året på Björktorp känns väl ganska bra. Det skall
bli roligt och spännande att börja på gymnasiet och träffa gammla och nya
kompissar och börja på en ny skola. För min del blir det nog
rindlergymnasiet i storgårda. Jag hoppas att jag kommer in på Barn-| och
Fritid (BF). För mig är det ju bra att gå i storgårda eftersom jag har
några släktingar där. Då menar jag inte sådana som har barn. Jag tycker
nian har varit rolig, det är bara det att tiden går så fort. Nackdelen med
att börja gymnasiet är att man blir så gammal. Ibland går tiden för fort.
Jag tycker inte det var så längesedan man gick i förskolan. Då var man ju 6
år alltså 10år sedan.
Nu kommer jag nog tyvärr inte på något mera att skriva för denna gången men
det får räcka.

Snipp Snapp Snut så var denna berättelse slut.

Datum! Den 7februari 2003
Av: Susanna Lind 9d

Att byta skola/Att byta klass

Nu ska jag berätta om när jag bytit skola!
Då kan vi börja när jag gick i tvåan. När jag gick i tvåan var jag en blyg
och tillbakadragen tjej, jag hade inte så många kompisar då. Mellan tvåan
och trean skulle hela min klass flytta ner till en annan skola, det fanns
också tre till tvåår.
Så alla tvåår skulle bli en hel trea. Jag tyckte det skulle bli spännande
men när jag började trean så var det sämre än vad jag föreställde mig, jag
fick inte så många nya kompisar och de jag fick lämnade mig när de började
lära känna mig.
På en eftermiddag varje vecka efter skolan så åkte jag till stallet och där
hade jag många kompisar och jag var inte så blyg och tillbakadragen. Jag
åkte allt oftare till stallet föd där hade jag mina kompisar. I skolan
kämpade jag, men allt var svårt. När vi började med att få provn det var i
6:an – 7:an så fick jag mest IG, jag hade ingen kompis som stöttade mid
deräkt.
När jag började 6:an så flyttade det upp en annan 6:a till min skola. Där
hittade jag tre st jag gillade så dem var jag med. Men så en dag sa de till
mig att inte alltid följa efter dem, de tyckte det var jobbigt, men vem
skulle jag annars va med? Så då gick jag mer själv igen. Skälvklart så blev
jag ledsen att de sa så och undrade vad det var för fel på mig. Jag hade ju
inte gjort dem något, jag ville bara ha några att vara med. Men iallafall
hade jag några att vara med ibland. Ungefär mitten av sjuan så sökte mamma
ett arbete för hon ville vara annstäld, inte ha eget som hon hade. Efter
ett evigt sökande hittade hon ett i Rydberga. Jag frågade vart Rydberga låg
för jag hade inte hört talats om det innan, hon visade var det låg på en
karta.
Hon åkte iallafall på en intervju där och fick det jobbet.
Då var vi tvugna att hitta en bordstad i närheten så vi letade i Rydberga,
Skogljunga, skara eller i ryding trakten skulle den ligga. Mamma började
att pendla mellan Skogsjö där vi bodde och Rydberga det tog 1 timme. När
hon kom hem var hon tvungen att köra mig till stallet det var förlångt att
cykla dit det tog nämligen 15 min att åka dit med bil. Vi letade och letade
bordstad det var väldigt svårt att hitta en. Men vi hittade en i Rydberga
så vi bestämde oss att flytta dit på sommarlovet mellan 7:an och 8:an. Vi
flyttade dit den 1 augusti och började i skolan i Rydberga 15 augusti.
Jag var väldigt nervös för att börja där, och jag hoppades att få kompisar
för jag hade knappt inga kompisar i Skogsjö.
När vi hade flyttat dit så träffade jag några som var lika gammal som jag
var. Så de hjälpte mig första dagen i den nya skolan alltså björktorp, jag
visste inte vart jag skulle ta vägen men jag fick reda på att vi skulle
sammlas i gympasalen. Efter det gick jag till klassrummet jag skulle vara
i, jag började i 8D. Den dagen var jätte nervöst. Efter någon vecka så
träffade jag en kompis hon kom och satte sig brevid mig en gång i matsalen
då började vi prata och skratta. Sedan efter någon ytterligare vecka så
träffade jag några 8C.
Jag blev så bra kompis med dem att jag ville byta klass till deras. Jag
bytte till deras klass efter första terminen i 8:an.
Så nu har jag fortsatt att gå i den klassen.
Nu går jag i 9C och ska snart byta skola igen denna gången blir det en
gymnasieskola.

SLUT

Mina skolår
Som alla andra så började man i förskolan, och det var där jag träffade
mina framtida klass|kamrater för de närmaste 7 åren, om man räknar in
förskolan.
Man fick komma dit någon vecka innan man började och fick träffa fröken och
se hur det såg ut. Jag minns inte så mycket förutom att vi fick leka, spela
spel, måla och fika eller äta mellanmål.
Men jag minns att vi hade en skidtävling på vintern. Vi skulle åka
längdskidor på en bana ute på gården och alla som var med fick medalj.
Oavsett var de placerade sig. Jag kommer även ihåg när vi hade det årliga
luciatåget och man var pepparkaksgubbe med brun pappershatt, brun tröja och
byxor med vita prickar.
På slutet av vårterminen kom våran blivande klassföreståndare Marita
Johansson. Henne skulle vi ha de närmaste 4 åren, från 1:an till och med
4:an
Jag kommer inte ihåg så mycket från de åren förutom alla skolavslut|ningar
i matsalen på TA i Johannelund i början av juni.
Och den underbara känslan av att ha ett helt sommarlov framför sig, med
allt vad det innebar.
Bara tanken på att ha 2 och ½ månad framför sig utan skola, med sol och
värme, bad och semestrar är som sagt helt underbar. Men som vanligt börjar
skolan igen och man får träffa de kompisar man inte mött på hela sommaren
och man kommer in i de gamla rutinerna och längtar till nästa lov.
I 5:an fick vi äntligen en ny lärare och det var välkommet efter som vi
egentligen skulle ha fått det redan i 4:an.
Han hette Jonas Andersson och han, tyckte jag var precis som en lärare ska
vara, sträng när det behövdes, annars mycket bra på att lära ut och prata
men framför allt rolig och lätt att ha och göra med. Han var i alla fall
den bästa läraren jag har haft. Nu är han förresten rektor på
Sörlundaskolan.
Det hände mer saker när vi hade honom, vi åkte till Havsö i början av 5:an,
vi gjorde en cykelhajk till Grebbestad, pimpel|fiskade i Stensjön och i
6:an en kanothajk på Nissan.
När vi slutade sexan hade vi en avslutningsfest med föräldrar och syskon i
Greds Församlingshem. Det kändes allt lite vemodigt att sluta och börja en
helt ny skola i Örkelljunga som man inte vet någonting om, så är det ju
alltid men även spännande.
Att börja sjuan var inte så olikt mot vad jag hade tänkt mej. Jag trodde
att det skulle vara tuffare än det va men annars ungefär lika. Det var lite
annorlunda att vara minst och yngts på skolan igen. Och det berömda ”dopet”
att alla blir döpta i toan när man kommer upp till Hälltorp var ju bara
till för att skrämmas.
Visst tog åttor och nior tag i en sjua då och då och försökte dra in honom
på toa men det blev ju aldrig något mer. Sjuan var ju rolig med alla nya
saker och ämnen, plus att inte sitta i ett klassrum lektion efter lektion
och ha olika ämnen utan att ha rast mellan varje, ibland flera timmar. Att
gå mellan klassrum och ha en ny lärare varje gång vande man sig vid efter
ett tag.
Åttan var ju lite mer krävande eftersom man skulle få sitt första betyg
till vintern, och det var nog det mest långtråkiga eftersom det var ett
mellanår då inget särskilt hände. I nian däremot bestämde jag mej att satsa
lite mer på skolan för betygens skull och nu sitter man här och gör ett
Nationellt prov. Det har varit väldigt roligt med Hälltorp trots allt. Jag
har träffat många nya kompisar och lärt mej väldigt mycket. Nu ska man
sluta här till våren och börja på ännu en ny skola och förbereda sig för
att komma ut i arbetslivet och bli vuxen.
Det känns väldigt nervöst men samtidigt roligt eftersom jag kommer gå den
linjen som jag får göra saker som jag tycker är roligt.

”Ta inte livet för allvarligt, du komme ändå aldrig ifrån det levande”