3 – Sida 20 – Skrivbanken

Hej Ministern.

Det är rätt så bra på Åboskolan. Det är bara några få saker som man bör
rätta till:
Nedskräpningsskydd/övervakning, som kameror eller några personer som håller
ordning i korridorerna på rasterna, skulle vara bra. Det är väldigt mycket
nedskräpning överallt. Sedan finns det även några datorer som brukar
krångla. Det är förstås de mer klåfingriga eleverna som orsakar problemen.
Ett exempel är en dator i ljusgården som verkar ha blivit av med både
Windows och kommandofilerna till DOS. Annars tycker jag att det är bra att
det finns så många datorer i Biblioteket, och att de fungerar. Ibland på
lunchtid på speciella dagar, t.ex. då en klass är ledig från en lektion, så
brukar det bli överfullt i matsalen. Jag tror inte att det går att ändra
det, utan jag bara påpekar. Jag vågar inte säga något om skolmaten, så jag
låter det vara. Bildsalen är stor och ljus, och man trivs där.
Gymnastiksalen är bättre nu än innan, och omklädningsrummen ligger bra.
Lektionerna och lektionstiderna kan jag inte finna något fel på. Den extra
terminen med musik i nian är toppen, låt det vara så!
FRIStiden brukar inte alltid användas till att arbeta på, men är ändå bra
att ha när det blir kort om tid för ett speciellt arbete. Lärarna skulle
kunna påminna eleverna om vad de bör eller borde arbeta med.

De nya bänkarna i klassrummen är väldigt bra. De gamla bänkarna skulle inte
ge samma känsla av sekretess eller personlighet av platserna, och därför är
det mycket lugnare i klassrummen tack vare de nya. Det finns ingen dator i
mitt klassrum. Den togs bort för att man använde den på fel sätt. Det är
inte bra med datorer i klassrum, det blir mindre gjort pga. dem. Det är
bättre att ha datorer på öppna eller översiktbara platser, som ljusgården,
Oasen och biblioteket, med mera.

Tja, nu vet jag inte riktigt om det finns någonting mer som jag kan komma
på, så jag slutar skriva nu.

Vänliga hälsningar

Inskannad version

Mina skolår
Jag, Henrik är född år 1984. Så egentligen ska jag gå första året på
gymnasiet nu.
Men istället går jag i nian nu. När jag gick på lekis med de andra 84:orna,
så var alla eller nästan alla de andra större än mig. Därfor bestämde jag,
min mor och min far att jag skulle gå på lekis ett år till. Och sedan börja
ettan med 85:orna istället. När jag gick hos dagmamma fick jag en kompis
som hette Eskil. Eskil var 85:a och vi var bästa vänner. Så att när jag
började ettan fick jag gå med honom.
Jag minns min första skoldag ganska väl. Hur solen sken, och när min far
körde mig till skola i vår röda Volvo.
Vi kom fram till skolan och letade upp vilket klassrum jag skulle gå i. Jag
och min far gick in och hälsade på fröken som hette Berit.
Sedan väntade vi på att alla skulle vara samlade.
När alla var samlade, började fröken att ropa upp alla namn.
Alla var samlade.
Dagen gick fort, vi lekte bara lite ”lära känna varandra lekar” hela dagen.
Dagen tog slut och vi åkte hem. Nästa dag vi ungefär lika saker som dagen
innan. Men idag var det inga föreldrar med oss.
Dagarna gick och gick.
Hela ettan gick jätte fort.
Jag minns specielt en sak som hände mig i ettan.
Det var en dag som vi satt och skrev ord på ett papper. Jag minns inte vad
det var för ord, men att vi skulle skriva de under varandra på ett papper
som vi fick.
Jag hade skrivigt ungefär halva pappret när fröken kom fram till mig.
Hon kollade på mitt papper.
Sen tog hon i det, och höll upp det för klassen. Jag trodde att jag hade
gjort något bra så jag blev ganska stolt. Sedan frågade fröken om de andra
eleverna såg något fel.
Någon sa att mina ord inte stod på raderna utan svävade ovanför raderna.
Fröken sa att det var så man inte skulle skriva.
Så jag skämdes lite och tyckte det var pinsamt.

Åren gick, och snart skulle man börja tvåan och sedan trean.
De tre första skolåren bara flög iväg. Snart var det dax att börja fyran.
Det var hemskt för nu skulle vi byta lärare.
Jag tyckte inte alls att det var någe kul.
Vi hade Berit som lärare och alla i vår klass älskade henne.
Men så kom fyran, vi bytte lärare till en som hette Magdalena. När vi
började lära känna henne upptäckte vi att det inte alls var så dåligt att
byta till henne. Fyran och feman var nog det roligste skolåren. Vi hade
jätte kul med ”Madde” som vi även kallade henne.
I slutet av feman fick vi komma hem till Madde. Vi satt där i hennes soffa
och hon berättade alla saker hon hade gjort som ung. Det var en av
höjdpunkterna vi hade väntat på i hela fyran och feman.
Men sen så kom den stunden i slutet av feman som vi var tvugna att välja
tre personer som man ville ha med sig till sexan.

Nu kom det en till sån här situation, när vi var tvugna att byta klasser.
En dag i feman fick vi gå till samlingssalen för att träffa våra nya
klasser till sexan.
Vi träffade alla nya elever och lärare.
Men vår handledare, Ann var inte där. Så vi fick lov att vänta till nästa
termin för att träffa henne.
Sommarlovet gich och vi började sexan.
Det kändes lika jobbigt den här gången att behöva byta lärare. I början av
sexan trodde jag att Ann skulle vara en dålig lärare. Men det visade sig
att det var tvärt om. Att hon var en jätte bra lärare.
Sexan gick och såsmåningom lärde man känna alla i nya klassen. Sjuan gick
också väldigt fort. Men det var ett bra läsår. Jag minns väldigt väl att
jag, Jesper och Danne var väldigt bra på matte. Vi räknade ut våra
matteböcker så vi fick lov att byta till åttornas böcker.
Vi började åttan och det var dax att få betyg för första gången. Det var
spännande men läskigt på samma gång.
Jag trodde att åttan skulle vara jobbig. Men det var faktiskt ett ganska
lugnt och roligt år. Vi fick våra första betyg och jag var rätt så nöjd med
de betygen jag fick. Det närmade sig slutet av åttan. Dagen innan vår
avslutning var jag, Jesper och Stina iväg till skolan på kvällen för att
kolla på alla nior som skulle iväg på bal.
Jag minns hur jag stod där och tänkte:
Nu är det bara ett år kvar tills vi står här.
Dagen efter var det skolavslutning. På avslutningen fick jag ett
idrottsstependium. Jag blev jätteglad och det var en stor sak för mig att
få det.
Det känns skönt att jag snart är klar med grundskolan. Men samtidigt
tråkigt att behöva splittras från alla vänner.

Hej Kära Skolministern!!

Jag tycker att det skulle vara trevligt med ett café så man kan gå dit när
man har lust.
En mobbinggrupp skulle vara bra för skolan, en i varsit arbetslag, så dom
skulle föhindra mobbingen i skolan.
Det som är dåligt i skolan är att maten suger man kan ju alldrig äta där.
Så ska det vara mycket musik på i cafét så man kan ha det trevligt med sina
polare.Många elever kommer att tyka om skolan tror jag och kommer att få
bätre betyg. Och så ska det vara en extra lection efter skolan, så om man
liger efter i något ämne så ska man jobba sig framot där eller om man har
lexor.
Så det va mina förslag. Jag hoppas skolan blir bättre.

Kära hällsningar Bengt.

”Mina skolår”

Tiden är väldigt viktig. Under tiden händer en massa grejer, positiva och
negativa. Vi lär oss från våra misstag, de negativa händelserna, och
försöker samtidigt glömma det hemska som hänt. Dem osäker om det står
Dem eller Dom positiva följer oss livet ut, det är dem som blir minnen för
livet. Alla har vi haft ett sådant minne. Frågetecknet som står för livet
är en gåta vi har i uppgift till att lösa.

Lågstadiet var en härlig resa. Man lärde känna andra barn och man hade inte
en himla massa läxor som man har idag. Att få en bra lärare var nyckeln
till den härliga resan. Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag inte att
min lärarinna hade det lika härligt som mig. Galningen i klassen stämde på
mig. Jag var rena tortyren. osäker på om tortyren är rätt ord Det jag
tyckte och tänkte ville jag att dom andra skulle hålla med om. Gjorde dom
inte det kunde det hända som med den gången då jag sprang efter min
klasskamrat Johan. Jag minns att jag sprang efter honom runt skolgården och
skrek;
– Jag ska döda dig!
Orsaken till den tragiska händelsen var troligen för att han inte gjort som
jag befallt.
Sedan när jag fick den ”lilla” utskällningen av fröken Siv satt jag där i
min stol och grät. Sur var jag för att aldrig fått som jag velat och ledsen
för utskällningen. Att sitta där och skämmas, under det att alla satt och
stirrade var droppen.
– Vad tittar ni på!? Sluta stirra!
Det var lite pinsamt att alla skulle sitta och se på mig medans mitt snor
rann ur min näsa ner på bortet.

Vi hade en otroligt bra lärarinna som hette Marie-Louise Florin. Henne
glömmer jag aldrig. Hon var en ”stödlärare” eller vad det nu hette. Hon var
en riktig kärring som blev grinig för vad man än gjorde. Svarade man fel på
ett tal för många gånger, blev hon sur och fyllde i alla svaren åt en. När
hon skulle skriva svaren i räknehäftet var hela tyngden av hennes ilska vid
handen. Skaftet på pennan gick alltid av när hon skulle fylla i med tex
svaret tre. Därefter lät hon hennes aggressioner riva sönder bokens sidor.
Men inte hela sidor. Annars hade vi fått köpa en del mera tejp än vad vi
redan gjorde.

Mellanstadiet, inte så mycket snack, bara en massa tjafs. Där var det lungt
mycket mindre läxor. Nationellaprov också i sexan. Jätte tråkigt men
härligt när man får veta att man klarat av sexan och inte behöver gå om.

I högstadiet började allvaret. Jag fick skärpa mig med ”diktaturstilen”. Nu
fick jag tänka på att om jag ville hålla kvar mina vänner skulle jag få
lägga ner med mina fasoner att tvinga dem tycka och tänka som mig. Ett år
var det kvar tills lärarna skulle börja sätta betyg i de olika ämnena. Men
jag minns att när jag gick i sjuan, gjorde jag inte mina läxor eller brydde
mig om skolan. Jag var orolig för mina betyg, eftersom jag var helt
okunnig. Jag hade inte ansträngt mig till mitt lärande det minsta tidigare.

När åttan sedan kom blev jag en plugghäst. Jag var en plugghäst som tävlade
med dem andra. En som ville få bättre resultat på proven än dem andra osv.
Det fick jag också. Jag var nästan lika bra som dem bästa i klassen. Mina
kompisar förstod ingen|ting. Hur kunde en sådan okunnig person veta så
mycket nu? Jag satt hela eftermiddagar och pluggade tills jag uppfattade
det jag studerade. Kompisarna träffade jag på helgerna. Minnen, de
negativa, inte direkt om plugget men.. jag var fortfarande knas. Jag ville
göra något spännande. Allt var för blekt. Jag och mina vänner köpte öl av
en kiosk som fanns runt hörnet. Idag finns den inte kvar, kanske för att
försäljarna blev upptäckta av att de sålde öl åt minderåriga. Jag tyckte
att det verkade rimligt att plugga på vardagseftermid|dagarna och supa på
helgerna. Roa mig helt enkelt! Jag förtjänade att ha det kul efter alla
studier.
När mitt första kuvert med betygen kom blev min far jätte glad. Mina betyg
var faktiskt bra, bättre än vad mina bröder fått då de gick i åttan.
Det viktigaste för mig är att bli nöjd med mina arbeten och mig själv så
klart. Det blir jag inte alltid men nästan. Jag har aldrig varit en positiv
tjej heller vilket gör det svårare för mig att vara stolt. Betygssystemet
är inte det bästa som finns. När vi håller på med något vet jag att G, det
får jag inte! VG, det får jag, det är jag säker på. Men om jag nu lägger
ner mig får jag bara VG+! Det är för svårt att få MVG. Alltid samma betyg!
Hur ska jag du kunna vara nöjd. Jag är en tävlingsmänniska. Det är inte fel
med det men att inte vara stolt över sig själv är inte bra, där är
problemet.

Tiden är svår att få ordning på. Man blir bara stressad och jag blir
pressad. Mina kompisar som har bra betyg, som är lika bra i skolan som jag
eller bättre får mig att känna mig pressad. Ett negativt minne jag kommer
att bära livet ut men försöka glömma. Att jag aldrig riktigt hade någon att
prata med under mina skolår på grundskolan kommer också vara ett dåligt
minne.
En bra sak är att jag inte behöver känna mig ensam om att inte veta vad jag
ska göra med mitt liv, yrkesvalet. Frågetecknet står kvar och de härliga
minnena.

SLUT

Mina skolår

Nu, när man går sin sista termin i grundskolan och väntar på det hippiga
gymnasiet (i mitt fall SÄG här i Karlskrona), kanske det är dags att se
tillbaka och reflektera sina skolår i en högstadieskola.

Tuff, cool & liten

När man började i sexan på en högstadieskola försökte man naturligtvis vara
så tuff och cool man bara kunde vara. Allt för att försöka impa på
storvuxna & skrämmande nior i korridorerna. Men hela sanningen var ju
faktisk att man var liten. Nästan mindre än minst, och det enda man gjorde
var att springa och göra en massa oväsen, och självklart vara fortfarande
lika kall och tuff som vanligt.

Min mening med det här är att säga att man växer med åren. Både i längden
och i coolhet.

I sexan och sjuan tänkte man inte så särskilt mycket på hur rent och fint
det var i skolan. Får jag ge ett exempel, så kan jag förklara.
Man går i korridoren med kompisgänget och ser ett hemskt klotter på en
vägg, man fortsätter förbi och till slut säger någon:
– Ähh! Då ska ni se mitt rum!
Om man tar samma exempel med ett par nior så stannar de flesta nog och
funderar vem som har gjort det, och hur kunde han/hon göra något sådant?
Det är nästan man tar till suddet, men det är väl så, man blir mer
pedantisk med åren.

Betyg, betyg, betyg, betyg.

Sexan och sjuan handlar mest om att göra så att lärarna får goda ögon för
en. Det är i åttan det verkliga jobbet börjar. Nu gäller det ju inte bara
att sitta på en lektion snäll och tyst och fundera på vad man ska göra
efter plugget, utan nu gäller det att sätta handen uppe i blåsvädret och
börja svara på frågor.
Nivån på proverna höjdes (tyckte jag) och nu var det inte bara addition,
subtraktion och multiplikation på mattelektionerna utan även sannolikhet,
procent och bråk!
Bråk ja, det förekommer ju också i skolan. En lärare drar förbi och frågar
vad som försiggår här. Ingenting, vi bara skojbråkar säger de två eleverna
(och eventuell publik) i kör och ser lika oskyldiga ut som små nyfikna
katter. Sedan kan du nog lätt tänka ut vad som händer efter att läraren
försvunnit runt hörnet. Då blir det lika mycket ljud som i en hönsgård, där
bråkstakarna utspelar sig som två rivaliserande tuppar och publiken som
kucklande höns som skriker högt namnet på den tupp de hejar på.

Åttan är ett väldigt nervöst år för många. Framför allt därför det är dags
för sina första betyg. Det är nu du får ett hum om hur du ligger i
skolarbetet och det är nu ens personlighet utvecklas. Självklart är det
pirrigt när man får sina första betyg, men det är väl så det ska vara?
Eller?

Jordens härskare

Redan på sommarlovet innan nian förstod jag och säkert många andra att det
här skulle bli det jobbigaste året hittils.
De flesta hade konfirmerat sig och blivit.
Ja! Man hade konfirmerat sig, vare sig det var för
konfirmationspresenterna, kompisarna, religionen eller om man bara ville
lära sig lite mer om sig själv. Det är ju bara att vraka och välja, det
finns säkert minst tjugo orsaker till.

Nian, en ny saga börjas skriva, ett nytt kapitel öppnas i boken, ett nytt
läsår börjar.
Det började dåligt, terminskorten för bussar höjdes i år igen med 50 kr
till 500 spänn!

2003, ett år då coolhetsfaktorn stod i topp. Ingen, nej ingen, kunde rubba
en nia (förutom rektor, lärare, lärare, lärare.).
Detta år är ett år då man är herre på täppan, kungen över alla kungar och
jordens härskare.
Och nu, när man själv går i korridoren med sin kompis och tittar på alla
sprattlande sexor omkring sig. Då begrundar man om man själv var så där
vild & galen när man gick i sexan.
– Nej! Aldrig! Säger man och går runt hörnet till en ny mystisk korridor.
Nu när vi börjar på gymnasiet får vi se om livets cirkel börjar om igen när
vi börjar ”ettan” på gymnasiet.

Att byta skola

Inledning:
Jag har den erfarenheten att när man byter skola så känns det jobbigast
strax innan. Precis när man har ställt in sig på att klassen ska splittras.
Men när man sedan börjar på sin nya skola så käns det inte alls lika
jobbigt längre. Jag hade tänkt att berätta lite om hur det kan vara när man
byter skola och ännu inte vet vilka kompisar man får med sig.

Vi fick reda på att vi skulle välja kompisar till vår nya klass ungefär två
veckor i förväg och alla hade känt sig både glada och ledsna inför tanken
att börja högstadiet. Dels betydde det att man kände sig stor och dels att
man fick börja en annan skola inne i stan. Och ingen hade en aning om hur
deras nya klass skulle se ut. För vissa kom det nästan som chock. De hade
inte tänkt på att de så snart skulle börja högstadiet. Det kändes på något
sätt så overkligt att man nu var en av de där stora killarna som hade sätt
så farliga ut när man gick i lågstadiet. Sen efter sommarlovet hade de
plötsligt försvunnit och några andra killar som inte såg fullt så stora och
farliga ut hade tagit deras plats. Nu var det våran tur att byta skola och
det kändes konstigt.

Så var det dags. Första lektionen ringde in och när vi gick in i
klassrummet fick vi varsin vit lapp som vi skulle skriva tre namn på.
Namnen på de tre personer som man hellst ville ha i sin nya klass till
hösten. Jag hade inte funderat igenom detta så mycket innan så det kändes
svårt att behöva välja bara tre av sina kompisar. Första valet visste jag.
Jag skrev snabbt ner namnet pa min bästa kompis med en etta framför. Olle
hette han och vi hade varit kompisar sedan ettan. Nummer två och tre fick
bli Martin och Jonas. Två andra killar som jag också hade känt sedan ettan.
Jag lämnade in lappen till fröken och satte mig ner för att vänta på att de
andra skulle lämna in sina lappar. Olle gick fram med sin lapp och jag var
säker på att mitt namn stod framför ettan.

De kommande veckorna gick fort och vi pratade inte särskilt mycket om att
vi skulle byta skola men de flesta kände sig nog oroliga. En morgon delade
fröken ut listorna med de nya klasserna och nu blev det fart på oss vi
skyndade oss att titta igenom listorna. Där var mitt namn. Jag kom i klass
7C. Var fanns Olles namn. Ja, där stod det Olle. På samma klasslista. Och
även Martin och Jonas var med. Jag kände mig otroligt lättad. Nu började vi
prata om att vi skulle byta skola nästan varje rast. Och det spreds rykten
om hur elaka niorna var mot de nya eleverna. Jag kände mig inte särskilt
orolig för det men man kan ju aldrig vara riktigt säker. När det var en
vecka kvar till sommarlovet fick vi träffa våran nya klass. Det verkade bli
en bra klass och jag blev lugnad av det. Och en vecka senare när jag kom ut
från avslutningen var alla tankar på skolan som bortblåsta.
Det var först när bara någon vecka återstod av lovet som jag påminnde mig
om skolan. Hur skulle det gå? Det gick faktisk bra och niorna var inte i
närheten av så elaka som alla hade sagt. Jag hade en bättre klass en innan
och jag hade bra lärare. Högstadiet var mer omväxlande än mellanstadiet.
Jag började undra varför jag hade oroat mig. Skolan flöt på och jag kände
mig nöjd.

Jag skrev detta utan namn på killen som det handlar om därför att det blir
lättare att känna igen sig då. När man ska börja en ny skola och byter
klass så känner de flesta sig någon gång oroliga men det för de flesta inte
så jobbigt som de föresteller sig. Högstadiet är bara en fortsättning på
mellanstadiet.

Mina skolår

Min beretelse kommer att handla om min skolgång från ettan till nian.

Jag kommer att ta upp gånger då jag varit glad eller ledsen

Min första skoldag började med att pappa följde med mig. Jag skulle träffa
mina nya kompisar och min fröken.
Det var många nya ansikten den dagen men också en del jag kände igen. En
del var fån samma kyrka som jag, en del hade gått på samma förskola.
Min nya fröken hette Rosita, hon var en gammal tant på 50-60 år, hon
verkade vara snäll.
När vi kom hem den dagen så längtade jag till nesta dag. Att få gå till
skolan skelv.
Skolan satte igång, och man började känna sig inne. Men med tiden så
började våran fröken tycka att det gick för dåligt för mig och hon började
klaga på mig. Hon sa att jag inte läste bra och att jag skrev fult. Jag var
inte ensam om detta. Men det var inte bara det som retade mig, hon fjäskade
för tjejerna och gav altid dom förmån, så fort en tjej räkte upp handen så
fick hon svara direkt. Hon tryckte altid ner oss pojkar. Så fort vi gjorde
nått dumt så drog hon oss i örat eller nöp oss i kinden. Och såhär fort
satte det ända tills en dag i trean. Det var första veckan efter
somarlovet, vi kom gående mot matsalen. Vi gick förbi några som sa att
våran fröken hade svimmat. Först trodde vi inte på det men vi skyndade till
matsalen. Och vist hade hon svimmat. Sen den dagen har jag inte sett henne.
Vi fick en vikarie som visade sig vara hur snäll som hälst. Hon hette
Viktoria. Hon hjälpte mig med alt som jag hade missat dom tidigare åren. Vi
hade henne en termin. När vi skulle gå på jullov så grät jag i hennes famn.
Hon hade betytt så mycket för mig. Efter henne fick vi en lärare som hette
Eva, hon var en minst lika snäll lärare som Viktoria. Hon betydde också en
en del för mig, men inte lika stor som Viktoria. Viktoria var liksom land i
stormen.
Dom tre åren med Eva gick snabt. Och det började nerma sig sjuan. Det var
nånting stort som skulle börja. Våran klass skulle splittras. Jag kommer så
väl ihåg när Eva berettade vilka klasser det skulle bli. Jag fick med mig
en som jag hade valt. Den dagen gick jag hem med klumpen i halsen. Men
klassen blev bra i alla fall. Jag mins första dagen när vi samlades i
matsalen. Det var väldigt många nya ansikten! Efter en stund skulle våran
nya klass sammlas. Det var bara tjejer som var ifrån stan. Det kändes ju
roligt! Det var också många nya lärare. Vi skulle ha den omtalade munken,
som alla kallade honom. Alla sa att han var sträng och dum, men jag tycker
att det är en av dom bästa läraren vi har.

Dom tre högstadieåren har bara rullat på som i en nerförsbacke och jag ska
snart lämna dom.
Jag har valt fordorns programet och väntar nu på att få svar om jag kommer
in.
När man ser till baka så har det varit kämit, men jag har altid haft mina
föräldras stöd

Att byta skola / Att byta klass

En dag när jag kom hem från skolan, ropade pappa på mig. Han hade ett stort
leende på läpparna. Så glad hade jag inte sett honom på mycket länge! Jag
gick in i vardagsrummet och frågade varför han var så glad? Jag har fått
ett jobb i Göteborg skrek han! Då sprang jag upp till mitt rum och grätt.
Jag visste var detta skulle innebära, vi skulle vara tvungna att flytta.
Efter en stund kom pappa upp till mitt rum. Han satte sig på sängkanten.
Jag minns att han sa att allt kommer att bli bra. Han sa också att jag
kommer att få många nya kompisar. Nästa dag när jag gick till skolan tänkte
jag, pappa har nog rätt, jag kommer att få nya kompisar. När jag kom till
skolan, såg alla mina kompisar att jag var ledsen. Dom frågade mig varför?
Och jag berättade om flytten. Min bästa kompis Sara började gråtta. Jag
försökte trösta henne men jag själv började gråtta. Jag gick hem den dagen
för jag orkade inte vara kvar i skolan Det var bara en vecka kvar till
flytten. Jag hade börjat packa. Mamma och pappa var redan i Göteborg för de
skulle göra ordning vår nya lägenhet. Jag räknade dagarna, nu var det bara
en dag kvar. Den natten låg jag i min säng och tänkte. Mormor kom och
väckte mig och min lillebror. Vi skulle ta flyget upp till Göteborg. När vi
var framme möte mamma och pappa oss vid flygplatsen. När vi fram till vårt
nya hem blev jag förvånad. Lägenheten var mycket större än vår förra
lägenhet. På måndag berättade mamma för oss att vi skulle börja skolan. Min
lille bror skulle börja 3:an och jag skulle börja 6:an. På måndag morgon
kom mamma och väckte oss. Jag tog på mig mina finaste kläder. Jag var
tvungen att gå själv, men mamma sa att jag skulle gå till rektorn. När jag
gick på skolgården känndes det som om alla tittade på mig. Rektorn var
väldigt trevilg. Hon följde med mig upp till mitt nya klass|rum. Vi
knackade på. Alla ropade kom in. Fröken såg snäll ut och det var hon också.
Fröken sa att jag skulle presentera mig och berätta lite om mig själv. Jag
sa tyst att jag hette Elin och att jag gillar att spela fotboll och att jag
kom från Helsingborg. På rasten var alla snälla mot mig. Det kom fram en
tjej som sa att hon också hette Elin. Som skulle bli min nya bästis. Nu har
jag gått här i 3 år och jag trivs jätte bra. Jag har fått många nya
kompisar. Jag ångrar inte flytten för alla har vat så snälla här både
lärare och kompisar. Skolan går jätte bra för mig, jag är nöjd med mina
betyg. Först va jag orolig över flytten men jag är glad att vi flyttade för
jag trivs så bra här. Många andra som byter skola och kommer till en ny
klass som jag kanske inte kommer har en som tur som mig. Jag håller
fortfarande kontakten med min gammla klass.

Mitt namn är Mikael men jag har kallats Micke enda sedan födseln. Mina
första år gick jag i Åbyhedsskolan i Örebro.
Där hade jag det bra, många vänner och en bra lärare. Men på höst|terminen
i trean sa min mamma och pappa att vi skulle flytta. Jag blev lite små rädd
vid tanken att jag skulle flytta ifrån mina kompisar, men jag trodde att
det skulle bli bra i alla fall.
Vi skulle flytta efter jul sa dom.
I slutet av terminen började jag bli lite orolig över flytten. I alla fall,
vi flyttade efter jul till ett ställe utanför Örebro som heter Råvik, det
var fint där och jag fick ett eget rum och allt var bra.
Första dagen i den nya skolan, som ligger i en by utanför Örebro som heter
Ljunghed. Jag fick presentera mig för den nya klassen och fick en plats
bredvid en kille som heter Jens som gick i mitt hockey lag.
Allt var bra, jag blev kompis med en kille som heter Erik som jag var med
mycket.
Ja, allt var bra.
Jag gick i den skolan enda tills årskurs fem då det var dags att byta skola
igen. Vi skulle börja i en skola inne i stan (Svenskolan). När vi skulle
välja klasser ville jag gå i en klass med mina gamla kompisar inne från
Åbyhedsskolan, fast jag hamnade i en annan klass med andra elever.
Jag lärde skänna nya kompisar och allt blev bra.
Nu går jag i nian och går i samma klass som jag har gjort nu enda sedan
sexan och nu är det dags att byta skola igen till gymnasiet. Det var allt
jag hade att berätta om och jag hopas att deta ska räcka.

Mina skolår!

Jag tängte skriva om mina skolår, fast jag minns inte så mycket av 1:an
till 6:an. Jag minns att jag inte alls ville börja skolan (karlberg), jag
ville vara kvar i lekskolan, men när jag väl började så var det inte några
problen alls. Jag fick snabbt kompisar, några kände jag redan från
lekskolan.
Det gick ett par år av dagligt flum och det var dags att börja 6:an. Då
insåg jag att det var mitt sista år på Karlberg. Jag skulle bli ”fadder” åt
en etta, fast jag var sjuk den dagen som vi skulle träffa dom så jag hade
ingen aning om att fanns.
Efter halva terminen tyckte någon i komunen att Karlberg skulle se ut lite
mer i barnnivå. Då satte dom upp stora ankor med förkläden, snickarmössor
och annat konstigt. Då kändes det som vi gick i lekskolan igen. Våran klass
hade många (dåliga) åsikter om dom, men våran lärare kunde inte förstå
varför. Fast det var inte bara våran klass som inte tyckte om dom, det
märktes kan jag lova! Efter någon månad hade ankan utanför matsalen fått
jättefint skägg, och snickar-ankan hade fått könshår. Fast allt klotter är
borta nu i alla fall.
Jag börjar sjuan. Jag var extremt rädd för alla stora nior, fast jag märkte
att dom inte alls är farliga. På min första engelskalektion blev jag
skrämd. Jag trodde att det var matte, men följde mina kompisar. Eftersom
jag varken hade haft matte eller engelska förut i högstadiet så visste väl
inte jag vart skulle gå! När ”matteläraren” börjar prata på engelska så
trodde jag att hela högstadiet skulle gå åt skogen. När min gode vän
Svensson sade till mig att det var engelska inte matte så blev jag lugn
igen.
Mitt ballanssinne är inte på topp (det kan vara bra att veta när jag
berättar detta). På idrotten så hade vi lektion tillsammans med en
”sportfåne”-klass som skrattade och gjorde narr av den som gjorde fel. Och
jag gjorde mest fel av alla. Under den tiden mådde jag riktigt dåligt, jag
började ”glömma kläderna” hela tiden och idrottsläraren blev sur på mig.
Sedan började jag åttan och hatade hela skolan på grund av
idrottslektionerna. Då skolkade jag på varenda idrottslektion. I slutet av
åttan så var jag ”sjuk” varenda tisdag, onsdag och torsdag, (hade idrott på
tisdag och torsdag). I nian slutade idrottsläraren och skolan anställde en
ny. Denna lärare var mycket mer förstående och hjälpte mig. Nu kom jag
varenda dag till skolan och allt kändes mycket bättre. Jag spelade mest
pingis så jag fick inte godkänt. I sista terminen så fick jag special-
idrott. Jag behövde bara cykla, gå eller styrketräna för att få godkänt,
plus att jag skulle göra uppgifter i teoretisk idrott.
Nu är grundskolan snart slut och ska snart börja gymnasiet, jag kommer att
sakna strömsnäs.