Mina första skolår
Min första skoldag var Jag nervös. Jag skulle börja förberedelseklassen. Då
gick Jag i Västmanaskolan. Jag fick åka taxi dit med Josefin och Eric.
I förberedelseklassen fick Jag lära mig svenska.
Det kändes ganska roligt och spännande att börja skolan. Jag kände alla
klasskamerater från förskolan.
På rasterna spelade Jag fotboll med Hafi.
Sen när började ettan fick Jag gå i en ny skola. Det var Alsebäcksskolan.
När Jag kom in i klassrumet var Jag Jätte nervös och röd i ansiktet.
Jag kände ingen där.
Men efter ett tag blev Jag vän med Bengt.
Bengt är Storebror till Jonas Alner.
Jag fick sitt vid ett bord bara med killar.
När Jag började trean så började en ny kille i våran klass. Han hette
Sebastian.
I början kände han sig lite utanför.
Jag blev kompis med honom. När Jag gick i trean kände Jag att Jag kunde
språket bättre och det blev bara roligare och roligare att gå i skolan.
I slutet av skolan fick vi reda på att man skulle bygga en ny skola.
Den skulle byggas i ängsbacken.
Jag började fyran och då fick vi gå på en helt ny skola.
Det var roligt på rasterna, man hade mycket att göra. Ibland lekte man i
skogen och på skolgården.
När Jag började sexan så fick man välja B-språk.
Jag hade alltid velat kunna Franska, så Jag valde franska. I början av
sexan åkte vi på en klassresa till Värmland.
Vi bilade upp dit och det tog 5-6 timmar. Alla var trötta.
Jag bode i ett hus med Jonas, Erik, Tomas och Robert. Vi trivdes bra där
uppe och det fanns massor av aktiviteter.
Jag spelade mini-golf och det var skoj.
7:an kändes roligt att börja i. Man fick många kompisar, fast man var blyg
i början. Skolan känndes Jättestor med massor av labyrinter.
Hej Skolministern!
Jag går i årskurs 9 på hagalunds|skolan i Kalmar och enligt min mening
skulle jag kunna förändra den svenska skolan till det bättre genom min
gedigna erfarenhet. För att kunna genomföra mina grundliga förslag behövs
det tillskutas mer pengar till skolan derför att annars går det inte att
finansiera dem.
Dessa förslag ger Sverige möjligheten till utveckling genom att villkoren i
skolan förbättras och barnen/ungdomarna lär sig mer och det är viktigt för
det är unga som är Sveriges framtid.
Nu till förslagen.
Varje klass får innehålla högst 20 elever detta bidrar i stort sett till en
lugnare miljö i skolan och lättare till att lära. Inför obligatorisk idrott
varje dag i skolan, detta bidrar till att de elever som inte idrottar på
fritiden får en bättre kondition och orkar mer i skolan, på så sätt bidrar
man till bättre resultat i skolan.
Inför en skoluniform som klassen bestämmer själva tillsammans med någon
förälder på detta viset bidrar man enligt min mening till en bättre miljö
genom att man dömer eleven för hur han/hon är isället för vilka kläder man
har. Betygsystemet som åter-finns idag med tre tecken (G, VG, MVG) bör
enligt min mening utökas till fem tecken så att det finns tecken (betyg)
mellan G och VG och mellan VG och MVG. Vad nu dessa tecken ska heta har jag
ännu inte hunnit fundera ut men jag kan återkomma.
Enligt min mening är orättvisan stor för att om en elev exempel|vis har G+
och en annan G så kan det skilja väldigt mycket i kunskaper mellan dessa
elever och det syns sedan inte när betyget delas ut eftersom det bara står
G på båda eleverna. Jag skulle vilja tacka dig för du har läst igenom och
tagit del av mina funderingar. Är det några oklarheter kan du ringa mig på
numret här nedan.
högaktiga hälsningar
Erik
Tel: 073-1111111
Att byta skola/Att byta klass
Jag började mitt första skolår i Västervik. Där gick jag i en skola som
hette Stråfältsskolan. Mina minnen därifrån är ganska otydliga, men jag
kommer dock ihåg att jag var lycklig på den skolan. Vänner hade jag skaffat
mig och min lärare var helt förträfflig. Hon hette Monika, och hon var
mycket snäll och lärde oss barn mycket nyttiga saker.
Jag gick bara på Stråfältsskolan i 1 år. Vi flyttade till nybro,
eftersom min pappa hade köpt ett gatukök där.
Fruängsskolan kallades den skola där jag tillbringade 4 år av min
skoltid. Jag gick i den skolan från mitten av tvåan till slutet av femman.
Det kändes mycket obehagligt att gå till skolan den första dagen.
Min mamma följde mig till skolan. Det tyckte jag underlättade hela
processen väldigt mycket.
Första dagen fick jag gå runt i skolan och se hur det var där. Jag
kommer ihåg att de elever som gick i min nya klass hade gjort en enastående
modell av de borgar och de skogar som fanns i sagan om Ronja Rövardotter.
De hade med hjälp av tidningar, lim och färg skapat en sån vacker kopia av
skogen att jag blev oehört imponerad och slutade oroa mig inför
presentationen med min nya klass.
Den som var våran guide under turen runt skolan, var min nyblivande
fröken. Kerstin hette hon. Jag måste erkänna att hon har spelat en mycket
stor roll för hur jag har utvecklats. Varenda gång jag var nedstämd och
ledsen så (i osäker på om så är tillagt av lärare) fanns hon där och
muntrade upp mig och var gång jag var glad och optimisktisk så delade hon
den glädjen med mig.
På Fruängsskolan hittade jag en av mina allra bästa vänner, Maria hette
hon. Vi blev dock riktigt goda vänner när vi började i trean.
När jag började i den här klassen, kände jag mig mycket välkommen. Många
elever pratade med mig och jag fick vara med och spela kula på rasterna.
De verkade tycka att det var otroligt svårt att uttala mitt namn, Mishia.
De bestämde sig för att kalla mig för ”MishMish” istället, och det hade jag
inget alls emot.
Jag kände mig trygg och älskad i den här klassen. Mina kompisar, Maria,
Maria. S., Linda, och Viktoria hade jag och dessutom hade jag fått äran att
vara elev till Kerstin och Fia. Fia var min engelska och So lärare. Jag
tyckte mycket om Fia, hon var alltid så glad och energisk.
På den här skolan kände jag mig mycket säkrare än vad jag gjorde på
Stråfältsskolan i Västervik. Det beror ju delvis på att jag endast gick där
i ett år och delvis på att jag växte och blev äldre.
Man kunde bara gå i Fruängsskolan i 5 år. Efter 5 år fick man börja på
en annan skola som kallades för Snickartorpsskolan.
Då sista terminen i femman började gå mot sitt slut besökte jag och min
klass vår nyblivna skola åtskilliga gånger.
Jag var mycket glad och förväntansfull inför att börja på
Snickartorpsskolan. Viktoria och jag skulle gå i samma klass och det var vi
mycket tacksamma för.
En dag när jag kom hem från skolan talade mina föräldrar om att vi skulle
flytta till Norrköping, där hade min pappa köpt ett bageri. Jag blev
förkrossad, allt kändes så meningslöst. Det var så själviskt av pappa att
bara bestämma att vi ska flytta sådär, tyckte jag.
Jag ville inte förlora mina vänner. Jag ville inte flytta ifrån en vacker
och mysig stad som Nybro och dessutom ville jag definitivt inte börja på en
ny skola där jag inte kände någon.
Självklart kunde jag inte göra något, pappa hade redan köpt bageriet och
vi var tvungna att flytta till Norrköping.
Jag skulle börja i årskurs 6 nu. När jag gick förbi de stora gröna
fotbolls|planerna kände jag hur den nervösa känslan utvecklades till en
ängslig och nedstämd känsla. Jag såg flera barn som gick och cyklade förbi
mig. Deras miner beskrev deras självsäkerhet och förhoppning inför denna
stora dag.
6B stod det på en brun trädörr. Jag tryckte på den och gick in. Det enda
jag upptäckte var tjugo förvånade ögon som riktades mot mig. Jag kände hur
mitt hjärta började slå hårdare och hur svettet rann ner från min rygg. Jag
samlade mina utspridda tankar och hälsade på barnen och mina lärare.
Jag hade 2 manliga lärare i den där klassen, Bosse och Leif hette de.
Jag kan beskriva dem som glada, humoristiska och vänliga individer.
Varför jag fick 2 manliga lärare blev tydligare för mig då jag hade lärt
känna min nya klass.
Jag hade fått den stora olyckliga äran att få börja i skolans
”problemklass”. I den här klassen gick barn som svor mer än de drack
vatten.
De hade bildat gäng med varandra och de gick runt och mobbade folk på hela
skolan. Jag som var en person som hade kommit ifrån en kärleksfull och
ordentlig klass blev otroligt chockad av att se sådana respektlösa och
förfärliga händelser. På rasterna strövade jag omkring ensam och tänkte på
hur mycket jag saknade min föregående klass i Nybro.
De enda vänner jag fick i den klasen var en flicka som hette Jocelyn och
en pojke som hette Rashid. Han kom från samma land som jag. Vi brukade tala
med varandra på arabiska och uttrycka våra förargade känslor för de andra i
klassen.
Jag och Jocelyn brukade spendera mycket tid åt olika boll-lekar på
rasterna. Ibland spelade vi fotboll och ibland körde vi en lek som kallades
för ”rutan”.
Jag kände mig aldrig mobbad i den där klassen. Jag såg bara hur de andra
blev mobbade. De som bildade gängen i klassen var aldrig otrevliga mot mig,
de var mycket konstigt nog vänliga mot mig och respekterade mig.
Mina lärare Bosse och Leif pratade mycket med mig och frågade hurdan
situationen var i klassen.
Jag tyckte att det var bra att de frågade eleverna hur läget var i klassen
och hur de mådde.
Jag gick bara på den här skolan i 1 år. Det är jag mycket glad för,
eftersom den ensamhet och illamående jag kände på den skolan förtjänar
ingen annan människa att känna. Jag måste härmed erkänna att åtskilliga
gånger i slutet av vårterminen i sexan vägrade jag att gå till skolan.
Varför jag mådde illa på skolan var för att jag såg hur omänskligt de
behandlade andra människor och hur avskyvärda deras handlingar var.
Egentligen skulle jag börja på Franzelius|skolan i Norrköping i årskurs
7. Men min pappa hade köpt en pizzeria i nyköping så vi skulle flytta dit
istället.
På Schillerskolan skulle jag gå, en skola som för mig kändes obehaglig
och obekant.
Min önskan var att få börja på Franzeliusskolan. Det var en stor skola med
många fler fördelar än nackdelar och jag visste att jag skulle tjäna mer på
att gå i en stor och rik högstadieskola i en välbärgad kommun som
Norrköping än att gå i en liten skola i en fattig och liten kommun som
nyköping.
Det var en ganska kylig augustimorgon då jag var på väg till skolan.
Jag var inte lika nervös av att börja skolan som jag var då jag skulle
börja i skolan i Norrköping. Mina förhoppningar blev allt större ju mer jag
närmade mig skolan.
Efter några minuter såg jag skolan uppenbara sig. Det var en skola i
rödfärgat tegel.
Jag gick in i klassrummet och såg de ansikten som jag skulle få lov att
se de närmaste 3 åren. Jag märkte att alla var lika förhoppningsfulla men
ändå nervösa, som jag. Det kändes betryggande att stiga in i Det stora
klassrummet.
Min nya klassföreståndare hette Kenneth Sjögren. Han såg ut att vara en
klok och respekterad man med ett vänligt uttryck i ansiktet.
Den första veckan lärde jag känna rätt många på skolan. Alla var vänliga
och jag såg inget tecken på att gängbildning eller något liknande skulle
ske.
Det tog ett tag innan jag fick riktigt bra vänner, flera månader faktiskt.
Jag antar att efter så många skol och klass|byten så vet man inte om man
ska skaffa sig riktigt goda vänner igen, eftersom det alltid finns en chans
att pappa köper En ny verksamhet och vill att vi ska flytta.
Jag förmodar att alla dessa skolbyten har resulterat till att jag har
fått den här personligheten som jag har nu. En ganska skeptisk, försiktig,
och förstående personlighet har jag utvecklat. Att byta klass och skola
sådär ofta var både smärtsamt och lärorikt.
Den bästa skola som jag har gått på är den skola som är omringad med stora
och ståtliga träd där fröna faller på våren, fruängsskolan. Där hade jag
många kompisar och livfulla lärare. En annan sak som var bra med den skolan
var, trots att jag var den enda invandraren på skolan så förekom det inga
rasistiska uttryck från någon av eleverna eller lärarna.
Nu till hösten ska jag börja på Hillevigymnasiet i nyköping. Min pappa
har pratat om att flytta tillbaka till Norrköping. För mig spelar det ingen
roll längre. Det enda jag bryr mig om är att få den utbildning jag behöver
för att kunna läsa vidare på ett universitet.
Att byta skola
Sommarlovet hade passerat utan att något speciellt inträffat. I början var
det förståss skönt att vara ledig men efter några veckor när alla vänner
hade åkt bort började dagarna återigen snigla sig fram och varje dygn
kändes som en evighet. Mitt i tristessen inträffade något som kom att ändr
hela mitt liv på några dagar.
Det var en het sommardag i slutet av Augusti. Solen gassade och det var som
om hela världen hade tagit siesta för en stund. Måsarnas skrik hade tystnat
och inte en vind svalkade den brända jorden. Min syster och jag hade varit
hos våran mamma i en månads tid, men nu var familjen återigen samlad. Vi
märkte direkt att någonting var annorlunda, någonting skulle hända. Det var
som en elektrisk spänning i luften och på matsalsbordet i vardags|rummet
låg en stadskarta och en ritning över en lägenhet som vi alla försökte att
behövde osäker på om behövde är rätt ord inte låtsas om, men vi anade
vad som skulle komma. Ängsligt tog min pappa mod till sig och berättade att
vi skulle flytta och hoppades att vi inte skulle bli alltför ledsna över
detta. Hans oro hade varit helt onödig för en glädje storm bröt ut! Länge
hade både jag och mina syskon, inte helt i tystnad drömt om att flytta.
Redan efter några dagar bar flyttlasset iväg. Resan var den längsta jag
varit med om i mitt liv. Sträckan var inte så lång men vi var så uppspelta
av våra förväntningar och längtan att komma fram att tiden vred sig och
stod still. När jag tänker tillbaka var vi som små fågelungar som skulle
flyga ur boet för första gången.
Första synen när vi kom in i vårat uppmålade paradis var en massiv
tegelbyggnad med tinnar och torn omgärdad med lummiga träd. En svart text
sade oss att det var Gustavsdalskolan. Tankarna for genom mitt huvud. Tänk
om det var den skolan jag skulle gå i!
Lägenheten var mycket fin och mysig och jag kände mig hemma direkt. På
stan kände jag mig därimot inte välkommen. Alla människor stirrade så
mycket som om jag var någon alien som förvirrat sig till fel del av
universum och jag kände mig som en total främling. Värre skulle det bli.
Första dagen i skolan glömmer jag aldrig. Eftersom St:Peter skolan låg
närmast skulle vi gå där. Efter att ha följt med rektorn genom ett antal
elevfyllda klassrum för att ”bekanta oss med skolan och eleverna” fick vi
reda på att dom tyvärr inte hade plats för fler elever i årskurs 6. Nästa
destination blev då Hammarfälts skolan
Väl framme blev jag och min bror varmt välkomnade av nyfikna elever och
stämningen verkade mycket trevligare än på Sankta. Jag fick genast kontakt
med Aino och Sara som visade mig runt skolan. Nyfikna blickar följde mig
vart vi en gick och många tjejer kom fram och pratade.
Följande dagar var väldigt spannande. Jag kom snabbt in i klassen och alla
tyckte det var roligt att fått en ”stockholmare” i klassen. Särskilt roade
var de av min dialekt och jag fick upprepa ordet lakrits om och om igen för
alla som ville höra.
När man kommer utifrån ser man tydligt vilka roller alla i klassen har, när
man sedan blir en del av det hela är det mycket svårare. Sara var snabb med
att lära mig vilka jag ”skulle” umgås med och vilka man skulle undvika. I
klassen fans en flicka om hette Susanne. Hon var den typen av människa som
Sara inte tyckte om men jag blev genast när vän med henne. I grunden var
hon en ärlig rolig och jättesnäll tjej men hon hade hamnat lite snett och
var ganska vild. Tillsammans upplevde vi många äventyr eftersom vi båda
ständigt fick galna ideer.
Med tiden fick jag många nya kompisar och av alla lärde jag mig något nytt.
Alla som jag lärde känna var så olika personer och jag fick många
erfarenheter som jag aldrig skulle fått om vi inte flyttade. Resultatet av
min flytt blev alltså att jag växte och utvecklades som människa och person
och knöt vänskapsband jag hoppas håller livet ut!
Slut!
MINA SKOLÅR
Min tid på lågstadiet var en possitiv upplevelse, jag trivdes bra med både
lärare och elever. Vilka toppen lärare jag hade. De var människor man
litade på, de var förebilder. Favouriten var helt klart Jens, en ung man
som alltid skojjade och lekte med mig. Han trodde på mig.
Jag minns min första prao som om det var igår. Alla andra elever
praoade hos sina föräldrar eller eventuellt närstående släktingar. Men inte
jag, jag spenderade min prao hos storfavouriten Jens nya jobb. Han jobbade
på en golf bana och min uppgifft var att slå några golfbollar fram och
tillbaka på en otroligt stor gräsmatta samtidigt som Jens visade hur man
egentligen skulle göra. Ni kan tro att jag längtade till att få komma ut i
arbets|livet, det var så roligt att arbeta.
Jag drömde mig bort till hur det skulle se ut när jag blev
världsberömd skådespelare. Jag ryckte till med huvudet och vips var jag
tillbaka på gräsmattan igen.
Ett annat minne är från en svenska lektion i tvåan. Vi skulle göra en
intervju med lekisbarnen om hur det kändes att börja sklolan. Det var bara
en liten strunt sak men för mig var uppgiften enorm. Min mage var full av
flaxande fjärilar när jag intervjuade. Jag kände mig så stor och duktig.
Kanske var det då mina drömmar om att bli Journalist väktes till liv.
På mellan stadiet var det ett helt annat spel. Det var Djungelns lag
som styrde. Det starkaste över levde och dem som var lite svagare fick stå
där aldeles stilla och vänta på att bli krossade av lärarnas klumpiga
fötter. Min bästa vän var extremt duktig i skolan, hon lärde sig snabbt och
var alla lärares bästa elev. Själv var jag inte alls lika bra. Mattematik
var det svåraste jag visste. Ett starkt minne jag har från mellanstadiet
var när jag och min vän satt i ett grupprum och jobbade. Plötsligt kom två
lärare in och började tjaffsa med varandra om vem som skulle få hjälpa
henne och vem som skulle vara tvungen att hjälpa mig. Jag vart så trampad
på, så mosad att det var omöjligt för mig att samla ihop spillrorna.
Falskhet och lögner var vad lärarna stod för, för mig.
Vi hade fått en hemuppgift men jag förstod inte vad den innebar så mina
föräldrar ringde hem till den lärarinnan vi hade i ämnet. Klockan var nio
på kvällen då de ringde så pappa bad om ursäkt över att han ringde så sent.
Hon sa att det var absolut ingen fara och att det var en självklarhet att
de skulle ringa om det var något jag inte förstod. Uppgiften blev förklarad
och jag kunde gå och lägga mig lycklig över att allt gått bra. Dagen efter,
när vi satt alla sexor på hela skolan fick jag reda på att jag hafft fel.
Hon ställde sig bredvid mig och började skrika i mitt öra så att det
garanterat hördes även till klassrummen intill.
– Hur kan du vara så dum att du låter dina föräldrar ringa hem till mig
mitt i natten bara för att du inte förstår en uppgift. Inte vågade jag
berätta det för mina föräldrar. Vem vet vad som hade hännt om jag bett dom
ringa till henne igen? Under hela den perioden fejkade jag ofta sjukdommar,
gick hem från skolan och ljög för mina föräldrar. Jag ville inte gå dit mer
och så en dag behövde jag inte det heller.
Under högstadiet var svårt att komma tillbaka. Jag var van vid muren
mellan lärare och elever. Till min förvåning märkte jag att även lärarna
var människor, de Ville lära ut och hjälpa till. Självklart fans det follk
av den andra sorten med. Min matte lärare tillexempel. Min tro på mig själv
innom mattematiken var redan på noll. Gjorde jag någongong fel var min
högstadie mattelärare från högstadiet snabbt framme vid min bänk och visade
för hela klassen vilka dumma fel jag gjort.
Många brydde sig inte om när han visade upp deras böcker. Men för mig var
det en snabb visit till helvetet varje gång han gjorde så.
När jag berättade för in kontaktlärare om händelsen plus måna andra skakade
hon bara på huvudet och sa. Jag har svårt att tänka mig att han som är så
snäll skulle bete sig så. Så har nämligen Lärarna sagt i urminnes tider. På
mellanstadiet fick jag alltid det svaret. Nästan alla lärare har någon elev
som dom utsätter för orätt visor tyvärr var jag oftast den eleven. Man får
inte glömma lärarna som finns där och ställer upp. På högstadiet har jag
hafft turen att träffa på många sådanna
Att byta skola/Att byta klass
När jag var fem år gammal flytade jag från svergie, jag hadde just gåt ur
förskolan när vi flyttade till england. Jag mins inte myket av den tiden i
både skolan och byn som vi hadde flyttat till, jag va nemeligen bara fem
när vi hadde flyttat dit. Jag kommer ihåg att i skolan satt jag längst bak
i klass rummet på det högra bordet på den vänstra sidan, Lärarinnan som jag
hadde va veldigt snäll men eleverna där kommer jag inte ihåg någoting ifrån
bortset från enn. Det va en liten och tjock unge, han va lite och jock men
han va större en dem flesta eleverna på den skolan även större än mig.
Varje rast så tilbringade han tiden med att springa runt och sno andras mat
boxar och äta maten som låg i den, man va nämligen tvungen att ta med sig
något att äta skälv varje dag men det gjorde inte hann. En dag när han håll
på att jag mig för att sno maten, efter en lång spring-tur på skolgården så
fälde hann tilslut krokben på mig så att jag fög omkull och fick ett sår i
pannan som va ca. 1½ till 2 cm lång, och det kommer jag altid att minnas
eftersom jag har ett ärr kvar av det i pannan.
Efter ett halvår där så flyttade vi vidare till en annan by med namnet
Shire. Det här va andra halvåret från 1 an. lärarinan som jag fick va på
borgan snäll men efter ett tag så framstälde det sig att hon va en riktig
Häxa, dem andra lärarna som gobade i grund skolan (grundskolan va från 1an
till 4 och högstadiet va från 5-10an) dem va inte heller så snällare, men
jag fick den värstaste av dem alla. Hon va som en mardröm, sofort man skrev
fel så så börgade hon skrika en alt va hon årkade i ens öra, och man fick
inte börga gråta för då fick man kvarsitning eller i mellanåt tilokmed en
smäll på kinden. Man fick inte slå tillbaks för att det va förbjudet för
barnen att slå lärarna, men det va laglit för lärarna att slå barnen. Jag
kommer ihåg en kille som en gång slog tillbaks efter att läraren hadde
slagit honnom, då vart han utkastad ur skolan och han hamnade i ett barn
hemm. I dagens läge skulle jag ha slagit tillbaks, jag skulle ha skitit i
om jag hadde flygit ur skolan.
I Grund skolan så hade man samma lärare och klassrum hela tiden, jag va den
enda som fick byta klass tre gånger i väckan och det va på religions
timmen, dem ville inte ha med mig för attj ag var ütlänning därför fick jag
gå till en annan klas gämt när den andra hadde religion.
Jag kommer inte ihåg klass kamraterna så väl men en kommer jag väl ihåg,
han va halv|lång, kort och blånt hår och hadde blåa ögon. Han satt brevid
mig i klassen, ytterlig såg han helt normal ut men innom sig så är han
störd. En dag när han satt brevid mig på vanstra sidan när vi hadde matte,
så hugg han mig bara med sin bläck penna rakt på lång fingret, jag började
skrika för att det gjorde ont som fan och det blödde och därför fick jag en
prick, och han som satt brevid mig fick kvarsitning. När jag komm up till
högstadiet, så vart alt myket bätre. Jag fick en ny lärare som va väldigt
snäll, man behövde inte att sitta i samma instängda klassrum hela tiden och
så vidare. Jag hadde gått ut 6 an när vi flyttade tillbaks till svergie
igen, det som va bätre med det va att man inte behöver ta med sig någon mat
till skolan, den längsta rasten är ca. 1 timma och inte bara 15 min., jag
har fått flera bra vänner och skolkamrater (som är normala i huvudet) och
en jätte bra lärare.
THE END
Du har verkligen haft en tuff skolgång. Du kunde ha fördjupat dig på
några ställen. En hel del stavfel. Du borde på ett tydligare sätt ha
jämfört högstadiet En-Sv.
Att byta skola/Att byta klass
Under mina 16 år på Jorden har jag gått i tre olika skolor. Jag har byt
klass två gånger. Dom tre första åren + dagis och lekis, gick jag i
Norrgården.
Norrgården var en bra skola då och den är nog lika bra nu, om inte bättre.
Dom tre första åren på Norrgårde var bägge roliga och tråkiga. Det roliga
var att det fanns så många kompisar att va med och man behövde aldrig gå
ensam. Om man inte spelade kula så fanns det alltid något att göra.
Det tråkiga var att jag var bråkig och stökig och jag hade svårt för att
lära mig saker t ex, att räkna matte, läsa, skriva m.m.
Anledningen till att jag hade svårt för det var att jag har Damp, det syns
inte nu. Damp är en sjukdom som gör att jag har det svårare för att lära
mig saker. Jag har också svårt för att sitta still. Jag kommer inte ihåg så
mycket ifrån mellan|stadiet. Det jag kommer ihåg var att jag hade svårt för
att lära mig saker. Det värsta som hände under min skol tid på Norrgården
var att jag blev kallad för särskolebarn.
Det var inte så roligt att höra. I trean så flyttade min mamma, jag och
mina syskon till verkstadsg.
Eftersom att Karl sparre skolan var närmare än Norrgården så fick jag byta
skola. Det var en utav anledni|ngarna till att jag byte skola. Den andra
var att det gick så dåligt i skolan. Jag utveklades inte.
Så när treans termin var slut så byte jag skola till Karl sparre. Det var
nog det bästa som kunde hända mig då. På Karl sparre gick det genast
bättre. Jag blev bättre på att läsa och skriva.
Jag blev mycket bättre i allt och jag nya kompis. Det var jätte kul att
börja där fast att jag var nervös. Jag fick ett bättre självförtroende och
jag tyckte att det var roligare att gå till skolan. Efter tre år på
Karlsparre så var det dags att byta skola. Jag kom i klass 7a och fick
Vivianne Olofsson som klassföreståndare i Ljunghedsskolan. Efter att ha
gått i Ljunghed i tre år nu har jag kommit fram till att det är mycket
roligare här men mycket jobbigare än i låg och mellan stadiumet. Man måste
ta mer ansvar och man får betyg. om man sabbar till det i högstadiet så kan
det gå illa resten av livet och man kommer att ångra sig i resten av livet.
Så nu ska jag försöka att skärpa mig den sista termi|nen som nia.
Det är ingen flytt på texen och den hänger inte ihop.
Att byta skola/Att byta klass
– Sara ordet är ditt.
Det var Saras fröken. Sara är 14 år och går i sjuan. De har en lektion där
de ska redovisa ett arbete. Arbetet handlar om sig själv när man var liten.
Sara är nervös för att stå inför klassen. Hon har ju bara kännt dem i några
månader. Klassen består av åtta tjejer och tolv killar. Killarna är
idrotts|killar och tror därför att de är best. Tjejerna håller sig för sig
själva. I klassrummet sitter killarna vid fönstret och tjejerna på andra
sidan. Det är bara Johanna som sitter med killarna ibland, och det är
nästan bara hon som pratar med dem. Visst pratar Sara också ibland, men
bara ifall någon frågar henne något. Hon går fram till tavlan och börjar
prata med darrig röst, och ganska snabbt. När hon är klar går hon och
sätter sig. Hon tittar bort mot sin kompis Sofia, för att se så hon inte
gjorde bort sig totalt.
– Det var bra Sara, sa fröken snällt och fortsatte
– Ja eftersom detta var den sista som redovisade så kan ni få sluta lite
tidigare. Hej då.
Linda skulle ha följt med Sofia hem idag, men hon skulle rida När hon
cyklade hem kom hon ifatt sin kompis Elin.
– Hejsan hur är läget? Frågade Elin med en konstig min.
– Nja, sådär. Jag gjorde bort mig inför min klass idag, sa Sara
– Hmmm. Jaha, så kan det vara ibland. Vill du följa med hem till mig och
titta på film? Jag har lånat av min kusin.
– Ja det kan jag nog, bara jag får låna din telefon.
Hemma hos Elin gick de direkt ut i köket och tog var sin macka. Sen gick de
in på Elins rum och började titta på filmen Filmen hanlade om vampyrer och
vålnader och sådant ingenting för Sara igenteligen men tittade på den i
alla fall. Efter filmen gick det ut i köket igen för att fika. Sara satte
sig och tittade på när Elin höll på att tramsa omkring, som hon alltid
gjorde. Tillslut hade hon kunnat blanda en ordentlig saft, och lagt upp
kakor fint på en bricka. När de satt där och knaprade på sina kakor började
Sara och prata.
– Jag fattar inte vad det är för pinsamt med att stå framför klassen och
prata. Jag har ju kännt dem i ganska många månader. Det är bara för att vi
har bytt skola och kasskamrater. I femman och sexan kunde jag stå där
framme hur lätt som helst. Då var det jag och Sofia som ”bestämmde”. Nu är
det idrottskillarna. På idrotten får man inga passningar. Det fick man jämt
i sexan. Förut kunde man tramsa omkring utan att ha någon press på sig. Men
nu måste man ligga i och göra bra saker för att inte riskera att få IG. Nu
tar man åt sig när killarna skämtar. Ryckterna nu är mycket värre än i
sexan. Ett exempel, kommer du ihåg den killen som går i åttan. En tjej i
hans klass hade sagt att han gillade en tjej i sexan. Det var ju inte sant
fick man reda på sedan. Men oj, vad de retade honom. För när man går i
åttan får man inte gilla en tjej i sexan. Men när man gick i sexan så var
det helt okej att gilla någon i fyran. Visst är det sjukt?
– Ja så kände jag det också i sjuan men nu är det bättre. Killarna hade
mognat under lovet. I sexan var jag ju mobbad men det blev jag inte här
uppe i åttan, svarde. osäker på om svarde är rätt ord
Resten av terminen var som vanligt. Killarna satt vid fönstret och tjejerna
på andra sidan. Sara satt ofta och tänkte på vad hon och Elin hade pratat
om, och om det någonsin skulle kunna bli som i femman och sexan.
Tiden gick och snart blev det Lov. Efter sommarlovet gick allt mycket
bättre. På idrotten blev det mer passningar till tjejerna. I klassrummet
var det inte bara killarna som satt vid fönstret, utan tjejerna flyttade
närmare och närmare. Nu kunde de prata och skratta tillsammans. Nu kännde
Sara att det kanske fanns en chans, att få det lika bra som i femman och
sexan.
Min syn på skolan
Jag ser på skolan som en byggnad full med liv och rörelse. Inanför dess
vägar händer så mycket mer än vi kan ana och se. På lektionerna kan det i
bland vara lite högjut och stökigt men det får man stå ut med. Det finns
lite brister i skolsystemet. Det är för tidiga morgonar första lektionen
börjar för tidigt, vi borde börja vid halvnio och ha tiominuters raster så
slipper vi gå så länge på eftermidagarna. Vi borde inte ha så stora
nationela prov dom borde vara uppdelade i mindre delar ungifär en timma för
varje del. Det är ingen som orkar att sitta i två timmar. På tal om raster
som jag tog upp inan så borde det införas 40minuters matrast istället för
dom 20minuterna vi har nu man hinner inte äta på 20minuter om man äter
ordentligt. Nu till det som är bra i skolan nästan ingenting
Jag tycker 40 minuters lektionerna är bra då hinner man inte bli utråkad
och det är ju bra.
Det finns mycket fler bra och dåliga saker men det här vardeta viktigaste.
Mina skolår
Nu sitter man här sista terminen på sista året i grundskolan. Man har
börjat med nationela proven. Man har sökt till gymnasiet men ändå känns det
som det är mycket kvar. Men om man tänker efter så har man gått i skolan
sen man var 7 år och det är en lång tid med läxor och prov.
Jag kommer ihåg hur det va att börja skolan det var kul men ändå läskigt
för jag börja i en 1-2:a så vi fick gå i samma klass som dom som redan hade
gått ett år men det var rätt okej faktist
På den tiden hade vi en lärare som hette Carina. Hon var ganska snäll men
också sträng. I trean fick vi en ny lärare som hette Nisse han var jätte
snäll men älskade historia så våra historia prov var jätte svåra. Sen så
hände det som alltid händer mig i sexan så hade dom som vi hade gått med
hela våran skoltid slutat alltså dom som var 1 år äldre och Nisse ville
byta klass och efter som dom inte hade någon lärare åt oss så fick vi en
vikarie Gunilla den elakaste person jag nånsin möt hon lyssnade aldrig på
oss och så gnällde hon bara. Efter en termin så hade dom hittat en lärare
åt oss. Maria hon var nog den bästa lärare jag någonsin haft förutom Siv
som vi hade på lekis. Ja maria var speciel hon brydde sig om alla hon hade
dom roligaste lektionerna. Henne saknar jag mest från mellan stadiet. Men
sen hände det läskigaste. Man skulle börja på hög stadiet man gick ifrån
att vara störst till att vara minst igen. Jag hade valt musik klass och
hamnade i världens bästa klass. Men som jag alltid råkar ut för så slutade
en jätte bra kompis i våran klass och jag saknar henne fortfarande. Lärarna
på högstadiet var strängare än dom på mellanstadiet men efter ett tag så
vänger man sig. De hemskaste med högstadiet är att man får mer press på
sig. I 8:an fick man sitt första betyg det var jobbit. Plötsligt så fick
man betyg på hur duktig man var. I början av 9: an var man tvungen att
tänka på vad man skulle välja för linje på gymnasiet man skulle alltså
välja sin framtid. Nu sitter man här och tänker på allt roligt och tråkigt
som har hänt under dom här 9 åren allt har inte varit en dans på rosor men
allt har inte heller vart ett (ursäkta uttrycket) helvete. Nu vet jag inte
längre vad jag ska skriva är inte precis en författare men skulle bara
vilja säga. Att gå i skolan är inte så hemskt. Fast efter 9 år i skolan är
man ganska skol trött.
Hoppas bara att jag inte kommer att mina klass kompisar allt för mycket
efter 9: an. Så nu var denna berättelse slut och hoppas jag snart kan gå ut
här ifrån och slippa tänka på skolan mer
