Att byta skola/Att byta klass
Eleven börjar med ett indrag Jag var en ganska blyg, försiktig och
inåtvänd tjej med gröna förkorta hängslen och rosa hårband i håret. Jag var
den sorten som ingen lade märke till. satt tyst på lektionerna, vågade
aldrig börja prata med någon främmande person. Varje dag jag skulle gå till
skolan försökte jag hitta på bortförklaringar till varför jag inte kunde gå
i skolan just idag.
Jag brukade smyga upp tidigt på morgonerna och ta termometern i varmt
vatten så att den visade 38,2ºC. Jag avskydde verkligen skolan!
Allt förändrades totalt
när jag började klass fyra. Då bytte jag skola, klass, lärare och
kompisumgänge. Någonting som förändrade min tillvaro och personlighet
helt.
Jag tror inte att man kan hamna i en bättre klass än den jag går i. Alla är
så godhjärtade och vi har en så otroligt bra sammanhållning. Jag har från
varje dag i fyran till nian fått ett glatt leende från någon, en snäll
komplimang, viljan att gå i skolan och känslan av att känna sig allmänt
glad och lycklig. Innan jag bytte klass var mitt självförtroende sämre än
någon kan ana och jag hade ingen aning om vem jag var. Jag vågade aldrig
räcka upp handen eller fråga fröken om jag var osäker. Men nu har allt
förändrats. till det bättre. NU är jag en stark, omtyckt tjej med bra
självförtroende och många underbara kompisar.
Jag undrar hur allt
skulle ha blivit om jag inte bytt klass, skulle jag ha varit en helt annan
människa än den jag är idag? skulle jag aldrig ha hittat mig själv och min
personlighet?
Att lära känna sig själv är att våga, någonting jag har gjort tack vare min
klass, jag har vågat respektera mig själv för den jag är.
Elevens uppfattning av läraren: 3
Att byta skola
Plupp lät det när jag la ner den kalla, stenhårda och oätbara
makaronen i det heta vattnet. Snart skulle den vara mjuk och god, det
visste jag, det gällde bara att vänta lite. Jag tog upp makaronen och kände
på den – varm och mjuk, precis som jag hade trott. Makaronen hade
förändrats, kanske inte så mycket, men det var i alla fall en förändring.
Ja, förändringar kan verkligen vara vara både stora och små, de kan
också vara negativa eller positiva.
Jag ska nu berätta om en ganska stor förändring i mitt liv. Den har
gjort mig till den jag är idag och verkligen format mig som människa.
Allt började när jag var nio år. Jag gick i trean och skulle snart
börja fyran. Som många andra så längtade jag något oerhört efter att få
börja mellanstadiet. Fyrorna ver|kade så häftiga och mogna, så som jag
också ville vara. Jag hade målat upp en drömbild av hur det skulle vara för
mig i fyran. Jag och min kompis Ester skulle vara jättecoola. Vi skulle få
vara på mellanstadiets skolgårs, den enda med basketkorg i hela skolan.
Inte för att jag gillade basket så överdrivet mycket, det var egentligen
bara känslan av få vara lite speciell. När jag tänkte på mellanstadiet så
kändes det som om jag svävade på rosa små moln. Jag tänkte ofta på detta
och tiden gick obemärkligt förbi.
Helt plötsligt så var det skolavslutning och jag svär på att om jag hade
vetat vad som väntade mig därhemma, så hade jag tagit ett ordentligare
farväl av mina klasskamrater än vad jag gjorde.
När jag kom hem sa mamma något som jag kommer att minnas resten av
mitt liv, vi skulle flytta till Råby. För mig som bott i Luleå hela mitt
liv, var detta en otrolig händelse. Mamma sa att pappa hade fått ett
välbetalt arbete i Stockholm som han bara inte kunde tacka nej till.
Beskedet hade kommit några dagar tidigare men mamma hade inte velat säga
något till mig innan det definitivt var bestämt att hela familjen skulle
flytta.
Det kändes som om någon hade dött. Ja, det är sant, jag blev oerhört
ledsen när jag tänkte på det. Hur som helst så kunde jag inte göra något åt
alltsammans. Beslutet var fattat och jag var helt enkelt tvungen att
acceptera mina föräldrars beslut.
Bara några veckor senare åkte vi. Jag, mamma och mina syskon åkte tåg
ner till Stockholm.
Väl framme körde vi direkt till vårt nya hus. Det var mycket trevligt och
jag fick motvilligt erkänna att jag gillade det.
Jag tänkte att det åtminstone finns en fördel med ett nytt hus och det var
att alla gamla dispyter mellan mig och mina syskon glömdes bort. (Ni vet,
vem som har gjort hacket i trappan och vem som hade ritat just det strecket
på väggen osv)
Hur som helst så gick dagarna och snart var det skoldags. Jag var
otroligt nervös och såg inte alls fram emot fyran längre.
Mamma skjutsade mig till den nya skolan. Den var förstås inte alls lik min
förra och jag fick villigt erkänna att den trots allt inte såg så tokig ut.
Egentligen så tyckte jag nog att den såg ganska trevlig och trivsam ut.
Väl inne i klassrummet fick jag sitta vid det kritvita fönstret.
Solen sken in och det var väldigt vackert ute. Min fröken såg trevlig ut,
var lite rundnätt med små ljusblåa ögon, väldigt olik min min förra lärare.
Fröken hälsade alla välkomna och bad oss sitta ner.
Timmarna gick och snart var det rast. Det verkade som om alla kände
varandra sedan tidigare för alla hade någon att vara med, alla utom jag.
Jag var ensam. Det kändes som om ingen tyckte om mig, jag kände mig både
värdelös och dum.
I min förra skola hade jag haft massa vänner och jag var alltid den
som bestämde. Alla ville leka med mig och jag älskade det. Här var det inte
så, ingen ville leka med mig, ingen närmade sig ens trappan där jag satt.
Rasten sniglade sig fram och när det äntligen ringde in kändes det som om
ett helt sekel hade passerat.
Den första skoldagen var inte den bästa i mitt liv men min mysiga
fröken gjorde i alla fall den uthärdlig.
Veckorna gick och snart var det oktober. Löven började falla och mitt
självförtroende med dem. Jag befann mig på botten…
Men plötsligt en dag så förändrades allt. Fröken berättade att det
skulle komma en ny tjej till klassen från Luleå. Va, tänkte jag, Luleå, det
var ju därifrån jag kom. Tänk om, nej, det var omöjligt, Ester skulle ju
flytta till Västerås. Men kanske, jag menar, hur många fjärdeklassare kunde
det finnas i Luleå? Chansen var åtminstone en på tusen.
Jag hoppades och hoppades, och snart kom dagen jag hade väntat på.
När Ester och jag pratade i telefon hade hon inte sagt något men det kanske
var en överraskning. Nu var jag helt övertygad om att det var Ester.
Den tredje november kom hon, den nya flickan alltså. Hon klev in
genom dörren och till min stora besvikelse var det inte Ester. Det var en
glad tjej vid namn Eva.
Nu kanske ni tror att jag gick hem och grät för detta, men icke sa
nicke. Jag såg detta som en chans att få en vän och på rasten frågade jag
Eva om hon ville hoppa hage med mig. Det ville hon.
Från den dagen var Eva och jag alltid tillsammans.
Fyran blev till slut så rolig som jag hade trott förut, och jag var
lycklig.
Ester flyttade till Västerås och vi träffades varannan helg. Skolan
blev mer och mer lik ”skolan”, alltså som den hade varit i Luleå. Även om
jag inte var bästis med alla så trivdes jag. Jag trivdes med mitt nya liv,
med min nya skola och med min nya klass.
Att byta skola kan vara både tufft och jobbigt, men det kan också
vara spännande. Jag hade det svårt i början men till slut så löste sig
allt.
Idag går jag i nian och älskar min klass. Jag förstår nu att om jag
bara hade gått fram och frågat om jag fick vara med så hade jag nog fått
det. Men det förstod jag inte då, jag var för upptagen med att tänka på hur
värdelös jag var. Det var fel av mig, och det hade nog kunnat sluta riktigt
illa om inte Eva kommit som en räddande ängel och hjälpt mig.
Så här i efterhand kan man verkligen säga att flytten till Råby var
bra för mig. Jag skulle inte ha velat bo kvar i Luleå, där var alla redan
stämplade som töntiga eller coola, och jag hade förmodligen ut|vecklats
till en riktig satmara.
Nej, jag är verkligen tacksam för att jag fick en nystart. Som jag
redan skrivit en gång, kan en förändring vara både bra och dålig. Men en
sak har i alla fall förändringar gemen|samt – de ger alltid alla en chans
att börja om…
MIN STÖRSTA ERFARENHET – FLYTTEN.
Jag hade bott på ett och samma ställe i tretton år, Kristinehamn. En stad
som ligger nordöst om Vänern i Värmland Här har beskrivningen av läget
på platsen ändrats p g a anonymitetsprincipen, därav är inte formuleringen
riktigt den samma . Men en dag när jag kommer hem berättade pappa att han
fått ett erbjudande om ett jobb i Göteborg som han tänkte ta. Och eftersom
jag ändå skulle byta skola efter sommarlovet tyckte mina föräldrar att
detta med min skola inte skulle spela någon roll. Men hallå! Flera av mina
kompisar från mellanstadiet skulle börja i samma klass som mig, om vi bodde
kvar i Kristinehamn, och för mig spelar inte skolan inte skolan en sån
jätteroll, kompisarna kan man träffa efter skolan, men med mer än 30 mils
avstånd kan det vara svårt.
Eleven markerar nytt stycke med både ny rad och indrag De sista tre
veckorna som var kvar med min första klass var både bra och dåliga. Jag
spenderade nästan all min tid på mina vänner, vi badade och solade och hade
roligt. Men ibland rann bara all glädje av mig, tanken på att jag skulle
lämna dem och aldrig mer få se en del av dem gjorde mig så fruktansvärt
ledsen. En av mina närmaste vänner, Camilla skulle flytta tillbaka till Nya
Zeeland, hon kom till vår skola i trean. Chansen att få se henne igen var
liten.
Stämningen var helt klar nere den sista veckan och på skolavslutningen grät
alla tjejer, jag tror t.om jag såg en tår på min magisters kind.
Jag och min familj skulle flytta fyra dagar efter avslutningen. De fyra
dagarna var jag endast med vänner och tänkte på vad jobbigt det kommer bli
att börja om från början igen. Vår bil lämnade Grusåsgatan: klockan 05:00
söndagen den 13 juni. Inom ca 2 månader skulle jag stå på ett nytt
skolgolv, långt ifrån min hemstad Kristinehamn. Jag skulle nog bli mobbad
för min värmländska och att jag var en liten ”byfåne”.
Jag hade hela sommarlovet på mig i Göteborg att slå mig till ro. Kanske
försöka hitta några vänner. Det var i alla fall vad min mamma tyckte och
tänkte. Men förstå vad svårt att försöka hitta nya vänner i en storstad
mitt under sommarlovet, när alla sina vänner bodde 30 mil bort. Man kan ju
inte direkt gå fram till ett gäng och försöka (på göteborska förstås) säga
”Tja!”
Vi bodde i en del av Göteborg som kallas Örgryte, det var fina kvarter och
låg nära till allt. Men så var det i Kristinehamn med! Jag saknade mina
vänner och mitt Värmland.
Ja, den första dagen kom ju faktiskt. Fredagen den 27 augusti tog jag min
saker jag skulle ha med mig och gick de kvarter det var till
Johannesskolan. Under lovet hade jag tränat att gå den vägen, jag hade sett
samma saker varje gång och tänkt på Kristinehamn. Saknaden var stor. Men
den här gången var det annorlunda. Nu, när jag tänker tillbaka kan jag inte
komma ihåg att jag passerade Getingen eller Bovägen. Bara en massa tankar.
Helst av allt ville jag rymma tillbaka till Kristinehamn, jag kunde sätta
mig på spårvagnen och vara på stationen i ett nafs och därifrån ta tåget.
Fast just ja, detta med spårvagnen skulle bli svårt. Jag gillade inte den.
Utesluter en mening som inte går att ändra till något liknande . Det var
ingenting för min klaustrofobi!
Allt skulle börja 09:00 och jag var där tio minuter innan. En tanke jag
gillade var att jag var inte den enda som skulle byta klass. Denna klass
var ny för alla. Skulle nog inte vara flera värmlänningar, men det är
smällar man får ta! Jag hade iallafall en plan, som jag nu vet var den
bästa planen jag haft i mitt liv. Min plan var att bara vara mig själv,
visa vem jag var och vad jag gillade. Om ingen gillade mig för mig gick de
bara miste om något bra. Mig.
Jag kommer ihåg att jag hade mina svarta manchester byxor, min kent tröja
och mitt svarta hår var i snedlugg. Det var jag. Jag hamnade så småningom i
ett rum med min klass, en klass jag skulle vara en del av i tre år
framöver. Men vart jag än tittade runt i rummet stod folk i par eller
grupper. Alla hade en eller flera. Utom jag.
Tjejerna stod och viskade, alla såg lika|dana ut. Långt hår, uppsatt i hög
tofs. Små, små kläder som säkert skulle passa deras småsystrar. Och de
visade så mycket hud det bara gick. De viskade säkert om mig. I deras
hubbabubba värld såg jag nog konstig ut i mina kläder, dom pekade på mina
svarta naglar. Killarna såg också likadana ut. Långt hår, bakomkammat,
ganska tajta jeans och lagom tjocka tröjor, och ur tröjans ärmar och genom
”huvudhålet” stack det upp delar av en skjorta. Det var en kille som stod i
killgänget som stack ut lite. Han hade också långt hår, men med snedlugg,
vaxat. Han hade också tajta byxor och ett par Converse skor. Han hade
kavlat upp byxorna i slutet och han hade en NIRVANA tröja på sig. Han var
den enda i det där rummet jag ville prata med!
Första dagen skulle alla gå fram var och en och berätta om sig själva. Jag
berättade varifrån jag kom, intressen och musiksmaken, berättade också att
jag gillade spela gitarr. Och att Nina var mitt namn. Killen jag skrev om
tidigare hette Patrik, han hade alltid bott i Göteborg och han spelade bas
i ett band med några polare från en annan skola. Hans musik|smak var som
min och han log när han berättade att han gillade kent.
Efter första dagen som mest gick ut på att lära känna varann hade jag lärt
mig att tjejerna var precis så blåsta som jag trott. Och jag gick hemåt.
Jag går åt mitt håll, men snart hör jag en röst jag känner igen. En röst
som jag liksom sparat i mitt huvud för att kunna plocka upp hemma och
lyssna på. Jag vände mig om och Patrik kom halvt springandes emot mig. Han
stod snart mittemot mig och han började prata med mig. Jag var trollbunden
vid hans charm.
Han frågade om jag ville komma på en spelning samma kväll, jag gick dit och
han var bra! Efter det tog vi en fika och vi hade mycket gemen|samt. Vi
blev ihop (som ni alla gissat) Hans bandmedlemmar hade flickvänner ungefär
som jag och jag gillar min grupp av vänner. Snart är det ett nytt sommarlov
och då ska vi till Kristinehamn och jag ska ta Patrik med mig.
Att byta skola/Att byta klass
Att byta skola eller att byta klass och få nya kamrater och lärare kan vara
något positivt, intressant och spännande men kanske också otryggd och
krävande. Ibland beror det på att föräldrarna vill flytta bort från den
kommunen de nu bor i och träffa nya människor, men barnen som redan har
många kompisar vill inte flytta.
Mamma börjar prata om att det är alltid positivt när man träffar nya
människor och att det är bra när man flyttar i ett annat miljö, ett annat
samhälle.
Brodern och systern börjar prata om det som mamma och pappa hade sagt
till dem!
Efter några minuters pratande så beslutar de sig för att flytta för att det
skulle vara både kul och spännande på nya ställen.
Dagen de kom hem från skolan så sade båda barnen om vad de hade beslutat om
att flytta bort och byta skola samt att börja i ett annat klass.
När mama och pappa började packa så sprang barnen och sade farväl till sina
kompisar.
Systern Annica och brodern Oscar tog hem jättemånga adresser samt bilder på
sina kompisar.
Pappan och mamman är stolta över dem för att de arrangerar sig för att
hjälpa till i nya huset för att göra den i ordning samt att säga farväl
till alla sina bästisar.
Pappan har hyrt en släpvagn för att flytta över möblerna till det nya
huset. När de kommit till huset så ser man att många personer står och
välkomnar dem. Annica går över för att hälsa på några grannar.
Oscar går till pappan och frågar om vi inte kan gå fram till dem och hälsa?
Pappan ropar på mamman för att gå och hälsa på alla vänliga människor.
Dagen efter så börjar dem i deras nya skola.
Annica berättar om att det var rätt bra i skolan den första dagen och att
hon och Oscar kommer att trivas.
Att byta skola.
Att byta skolan för mig är det inget problem. Jag har gjort det nästan hela
mitt liv. Mitt först skol byte var när jag flyttade ifrån Arizona till
Virginia. I början var det lite svårt för mig, för att det var första
gången jag har gjort någonting så här. Men när första dagen gick då hade
jag redan kompisar.
Eleven markerar nytt stycke, både med ny rad och med indrag Efter det
året så vart allting okej. Jag hade kompisar allting var lugn, tills min
pappa flyttade till ett annat bostad. Där var jag tvungen att byta skolan
igen. Jag var då i mellan stadiet. Precis som före gången så vart jag rädd
och nervös. Men precis som före vart allting okej igen.
Några år gick förbi och då tänkte jag, okej nu ska vi inte flytta mer. Men
dagen kom, vi flyttade igen. jag vart så ung. Jag var i sexan och jag
flyttade redan tre gånger. Nu tyckte jag att det var ingen problem att
flytta.
Sexan gick och då kom sjuan. Där var alla ifrån sexan tvungen att byta
skolan. Men i USA är det annorlunda än här i Sverige. Där finns det många
skolor att välja ifrån. Efter sjuan så kom sommar. Det var då mitt liv
ändrades. Min mamma kom till Sverige innan jag började sjuan. Men när
sommar kom då åkte jag till Sverige för semester. Jag skulle har vart här
för två månader, men så var jag här för två år istället. Efter de två
första månaderna gick, då bestämde jag att jag skulle stanna här i Sverige,
och byta skolan igen. Först var det jätte svårt att sätte mig i ett skola
för att jag kunde inte svenska då. Första dagen i skolan var rätt så bra,
jag träffade många lärare och många killar som senare var vi riktig bra
kompisar.
Ett halvt år senare så vart det lite knappt. Jag hade många möte med
rektorn och några lärare. Det var då jag var tvungen att byta skola igen.
Men det här gången var det bara tills jag har lärt mig svenska. Efter det
så vart allting klart utan ett sak och det var att de ville att jag skulle
gå till|baks till sjuan i stället för att var kvar i åttan. Men det ordnade
sig efter ett tag.
Åttan var slut och nu är det nian. Det här året går bra. På sommaren är det
tänkt att gå tillbaks till U.S.A och fortsätt skolan där. Men det är inte
tills sommaren förstås.
G-
Mina skolår!
Min första skoldag började en blåsig och grå måndag morgon 8.20 1994.
Jag var för första gången på väg till skolan med min mamma och mina 3
dagiskompisar Isabelle, Albin och Elias och deras föräldrar Vi var jätte
nervösa och gick som stela pinnar.
Jag hade börjat fundera på hur våran fröken såg ut, ifall hon var snäll,
ifall hon kunde mycket m.m. När vi äntligen kom in i klassrummet berättade
våran fröken att hon hette Marlene Plusjenki lr något liknande.
Så efter att hon berättat om sig själv delade hon ut en varsin skrivbok åt
oss. och i skrivboken skulle vi rita vårat fantasi|troll och skriva vad
han/hon hette.
Det var nog det jag kommer ihåg av första skoldagen. Jo jag hade fått en ny
väska också som var rosa och hade en björn på sig.
När vi sedan gick i 2:an, 3:an nånstans en varm sommar dag gick vi hem jag,
Elias, Albin och Isabelle men när vi gick förbi en nyponbuske som fanns
längst vägen så fick Albin och Elias för sig att stoppa kli pulver innanför
min och Isabelle tröja. Så vi gick som två små hundar som hade fått loppor
lr något liknande. och Elias och Albin bara skrattade.
När vi efter 4 år hade haft Marlene som lärare var det dags att byta. Vi
skulle övergå till Älgen som den avdelningen hette. Det var lika nervöst
där som det var när vi började ettan för vi skulle ju nu komma upp till den
äldre delen och inte vara små längre men det gick bra där med även om man
var lite rädd att läraren skulle slå av pekpinnen som hon hade gjort året
innan.
när vi efter det långa året i 5:an skulle få en ny fröken när vi började
6:an gick det också bra för den här fröken Desirée Sundgren var jätte snäll
mot alla.
Men sen när vi hade gått ut 6:an fick vi inte stanna kvar på fågelby längre
utan flyttades till Eneby. Här fanns det också en och annan snäll lärare.
Blandannat Lisa som vi hade som både klassföreståndare och SO lärare i
7:an. Det finns ändå fler bra lärare som Kjelle han har vi i mitt favorit
ämne matte.
Något som jag eller dom flesta andra inte gillar i skolan är maten. t.ex
fisken, den skulle dom kunna ta bort.
Rasterna är helt underbara. Dom har aldrig varit så bra som dom är nu i
9:an, men det beror nog på klassen.
Två av dom i den här klassen har jag gått med sen jag började 1:an. Det är
Klara och Madelene. Och Isabelle har jag levt med sen jag var 4½ år.
lektionerna är väll kanske lite pratiga ibland när vi blir trötta så
snackar vi gärna. Men idag har vi varit tysta faktiskt eftersom att vi
sitter och gör nationella prov i svenska och jag är så gott som klar nu.
Mina skolår
Jag kommer ihåg min första skoldag som om det var igår. Precis innan jag
och mamma skulle gå tog vi ett kort av mej när jag står vid ytterdörren med
ryggsäcken på. Den var lilla min första ryggsäck. Kläderna jag hade på mej
var ett par blåa jeans och en grön vit randig tröja. Det var en solig
augusti dag 1994. Jag var hela tiden rädd för alla läxor jag skulle få men
visste att jag inte skulle få några den första dagen. När jag klev in
första gången i mitt klassrum gick den en rusch genom kroppen. En helt ny
värld öppnades. Man skulle kunna kalla det en kunskapens värld. Här inne
lär man sej inte bara matte, engelska och svenska utan också att det finns
så många andra problem. Tex. orättvisa, rädsla, kompisproblem mm. Man
kommer i kontakt med andra saker. Jag höll mamma i handen när jag gick bort
mot bänken med mitt namn på. Jag var lite nervös det var ju så många nya
ansikten. Dom enda jag kände igen var kompisarna Konni Billi och Sofie
Lewan. Man alla andra var nya för mej. Sedan började uppropet, jag var sist
eftersom jag har ett Å. Det tog mej lång tid att fatta varför jag alltid
var sist på alla upprop. När fröken äntligen kom till mitt namn svarade jag
lite tyst men så det hördes JA. Fröken som hette Birgitta Lärk började
sedan berätta för oss om klassen och om henne själv. Klassen jag skulle gå
i hette 1A. Jag kommer i håg när jag gick därifrån och mamma sa ”nu är du
en stor 1″ Det kändes mäktigt att börja i ettan på något sätt. 1A det låt
inte så dumt lixom. Nu fick jag ju vara med fritidsbarnen i stället för
dagisbarnen. Jag hade en äldre kompis som hette Daniel. Han gick i 2:an och
berättade ofta om alla hemska saker som 3:erna gjorde med dom yngre.
Lyckligtvis slapp jag allt klipull|ver i nacken och snöpollar i ansiktet.
Men många av mina kompisar blev utsatta för det. När jag började i 4:an
fick vi en ny lärare. Eva Lena Vivalius. Hon var den värsta kvinna jag
träffat. Hon hade sådana enorma krav på mej och mina klasskompisar att det
var helt omöjligt för såna med min hjärna att klara av. Hennes eviga tjat
om gångertabellen gjorde mej nästan galen. Jag övade som bara den inför
alla läxförhör hon hade på denna förbaskade gångertabell. Ändå blev det
fel. Jag bad varje dag om att hon skulle dö/sluta på skolan men nej varje
morgon var hon där framme vid tavlan. Så en decemberdag i 5:an när hon har
läst en bit ur boken om Jesus levnadstid lägger hon ifrån sej boken och
berättar att hon skall sluta. Glädjen inom mej bli enorm. Äntligen var
helvetet över. Efter vinterlovet fick vi en ny lärare Anders Pålsson. Han
fick mej att börja tycka om skolan igen och allt blev kul igen. Såfram till
till slutet av sexan flöt allt på helt underbart. Men nu skulle jag välja
vilka jag ville ha med mej upp till högstadiet. Jag visste att en skulle
bli utanför.
Jag valde mina kompisar med omsorg och lämnade in lappen. När den nya
klasslistan kom såg jag att alla mina kompisar jag valt kommit med + den
jag inte röstat på. Vilken Jackpot asså. Det kändes synd att behöva skiljas
från en klass som blivit sammansvettsad efter 6 år men nya äventyr väntade
och jag hade ju kompisarna med mej. Så upp till högstadiet. Nytt folk nya
arbetsätt nytt sätt att bete sej på här måste man bete sej vuxet för att
smälta in vilket inte alls passade mej igenförrt med den stilen jag hade på
mellanstadiet. Men jag gjorde så gott jag kunde. Men egentligen spelade det
inte så stor roll. I 8:an blev jag mej själv igen. Det kändes skönt att
kunna göra alla lite barnsliga bus igen med polarna för vem behöver lixom
bry sej? Nu när vi kommit så långt som till 9:an börjar vi långsamt smälta
i hop i klassen det är synd att vi skall skiljas då. Alla har vi vuxit på
inombords och utombords vissa har kommit längre in i vuxen världen än
andra. Men jag har många år till innan jag är redo för den. Man ska ha kul
så länge man kan. Nu kommer jag till Gymnasiet, det ska bli spännande men
tråkigt att lämna alla mina vänner här. Men jag är redo för gymnasiet (det
är vi alla) och det kommer bli tufft och kämpigt med allt plugg men jag är
redo och jag kommer att lyckas och jag kommer att ha kul.
På elevensval satt det tre stycken kompisar och spelade rollspel. Till
höger satt Markus, till vänster satt Pontus och i mitten satt Zakarias.
Markus var runt 175 cm lång, hade vältränad kropp, mörk bruna ögon och
stubat brunt hår. Bredvid honom satt Zakarias som nästan var racka
motsatsen gämfört med Markus.
Zakarias var runt 190 cm lång, hade långt blont hår som stod rackt upp,
ljusblåa ögon och var lite små knubig.
Och sedan hade vi Pontus som var ett år yngre fast ändå så bra i skolan så
att han slapp sjuan och gick direkt från sexan till åttan.
Pontus var runt 170 cm lång, hade halv kort mörkblont hår, gröna ögon och
var varken vältränad eller det minsta knubig.
Fast i rollspelet så hete Markus: Sauron, Zakarias: Chen och Pontus: Veder.
– Det kommer fram ett sten element som blockerar din väg. Vad gör du? Det
är Markus som är Gamemaster och han har nu lagt upp en strid åt Zakarias
– Jag ladar upp min eldklinga till maximal kraft.
– Sten elementet kastar en rockfist och han träfar…
Markus kastar tärningen.
– En trea det betyder att han träffar i magen. Och det blir en…
Tärningen är kastad igen. den åker ner på golvet och i sama stund som
tärningen träfar golvet öppnas det en jättelik dimensions port mitt framför
ögonen på de tre kompisarna. Och innan dom vet vad som har hänt sugs dom in
i den jättelika portalen. Dom for genom tid och rum. Helt plötsligt så satt
dom på varsina stolar i ett okänt klassrum.
Dom tittade på varandra och märkte att dom inte hade sama kläder på sig som
innan dom hade sugits in i den stora portalen.
Pontus öppnade munnen och sa: Vi har ju samma kläder som i rollspelet!!
Zakarias och Markus tittade konstigt på Pontus.
– Det är det jag lovar!!
– Du snackar ju latinska!, sa Zakarias och Markus i kör. Då tittade Pontus
konstigt på Zakarias och Markus.
– Det gör ni också! sa han.
– Men vi jan ju inte latinska, sa Markus.
Det blev tyst. Helt plötsligt ropade Zakarias till.
– Aaaha! Jag vet vad som har hänt!
– Vad är det som har hänt då? frågade Pontus.
– Vi måste ha sugits in i vårt rollspel. Det finns ingen annan förklaring.
Då kom läraren fram till dom och började skälla på dom för att dom hade
sutit och pratat när man skulle läsa.
Både Zakarias, Pontus och Markus ställde sig upp, bockade och bad om
ursäkt.
Hon aksepterade deras ursäkt och sa att det var slut för idag.
Dom gick ut från klassrummet och började leta efter utgången.
– Det måst vara så eller hur? sa Zakarias till Markus.
– Det kan inte vara så det är omöjligt, svarade Markus
– Omöjligt? Det måste vara så. Eller har du en bättre förklaring?
– Ja det har jat. Jag tror att allt är en dröm.
Zakarias började bli väldigt iriterad på Markus.
– Lyssna nu. sa Zakarias med hög och tydlig röst. Du kan inte ignorera alla
bevis.
Så började han rabbla upp allting som stämde med den världen som de var i
och deras rollspel. Han rabblade upp allt deras klädnader, deras vapen, hur
lik läraren i latin var den som Markus en gång hade beskrivit och så
avslutade han med att vissa upp ringen han hade på sitt högra pekfinger som
det stod Chen på. – Okej jag tror dig men vad ska vi göra nu? undrade
Markus.
– Jag tycker att vi ska hita någonstans att sova, svarade Pontus samtidigt
som han öppnade dörren som gick ut från skolan.
– Bra idé, sa Zakarias.
Dom började gå och till slut kom dom fram till vad som värkade vara en
liten by.
Dom började fråga folk om ett bra ställe att sova på. Alla ignorerade dom
utom en gammal gubbe som frågade om dom bara ville sova i ett par dar eller
om dom ville ha ett ställe där dom kunde bo länge. Pontus svarade att dom
ville ha ett ställe där dom kunde bo länge.
Följ med mig sa den gammla gubben. Dom gick efter den gammla gubben som
stanade utanför ett ganska stort hus.
– Ni kan få hyra det här jätte finna huset för endast 10 guld i månaden.
Alla tre började rota i sina pengapungar som hängde på deras bälten.
– Här, sa Markus och sträckte fram 10 guld. Det är för första månaden.
Gubben tackade och gav dom sina nycklar.
Alla tre var helt utmattade när dom gick och la sig på kvällen. Nästa dag
gick dom till skolan.
Dom hade lite problem att hitta men dom kom fram tillslut.
Så fortsatte dom att leva så i en månad och allt gick bra men dom började
längta hem till familjen och deras flickvänner.
Så en kväll slog dom sig ner vid ett bord och började gämnföra dom olika
världarna och deras vanliga värld värkade bara bättre och bättre ända tills
dom kom till skolan.
– Jag tycker att skolan hema är kass, sa Zakarias
– Jag håller med, sa Markus och Pontus
– I våran skola hema så har vi inga kompisar lärarna är helt kassa och vi
har dåliga betyg, sa Zakarias.
– Ja precis men här är det annorlunda vi har många kompisar lärarna är bra
och vi har topp betyg.
– Ja fast jag vill ändå åka hem, sa Pontus.
– Ska vi åka hem eller inte? frågade Zakarias.
– Vi åker hem svarade alla. Så dom började med att göra precis som dom hade
gjort när dom kom ditt. Nu gälde det bara att först få en trea och sen få
tärningen på golvet.
Markus slog och han fick en trea!
Dom blir överlyckliga sen slår Markus tärningen igen och den ramlar ner på
golvet. Och när den nudade golvet så satt dom helt plötsligt i sin egen
skola. Fast i sina rollspels kåpor. Vi är hema skrek alla tre.
Att byta skola!
Jag Sofia femton år har gått i min klass i över nio år och känner alla
jätte-bra! ”Alla är liksom kompisar med varandra, och det är ingen som är
dum eller elak!” Det är verkligen skönt att jag har fått gå med samma klass
hela tiden, det är klart att det har varit några som har flyttat och att
det har kommit några som är nya i klassen, men det är ändå samma klass! Nu
går jag i slutet av terminen i nian och det känns jätte-tråkigt att behöva
lämna alla kompisar som man har samlat på sig och lärt känna i högstadiet.
Nu är det inte långt kvar innan vi allihop måste börja gymnasiet och alla
kommer att vara spridda över hela Sverige…
Vi har bestämt att vi aldrig ska glömma varandra!
Jag har alltid varit populär och omtyckt i min klass. Jag har alltid vetat
vad som händer och har alltid kunnat planera upp precis hur allt ser ut
veckan framöver osv, men nu näär jag ska börja gymnasiet så vet jag
ingenting! Jag vet inte vilka personer som är där, hur dom är eller om jag
ens kommer att komma in på ett gymnasium över huvud taget! Det enda jag vet
är att ingen i min klass ska välja samma gymnasium som mig,
”Haganaturbruks|gymnasium”.
Man har ju hört en del om att det är jätte-svårt att överhuvudtaget få
godtjänt på gymnasiet, och att det kommer att bli hur mycket läxor som
helst, och att man bara jobbar själv|ständigt alltså att ingen lärare
kommer att hjälpa en mer än en gång med det man behöver hjälp med…
Jag vet att jag har väldigt mycket fördomar om gymnasiet men det är ju bara
normalt, eller?
Jag menar, tänk om jag inte får en enda kompis eller ännu värre, att jag
blir mobbad! Nej, jag måste förbereda mig på det värsta! Det är bäst att
jag sminkar mig ordentligt och tar på mig snygga kläder första dagen, bara
för att se vilka ”typer” det är där. innan jag vågar vara mig själv…
Terminen går… Skolavslutningen är över och Sofia kom in på
Haganaturbruks|gymnasium! Det var inte alls som hon hade förväntat sig.
Alla eleverna som var där, var minst lika nervösa som hon och hon hittade
ganska snabbt nya kompisar som hon kunde prata och umgås med. Snart hade
hon nästan glömt bort sina gamla kompisar som hon hade på högstadiet…
Nu kände hon att det var nog ganska bra att hon fick byta skola, för att
känna att det var inte lika farligt som hon hade förväntat sig…
I högstadiet kände hon alla, men här är allting nytt och spännande. Här
kände ingen någon och man kan prata om vad som helst med vem som helst!
Fördomar kan vara bra, men dom kan nog gå lite överstyr ibland…
Att byta skola
Jag öppnade dörren och gick in. Datorn hade varit på sedan i morse så jag
gick och satte mig. Det hade varit en tung dag i skolan efter att ha haft
ett riktigt fyspass på idrotten. Jag gick upp i köket och tog en banan
innan jag återigen slog mig ner vid datorn. Medans jag hade varit uppe i
köket hade datorn rent ut sagt kolappsat. Skärmen flimmrade, musen gick
inte att röra på, disketen hade fastnat och datorn lät mer eller mindre som
ett jättplan av överhettning.
Det är så typiskt att detta ska hända mig under en sådan här dag. Det blev
till att rycka sladden efter att ha försökt stänga av datorn med knappen.
Tiden gick långsamare än någonsin nu när datorn hade gott sönder och jag
försökte fördriva tiden som var kvar, innan mamma kom hem, med en bok.
Man hörde steg utanför dörren och in kom mamma. När jag gick ut för att
prata med henne såg jag att det var någonting hon ville berätta för mig. Vi
gick upp och satte oss vid köksbordet. Innan hon började prata tog hon ett
djupt andetag. De jag fick höra var de absolut sista jag ville höra en
sådan här dag. Mamma hade fått sparken från sitt jobb men sammtidigt blivit
erbjuden ett nytt jobb fast på andra sidan av stan. Hela familjen skulle
bli tvungen att flytta. Jag försökte övertala mamma att man kunde ta sig
till det nya jobbet kommunalt men med tanke på hennes hälsa var det bara
att glömma. Efter vår pratstund gick jag ner och la mig på sängen. Det var
många tankar som snurrade runt i huvudet på mig. Att behöva byta skola
bekymrade mig mäst. Här hemma har jag en bra klass med kompisar och det är
en fin och prydlig skola. Lärarna är nog bland de närmsta kamrater jag har
och till vårterminen ska de köpa nya fotbollsmål. Mamma hade sagt att vi
skulle behöva flytta inom de närmsta veckorna. Efter den dagen gick allt
ganska snabbt. Två veckor kändes bara som ett par dagar. Under min sista
skoldag kom en av mina klasskamrater fram till mig med en planch. Det var
ett vitt A3 papper där de hade ritat en stor hjärna och inne i den hade de
skrivit:
Vi Är Jättehjärna Tillsamans. Och under det så hade alla skrivit sitt namn.
Jag blev lite tåröggd när jag fick den. Men även den dagen tog slut efter
många kramar och tårar.
Dagen därpå packade vi de sista innan vi satte oss i bilen för att resa
iväg till vårt nya hus. När vi kom fram blev jag lite orolig för det såg
ganska fut och trist ut men när vi kom in blev det bättre. Mitt nya rum var
ganska litet men däremot hade jag balkong. Huset var litet men ganska
mysigt och på baksidan fanns det en stor gräsyta att leka på. Jag la mig
tidigt den kvällen. Alla tankar om den nya skolan gjorde mig riktigt trött
så jag somnade. Tidigt nästa morgon gick jag upp och åt frukost innan jag
gick till den nya skolan. De var en stor byggnad med flera våningar och en
stor asfalterad skolgård. Jag blev väl omhändetagen av min nya lärare som
visade mig runt i skolan. Det var facktiskt rigtigt snyggt och prydligt och
eleverna verkade lungna. Min nya klass verkade vara precis som alla andra
klasser. Jag fick sätta mig bredvid en tjej och försökte hänga med på
lektionen. Veckorna gick och jag stortrivdes i den nya skolan. I klassen
fanns det en massa snälla människor som jag snabbt lärde känna.
Efter en skoldag blev jag erbjuden skjus hem av min nya kompis Andreas som
hade köpt en sprillans ny EU-moppe. Lat som jag är tackade jag givetvis ja
och hoppade på. Andreas var en utom ordentligt god moppeförare och körde
precis enligt regelboken även fast moppen var trimmad och kunde gå i 95
km/h. Vi körde förbi ishallen och stanade vid rödljuset. Andreas höll in
bromsen samtidigt som han gasade så avgaserna rök ur avgasröret. Och så
slog det om till grönt och vi drog iväg över korsningen. Men de Andreas
inte hade lagt märke till var att en bil kom i en våldsam hastighet från
andra hållet och körde rakt ut i korsningen även fast de var rött. Andreas
och jag blev inte mer än ett par små delar som var utspridda tillsamans med
moppens små skruvar och muttrar.
SLUT