3 – Sida 16 – Skrivbanken

1. Mina skolår Krönika

Jag minns faktiskt inte min första skoldag. Jag minns överhuvudtaget
väldigt lite av lekis och lågstadiet. Jag har vissa korta minnesfragment,
som kommer fram då och då, men annars är det som ett stort tomrum. Jag
kommer ihåg hur huset där jag gick min första termin i lekis såg ut. Det
var litet, rött med vita knutar. Via en trappa på utsidan kom man ner i
källaren, där kapprummet låg. Alla barn hade varsin krok och en back. Däri
lade jag min lila my little pony-ryggsäck som jag var så stolt över. Min
bästis hade en likadan, fast rosa. Hon hette Emma, och förutom henne hade
jag bara träffat tre till på hela lekis innan jag kom dit. En av dem var
min stora kärlek, Fredrik, men kärleken var nog inte riktigt besvarad, även
om vi var bra kompisar. Den första terminen flöt på ganska bra, jag och
Emma höll oss lite för oss själva och lekte med våra nallar. Men efter lugn
kommer storm. Efter mitt allra första riktiga jullov flyttade Emma och det
gjorde även lekis. Det senare flyttade dock inte så långt, bara en bit upp
på skolgården, för där det gamla låg skulle det byggas ett högstadium.
Dessutom skulle stora delar av skolan renoveras och byggas om, så ett av de
starkaste minnena jag har från min lågstadietid var de höga gallerstaket
som ramade in skolgården och fick den att likna en stor hönsgård. Jag var
nog ganska ensam den där andra terminen av lekis, jag har alltid varit lite
blyg och haft svårt att träffa nya kompisar.
När ettan sedan började gjorde den det ordentligt, nämligen med ett bråk
där de flesta av klassens tjejer var inblandade. Några hade sagt dumma
saker till en tjej, och jag skulle agera domare och ställa de skyldiga till
svars. Jag fick dock bara fast en. Vi bråkade rejält, men efter det blev vi
bästa vänner. Det enda minnet jag har av Jenny innan vi blev bästisar är
ifrån lekis, då jag tyckte hon var elak och bortskämd. Men när jag lärde
känna henne var hon den bästa vännen man kan ha. Vi bodde inte så långt
ifrån varandra, bara en skog skiljde oss åt, så vi lekte nästan varje dag.
Jenny var smart, kaxig och populär, och att vara hennes bästis gav mig en
hel del självförtroende. Men samtidigt som vi var bästa vänner var vi
bittra konkurrenter, vi tävlade jämt om vem som var bäst i skolan; längst
fram i matteboken, vem som läst längst i svenskaboken. Det var alltid jämnt
mellan oss, men på det sättet fick jag ett försprång i skolarbetet som jag
behöll länge, och som har hjälpt mig väldigt mycket. Dum som jag var gjorde
jag samma misstag igen och skaffade inga fler vänner, jag hade ju Jenny.
Men tji fick jag, för sommaren efter tvåan flyttade Jenny till Helsingborg,
och jag blev ensam igen. Ensamheten varade i nästan en termin, sedan
hittade jag en ny bästis. Vi tyckte båda om hästar, och det förde oss
samman. Vi skulle vara bästisar i nästan tre år framåt.
På lågstadiet hade jag en helt underbar lärare, Lena Sturesson.
Hon gjorde otroligt mycket för vår klass. Vi blev en lugn och trygg klass,
där det nästan aldrig var något bråk. Jag vet inte riktigt hur hon lyckades
med det, men det var nog hennes lugna, snälla personlighet som smittade av
sig på oss. Att vi sjöng mycket kan nog också ha haft viss betydelse. Det
var en sorglig dag när jag slutade trean och lämnade henne.
Mellanstadiet var inte så annorlunda mot lågstadiet, förutom att
man kände sig mycket äldre. Och så hade vi mindre sång förstås. Vi hade en
musiklektion i veckan som var rena kaoset. I alla fall när vi hade spel.
Tjugo personer, de flesta hade knappt rört ett instrument tidigare, skulle
spela ”Diana”. Det var två trumset som skulle spela någorlunda i takt, fem
pianon som skulle ta samma ackord samtidigt, fyra basar som skulle försöka
få fram (rätt) ljud och resten gitarrer som jag helst inte vill nämna hur
de lät. Vår musiklärare slutade senare för att han fick tinnitus.
Skolan var annars inte särskilt betungande, jag har alltid gillat
skolarbete i lagom dos. Tyvärr kan jag knappt minnas en enda sak jag lärde
mig under min mellanstadietid, men det finns säkert sparat någonstans djupt
inne i hjärnan. Säkert.
Så var det plötsligt dags att börja högstadiet. Jag tyckte inte alls att
det var kul att börja sjuan, det var långa dagar i skolan, mycket läxor och
jag gillade varken min klass eller min mentor. Men jag fick byta klass
nästa termin och efter ett år fick jag en ny mentor, vilket gjorde att jag
började se lite ljusare på tillvaron. De långa dagarna och de myckna
läxorna var dock kvar, och det blev bara värre i åttan. Jag hade väldigt
höga krav på mig själv. Eftersom jag alltid varit bland de bästa i klassen
kände jag mig tvingad att fortsätta vara det, även om det blev svårare och
svårare. I slutet av åttan var jag så skoltrött att jag inte visste var jag
skulle ta vägen. Som tur var kom sommarlovet som gav mig nya krafter, och
när nian började var jag åtmindstone lite piggare. Förra terminen gick
fort, och det har nu gått fem veckor på min sista termin i grundskolan. Jag
har valt linje till gymnasiet. Jag ska gå det samhällsvetenskapliga
programmet. Det känns sorgligt att sluta på Bergö, men jag tillbringar min
sista termin i grundskolan på samma ställe som jag tillbringade min första
– det känns verkligen som att cirkeln sluts.

Mina Skolår
Jag kommer fortfarande ihåg första gången när jag skulle börja skolan. Man
var väldigt nervös och man visste inte riktigt vad som skulle hända. Det
var ju en sådan stor sak, alla börjar i skolan, alla var väldigt nervösa,
men det tänkte man inte på just då. För den dagen var något helt annat när
jag kom in i sitt nya klassrum så tryckte jag mammas hand lite extra hårt,
för att verkligen vara säker på att hon var kvar. Jag kände inte så många
där, men jag kännde i alla fall igen en del. Min lärare såg väldigt snäll
ut, och när hon presenterade sig så sa hon att hon hette Anette. Även om
jag redan visste vad hon hette så lyssnade jag mycket noga på vad hon sa.
Kanske var det så för alla som var i det rummet, för alla anndra barn,
deras pappor och mammor, att alla var nervösa och förventans fulla för den
första dagen, den dagen då egentligen allting började. För mig var det i
alla fall så att när allt var nytt, dom äldre barnen såg så stora ut, och
själv kände man sig så väldigt liten. Men denna känslan gick över väldigt
snabbt. När den första tiden av 1:an hade gått, och man började komma in i
hur det fungerade med lektionerna, läxorna, och allt annat som man behövde
kunna, så började man oroa sig lite över det där med kompisar. Men det
visade sig inte vara några probl|em, alla var väldigt öppna och man fick
vara med på rasterna, även om man egentligen kanske planerat att bara vara
ett par stycken, så slutade det nästan alltid med att det kom anndra barn
och droppade in hela tiden. På lågstadiet då var det så enkelt, man behövde
inte oroa sig så mycket för prov, och anndra saker som nu är så viktiga.
Jag menar att bara om man gjorde det man skulle då, och var snäll så
brukade i alla fall det mesta ordna sig, det var ju inte alls samma krav på
en då, som det är nu. När man kommit egenom 1:an, så blev det lite svårare,
i alla fall var det det man tyckte då, det blev lite fler läxor, men inget
som var så allvarligt då. Samma sak i trean, inga större förendringar. Men
när man haft det väldigt lugnt under hela lågstadiet och sedan skulle börja
på mellan stadiet. Det var då det började bli lite nervöst igen, man skulle
bli minst ännu en gång, men det var inte det som var de värsta. Man skulle
bli tvungen att byta lärare, klassrum, till och med sida på skolan. Sidan
där dom stora barnen fanns på! Jag hade inte varit på den sidan, eller jag
hade varit där, men det var ju bara under julen då man hade julpyssel, och
vid national dagen då man stod runt flaggstången. Men att man nu skulle gå
till den annra sidan av skolan och aldrig mer komma tillbaka, det var lite
läskigt. Vi fick hälsa på våran nya lärare, och jobba tillsammans med dom
nya eleverna några gånger innan det var dags att byta. Och jag började
snart insee att det inte var lika läskigt som man hade föreställt sig det.
Så det var inga problem med att börja på mellan stadiet heller! Man märkte
att det blev en del prov mer, man började läsa engelska och allt var
fortfarande rellativt lugnt. Tills ca första terminen av femman gått, och
jag skulle bli tvungen att byta skola eftersom vi skulle flytta in till
stan. Men skillnaden var inte så väldigt stor. Det var samma ämnen och
samma typ av övningar, men inte samma klasskompisar, inte samma lärare och
inte samma känsla av gemenskap och samman hållning. Naturligt vis berodde
det på att jag inte känt dessa människor så väldigt länge, jag hade just
träffat dom för första gången i mitt liv, och jag visste att vårat möte
inte skulle betyda så mycket egentligen, eftersom jag snart skulle gå ut
5:an och efter det behöva byta skola ännu en gång, och därför klass med.
När jag nu byter skola igen så blir allt ganska rörigt, jag kom in mitt i
en termin och det var ganska svårt att lyckas sätta sig in i alla ämnena,
speciellt engelskan. Lärarna på den nya skolan var det en stor skillnad
från vad jag hade haft innan och klassen med för den delen. I stan så är
klasserna ganska mycket större, och det påverkar lärarna, som blir mer
stirriga och dom har inte lika mycket koll som dom skulle haft om det var
mindre klasser. En av lärarna vi hade där var ganska rolig, för så fort hon
tröttnade på något vi höll på med, eller tyckt att vi jobbat med
uppgifterna en bra stund, så tog hon alltid fram sånghäfterna. Det var
hennes sätt att inte tröttna på lektionerna. Men det som var det roligaste
var att hon hade inga musikaliska talanger alls, vilket menas med att hon
hade en sångröst som lät mer som en skata än var det nu var det var
meningen det skulle låta som. Men trotts det så var det en ganska bra
skola. Men som sagt var så skulle jag snart byta skola igen. Den nya skolan
var en högstadie skola, från åk 6-9. Men man kan inte direkt säga att det
var någon bra skola. Den var stor, klasserna var stora och lärarna som hade
svårt att kontrolera lektionerna var inte heller så bra. Eller förest|en så
var kanske lärarna bra, och som kunde säkert ha varit mycket bättre, om dom
någon gång hade fått chansen att bevisa det. Så 6:an var ett år som i alla
fall jag inte lärde mig så mycket av. Och sedan bar det av igen, vi skulle
flytta ännu en gång. Men denna gången var det till ett ställe som jag väl
kännde till. Tvååker! Men jag skulle inte komma bland dom elever jag gått
med sedan innan. Jag var ganska ledsen över det ett tag. Men så när jag
började 7:an så insåg jag att det kanske inte skulle vara så tråkigt ändå.
Man kom mycket snabbt in i klassen, och alla var mycket snälla. 7:an var
ett år som gick mycket snabbt, och 8:an lika så. Under 8:an så var det lite
tuffare, mycket mer läxor, mindre fritid men ändå for tiden bara iväg. Nu
sitter man här, det är inte så lång tid kvar tills man går ut 9:an, men var
tog all tiden egentligen vägen? Redan i 7:an sa lärarna att det skulle gå
fort på högstadiet, men det var en sak som man inte trodde skulle hända.
Man hade ju hela tre år framför sig då, men fort har det gått. Snart går
man ut 9:an med, och det blir dags för mig och oss anndra att byta skola
ännu en gång till. Alla erfarenheter som man har fått, och allt man har
lärt sig, kommer för mig betyda väldigt mycket, och jag kommer förhoppnings
vis få stor användning för det med!

FLYTTEN
Nu är snart sommarlovet över. Det känns jobbigt eftersom jag ska börja en
helt ny skola nu till höst. Min pappa har fått ett jobb i Göteborg och vi
blir tvungna att följa med. Det kommer att bli jätte jobbigt att lämna alla
sina kompisar, men vi måste flytta för mamma säger att vi inte kommer att
klara oss på den inkomst vi har nu.

Bilresor är alltid lika tråkiga för man sitter bara och tittar ut genom
bilfönstret på alla bondgårdar och åkrar. Resan från Stockholm till
Göteborg är mycket lång, det kommer att ta ungefär fem timmar. På fem
timmar hinner man börja ora sig mycket, tänk om jag inte kommer att få
några nya kompisar tänk om alla lärare hatar mig och jag gör dåligt ifrån
mig i skolan. Jag vet att man inte får tänka sådana tankar innan man har
träffat sina nya kompisar. tänk om inte allting är som här nere i
Stockholm. tänk om alla springer omkring med baletkläder på sig istället
för att spela fotboll.

Vi sitter på en liten resturang någonstans ungefär 20 mil ifrån Göteborg.
Jag hade inte så mycket mat lust men resten av familjen var hungriga. Dem
har ju inga förändringar att tänka på, min lillasyster som är tre år hon
kommer ju inte märka några förändringar och min mamma och pappa har ändå
inga kompisar dem arbetar hela tiden. Dem sa att det skulle bli ändring på
det nu när pappa tjänar mycket bättre.

Nu är vi bara några mil ifrån vårat nya hus och nu börjar nervositeten att
växa. Jag har inte ens sett vårat hus men dem säger att det är större än
det gamla ruttna radhuset.

Huset är mycket större och mycket snyggare men bäst av allt är att det är
en fotbollsplan bakom. Mitt rum är stort med blåa tapeter. Jag börjar
genast bära in mina saker och möblera rummet.

Nu har jag suttit inne i ett par dagar och mamma tjatar varje dag att jag
måste gå ut och skaffa mig nya vänner. Jag går upp till fotbolls planen och
börjar spela lite. Efter en stund så kommer några killar i min ålder. dem
frågar om jag var den nya grabben som hade flyttat in. Vi började prata
lite och jag fick reda på att dem skulle börja i samma skola som jag. Efter
en kort pratstund så frågar dem om jag vill vara med och spela fotboll. Jag
tycker att det är underbart att träffa någon som är ungefär som en själv,
gillar fotboll brudar och lite andra saker. När det börjar närma sig middag
frågar dem om jag vill hänga med ut lite senare på kvällen. Jag tackar Ja
till erbjudandet och säger att jag måste hem och äta.

Precis när jag duschat klart och bytt om ringer det på dörren det var mina
ny funna vänner. Jag säger hej då till mamma som är överlycklig att jag
fått lite vänner. dem säger att vi ska gå till en fritidsgård där dem
brukar vara. Där fanns det ett biljard|bord och musik allt man behöver för
en perfekt kväll, det fanns också riktigt fina tjejer där. När jag kom hem
var klockan redan elva och det var skola nästa dag. När jag låg i sängen
tänkte jag att sista dagen på sommarlovet inte kunde bli bättre.

Nästa morgon vaknade jag tidigt för jag tyckte att det var så spännande att
träffa alla nya i klassen. Var dem lika trevliga som mina nyfunna fotbolls
vänner så skulle jag ha ett par riktigt trevliga år framför mig. Det gick
hur bra som helst. Direkt när jag kom in i klassrumet var det en a fotbolls
killarna som presenterade mig för resten av klassen. Vi började med några
lekar så man fick lära sig alla nya namn, efter det höll rektorn ett tal
och sedan fick vi sluta.

Veckorna löpte på och det blev bara bättre och bättre, Jag började i ett
fotbollslag, fotboll är det jag tycker mest om.
Om jag tänker efter så är flytten det bästa som har hänt mig.

”Slut av: 689220”

MINA SKOLÅR
Man kan kanske säga att jag är ett ”speciellt” barn. Min mamma är engelsk
och min pappa är svensk. När jag började skolan var jag bara 5 år gammal.
Min mamma jobbar på en internationell skola och hade ordnat en plats åt mig
i 1J. I den skolan pratar de bara engelska, kanske lite svenska också.

Min första dag i skolan kommer jag inte ihåg särskilt bra.

Min lärare hette Mrs Nilsson och var engelsk men hade gift sig med en
svensk man.
Jag kände min lärare sedan tidigare p.g.g att hon är min mammas vän.
Då och då brukade jag kalla henne vid hennes förnamn fast man inte fick.
Hon brukade bara säga åt mig att inte göra det och så var det med det.

Efter mitt år i den skolan hade jag hunnit skaffa mig en ”bästis” och flera
bra kompisar. Så då var jag självklart över att lämna dem och skolan i
Vaxholm. Det blev en svensk skola i närheten av vårt hus, Lönnaskolan.

Min första dag i Lönnaskolan blev en kort, men jobbig dag. Det var samling
för alla nya ettor och deras föräldrar på skolgården. Det var så trångt
där, så många var det där att jag var glad att jag kom fram till mitt
klassrum hel.

Min nya klass hette 1A och vår lärare hette Ann-Kristin. Hon hade alltid på
sig ett par blåa jeans, en blus, sina pilotglasögon med gula linser och
hårspännen som alltid ramlade ur. Hon var hemsk att ha som lärare. Alltid
arg och elak.

Efter första dagen i en svensk skola hade jag gått fram till en tjej,
frågat henne vad hon hette, sa vad jag hette och sedan gick vi och lekte.
Den tjejen som jag hade gått fram till var Sofia. Hon bodde bara två
minuter hemifrån mig. Vi två blev bra kompisar. Men jag hade andra kompisar
i min nya klass också.

Efter en veckas tid hade vår klass börjat bråka med vår parallell klass,
1B.
De brukade kalla oss för apor. Sedan sa vi att de var bananer och eftersom
vi var apor och de bananer så kunde vi äta upp dem osv.
Så höll det på tills vi gick i trean.

Åren gick och jag skulle börja fyran i en ny skola, Högdalenskolan. Jag var
väldigt nervös över att fyrorna och femmorna gick tillsam|mans och att det
fanns många nya ansikten.
Men jag var inte ensam om att byta skola. Anna och Sofia hade gått i samma
klass som mig tidigare och vi var bra kompisar. Nu skulle de byta
tillsammans med mig.

När jag kom till ”Aspen” fanns det två lärare som jag skulle ha, Gunnel och
Malin. De är jätte snälla och rara.
Jag, Sofia och Anna hade Gunnel som klass|föreståndare.

Under mina två år på Aspen fick jag många nya kompisar, träffa nya lärare
och jag lärde mig många nya saker.

Nu skulle jag börja sexan och gå på BI Södra. Jag träffade min mentor och
alla andra som hade gått i Lönnaskolan.

Äntligen hade jag fått börja på högstadiet och jag var överlycklig. Jag
kände mig så vuxen då. Jag kände mig även rädd. Allting var så nytt och
spännande.

Efter två år hade jag börjat i åttan och allting var inte så nytt och
spännande längre. Jag hade börjat få betyg på det mesta nu och det var
väldigt skrämmande. Men det gick bra.

Nu börjar skolan bli tråkig, några människor är jag trött på och jag är
glas att det är bara en termin kvar. Lärare kommer jag att sakna, kompisar
likaså. Men jag kommer att träffa nya människor. Och det kommer att bli
kul.

Min syn på skolan
Hej Skolminister
Jag är en pojke som går i 9an i Kallax. Kallax är en lite stad som ligger i
västra norrbotten nära luleå. Jag tycker att vi har en fin skola som jag
gillar.

Skolan har just byggts om så den är väldigt fräsch Det finns saker som är
dåligt med det nya utseendet. Det är att de har flyttat upp vårat upis från
källaren där det var skönt att sitta och se tv i våra mjuka soffor till det
stället där huvudentrén är. Det tycker jag inte var så bra för nu är det så
mycket spring i upis för den ligger vid ingången och därför den ligger mitt
i skolan där alla ska pasera. Men detta med flytten har också gett en
posetiv effekt. Den posetiva effekten är att lärarna har fåt en bättre blik
över där eleverna visstas, så det har nästan aldrig utbrytit några
slagsmål. Det är väldigt bra för då kommer ingen till skada och våran skola
får ett bra rykte som en fin och lugn skola. Fast det före kommer ändå små
stölder på vår skola, för det finns elever som verkar behöva nätverkskablar
för eget bruk. Deta tycker jag är fel därför då stänger lärarna av data
salen så att jag inte kan besöka Aftonbladet och läsa om vad som har hänt
inom Sporten och Nyhetsvärlden. De som förstör för andra i datasalen borde
få straff så de slutar upp med dumheterna. Jag tycker att vår skola som är
så fin borde få mera idrott på schemat, för alla politiker säger att vi rör
oss för lite i Sverige. Därför borde det vara självklart att politikerna
skulle införa mera idrott på schemat. För om vi skulle röra på oss mera
skulle vi nog få bättre resultat i klassrummet. Med mera idrott skulle de
stora hälso problemen minska som fetma tillexempel.

När vi har pratat om träning kommer vi in på mat. Mat är väldigt viktigt
att få i sig. Vår mat på vår skola är god med de jag inte gillar med maten
och det är att vi inte får gå och äta direkt. Det är inte kul att stå och
vänta på att få äta i en halv timme för att några små barn från 4-5-6 an
ska äta. Därför borde vi som är störst få gå och äta när vi har lunch
direkt utan att måsta vänta.

Jag tycker att alla skolor skulle få mera lärare så att de ska kunna hjälpa
alla som har det svårt i skolan. Skolan borde också få arbetsmaterial så
att de inte ska behöva säga till en elev när han har skrivit ut en bok
tyvär har vi inte några böcker så du får skriva på lösa papper, skolan
borde få mera datorer så att alla som vill borde få göra nationella provet
på datorn eller om någon vill ha en dator till skol arbete borde de finnas
så att någon som redan sitter inte behöver flytta på sig
Deta var allt vad jag hade att säga, så jag hoppas att du har fåt några
lösningar på dina problem Ha en trevlig dag
/ Linus Hansson 9C

Att byta skola/att byta klass

Jag har bytt skola en gång, klass två gånger.
Det har inte varit dåligt, snarare tvärtom. För varje byte har jag
utvecklats lite mer som person. Det har helt enkelt varit lärorikt, ibland
välbehövligt känns det som.

När jag började ettan så gick jag med samma pojkar och flickor som jag gått
med på förskolan. Jag gick med de och några till som var ett år yngre (från
tvåan till fyran) fram till femman. I femman slog vi ihop våran klass med
de andra femmorna och de yngre bildade en egen klass.
Vi var ungefär 40 stycken i våran klass. Våran klass var den lugna på
skolan, de andra fyrorna var den vilda, de bytte lärare ofta, vi aldrig. Så
i femman var vi alltså en klass, och det fungerade bra. Före så var jag
väldigt blyg och tillbakadragen, efter de två åren med de nya pojkarna och
flickorna hade det släppt något i alla fall. Man kan säga att jag har
börjat öppna mig som person.

När vi skulle börja sjuan så skulle klassen vara väldigt förändrad. Fem
tjejer och nitton pojkar skulle klassen innehålla, varav nio stycken var
pojkar från Hallsudden. Jag spelar ishockey och fotboll, så jag kände
nästan alla litegrann sådär, men ändå inte riktigt. Vi skulle ju börja
högstadiet, en ny skola, med äldre elever från byarna omkring. På
Västerängskolan hade vi varit störst, här på Börnfix skola var vi plötsligt
minst. När jag gick i skolan, var man rädd för niorna. Nu är sjuorna
uppkäftiga, och tror att de är något. Men det kan ju också bero på att
årets nior är väldigt snälla. När man började sjuan kom massa nya saker.
Det fanns Uppis, datasal, skåp mm.

I sjuan är ju de flesta i puberteten, även jag. Så det hände ganska mycket
i sjuan. Man var ju tvungen att mogna, och det gjorde man också. Min
blyghet är idag begränsad till vissa saker, annars flyter det på bra. Jag
vill påstå att alla de här olika bytena i mitt liv spelat stor roll till
att jag är den person jag är idag. Men det här är mitt liv, mina byten. Jag
har aldrig varit mobbab, som så många andra har. För andra har säkert
klassbyten varit ödesdigra, de har blivit mobbade och kanske även fått men
som finns kvar än idag. Men som sagt, det här är jag och mitt liv. Inte
någon annans.

Hämnden

Det är mörkt och den kyliga nattluften har intagit parkområdet där Markus
befinner sig. Han sitter i skräddarställning i det fuktiga gräset med
ryggen lutad mot en stor ek. Han tittar upp mot himlen som är full av
avlägsna stjärnor, och tänker på hur liten och obetydlig han är. Länge
sitter han och tänker medan han väntar. Markus tänker på frågor som inte
har några svar, men först och främst tänker han på hur det var före
skolbytet. Det får honom att tänka på hur mycket han hatar sin pappa. Det
är knappt så satt han minns något längre tillbaks än ett halvt år. Det
känns för avlägset. Men ju längre han funder ju mer klarnar det.

Markus växte upp i ett ganska litet samhälle. Som för honom var paradiset.
Han bodde i ett villaområde där alla var trevliga och hälsade på varann.
Man kände dom flesta och om man skulle över till någon kompis så behövde
man bara gå förbi några hus. I skolan var Markus den kille som alla såg upp
till och alltid stod i centrum. Han gillade den rollen men det han gillade
mest var gemenskapen. Alla var vänner med varann och ingen stod utanför.
Det enda han inte gillade var sin pappa. Egentligen var han ingen
alkoholist men på helgerna tillbringade han mest tid inne i staden på något
kul ställe. När han kom hem brukade han alltid vara full. Ibland hade han
till och med slagit Markus men det hände sällan. Tack vare att annat var så
bra så berördes han inte av sin pappa särskilt mycket.
Men så en dag hände det fruktansvärda. Hans pappa befann sig utanför ett av
sina stamställen och tog lite luft. Just då hade två av Markus kompisar
passerat på väg till busstationen efter en biofilm. Hans fulla pappa hade
grabbat tag i en av dom och tryckt upp han mot väggen.

Längre än så ville Markus inte komma ihåg. Resten sved för mycket. Det hela
hade slutat med misshandel och han pappa hade fått ett långt
fängelsestraff. Allt detta ledde till att Markus och hans mamma blev
föraktade. Ingen pratade längre med Markus på skolan. Alla fryste ut honom.
Han visste inte om dom var rädda eller bara hatade honom men vad kan man
vänta sig om ens pappa misshandlar en av ens bästa kompisar.
Till slut hade varken Markus eller hans mamma orkat längre. De hade flyttat
till en stad där ingen kände igen dom. Där hade han börja åttan efter att
ha stått ut med slutet av sjuan i sin gammla skola. Här var allting så
annorlunda. Man känner igen och bor i en liten håla till lägenhet.
Egentligen borde han inte haft några problem med att skaffa nya kompisar
och komma in i det nya livet om det inte hade varit för Anders. Redan
första dagen hade han och hans ”kumpaner” varit på Markus och slagit honom
på toan. Det värsta var inte smärtan utan ovissheten. Varför hade de gått
på honom direkt? Vad hade han gjort?
Detta satt han och funderade på när han hörde fotstegen han väntat på så
länge. Anders passerade eken som Markus var gömd bakom. Markus smög sig upp
och drog sin skarpa kniv. Nu skulle han få sin hämnd för en månads plåga.
Markus tog ett språng och lade kniven mot Anders hals.
”Varför” viskade Markus i hans öra
Han väntade fem sekunder utan svar och skar sedan strupen av honom.
Anders föll död till marken. Jonas skar av sig pulsådern och la sig i
gräset under himlen och viskade lugnt: ”Varför pappa?”

Att byta skola/Att byta klass
Det första jag tänkte på när vi skulle flytta var: hur ska jag klara mig
utan mina kompisar? Men min mormor sa alltid till mig, du kommer få nya
vänner när du börjar skolan. Den skolan som jag gick i hette Syrenskolan
det var från åk 1-6, jag hade gått där sen i ettan och nu ska jag byta när
jag ska börja femman jag var jätteledssen över detta för att jag hadde alla
mina vänner där. Det var en liten skola där alla kännde alla. Jag trivdes
väldigt bra både med eleverna och lärarna. Jag visste inte hur det skulle
bli när jag flyttade till Helsingborg, jag hadde massa negativa tankar,
t.e.x. tänk om dom inte gillar mig, om dom är taskiga o.s.v.

Den dagen kom då vi skulle flytta till Helsingborg och jag var
jätteledssen, mina kompisar kom och sa hejdå till mig. Jag och min
lillasyster grät hela vägen till Helsingborg.
Men efter ett tag började jag trivas i Sofieberg jag fick nya kompisar
tillochmed innan jag började skolan, på sommar lovet.

Jag skulle börja eskilsminne skolan och jag var jättenervös. Jag gick dit
med mamma och min lillasyster. Först skulle alla samlas på skolgården och
sjunger eftersom det var första dagen efter sommarlovet. Jag var jätte
ervös hela tiden medans min lillasyster var jätte|glad. Efter en stund
samlades alla i klassrummet. Tjeje och killar kom fram och hälsa jag blev
jätte glad för första dagen hadde jag fått jätt många nya vänner.
Jag fick presentera mig inför klassen berätta vart jag kom ifrån osv.
Jag gick i eskilsminneskolan i ett år för sen skulle jag börja sexan i
Sofieberg men jag var inte orolig inför detta för att jag visste att jag
hadde mina vänner med mig.

Nu går jag i 9:an fortfarande i Sofiebergsskolan. Jag har gått här sen i
sexan och jag tycker att Sofiebergsskolan är den bästa skolan jag har gått
i hittills.

Slut
/Sandra

Till skolministern.

Hej, jag heter Maria och går i nian på mannerholmsskolan.
Under de åren som jag har gått här har jag stött på både bra och dåliga
saker. Mycket av detta skulle man kunna förbättra.
Något av det som jag är besviken på är skolans sätt att hantera problemen
med mobbning. Om någon idag utsätts för mobbning blir den perssonen oftast
tvungen att byta skola, för att undvika att detta ska fortsätta. Lärare
vågar inte ta tag i sådanna situationer, även om det sker mitt framför
näsan på dem. Jag tycker att det borde finnas fler åtgärder och ruitiner,
så man vet vad som ska göras då detta sker. Skolan måste informera och
berätta för elever om vad mobbning är och förklara att det finns åtgärder
om detta skulle inträffa. Man måste också förebygga det. Jag tror att
förebygga mobbning inte behöver vara så svårt. Det skolan måste göra är att
”blanda” eleverna. Genom fler idrottsdagar och utflyckter, så att eleverna
träffar varandra. Öppna gränserna mellan klasserna.
På sistone har det börjat pratas mer och mer om det. Men det händer inte så
mycket. Man måste inse att det är ett riktigt brott, inte bara något tjafs
mellan elever.
Det var det. Nu vill jag ta upp det med läxorna och varför elever tröttnar
på skolan.
Det är för mycket läxor, elever känner sig pressade av att varje dag vara
tvungna att sitta hemma framför skrivbordet. Lärarna bara ger ut läxor hit
och dit, de tar ingen hänsyn till att ungdomar måste få ha en ledig fritid
också.
Självklart ska man ha läxor och arbeta lite hemma. Men som det ser ut nu är
det som gjort för att eleverna ska tröttna på det. Det borde också vara
lite roliga läxor, att lära sig saker behöver inte alltid innebära att
sitta framför ett skrivbord. Samma sak i skolan. Inlärningsmetoderna är för
tråkiga. Man måste få eleverna att tycka att det är roligt att lära sig.
Hur vet jag inte, men på något sätt ska det gå.
Något som vi har som jag tycker är bra, är SA – självständigt arbete. Där
får man välja vad man vill arbeta om.
Jag tror nog att ni redan är medvetna om dessa problemen, men gör något nu
i så fall.
Ni märker säkert själva hur betygen blir allt sämre.

Mvh 670219

Mina skolår!
Jag minns när jag började i ettan, vi hade precis flyttat och jag kännde
inte några andra barn. Mamma följde med till skolan för jag var ganska
blyg, när vi kom in i klass rummet var det fullt av andra barn som sprang
runt och lekte.
Jag vet inte varför men jag började gråta som en liten bebis. Då kom fröken
fram till mig, hon var liten och hade runda kinder och ett stort rött hår.
Hon sa till mig att jag kunde komma tillbaka i morgon då alla busfrön
(barnen) lugnat ner sig. Några veckor senare hade jag fått många nya vänner
och var inte alls rädd för att gå till skolan. Och ämnena hade jag lätt för
att lära mig speciel matte för det hade redan mamma lärt mig. (plus och
minus.)

Sedan i mitten av tvåans termin var vi tvugna att byta skola till en
nybyggd skolam, därför att den andra gamla skolan skulle bli en vuxenskola.
Jag hade redan sett den nya skolan för jag var med i elevrådet, så vi hade
redan varit där och tittat flera gånger. Den nya skolan var en ny
miljövänlig skola. Allt som vi gjorde var miljövänligt. Toaletterna hade
till och med två hål, ett till kisset och ett till bajset.
Resten av terminen kändes lite konstig men vi vande oss med allt
miljötrams.
Sedan började vi fyran då fick vi en ny lärare. Hon hette Lisa och hade
konstig dialekt.
Men hon var en spännande lärare för hon höll på att dyka i sjöar. I fyran
började vi med engelska för första gången, det var ganska lätt för jag har
lätt att lära mig nya saker. Men, men så var det ju också en miljöskola så
varanan vecka fick vi ta långa promenader till vårat ”uteklassrum”, det var
svinjobbigt och tråkigt vi fick studera olika växter och djur.
Men på slutet av vår terminen hände det, jag var tvungnen att flytta.

Jag började femman i Helsingborg, men det var inte alls farlig för jag hade
med mig en kompis från min gamla skola han hade också flyttat, så det var
skönt. Men jag fick även snabbt nya kompisar. I femman var det även dax att
göra Nationella proven. Det var välldigt jobbig för att jag stressade upp
mig så mycket på att jag inte skulle klara av det.
Men det gick bra så jag började sexan som alla andra.

Sexan var ett roligt skolår därför att vi fick en ny lärare och en massa
andra nya elever började i våran. Tex: min polar Adde. Och vi fick även gå
här upp vid alal stora elever (för att sexornas klassrum var uppe vid
högstadiet.) Men det var ett problem vi fick den sämsta läraren i världen.
Vi lärde oss knappt ett enda dugg. Vid flera tillfällen slängde hon ut
nästan hela klassen så tjurig hon var. Man annars var det bra. Vi fick även
nya ämnen tex: no och språkval. No gillade jag för vi fick ”labba”.

Vi fick även nya lärare i sjuan det är dom lärarna vi har just nu, dom är
bra för man lär sig mycket mer på deras lektioner de är bra. Vi fick även
ett nytt ämne här såkallad SA. På SA får vi gå till dom lektioner som vi
har skrivit in på våra ”SA-scheman” i början av veckan. Nu hade vi även
börjat växa jag och mina kompisar började låta som hesa björnar när vi gick
runt och skrek till varandra.

Åttan var ungefär samma som nian förutom att alla lärarna ”Bombade” oss med
pro. Säker två eller tre prov i veckan. Och så visste man att snart började
allvaret.

Nian: same shit but different.
Redan i början av nian fick vi börja tänka på vilka gymnasier vi skulle
kunna tänka oss att gå på. Själv så valde jag Tågaborg och Ragnvalla
gymnasiet. Och så vardet även dax för Nationella provet igen. Men den här
gången ska det nog också gå bra. (får jag hoppas) THE END!