3 – Sida 15 – Skrivbanken

Att byta skola

Om det bara inte hade hänt. Om bara inte den dagen hade kommit. Då
förändrades allt. Det var då det hela började, mitt helvete.

Det var en helt vanlig onsdag. Vi höll på att göra oss i ordning, jag för
skolan och pappa och mamma för jobbet. Jag stod vid spegeln och försökte
bestämma mig för vilken tröja jag skulle använda, den lila eller den
svarta. Det fick bli den svarta, den passade bäst till mina jeans. Mitt
mörkbruna hår hade fått sig en snelugg med hjälp av ett hårspänne och
baktill var det uppklippt och spretade åt alla håll. Mina mörkgröna ögon
fick en framtoning genom mascara. Sen sprang jag ner för trappen, tog på
mig jackan och ryggsäcken och fortsatte vidare till bussen. Där stod Joakim
och Daniel. Två kanonbra kompisar. Joakim hade en svart mössa med oranga
fiskar. Utan mössan ser han riktigt bra ut. Mörkbrunt hår som är klippt som
en så kallad popfrilla, alltså medellångt och lite hackigt i topparna och
så har han guldbruna underbara ögon.
Daniel har ljust kortklippt hår med en liten tuppkam, stora blå ögon och
synliga kindben.
De finns båda kvar i mitt liv.
Bussen kom och vi klev på.
Skoldagen var som vanligt men det var det som hände efteråt som förändrade
mitt liv totalt.

Jag och pappa hade en passion för skidåkning. Vi åkte varje onsdag, på
vintern. Lika så den här. Vi tog på oss våra skidkläder och drog iväg. Det
var väldigt halt på vägarna och det hade inte blivit sandat. Vi gjorde som
vi brukade, vi pratade om allt som hänt under den gångna veckan och vi
sjöng till gamla schlagers och 60-talshits. Mitt under ”Sleepy Jean” med
”The monkeys” såg vi en lastbil komma emot oss. Vi närmade oss varandra,
när vi bara var några meter ifrån fick lastbilen sladd och körde rakt på
oss. Lastbilen välte och vi for ned i diket.
Efter några minuter vågade jag öppna ögonen för att se om det var sant.
Tyvärr var det sant. Jag såg att pappa slungats ur bilen, han hade inte
använt bilbälte som vanligt. Genom några tappra försök lyckades jag ta mig
ur bilen genom fönstret och tog mig fram till honom. Jag försökte på alla
tänkbara sätt få liv i honom, men det gick inte. Jag tog fram mobilen och
larmade. De var på plats en tio minuter senare.
Tårarna strömmade ner för mina kinder. De tog in mig och pappa i en
ambulance och lastbils|chaffören i en annan. När vi väl var på sjuk|huset
blev tårarna till en flodvåg när läkarna sa att de gjort allt i deras makt
för att rädda min älskade pappa men inte lyckats. Mamma hade hunnit komma
dit lagom i tid till att få höra beskedet. Där stod vi och grät
tillsammans. Det brände i bröstet på mig.

Redan en vecka efter begravningen höll vårat hus på att tömmas. Vi skulle
flytta, för att glömma allt hemskt. Men för mig blev det bara värre. När
jag tänkte på att lämna mina vänner, min skola, allt som kännetecknar mig
ville jag bara gråta ut i min kudde. Jag hade känt mig så trygg här i
Persby.
Flyttbilen hade redan åkt och vi lade in den sista väskan i bilen. Mamma
satte i nyckeln och vred om. Motorn gick igång och vi var på väg. Det var
sista gången jag såg mitt barndomshem.
När vi kom fram till Huskvarna ett par timmar senare och jag fick se vart
jag kommit kände jag att det inte skulle fungera. När det sen var dags för
skolan hade jag redan på morgonen en klump i magen, den blev bara större
och större. Jag stod nu framför spegeln en halvtimme och valde kläder.
Mamma skjutsade mig till skolan. Jag gick på darriga ben mot skolan,
öppnade dörren och gick in.
När jag efter strapatser till rektor, kurrator, lärare och rektor igen fick
se min klass blev jag inte lugnare, tvärtom. Tjejerna såg ut som att de
ville klösa ögonen ur mig och killarna tittade på mig med avsmak. Jag fick
två vänner, Pelle och Nils. Men en tjej, Emma, blev min värsta fiende. Hon
mobbade mig under hela mitt sista år i grundskolan. Tillslut fick hon reda
på varför vi flyttat och hon började prata strunt om min pappa. Då orkade
jag inte längre. Jag gav henne en smäll på käften och fick gå hos kurratorn
i en termin. Men det fungerade bra med Pelle och Nils. Vi hittade på en
massa kul. Var i gallerian, åkte skateboard och mycket annat. Men jag
saknade Joakim och Daniel och pappa. Jag var inte helt komplett utan de.
Flytten hade haft en posetiv inverkan på mamma och hon stortrivdes. När vi
äntligen kom fram till skol|avslutningsbalen var jag överlycklig. Jag hade
klarat av flytten. Balen var inte så lyckad den heller. Tjejerna pekade och
fnissade. Killarna trampade mig på tårna och Emma hällde bål på mig.
Så nu när jag gör mig i ordning för våran klassåterträff efter 10 år och
tänker på allt som hände under mitt sista år i grundskolan är jag inte
nervös för att återse de. Jag har lyckats bra i livet. Jag är gift med
Joakim, har tre underbara barn och har en lyckad karriär inom arketekturen.
Jag är stark nu och jag trivs med livet. Äntligen är jag lycklig.
Jag tror att allt som hände det sista året fick mig att bli mer
självständig och få en längtan efter att bli bättre än de andra. Vilket jag
lyckats med.

Nu sitter jag här vid min bänk och har Nationella provet i Svenska. Det
märks och Känns att det här är sista året. Pressen är stor. Prov varje
vecka, Stressiga tider. Nu är det allvar. När jag sitter här vid min bänk
och tänker tillbaka till förr i tiden, när jag började ettan. Jag var
Klassens bråkstake, Kunna aldrig vara tyst eller sitta stilla vid min
plats. Men jag var också den första i Klassen som Kunna alfabetet och läsa.
Det var pappa som hade lärt mej i en tidig ålder. Jag minns så väl första
dagen i skolan. Jag var ute på Skolgården och lekte som alla andra barn. En
flicka vid namn Maria kom fram till mej och fråga vad jag hette. Jag
svarade aldrig på frågan, jag knuffade henne baklänges, så hon föll ner i
leran. Så snäll var jag första dagen. Tiden gick och jag blev inte bättre
med tiden, jag skrek och pratade på lektionerna, bråkade med dom andra
barnen, gjorde dom okonsentrerade på lektionerna. Så vad skolan beslutade
var att jag skulle få special|undervisning, vilket jag fick en kort tid där
efter. Den första tiden var inte rolig kan jag säga. Läraren jag fick var
gammalmodig och sträng.
Där var det ingen idé att oläsligt ord upp sej. Specialundervisningen
hade jag till jag började 3:an. Då placerades jag i min gamla klass igen.
Och det var inte det lättaste kan jag lova.
Eftersom att jag hade varit så elak och bråkig mot klasskompisarna förut
när jag hade börjat ettan så hämnades dom på mej nu.
Alla fryste ut mej. snackade bakom min rygg, och sa sårande ord till mej.
Det var inte alls roligt. Så jag satt oftast tyst vid min bänk och arbetade
på snällt. Jag hade en kunskap som andra barn i den åldern oftast inte
hade. Jag kunde redan gångertabellen flytande och lite engelska kunde jag
också. Så här hade jag det varje dag. Det hände en dag i fyran när vi
skulle på friluftsdag. Vi skulle till en skog, som låg ganska nära skolan.
Vi skulle gå tre och tre i varje grupp. Alla hade valt grupperna, så jag
blev utanför, som vanligt.
Men läraren satte in mej i en tjejgrupp med klassens stöddigaste tjejer.
Dom som var elakaste mot mej. Dom gick och viskade saker till varandra hela
vägen till skogen. Väl borta vid skogen så band dom fast mej i ett träd och
lät mej sitta kvar i några timmar, när mörkret sakta tog över ljuset så
anlände lärarna och mina föräldrar. Efter den händelsen så tål inte jag att
någon håller fast mej. När jag gick ut fyran och skulle börja femman så
hade det börjat en ny i vår klass. Det var en pojk som kallades Jesper. Nu
såg jag en chans till en kompis för första gången.

Jag och Jesper blev kompisar efter ett tag och det hade jag fått kämpa hårt
för. Vi bråkade ofta, men blev vänner fort igen. Jesper hade varit den
töntiga, tysta killen i sin förra klass, men i den här klassen blev han
poppis mycket fort. Hans pappa ägde en circus och hans mamma jobbade på
circusen, och alla tyckte att Jesper var så spännande pågrund av det. Tiden
gick och vi alla skulle börja sexan på en annan skola, vilket var spännande
och skrämande på samma gång. Det fanns tre allternativ vad som kunna hända
då: Det första var att allt blev värre och hela den skolan blev imot mej.
Det andra var att ingen la märke till mej, det sista att jag faktiskt kunna
få nya vänner. Men det sista som var troligt var att få vänner. Sommarlovet
gick välldigt fort, och jag satt oftast hemma från morgon till kväll. Jag
umgicks inte med Jesper så ofta som jag hade vela. Han var ute med sin
familj och Circusen. Så jag satt hemma och gjorde ingetting. Dagen vi börja
sexan så gick jag till skolan minns jag, och det var en annan tjej som
också gick samma väg. Hon frågade mej vilken skola jag gick på och jag
svarade henne, det visades att hon också gick på samma skola och även samma
klass. Vi gick och pratade hela vägen till skolan.
Det visades att vi hade samma intressen och humor. När jag mötte skolgården
så såg jag mina gamla klasskamrater. Det högg till i magen på mej, vår
gamla klass hade då delats upp i tre nya klasser, vilket var välldigt
skönt. Då kanske jag äntligen skulle slippa lovisa anna och Susanna. Men
sån tur kunde väll inte jag ha. Nej Nej.
Alla tre gick i den nya klassen. Jesper kom aldrig till den nya klassen
vilket jag är ledsen över. Men den nya tjejen som jag hade tagit sällskap
med börja iallafall i klassen. Hon hette Jenny. Jag satt brevid henne i
klassrummet. Och det visades sej att Jenny var en välldigt populär tjej på
skolan. Så nu vela lovisa, anna och Susanna bli kompis med mej igen, men
det kunde dom glömma. Jag fick fler och fler kompisar, och snart blev våran
”liga” populärast på hela skolan och alla vela vara med oss. Jag förs
alldrig någon utanför, för jag vet hur det känns. Dom enda människorna jag
känner riktigt mycket hat till är dom tre tjejerna som förstörde hela
lågstadietiden och en del av mellanstadiet. Man måste kunna förlåta, visst
jag var inte så snäll själv i ettan, men jag ändra mej och försökte, men då
vände sej klassen imot mej istället. Jag önskar jag kunde ändra på tiden
som varit, men det går ju inte. Nu är Lovisa, anna och Susanna skolans
töntar och jag den ”populära”.
Så ge aldrig upp hoppet, det hade jag gjort för länge sedan, men jag hade
fel, jag lyckades finna riktiga kompisar. En dag i sjuan fick jag ett
oväntat samtal. Det var Jesper som ringde. Jag minns att jag var jätte
förvånad, vi pratade länge och det visades att dom sålt Circusen och skulle
flytta hit i gen. Jag tyckte det var jätte spännande att få återförenas med
han igen. Han kom en vecka senare. Jag blev alldeles häpen!
Han var totalförändrad, mycket snyggare och inte alls så barnslig, han var
helt enkelt Läcker. Dagen efter så var det Disco på skolan och då blev vi
ihop. Det var första gången imitt liv jag hade pojkvän och jag var så
lycklig. Men jag visste inte hur man gjorde när man har kille, jag hade
aldrig pussat någon eller kramat. Men det löste sej ganska snart. Nu sitter
jag här slutet av nian och har nationella prov och har hela framtiden
framför mej. Och jag är fortfarande tillsammans med världens bästa kille.
Jag undrar hur det gick med Lovisa, anna och Susanna, dom bytte skola i
åttan för att dom blev mobbade. Jag var aldrig på dom, jag sjönk inte så
långt. Jag hade vela att dom skulle se mej nu, när jag sitter vid min bänk
och gör prov. Visa att jag klarar mej bra i skolan trots deras mobbing.
Bevisa att jag är stark. Men dom var troligen inte så starka, inte enns
tillsammans, jag var ensam i mot en hel klass. Jag mot resten av världen.
Nu sitter jag här med bra betyg, kille och en massa kompisar. Livet är inte
lätt, men av motgångar blir man starkare iallafall för mej. Nu är jag jätte
rädd om mina kompisar och min kille, vill inte förlora någon av dom. Men
vad kommer hända efter skolan? Jag hoppas att jag får hålla på med dans och
teater. Det är min framtidsdröm, sedan vill jag flytta ifrån den här hålan
och skaffa familj. Jag har min special lärare att tacka igentligen, hon som
”uppfostrade” mej i tre år. Jag vet inte hur jag hade varit utan hennes
special hjälp. Jag som kände fruktan imot henne. Jag ska tacka henne en
vacker dag, troligen när jag går ut nian.
Så min skolgång har inte varit den roligaste och lättaste precis.
Sen har jag Jesper och Jenny att tacka en massa för också.

Tack

Hur det var att byta klass

En dag när jag satt hemma och kollade på tv.
Så frågade mamma mig om jag ville flytta till Norge.
Varför undrar du det svarade jag ivrigt (Tänk om vi skulle flytta) Tänkte
jag för mig själv.
Ja du vet som du vet att jag har fått ett erbjudande där.
Vad då för erbjudande undrade jag. Ett jobb svarade hon direkt ett jätte
bra jobb som jag inte kan tacka nej till så vi kommer att flytta till
Norge.
Vart i Norge i så fall undrade jag. I Oslo sa mamma högt och tydligt.
En månad senare höll vi på att packa för resan till Norge där vi skulle bo.
Och resan bar i väg.
Efter sex timmars bil färd så var vi framme vid vårt nya hus.
Det var ganska stort men mycket större än vårt hus i Sverige. Det var en
fin trädgård utanför huset. Som tur var så var det helg för annars skulle
jag få börja på min nya skola. Undra hur det är att börja där jag kan ju
ingen norska men jag förstår lite norska det är huvud saken.
Nu är det söndag och i morgon ska jag börja i min nya skola. Jag undrar hur
det är att börja där tänk om det är värsta getto skola eller en nörd skola.
Det har jag setat och tänkt på hela helgen. Men nu är det dags och gå och
lägga mig och vakna upp i morgon helst sjuk efter som jag är jätte nervös.

Jag öppnar ögonen och kollar upp i taket och tänker hoppas att det är
söndag. Att tiden har spolars tillbacka sen hörde jag mammas röst och det
förstörde mina drömmar om att det inte är söndag längre men sen kom jag på
att det kanske är en dröm men då kom hon in och skrek upp och hoppa det är
skola nu.
Nej tänkte jag och lade mig på sidan. Mot väggen och bara stirrade in i
väggen. Men sluta nu sa hon och slet bort täcket. Jaja sa jag och gick upp
till toan för att pissa.
Jag gick ner och åt någon smörja som jag inte vet vad det var men det var
gott det var säkert nåt norskt.
Nu bar det i väg mot den det min nya skola med en massa norskar det var
inte kul när man gick där i korridoren och kollade p alla som gick förbi
Tills jag kom fram till mitt nya klassrum jag blundade när jag gick in men
när jag kom in så var det lugnt alla hälsade på mig och det var en del
svenskar där också så det var helt lugnt när jag kom in. Jag fick ett par
kompisar direkt som jag var med hala veckan.
Nästa vecka så gick vi till doms fik och handlade något att äta. När vi
satt oss för att äta upp det vi köpt så satte min kompis en godis i halsen
som tur var så var jag snabb och inrycka och pumpa mina armar mot hans
bröstkorg så han hostade upp sin ner dräggliga godis på golvet och lade sig
ner för att han fick en efter chock. När han kommit över chocken så tackade
han för räddat hans liv.
Och jag fick applåder från alla som var och såg händelsen. Och jag, jag
började trivas med min nya skola.
Jag gick där som en hjälte genom korridoren jag var så stolt över det jag
har gjort.
När jag kom hem berättade jag för mamma vad jag har gjort och hon vart glad
efter vad jag har gjort.
En vecka senare så satt jag hemma och kollade på tv som den dagen jag fick
höra att vi skulle flytta hit.
Så kom mamma i och frågade vill du flytta igen för jag har fått ett bättre
jobb i London.
Nej aldrig att jag vill det jag som just börjat trivas här så vill hon
flytta igen men jag ville inte såra mamma för hon var så snäll mot mig så
jag sa ja vist kan vi det. Är du säker på vad du vill frågade hon.
Jag väntade med att svara och sa att jag ville sova på det och gick upp å
lade mig på sängen och tänkte en stund och somnade.
När jag vaknade gick jag till köket, på bordet låg det en lapp som mamma
skrivigt att hon började tidigare och att jag fick åka buss.
Efter jag hade ätigt. Så gick jag till busshållsplatsen och väntade på
bussen. Efter ungefär 12minuters väntan så kom bussen och jag betalade och
satt mig. Jag tänkte på hur jag skulle säga till mina kompisar om att jag
ska flytta till London och vara där istället.
När jag kom in i klassrummet med mina polare och satt mig ner för att jobba
vi hade engelska på morgonen.
På rasten så sa jag det till han VA sa han och sa DU kom ju för fyra veckor
sen. Vi har ju knappt börjat känna varandra än.
Ja jag vet sa jag men mamma har fått ett bättre jobb i London.
Tre veckor senare höll vi på att packa igen jag har sagt adjö åt
alla mina kompisar.
Så åkte vi mot flyg platsen. När jag precis klivigt på flygplanet vaknade
jag och det var mamma som väckte mig och sa det är din första dag i skolan
här i Norge. Jag gick upp till toan och till köket jag tänkte hela tiden på
vad jag hade drömt. När jag kom till skolan och gick igenom korridoren
kände jag mig inte så nervös längre jag gick in i klassrummet och fick ett
varmt välkomnande.
Fast här så var jag ensam i ett par veckor dom veckorna så pluggade jag
sten hårt i alla ämnena.
Och här var det slut.

Av Magnus Stjernberg

texten datorskriven

Mina skolår

Jag går sista året på Lingonblomsskolan. Har gått här ända sen jag började
ettan, så det är ju ett tag nu. Jag går med en klass på 23 elever, 9 tjejer
och 14 killar. Killarna är för det mesta bråkiga och högljuda. Men det
spelar ingen roll. Man har blivit van vid dom eftersom man har gått
tillsammans med dom flesta i snart nio år.
Tjejerna som är väl mest lugna dom, men kan vara lika bråkiga och högljuda
som killarna brukar vara.

Jag kommer ihåg i fyran när det var en kille i min klass som fråga chans på
mig. (Som man då sa när man var liten). Jag ville nog inte bli tillsammans
med han men jag blev det ändå. Blev nog det för att två kompisar tjata på
mig att jag skulle säga, ja. Som jag slutligen gjorde. Det var en rolig
tid. Fast det höll ju inte så länge mellan oss, ett par veckor bara.

Sen har vi ju ett roligt minne ifrån femman då det började en ny tjej i
våran klass. Det hade ju också börjat nya elever hela tiden i våran klass
men efter ungefär en månad så flytta dom igen. Men den här tjejen stanna.
Hon är kvar i klassen än och det är jag jätte glad för. Blev jätte bra
kompis med henne och är det än. Det är nog en av mina bästa kompisar som
jag har i klassen. Hennes namn är Monica, är väl inte det finaste men hon
är den snällaste.

Jag har jätte många roliga minnen från skolan, fast det också finns
tråkiga.
Ett tråkigt minne är en sak som hände i sjuan. Det var ju så att jag bröt
armen i skolan. Inte för att jag vet hur jag kunde göra det. Det var så att
jag och några kompisar sprang runt och jagade varandra när jag plötsligt
ramla och landa på något konstigt sätt. Det gjorde jätte ont och på
sjukhuset visade det sig att jag hade brutit den. Det var inte roligt men
jag hade ganska så kul med gipset ändå. Kompisarna skrev ju roliga saker på
gipset som jag nu har sparat. En sak som Leya har skrivit på gipset är:
”Min lilla plommonstjärt, bli bra i din lilla purolöks arm”. Vilken fantasi
och humor alla hade. Det finns ju såklart fler tråkiga minnen än bara när
jag bröt armen men dom är inte nå roliga att berätta om. Så vi tar dom
roliga och bra minnena istället.
Ett till roligt minne som jag kom på nu va ju när vi gjorde eld-ballonger,
eller vad jag ska kalla dom.
Det var så att vi tog silkespapper och gjorde en kvadrat, med inget
innehåll och öppet på sidorna. Det skulle vi sedan ha som en ballong genom
att ha ett ljus i en av ändarna. Alla i klassen hade gjort såna, som vi
sedan skulle prova. Dom skulle såklart prova min, Mariettes, Daniels och
Brittas först. Vi hade gjort en tillsammans med det gick inte så bra när vi
skulle prova den eftersom att det var första gången man hade gjort det här,
och skulle prova våran först så gick ju allt skit. Våran brann upp, medans
alla andras kom iväg upp i luften. Vi blev ju besvikna men vi skrattade
också mycket. Balo hade ju brunit upp. Vi hade döpt den till Balo. Det är i
alla fall vad jag kommer ihåg. Jag kommer inte just på så många fler
minnen, fast det finns hundra. Så det här får väl räcka.

Snart börjar jag gymnasiet också. Jag längtar tills jag byter skola. Det
ska bli spännande att få byta miljö, träffa nya elever och få nya lärare.
Men det ska också bli tråkigt. Att lämna allt som man har så många minnen
ifrån, alla lärarna som man nu känner och så lämnar man ju kompisar som
kanske ska flytta och gå gymnasie någon annanstans. Dom kommer man ju
säkert inte att hålla kontakten med och inte träffa igen. Men så är det och
man får väl ta och lära känna nya människor som man får som kompisar.

Omdöme; Mycket talspråk och bra episoder i en salig blanding, Skrev du
en krönika för skoltidningen?

Mina kunskaper och erfarenheter
Efter snart nio år iskolan Så har jag märkt att skolan inte är en plåga Som
man är tvingad till att gå i. I Ettan till tvåan så var jag till en början
lite rädd för att utöka mina kontakter och träffa nya mäniskor jag inte
träffat förut. Men så småningom så märkte jag att det var kul att leka med
alla nya kompisar man skaffade och jag längtande att gå till skolan varje
dag. I tvåan till trean så var inte några av skolans ämnen jobbiga. Jag
tyckte mest om de mindre teoretiska ämnena Som t.ex. bild och idrott. Det
var när jag börja med bilden iskolan jag börja gilla att måla och rita
teckningar. Jag började även då med min första idrott, fotboll. Trean till
fyran var det första året som började kännas tråkigt. Jag gick ju trots
allt på en liten skola som man snabbt utforskar färdigt. Vi började också
med svårare avsnitt i de olika ämnena. Vi började tex med multiplikation i
matten Som jag tyckte var mycket svårare än addition och substraktion. Jag
fick under det året erfarenheter av att skolan inte är något man kan
”glassa” igenom utan att man måste anstränga sig för att lyckas. Jag hade i
trean min första ”riktiga” friluftsdag. Jag hade nämligen i tvåan bara haft
frilufts(dagar som bara varade i högst 2-3 timmar. Men i trean så fick vi
vara ute ibland en hel skoldag i skogen och vandra. Jag tyckte det var
roligt när man fick vandra med hela sin klass. Friluftsdagarna brukade
Sluta med att vi grillade korv ute i skogen. I fyran till femman så var
mitt favorit-ämne träslöjd. Läraren vi hade i träslöjden heter Steffen han
var ofta sur och butter. Jag gillade träslöjden mycket men jag tror att det
var pga Steffen Som jag alldrig fick kunskapen att vara kreativ och
ambitiös vad det gäller att komma på nya lösningar och saker jag skulle
tillverka. Steffen gav nästan aldrig beröm Som jag tror behövs när man
försöker tillverka olika saker. I femman och sexan hade vi många olika
projekt och tema-veckor. Det mest intressanta projektet vi hade var om
förintelsen. Under den veckan lärde jag mig mycket om hur mäniskor kan
tänka hur människor kan tänka och om hur mycket hemsk som har hänt under
andra världskriget. När jag började sjuan var jag ganska nervös om hur det
skulle vara att börja i en större skola. Men Samtidigt så tyckte jag det
var väldigt spännande. Efter sjuan hade jag 185 poäng. I åttan så hade jag
fått mer kompisar och mer kunskap i de flesta ämnena. I sjuan tog jag inte
skolan på allvar, men efter att jag hade fått alla de 16 ämnenas
bedömningar så tänkte jag över hur jag ville ha det. Jag tänkte att om jag
anstränger mig under alla skolår så behöver jag nog anstränga mig mindre
när jag har ett bra jobb. Under åttan hade jag min första praktik. Jag
praktiserade på min pappas jobb under en veckas tid. Under den veckan fick
jag lära mig mycket om hur arbetslivet kunde se ut. Jag hamnade på ett
ställe där man jobbade som reparatör till olika maskiner. Jag fick under
den veckan kunskapen att man skall nog plugga så gott man kan. Efter åttan
hade jag 210 poäng i betyg. Nu i nian så har jag lärt mig mest inom
samhällskunskapen. Jag praoade på Onjack som är ett lackeringsföretag. Jag
fick under de två veckorna packa upp och packa ner varor som hade lackeras.
Jag fick efter praon ännu klarare för mig att jag måste plugga för att
komma nånstans här i livet. Efter nians betyg ordet är överstryket,
osäker på om det är 719303 som strukit över eller om det är rättat första
betyg fick jag 245 poäng i betyg och nu kämpar jag för det sista riktiga
slutbetyget. Skolan är en tid man skall ta vara på och umgås så mycket man
kan. Skolan är rolig men ibland stressig.

Begripligt innehåll – redovisar händelser
Tankar om vad som är viktigt i skolan nämns/utvecklas något. Olika exempel
Kronologiskt sammanhang, OK struktur, bra början och slut, men lite väl
korta.
Enkelt ordval. Korrekt mb (oftast), inte så varierad. Några språkfel som
inte stör läsningen.
Ingen styckemarkering. Några stavfel och särskrivningar.
G enligt bedömningsunderlag

att byta skola/att byta klass
Att byta skola kan vara Väldigt Väldigt kul, tråkigt Spännande, nervöst och
jättekul. Det kan vara kul när man kommer till en ny skola och får några
nya vänner. Det kan vara tråkigt om man kommer till en ”smutsig” skola med
tråkiga elever. Det kan vara jättekul om man kommer till en mycket bra
skola med trevliga lärare och elever. Det är förmodligen alltid Spännande
att byta skola och få nya kompisar. Jag tror att man blir ganska nervös av
att byta skola. Jag tycker inte att det är bra att byta skola för att man
lämnar många bra vänner. När man flyttar till en annan stad är det värre
för att inte ens flickvän/pojkvän kan följa med. Jag har bytat skola en
gång tidigare (från mellanstadiet till högstadiet) och jag tyckte att det
var jättekul för att alla mina vänner (klasskompisar) följde med. Dessutom
så var den nya skolan nyrenoverad och vi var dem första som började på den.
Den nya skolan var jättefin och hade inga saker ritade på väggarna. Jag ska
snart byta skola igen. Jag tror att detta bytet blir det bästa. Jag tror
det eftersom jag själv har fått välja gymnasium. Jag har också fått välja
vilka ämnen jag vill syssla med. Jag valde naturvetenskap eftersom jag
tycker att det är Väldigt kul med Fysik. Jag gillar kemi, biologi, teknik
och mattematik också men inte lika mycket som fysik. Jag har aldrig behövt
att byta klass p.g.a. flyttning eftersom vi bara har flyttat tre gånger men
då gick jag på dagis. Jag minns när jag skulle börja ettan. Då var jag så
nervös att jag nästan började att gråta. Jag höll min mamma hårt i handen
och ville inte släppa när dem ropade upp mitt namn (jag skulle få en ros).
Nu tycker jag det var Väldigt barnsligt gjort. Denna klassen jag går i har
problem. Dem sabbar nästan varje lektion med prat eller bråk. Hälften av
klassen (inklusive mig) har gått från ettan. Resten har hoppat in och ut.
Jag tror jag kommer behöva byta skola igen efter gymnasiet eftersom jag
tror att jag kommer gå på Universitetet. Jag har aldrig varit på ett
universitet så jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att se ut där. Jag
tycker att skolorna i Sverigeär mycket bra (om man jämför med andra
länder). Men felet på de Svenska skolorna är att dem inte alls är stränga
om man gör något fel. Det bästa med att börja på gymnasiet kommer att bli:
den nya klassen. Dessutom så kommer jag inte träffa denna klassen mer.
Vilket jag tycker är väldigt bra.

1. Mina skolår
Det var egentligen meningen att min uppsats skulle bli en novell om hur det
är att byta skola. Men när jag läste min ”kladd” märkte jag att den mest
handlar om mina skolår, så detta får bli någonslags blandning mellan en
krönika och en novell, och en blandning mellan ämne 1 och ämne 2. Jag har
gått i samma klass ända sedan jag började ettan när jag var sex år gammal.
Det har slutat väldigt många, och nya elever har börjat. Nu i nian är det
bara en fjärdedel av klassen som har gått här ända sedan ettan.

Lågstadiet

Under lågstadie-tiden hade vi en jättebra lärare som heter Marie-Louise. Då
var klassen lugn, fördet mesta. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från
lågstadiet, men jag och min kompis brukade stanna kvar i klassrummet efter
skolan och spela tetris på datorn, eller ”rensa hjärnan” som Marie brukade
kalla det.

Mellanstadiet

Vi fick en ny lärare i fyran, Berit. Hon var inte en särskilt bra lärare,
för hon valde ut vilka elever hon gillade mest och lät dem svara på
frågorna först, när de räckte upp handen. En händelse som jag minns
speciellt var när jag och några kompisar la en korv i hennes väska. Vi var
i skolmatsalen och åt när Berit bad oss passa hennes väska. Det låg en bit
korv på bordet, så när Berit gick la jag ner den i hennes väska, på skoj.
Men hon tyckte inte att det var lika roligt som vi tyckte!
Vi bytte skola i sexan eftersom vi inte fick plats på våran gamla skola. Vi
skulle byta lärare också. Först tyckte jag att det var tråkigt, för jag
gillade faktiskt Berit då, men nu skulle jag aldrig vilja ha henne igen.
Våran nya lärare heter Alexandra.
I början på terminen var det hemskt! Nästan alla i klassen var stimmiga och
kunde inte koncentrera sig på lektionerna, men efter någon månad blev det
lugnare. När vi åkte på klassresa i februari blev sammanhållningen bättre.
Det var roligt, jag kommer aldrig glömma när lärarna väckte oss med
grytlock klockan 4:00 på morgonen. Vi fick ta på oss våra kläder och sedan
fick vi gå ut två och två i mörkret och kylan. Vi gick en liten rundtur i
”vildmarken”, sedan fick vi gå och lägga oss igen.
Resten av sexan och under hela sjuan hände det inget speciellt, förutom att
vi fick en klassföreståndare, Ann-Charlotte.

Högstadiet

I åttan hade vi en modevisning för att tjäna in pengar till en klassresa. I
maj åkte vi med Alexandra, Ann-Charlotte och en annan lärare som heter
Johan till Krakow i Polen. Det var också en rolig klassresa, även om jag
tyckte att det var ganska tråkigt just då!
Vi besökte två koncentrationsläger: Auschwitz och Birkenau. Det var
jobbigt, men inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Det var
jättevarmt och hela klassen var utslagen eftersom ingen hade kunnat sova på
nattåget.
Nästa dag besökte vi en saltgruva. Allting där var av salt: väggarna,
taket, golvet och alla statyerna! Det var jätteskönt och svalt där nere och
man kunde gå och slicka på saltet på väggarna.
Den roligaste dagen var nog när vi fick gå runt själva på stan. Jag och
några kompisar hittade en affär med två snygga killar i och vi var där inne
i över en timme. Jag köpte två cd-skivor och lite saker till familjen. Det
var jättetråkigt när vi skulle åka hem! Resten av åttan och tiden som har
gått i nian har det inte hänt något speciellt.
Nu är det bara några månader kvar av nian. Det ska bli skönt att sluta och
slippa klassen!

2. Att byta skola/Att byta klass
Berättelse
– OK, nu gäller det, tänkte jag beslutsamt innan jag gick in genom de
dystra skol|portarna.
En ny chans att passa in.
Det var vad jag hade fått, efter åratal av utfrysning och mobbing skulle
jag få en ny chans.
– Tänk om det blir samma sak här, tänk om det är mig det är fel på!
– Nej, svarade jag mig själv. Det här kommer gå bra, äntligen kommer jag få
känna att jag passar in.
Plötsligt såg jag rektorns ansikte framför mig som i en dröm.
Han såg lite besvärad ut.
– Jo, Klara, började han. Skolstyrelsen och jag har beslutat att eftersom
det råder lite… hrm… speciella förhållanden här, så är det nog bäst om
du förflyttas till en annan skola.
Medan han pratade märkte jag att han tittade ner i bordet och försökte
hålla ögonen ifrån mitt sargade ansikte.
– Han har väl dåligt samvete, tänkte jag och rörde lite vid mitt uppsvullna
öga.
Jag förstod aldrig vad jag hade gjort dem och ännu mindre förstod jag
varför lärarna och de andra eleverna blundade för vad de gjorde mig.
Tills de helt enkelt inte kunde blunda mer.
Efter så många år av förtryck, bestämde jag mig för att helt enkelt inte ta
emot mer. Om jag sade emot kanske det skulle upphöra tänkte jag. men så fel
man kan ha. Istället för att bli bättre hade de blivit rasande för min
”uppkäftighet” och det fanns ingen gräns för deras ilska.
Ett uppsvullet öga, blåmärken och sårskorpor över hela kroppen och ett
brutet ben i armen hade det svaret kostat mig. Nu log jag plötsligt när
jag gick i korridoren.
– Det var det värt, tänkte jag lyckligt.
Varje steg jag tog i korridoren var ett steg mot ett nytt liv, en
lyckligare tillvaro. Jag kände på ansiktet, såren var nästan helt läkta
nu. Jag var bara lite röd på ena kinden och hade en liten sårskorpa över
ena ögonbrynet.
Till slut var jag framme vid det klass|rum som jag skulle till och jag
öppnade dörren och gick in. Varenda ansikte blev vänt mot mig och jag log
lite tveksamt. – Du måste vara klara, sa läraren.
Jag nickade.
– Det här är klara, hon ska gå här med oss, sa han vänd mot klassen.
– Det finns en ledig bänk längst ner som du kan ta.
Jag gick genom raderna och kände blickarna efter mig. Modet sjönk som en
sten i bröstet.
Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att allt skulle bli annorlunda
här? frågade jag mig själv. Allt kommer bli precis som det alltid varit.
Det kändes som skoldagen var en evighet lång, men till slut tog den slut
och jag gick raka vägen hem. När jag kom hem gick jag genast upp på mitt
rum, slängde mig på sängen och grät.
– Vad är det för fel på mig?! skrek jag med ögonen fulla av tårar.
Det här var ju min chans till en ny tillvaro, jag måste klara det här!

Nästa dag började likadant som den förra, men plötsligt så hände det.
På rasten innan matten kom en flicka fram till mig.
– Klara, va?
– Ja, sa jag.
– Välkommen till vår klass, klara! sa hon och log. Jag heter Cecilia,
förresten. Hon såg på klockan.
– Jag tänkte gå bort till matten nu, vill du följa med?
– Gärna, sa jag med en stor klump i halsen.
Jag fick nästan lyckotårar där jag gick brevid Cecilia.
Och äntligen, efter flera års väntat kändes det som jag passade in
någonstans.

Mina Skolår!!

Jag minns det som om det var i går. Det var en varm sommar dag i augusti
min första skoldag osäker på hur meningen slutar. Texten är skriven på
dator, men i utskriften har flera ord kommit ovanpå varandra på vissa
ställen i texten Morsan och farsan följde mig till skolan, jag kände på
att det var not speciellt denna dag jag såg en stor grön svart byggnad. där
gungor en stor klätterställning osäker om det ska vara något mer ord
mellan ”gungor” och ”en” p g a utskriften och en stor, stor sandlåda. Jag
och mina föräldrar gick in i genom en stor dörr och man kom in i en av lång
hall, och där stod min bästa kompis Patrick jag och han skulle gå i samma
klass. Vi gick in i ett klassrum där det var en stor kateder med en massa
skriv häften bakom katedern stod bänkarna. Fröken hälsade oss välkomna till
Halltorpskolanoch jag heter Ann-Katrin Sen fick vi en massa skriv böcker.
Sen fick mamma och pappa skriva mitt namn på en skylt.

Sen i tvåan fick vi en ny lärare för att Ann-Katrinvar med barn så hon var
tvungen att sluta. Hon heter Stina Personhon hade långt blont hår och var
(ca) en meter och åttio centermeter lång.

I trean slog vi ihop vår klass med den andraklassen och jag fick nya
kompisar. I trean hade jag svårt för att läsa och skriva så när vi hade
svenska så fick jag gå ner till den så kallade hjälpklassen.

I fyran började vi att lära oss engelska men det var jag inte så bra på så
jag fick extra hjälp i det. Vi börjad planer skolresan och vi hade bestämt
oss för att åka till Göteborg och vi sparade 50 kr i veckan.

I femman tog jag två medaljer i skolturneringen. jag blev tvåa i
kulstötning och etta i terränglöpningen

I sexan var det sista året med denna klassen och det kändes tråkigt för vi
hade så bra samman hållning i klassen. Men det skulle va roligt att träffa
nya kompisar. Och jag hade fort farande svårt för att skriva.

Jag börja högstadiet!!

Sjuan: jag hamnade jämte en tjej som heter Barbro. Jag fick ny lärare och
det var svårt att lära sig alla namnen i början. Och man lärde känna
varandra efter ett tag

Åttan: Jag blev ner skickad till en hjälpklass för att jag inte kunde
koncentrera mig i den vanliga klassen tror jag. Och där fick jag hjälp att
lära mig stava.

Nian: I maj skall jag och min klass åka till Göteborg på klass resa och vi
ska åka vi skall var där i fyra dagar. Och jag har valt industrilinjen på
gymnasiet för då kan man bli svetsare och de är det jag vill.

Det var en varm och solig morgon när jag vaknade så jag blev lite extra
glad eftersom att idag skulle jag gå ut mitt sjunde läsår i skolan. Jag
gick ner för att äta en härligt god frukost som bestod utav Yoghurt med
massa olika sommarbär i, ett glas nypressad apelsinjuice och en macka med
ost och egenodlad gurka på. Medans jag satt och åt så sa mamma att jag inte
skulle gå i samma skola nästa läsår.
– Vadå då? frågade jag fundersamt. Till svar fick jag att vi skulle flytta
till ett stort rött hus i Haparanda.
– Haparanda!? sa jag ännu funder|sammare.
Ja, så var det, vi skulle flytta till Haparanda och jag skulle få börja i
en ny skola och få nya vänner. Jag hade ingen större lust med att flytta
ifrån mina kompisar men nu var det så. Nu var det dags att för sista gången
gå till skolan som man har gått 7 år i. Det kändes lite småtungt att gå
till skolan för jag ville inte flytta ifrån mina vänner. När jag kom till
skolan så stog det massa glada människor på skolgården, alla var klädda i
fina sommarkläder. Jag gick bort till min klass och började snacka med mina
kompisar. Vi snackade om vad vi skulle göra på sommarlovet och att vi
skulle börja 8:an nästan läsår. Men då fick jag lov att säga att de skulle
få gå i 8:an utan mig. De blev förskräckta och undrade varför. Jag
berättade den tråkiga historian om hur det låg till. Efter det så blev de
ledsna och sa att vi måste hitta på något kul innan jag flyttade. Efter
avslut|ningen så åkte alla hem och packade en ryggsäck och tog sedan cykeln
ner till skolan igen. Vi skulle ut och tälta någonstans. Vi trampade iväg
med glada miner. När vi hade trampat en stund så stannade vi och åt för att
sedan trampa vidare och hitta något trevligt ställe att slå upp tältet på.
2 dagar senare begav vi oss hemåt men det spöregnade så när vi kom hem så
hade vi inte en enda sak torr. Hemma var de i full gång med att packa ner
saker i stora bruna flyttlådor. En vecka senare satt vi i bilen på väg upp
mot Haparanda. Det var en lång och tråkig resa men samtidigt ganska kul och
spännande för man fick se hur det såg ut på olika platser. När vi kom fram
till Haparanda så åkte vi runt och kollade lite hur det såg ut, tillslut så
kom vi fram till vårat hus som var omringad av en stor, varm och grön
trädgård. Jag sprang in i huset, där flytt|gubbarna höll på att bära in
lådorna och möblerna, för att kolla i alla rum. Jag valde ett rum som jag
senare kom att vakna i när den första dagen i den nya skolan kom. Det var
lite nervöst på mor|gonen men jag hade redan hittat en kompis som hade
lovat att visa mig skolan så det kändes skönt. Jag gick med honom till
skolan som verkade riktigt trevlig och det var den. Alla var glada och
verkade gilla mig. Jag fick många kompisar redan första dagen då när jag
kom hem så kändes det som en sten hade släppts inom mig. Men jag tänkte
förstås på mina kompisar i min gamla skola. Andra dagen i skolan blev jag
mer bekannt med skolan, läraren och eleverna. Alla verkade glada och såg
snälla ut förutom engelskaläraren som såg lite sträng ut men så var inte
fallet för även hon var en trevlig och positiv lärare. En del saker skillde
sig från min gamla skola och min nya skola, här var det andra läroböcker
och arbetssättet var annorlunda. Det var även mycket lugnare här och det
var skönt. Här hade de även större skåp som var gjorda i fint trä istället
för de gamla skåpen som var gjorda i metall. Det var fridfullt och kul så
veckorna och månaderna flöt på och tillslut kom vintern och det bara vräkte
ner snö från himmlen. Det blev min första riktiga vinter med mina nya
kompisar. Jag fick lära mig massa nya saker t.ex. att åka snowboard och
framför allt att köra snöskoter. Att köra snöskoter var extremt kul så vi
gjorde samma sak som jag hade gjort med mina kompisar efter
skol|avslutningen. Vi åkte på utflykt med skotrar eftersom att nästan alla
hade en. Vi åkte ut i skogen som enormt vacker när snön hängde på
trädgrenarna och när solen sken ner mellan trädtopparna från den klar blåa
himlen, det var underbart. På sommaren som kom så åkte jag ner till mina
kompisar från den gamla skolan. De blev jätte glada och jag berättade om
min nya skola och mina nya kompisar och hur grymt kul det var på vintern
där uppe. Innan jag åkte hem så lovade de att de skulle komma och hälsa på
någongång sen började resan uppåt igen precis som den gjorde den gången när
jag flyttade.