3 – Sida 13 – Skrivbanken

Mina skolår

Det började när det var första dagen i skolan, alltså när jag skulle börja
ettan.
Det var jättespännande och nervöst för vem visste ifall mina klasskamrater
var snälla eller inte. När klockan var tio över åtta, ringde det in och
alla rusade in och satte sig ner vid varsin bänk. Man hörde allas hjärtan
slå och där stod min fröken. Hon såg väldigt sur ut men ändå ganska glad.
Jag presenterade mig för dom andra och sen var det inte mer med det.
Efter en timme var det rast och det var då jag träffade mina nya kompisar.

Mitt första intryck var att dom såg väldigt snälla ut, så det var bara att
försöka få kontakt med dom. Jag minns att på den tiden hade jag väldigt
roligt i skolan, nu är man mer pressad.
Vi hade den lärarinnan i 3 år sen fick vi en annan lärare, eller var det
två nya lärare. Minns inte riktigt men jag har alltid tyckt om mina lärare,
fram till sexan i alla fall.
Då fick jag en ny klassförståndare som jag tyckte om från början men efter
en termin eller nåt så började det.
Hon var inte alls snäll mot mig och två andra tjejer.
Vi brydde oss egentligen inte så mycket om henne då, utan struntade för det
mesta i henne. Så egentligen har det varit ganska kul i skolan.
Det jag minns väldigt bra som jag aldrig kommer glömma från högstadiet, det
är att jag och två kompisar låste in oss på toaletten. Vi tyckte det var
roligt men lärarna tyckte inte detsamma.
Vi skrek att vi inte kom ut fast om vi egentligen gjorde det och jag hörde
hela tiden hur någon lärare försökte öppna dörren men vi bara höll emot.
Jag gjorde det en gång och hade roligt men aldrig igen. Nu över till det
lite tråkigare. När jag började åttan blev jag mobbad av tjejerna i
klassen. Jag var väldigt ledsen och orkade knappt gå till skolan. Men jag
är stark som person så jag tänkte att dom inte skulle få trycka ner mig
totalt. Jag kämpade och klarade mig igenom det och alla som hade mobbat mig
sa förlåt och jag tog emot deras förlåtelse.
Det är ett av dom starkaste men sorgligaste minnena från mina skolår.
Jag minns också att i årskurs åtta då det var dags för mina första betyg
var jag väldigt spänd.
Jag gick och längtade efter att få mina betyg. Så var det dags att samlas i
klassrummet för att få sina första betyg.
Jag hörde mitt namn ropas upp och jag gick fram till mina lärare och tog
emot kuveret och en glass och gick tillbaka till min plats.
Jag hörde röster omkring mig som ropade:
Öppna kuveret och se vad du fick för betyg.
Jag öppnade kuveret förväntansfullt och tog upp mina betyg. Jag blev nöjd
med dom och kunde gå hem glad. De första betygen är något alla kommer att
minnas. Nu börjar det närma sig slutet av grundskolan och jag är både glad
och ledsen. Jag är inte glad att slippa dessa lärarna på min skola för jag
tyckte väldigt bra om dom. De lärarna jag har haft under mina skolår har
lärt mig mycket bra saker.
Jag kan väldigt mycket fast om jag inte visar det alltid. Åren som jag har
gått i skolan har varit lärorika men jobbiga. Själva skolan är väldigt bra.
Man trivs mycket bra här. De flesta lärarna är trevliga. Så intrycket av
min skoltid är att jag har lärt mig väldigt mycket.
Nu över till varför det är lite sorgligt att sluta nian. Det är för att
alla kompisar jag tycker om, kommer jag att skiljas från.
Det är klart att jag kommer träffa dom men inte lika ofta. Det är även det
att de lärarna jag har just nu är väldigt bra, så jag hoppas att de elever
som får dom lärarna också kommer tycka om dom lika mycket som jag.

Den här skolan kommer att vara ett stort minne för mig. Allt det jag kan,
som att skriva, läsa, stava har jag lärt mig härifrån.
Jag är väldigt nöjd för hur jag har lyckats i skolan. Nu när det är dags
för gymnasiet är jag spänd och väldigt nervös men jag hoppas och tror att
man blir mottagen på ett vänligt sätt och att jag kommer att träffa nya
kompisar.
Det var allt jag ville skriva. Förutom en sak, det är att jag måste skriva
till mina kompisar att jag kommer att sakna er väldigt mycket.
Slut!

Berättelsen gjord av: Cornelia

2. Att byta skola/Att byta klass
När jag var liten och gick på lågstadiet var allt bra, jag hade inga
bekymmer förutom när jag hade hoppat i vattenpölar på vägen hem eller varit
störig på lektionerna, för då blev mamma sur. Nu när jag är 15 år har allt
förändrats, mamma skriker och gormar alltid åt mig, jag orkar inte göra
något hon beordrar mig att göra, och mina gamla kompisar verkar ha glömt
mig. När jag var 14 år, alltså för ett år sedan, skildes min mamma och
pappa. Det är det värsta som någonsin hänt mig.
Eleverna markerar nytt stycke både med ny rad och indrag När de hade
skilt sig hade mamma inte råd med att bo kvar ensam i det stora huset, så
vi var tvungna att flytta. Mamma sa att hon ville börja om på nytt igen för
att lättare glömma allt som hade med pappa att göra. Vi flyttade från
huset, från området, från skolan, från kompisarna till en lägenhet i ett
annat område, vid en annan skola med andra människor. Jag inte kände en
kotte här!
Eftersom vi flyttade på sommarlovet hade jag några veckor på mig att vänja
mig vid lägenheten innan jag behövde ta itu med skolan.
Jag ville lära känna någon, vem som helst, innan skolan började, så nästan
varje kväll hittade jag på en anledning att gå ut, kanske för att handla,
eller bara få lite frisk luft.
Redan första kvällen såg jag ett gäng, både killar och tjejer, i min ålder,
stå och röka vid några buskar. Jag tänkte att dom vill inte jag lära känna,
jag är inte deras typ.
De tänkte tydligen detsamma om mig, för när jag hade gått förbi började de
skrika glåpord efter mig.
Typiskt sådana ”tuffa” gäng som aldrig vågar säga något till en när man är
nära, utan bara vågar skrika.
När det hade gått två veckor i den nya lägenheten låg jag sömnlös nästan
hela natten, för det var den första skoldagen i min nya skola dagen efter.
Jag var väldigt spänd och nervös. Två dagar innan skolan skulle börja hade
jag valt vilka kläder jag skulle ha på mig och vilken frisyr jag skulle
ha.
När jag äntligen somnade den natten drömde jag om att jag kom till skolan i
tid, men inte hittade klassrummet! När jag väl hittade klassrummet satt
hela klassen och skrattade hånfullt åt mig.
När klockan ringde på morgonen, en timme tidigare än vad som var nödvändigt
blev jag lättad.
Äntligen skulle jag få träffa min nya klass!
Jag var fortfarande nervös, men glad också. Jag kände att nu skulle allt
bli bra igen.
Jag kom till min nya skola tio minuter innan vi gick in.
Det kändes som om allt folk i hela rasthallen hade ögonen fästa vid mig.
Inte på ett elakt sätt, bara nyfiket.
Eftersom jag skulle börja nian var det förmodligen inte många nya i
klassen.
Nu ringde det in och fjärilarna i magen blev allt fler. Jag visste var jag
skulle gå för att jag hade fått prata med min blivande lärare dagen innan.
Hela klassen tittade uppmärksamt på mig när jag kom in i klass|rummet.
Det värsta var när läraren bad mig att presentera mig själv.
– Ehmm. Jaa, jag heter ju då Matilda. Jag är lika gammal som några av er,
jag är fjorton år.
Jag satte mig snabbt ner och skämdes. Jag hörde inte ett ord av vad läraren
sa på resten av lektionen, jag tänkte bara på vad jag hade sagt, och hur
mycket jag hade stammat.
Jag har aldrig i hela mitt liv stammat så mycket, aldrig varit så nervös.
På rasten kom det fram två tjejer till mig, Anna och Johanna hette de.
De berättade för mig att Anna hade gått i denna klassen i alla år, Johanna
hade flyttat hit och börjat i klassen i sexan. De var bästisar och gjorde
allt tillsammans.
De berättade om alla i klassen för mig:
– Daniela, hon är ful och divig. Hon tror att alla vill ha henne, Kenny är
den enda!
– Kenny?, frågade jag.
– Jaa, den långa blonda killen där, sa Johanna och pekade.
Jag kände igen honom som en av killarna i det ”tuffa” gänget jag hade sätt
ute. Han kände som tur var inte igen mig. De fortsatte att berätta om
klassen, och den verkade bra, alla var väl ganska trevliga, förutom Daniela
och den där Kenny. När jag kom hem från skolan var jag glad. Hela dagen,
nästan, hade varit lyckad!
Det var så roligt att lära känna klassen att jag riktigt längtade till att
gå i skolan, något jag aldrig gjort förr. I min gamla klass var det jämt
bråk mellan elever och mellan lärare och en elev. Lärarna på min nya skola
var bättre. Lite gamla kanske, men definitivt bättre.
Veckorna gick, och trots att jag skrev brev till mina kompisar där jag
bodde innan fick jag aldrig något svar.
Dom hade lovat mig att skriva minst en gång i veckan, men efter tre veckor
hade jag fortfarande inte hört något från dem. Johanna och Anna sade åt mig
att strunta i det, men det var inte världens lättaste sak att göra. De hade
trots allt varit mina bästa kompisar nästan mitt liv.
Jag, Anna och Johanna blev bästa kompisar. De var smarta och roliga,
snackade lagom mycket skit om andra, och de hittade alltid på något att
göra efter skolan.
I början av terminen ägnade jag inte mycket tid till skolan och läxorna, då
var allt bara kompisarna som gällde. Nu när jag har kommit in i kassen mer
och känner alla är det lättare att bry sig om annat t.ex. skolan. När jag
hade gått i klassen i några månader fick jag ett brev från min gamla bästa
kompis.
Hon skrev att skolan hade tagit så mycket tid så att hon inte hade kunnat
skriva till mig innan.
Jag tänkte att ett brev kunde ta fem minuter att skriva om man var snabb,
men jag förlät henne.
Vi träffas knappt längre, inte alls ofta. Bara på lov eller helger eftersom
vi bor så långt ifrån varandra. Min pappa träffar jag nästan varannan
helg.
Jag får brev från mina bästa kompisar där jag bodde innan, jag har fått två
bästa kompisar här.
Mamma skäller inte lika mycket längre och skolan går bra!
Jag trivs här och vill absolut inte flytta tillbaka.
Jag är helt enkelt lycklig och trivs med livet!

Att byta skola
Eleven markerar varje nytt stycke genom att både byta rad och att göra
ett indrag När jag gick på slutet av tvåan och vi bodde i Mölndal,
Göteborg, fick min pappa veta att han fått ett jobb i Norge. Och min familj
ville flytta, naturligtvis. Jag ville också flytta till min hemland, men
jag vil|le inte lämna alla mina kompisar.
Jag kom till skolan i Norge och gick som sagt på slutet av tvåan. Första
dagen var jättespännande, men jag visste att mina föräldrar var där med
mig. Jag stog i korridoren och väntade på läraren. Helt plötsligt kom det
massa elever. Troligen mi|na blivande klasskamrater. Alla tittade på mig
som om jag hade gjort något fel. Äntligen kom läraren och visade mig
klassrummet och min plats. Jag skulle sitta bredvid två killar, som jag
inte kände. Sen började läraren prata, på svenska naturligtvis, jag var ju
i en språkbadklass, som skulle betyda att jag skulle ha de flesta ämnen på
svenska.
På rasten skulle mina klasskamrater visa mig skolan. Nästan alla tävlade om
vem skulle visa mig skolan. Jag valde de mest snällaste flickorna. Och från
den dagen har jag haft de mest finaste och ärligaste människorna som mina
vän|ner. Men jag visste att dagen jag skulle flytta tillbaka till Sverige
skulle komma nån dag.
Sex år senare kom min mardröm. Då fick jag veta att min pappa hade fått ett
bättre jobb, i Finland. Jag kunde inte röra mig när jag hörde det. Allt jag
tänkte var att jag skulle förlora alla mina vänner. Nästan varje kväll grät
jag bara. Tur att jag hade vårterminen i Norge kvar. Jag skulle vara så
mycket som möj|ligt med mina vänner. När flyttet närma|de sig skulle mina
vänner ha en fest för mig. Vi övernattade hos mig. Vi hade köpt allt
möjligt. Vi skulle äta godis och chips och dricka coca cola. När klockan
var tio på kvällen skulle vi börja titta en skräckfilm, som vi hade hyrat.
Då sa mina vänner att de hade en present för mig. Jag öppnade paketet och
fick se en fint lakan. Alla mina vänner hade ritat och skrivit på lakanen.
Den var den fi|naste presenten jag aldrig fått.
När sommaren var nästan flyttade vi till Haparanda. Vi hade köpt ett hus i
Seskarö, som skulle bli mitt ny hem. Vi fick alla våra grejer dit till vårt
hus och jag skulle sedan på kvällen sova i en främmade plats. Nästa dag kom
det fem tjejer, som fråga|de om jag ville komma ut. Jag tyckte att de var
helt okej och gick med dem. Men när de började prata visste jag att det här
skulle bli svårt. Språket var helt annorlun|da än vad jag tidigare hade
hört. Jag tänkte att: ”hoppas jag skulle bli van vid det”. Två veckor
senare när jag kom till skolan var jag helt förskräckt. Jag kände ingen
från min blivande klass. Eleverna kom och samma sak som på tvåan hände,
fast nu var jag på nian och mycket äldre. Men på insidan av mig bodde
fort|farande ett litet barn. Då kom lärarna. Jag satt på en bänk och
väntade. Nu skulle lärarna presentera mig åt klassen. Som tur behövde jag
inte prata mycket. Men alla tittade på mig i alla fall. Det här skulle bli
ett mardröm för mig. Vad jag än gjorde ingen skulle väcka mig från det. Mot
slutet på dagen lärde jag känna några från min klass. En av dem bodde också
helt nära mig så jag kunde gå med henne. Senare har jag lärt känna mera
människor och nu har jag vänner. Men fortfarande saknar jag mina vänner i
Norge jätte mycket.
Något positivt kan jag hitta. Man lär känna nya människor och man skapar
nya minnen med dem. Och man kan ju alltid gå tillbaka i minnen och tänka de
bra minnen, som jag skapat med mina vänner i Norge.
Snart ska jag gå till gymnasiet och då måste jag byta skola igen.

Slut!
VG

Inledning
Jag ska berätta om mina skolår. Hur det var för mig att börja skolan. Vad
jag tyckte och hur jag trivdes i klassen och skolan.
När jag började skolan kunde jag inte prata på svenska så bra som de andra
barnen i min klass Mina föräldrar är från Ungern så när jag var liten
pratade jag bara ungerska. Det var när jag började dagis med min lillebror
som jag lärde mig prata på svenska.
Ja, nu ska ni få höra hur allt började.

Mina skolår
Det började när jag skulle börja settan. Jag såg verkligen fram emot det.
Att få – lära mig nya saker, träffa nya kompisar. Men allt det förändrades
snabbt. Dagar gick och jag mådde allt sämre. Jag hade inte fått några nya
klasskamrater. Jag trivdes inte alls i skolan. Dagar gick och blev till
veckor och jag ville inte gå till skolan. Men mina föräldrar försökte
förklara för mig varför jag skulle gå till skolan och att allt skulle bli
bättre med tiden. Så jag fortsatte att gå till skolan. Men inget
förändrades. Jag mådde bara sämre. På rasterna satt jag ensam i kapprummet
och väntade på att det skulle ringa in, medan de andra barnen var ute och
lekte och hade roligt. På lektionerna var jag också väldigt tystlåten.
När jag kom hem gjorde jag läxorna (det var inte så mycket) och sedan lekte
jag med min lillebror.

Jag kommer ihåg när jag lärde mig läsa. Jag var väldigt glad, jag hoppade
runt och berättade det för alla. Okej, nu kanske jag överdriver lite, men
jag var väldigt glad.
Men i skolan trivdes jag fortfarande inte. Jag hade fortfarande inte fått
några kompisar, och på rasterna satt jag ensam i kapprummet eller var i
klassrummet när jag fick det.
Dagar gick och blev till veckor och veckor blev så småningom månader, och
till slut blev det sommarlov. Det som jag hade längtat till sedan den dag
jag började skolan.
På sommarlovet hade jag det roligt, men som alla sommarlov, så slutade det
också fort, och jag började tvåan. Men den här gången såg jag VERKLIGEN
inte fram emot det.
Ja, dagar gick och inget förändrades. Jag vantrivdes fortfarande.
Men när halva tvåan (ett HELT halvår) hade gått så ”fick” jag kompisar, två
stycken. Men innan dess hade det varit rena HELVETET för mig (så kände jag
det). Nu mådde jag bättre. Jag hade någon att vara med, prata och
framförallt så var jag inte ensam. Jag hade två kompisar som jag trivdes
rätt bra med. Men ändå så mådde jag inte 100% bra. Visst hade jag kompisar,
men jag hade också minnena från innan.
Tvåan gick och det blev sommarlov. Den sommaren åkte jag och min mamma och
lillebror till Kalifornien för att hälsa på våra släktingar. Sommaren gick
fort och jag började trejan. Jag har inte så mycket att berätta därifrån.
Trejan gick och jag skulle börja mellanstadiet. Vi skulle få en ny lärare.
Jag var lite nervös för jag visste inte hur läraren skulle vara. Med det
vissade sig att hon var väldigt snäll och att jag hade varit nervös i
onödan. Mellanstadiet var bättre än lågstadiet, men jag trivdes fortfarande
inte helt bra. Jag kom fortfarande ihåg hur det hade varit innan.

Tiden gick förbi och jag började högstadiet (sexan). Jag var nästan
fortfarande lika tystlåten som då.
Sexan hade inte speciellt farlig, vi hade inte haft så många läxor och
prov. Feman hade varit värre.

Jag har inte så mycket att berätta om sexan, sjuan och åttan så jag hoppar
direkt till nian. Förutom att jag fick en hund (det var familjens hund)
innan jag skulle börja sjuan (tror jag, jag är inte riktigt säker på
tidpunkten). Han var ungefär tre år när jag fick honom. Jag var VÄLDIGT
GLAD när jag fick honom. Han har varit ett bra stöd. Ja, men i alla fall,
tillbaka till nian, som jag går i just nu. Det har blivit bättre, ju längre
det har gått. Jag är inte lika tystlåten som då. det tycker också lärarna
(i högstadiet), men jag pratar ändå inte så mycket i alla fall inte på
lektionerna. Jag har fått nya kompisar och inte bara i min egen klass.
Men jag trivs fortfarande inte riktigt bra i skolan. Jag tänker ibland hur
det var innan. Men jag hoppas få en bättre start när jag börjar gymnasiet.

Nu kanske det verkar som jag bara har dåliga minnen från skolan. Ja, de
flesta minnena är dåliga, men jag har också bra minnen som t.ex. då när jag
lärde mig läsa.
Men jag kommer ALLTID att komma ihåg när jag började skolan.
Jag har haft tur till skillnad med andra barn, eftersom jag har haft stöd
från mina föräldrar. De har hjälpt mig på vägen. Bättre föräldrar kan man
inte ha!

Mina Skolår.

Jag minns den dagen då jag skulle börja skolan. Eller egentligen är det den
dagen jag träffade min lärare för första gången som jag minns. Det var
samma lärare som min syster hade haft, så jag visst redan lite om henne.
Jag var väldigt förväntansfull, och jag kommer ihåg att jag kände mig
väldigt stor. Jag har en tre år äldre syster, och jag ville alltid göra
samma saker som henne, och nu fick jag äntligen börja skolan!
Jag har inget direkt minne av första mötet med de nya kompisarna. Första
skolåret var annars i stortsett en härlig tid, än idag kan jag komma ihåg
den speciella doften som fanns i klassrummet och korridoren. Skolan blev
också lite som en oas för mig. Min mamma var dagmamma, det var inget fel
med det, men de få timmarna som jag fick vara någon annanstans med kompisar
i min egen ålder var verkligen jättesköna.

Tvåan sen kommer jag inte ihåg något speciellt ifrån. Även trean flöt på
ganska bra. På våren fick vi träffa den nya läraren som vi skulle ha från
fyran till sexan. Också den här läraren hade min syster haft, och jag hade
hört ganska mycket negativt om henne. Jag kommer ihåg att min syster sa att
läraren inte klarade av hennes klass p.g.a. att de var pratiga och bråkiga.
Jag kommer ihåg att ja undrade ”hur ska hon då klara mig klass”?

Jag tyckte ganska tidigt att klassen var jobbig. På lågstadiet var det inte
så farligt och jag tror inte att jag brydde mig så mycket heller. Det blev
jobbigare, eller jag började reagera mer i fyran. Jag hade hör väldigt
mycket fördommar om den här läraren men försökte ändå skaffa mig en egen
åsikt om henne. I början fungerade det ganska bra, och jag tyckte hon var
bra. Sen började jag att tycka sämre och sämre om henne, men fortsatte att
vara trevlig mot henne, för jag har alltid trott att är man trevlig så blir
man bemött med ett trevligt sätt. Men det skulle komma att få konsekvenser.

Femman var helt ok. Vi lyckades kvala in till ”vi i femman”. Det gjorde att
klassen ett tag fick en lite bättre samman|hållning. Alla ville att det
skulle gå bra, och alla ville hjälpa till med hejaramsor.
Just i samband med att vi höll på att skriva hejaramsor har jag ett
speciellt minne. Jag och en kompis hade skrivit hejaramsor tillsammans och
gick fram till vår lärare för att hon skulle rätta dem. När hon hade gjort
det sa hon en kommentar som verkligen har fastnat i mitt huvud. Inför hela
klassen sa hon till min kompis ”du kan väl skriva rent, Linda du har ju
lite problem med handstilen”. Jag vet att jag kanske inte skrev eller
skriver så snyggt, men just den kommentaren tillsammans med att det enda
hon påpekade på utvecklingssamtal var just min handstil har gjort att jag
inte gillar att skriva för hand

Trots detta så fortsatte jag att vara trevlig. Då kom sexan som verkligen
var jätte jobbig. Vår lärare var sjuk väldigt mycket under det året, så vi
växlade vikarier ofta. De gånger vi hade vår riktiga lärare var hon ganska
sur och skällde ut klassen för vad vikarierna hade gjort och inte gjort.
Att jag under den här tiden var trevlig mot läraren och ville plugga fick
klassen att börja ogilla mig. Klassen bestod då endast av 15 elever. De
flesta av dem trodde att de var coola, eller ville åtminstonde vara det.
Jag fick väl en del kommentarer, de var inte direkt elaka mot mig men inte
så snälla heller. Om man någon gång ville vara med så kände man sig mest
till besvär.
Att jag orkade berodde till stor del på att jag visste att jag till sjuan
skulle byta klass och kompisar. När det var dags att välja kompisar fanns
det ända 3 st. som jag gillade och som gillade mig med. Att sluta sexan och
lämna sin gamla klass var ingen sorg, för mig blev det en befrielse.

När jag började sjuan så var mitt självförtroende ganska lågt, men jag
kände nästan från första dagen att jag skulle trivas i min nya klass. De
klassföreståndarna som jag fick var verkligen jättebra, och jag kände en
trygghet. Mitt självförtroende började att växa. När sen klassen valde mig
som en av 2 klasstödjare blev jag verkligen jätteglad. Den nya klassen såg
mig inte som en mes, utan som en bra kompis som de kunde vända sig till.

Min syn på skolan!

Bäste skolminister!

Skolan är ett ställe för personer som sedan ska komma att betyda något för
detta samhälle. Därmed bör det vara ett ställe där eleverna ska trivas och
må bra. Eleverna ska kunna gå till skolan med gott samvete och de ska också
kunna känna sig trygga. Trots detta så är det faktist inte så i alla lägen.
Det finns elever som mobbas dagligen och elever som ”bara” mobbas ibland.
Elever som mobbar dagligen och elever som ”bara” mobbar ibland. Det är där
den svaga länken finns, eller ska jag säga en av våra svaga länkar finns.
Detta stora problem måste få ett slut. Det finns ingen annan utväg en att
sätta stop för dessa problem. Tänk själv om din lilla son/dotter skulle
komma till skolan fem gånger i veckan och varje dag gå hem med läpparna
nerdragna och tårarna falande ner på den kalla snön. Inte det man hälst
vill tänka på om sin dotter eller son, men i vissa fall är det faktist så,
tyvärr! men hur ska vi få ett slut på detta? Jag har tänkt och tänkt så att
det knakar.
För några dagar sedan hade vi ett prov i skolan. Vi fick ett litet häfte
med fyra-fem olika stycken från en bok eller berättelser m.m. Detta tog oss
ett par lektioner och när vi till sist hade kommit till slutet så var det
en artikel där dom hade intervjuat några elever från en skola. I denna
skola så hade de infört en organisation, med elever från sexan och nian som
hette Änglarna. Denna organisation gick runt på skolan och skulle se efter
vad som händer på skolan. Varannan vecka har änglarna jour, då sätter de på
sig sina svarta T-shirts, tröjor och jackor med deras egna gul-röda emblen
som eleverna själva har valt hur den skulle se ut. Vid början av terminen
får änglarna en utbildning som består av att lära tjänna varandra och
fungera som ett team. När skolan sedan börjar så träffas dom varje vecka
med skolpersonalen. Där berättar de och bekräftar de vad som har hänt denna
vecka och vilka problem som har uppstått. I slutet av läsåret belönas de
med att få gå på Café Operas bakelsebuffé. Alla får också självklart
varsitt diplom, en biocheck och sin T-shirt med emblemet på som grädden på
moset. Denna skola som jag går på nu har också en liknande sak, men för mig
och nog många andra av eleverna på denna skolan så är den inte alls lika
serjös som den i artikeln. Med andra ord värkar det nästan som den skolan
jag går på nu inte alls tar detta lika mycket på allvar. Personligen tycker
jag att alla skolor ska få samma chans och möjligheter att må bra.

Det är lag på att man måste gå i skolan tills man har gått ur årskurs nio
men för att kunna klara av att gå lågstadiet, för att kunna klara av att gå
mellanstadiet och sedan också högstadiet med ett alternativ att sedan
fortsätta läsa vidare på gymnasium och kanske t.o.m. högskola, så bör man
stu|dera i en miljö där man trivs och mår bra. Nu har vi en möjlighet att
ändra på det här. Detta är bara en av de många stora problem som vi har i
skolorna i detta svenska samhälle. Det bildas pakter och det bildas små
grupper på alla skolor. Det lämnas ofta någon utanför också. Varför inte
slå ihop dessa smågrupper till en och samma grupp och leva i ett samhälle
där alla är vänner. Jag är medveten om att det inte går att tvinga
någon/några att bli vänner, men jag är också medveten om att det inte går
att bara sitta och inte änns försöka göra det bättre. Det är ju värt ett
försök. Går det så går det, går det inte så får man helt änkelt prova på
något annat.

Nationellt prov svenska
Delprov C

När jag började högstadiet i sjuan så bytte vi skola, för att den jag gick
på innan hade bara lågstadiet och mellanstadiet. Det kändes härligt på
något sätt att komma till en ny skola, nya människor, nya egna skåp, kiosk
i uppehållarn. Vi hade läger i början av sjuan på ett ställe som heter
kohagen. A klassen som jag går i och B klassen.
Vi hade det väldigt roligt där, vi åkte kanot och mitt ute på sjön slog vi
årorna mot vattnet och skvätte vatten på andra skolkamrater. Efter vi hade
haft roligt ute med kanoterna så hoppade jag och några av mina kompisar i
vattnet med kläderna på.

Om du har någonsin hoppat i vattnet med kläderna på så vet du hur det
känns, kläderna blev väldigt tunga och det är svårt att simma med skorna
på. När vi hade plaskat klart så gick vi såklart in i våran så kallade
stuga och tog bort de blöta kläderna och värmde oss. De tänkte ordna ett
disco i en stuga men det blev inget.

Det var ingen som riktigt ville vara på discot. Jag var förtjust i en av
tjejerna i klassen men jag vågade inte fråga något för jag var så blyg. Det
hände att två killar i vår klass började bråka och det slutade så att den
ena grinade. Det var några tjejer som ville sova i killarnas stuga som
såklart inte fick det.

När det var läggdags så ville vi inte sova, men vi gick in till stugan. En
del rymde ut ur fönstret och en del lade sig. Jag och två kompisar var
vakna nästan hela natten och pratade, jag somnade 04:00 på morgonen och
mina kompisar somnade 05:00.
Kl. 06:00 en härlig morgon kommer en tjej i våran klass och bankar på
dörren och kommer in och pratar med hög röst som såklart väcker oss.

Jag hade bara sovit i 2 timmar och de andra två kompisarna 1 timme. Tjejen
som väckte oss är irriterande och är nuförtiden uppkäftig mot lärare och
det är inte många som gillar henne. Nästa dag åkte vi hem och jag höll på
att somna hela tiden i bussen, jag fick ju inte sova mer än 2 timmar.

Jag som hade keps blev mycket irriterad när några i klassen tog kepsen,
slog i nacken, retade och var helt enkelt Oschyssta. Jag tyckte i alla fall
att det var mobbning, för så kändes det som. Vi hade ju inga betyg i sjuan
men jag pluggade så att jag fick Godkänt. Sjuan gick väldigt långsamt men
det gick som det gick.

Men i åttan gällde det, pluggade så att jag fick Godkänt, Väl Godkänt men
till närheten av Mycket Väl Godkänt kom jag inte. Sedan så blev det
praotid. Fick testa hur det var att jobba i en affär. Kändes rättbra men
dåligt ändå för man fick inga pengar. Slavarbete skulle jag kalla det men
inte så slitsamt. Jag fick ju godis och välja en cd skiva, när jag slutade.
När jag var tillbaka i skolan så gällde det att plugga för att få bättre
betyg och året gick väldigt snabbt.

I nian gällde det att plugga ordentligt. Jag hade bestämt mig att jag
skulle förbättra mina betyg. Det skulle inte vara några kassa och tråkiga
betyg. Och jag förbättrade min engelska från G till VG. Jag fick en chock
när jag fick MVG i det första provet. Var helt borta. Praotiden i nian var
tråkig. Jag praoade på en ”Volvo” firma och först var jag i affären var man
säljer reservdelar, oljor och bensin m.m. och det var kul.
På lagret var det ganska kul också men sedan när jag gick till tvätt sidan
så började bli långtråkigt och dagarna gick väldigt segt. Det bästa var
garanterat maten. Jag fick den gratis på deras egna restaurang och om man
skulle köpt det annars så skulle det kostat 50 kr. Efter julen så skulle
man välja vilken gymnasielinje man skulle gå in på.
Det var svårt att välja för att det finns så många linjer men jag tror jag
valde rätt ändå. Nu har vi ju dom här nationella proven och det känns
härligt att lämna den här skolan. Samtidigt som det är spännande att komma
till den nya skolan. Man har ju inga vänner på den skolan.

Att byta skola/Att byta klass

Lille Jimbo hade nyss flytt från sitt hemland i Afrika, han hade förut bott
i Namibia, med sin familj hade de flytt till Sverige, till detta kalla och
frusna land, lille Jimbo kände igen orden, han försökte att bokstavera och
uttala meningen, ”Wwel kaamen tel Sverigeen” knepigt tänkte han. Lille
Jimbo kände sig inte hemma här, han trivdes inte alls, han ville bara hem
igen.

Han kände verkligen vreden och förtvivlan i sig. Han ville tillbaka till
Afrika men han visste bara att det ändå var en massa krig där i sitt
hemland. Han visste inte hur det skulle vara att komma till ett annat land
som flykting, Men det skulle han snart få veta. Lille Jimbo hade gått i
skolan förut, när han bodde i Afrika. Han hade lärt sig lite engelska, men
det var inte mcyket, han hade även lärt sig lite matematik men det var inte
heller så mycket.

Lille Jimbo hade tre systrar och två bröder och sin mamma kvar i livet, han
hade även haft två andra syskon och en far men de hade blivit avrättade. Nu
bodde de i ett litet hus för flyktingar, det fanns en massa andra människor
där, flyktingar från andra delar av världen. När lille Jimbo satt där med
sin familj, fick han syn på en liten ensam pojke, den lille pojken var i
Jimbos ålder. Jimbo gick fram till den lille pojken, han var mycket ledsen,
och frågade på en dålig engelska, – How are you? Den lille pojken var tyst,
han sa ingenting, han var livrädd och chockad, den lille pojken tog upp ett
gevärsskott ur sin ficka, han placerade gevärsskotet på golvet. Sedan brast
han i gråt.

Lille Jimbo kramade om honom. Tiden gick och våren kom, träden blev gröna
och blommorna vaknade till liv, våren hade kommit, Jimbo och hans familj
hade levt i den lilla flyktingförläggningen för ett långt tag nu. De trodde
att de skulle skickas tillbaka till Afrika igen, lille Jimbo visste att det
skulle gå bra nu. En dag var det en polis som kom in till
flyktingförläggningen han hade ett papper fram för sig som han höll i
händerna och han ropade upp namnet Mmbasa Jemi Nabo, det var Jimbos mamma.
Jimbos mamma reste sig upp, polisen bad henne att komma fram, hon tog lugna
steg, hennes hjärta dunkade snabbt.

Jimbo satt kvar på golvet med sina syskon, polisen sade till kvinnan, – kom
med här frun, hon vägrade att följa med polismannen, hon vände sig om och
sade – family!, då gick alla syskonen upp, de gick till sin mamma och
följde med henne. Utanför väntade en stor buss, Jimbos familj gick in i
bussen, sedan bar det iväg. Efter ett par timmar stannade bussen vid ett
stort hus. Det var ett polishus de hade kommit till, mamman gick med
polisen in i det stora huset, efter att de hade gått genom de alla tomma
hallarna kom de fram till ett rum. Där inne satt två manliga poliser med en
massa papper de hade även en tolk som kunde tala svenska och afrikanska.

”Okej frun, nu ska vi se här” sade han och kollade på pappret framför sig.
Tolken översatte det vad polisen sade. – Ni har varit i Sverige i ett
halvår nu, om jag förstått saken rätt?, tolken översatte och mamman bara
lyssnade. – Okej, så ni har en familj här också? tolken översatte allt, och
mamman nickade upp och ner med huvudet. – Men då var det inga större
problem då, frun, sade polismannen och gav ett leende.

Den andre polismannen höll tyst. När de öppnade dörren för henne sade
polismannen – Just det ja, det glömde jag nästan, här har ni era pengar era
bostadspapper och försäkringspapper ni har även fått livstidsasyl här i
Sverige, tolken översatte allt. Hon blev glad, och flinade utav lycka, när
hon kom till bussen följde polisen och tolken med.

Mamman berättade om vad som skulle hända. Hela familjen tjöt utav lycka, de
skrattade och var lyckliga. Bussen körde iväg igen, efter ett par timmar
kom de fram till ett bostadsområde. Tolken skulle hjälpa familjen med
ekonomin, hyran, avgifterna och mycket annat. De hade fått möbler och en
TV, det var inga välskötta möbler, dom var mycket slitna. Efter att första
veckan hade gått skulle syskonen börja i skolan. Syskonen var äldre än
Jimbo, Jimbo fick börja i femman.

Det var verkligen inte så lätt för honom första dagen i skolan, hans
klasskompisar var taskiga mot honom, när han då kom in till klass rummet på
morgonen, första dan kollade alla på honom. Fröken kollade också på honom,
– hej Jimbo, sade fröken – kom fram här så att alla får hälsa på dig, han
fattade inte ett dugg om vad hon menade, men han gick med lugna steg fram
till fröken. Han kollade ut över klassen, plötsligt sade alla barnen – Hej,
Jimbo!, han visste inte vad han skulle säga, men han visste att det var en
hälsning.

Ha sa lite lågt – Gambo, som betyder hej på afrikanska, alla barnen
skrattade. Fröken visade platsen åt honom, när han satte sig ner somnade
han på direkten. Han kände sig inte hemma. Vid dagens slut, när han kom hem
la han sig på sängen och tog ett djupt andetag, och andades ut. Hans mamma
var hemma, han ville aldrig mer gå tillbaka tänkte han.
Nu hade det gått några år, Jimbo hade lärt sig svenska och hade bra betyg i
skolan. Han började även sporta och blev en bra basketspelare, han spelade
i ett topplag, några år senare blev han skjuten till döds, bara 20 år
gammal.

Att byta skola/Att byta klass

Inan jag byte skola till Viksby så gick jag i mattberga skolan. Mattberga
skolan är en skola som ligger i Mattberga utanför Sala. Jag har spelat
hockey sedan jag var 5år gammal och jag älskar spelet. När jag gick i
femteklass i mattberga fick jag höra att det finns en hockeyklass från 6:an
på viksby skolan. Självklart blev jag intresserad och sökte dit. Jag fick
först provspela och sedan intervjuade dom mig. Dom ringde också till min
lärare och frågade hur jag var i skolan. Efter många veckors väntan så fick
jag ett brev med svar. Jag öppnade brevet och läste det. Jag kom in i
hockeyklassen och jag var över lycklig. Dagen efter i skolan medelade jag
min lärare om att jag komit in och ska byta skola när vi börjar 6:an. Hon i
sin tur medelade klassen att jag skulle byta skola.

Sommarlovet kom och jag ville bara att skolan skulle börja igen. Dagarna
var sega och jag tränade nästan bara om dagarna. Efter ett långt sommarlov
så började skolan till sist.

Första dagen iskolan fick jag träffa alla i min klass. Alla killar tjände
jag redan, för dom spelar jag hockey med på fritiden i Almvik is eller Ais
som vi kallades då. Men tjejerna hadde jag alldrig sätt förut och jag
tyckte att det skulle bli kul att lära käna dom. Efter en vecka i min nya
skola skulle jag på klassresa med min gammla klass. Jag ville inte åka med
för det var så roligt i min nya klass. Men det var försent att ändra sig
nu, jag var tvungen att åka med. Vi var borta i fem dagar och helatiden
ville jag hem.

Den här skolan som jag går i nu är mycket bätre än min föra skola.
Klasserna på den här skolan är också mycket bätre.
Det var också här i skolan som jag träffade min flickvän. I min föra skola
fick man inte göra något. Klasserna var också väldigt tråkiga. Lärarna på
den här skolan är också mycket bätre.
Det ända som jag tycker var bätre i mattberga var maten. Jag trivs väldigt
bra här i den här skolan och hoppas att det blir lika bra i gymnasiet.

Mina skolår
Mina skolår var väldigt roliga och det hände mycket saker dom åren. Jag
kommer ihåg första året när man började och det var spännande, nervöst och
man fattade inte vad man hade gett sig in på.

Många kompisar som man hade gått före|skola med började i min klass. Så man
kände dem flesta redan. Dom första åren från 1-3an var nog roligast. Då
tyckte man skolan var rolig och det fanns så mycket att göra på rasterna
för att man var så fantasifull.
I min klass fanns det en sån storgemenskap. Hela klassen var mycket med
varandra på rasterna och även utan för skolan. Man gick upp till
Fotbollsplanen och lirade, lekte ”Dunken” även kallad ”burken” på rasterna
tillsammans. Vi var aldrig riktigt uppdelade i gäng. lärarna betydde mycket
också. När man hade lärare som bjöd på sig själva och ville göra skolan så
bra som möjligt för en, så blev skolan mycket roligare. Skolan var rätt så
liten, så man kände de flesta av de som gick. Så det fanns aldrig någon typ
av slags mobbing. Alla kände alla.

Minnen från den där tiden är väldigt uppdelade, små ögonblick kommer man
ihåg och som man har bilder av. Ett speciellt minne jag har från lågstadiet
och uppåt är när skolorna runt om där jag bodde mötes i Staffet runt en
stor pelle, som pelles tippen.
Det var en tävling som var varje år årets höjdpunkt. Man planerade nogrant
vilka som skulle springa vilken sträcka. Man tränade överlämnings tekniker
och Satsade hårt inför tävlingen.
När man vann kunde man gå och skryta om det i veckor och när man väl
förlorade så gick man och tänkte hur mycket man skulle slå dem nästa år.
När man började i mellan stadiet började åren bli tråkigare och man började
plugga hårdare saker. Då började tiden då man började längta till rasterna.
Fast det fanns ju alltid vissa ämnen man tyckte om och hade lätt för. Jag
hade lätt för idrott och tyckte det var roligast. För jag har alltid varit
smidig och lätt. Samhällskunskapen började då, som jag började tycka blev
intressant.
Dom två ämnen är idag fortfarande mina favorit ämnen.

En sak som jag kommer ihåg skarpt. är alla slags ”flugor” som man gick på,
som inte finns idag tex: Hockeybilderna som man slösade så mycket pengar på
och kulorna som blev populära varje år. När man gick till dom i första
klass och spelade av dem alla kulorna dom hade. Det va tider det.

Men med åren som gick tröttna man och man ville bara byta skola och börja
om på nytt. Speciellt i sexan. Då förendrades man väldigt mycket och tappa
den gamla fantasin man hade. Man började våga säga emot lärare. Det krävdes
helt plötsligt mer av en bara för att man var äldre och lite vuxnare. Det
var väldigt jobbigt.

Men det kändes väldigt schönt också eftersom man var störst på skolan och
kunde bestäma över de mindre. Fast det känndes tråkigt att behöva lämna den
klass man hade haft så roligt med. Att den fina gemenskapen skulle
försvinna. Man började snacka om vilka skolor man byta till. Tillslut när
sista dagen kom, skolavslutningen kände man både glädje och sorg. Men
började tänka på de förflutna åren som gått.
När jag sitter och tänker efter på den skoltiden som jag gått igenom, så
känner jag mig väldigt nöjd med det jag presterat och hur roligt men ändå
hade. Man saknar faktiskt lite av den tiden som var.

SLUT