3 – Sida 12 – Skrivbanken

Att byta skola och klass
Jag måste ha en kniv det här kuvertet sitter som sten. Nervositeten kryper
som myror genom hela kroppen.
Kom jag in, det är frågan som cirkulerar i mitt huvud, medans jag letar
efter en kniv. Ja, jag hittade en kniv. Det går lite trögt att öppna
brevet, men tillslut går det upp. Jag vågar knappt ta ut papperet inut i.
Sakta, sakta drar jag fram det. Jag läser:

”Vi är glada att kunna välkomna dig till Örnebergsskolans inriktning
Fotboll”

Jag hoppar upp och ner av glädje. Jag ska få byta skola få börja i en ny
klass. Jag vet att Susanna, Åsa och Hanna också har sökt, undrar om de kom
in? Hannas nummer är det första som poppar upp i huvudet. Jag slår 4062624
en upptaget ton når min trumhinna. Typiskt, jag ringer Åsa istället. Efter
tre signaler svarar hon. Jag frågar direkt om hon kommit in men svaret var
NEJ! Åsa berättar att vaken hon, Hanna eller Susanna kom in. Hjälp, jag
kommer komma dit helt ensam. Tänk om jag blir den enda utan några vänner,
tänk om jag aldrig kommer få några vänner.
Mamma blir jätte glad för min skull, men jag tror hon är mest lättad.
Lättad att jag slipper gå på den ökända Hedtorpsskolan.

Dagar, veckor, tråkiga matte lektioner och ett helt sommarlov passerar utan
någon tanke på den nya klassen. Men dagen innanskolstarten slår det mig,
JAG SKA BYTA SKOLA OCH KLASS. En stor klump lägger sig i min mage. Med ens
kollar jag upp vilken buss och vilken tid jag skall ta bussen.
Mamma säger att det inte finns någon grund för min oro. Hon säger att jag
är en ”kanontjej”, och att det kan ingen missa.

Jag vaknar och tittar på klockan, ser att den inte passerat 06.00 än. Jag
som ställde klockan på 07.00. Men nu kan jag ju lika gärna gå upp. Jag
sätter på mig de nya Levis jeansen och den nya tröjan från Åhlens. Väl ute
i köket blir mamma förvånad när hon ser mig uppe, hon frågar varför jag
redan är vaken. Jag svarar att jag inte kunde sova, jag är så orolig och
rädd.
Jag får inte ner en ända bit utav smörgåsen, så jag slänger den i soptunnan
men dricker upp min äppeljuice.

När jag gjort mig iordning, tittar jag på klockan, ser att det är 10min
kvar tills min buss går. Nej, jag orkar inte vänta. Jag sätter på mig
jackan och slinker i mina ”NIKE-dojor” och traskar iväg. Jag blir tvungen
att vänta en stund men jag har ju mig själv att skylla.

Buss resan känns oändligt lång idag, men nu är det bara 3 hållplatser kvar.
När jag stiger av på hållplatsen Örnebergsskolan kommer den där klumpen i
magen tillbaka och oron stiger.

När jag öppnar stora entrédörren slår den ingrodda rengöringsmedelslukten
mot mig, och jag ryggar tillbaka en smula. Gud, vilken stor skola! Men
Örnebergsskolan har ju 967 st elever. Det myllrar av människor som jag inte
känner. Man behöver nästan karta och kompass för att hitta rätt klassrum,
men jag frågar mig fram.
Efter två intrång i fel klassrum hittar jag äntligen rätt. Jag sätter mig
på en ledig stol och läser det som är skrivet på svarta tavlan:

”VÄLKOMMEN 7E”

Efter ca 2 minuter kommer en ung tjej med rött hår uppsatt i en hästsvans
in, gräver lite i sina papper och börjar säga:

”-Hej, jag heter Michelle och jag ska vara eran klassföreståndare”.

Jag blev lite smått överraskad att hon var så ung, hon kan inte vara mer än
26 år. Michelle börjar med att läsa upp klasslistan. Filip, Tomas, Susanna,
Helena, Yussuf, Juri, Albin, Kåre, Sanna, Annie, Hedda, Jun (kille),
Emma… Efter Emma så fastnade min blick på Hedda och jag hörde inga fler
namn. Hedda var i min längd alltså 155 cm, hade axellångt mörk brunt hår
och otroligt nog blåa ögon. Hon såg ut att känna på samma sätt som jag,
orolig och rädd. Michelle sa att vi skulle prata med den man satt bredvid,
och sedan berätta om den individen för klassen.
Umit hette killen som jag satt bredvid. Han berättade att han bodde i en
lägenhet här i Örneberg med sin familj. Umit har 2 syskon. Han har en
lillebror som heter Nuri och en storasyster vid namn Ariel. Han började
spela fotboll redan vid tre års ålder och har gjort det sen dess. Jay-Z är
Umits favoritartist och han lyssnar på honom varje dag.

Efter att jag Umit pratat så var det Juri och Heddas tur. Jag lyssnade
extra noga när Juri berättade om Hedda.
Det visade sig att hon bara bor ett kvarter från mitt hus och att hon var
nyinflyttad.

När alla berättat fick vi en rundtur i skolan av elever som redan gick där.
Den var gigantisk jag är ju van vid vår lilla lågstadieskola. Klottret
hoppade sig på väggarna och det låg snus överallt, så man vill ju inte på
stå att den var så fräsch. Vår rundtur slutade i matsalen som var en
nybyggd fristående byggnad som visade sig vara otroligt fin. Vi skulle
avsluta vår första dag med att äta. Dagen till ära bjöds det på
korvstroganoff m. ris min favorit rätt. Jag såg att Hedda satt själv vid
ett runt trä bord med gröna stolar, så jag slog mig ner.
Hedda och jag satt säkert en timma och bara ”snackade”. Det visade sig att
även hon kommit hit ensam och att hennes klump i magen hade varit minst
lika stor. Denna dag var en början på en livslång vänskap och 3
”skit”roliga år med en ny och härlig klass. Och jag hatar att erkänna det,
men mamma hade rätt det fanns ingen grund för min oro.

Mina skolår
När jag först började skolan kommer jag ihåg att jag tyckte att det var
spännande och lite läskigt, men samtidigt tyckte jag att det var lite
tråkigt att behöva lämna sina gamla kompisar. Man kände sig på något vis
trygg på dagis med rutinerna och människorna.
Jag kommer inte ihåg så mycket av första dagen i skolan, även om jag kanske
borde det. Det är många som berättar om ”sin första dag”. Jag kommer dock
ihåg mycket från det första året i grundskolan, då jag gick i 1-2 c, vilket
innebar att jag gick i en klass med både första klassare och andraklassare.

Det var lite annorlunda än att gå i en klass med bara 1:or tror jag, man
såg upp till de som gick i 2:an. Jag kommer fortfarande ihåg den första
personen jag träffade, och min första ”bästis” i skolan var en 2:a som gick
i samma klass som mig. Det var kul med skolan och man kände sig stor, men
samtidigt väldigt liten jämfört med de andra klasserna eftersom man var
minst.
Jag minns att det året gick väldigt snabbt och när vi skulle börja 2:an
skulle klasserna splittras. Det var för att vi inte längre skulle ha
”dubbelklasser” och istället fördelas på en A, B och C klass. Det kommer
jag ihåg att jag tyckte var jättetråkigt och jag och min mamma, precis som
många andra, protesterade emot det. Man ville ju inte skiljas nu när man
just hade fått nya kompisar och vant sig med skolan, men skolan var bestämd
och på hösten började jag klass 2 b. Det var lite som att börja ettan igen,
eftersom alla mina kompisar hade blivit spridda över de andra klasserna och
man var tvungen att skaffa sig nya kompisar. Visst kunde man träffa de
andra på rasterna och så, men det var inte samma sak som att ha en bästis i
klassen.
Jag började umgås med en tjej som hade gått i min klass i ettan, men som
jag inte blivit så bra kompis med. Däremot blev jag mycket bra kompis med
henne i 2:an och vi gjorde allt tillsammans. Det kändes skönt att ha henne
där och vi kom bra överens, även om vi bråkade ibland. Jag kan säga att hon
och jag var kompisar i många år efter det och än i dag kan vi ringa till
varandra nån gång ibland, även om vi inte umgås som vi gjorde förr.

Det fanns ju mer i skolan är bara kompisarna, även om det var en viktig
del, som undervisnigen t.ex.
Det var ju för den man var där, och den som under|visade oss var våran
klassföreståndare. Vi hade en annan fröken än den vi hade i ettan och jag
kommer ihåg att när vi skulle få en ny fröken, kom hon först i slutet på
terminen och berättade vad vi skulle göra i nästa årskurs.
I årskurs 3 hände det inte så mycket, allt flöt på och jag kommer ihåg att
jag tyckte att matematiken var svår. Det släppte dock upp emot fyran och
femman, då jag började förstå matte mer och börja tycka att det var roligt,
i alla fall när man förstod det man skulle göra. Jag tyckte också att SO
var roligt, för jag gillade att arbeta med länder och deras kultur. När vi
började med att läsa engelska blev jag mycket glad, eftersom jag alltid
pratat och sjungit på min egna hemgjorda engelska och blandat det med de
ord jag kunde. Nu kunde jag äntligen få lära mig att prata ”riktig”
engelska och kunna tyda mina favoritlåtar (som var på engelska).

I femman hände det mycket som gjorde en förändring i klassen. Det var många
som började i min klass, bl.a en granntjej som hade blivit en av mina bästa
kompisar och eftersom vi bodde mittemott varandra, var vi med varandra
varje dag. Det kändes konstigt först att ha henne i samma klass, för att vi
brukade prata när vi träffades om våra klasser och olika personer i klassen
och nu när hon gick i samma klass kunde vi inte göra det längre på samma
sätt. Det kändes skönt förut att ha en bästis som inte gick i samma klass
på något sätt, men jag var glad ändå att hon började här i femman.
Det har nästan varje ny termin börjat nya personer i klassen, men den här
gången var det extra många personer och därför förändrades klassen lite med
alla nya personligheter.
Man kände i femman att man verkligen gick på mellanstadiet och man gjorde
också nationella prov i svenska, engelska och matte, vilket var nytt. Man
tänkte dock inte på det så mycket som man gör nu, och såg det som vilket
prov som helst, men jag kommer ihåg att det gick bra.
När man började sexan så började man också sista året på mellanstadiet och
det kändes konstigt att man stod inför högstadiet nästa termin, men som tur
var fanns högstadiet på samma skola så jag behövde inte byta, som man
ibland får.
När man började sjuan kom den stora förändringen. Man var minst igen bland
högstadieeleverna och man skulle inte längre ha klassföreståndare utan två
stycken mentorer som skulle ”guida” oss i djungeln av studier. Först var
det konstigt att ha olika lärare i alla ämnen, men som med allt vänjer man
sig efter ett tag. Man började också lite smått få betyg, eller omdömen,
och man fick en försmak på hur åttan skulle bli. Hur åttan blev är en annan
sak. Det är nog den jobbigaste årskursen av dom alla. En massa läxor och
prov varje vecka plus att man hela tiden tänkte på betygen.
Det är sant som dom säger, att åttan är jobbigast, för jag känner nu när
jag går i nian att jag är mer avslappnad. Jag vet inte om det har med
skolan eller något annat att göra, men jag känner mig lite ”lugnare”.
Det har hänt så mycket med själva skolbyggnaden under de här åren också.
Man har bytt salar och byggt om och jag kommer ihåg när biblioteket brukade
vara högst upp i den högra flygeln och när man gick upp dit med klassen och
kollade genom backarna med böcker. Eller när man i den gamla datasalen satt
och ”lekte” med datorn på tema-tiden.
Det finns massor av minnen från skoltiden och det känns sorgligt nu när man
ska lämna den skola man har gått i sen man var 7 år.
Under dessa år har det hänt oändligt mycket och skolan har utan tvekan
påverkat mig mycket, och om man tänker på det har man bytt kompisar väldigt
ofta, samtidigt som man har några som har varit med ända från början.
Nu när man går i nian känner man vilket stort ansvar man egentligen har
över sin utbildning och valet till gymnasiet kan jag säga har inte varit
lätt.
Jag känner nu att det skulle varit bra att få information om gymnasiet
redan i åttan och jag känner en viss panik inför gymnasiet. Visst ska det
bli kul och nytt &spännande, men man känner samma sak som när man började
ettan. Man vill egentligen inte lämna kompisarna, klassen och ”tryggheten”,
men jag känner någonstans att det kommer gå bra. Även om jag kommer sakna
Hökmålaskolan är gymnasiet början på något nytt, min framtid.

VG+ En mycket bra disposition. Enda bristen är att du inte riktigt
följer formen av en krönika. Mer allmänna fakta som tilltalar en större
läsarkrets.

Mina skolår

Jag är då sju år och skall gå till skolan på morgonen. Det är ganska
pirrigt, men ändå har jag redan träffat mina nya klasskamrater. Mamma tar
en bild när jag står vid dörren och ska gå. Hon ville ha den som minne av
första skoldagen. Jag går och hämtår mina grannar som jag alltid bruka vara
med.
Vi går tillsammans ner till skolan, och alla är ganska så nervösa.
Vi har bara ca 800 meter till skolan, så det går snabbt att gå ner. Men så
var vi framme jag gick i samma klass som en av mina grannar.
Vi gick till klassrummet och började lektionen.
Vi träffar våra andra kompisar på rasten och alla var mera glada och inte
så nervösa längre.
Den första skoldan var mycket spännande, pirrig, rolig och man träffade
sina bästa kamrater där.
Jag hade mycket att berätta till mamma och pappa när jag kom hem.
Så min första skoldag var lyckad.
Så gick mina tre år på lågstadiet och vi hade det bästa klassrummet på
skolan också.
Vi hade också varit med om matstrejk då på skolan. Våra mattanter strejkade
och vi fick ta egen mat med oss och det var ganska rolig tid. Vi åt lunchen
i klassrummet.
Men det på gick ingen lång tid men vi hade roligt ändå. Vi hade en lång snö
backe på skolan också.
Den kallade vi beckis backe och där var vi ofta på rasterna. På vintrarna
så var det roligt där det gick snabbt nerför backen och vi fick ha
snöbollskrig där.
Men om vi inte var i backen så spelade vi fotboll. Det gjorde vi alla år vi
gick i grundskolan.
Vi spelade också mycket annat där med som bandy, basket och tennis.
Men när vi slutade lågstadiet så fick vi en ny lärare och en ny elev.
Första dagen i skolan då lyste solen starkt.
Vi hade idrott då och hoppade längdhopp och vi skulle vår nya klasskamrat
hoppa och så stukade han handleden så han fick åka till doktorn redan vid
lunchtid.
Det är inte den bästa skoldagen man skulle vilja ha när man bytt klass.
Men han var tillbaka nästa dag igen, så det var ingen fara med han.
Men mellanstadiet var den roligaste tiden vi hade och det är den
fortfarande. Men när vi började femman så hade vår fröken köpt lite saker
man kunde ha på rasterna och det var en lek som hette Översten och den höll
vi på med i sexan också det var det roligaste leken vi gjorde tillsammans.

Vi var med i frågesporten ”vi i femman” men vi kom inte lågt, men när vi
vann pengar till klassen var det alltid genom lottning som vi vann på. Vi
började åka skateboard då under den tiden men vi fick aldrig åka på
skolgården. Sedan blev vi äldst på skolan. Då kände man sig stor och man
var kanske lite stöddig ibland mot de andra mindre barnen men vi var oftast
hjälpsamma.
Skolan var alltid ren. På toaletterna var det aldrig smutsigt.
Det aldrig bråk där heller. Vi fick ta hand om de mindre som började första
klass. tiden gick snabbt och det var jul och vi övade inför kören till
kyrkan.
Vi hade vinterlov och det blev mycket ishockey, julklappar och raketer.
Sedan kom vi tillbaka och tiden går snabbare och snabbare. Vi skulle snart
börja sjuan. Vi hade språkval på tisdagar och torsdagar så vi åkte buss
till högstadie skolan.
Man så mycket folk och de tittade på en när man gick förbi och de pratade
om oss.
Så man blev lite skraj. Vi fick komma upp en skoldag där och titta.
Vi träffade nya klasskamrater som vi skulle gå med i tre år.
Vi slutade sexan och hade sommarlov.
Gissa om man tänkte på hur det skulle vara första skoldagen på högstadiet,
det tänkte jag hela tiden.
Vi började sjuan men efter ett tag kände man sig trygg där.
Man tycker nu att tiden har gått snabbt men den har varit mycket mycket
rolig.
Nu går man i nian och tänker tillbaka.
Tiden har gått snabbt.

LÅNGT BORT FRÅN DIG
Det var skolavslutning, solen sken som den skulle göra när det var
avslutning. Jag svettades som bara den! Flaggan var i topp och alla var
glada för att snart få lov. Vi befann oss i skolans lilla gympasal som var
pyntad med en massa färgglada sommarblommor. Snart skulle salen fyllas av
glad fullrik gemensam sång. Men jag kände inte som alla andra, jag tyckte
inte det spelade någon roll om vi hade fortsatt skolan som vanligt. Jag
hade liksom tappat lusten. Kanske var det för att vi skulle flytta. Jag
kände inte för någonting inte ens för att gå fram och hämta mitt
terminsbetyg. Det som alla hade varit så spända och förväntans|fulla på att
få i flera veckor.
Den här dagen visste jag att jag inte skulle glömma.
I morgon skulle det sista flytlasset gå och vårt hus kändes väldigt tomt.
Vi hade bara några sängar, en TV och lite mat tills imorgon.
På kvällen lyckades jag tänka på annat. Jag hade kul tillsammans med mina
kompisar som ordnat en flyttfest för mig. Matilda var den som stod mig
närmast, vi hade känt varandra sedan vaggan. Vi höll ihop i ler och
långhalm, och hade haft mycket roligt tillsammans. Som den gången då vi
blev kära i samma kille, det har vi skrattat mycket åt. Just för stunden
kändes det som om flyttningen skulle gå vägen. Så långt var det inte. Vi
lovande att ofta skriva och hälsa på varandra. Vi skilldes åt och jag såg
henne försvinna allt längre och längre bort. Jag kände en tår rinna ner för
kinden, och smaken av salt fanns i munnen.
För sista gången gick jag och Walle vår favoritrunda. Den lilla grusvägen
förbi vårt hus, björkarna bugade sig och doften av kaprifol fanns i luften.
Som vanligt sprang Walle viftande med svansen och hämtade pinnar som den
ville leka med. Han märkte nog inte av min sorgsenhet. Den nya lägenheten
var vacker och stor med höga valv till köket och vardagsrummet. Jag
bestämde genast vilket rum jag skulle ha. Solen sken in genom fönstret och
gjorde en behaglig vinkel i rummet. Man kan inte känna den friheten här i
staden som man kände ute på landet. Där kände alla alla och kunde göra lite
hur som hellst. Nu måste man vara mer perfekt både i klädstil, till sättet
och i skolan.
Eleven har ringat in brevet som ett pappersark på pappret Kära
Matilda.
Hej! Hur känns det att börja 9:an? Här är det urtrist. Det finns ingenting
att göra här, ibland är jag ute på stan men det är sällan. Nu för tiden
sitter jag oftast hemma och läser, skriver eller titta på TV.
Var det kul i Italien? Du är säkert brun som en neger!
Någon dag får du komma och hälsa på mig. Åh Matilda vad jag längtar efter
dig, att få höra din röst skulle kännas skönt.
P.S. Skriv snart annars blir jag tokig. Mamma och pappa hälsar.
Puss & kram // din Martina.

– Vad är det som har hänt med dig Martina? ryter mamma.
– Vadå?
– Du bara skiter i allting, du skolkar sköter inte dina läxor. Du bara
hänger med det där gänget.
De är inget bra sällskap för dig.
– Det har inte du med att göra!
– Var inte barnslig nu. Varför är inte du den tankfulla, glada, lilla
spralliga tjejen du var innan. Försök hitta några andra kompisar att umgås
med! Du bor i en stad nu, det finns hur mycket som hellst du kan göra.
– Nej, det finns det inte alls. Och förresten finns det ingen annan kompis
som är så snäll och omtänksam som Matilda.
Nu blev jag arg och smällde igen ytterdörren med en smäll.
Vart skulle jag ta vägen?
Jag gick förbi ett litet café mitt inne i stan. Det tyckte jag såg väldigt
mysigt ut så där gick jag in. Jag satte mig ner på en stol och tyckte synd
om mig själv. Precis som om jag skulle vara den jag innan? Nej det är jag
inte. Vad har hänt med mig? Nu får du. Det var när jag hörde en mannlig
röst som jag kom ur mina ilskna tankar. Där stod en lång och smal lite
solbränd kille. Han hade underbara bruna ögon och ett vackert leende.
– Får jag slå mig ner? Frågar han.
Jag tittade mig runt, och märkte till min förvåning att det var helt tomt
på cafét.
– Ja, det får du väl.

inmediares. (i händelsernas centrum)
Daniela springer så fort hon bara orkar. Hennes hjärta bankar så det gör
ont. Benen känns tunga som bly klumpar. Hon vet inte vart hon är på väg.
Det ända hon vet är att hon bara vill bort från den dunkla, mörka skogen.
Hon kikar upp mot himlen. Det hon ser är ett svart täcke fullt av stjärnor,
och en måne. Det är fullmåne inatt. Hon försöker tänka tillbaka, vad var
det egentligen som hände.
Hon snubblar över en stubbe. Hon känner sig fortfarande lite lullig och ur
av allt hon drack. Nu ligger Daniela raklång på marken
– Fan med!!!
Det var ett rejält skrik. Hon hör något prassla i löven bakom henne. Hon
vänder sig om. Hon ser inte längre huset, det fina stora huset, inte heller
alla spyfärdiga ungdomar, spriten, ljusen, hon hör inte musiken. Daniel ser
hon inte heller.
– Daniel!
Skriker Daniela tvärt. Hon börjar sakta minnas vad som hände. Festen,
festen som spårade ut. Då hon och Daniel blev kvar sist i sovrummet efter
att dom alla spelat spritpoker. Nu var det daggs för alla att dansa loss i
vardagsrummet där musiken spelade för fullt. Daniela sitter i Pontus mammas
fotölj i det fina rika huset. Daniel och Daniela sitter och ivrigt
disskuterar tapeternas nyans.
– Citrongul färg är mysig säger Daniela.
– Du är mysig, säger Daniel och tränger sig ner i den lilla fotöljen för en
person.
Det blir så där mysigt trångt, vilket daniela inte har något emot.
Daniela är glad, sprallig och väldigt full.
– Kan det bli bättre? undrar Daniel.
Plötsligt byter dom låt ute i vardagsrummet. En lugn låt. En hångel låt.
Daniela och Daniel sitter nu tysta och är spända båda två. För att bryta
den pinsamt tysta spänningen frågar Daniel, daniela om hon vill dansa.
– Ja gärna!
Hon ställer sig upp och går mot dörren.
– Nej inte där ute. Dansa här med mig, och så ler han så underbart han bara
kan.
Dom gungade rytmiskt fram till musiken. Daniela kommer ihåg hur han höll om
hennes höfter och hur hon kysste honom på halsen, hur dom sedan lagt sig i
Pontus föräldras säng och hur Daniel sakta men säkert fick av henne
kläderna. Daniela tycker Daniel är gullig. Hans mörka hår och stora bruna
ögon gör det inte sämre. Daniel ser bra ut. Det vet han. Ute i
vardagsrummet byts det låt från den lungna till en riktig disko låt Dom
börjar kyssas vilt och nu ligger daniela nästan naken. Daniel kysser
Daniela på magen och beger sig sedan neråt. Daniela tvekar, hon slutar
kyssa honom och han tittar upp mot henne och ler. Han vet att hans leende
är oemotståndligt. Vad kan han göra!?! Ingenting. Om Daniel bestämt sig för
något så har han. Daniel tar tag i Danielas trosor med hjälp av munnen. Han
gör det så mjukt och förföriskt att hon bara inte kan säga ifrån. Plötsligt
öppnas dörren.
Daniela sätter sig förskräckt i sängen. Någon hade sett dom. Hon tittar ner
på Daniel och tårarna bara rinner på henne. Hon börjar förtvivlat leta
efter sina kläder. Tillslut får hon på sig dom. Hon vänder sig om och
tittar en sista gång på Daniel och så rusar hon ut ur sovrummet, ut till
hallen, förbi stora vardagsrummet där disko musiken nu byts ut till exotisk
hulla hulla musik. Hon var ute ur huset nu. Pontus bodde mitt ute i skogen.
Hon visste inte åt vilket håll hon skulle springa. Det ända hon visste var
att hon skulle bort därifrån, och nu ligger hon här på marken i den dunkla
skogen och grät. Grät för hon mindes. Grät för att hon hade ont, för hon
ville hem, Och för att hon var rädd. Men det hon visste var att hon aldrig
mer skulle umgås med bimbonna Lena och Emma som alltid söp och var på
fester, och Daniel skulle hon inte ens titta på. Varför blev det så här?
Varför stack pappa. FAN!!
Daniela reste sig upp och började leta efter en väg hem. Hon hittade ganska
snart stigen dom tagit för att komma till huset. Hon började traska hemåt
med sprit smaken kvar i munnen, med mascaran över hela ansiktet. Men hon
visste att hon snart skulle vara hemma. Danielas mamma skulle inte vara
hemma förens om två dagar. Då skulle hon både hinna städa undan och ringa
till Krister. Krister var Danielas pappa som lämnat dom för mindre än ett
år sedan. Sara som var Danielas mamma vägrade låta Daniela prata med
Krister. Han var inte bra för henne hade hon sagt. Men Daniela och Krister
brukade ringa varandra i smyg. Daniela tyckte mycket om sin pappa och kunde
inte riktigt förstå varför han stuckit. Men hon insåg snart att det var
bäst så. Den kvällen låg Daniela och tänkte mycket på festen, Daniel,
skogen och sin pappa. Dagen då hennes mamma Sara skulle komma hade hon
gjort en välkommtmiddag som dom båda skulle njuta av. Hon hade gjort det
rejält och allt var perfekt.
När Daniela dukat fram den sista grytan på bordet hörde hon Saras bil köra
upp på den lilla avfarten till det stora, ganska tomma huset. Det var trots
allt bara Daniela och Sara som bodde där. Men huset hade son charm. Till
sin förvåning ser hon sin mamma hålla handen med en främande man. Dom höll
om varandra och kelades som två gammlingar. Daniela blir så förvånad att
hon inte vet hur hon ska reagera. Han ser bra ut, det gör han.
– En stilig karl har hon i allafall fått med sig säger hon högt för sig
själv.
Vid middags bordet förklarar Sara hur allt ligger till. Hur hon och Roy
förälskades vid första ögonkastet. Hon berättar också om planerna dom har.
Väldigt förhastande men helt säkra på sin sak.
– Vi ska gifta oss!
– Vaa!!
– Ja, och vi, du, jag och Roy ska flytta till Malmö, vi ska bo i Roys
mormors stora hus vid skärgården. Jag har fått ett toppjobb där så vi
kommer att leva gott.
Daniela vet inte om hon ska skratta eller gråta.
Flytta!, byta skola, nya kompisar VA!! fotbollen då? Det går ju så bra för
oss i serien nu.
– Jo, det är faktiskt sant Daniela. Vi har redan bestämt oss. Datumet för
bröllopet är också fixat.
Daniela blev först ledsen och arg. Men hon tänkte efter ett tag. Hon hade
inte mycket kvar här ändå. Krister hade lämnat dom, festerna och kompisarna
därifrån skulle hon lägga ner. Det kanske ändå kunde gå.
– Vi flyttar nu snart så du direkt kan börja skolan där borta, efter
lovet.
Daniela visste att hon inte kunde säga emot. Hade Sara bestämt sig så hade
hon..
Huset var ett sött litet hus med havet bakom hörnet, Ett dröm hus.
Daniela tyckte först inte alls om det men efter några extra tittar så gick
det. Det gick verkligen. Roy presenterade Daniela för grannen. Maja i det
blå huset på kullen. Det visade sig att Daniela och Maja var själsfränder.
Dom hade så mycket gemensamt. Maja hade inte heller någon ”riktig” pappa.
Dom tyckte om samma saker, kände samma saker.
Härifrån är det ifrån elevens kladdpapper och är därför lite slarvigare
skrivet Sista veckan innan lovet var slut började Daniela oroa sig väldigt
mycket inför att börja i den nya klassen på en helt annan skola. Men Maja
lovade att hon skulle ta hand om henne.
På morgonen, nån timme innan skolan började kom Maja över till Daniela och
hjälpte henne lite med vad hon skulle ha med sig och vad hon skulle säga
och göra. Vilka hon skulle hälsa på och vilka hon inte skulle hälsa på.
Vägen till skolan var inte alls farlig som den där hemma i Enköping. Det
var bara 1 km. Dom cyklade till skolan och var snabbt framme. Dom hade
cyklat hemmifrån lite tidigare för Daniela var rädd för att komma för
sent.
-riiing!!
Det ringde in och ett nytt skolbörjade. Maja o o med ett understreck
Daniela gick bort till klassrummet och satte sig vid varsin bänk.
Dessa bänkarna var mycket modernare än dom på förra skolan. Läraren kom in
och sa:
– God morgon!
– (Alla) God morgon mentor!
Här uppe uppe stämmer inte riktigt geografiskt eftersom städerna är
utbytta hade man inga lärare utan metorer.
Det var lite avigt att säga mentor. Det lät lite lustigt tyckte Daniela.
Men redan där och då när hon satt i det klassrummet kände hon att detta
skulle bli ett bra läsår. Här hade hon en mamma, en pappa, Roy och Daniela
hade kommit så nära varandr på så kort tid, Daniela tyckte så bra om honom.
Hon hade verkligen behövt en pappa. Hon tittade runt. Alla ungdomar såg
trevliga ut. Hon visste att hon skulle lära känna alla och dom skulle bli
bra vänner. Även fast att läraren nu var en mentor skulle han vara minst
lika bra som dom förra lärarna i Enköping.
Här hade hon allt och hon kunde glömma och lägga händelserna på början av
lovet bakom sig. Efter festen som flippade ut så bröt Daniela kontakten med
kompisarna där. Hon umgicks bara med Ida. Ida var en snäll o o med ett
understreck rar kompis som Daniela tyckte bra om. Men Maja. Hon var mer än
bra. Hon var det bästa som hänt Daniela.

Daniela kikar fram i klassrummet och smygtittar på Alexander som är det
sötaste på jorden. Smail gropar, blå ögon med blont hår, och en
personlighet som liknar Majas.
Daniela visste hon skulle trivas här, även om hon också visste det skulle
bli tufft för skolan hade höga krav.

Här började hennes nya liv.

Hon såg bara ljust framåt.

Att byta skola är jobbigt.

Första gången jag skulle byta skola var när jag bodde Ödeshög och gick i
Krylboskolan.
Jag hade just slutat trean och var jätte ledsen. Jag trivdes mycket i min
klass och ville fortsätta att gå där men mina föräldrar flyttade mig för
att jag skulle ha det bättre.

Medans sommaren gick tänkte jag inte på den andra skolan, istället lekte
jag med mina vänner nästan varje dag. Jag klarade mig jätte bra under
sommaren inget farligt hände mig det lovet.

I slutet av sommaren hade jag väldigt roligt eftersom jag var ute och
reste. Jag har vaga minnen av var jag reste men jag tror det va till
Italien.

I Italien hade jag glömt bort skolan. Varje kväll var vi ute och åt på en
restaurang. Allt jag åt äkta italiensk spaggeti med köttfärssås.
Vi åkte till olika delar av Italien för att se monument eller kännda
platser.
Venedig var bland det första vi åkte till. Det va den allra vackraste
staden jag någonsin sätt. Vi gjorde väldigt många saker i venedig, men det
var synd att det regnade första dagen vi var där.

När vi kommit hem från Italien så var det ungefär en vecka kvar tills jag
skulle börja skolan igen.
Jag va hemma i två dagar sen åkte jag till skolan för att träffa min nya
lärare och få veta i vilket klassrum jag skulle va i och få se mina nya
klasskammerater i skolkatalogen. Så klart så var jag orolig och var nära
att hoppa ner på marken för att det känndes otroligt mycket i magen.

När jag tillslut hade börjat skolan darrade jag i hela kroppen men jag var
inte själv om det efter som det var kallt i korridåren.

Jag stod lutad mot väggen sen kom Rolf och började prata med mig tills vi
började.
Jag satte mig på den platsen jag fick och lyssnade spänt på vad läraren sa.
Jag hade roligt den dagen.

När vi hade lunch var jag vrål hungrig. Jag väntade på att vi skulle bli
insläppta till matsalen två tre minuter tills dom två utvalda för veckan
dukat klart. När vi blev insläppta blev jag häpen. Maten var framdukat på
borden i skolar liga stora som en talldrick.
Jag åt så mycket jag kunde sen gick jag ut på skolgården för att utforska
lite.

När jag kom till baksidan av skolan var det runt 15 personer som hoppade
längdhopp.
Dom frågade om jag ville vara med. Eftersom jag gillar att hoppa längdhopp
så ville jag det.

Jag hoppade fyra fem gånger och sista hoppade jag ett nytt rekord och
lyckades vricka handen ordenkligt.
Jag fick gå upp till klassrummet och berätta det till min lärare.
Jag var uppe i klassrummet i fem minuter. Sen ringde det in.
min lärare stod och pratade i några minuter. Jag lysnade så bra jag kunde
men jag kunde inte koncentrera mig för smärtan i handleden och illamåendet
som smög sig på bakifrån.

Jag ringde efter min mamma för att hon skulle hämta mig.
Jag låg och såv hemma i ungefär 4 timmar efter att jag hade kommit hem.

När jag äntligen kommit hem hade det mesta av smärtan dämpat sig. Jag kompå
att cyklen var kvar i skolan. Min mamma körde mig till skolan för att hämta
cyklen.
Efter att jag hade hämtat cyklen gick jag till min granne som också är min
bästa vän och vi hade roligt resten av dagen.

Åren gick tills jag skulle börja sjuan. Jag kännde till Stora Dalsskolan
lite efter som jag hade språk där och för att vi var där med klassen och
skulle besöka vår nya klass.

Sommaren gick som på smör och tanken om att börja i en ny klass var inte så
farlig denna gången.

Jag hade varit i spanien i tre veckor så jag mer än utvilad. Jag hade
skaffat mig några nya vänner att umgås med.

När jag skulle börja på Stora Dal var det spännande att få träffa sina nya
klasskamerater.
Jag blev glad när vi började för det känndes som en evighet sen jag sist
träffat mina vänner.

Varje byte av skola förändrar en mycket inifrån och ut.
Snart är det dags igen att byta skola igen men innan dess finns det mycket
att göra. Jag kommer att gå i samma klass som några jag gått med i ettan
till trean, fyran till femman och sjuan till nian.

Det kommer att vara svårt att byta skola igen eftersom man har fäst sig
till skolan. Skolan kan va tråkig och långsam men det finns ändå saker som
är värda att hålla fast vid. Lärarna är ett exempel eftersom dom har
hjälpte eleverna från ena sidan till den andra. Dom har stött en om man
inte tror att man klarar av något. och har dåligt självförtroende.

Skolan är ocks ett värde för andra, olika platser kan ha varit minnesvärda
eller roligt att umgås på.

”Jag önskar att allt kunde stanna nu, jag behöver tänka jag behöver lite
tid”. Sjunger den hesa rösten från freestylen. Det är precis vad jag
behöver. Tid att tänka. På väg till en ny skola, nya människor och ett nytt
liv. Gräset frös inatt.

Det går av om man trampar på det.

– Ush vad kallt! Kylan tränger sig ända in i benmärgen och känseln i
fingrarna försvann för länge sedan.
Nervositeten lägger sig som en klump i magen när jag öppnar dörren in till
Vasaskolan. Luften är tung och det är svårt att andas.
– Försenad första dagen! Helvete! viskar jag tyst och ser mig om i den
folktomma skolan. Jag börjar förvirrat och småspringande leta efter sal
256. Efter en stunds letande står jag framför dörren med skylten 256. Jag
hejdar mig innan jag sliter upp dörren. Benen skakar och jag kallsvettas.
Var lugn! Och sluta skaka! intalar jag mig själv i den kalla korridoren.
Det hörs ljud inifrån dörren. Till slut tar jag ett djupt andetag och
öppnar försiktigt dörren. Jag tittar ut över folk|massan och möts av 23
föraktligt granskade blickar. Alla stirrar. På mig. Rodnaden letade sig upp
till kinderna och jag är säker på att huvudet exploderar när som hellst.
– Hej och välkommen!
– Lars, sa läraren. En stor mörk 40-åring sträcker fram handen.
– eh. Zara. pep jag fram.
– Va?
– Zara, sa jag lite tydligare.
– Hej Zara! vad trevligt med en ny tjej i klassen. Sätt dig ner, där det
finns plats. Vi har precis börjat genom|gången.
Jag tittade mig runt förvirrat och undrade om jag fanns till eller om allt
var på låtsas. Jag gick med darriga ben förbi alla blickarna och slog mig
ner längst bak i ett hörn så långt bort som möjligt från de andra. Men det
hjälpte inte så mycket. Nedvärderande blickar kom kastande lite när som
hellst. Början på slutet. Tänkte jag innan jag satte på min freestyle och
gled in i min låtsasvärld. ”Och jag har inga vänner kvar visst är livet
underbart” Än en gång hade den hesa, klagande rösten helt rätt. Gud vad jag
hatade mig själv nu. Jag skulle ju svassa in så elegant med stil, men som
vanligt hade min blyghet tagit över och jag vågade inte ens andas. Och Gud
vad jag hatade mamma och pappa som tvunget skulle flytta när allt till slut
rett upp sig och jag hade fått några riktiga vänner. Jag längtade efter
dem, Anna och Sussi. Skolan var trevlig där också. Detta känns mest som en
iskall konservburk. Jag satt och funderade på min gamla skola ända till det
ringde ut. Jag väntade tills alla gått ut från klassrummet sedan tog jag
min väska och begav mig ut ur klassrummet. Ångesten gjorde sig påmind när
jag tänkte på de fullproppade korridorerna jag var tvungen att gå igenom.
En knack på axeln fick mig att rycka till och jag gjorde mig beredd på en
våg av kommentarer.
– Hej! sa en gäll röst och jag vände mig om och fick se en liten mörk tjej
som jag antagligen gick i samma klass som nu.
– Häng med till biblioteket så kan vi snacka lite!
– jah.
– Kom!
Hon slet tag i min arm och drog med mig genom de hemska korridorerna.
– Ah helvete det är lunchstängt! ropade hon till där vi stod utanför den
stängda dörren.
– Vi kan sätta oss här! Hon gick bort till en bänk.
– mm. jag kände mig totalt misslyckad.
– Vad heter du? jag kunde ana en släng av norsk brytning när hon pratade.
– Zara.
– Skysst namn. Jag heter Ingrid, är från Norge, vi flyttade hit för några
år sen. Skolan suger verkligen, men det är härliga fester på helgerna!
– Okej. jag är från Trollhättan, sa jag lite småblygt och blev för|vånad
över att det gick så bra.
– Vi flyttade hit för två veckor sedan, så jag känner ingen här än.
– Det är ju inte så kul, men nu känner du ju mig!
– Jag har fest på lördag och du får gärna komma om du vill! sa hon
trevligt.
– mm.. kanske.
– Jo! Klart att du ska följa med. Du kan komma innan och hjälpa mig att
fixa lite saker. Ok?
– mm.. okej.
– Men nu får vi skynda oss! Du vill väl inte komma försent igen?
– mm.. gå du. Jag ska hem!
– okej mår du inte bra?
– jo men vi ses väl imorgon?
– Det klart vi gör! Hejdå!
– Hej!

Glädjen bubblade i magen på mig när jag gick hemåt och i freestylen hördes
den hesa rösten: ”Min hand i din, när kapporna vänder efter vinden. Är du
lycklig nu?”

Ja. Jag var lycklig.

Kära Skolministern

Här kommer mina synpunkter på skolan. Jag går i nian och bor i Ronneby, det
är en fin håla med tre grundskolor och just nu en högstadie|skola, innan
var det två.
Vi har också ett bra gymnasium med olika inriktningar, som
orientering och bågskytte. När jag började skolan så gick jag på en skola
som heter Åkerboskolan.
Det är en bra skola med en ca 300 elever på. Skolan var fin och
lärarna bra. Men dom hade inte så jättebra koll på mobbningen, som på gick.
Jag själv blev mobbad från lekis ända upp till sexan. Bara för att Jag är
kristen och var med i en musikal där Jag spelade Jesus.
Men jag tog inte åt mig jag brydde mig helt enkelt bara inte om vad dom sa.
Men sådana är inte alla så mobbningen är något ni måste ha mer koll på över
allt. Sen på högstadiet när jag kom upp där så var det bättre med
mobbningen över. ingen tycktes mobba någon. Det är en stor skola och det är
nästan alltid någon lärare som går omkring ifrån sal till sal på rasterna,
och under hela dagarna. Men jag vet ju inte hur det är på andra skolor runt
om i Sverige så jag kan inte betygsätta skolan, det är lite väl svårt. Sen
kan vi alltid prata om maten och matsalen. Matsalen är lite liten för en
600 elever, och det kommer bara fler. En sak jag inte har förstått är
varför alla, nästan alla klagar på skolmaten.
Det verkar nästan vara en tränd, klagar man inte så är man inte cool.
Ibland kan jag också tycka att det är ”äcklig” mat, inte god mat.
Men då går man och delar en pizza med en kompis bara.
Sen har vi ju också vårt ”Fritids” som vi kallar det.
Där har vi en caféteria där man kan handla läsk, godis mm.
Det är en bra caféteria för det hjälper också förståndshandikappade, det är
dom friskaste i kommunen som får jobba där, eller så får dom läsa på komvux
om dom vill det. Men åter till Fritids. Där har dom nyligen köpt in ett
fotbollsspel. Det är kul.
Där finns också ett nytt airhockeyspel. Det är också kul. Där finns cd-
spelare, tv, massa bänkar och en bokhylla med böcker och tidningar.
På rasterna kan vi också välja mellan att spela basket eller volleyboll.
Men bara på sommaren, det är inte så kul på vintern när det kallt och halt.

Vi har också börjat ha, nu på senare tid en infodisk. Där har olika klasser
en vecka var. Dom hjälper tid att städa i matsalen dom hjälper till att
städa lite ute i korridorerna också. Dom står oftast bara i disken och
hänger. Dit kan man komma om man vill veta när man börjar, för dom har
scheman där.
Det kommer ibland också folk till skolan som inte hittar Då kan dom gå dit
så ska dom visa vägen. Jag själv brukar oftast vara ute i en sal som kallas
paviljongen.
Det är vår musiksal. Där ute brukar jag och några kompisar sitta
och spela gitarr.
Men bara vi som är musik|klassare.
Du kanske undrar vad det är för något.
Det är så att en lärare startade något som heter valje musikklasser där går
man ifrån sjuan till nian. Man får söka in, och om man är tillräckligt bra
så får man börja där. Det är rätt så många som söker dit.
I år är det 58 stycken. Det är rättså eftertracktat för i stället för prao
i åttan så åker vi på turne och spelar i Blekinge och Skåne. Och i nia så
håller vi just nu på med att göra en musikal. Vi har också idrottsklass dit
får man också söka. Det finns också D-klasserna som är lite mera data
klass.
För tre år sedan när min storebror skulle börja här så kunde man välja
bland ännu mer ”profiler”. Det var då musik, idrott, data, slöjd mm. Lite
är kvar, bara idrott och musik är som det alltid har varit.
Detta var lite fakta om skolorna i Ronneby, mest om Högalid, högstadiet.
För det är den jag går på nu och känner till mest om.
Man är väl uppmärksamare nu kanske.
Hoppas inte att du tycker att brevet är för lång
MVH Emanuel Karlsson 9B Ronneby

Min syn på skolan.
Hejsan minister!

Jag tycker skolan är ganska bra men det är fortfarande lite odemokratisk
eller man får ju igenom det mesta men ibland så ska vi helt plötsligt göra
saker som man inte hört ett ord av förut. Det är lite dåligt. Maten tycker
jag också ska förbättras, den är ganska dålig, och ibland så kan potatisen
vara stenhård och nästa dag ramlar den nästan sönder. Förut när vi skulle
på frilufts|dag så hade jag valt skateboard och då så skulle vi åka till
skateboard hallen i alingsås, så då skulle vi åka buss dit. När vi stod på
busshållplatsen så var det ca 15 – 20 °C kallt och vi hade stått där ett
bra tag, och sen när bussen kom så var den så full så att vi fick inte
plats, så vi fick gå hem igen. Det var ingen kul upplevelse och sen så kom
det fram att idrottsläraren inte hade varnat Dalatrafik för att vi skulle
komma, så att det var lite dåligt. Men vi fick åka dit sen. På tal om
bussar, så bussen som jag åker med på morgonen när jag ska till skolan går
väldigt tidigt, så att vi kommer till skolan typ halv 8, det är en halv
timme innan skolan börjar och det var ganska jobbigt att komma så tidigt,
så att nu så har dem ändrat på bussarna lite så att nu kommer vi till
skolan runt 10-15 min i 8.
Allt funkar nästan bra annars, eller det blir lite strul med lektionerna
ibland, men det är oundvikligt.
Vad tycker jag att skolan ska förbättra?? Maten! Den är lite ofräsch och
lite oinbjudande.
Jag tycker också att dom kan förbättra att man bara får en penna och ett
sudd per termin, det är dåligt tycker jag för en penna räcker liksom inte
en termin.
Dem skulle också kunna förbättra dagarna tycker jag, dem måste bli kortare
och man skulle ju egentligen kunna ta bort alla hål, men det finns inte
klassrum och lärare så att det räcker. Jag tycker också att skolan kan
börja med elevens val, alltså om man tar en timme i veckan och gör nått kul
som man valt själv. T.ex. NO, pingis, MA Badminton nått man tycker är kul,
och när man menar NO så menar jag typ experiment och sånt.
Jag hoppas att detta kan hjälpa lite och jag är glad över att få skriva
till er.
/ Andreas

Att byta skola

Det var en stekhet dag i Juni, jag var på väg till vårterminens näst sista
dag. På vägen dit så träffade jag Ola, vi gick tillsammans till skolan, vi
säger ingenting till varandra för vi njuter bara av fåglarnas kvitter.
När vi kommer fram till skolan så ringer det in. Jag tar några snabba
löparsteg och Ola kommer efter. Inne i klass||rummet så snackar läraren om
morgon||dagens avslutning, men jag är inne i mina egna tankar. Jag tänker
på hur mycket jag kommer att sakna mina vänner Ja, till och med lärarna och
skolan.
– Sten!
Jag vaknade genast upp ur min dagdröm.
– Öh! Vad?
– Har du förstått hur ni ska göra när ni kommer till skolan i morgon?
– Njaej, inte precis.
– Jag vet att du ska byta skola men du kan väl i alla fall försöka att
hänga med på lektionerna.
– Jaja.
Så fortsatte läraren med sin genomgång och jag sjönk återigen in i mina
dagdrömmar. När lektionen var slut så gick lag lungt ut ur klassrummet. Jag
bestämde mig för att gå hem. Jag hade ju bara en lektion kvar, matte, och
den kan man ju skita i. Men istället för att gå hem så tog jag riktning mot
min och Olas koja i skogen, där kunde jag tänka för mig själv. Väl framme
så tittar jag upp mot kojans fyra våningar.
– Orka! Sa jag tyst för mig själv och gick bakom kojan och satte mig på en
stubbe. Jag tänkte på alla mina kompisar och på den nya skolan, Usch!. Jag
vill inte lämna mina kompisar och gå i skola i Skåne. Jag vill ju stanna
här med mina kompisar. När jag suttit där på stubben i ca två timmar så
började jag oläsliga ord . Jag gick genom björkallén till vårt hus
samtidigt som jag sparkade en liten sten framför mig.
Nästa dag så försov jag mig och fick lov att springa till skolan. Framme
vid skolan så fick jag en rejäl utskällning av vår engelska lärare, efter
det så fick jag gå in i klassrummet där hela klassen var samlad. Det var
helt tyst så jag smög in och satte mig på huk bredvid Ola. Jag led igenom
hela avslutningen och när den var slut så sprang jag hem och stängde in mig
i mitt rum. Där stannade jag i ungefär två veckor. Den enda gången jag
lämnade rummet var när jag skulle äta eller gå på toa.
– Men snälla Sten, kan du inte gå ut en liten stund bara? Ola väntar ju på
dig. Mamma tjatade hela tiden på mig så jag bestämde mig för att gå ut.
– Okej då, jag går väl ut en liten stund då.
– Hejsan Sten! Är du ledsen för någonting?, sa Ola
– Nej, varför undrar du det? svarade jag
– Jo, du har ju låst in dig i ditt rum ända sen avslutningen.
– Jaha, det är för att jag inte vill byta skola.
– Okej, men då förstår jag, du jag vet en sak som kommer att göra dig på
bättre humör. Vi kan sticka till våran koja. Vi började att springa.
När vi kom fram så hade det börjat regna och blåsa, så vi skyndade oss upp
i kojan. Ola klättrade först upp för den vingliga repstegen. Men när han
kom upp till tredje och jag andra våningen så hördes det en ljudligt brak.
Det var den fjärde våningen som dundrade ner i marken. Jag skyndade mig
neråt, när jag kom till första våningen så hörde jag ett till brak, nu var
det tredje våningen som dundrade ner. Jag hoppade ner till marken rakt ner
i ett par buskar. När allting lugnat ner sig så tittade jag upp ur busken.
Det var totalt kaos och mitt i alltihop så låg Ola helt orörlig. Jag sprang
fram till honom.
– Ola!! Vad har hänt?
– Aahh. Jjag. ramlade ner på de här brädorna, det känns som om jag har en
kniv i ryggen.
– Ligg still, jag ska hämta mamma. Jag sprang det snabbaste jag kunde hemåt
och smällde upp dörren.
– Mamma!! Ola har gjort illa sig.
– Va!? Vad säger du? Har Ola gjort illa sig?
– Ja, han ligger vid våran koja och rör inte på sig.
Mamma tog upp telefonen och ringde till 112. Vi sprang mot kojan och efter
ett tag så kom ambulansen. De gick fram till Ola och lyfte försiktigt upp
honom, han hade landat rakt på en lång spik. De åkte iväg med honom till
akutmottagningen. Nästa dag så hörde jag att Ola klarat sig ganska bra. Jag
tänkte för mig själv ”Om jag klarat av du det här så måste det ju vara en
baggis att börja i den nya skolan. Jag trivs faktiskt ganska bra i min nya
skola, och jag håller kontakten med Ola.