3 – Sida 10 – Skrivbanken

Mina skolår

Jag var i mitt rum när klockan ringde, morsan kom och sa – Nu får du gå upp
klockan är sju, nej tänkte jag det var första dagen i skolan jag skulle
börja i ettan. När jag kom till skolan började vi sjunga en sång bä bä vita
lamm. Efter vi hade sjungit bä bä vita lamm tio gånger i rad så skulle vi
lära känna varandra en hette Anders en hette Henrik ja vi rabblade på med
namnen, sedan var det dags för rast. Det var en tant som kom fram till oss
och sa – Nu är det rast!, Och jag är eran rastvakt, sa hon till oss. Äsch
tänkte vi hon hinner inte och ta oss om vi smiter. Alla i klassen gick till
ett par buskar och viskade ska vi smita, – Nej det kan vi inte sa en tjej
som hette Ninni!,- jo fan, vi ska smita den rastvakten såg inte ut som en
sprint, sa en som hette Pontus, han var coolast i klassen. Nu ringde det
in, rrrrrrrrrrrrrrr.

När vi kom in till fröken igen så fick vi bullar och saft det tyckte alla
var gått förutom Johannes Eliasen för han gillade bara godis.
Efter fikat så smög jag iväg ut i korridoren där sprang jag ihop med Sanne
hon såg ut som en häxa men inte precis hon sa – Vem är du då, sa hon –
Olle, sa jag – Jasså, hur gammal är du då? Sex och ett halvt jag ska snart
bli sju sa jag. Sedan kom fröken arg och hon kanske var en häxa – Kom nu
Olle du får inte smita. Vi kom in i klassrummet igen där satt alla tysta.
Jag fick sitta bredvid Jeremias. Och så började ettan.

Ett år senare
Jag var sju år fortfarande och hade assisten hon hette Annika och var
stark, men ibland så sprang vi igenom hela skolan för jag smet väldigt
ofta.
Nu är det april den fjärde april och jag ska snart bli stor som niorna dom
är ju jätte, jätte, jätte stora tyckte vi. Imorron fyller jag år jag blir
hela åtta år.

Dan där på låg jag i sängen till pappa och mamma skulle komma med 100 paket
hoppades jag i alla fall att dom skulle komma med. Jag tyckte att dom
aldrig kom men jag väntade och väntade men till slut hörde jag något det är
dom, dom öppnade dörren och sjöng det gamla vanliga Ja må och leva. Efter
dom hade sjungit färdigt sin finfina sång så var det paket dags jag fick
inte hundra paket men 10 paket var det i alla fall. Efter jag hade öppnat
alla paketen. Så var det dags för fika, jag fick bullar, saft och en tårta
där det stod Olle åtta år. Det var jätte mumsigt med bullar, men tårtan var
ändå bäst. Efter den dagen så var jag jättetrött och somnade direkt.

Tre år senare
Jag har fått en ny assistent.
Det är den assistenten som jag sprang ihop med i ettan, Sanne alltså, idag
börjar dagen med lite musik med Tone vår musiklärare.
När vi kommer fram till musiken står alla grabbar först och tränger sig för
att komma före tjejerna in till musiken, för nästan alla tjejer i klassen
gillar musik. Men Tone verkar inte vara där så det är låst in till
musiksalen.
Sanne säger till alla att sluta trängas, och säger att Tone är sjuk idag så
vi har ingen musik idag. – Jo det har vi viste sa en darrig och pipig röst.
Alla i klassen vart tysta förutom Johannes han sa vi ska ha Amira. Just det
sa Amira jag har er idag för Tone är sjuk, prutt sa det ur Amiras stjärt
när hon satt sig och efter 3 sekunder satt Amira på golvet för att stolen
hade brakat och gått sönder och det tyckte alla var roligt och alla garvade
för fullt.
– SLUTA SKRATTA FÖR NU ÄR DET DAGS FÖR ATT SJUNGA EMIL !
Och gud vad det lät när Amira sjöng E…….Mi…..l Em….i..l och
det tyckte jag och Sanne var tråkigt så vi gick hem till Sanne och
fikade, det var mycket trevligare att fika en att höra Emil visan
falsk.
Efter fikat hos Sanne så gick vi tillbaka till skolan igen och hade
hemkunskap.

Ett år senare
Nu har jag börjat högstadiet Nu har jag ingen assistent, jo Aron från
Solen kommer imorgon. Undrar vem han är.
På högstadiet är det väldigt stort.
Jag har förresten börjat hos Tage. Han är bög säger Jeremias för han
smeker barn tror Jeremias, det tror faktiskt jag med.
Dan därpå
Aron kommer – Hej! Sa han – Nu ska vi ha skoj! Men först ska ni gå upp
till Tage! Sa Aron.
En dag när Aron var sjuk så skulle vi upp till Tage bestämde jag och
Jeremias att vi inte skulle säga nåt på hela lektionen, sedan när vi
kom till Tage. Sa Tage – Hej barn nu ska vi ha Engelska roligt va! sa
Tage. Vi sa ingenting. – Hör ni barn ska vi ha engelska eller inte? –
Hallå! – Jag ringer hem till era föräldrar om ni inte säger någonting!
Vi var fortfarande knäpptysta.
Nästa dag
Aron kom tillbaka idag efter att haft ont i magen.
– Ja hur gick det hos Tage igår? – Sådär. Sa vi, – Vi var tysta hela
lektionen sa jag. Aron undrade varför – För vi hade inget att säga. –
Men nästa gång så måste ni säga nåt lova det! – Ja vi lovar sa vi.

Tre år senare
Nu så går vi i nian och har Jimmie som lärare. Röda rummet heter det
stället där vi brukar vara, vi har två soffor och tre datorer och en
tv som vi inte kollar på så värst mycket på. Förra höstterminen hade
vi ett stort rum men nu har vi flyttat in bakom det rummet. I det
stora rummet är det lärarrum nu, där gick jag och Jeremias förut men
nu har vi fått en riktig utskällning för att vi inte får gå genom det
rummet.
Sanne har flyttat upp på högstadiet, för nu har hon andra grabbar med
sig. Nu håller vi på med att skriva en uppsats i svenska om mina
skolår.
Och det är det som ska in till vår svensklärare Klara. Hoppas hon blir
nöjd.

Från Olle 9c om mina skolår.
eleven har skrivit uppsatsen på dator

Att byta skola/att byta klass
Jag var bara 13 år. Jag och min familj bodde i en liten lägenhet på
Kungsholmen i Stockholm. Min familj bestod av en mamma vid nam Johanne, en
lille bror vid namn Emanuel och sedan jag, Simon Andersson. En ganska
vanlig familj i mina ögon. Förutom en sak. Vi hade ingen pappa. Det brukar
jag ofta tänka på. Men Emanuel är den som blir mest berörd av det. Han
undrar ofta när pappa kommer hem. Han är bara fem år och tror att han är
och jobbar i Kina. Men Emanuel behövde inte veta mer, inte just då.

Min familj hade under en lång tid funderat på att flytta. Det
föreslogs att vi skulle flytta till Råby. En liten ort mellan Nyköping och
Flen. Jag var väldigt nervös. Jag var en av de man tyckte var konstig. Jag
är fortfarande inte säker på varför, jag tyckte att jag var som alla andra.
Men ändå var det mig de gav sig på. I slutet av första terminen i sjuan
åkte jag och hälsade på min nuvarande klass.
Skolan var fin. Tyckte jag i alla fall.
Eleverna verkade jätte trevliga, men man fick ju räkna med lite blickar.
Efter en timmes nervös väntan kom Samir. Det var han som skulle visa
mig runt.
Han visade skolan och vi pratade och hade jätte kul. Sedan mötte jag
klassen. De tog emot mig mycket bra. Sedan hamnade jag här. längst bak i
sal 14.
– Simme… Simme!
– Ehh. Va?
– Det är rast nu.

Läran för livet!

Efter att man har gått i skolan nu i nästan nio år så har man ju lärt sig
ganska mycket. Men jag tycker också att man lär sig onödiga saker. Tex. i
Svenska, man ska lära sig vad som är tex. agent akebungstikobjekt eller vad
de nu hetter. Visst det är jätte viktigt att kunna skriva och läsa men
måste man kunna vad allting hetter. Själlv tycker jag att Svenska kan vara
både tråkit och roligt. Men jag hatar ord klasser. Men lära spänade böker
är ju skit kul. Samma sak tycker jag om NO:n. Man ska veta vart ljus tar
vägen och hur en atom ser ut. Jag menar att som jag ska gå på
byggprogrammet så behöver jag inte kunna så mycket No. Det är nästan bara
de som ska gå på Natur vetenskapliga och Sammhäls|linjen som ska ha bra
betyg i No. Det kanske är fler linjer, jag vet inte. Idrott tycker jag att
man ska ha ofta i skolan. Det är både roligt och bra för hällsan. Jag tror
att många barn behöver Idrott fast det inte ser ut så. Jag tex jag är inte
ett tjock men för jävlit latt. Jag tycker själlv att det är viktigare att
kunna engelska än svenska. Snacka svenska kan vilken Svensk som helst. Men
det finns många som inte kan svenska men engelska. Om tex ska åka utom lans
måste man kunna engelska. Jag tycker att precis när man ska sluta 8:an så
ska man välja vilken inriktning man vill göra och säga till lärarna villken
linje man vill gå. Om nån vill gå NV så får man ha mer No. Eller om någon
vill gå en musik linje så ska de få ha mer musik i skolan. Vill man gå
Fordon så ska man få ha mera teknik O.S.V. Sen tycker jag att man ska ha
mycket mer praktik. Jag menar en vecka i halv året kan man inte hinna gör
nånting eller hinna se vad man får göra för nånting. Samman lagt har jag
haft tre veckor praktik. Och sen ska man veta vad man vill bli. Det är ju
förjävlingt igentligen. Men visst har man lärt sig en massa och det är väl
också skolan som har gjort en till den man är (om nu det är bra). Man har
ju också alla kompisar här i skolan.

När jag började ettan var jag sex år och bodde i Tyskland. Alla barn hade
fina, robusta skolväskor, inte några sladdriga ohyfsade ryggsäckar. Jag
minns att det var en solig dag i september när vi, ett gäng från det lilla
”Bullerby”-bostadsområdet Baumgarten i det lilla Landau i det stora
Tyskland gick till skolans gympahall för att bli indelade i olika klasser.
Vi hade bara runt 300 meter till skolan men vi gick ändå hemifrån en kvart
innan vi började.
När vi kom fram var det fullt med folk. Blivande elever med deras
föräldrar, lärare, elever från andra årskurser som skötte underhåll|ningen
(några dåliga barnlåtar som de sjöng falskt, men konstigt tycker föräldrar
om sådant). Efter ”underhållningen” började de ropa upp namnen. Jag hade en
härligt pirrande känsla i magen som spred sig ända ner till tårna. Då
ropade de upp mitt namn och nervöst gick jag fram och ställde mig bredvid
en mörkhårig kille som stod och skrattade med en annan kille. Jag tyckte
att det var konstigt att man över|huvudtaget kunde skratta en sådan dag.
Alla mina kompisar från Baumgarten; Alex, Danielle, Monika och Tristan kom
i samma klass som jag. Underligt, tyckte jag, att jag hade en sån tur.
Efter att alla var uppropade gick vi till klassrummet i själva skolan.
Vårat klassrum låg längst inne i en korridor på andra våningen. Det var ett
ganska stort klassrum och kalt klassrum, kalt men ändå trevligt. När vår
fröken började prata blev det med ens tyst. Hon föreställde sig som Wilma
Rotenstein. Hon verkade sträng och hon var gammal, runt 50 år.
Vi fick en läxa också. Alla blev förtjusta och jag längtade hem tills jag
kunde göra min läxa. Det är konstigt vad man förändras med åren, från att
vilja ha läxor till att knappt göra dem. Första dagen slutade med att vi
fick måla ett självporträtt. Jag har fortfarande kvar mitt, det sitter på
dörren till mitt rum. Man kan inte låta bli att iallafall le när man ser
det, för det är så obeskrivligt groteskt fult. Tydligen måste jag ha tyckt
själv att jag såg ut som en gris.
När jag började trean fick vi en ny lärare som hette fru Dieter. Alla
avgudade henne, hon var så bra. Det kom också en ny kille till klassen som
hette Marius. Han var från Holland. Redan första veckan utmärkte ha sig som
klass-clown, och det tyckte inte jag om eftersom det hade varit min roll
innan. Det blev en slags tävling mellan mig och honom, men vi var nog
ganska jämlika. Han bodde även han i Baumgarten så vi blev ganska snabbt
kompisar.
Jag kommer ihåg mycket från trean eftersom det var den bästa tiden i mitt
liv. Innan jullovet så skulle vi få våra första riktiga betyg. Skalan var 1-
6 där 1 var bäst. Jag kommer ihåg att jag hade 4 ettor, 3 tvåor och två
treo, vilket jag inte var nöjd med. Senare på våren skulle vi ha en
volleybolls|turnering. Alla längtade och vi tränade bara volleyboll på
gympan. När sedan tävlingen kom så förlorade våran klass alla matcher kom
därmed sist.
I fyran fick vi en ny lärare för fru Dieter var ingen färdigutbildad
lärare, och så fick vi en av de mest hatade lärarna på skolan, fru Abhall.
Alla kallade henne fru Abfall, vilket betyder skräp. Hon var mycket sträng,
t. ex. när vi hade matteläxor så var vi tvugna att skriva med riktiga
bläckpennor och om man skrev för fult så var man tvungen att göra om det.
Det spelade ingen roll om man hade räknat rätt. Det hela slutade med att
ingen tyckte om henne.
Efter några veckor in i fyran frågade mina föräldrar mig och mina syskon om
vi ville flytta till Sverige. Jag och min lillebrorsa svarade ja utan
tvekan, trots att vi trivdes väldigt bra och hade många kompisar m.m. Så vi
flyttade i november. Skolan i Sverige var så annorlunda direkt. Allt var så
slappt. De hade läst engelska i två år och hade lärt sig lika mycket som
jag hade lärt mig av min syster (vi hade inte börjat med engelska i skolan
än). Jag var bättre än nästan alla andra i alla ämnen. Man fick kalla
lärarna efter förnamnet och ingenting var lika disciplinerat som i
Tyskland. Eftersom jag kunde allt de andra lärde sig gjorde jag inga läxor,
och den trenden höll i sig tills jag började åttan ungefär. Då började det
bli lite svårare och jag började göra lite läxor ibland. Högstadiet är lite
mer krävande, men jag undrar hur mycket jag inte kunnat nu om vi hade bott
kvar i Tyskland. Den svenska skolan är alltför slapphänt, men om eleverna
ska lyckas i en hårdare skola krävs det stöd och lite påtryckning hemifrån
så att man inte glider igenom skolan. Det är ungefär dessa tankar vad jag
har vad det gäller skolan.

Min skolgång

Hej jag heter Reza och jag ska berätta om min skoltid från 1-9.

Det var en kylig Augusti morgon då min mamma väkte mig för att göra mig
iordning för första skoldagen. Jag dushade och tog sedan på mig mina
kläder. Efter att ha ätit min frukost så tog jag på mig gympaskorna och for
iväg till skolan med mamma och pappa vid min sida. En kort stund senare så
var vi frame vid min skola. Det stog med stora bokstäver Västerbyskolan.
Mamma hade nu kommit tillbaka efter att ha hittat mitt klassrum där vi
skulle samlas. Sakta men säkert började vi gå mot klassrummet som låg i ett
hörn mellan två byggnader.
Pappa öppnade dörren för mamma och mig. Jag tvekade en sekund men fick då
en lätt knuff i ryggen av pappa. Äntligen var jag inne men det var bara
avhängnings korridoren (en korridor där man hänger av sig sina
ytterkläder). Det var nu det skulle ske det var nu jag skulle gå igenom den
dörr som kommer att vara avgörande för min framtid under väldigt många år.
Vi går mot dörren som det står Välkomna 1a på. Jag tar tag i handtaget och
med darrande fingrar så öppnar jag dörren. Där satt en lärare och 12 elever
likamånga pojkar som flickor.
– Du måste vara Reza, sa fröken.
– mmm, svarade jag med en nervös röst.
– kom in, du kan sätta dig bredvid Per nere i hörnet, sa fröken.
Jag tittade på den här Per och såg att han såg väldigt snäll ut. Men den
här gången så gick jag in med ungefär hälften av min nervositet. Jag hängde
ryggsäcken på stolen och satte mig.
– Hej, vad heter du? frågade Per.
– R-R-Reza, stammade jag.
– o-och vad heter du, frågade jag.
– Jag heter Per
Då började läraren att prata
– Hej och välkomna till klass 1 a, jag heter Kerstin Räf Rydström.
– Vi kan väl börja med att säga vad ni heter, sa Kerstin samtidigt som hon
pekade på mig Jag öppnade munnen men fick inte ut nåt ljud men jag lyckades
säga vad jag heter iallafall. Då sa den ena efter den andra sitt namn och
när dagen var slut så kunde jag allas namn.
RRRRR (klockan ringer)
– Okej barn dags att sluta för idag och glöm inte att klä era böcker tills
imorgon. Utanför klassrummet så väntade mamma och pappa på mig. De hade
bilen med sig så jag fick skjuts hem. Äntligen så var vi hemma.
– Hur va det i skolan, frågade Mamma
– Det var jättekul jag har en ny kompis han hetter Per och vet du va Jonas
går i min klass, sa jag.
– Jonas? Vem e det? frågade pappa
– Du vet Jonas som jag på dagis med.
– Jaha den Jonas va kul, sa mamma.
Åren gick och jag utförde samma saker varje dag. Jag vaknade, dushade tog
på mig kläderna och åt frukost Sedan gick jag till skolan. En dag i trean
så lärde jag känna en kille som hette Robban, han gick i min pararell klass
och vi började att leka både iskolan och hemma. De var en väg precis
utanför vårt hus så det var ganska farlig att gå till honom för han bodde
på andra sidan vägen desutom så var vägen ganska trafikerad. Bara några
månader senare så hade bestämt sig för att flytta till ett ställe som heter
Torsås. Hela jag lyste upp när jag fick höra det och det va större än den
lägenhet vi har nu. Då flög jag upp i taket av lycka eftersom jag har fått
en syster nyligen och vi var tvungna att dela rum, men inte nu längre för
vi skulle flytta till en större villa. Den natten sov jag gott och tänkte
inte på att jag skulle få byta skola och lämna mina kompisar. Näst dag så
hade jag fått ledigt för att vi skulle titta på det nya huset och hälsa på
min nya klass. En is klump bildades i min mage.
– Ska jag bytta skola? skrek jag
– Ja men de väl klart du kan inte gå kvar här, det blir jättelångt att åka
annars.
Vi satte oss i bilen och åkte till Torsås som det hette. Det va ganska
långt som mamma hade sagt. Det tog ungefär tjugo minuter att åka dit med
bil. Men tillslut så kom vi fram. Husen var av tegel och alla va villor
förutom att de fanns fem hög|hus. Och det fanns inte en väg så långt ögat
såg. Det var helt ofarligt att gå ut och leka med de andra. Nu var det vår
tur att titta på huset. Vi gick in och såg hur stort det var, bara nere
våningen var lika stor som vårt förra hus. Det fanns ett vardagsrum, en
toalett och ett kök. Huset hade även en stor trädgård och altan. På
uppevåningen så fanns det fyra sovrum i två olika storlekar och en toa och
balkong. Jag va helt klart nöjd över det jag hade sett. Men nu var de dags
att åka till Grönhögskolan som den hette. På vägen in så träffade vi några
sexor som hejade glatt på mig och pappa. Jag hängde av mig kläderna och
pappa öppnade dörren och signalerade till läraren som var gammal och
rynkig. Hon sa att hon hette Margareta och att jag fick komma in och hälsa
när jag var redo. Lika bra att få det överstökat, tänkte jag så jag gick in
direkt och alla satt och tittade på. Kände svetten rina och skräcken växa
inom Hela min kropp skackade av nervositet.
– Du kan sätta dig bredvid Tomas här frame, sa Margareta. Med osäkra steg
sa satte jag mig ner bredvid Tomas som inte ens sa hej. Vi började som i
ettan. Alla sa sitt namn. När dagen var slut så sa Margareta att jag inte
skulle börja skolan förens efter jullovet. Veckorna gick och skolan
började. På rasterna så hade jag ingen att leka med.
Det va förjävligt att bara sitta ner och titta på alla andra.
– Reza va gör du halva tiden har gått och du har inte skrivit ett enda ord.
Vakna de e faktiskt nationella prov. Skrek vår nuvarande svenska lärare
Catharina.

Slut // Reza 9H

Första klass – och vem ska jag hålla i handen?
Allt är för stort, jag är för liten och mina sandaler tränger i tårna. Det
är alldeles för många barn och ingen håller mig i handen. Håll mig i
handen!
Jag ser bekanta lekis-vänner, kommer de ihåg mig?
Jo, de kommer ihåg mig, men de kanske tycker min klänning är ful.. De har
blommor på sina klänningar. Jag har rutor. Får jag vara med ändå? Den förut
så bekanta skolgården ser nu ut som ett hav, ett oändligt hav som strax ska
tömmas på barn.
Nu fylls trapporna istället, det är långa breda stentrappor. Varför ler
alla, man kan väl inte le i stentrappor?
Är det bara jag som förstår att skolor inte har stentrappor? Något är
väldigt fel och jag vill hem till barbie.
Mamma! Förstår inte ens du? Alla verkar veta vart vi ska. Har de lurat mig
allihop? Utan att veta hur, befinner jag mig i ett rum, men nu vet jag
varken ut eller in. Nu står jag i ett gult stort rum med ballonger och
blommor. Ser det ut så här i spökhus och rövar borgar? Jag börjar tvivla.
Först då ser jag, det står en sol längst fram och ler.
Solen har blå klänning och gul kofta. Mamma viskar att det är fröken, och
det är klart att det är fröken – fröken Sol!
Det står fyra runda bord i rummet och på varje bort står 6 lappar som någon
har ritat på, någon har ritat blommor och solar. På en lapp ser jag mitt
namn, KATARINA står det, och jag funderar på hur någon har fått dem att stå
upp.
Jag får sitta jämte min lapp och de känns ju bra, NÅGOT är bekant. Kan
detta vara den där skolan iallafall? Fröken Sol strålar och nu visar hon
att hon inte bara kan le. Hon börjar nämligen prata. Jag hör inte riktigt
på, jag är nämligen upptagen att undersöka om jag är den enda flickan med
rutig klänning. Jag avbryter dock undersökningen när jag märker att fröken
Sol ler mot mig.
– Är det någon som vet vad jag heter, säger hon. En flicka med hästsvans
(utan rutig klänning) räcker upp handen och säger stolt att hon vet att
fröken heter Berit.
– Berit, tänker jag.
Nu vet jag en sol som heter Berit.

Solen Berit lärde mig att skriva P, att a var en hård vokal, vad en
sädesärla var, multiplikationstabellen och texten till ”Bered en väg för
herran”. Hon höll mig i handen när jag var rädd för att åka på utflykt och
hon log åt mig när jag lärde mig simma utan dyna.

Jag träffade tidigt mina änglar. 2 flickor att hålla i handen! Vårat liv
var ett himmelrike och vi levde i en rosa värld som doftade luktsuddgummi.

Livet var vårt och vi viskade hemligheter i kojan på baksidan av
skolgården. Den kojan var vår och vi skulle vara vänner för evigt – friends
for ever.

Efter 3 år skulle vi skiljas från vår älskade fröken. Vi fick komma och äta
glass i hennes trädgård och träffa frökens man – han hette Sten! Det
skrattade jag länge åt. Fröken brukade säga att hennes man alltid hade en
Sten i skon! Min fröken var världens roligaste Vi skulle börja
mellanstadiet och få en magister!
Solen Berit skulle få en ny klass med nya pyttesmå ettor. Små som myror! De
kunde inte ens stava till flaggstång.
Våran magister hade roligt hår. Det var lockigt och rödlätt (det var
förbjudet att kalla det orange!)
Jag hade fortfarande mina änglar och vi var kära i de killarna som var bäst
på fotboll. Vi skulle bli Spice Girls när vi blev stora och vi skrev
hemlisar i dagböcker som det stod ”SUPERHEMLIGT!” på.

Våran rödlätte magister lärde oss engelska och vad som händer när man blir
kär. Under mellanstadiet var vi konstant kära och det bästa som fanns var
att få leka puss-lekar. Fast LEKA fick man inte göra, det var dödsstraff på
det – nästintill.
Mellanstadiet var helt enkelt en 3-år lång häftighetstävling.

När vi gick i sexan tröttnade vi tjejer på killarna. De var ju
jättebarnsliga och hur kunde vi frivilligt lekt puss-lekar med dem?
Oförståligt.
Nu ordnade vi tjejer ”tjejkvällar” och ”tjejmiddagar” som ägnades åt att
sukta efter pop-stjärnor, den nye snygge gympaläraren och frossa i
pinsamheter. Vi längtade till högstadiet och efter nya förhoppnings|vis
mogna och snygga.
För vi var verkligen JÄTTE mogna förutom när vi tog fram den ytterst
förbjudna Barbie-lådan. Högstadiet skulle bli vår räddning!

Jag valde mina två änglar till högstadiet, vi satt fortfarande ihop med
klister.
På våren i sexan fick vi till vår lättnad veta att vi kom i samma klass på
högstadiet. Vi kunde andas ut, men sekunden efter insåg vi att vi skulle
splittras från resterna av vår underbara (?) klass.
Nu tycktes det längesedan jag stod på skolgården med rutig klänning (!),
trånga sandaler och trodde att skolan var en farlig borg.
Det var längesedan – 6 år, ungefär hälften av mitt liv, men innerst inne
var jag fortfarande osäkra, vilsna och förvirrade Katarina som trodde att
alla ville henne ont.

När jag skulle börja sjuan stod jag där igen och undrade hur alla kunde se
så glada ut. Ny klass, nya lärare och ny miljö förändrade inte mitt liv
särskilt mycket. Jag levde fortfarande kvar i min gamla klass och umgicks
enbart med dem. Vi tjejer var alla överens om vem som var den snyggaste
killen och under ytan var vi konkurrenter och hatade varandra. Föraktet mot
de populära och håntet mot ”töntarna” förde oss samman trots allt. Vi var
fullt upptagna med att klandra alla i vår närhet och insåg förste efteråt
att det var vi som var töntarna.
Det man inte vet bekymrar en dock ej och vi hade varandra och våra
popstjärnor så vi njöt av livet och naiviteten lös i våra ögon.

Ingenting varar för evigt dock och flickorna i f.d 6b gled ifrån varandra,
men jag och de två änglarna var fortfarande som fast klistrade. Vi
isolerade oss från omvärlden och kom överens om att alla var konstiga utan
vi. Vi behövde ingen annan. Lektionerna på högstadiet blev som en stor gå
massa. Här fanns ingen fröken Sol eller rödlätt magister. Här var allt
grått och anonymt och ingen dag var olik den andra. Pricken över i var
insikten om att jag inte längre hade mina änglar som förr. Jag hade
isolerat mig med dem och utan dem stod jag ensam. Jag förstod inte längre
deras skämt, jag trivdes inte i deras sällskap jag ville bort, bort, bort!
Jag ville skrika och gå men jag satt kvar med klump i halsen. Skolan blev
om så möjligt ännu gråare och de som kom som räddande änglar och höll mig i
handen trots min rutiga klänning, skapade nu is i min mage, klump i min
hals och höst i mitt hjärta. Jag borde gått men jag accepterade det och
accepterar det fortfarande. Mitt nionde år skulle inte sluta som grått, det
skulle sluta som svart – trode jag. Det hände något dock. Det kom en fröken
Sol, det kom en flicka med kjol av tyll och sol i ögonen. Hon höll mig i
handen trots att jag skuggade henne. Hon stod kvar i skuggan med mig. Min
andra hand tog min söta älva, tillsammans gick vi mot ljuset. Vi är ännu
inte där, men vi är på väg. Jag, fröken Sol och älvan med rosa sandaler går
mot ljuset och vi påminner varandra om att vi bor i skaparens hand.
Jag betyder inte lika mycket för dem som de gör för mig men det gör mig
inget för de släpper inte mina händer. Slutet på mitt nionde år ska bli med
sol i hjärtat.

Mina skolår!
Hej. Jag heter Helena. Snart ska jag fylla 15 år. Jag och mina klass
kompisar ska snart gå ut i 9:an. Det kommer att bli jätt kul. Men alla dom
åren som jag har gått i skolan så har det hänt jättemycket. och det känns
nästan som en avslutning av 9:an att skriva vad som har hänt alla dessa år
från 1:an till 9:an.
Mina skolår!
I 1:an så gick jag på en liten skola som hette bäverdammsskolan.
Bäverdammsskolan låg bredvid ett pensionat. Min lärare som jag hade va den
snällaste person man kan tänka sig. Hon va till och med snällare än olivia.
Hon förstod vad man menade och lyssnade verkligen på vad man sa. Hon var
den bästa. När jag började på bäverdammsskolan så var jag inte mer än 6 år.
Man kan säga att dom lät mig gå på skolan för att dom skulle göra ett
projekt och se om 6 åringar kunde va lika ”smarta” som 7 åringar. Projektet
bryde jag mig inte om jag tyckte bara att det var roligt att träffa andra
barn och gå i skolan. En gång varje vecka kom en av pensionärerna ner och
berättade historier om en massa grejer som han hade gjort.
Jag kom ihågen gång så låg han inne på sjukhuset. När han kom tillbaks från
sjukhuset så berättade han vad som hade hänt och varför han fick ligga inne
på sjukhuset, vad dom gjorde med hans skada. Vi var väldigt fascinerade av
hans berättelser. När jag gick i 1:a klass blev jag också retad för att ha
glasögon, dom kallade mig för glasögonorm varje morgon, på rasterna, ja
varje dag.
Men det bryde jag mig inte om. Året gick och vi skulle flytta. Vi flyttade
till Fredhäll. Då var min nya skola som hete Klastorpsskolan. Där började
jag 2:an. Ni vet nog hur det är gå in i det klassrumet och se alla nya
ansiktena stirrande på dig sen så fort man satt sig ner började dom viska
saker om mig. Man kunde bara tänka på vad dom sa. Kolla in vilka fula
kläder eller ucsh nej inte en glasögonorm. Men 2:an överlevde man i alla
fall. Även om man inte hade några vänner så gick det ända bra med att börja
lära sig nya saker som att räkna matte, läsa och lära sig alla bokstävers
uttal m.m. Åren gick men dom skolåren hände inte så mycket, förutom när min
klass skulle åka till ronneby så fick inte jag följa med för att jag spyde
vid övergångsstället vid skolan och jag fick se alla åka iväg medans jag
väntade på att skolsystern skulle köra hem mig. Det var det värsta jag
varit med om.
Skolåren gick och gick och det tog lång tid innan jag fick några kompisar.
För det mästa lekte jag med min stora syster som är 2 år äldre än mig vi
lekte på rasterna och pratade mycket. Hon var min ända vän tills i 5:an då
träffade jag cecilia och minna på en rast då jag inte hade lust att gå ut
och leka i snön stannade jag inne och vandrade omkring i byggnaden. Efter
ett tag så gick jag förbi en ”grupp” som spelade kort. ”Gruppen bestod av
Denise, minna, cecilia, marie, Leia och ulrika. Så jag frågade om jag fick
vara med och det fick jag. Ända sen då har vi varit vänner. Jag har oftast
tyckt om minna mer för att hon är mer lik mig än vad cecilia var men hon
kunde också vara snäll mot mig.
Nu gick vi i 6:an och gud vad vi kännde oss oövervinerliga vi var störst på
skolan och skulle snart börja 7:an. Så vi skulle ju börja 7:an och byta
skola få nya klass kompisar. Det var mycket som hände på en gång. Sommaren
kom och jag blev mer och mer ivrigare för varje dag som gick. Tänk dig att
börja en ny skola med nya klassrum nya klass kompisar, nya lärare. Mer
spännande kan det inte bli. Dagen var här. Dagen då vi skulle träffa våra
nya klass kompisar. Det var en hektisk dag. Dagen där på fick vi gå på
olika lektioner som vi brukade göra bara det att vi hade inte samma
klassrum hela tiden som innan utan nu fick vi leta reda på dem och jag kan
säga dig det tog ett tag innan man hittade något klassrum så man kom ofta
försent. Det som var nytt men ganska tråkigt var att vi hade väldigt många
prov innan kanske man hade många små förhör typ 6-7 små förhör till varje
vecka. Nu hade man ca 5 läxor ca 3 stora läxor som innerhöll ett stort
förhör, sen kanske man hade ett stort arbete som man skulle visa upp för
klassen. Dom dagarna var man väldigt närvösa för. Det man oftas gick och
tänkte på eller det man fortfarande går och tänker på var tänk om jag bara
svamlar och ingen fattar nåt. tänk om jag svimmar. tänk om jag läser fel
eller svarar fel, tänk om jag får IG. Det var den mest oro väckande frågan.
Men det mesta gick bra. 7:an var väl okej. 8:an blev mer oro väckande för
nu skulle vi få våra första betyg och det var det nog ingen som gillade. Åt
minstonde inte jag.
Under 8:an så fick jag, minna och cecilia många nya kompisar när vi var med
i Lucia tåget. 8:an gick bra vi hade nya kompisar, fått våra första betyg,
varit med i Lucia tåget och vi skulle bli störst på skolan igen. Den första
terminen av 9:an gick väl bra man höjde sig i några ämnen och kanske sänkte
sig i några. Nu på slutet av terminen var vi tvugna att välja ett gymnasium
att gå på. Det var det viktigaste och det svåraste valet jag någon sin har
gjort. Men det är skönt att ha det gjort. Jaha nu står man här redo att gå
ut i den stora världen men ändå inte redo att släppa taget om barndommen,
vännerna, lärarna, föräldrarna och inte om dom bästa lärarna man haft eller
bästa vännerna. Man måste släppa taget någon gång bara man vet att det inte
är för tidigt. Att ha gått här på havedalsskolan har varit som ett litet
äventyr. Man vet aldrig vad som kan hända här. Och det är alltid någon
lärare som hittar på något nytt hela tide. Dom roligaste lärarna är dom som
hittar på hyss och har ca samma humor som eleverna.
Men det har varit lärorika år här på skolan och jag kommer alltid att
minnas alla lärarna speciellt Acke, olivia, Johannes, Benzing.
För att dom har varit dom bästa lärarna.
SLUT!
Av: Helena Hallberg
9F

Att byta skola/Att byta klass
Jag ser alla Sveriges landskap passera. Det är varmt och fuktigt inne i
bilen. Lårerna riktigt klibbar sig mot sätet. Allas tålamod börjar ta slut
och det hjälper inte direkt, att Sofie skriker som en stucken gris. kan det
bli värre, jag ska lämna alla mina polare i Norrland för att flytta ner
till Småland. Vad är det för plats förresten? Helt platt med en massa
smålänningar som pratar konstigt. Mamma är naturligtvis tvungen att ta det
här jobbet också. Till min besvikelse så gillar även pappa idéén. Han
vänder sig nu om och ser på mig med beskymrade ögon.
– Seså gumman, nu ska du inte hänga läpp, det blir säkert jättebra i Älmö.

– Hm säkert.
– Gumman, du måste väl förstå att det här en stor chans för mig.
– Sluta kalla mig gumman och nej jag förstår mig slutet av meningen har
fallit bort i kopieringen
Surt börjar jag titta ut genom fönstret igen, Älmö’s hus börjar torna upp
sig framför mig. Vi är snart framme!
När mamma svänger av till ett villaområde, känner jag genast igen det från
i våras. Mina föräldrar hade redan då förälskat sig i vårt nya hem. Mammas
blåa ögon hade riktigt tindrat och pappa hade nickat gillande. Bilen
stannar, det blå huset med vita knutar står framför oss. Det blir ett
väldans travande mellan bilen och huset. Sofie somnar mitt i uppståndelsen
och solen börjar sakta gå ner.

Flera timmar senare, ligger jag i sängen i mitt nya rum. Rummet är ganska
litet med lila väggar och blommig bord. På golvet ligger alla väskor i enda
röra.
Funderingarna snurrar i huvudet på mig. Jag tänker framför allt på skolan,
alla nya människor. Jag, dess och Elisabeth hade ju planerat hela nian så
väl, och så kommer mamma med den här idéen. Nu måste jag skaffa nya
kompisar, tänk om jag inte får några.
Till slut så somnar jag av utmattelse.

Sommaren tar slut fortare än vad jag vill. Första skoldagen närmar sig med
storm|steg. Det är redan sista sagen på sommar|lovet. Solen skiner och
himlen är blå, jag ligger och njuter av den sista ledig|heten i en solstol.
När jag öppnar mina ögon, får jag se att nån står på andra sidan häcken och
glor på mig.
– Hej, jag trodde nästan att du hade svimmat där i stolen.
– Såg jag så död ut? Vem är du, förresten?
– Enar, din granne
– Jag heter Anna, vi är nyinflyttade.
– Det har jag nog förstått, vi hörs!
– Ja. Mer hinner jag inte säga förrän han är borta. Enar, vad snygg han var
med alldeles gyllenbrunt hår och nötbruna ögon, en riktig gud. Det pirrar i
magen resten av dagen.

Långa, okända korridorer möter mig följande dag. Pirret från igår har
ersatts mot ren nervösitet. Till råga på allt så försov jag mig så
korridorerna är tomma. Där måste dörren till min lektionsal vara. Jag
hinner inte öppna den förrän den öppnas av en glad, rödlätt tant.
– Det är du som är Anna förmodar jag.
– Ja, svarar jag med pipig röst.
Jag leds in i klassrummet. Det är dödstyst, alla stirrar nyfiket på mig.
Jag blir presenterad av läraren och placerad hos en tjej som heter Susanna.

Till min förvånelse sitter Enar i klassrummet, mitt framför näsan på mig.
Hela lektionen sitter jag bara och tittar på hans nacke.

Susanna visar sig vara en trevlig tjej och vi kommer redan bra överens.
På hemvägen utbrister hon: Tänk vilken tur att vi träffades.
Jag instämmer och tänker att Småland inte är så dumt trots allt.

Slut!
Ulrika 9f

Mina skolår!

Mina första skolår minns jag inte så mycke av. Förutom att jag hade två
lärare som jag verkligen hatade. Jag tror aldrig att dom tyckte om mig
heller. En av dom drog mig i håret sen efter det tryckte hon hårt ner mitt
huvud i bänken. Detta hände i 3:an. Jag började gråta men torkade fort bort
tårarna för att hon inte skulle se. Sen när jag började 4:an fick jag en
bättre lärare, en manlig. Jag tror 4an var ett bra år för det kom fler in i
klassen då. Ifrån Löväng kom det elever som skulle börja i våran klass. Vi
som redan gick på Skuggetorpsskolan, Satt i ena änden av klassrumet och dom
från Löväng satt på andra sidan. Vi blev rätt bra kompisar. Jag och en
annan tjej bråkade så fort vi såg ögona på varan. Givetvis kom hon från
Löväng och var större och mycke starkare än jag. Ibland gick det bra i
mellan oss och ibland åt helvete. När jag gick i 4:an kom det en kille och
flyttade in brevid oss. Ingen hade bott där på ett tag. Men nu äntligen kom
det en Mamma med två söner. Lena, Markus och Adam. Markus var ett år äldre
än mig och vi blev bra kompisar och sen mer än kompisar. Men när det tog
slut mellan oss prata vi inte med varan på en hel vecka. I 5:an hade jag
blivit riktigt bra kompis med en av tjejerna från Löväng. Vi hade jätte kul
tillsammans. Men det var också i feman jag fick det hårda slaget, att mina
föräldrar skulle skilja sig. Jag hörde till och med när dom bråkade om det.
Jag tror att det är varje barns värsta mardröm att få höra. Men men
mardrömen var inte över än. Några veckor senare blev det värre. Först
började dom med lappar och onda blickar. En av mina kompisar visade mig
lapparna jag visste inte va jag skulle säga. Men det värsta var inte själva
mobbingen jag blev sårad av utan att dom hade varit mina bästa kompisar.
Inte nog med att dom mobba mig innan det hade de gjort så att den jag var
tillsammans med då. Gjorde slut och blev ihop med en av dom! Och när man
blir mobbad mår man jätte dårligt. Det känndes som ett rent helvete. Detta
händer när man blir mobbad.
1. Sjunker själförtroendet i bått.
2. Man har ingen att prata med.
3. Mår man inte bra går det heller inge bra i skolan. Mina betyg var i bått
dom med. Men när mobbingen var slut var det dags att välja vad man skulle
läsa för språk i sjuan. När jag började sjuan fick jag en jätte bra kompis
vi gjorde allt tillsammans. Vi va med varandra i skolan jämt. Vi ringde
till varandra kvällar och hälger ibland fler än en gång på samma dag. Vi
Hjälpte varan i skolan, trösta varan när vi var ledsna. Hon kände mig utan
och innan. Jag tror hon kännde mig mer än vad jag själv gjorde. du får
fortsätta och läsa på kladen tyvärr
När vi gick på Sandra dansa vi och hade inga problem. Jag träffa en kille
från Hagskog. Han var nog den elakaste man kan finn tror jag. Men jag hade
ju min bästa kompis som fanns där för mig alltid. Och jag fanns alltid där
för henne. Sen kom 8:an och som alla mina andra kompisar frös hon ut mig
också. Det trode jag aldrig faktist om henne jag trodde hon var bättre än
så, jag hade tydligen fel, tyvär. Nu måste jag ärligt säga att jag saknar
henne jätte mycke Hon fanns alltid där för mig. Men nu da visst jag ha en
jätte bra kompis nu som jag tycker jätte mycke om, men det är inte samma
sak. Hon känner mig inte utan och innan hon märker inte alltid när jag är
ledsen. Hon finns ju där men inte på samma sätt som det hon gjorde. Hon
finns ju fortfarande där för mig säger hon men det är inte som förut. för
mig. Hela sommar|lovet var jag med en annan tjej. Ärlig talat jag tror inte
vi hade så myck gemensamt (sommaren mellan 8:an – 9:an). Nu tycker jag mest
att hon är en riktig ragata. Och det sommarlovet som var från 8an till 9an.
Bråkade jag och min pappa så fort vi såg varan. Nu bor jag bara hos min
mamma. För att pappa tycker inte om mig och jag tycker inte om honom
längre. Jag var nog aldrig ens önskad att finnas för honom. Jag har alltid
varit ”pappas gull” men inte nu längre. Han sluta nog att tycka om mig när
dom skilde sig. Jag vill ha tillbaka min pappa som jag hade före dom skilde
sig. Men jag vet att det bara är en dröm och att det kommer att förbli en
dröm. Men nu när jag går i 9:an har jag det jätte bra, jag har bra kompisar
och en underbar pojkvän. Som stöttar mig och alltid finns om jag vill
prata. Enda saken i mitt liv som jag saknar är pappa. Jag vill ha honom som
han va förut, jag vill kunna berätta saker för honom. Och att jag ska kunna
va med honom på vissa saker. Och att han ska kunna kramma om mig och säga
”Anna, jag älskar dig”.

Mina skolår!

Jag var sex år och skulle börja skolan. Jag minns att det kändes väldigt
nervöst, men samtidigt roligt. Det kändes som om jag skulle bli äldre
direkt, bara för att jag börjad 1:an. Jag kände bara fyra stycken av dom
som skulle börja i samma klass som mig. fyra av tjugo kändes lite men det
fanns i alla fall någon jag kunde anförtro mig åt och det kändes bra.
När jag vaknade av klockan på morgonen var jag full av energi. Jag bara
längtade tills jag kom till skolan och fick träffa alla nya kompisar. Jag
tog på mig mina finaste kläder och lite läppstift, så jag kände mig extra
fin. Eftersom det var första dagen i skolan, så följde mamma med. När vi
kom till skolan, var det första jag såg fullt med barn som lekte på
skolgården. Jag tog en rockring och började ”rocka”. Efter kanske 10 min
hörde jag en röst säga
– Kom in.
Det var våran fröken. Hon presenterade sig som Gunilla och frågade sedan
var och en vad dom hette. Allt kändes väldigt nervöst men efter ett tag
lättade stämningen. Det är ungefär det jag minns ifrån min första skoldag.
Senare under 2:an hände det inte så mycket förutom att vi fick en ny elev i
klassen som hette Sara och kom från Göteborg. Hon och jag blev snabbt
kompisar.
I 3:an började en tjej som hette Sofia hon hade bott inne i Falun förut. I
3:an längtade man mest efter att få börja 4:an då var det som att ha blivit
ett snäpp äldre på nått vis. Man fick nya lärare och man fick gå med dom
äldre. Dom äldre betraktade man nästan som gudar, man ville bli precis som
dom.
Sen när vi började 5:an blev vi ihop|flyttade med den dåvarande 6:an
eftersom dom var så få i den klassen. Då kändes det som att man var äldst
på skolan. Det var först då man började tycka att alla andra var så små och
barnsliga. Jag kommer ihåg en sak med vår klass och det är att vi var
jätterädda för sprutor. Så fort vi fick höra att det var dags för
stelkrampssprutan så blev det ett jädra liv, precis alla pratade om det men
det brukade alltid gå bra i alla fall. När vi gick i sexan fick vi veta att
vi skulle byta skola. Vi skulle börja på Wicksellska Skolan, som kallades
för Wicke. Vi skulle få välja 3-4 kompisar att gå i samma klass som,
eftersom vi skulle dela våran klass i tre grupper, som sedan skulle gå i
varsen ny klass. Så dom vi valde skulle bli våra första kompisar på skolan,
eftersom vi inte kände någon annan än.
När vi hade skolavslutning i 6:an gjorde vi om en låt så vi sjöng om alla
lärare vi hade haft på Ronneviks skolan. Den var väldigt uppskattad.
Under det sommarlovet mellan 6:an och 7:an var jag väldigt nervös inför
nästa termin i en helt ny skola med massa elever som man aldrig hade
text saknas Skolan var jättestor! Jag minns att jag var rädd för att
aldrig hitta till lektions|salarna eftersom dom är nummrerade med olika
nummer beroende på vart i skolan man är. Men när man väl började i skolan
så tog det inte så lång tid att lära sig, som tur var! När man gick i 7:an
såg man upp på alla som var äldre, vill säga 8:erna och 9:erna. Precis som
på lågstadiet. I 7:an brydde man sig inte om betyg så mycke, men sen när
man kom upp i 8:an då började man tänka på att man skulle ha höga betyg och
allt sådant. På våren i 8:an var det mycket prov och det var då jag blev
riktigt skoltrött Det hade jag med mig när jag började 9:an och det var
inte bra, eftersom man måste sattsa ännu mer nu så man får höga poäng så
man kommer in på den linjen som man vill på gymnasiet. Jag tycker det är
fel tid att ställa sådana krav på oss, det händer så otroligt mycke annat i
vårt liv nu. Visserligen säger dom att man lär in bättre när man är ung,
men det är en jobbig tid.
Nu nyligen sökte jag in till gymnasium och jag får reda på om jag har
kommit in någon gång i Maj. så vi får se hur min framtid blir.