Elevens uppfattning av läraren: 1

Inskannad version

MINA SKOLÅR

Jag heter Daniel och är 15 år, som ni förstår slutar jag snart 9an men
vägen hit har varit lång. För att ge dig en aning om hur det har varit så
får vi gå tillbaka 9 år i tiden.
När jag var 7 år så visste jag vad som väntade mig, skolan.
Redan dagen jag började fick jag nya kompisar och en kompis som jag håller
ihop med än idag är Tobias Petersson. Jag visste att vi skulle gå i samma
klass och visste genast vem han var när jag kom.
Det var som om vi var menade och hänga ihop i vått och torrt. Sedan kom
våran lärare Margareta Vår. Margareta var jätte snäll och var inte för hård
på något sätt. När vi senare träffade resten av våra klass kamrater fick
jag och alla andra många nya kompisar. Så såg min första dag ut ungefär men
eftersom minnet sviker mig och jag inte kommer ihåg mer av ettan eller
något av tvåan, så hoppar vi direkt till trean.
Redan första terminen upptäckte man att jag hade läs och skrivsvårigheter.
Då fick jag en hjälp lärare som skulle hjälpa mig igenom grundskolan. Jag
fick göra tester och prov för att se hur jag kunde bliav med mitt problem.
Men efter ett tag när dom trodde det var lönlöst, så släpte det. Då kunde
jag istället för att bara läsa träffa lite kompisar.
När det var en månad till avslutningen ungefär fick vi reda på att vi
skulle ha Staffan Grönlöf som lärare på mellanstadiet men lyckan var kort
han skulle ta över efter en lärare som slutade och sökandet efter nya
lärare började. När vi kom till skolan efter sommar lovet så fick vi en ny
lärare som heter Carin.
Sedan när vi gått ett tag så fick vi en ny kille i klassen som heter
Johannes. Han hade tydligen tänt ta alla mina kompisar ifrån mig. Men det
gick inte så bra för honom varken på den eller skol fronten.
Vi skulle göra ett arbete om Sveriges län men mitt arbete försvann
miraculöst. Året tog slut lika fort.
När vi borgade femman kom problemen i en lång rad. I början på året blev
våran lärare med barn och fick stanna hemma. Det känns som om vi fick ha
miljoner vikarier. Men vi fick ingen riktig undervisning tycker jag. Vi
fick en ny lärare som hette Noak han var får Kongo och var inte så bra på
svenska så det blev väldigt flummigt. Johannes som nu hade det lättare tog
många av mina kompisar och livet som enstöring började. Jag var ensam på
rasterna och efter skolan med. Man lärde sig att inget blir som man tänkt
sig. Sexan var best vi fick tillbaka våran riktiga lärare och Johannes var
inte så intresserad av mina kompisar längre lektionerna började bli mer
riktiga och det blev faktiskt roligt.
Veckan efter lucia fick vi efter många samtal med rektor sova i skolan och
vi fick göra det på en torsdag till fredag så sov morgonen flyttades till
måndagen efter.
Vi hade efter Jul lovet ett litet na prov jag var bra i alla ämnen och bäst
i engelska.
På skolavslutningen blev det många kramar trots att man visste att vi
skulle ses nästa termin.

Sjuan var ett roligt år som började med ett läger på Långuddenslägergård
där vi fick lära känna varandra slapna av och bara umgås. Sen var man mest
i 312 och jobbade inte så omväxlande faktiskt. När vi närmade oss slutet på
sjuan var man nervös för att man skulle få betyg nästa år.
Åttan var det året som gick snabast och var då antagligen roligast. Vi hade
lite problem i klassen framför allt hos tjejerna som fick ha torsdagar
utanför skolans väggar. Men det löste sig och vi blev mycket lugnare. Åttan
var slut och nian stod för dörren, men den är svårt och skriva om eftersom
den inte ar slut än men det får bli någon annan gång.

Men i det stora hela tycker jag att skolan har varit helt okay och jag
hoppas att jag inte är den enda som säger att det inte ska bli så farligt
att fortsätta min utbildning mot en säkrare framtid.

Inskannad version

Mina skolår

nu går jåg mitt sistA år i skolaAn men om jag tenker lite eFter så vArAllt
semre när mAn vAr Liten Fördå så HAde man HelA skoLgongen FrAmFörsig det är
skönt Att snart VArA KLar med KoLAn de t HAr VArit FÖr mycket Att gå UPP
KLoKAn SJU. det ä in te KUL Att gå i SOLAn som mam HOPAdes när mAn Börgade
FörstA KlAS Men det HAr VArit rät BrA endä mAn HAr tre FAt MOngA komPisAr
som mAn HArvArit VäLdigt gLAd För. men nu SKA jAg ite prAtA om det mer För
muskA JAg BeretA HUr minSKOLgong HAr VArit. n är JAg BörgAde SKOLAn på Min
FörstAdAg i SOLAn så jordevi in genting men sen så HAde JAg nio longA år
eFter mig Jag HOPAS att det SKA gå Fort AndrA dagen i SOLAn joBAde JAg
gLATT och tyKte Att det vAr kulm e åren gick det BLeV BArA tråKigAreoch
tråkigAre till SLUt så VAr det jäte tråkigt JAg Låg HemA och god e istelet
FÖRAtt gå till SOLAn det VAr gAsSKA tråkigt men det VAr Betre än SKOLan
FrLärArna VAr dUmA och FAtAd ingenting FÖresten såHeter JAg KaLe Jag VAr
ganskA tjok när JAg VAr Liten så JAg BLev retAr Det kAnsKeVArDärFör Jag var
HemAsÅmycket men iVArge FALLs BLev JAgretAd dom KALAde mig KLUmPen och
VALLKen så jAg VAr gAnskA ensAmen i HelA min SKOLgong UPP till FemAn FÖr då
BörJAdet en ny eLLev som VAr gAnSKA sor HAn Me MoBArnA SKULe gå på Honon
men hAnn VågAde gA iFrån nonting som jA gAldrig HAde vågAt JOrt men när JAg
VAr med Honom så vÅgAde jAg de t vAr som om JAg BLeV stArKAre AV Att HA en
KomPis HAn SA Att HAn VAr närA på Att BLidränKt AVen SOm redAde Honom jämt
sen des så HAr HAn VÅgAt SAKt iFrån min vändning På redSLAn BLev en KomPis
HAn Heter Jony men en gong så VAr Jony sJuK då KOm MOBArna till mig och SA
Att Om JAg in teSLår till Jony och ser till At HAn Försvin er så skULe dom
shittaA mig men Jony VAr min ven JAg SA Att JAg SKULe JÖrA det men det sULe
JAg inte JAg gick Hem till Jony och BeretAde HUrALLt Hengde iHOP. HAn SA At
viSKULe LOSAS Att JAg BLeV OVen med Jony För då SKULe de Få se vende BråKAr
med ViSA VA ViKAn i SKOLAn nestA dAg JOrde Vi VA Vi SKULe mOBArnAs LedAre
KOm FAm till mig Och PUtAde PÅ mi och SA Att JAg VAr KOLAre en VAdom trode
Och Att JAg VAr en igenget men JAg SA Att JAg inte vill VArAen i genget sen
gick Jony och JAg Hem.

Inskannad version

Kära Thomas Östros
Skolan kan förbättras på många olika sätt, det gäller bara att börja på
rätt ställe. Jag kan ge dig minst hundra olika förslag på en bättre skola
men vet inte var jag ska börja.

Jag kan börja med att informera dig om att varje dag blir jättemånga
skolelever mobbade. Men det borde du som skolminister redan veta? Så varför
gör man ingenting åt det? Om rektor, lärare och elever tillsammans hjälps
åt borde detta leda till en bättre skola där eleverna känner sig trygga.
Lärare och rektorer behöver utbildas. Ingen människa kan veta hur det är
att bli mobbad om dom alldrig har varit med om det. Många tror att det
hjälper att säga till en gång men oftast så gör det inte det.
Vissa tycks även inte vilja erkänna att det finns mobbing.
En skola står för att det finns mobbing kan heller inte göra något åt det.
Medans en skola som erkänner att det finns mobbing, kan lättare göra något
åt det.
Skolan är något man ska längta efter inte frukta. I skolan lär vi oss allt
vi bör kunna sen när vi går ut skolan. Ändå är det många som hatar skolan.
Vi går i skolan i nio år om man inte räknar med sexårs och gymnasiet. Under
den tiden utvecklas vi. Vi växer så det knakar. Då behöver vi god, nyttig
och näringsrik mat. Skolans mat är långt ifrån god, nyttig och näringsrik.

Jag är långt ifrån den enda som inte gillar skolmaten. Många går hungriga
varje dag. Det är absolut inte bra när vi växer, inte heller när vi Ska
lära oss saker. Om man inte äter så orkar man inte lyssna och detta orsakar
dåliga betyg. Varför får vi då så dålig mat?
Många klagar och alla får samma svar: ”Det finns inga pengar”
Vart tar då alla pengarna vägen? Vi är det land som betalar mest skatt i
Världen. Ändå är varken skolan eller statens sjukhus bra.
Till skolan går vi varje morgon kvart över åtta många är trötta men sen
till lunch kvicknar vi till och behöver energirik mat och vad får vi?
Någon slags barnmat god nog att Serveras till grisar.
Man äter inget och hela eftermiddagen är man trött och man lär sig
ingenting. Sluta slösa pengar på onödiga saker (Gudrun Schyman) och ge oss
godare mat! Lärarlönen bör också höjas. Det är vår framtid Vi pratar om, Vi
behöver fler utbildade lärare Ska mer än tjugotvå elever samsass på en
lärare?
Lärarna har också rätt att vara lediga och sjuka. Då behöver vi utbildade
vikarier. En vikarie utan kunskap om det vi håller på med är helt
värdelöst! Vår framtid står på spel. Hur ska vi lyckas lära oss utan
lärare?

Det är inte många som gillar skolan och man behöver det om man skall kunna
få bra betyg.
Nu går vi i årskurs nio, vi har redan gått klart grundskolan och vi kan
inte förvänta oss en förändring nu. För det är försent. Men jag hoppas att
du Thoms Östros kan ge nästa generation det du inte gav oss, en lycklig
skoltid

Mvh

MINA SKOLÅR
Mina tre första skolår.
Jag började i skolan redan som sexåring, alltså jag började i
sexårs|gruppen. Vi var den första kullen i Säffle, och jag kommer i håg att
jag kände mig stolt. Mina systrar hade alla tre börjat i skolan när dom var
sju, men jag fick börja när jag var sex.
Jag började i en montisoriklass med arton stycken andra barn. Jag hade tur
och kände två stycken från dagis, Kasper och Johan. Tillsammans med Andrea
bildade vi hemliga klubben och släppte inte direkt in några andra i den.
Det var först när vår lärare tog oss åt sidan och sa bestämt att alla i
klassen måste få vara med i vår klubb, annars var vi okamratliga.
Så hemliga klubben löstes upp, för vi ville ju inte ha några inkräktare.
Synd för vi hade just kommit på ett hemligt språk. I vår klass fanns en
kille som hette Ruben. Han hade gått om ett år och var därför ett år äldre.
Första terminen såg vi upp till honom, han var ju ett år äldre än oss!
Sen började jag tycka allt mer illa om honom. Han skulle jämt retas med
mig, knuffa mig och när vi lekte pussjaga sprang han jämt efter mig. Vår
mesiga lärare försökte prata med honom och hans mamma, men det hjälpte
inte.
Hon sa att jag fick försöka stå ut.
Efter ett tag började det bli värre. Ruben frågade chans på mig, varje
morgon utanför cykelstället, och jag sa nej varje dag.
En dag när jag var lite sen, stod han som vanligt och väntade på mig. Det
var inga andra barn ute, för vi hade just börjat.
Så sa han som vanligt, Sofie får jag chans på dig? Jag svarade som alltid :
nej, jag är ihop med Johan. Då svartnade det till i hans ögon och jag fick
ett hårt slag över ansiktet. Det gjorde ont och jag började gråta. Jag
sprang in och berättade för läraren, som genast skällde ut Ruben. Den dagen
hade vi skolfoto, och på mitt kort i ettan står jag rödgråten och med
svullen kind. Jag trodde förstås att Ruben skulle sluta plåga mig, men där
hade jag fel. Han fortsatte som vanligt att fråga chans på mig varje
morgon, jag fortsatte att svara nej, och han fortsatte att slå mig.
Skillnaden nu, var att jag inte berättade för någon, att Ruben gav mig en
örfil varje morgon.
Jag vågade helt enkelt inte.
Min lärare frågade ibland hur det gick med Ruben, och jag sa självklart att
det inte var några problem. Ruben retade dom andra tjejerna i klassen med,
men det varändå mig han hade hakat upp sig på. Även om det var mig han var
på jämt, var det ändå bara jag som kunde lugna honom.
För han hade ett hetsigt och aggressivt temprament. Så det var jag som fick
sitta bredvid honom i klassrummet och det var jag som fick sitta i hans
grupp i matsalen.
Allt det här kunde jag stå ut med, det var tillochmed inte särskilt svårt,
för jag blev lite särbehandlad av lärarna. Duktiga Sofie som tar hand om
och lugnar Ruben.
Men allt har ett stopp och ett slut, och en dag i slutet av tvåan fick jag
och alla andra nog.
Det regnade ute och hela klassen satt i kapprummet på rasten och bråkade,
lekte och skrek. Ruben kom plötsligt fram till mig och frågade om vi skulle
gå ut och leka.
Jag svarade att det regnade och att jag absolut inte hade lust.
Han sa ingenting och jag tittade upp mot honom för att se hur han hade
reagerat. Han var helt röd i ansiktet och hans huvud såg helt uppsvullet
ut. Jag trodde han skulle explodera. Det såg så roligt ut att jag och Lina
började skratta.
Det skulle vi inte ha gjort för i nästa sekund tryckte han upp mig mot
väggen och skakade mig.
Ruben var inte någon liten och klen kille, tvärtemot var han lång och
stark. Mina ben dinglade en bra mit över marken. Han fortsatte skaka mig,
och mitt huvud ramlade fram och tillbaka.
Det gjorde fruktansvärt ont i nacken och huvudet, och jag började gråta.
Alla stod som förundrade och bevittnade händelsen. Efter kanske en minut
började klassen reagera, och försökte få honom att släppa ner mig. Inget
hjälpte och vi skrek och ropade, men ingen lärare eller vuxen kom. Efter en
liten stund som verkade som en evighet, kunde Andrea äntligen knacka i smyg
på de låsta klassrumsdörrarna.
Ruben hade järnkoll över hela kapprummet. Till slut kom en lärare ut och
släpade i väg Ruben.
Då hade jag blåmärken på axlarna och spott i ansiktet.
Ingen fick någonsin höra om den händelsen.
En vecka senare slutade Ruben i våran klass och började i ”lilla gruppen”.
Han fortsatte att reta mig och dom andra tjejerna på rasterna men för
övrigt fick vi vara ifred. Bara en gång till hände en otrevlig sak. Som
hämnd på mig, för att jag hade fått lärarna att placera honom i ”lilla
gruppen” stal han min nya munktröja en rast och grävde ner den bakom
klätterställningen.
När Ruben hade slutat i vår klass berättade vår lärare att han hade en
liten hjärnskada som han hade fått när han föddes.
Hon berättade att det hette damp, men det sa inte oss något. Ingen hade
hört om det förut.
Om vi hade vetat redan från början hade vi kanske förstått honom på ett
bättre sätt, vi tyckte han bara var en dum och hemsk plåga.
Vår lärare berättade antagligen inte för oss om hans hjärnskada för att
bespara honom en massa onödigt lidande.
Ruben slutade i vår klass i trean.
Det blev inte detsamma utan honom. Vi fungerade kanske bättre som klass men
han hade något i sin personlighet som gjorde att alla ändå saknade honom,
kanske varje klass behöver en bråkstake?

Mina Skolår

Förutom kundskap har skolan gett mig två viktiga saker Socialkompe|tens och
att jag inte är dum utan bara har ett vanligt fel som kallas dyselexi.
Under mina tidiga år i grundskolan var jag väldigt blyg, protesterade
aldrig var i allmänhet nästan folkskygg. Det förde med sig att man inte
fick några kompisar och var alltid ensam. Men skolan tvingade fram mig att
börja prata med folk, umgås och säga nej till saker jag inte ville göra.
På vilket sätt? Berätta om något minne
Det har hjälpt mig mycket för dom som känner mig vet att jag är en väldigt
socialperson som pratar dygnet runt.
Vem kunde tro att den lilla blyga flickan som blev livrädd bara vid tilltal
nu har vuxit upp till någon som älskar att ha muntliga föredrag och vara
allmänt social.
Det kommer jag nog ha stor nytta av i framtiden vid jobbintervjuer m.m.
Men det är inte det största skolan hjälpt mig med. Det största är att jag
inte är dum utan bara har dyselexi.
Men det var inte förren i slutet av 6an dom insåg det. Vilka är ”dom”?
Före det lät det bara:
– Hon slarvar bara.
Men jag själv som visste att jag gjorde det bästa jag kunde intalade mig
själv att jag bara var dum.
Dum, dum, dum dom orden gick runt i min skalle. Här blev det livfullt
Hur dum var man inte när man läste som en snigel och gick i 5an? Men det
dom inte visste var att orden bara hoppade för mig och det inverkade även
på andra ämnen, tex Matten. Jag kunde läsa alla matteproblem som hade
siffror men så fort det blev ett lästal så gissade jag bara.
Men jag skyller inte på skolan för att dom inte märkte nått. Jag gömmde det
väl. I lågstadiet så låtsades jag bara läsa, vände bara bladen. Men när jag
kom upp i mellan stadiet slutade det att funka för då kom det hemska att
skriva recension och som alla vet är det en fördel att ha läst boken för
att kunna skriva vad den handlar om, så jag började prata istället.
Eftersom destå mer man pratade destå mindre kunnde man läsa. Det var inte
förren i slutet av 6an när vi fick byta lärare p.g.a mamma ledighet dom kom
på det, jag hade Dyselexi. Jag fick gå och få extra hjälp vissa lektioner
och fick lära mig att jag inte var dum. Nu idag sitter jag och tänker på
hur mitt liv hade varit idag om dom inte hade upptäckt det. Min chansnig är
att jag hade skolkat från alla lektioner eftersom jag skulle vara för dum
för att kunna gå på lektionerna.
För att samanfatta det enkelt har skolan nog räddat min framtid och jag har
lärt mig att man alltid ska berätta sina problem folk kan faktiskt hjälpa
till.

Mina Skolår
Jag stod tät intill min gammla dagiskompis och väntade på att den stora
klockan på skolväggen skulle slå åtta. Rädd och osäker var jag men
framförallt hatade jag förändringar. I första klass gick all tid till att
studera olika faror såsom ilskna fröknar och äldre elever med inflytande. I
tvåan kom kraven från fröknarna att leva upp till det ”flickiga” idealet
villket inebar att man skulle vara snäll anpassad samt älska att sjunga. Vi
fick också lära oss hur jobbiga och barnsliga killarna var samt att vi
skulle ha förståelse för detta.
Det fenoment var något som jag utnyttjade. Speciellt i trean då man mer och
mer började vara sig själv och visa fram|fötterna. Man utnyttjade helt
enkelt att vi tjejer var smartare än killarna.

Trean innebar även att man fick stanna kvar längre på eftermiddagen, då de
andra barnen gått hem. Då läste man pojken och tigern. Historien om en
borttappad katts resa hem genom Sverige. Jag läste med Lukas Johansson som
var extremt dålig på at läsa, villket jag ochså var. Men man skyllde allt
på honom eftersom man såg ned på killarna.
Resten av trean gick åt att förbereda sig för fyran.
Så kom den dagen också, dags för förändring, ny klass (ålders|blandat), ny
lärare. Dags att anpassasa sig och hitta sin plats i klassen. Vid den här
tiden började killarna få merinflytande, de ”snygga” valdes ut och blev
offer för ”fråga chans epedemin”. Det blev en hård kamp om det snygga
killarna så tjejerna tog till hjälpmedel som smink. De som var ihop gav
varandra en ytlig kram samt uppvaktade varandra på alla hjärtansdag, som en
bekräftelse på kärlek och omtanke. Så kom femte året, man var nu inte yngst
och man började tröttna samt tjata ut sig på sina klasskompisar. Då helt
plötsligt börjar en ny person upp och blir genast jätte intressant.
Alla ville leka, bli ihop med honom. Några veckor senare var han skolans
största tönt. Alla hade ett sånt behov av förändring, alla utom jag. Folk
var så uttråkade och började med drastiska förberedelser inför högstadiet.
Man gjorde en utrensning på alla töntar och allt som påminde om det
förflutna. Den 14 augusti började vi årskus sju. Vem skulle vinna och vem
skulle försvinna? Vem skulle bli kris|fjortis 2000. Kampen var hård, många
fick gemed-sig snabbt medan vissa höll sig kvar längre. Jag la mig längst
ner på skolans ”kastsystem” blyg, tyst hjälplös. Men efter ett år av
tystnad tog jag igen allt sen i åttan. Jag började ta för mig mer villket
uppskattades av lärarna villket påverkade mina betyg posetivt. Det var dock
inte populärt hoss eleverna, man fick ta så mycket mer skit när man syndes
än när man bara var stum.

Jag gjorde ett försök att bli mer uppskatad genom att vara trevlig och
generös mot alla. Jag har kommit fram till att på den här skolan får man
inte vara som man vill samt att folk är så fruktansvärt ytliga och falska.
Man anses som jobbig när man ifrågasätter saker såsom särbehandling.
En exemplarisk elev på den här skolan har inga åsikter om någonting,
smörar, anpassar sig, är snäll och trevlig samt problemfri

Det känns skönt att lämma grundskolan och jag har stora förhoppningar om
att gym|nasiet är mer rättvist och öppet samt att man får vara sig själv
utan att behöva skämmas över det.

Mina skolår!
Jag minns att när jag var liten, när jag gick i typ 1:an eller 2:an. Då
hade jag stor respekt för dom som var äldre än mej, de som gick i typ 4:an,
5:an och 6:an. Så är det inte nu längre, de i 1:an har ingen respekt för
oss som är äldre!
När jag gick i 5:an byggde dom om våran skola. Min klass var den enda
klassen som fick gå kvar när dom byggde om, vi hade vårat klassrum i en
liten barack brevid där dom byggde! Det var vinter och kallt ute!
När man går i sexan ska man ta en spruta… Jag och en tjej till i min
klass hade hört en del om sprutan, att den var stor och att den gjorde
jätte ont… Vi var såå nervösa! Vi kunde inte sitta stilla och jobba, vi
låg på bänkarna, under bänkarna, vi satt i taket… Och vi var på toa
hundrafemtio gånger… Och sen när det väl var varan tur gick det fort och
vi kännde ingenting… eleven har här ritat en glad min
Varje påsk i mellanstadiet fick våran klass låna en äggkläcknings maskin,
det var lika kul varje år, att få se hur många kycklingar vi fick. Alla i
klassen brukade få varsin, men iblan fick några ha en tillsammans. Vi
matade dom, lekte med dom på våra bänkar och tittade i böckerna.
Sedan hade vi val i sexan…
Vi var upp och hälsade på i skolan. Det var pinsamt tycker jag. Så mycke
nytt och nya människor. Sen blev det sommarlov, sommarlovet tog slut
väldigt fort… Nu skulle man börja i den nya skolan… pirrit. Förut var
man störst, men nu är man minst igen. Första dagen i sjuan… Jag gick till
bussen med små steg, när jag kom till busshållsplatsen stod det bara äldre
där, jag tyckte det var pinsamt, men det blev bättre sen när vi hade satt
oss i bussen. Vi kom till skolan, vi gick till det klassrum vi skulle vara
i. Vi lärde känna varandra och allt blev så kul!
När vi gick i åttan var vi på skolresa till Göteborg! Det var nog den
roligaste skolresan jag har varit med om! Vi åkte buss tidigt en morgon, vi
sov lite på vägen dit, alla var trötta. När vi kom dit fick vi gå på stan
ett tag sen skulle vi mötas utanför ett museum. Det var ett roligt och
intressant museum. Sedan när vi varit där skulle vi göra det alla hade
väntat på… Vi skulle gå på Liseberg! Vi var där några timmar, jag tror
att jag åkte nästan alla karuseller… Men sedan var det slut på det
roliga… Vi skulle åka hem. Sitta i en buss igen. Men vi hade ganska kul i
bussen också, vi sjöng och skrek. Det var några som försökte sova. Och
nu… nian!
Vi har ju jämt valt till gymnasiet… Så nu är det bara att vänta för att
se om/vad man har kommit in någonstans…
Det ska bli väldigt kul att börja gymnasiet, få göra vad man vill!
Träffa nytt folk och så!

//Desirée

Att byta skola
Det hela började för cirka 4 år sedan. Då bestämde sig mamma för att vi
skulle flytta till Björksäter men hon var även den enda som flytta för alla
andra trivdes i deras klass. Men hon lämnade in en intresse anmälan till
gutegårdarna.

En dag sa fick vi ett brev från gutegårdarna där stod det i vi har tagit
emot eran intresse anmälan och kan säga att lägenheten är eran om ni vill
ha den. Så då var det bara att börja packa.

När vi hade börjat packa och var halvvägs genom flytten kom det omtalade
snökaoset. Så vi ringde pappa och han kom med plog maskinen och hjälpte oss
fram till dörren.

Sedan när skolan började så fick jag presentera mig för klassen
vilket jag inte gillade alls. Dom hade något liknande mentorstid när jag
kom in, efter att jag preseterat mig så satt jag mig ner på en stol och
lyssnade. Skolan jag hade börjat på hette Björksäterskolan och avdelningen
hette Aspen.
Det var en ganska lugn avdelning, inte så många stökiga personer förutom
två stycken i min klass Jeremias och Rafael.
Dom var för det mesta allmänt dryg, satt och gapade och levde om.

Jag trivdes ganska bra i min nya klass. Jag spelade innebandy med
killarna på rasten. Men under lektions tid satt jag för mig själv. Men
efter en vecka så började jag att umgås med Jeremias. Jag började sitta
bredvid honom på lektionerna.

Tiden gick och vi började få en hel drös med läxor. Det var en väldigt stor
skillnad på våra läxor, dom var mycket svårare.
Jag hade extra svårt med matte läxan. Varje gång vi fick matte läxa satt
jag med den i timmar. När det blev förhör så sa jag dom jag kunde annars så
satt jag tyst.
Vi hade också en datatimme då vi skickade E-mail till varandra. Vi hade
ingen sådan på min förra skola så Barbro våran fröken hjälpte mig att
skaffa en.
Jag skrev för det mesta till en tjej som hette Sofie, hon var normal lång
och hade brunt hår. Jag skrev också med en kompis från min förra skola som
hette Christian. En väldigt lång och stark person.

Jag började att umgås mer och mer med Jeremias. Vilket inte Rafael
tyckte om, han tyckte antagligen att jag tog hans bästa kompis. Så när vi
spelade innebandy så knuffade Rafael ner mig som hämd.
Så efter en månad i skolan gav jag upp. Jag vägrade helt enkelt att gå till
skolan. Så vi flyttade tillbacka till Alby. Mina funderingar kring detta
är:
gjorde jag rätt?

2. Att byta skola
Det hela började för ca 4 år sedan när jag och min familj (beskriv mamma,
Andrea, Anna). Mamma hade gjort en intreses anmälan om en lägenhet på
Krusbärsvägen 187c, Der var endast mamma som ville flytta dit, alla andra
stormtrivdes i deras klasser men mamma ville flytta dit för att det verkade
lungt och trevligt. Sedan några veckor senare fick vi ett brev från
gutegårdarna som skrev att lägenheten var våran om vi ville ha den, så det
var bara att börja packa. Men det döck upp ett problem när hälften av
grejorna var framme, då kom det så kallade snökaoset, så flytten vart en
aning försenad vi fick ploga oss fram med hjälp av pappas plogmaskin för
att komma fram med grejorna. Sedan när skolan började så fick jag
presentera mig för den nya klassen vilket jag inte gillade för mycket. När
jag väll satt mig ner så hade dom också en slags mentorstid. Jag hade
börjat på Björksäterskolan som var en ganska fin skola. Avdelningen jag var
på hette Aspen det var inte så många som var rötägg och levde om där,
förutom två stycken i min klass som hette Jeremias (men kallades för
pösmunken för att han jämnt satt vid datorn. Och så var det Rafael som var
lång och hade glasögon. Han var för det mesta allmänt dryg och levde om.
Jag trivdes någorlunda i min nya klass jag spelade innebandy på rasterna
men satt ensam på timmarna. Men efter någon vecka började jag att få
kontakt med olika personer bäst med Jeremias som jag började att sitta
bredvid på lektionerna.
Tiden gick och vi började att få en massa läxor av våran fröken som hette
Barbro. Det var en väldigt stor skillnad på våra läxor jämnfört med den
gammla skolan dom var mycket svårare. Speciellt matte läxan där vi skulle
göra grejor som jag knappt hört talas om. Jag hade stora problem med den
här läxan det var så svårt att jag var tvungen att ta hjälp av mamma och
pappa på varje tal. Vi kunde sitta i kanske två timmar innan läxan var
klar. Och ibland hann vi inte äns klart med den. När det var dags för
förhör som för övrigt var muntligt så sa jag mina svar om jag hade lyckas
lista ut några, annars så satt jag bara tyst. Vi hade också andra läxor men
dom hade jag inte lika stora problem med. Vi hade också en såkallad
datatimme när vi satt och läste våra E-mail och skickade brev från våran
hotmail. När jag var där för första gången så fick jag min adress för vi
hade inte någon sådan i min gammla skola. Så den nya skolan låg före min
gammla skola i utvecklingen. Jag satt och skrev till en tjej som hette
Sofie som gick i den nya klassen hon var normal lång och hade brunt hår.
Jag satt också och skrev till min kompis Kristian som gick på den gammla
skolan, men han var också den enda som hade hotmail.
Jag började att umgås med Jeremias mer och mer och det tyckte inte Rafael
om, han tyckte väll att jag snodde hans bästis. Så han började att spela
fult mot mig på innebandyn. Han knuffade ner mig på marken och andra
grejer. Men jag fortsatte att vara med Jerry och att ha problem med matten
så efter en månad så vart det för mycket så jag slutade att gå till skolan.
Och sedan så flyttade vi tillbaka till Alby och min gamla klass. Mina
funderingar kring detta är: gjorde jag rätt?

den andra texten är en renskrivning av den första

Mina skolår
Jag har haft 11 roliga år hittills. De har varit händelserika med många
roliga och tråkiga händelser.

Mitt första skolår bodde jag i Säffle. Jag kommer inte ihåg namnet på
dagiset, men det var en stor byggnad med många avdelningar. Med ett ganska
högt staket runt tomten.

Det är just ett minne jag starkt kommer ihåg. Det var solig dag. Mamma gick
och lämnade mig som vanligt. Efter 20 minuters rasten av det sagostund. Den
hatade jag verkligen för jag somnade alltid efter den. Efter sagostunden
somnade jag som vanligt. Jag vaknade helt ensam medan alla andra barn var
ute och lekte. Jag blev ledsen på lärarna varför de inte väckt mig. Jag
sprang ut med gråten i halsen och kröp under staketet. Min mormor bodde
bara några 100m från dagiset. Jag sprang till henne.

Efter att lärarna ringt mina föräldrar, och sa att jag rymt. Förstod de att
jag var hos min mormor för jag gillar henne så mycket. Mina föräldrar åkte
och hämtade mig och skjutsade tillbaka mig till dagiset. Det är de
starkaste minnet jag kommer ihåg.
Efter mitt dagis år flyttade vi till Indien. Där gick jag i en svenskskola.
Jag var för ung för att börja ettan. Jag fick gå något som hette ”nollan”,
Det var ungefär som ettan fast det var skolåret innan ettan.

Att komma till Indien gjorde stort intryck på mig det var fantastiskt fint
uppe i bergen. Skolan låg i en dal omringad av stora berg.

Man träffade många kompisar i den svenska skolan. Jag har kontakt med några
av de som gick i skolan.

Vi läste vanliga ämnen i ”nollan” det har varit till stor hjälp när jag
började på Sälgtuna|skolan i Sala. Jag flyttad till Sala vid sju års ålder.
Jag började i Sälgtunaskolan tillsammans med mina bröder. Vi bodde bara 50
meter från skolan.

När jag började skolan hade jag inte många kompisar. Men det visade sig att
de kompisar frå Sälgtuna jag gick med till trean går nu på samma skola som
jag, sex år senare.

Efter jag gick ut trean flyttade vi till Kårsta. Där började jag på
Stavstaskolan i årskurs 4. De två skolåren blev det mest hyss med Julian
Hanell och Kalle Berg. Jag fick snabbt kompisar Och kom in i gänget. Min
lärare på skolan hette Tove och var väldigt sträng mot just mig, jag vet
inte varför. För jag var gansk snäll jämfört med alla andra. Jag var bara
en i mängden ingen särskilt. Jag fick stå ut och kämpa på. Men en dag så
vände allting, jag skulle äntligen få slippa skolan och börja i Temaklass
på Hökmålaskolan. Sista terminen gick snabbt. När det var dags för
skolavslutning. Vi skulle framföra en pjäs med några sånger och danser. Jag
hade sett framemot avslutningen. Men dagen därpå åt jag något som gjorde
att jag blev magsjuk. Jag blev liggande i en vecka.

Sommaren gick snabbt och det var bara en vecka kvar av sommarlovet.
Sommaren går alltid snabbt för jag spelar den roligaste sporten jag vet och
det är golf.

När det var dags att gå till skolan och börja sexan tänkte jag på hur många
gånger jag bytt skola. Jag vet att jag kommer ha stor nytta utav att träffa
så många olika personer. Det har varit roligt hittills och det kommer bara
bli roligare nu. På bussen till skolan funderade jag på allt som man bara
kunde göra. Jag var också nervös. Även fast jag kände de flesta killar i
klassen. Det blev en kort bussresa med många tankar och funderingar. Jag
vat väldigt exalterad när jag gick från busshållplatsen till skolan.

Den första skoldagen gick bra, och alla därpå gick bättre än vad jag tänkt.
Det har gått väldigt snabbt från sexan till nu nian.

Nu är jag väldigt sugen på att börja gymnasiet. Jag ska gå i skåne.
Golffymnasiet jag ska gå på heter Klippan/Perstorp, Det är de enda golf
riksgymnasiet i Sverige.

Efter jag gått färdigt gymnasiet tänker jag gå på collage i USA.

Nu har jag skrivit om min skolgång och mina framtidsplaner. Eller hur jag
vill att min skolgång ska se ut i framtiden.

Jag har bytt skola många gånger under min uppväxt vissa tycker att det är
jobbigt och att det är en nackdel. Men jag tycker det har varit otroligt
kul och lärings|rikt att träffa nya folk hela tiden. Jag hoppas att jag kan
göra det i framtiden också.

Av: Mats Herz 9c

Att byta skola

Det var när jag skulle börja nian. Min pappa hade fått nytt jobb i Tranås
och ville flytta dit.
Vi bodde i Helsingborg, min mamma, min pappa, min storebror och jag. När
pappa och mamma talade om det blev jag ledsen, jag hade ju så himla bra
kompisar och allt gick ju bra i skolan, jag ville inte flytta.
Min bror, Anders, blev jätteglad, han gick andra året på gymnasiet och var
ganska utstött.

Mina vänner visste ingenting innan den 7 maj. När jag sa att jag skulle
flytta började de gråta och de bad mig att stanna, men vi alla 5 visste att
jag var tvungen att flytta.

Tiden gick, vi fick sommarlov och efter en tid kom den 20 juni, det var då
vi skulle flytta. Men jag ville inte komma till ett nytt ställe och behöva
skaffa nya vänner.

När vi väl flyttat klart till vårat nya hus var det bara en sak jag var
rädd för: att börja i min nya klass, utan att känna någon.

Jag visste att första dagen i skolan skulle komma och det gjorde den också;

På morgonen var jag så nervös att jag knappt fick på mig kläderna. Ingen
frukost fick jag i mig heller och när mamma körde fram bilen och ropade att
jag skulle komma blev jag tvungen att gå på toaletten och kräkas.
Andreas ville åka så snabbt som möjligt, men för honom var det annorlunda.

Hans situation kunde ju inte bli sämre. Efter att inte ha haft någon kompis
sen man gick i ettan var ju detta ett drömläge ; att få åka till ett nytt
ställe där ingen vet något om en kan man ju låtsas vara jättepopulär och få
jättmånga nya vänner.
Men för mig funkar det inte så, jag ville tillbaka till Helsingborg. Där
hade jag allt jag ville ha!

Första dagen blev inte som jag trott, eller jo, lite ialla fall. Som jag
trodde blev jag presenterad för hela klassen och sen fick jag sätta mig
brevid en tjej som hette Sofia. Hon var hur snäll som helst och visade mig
runt på skolan, den var definitivt inte lika stor som min gamla skola i
Helsingborg.
Sen fick jag träffa Sofias kompisar, en av dem hette Nils, han var söt.
Efter min första dag i skolan gick jag och Sofia till det ”stora” centrum
som finns här i Tranås.

På kvällen den dagen låg jag och tänkte på skolan, klassen och Sofia. Sofia
var min nya bästa vän och redan då kändes det som att jag hade känt henne i
all evighet.

Lärarna var också bra, de var snälla och trevliga. Först trodde jag att det
berodde på att jag var ny, men nu vet jag att det inte var så, lärarna i
Tranås är helt enkelt bra.
De i Helsingborg var också bra men på något sätt känns det som att jag inte
förlorade något på att flytta.

Innan jag flyttade trodde jag att mina betyg skulle försämras, men när
vinterlovet kom och vi fick våra betyg såg jag att jag till och med hade
höjt mig i fyra ämnen, trots att jag inte förändrats något sen jag gick i
Helsingborg.

Flytten som jag varit så rädd för visade sig bara förändra allt till det
bättre trots att det redan var väldigt bra innan.
Anders fick det också bättre, med alla nya kompisar mår han jättebra.