Mina skolår – Sida 9

Mina Skolår

Jag minns att min mamma sa att jag skulle gå på lyrans Skola. Även om vi
bodde närmare en annan skola, jag vet inte varför det blev så kanske för
min syster gick där. Det var pirrigt att börja ettan. Men jag mins att det
var kul och att vi hade en lärare som hette Kjell Björk, han var jätte
snäll.
Kjell hade vi i ettan, tvåan och trean. Men vi hade också en hjälplärare
som hette Gunnar men som kallades för skäggmonstret. Han kallades det bara
för att han hade ett enormt skägg och han var så elak. Men när vi började
fyran så fick vi nya lärare men vi blev inte av med skäggmonstret. Det vart
tuffare och tuffare, jag mins en dag när vi skulle ha ett test i Matte. Så
hade jag bråttom på morgonen till skolan. Jag ville inte komma för sent
till testet så jag cyklade fort och det var vinter det var halt. När jag
kommer ner till centrum i en hög fart så hasar jag plötsligt omkull och for
rakt ner på en isfläck med ansiktet. Det kom en person som hjälpte mig upp
och frågade om jag var okej, jag bara grät.
– Då frågade hon vart jag bodde
– Jag pekade vart jag bodde
– Hon frågade om jag kunde leda cykeln hem
– Jag nickade på huvudet och gick hem.
Det sved i hela ansiktet, jag kände med handen att något var fel. Då märkte
jag att en bit av framtanden hade gått av och att jag blödde på läppen. Jag
grät inte på vägen hem men när jag kom hem så började jag gråta när Mamma
frågade vad som hade hänt. Jag sa att jag ramlat på cykeln och hon tvättade
såret. Ett tag efter så ringde hon tandläkaren som jag gick till senare och
fixade till tanden och det blev jätte fint.
Jag var snabbt uppe på cykeln igen och dagen efter så var jag i skolan och
gjorde Matte test. Jag berättade det och visade tanden för alla kompisar.
Men på rasten var allt som vanligt jag spelade kula, fotboll och basket. vi
brukade möta grannklassen på fotboll och det blev nästan alltid bråk, jag
vet inte varför med det bara blev det. Jag kommer ihåg när vi skulle äta då
fick vi ställa oss i led och gå till matsalen.
När jag gick femman så skulle vi på klassresa, vi åkte till Naturhistoriska
museumet och såg på Kosmonova. Men när vi satt och tittade på filmen gick
brandlarmet. Vi fick gå ut och efter ett tag fick vi pengarna tillbaks. Då
åkte vi till Vasamuseumet och tittade på Gustav Vasas skepp som en gång i
tiden hade liggat på botten. Vi fick till och med gå ombord på skeppet. Det
var kul men vi var tvungna att åka med bussen hem igen. Jag skulle gärna
vilja åka dit igen någon gång.
När jag började sexan så var man störst på Skolan. Vi fick spela pingis i
en källare, det var bara sexorna som fick det. Tiden gick fort och det var
dags att spela brännboll mot lärarna. Det är tradition att spela alla sexor
gör det varje år. Jag minns att det var vi som vann och vi blev jätte
glada. Veckan efter var det dags för skolavslutning det var pirrigt för att
man skulle byta skola men först var det ju sommarlov.
Nu var sommarlovet förbi och det var första dagen i Sjundeklass när vi satt
i klassrummet så tänkte jag vilka konstiga människor.
Tiden gick och jag hade hittat nya kompisar och människorna var inte
konstiga längre. Vi var nog den stökigaste klassen på hela skolan. Den
första skolavslutningen kom och vi skulle börja i åttan.
När jag kom till skolan igen var allt så kul, att träffa kompisar och att
umgås. Vi var fortfarande stökiga och lärarna orkade inte med oss så en del
hoppade av så vi fick nya lärare nästan hela tiden. Det var svårt lära sig
något då. Men det gick fort och vi skulle börja nian. Det var jätte kul för
man var ällst på skolan igen. Men jag tycker att det har blivit lugnare i
klassen kanske bara för allvaret börjar nu. Det är många prov och det är
jobbigt. Jag längtar tills jag börjar gymnasiet men jag är nervös för att
jag inte ska få godkänt i alla grundämnen. Om jag inte får det så vet jag
inte vart jag ska ta vägen. Men jag får se vad som händer.
Den här skoltiden som har gått på Lundsbo Skolan har varit den bästa och
roligaste sedan jag började ettan.

Inskannad version

Mina skolår.

Jag kommer ihåg mitt första år i skolan. Jag var så glad när jag
började skolan. En grej som jag längtade till i skolan var att träffa alla
tjejer, jag var galen i tjejerna och jag var galen i plugget. Jag låg bland
dom första i klassen, jag och mina kompisar tävlade i allt som det gick att
tävla i, ville imponera för tjejerna. Det var skoj första, andre, tredje
året och fjärde året var vi tvugna att flytta, jag och min familj.
Vi flyttade till norrköping.
Det var inget roligt längre för jag fick inte börja i samma skola som mina
bröder. Jag behövde dom, tyckte jag.
Att flytta och börja en ny skola är inte roligt.

Jag var nervös första dagen i skolan. Jag gillade att få uppmärks|amhet av
tjejerna men den här gången var det av hela skolan. Jag kunde inte tänka
längre. Lugnt och lugnt började jag få kompisar.
Pluget försvann ur min hjärna. Jag hade många tankar. Det berodde på min
pappa och hans bror vart anfallna av två män. Det vart bråk. Min pappa
skulle åka in i fängelset men ingen visste när.
När jag började sexan fick jag reda på att pappa skulle åka in i fängelset.

När min pappa satt inne fick min mamma cancer.
Jag struntade i skolan och vart kriminell.
Min pappa satt inne i ett år. Min mamma tjatade på mig att jag ska fixa
skolan.
Jag kunde inte bry mig om skolan, bara bryde mig om min mamma mest. Jag
hade lovat att jag skulle fixa skolan.
När jag gick i åttan dog min mamma. Jag la av med det kriminella och
började ägna mig åt skolan. Det var svårt från början men jag började
förbätra mig mycket. Jag fick mycket hjälp av Hasse. P. Hasse. P är min
kontaktperson. Jag fick honom när min pappa satt inne i fängelset. Jag har
honom fortfarande.
Hasse är en person som ställer upp för allt. Jag är glad att jag har
hon|om.
Nu i åtan och nian fösjöker jag att göra mitt bästa i skolan. Jag håller
mina löften Det räkte att jag gjorde mitt bästa.
Jag har höjt upp mina betyg men jag vet inte om det räcker. Jag tycker mina
första skol år har varit toppen.
Just nu vet jag inte om det är lika roligt i skolan för nu är det på
allvar.

Den här berättelsen är sann.

Inskannad version

MINA SKOLÅR!
Jag har snart gått i skolan i nio år. Och jag har bytt skola en gång bara,
och det var då jag skulle börja högstadiet.

När jag först började i ettan var jag jätte|nervös och rädd, jag kunde ju
inte prata flytande svenska. Och jag hade bara bott i Sverige i ungefär 2
år. Jag hade inte häller så många kompisar, jag kände mig lite utan|för
helt enkelt. Men efter några veckor i klassen så kändes allt bättre. Jag
hade redan fått många kompisar, och det var inte så jobbigt det där med
språket längre. Att vara invandrare och byta kultur och traditioner är inte
lätt. Speciellt om man är vuxen. Jag tror nog att det var därför jag lärde
mig språket rätt så fort, p.g.a att jag var liten.

Jag minns inte så mycket om mina skolår på lågstadiet, men jag kommer ihåg
mycket om mina skolår i mellanstadiet.

Trumman hette skolan jag gick på i låg- och mellanstadiet. Det var roligt
att gå där. Dom flesta lärarna var trevliga, snälla och glada för det
mesta. Mina lärare i lågstadiet hette Malin, Lena och Hans tror jag. Och
mina lärare i mellanstadiet var Lennart och Johanna. I 4:an och 5:an hade
vi Lennart i nästan alla ämnen, förutom i engelskan och ÖÄ:n. I 6:an hade
vi Johanna i nästan alla ämnen.

När jag gick i lågstadiet hade jag en bästis som hette Anna. Men hon bytte
skola när vi gick i 3:an Så jag blev tvungen att hitta en ny bästis, och
det gjorde jag. Melanie hette hon. Vi var ofta med varandra men efter ett
tag så växte vi ifrån varandra. Och vi hamnade i olika klasser när vi
skulle börja mellanstadiet. Då började jag att vara med en annan kompis som
hette Senja. Jag och Senja lärde ju känna varandra när vi gick på lekis.
Och vi hade gått i samma klass sen 1:an. Hon går fortfarande i min klass.

När jag började i 7:an förändrades allting. Man fick nya klasskamrater, nya
lärare, allt var nytt. Det kändes också jobbigt att börja på en ny skola.
Jag trodde inte att jag skulle trivas här, men det gjorde jag ändå. Snart
har jag gått på Vallsbo i 3 år. Och snart ska jag sluta här, och börja på
gymnasiet. Det känns konstigt och jag blir nervös varje gång jag tänker på
det. Men när jag tänker tillbaks på mina skolår så har det varit mycket
roligt, konstigt, jobbigt m.m.
Varje gång jag har bytt klass eller då jag bytte skola så har jag alltid
trott det värsta. Jag har alltid tänkt negativt, men nu inför gymnasiet så
har jag faktiskt börjat tänka posetivt. Visst är det nervöst och pirrigt
men det går nog över tror jag, det har ju gjort det förut så.

Det känns skönt att sluta högstadiet snart. Jag känner att jag har växt upp
så mycket nu, snart är man vuxen och ska bygga upp sin egen framtid. Skolan
är något viktigt, jag tror nog att jag är den jag är p.g.a skolan, men
också p.g.a vart jag kommer ifrån och där jag har växt upp och viktigast av
allt så tror jag att min familj och kultur har mycket med det att göra.
Jag kan inte uttrycka och beskriva mina tankar, känslor och minnen på ett
bra sätt, så att ni förstår hur mina skolår har sett ut eller varit. Men
jag kan säga det att jag har spenderat snart nio långa år av mitt liv på
att gå i skolan, men det är något som jag aldrig kommer att ångra.

Inskannad version

under alla mina nio skol år har jag hatat gymnastik. Det är det vidrigaste
som finns. okej det kan ju vara roligt i bland men det är inte ofta.
1989 flyttade vi ifrån Bergforsen till Pålhammar. Jag trodde att det skulle
bli svårt att få kompisar här. Men redan första riktiga dagen träffade jag
Isabella Krusander. vi har aldrig varit riktigt osams. Tur är väl det. Jag
har alltid trott att man får mycket läxor i högstadiet, men när man väl har
börjat så märker man att så inte är fallet.
Det roligaste med skolan är ju så klart discona. De flesta lär man ju känna
just där. Jag tycker att det är bra att eleverna får ta ansvar och tjäna
pengar På discona. Något som jag under alla dessa år inte har fattat är
varför skolmaten är så äcklig.
Läkare och andra människor säger att eleverna måste äta mer av skolmaten
och dricka mer mjölk. Men har de då smakat på skolmaten? Nej, det har de
inte och när det kommer folk till skolan (vuxna) och ska prova den, då gör
de sig till och serverar extra sallad och juice mm. kallas inte det fjäsk.
Jag äter nästan aldrig maten i skolan. Det har jag inte gjort nån gång på
de här nio åren. Hellre svälter jag än äter den hemska maten. Nästan alla
lärare jag har haft under låg och mellanstadiet har varit bra. Men sen nu
på högstadiet så blir de sämre. vi får allt oftare lärare med dålig
utbildning eller genin som förklarar så bra att man inte fattar. inte för
att jag har något emot lärarna. Men det vore ju bättre om de var lite –
strängare från början så att eleverna vet sin plats. Annars är det lätt
hänt att det blir eleverna och inte läraren som sköter lektionen. En av de
bästa lärarna här på skolan är Maja Jansson. De ämnen som jag alltid har
tyckt varit roligast är Engelska, Bild och Svenska. Jag har fått rätt
mycket kompisar här på högstadiet. De flesta bor i Farhammar Nu åter
tillbaka till gymnastiken. Jag har problem med ett knä, jag har därför inte
varit med så mycket. Det roligaste med idrotten är fotboll, volley boll,
tennis och badminton Det tråkigaste med idrotten är att åka skridskor och
hoppa höjd hopp. Att springa är inte heller så kul. Jag har rätt hyfsade
betyg men de kan ju bli bättre. Jag har alltid älskat att rita och skriva.
Jag har ofta fått beröm för mina uppsatser i svenska och Engelska. Jag är
inte så bra på att skriva uppsats på tyska. Tyska är ett sånt svårt språk.
Engelska är mycket lättare. Jag tycker att även om de här 9 åren har varit
innehållsrika och roliga så ska det ändå bli skönt att få sluta – skolan.
Jag kommer ju givetvis att sakna alla kompisar.
Just nu vet jag inte om jag ska fortsätta i gymnasiet. Antagligen blir det
som mamma vill. Jag får väl prata med henne. Jag vet inte vad jag vill gå
för linje.
slut!

Inskannad version

Mina nio skolår
Första dagen i skolan. Det var både lite nervöst och spännande. Mamma var
också med, för på första dagen skulle vi bara bli uppropade och få hälsa på
fröken. Hon hette Ingegerd Samuelsson. När första dagen var avklarad så
försvann det som varit mest pirrigt. Nu hade man ju träffat alla. Nu
började skolan, när man skulle lära sig skriva och läsa. På lektionerna var
det ganska lugnt och tyst, i allafall i början. På rasterna var det lite
bråk och bus precis som det ska vara. Ettan gick och snart var det
sommarlov.

Som alla andra sommarlov kändes även det första som tre veckor. Det var nu
skolstart igen fast nu var det klass 2a. Nu började man bli lite tuff och
”katig”. Man var ju inte minst på skolan. Själva skolarbetet gick bra och
det var roligt när jag märkte att det gick framåt. Jag kommer särskilt ihåg
en sak. Ingegerd som vi hade både åk 1, 2, 3 råkade ut för en bilolycka.
Hon körde av vägen när hon var på väg hem. Det var sent och troligtvis
”nicka” hon till en sekund. Hon klarade sig ganska bra, men ena ögat blev
skadat. Jag kommer ihåg att hon hade något slags skydd för ögat. Under
tiden fick vi ha en vikarie. Det gick bra det också. Något mer från tvåan
kommer jag inte ihåg, förutom alla vanliga bus och slagsmål.

Trean var sista året vi hade Ingegerd. Det fanns även en tre-fyra och några
från min klass gick över dit. För min del var nog den ”träligaste”
händelsen när jag slog av mig mina framtänder. På den tiden brukade vi bära
varandra på ryggen. Klockan ringde in och jag skulle bära en kille på
ryggen. Det blev lite övervikt framåt och efter ett par steg trillade jag
handlöst med ansiktet i asfalten. Det var inte så ”klämmigt”. Snart var
trean slut men det var lite ”träligt” att få ny lärare. Jag tyckte Ingegerd
var snäll. Den nya läraren var Reine Hammar. Bara historier om hans
galoscher fanns nog ett tjugotal. Skolavslutningen var i Jiderö Kyrka som
vanligt. Sedan tackade vi för den tid som varit och nu var det
mellanstadiet och Reine Hammar som väntade.

Att börja fyran var lite spännande. Då var det engelska på schemat också.
Reine var inte så farlig som ryktena lät men en del stämde. I fyran var det
inget särskilt än att man nu var äldre och skulle ta mer ansvar. Reine
skulle vi ha mellanstadiet ut. Engelskan började gå bättre efter en tid och
det var ju roligt.

Femman var lik fyran förutom att man var näst störst på skolan. Femman gick
fort och nu började mamma tänka på när hon inte kunde vara med på
avslutningarna längre.

Sista året på Jiderö skola har börjat. Man var störst och det var inte
illa. Reine fick ibland utbrott när han inte hittade sina galoscher men de
låg för det mesta i något skåp i närheten. Vi funderade på att spika fast
dem men det blev aldrig av. Ett minne angående musiken har jag. För det
första har ämnet musik aldrig varit min favorit. Vi sjöng ganska mycket men
det märktes inte om man själv var tyst bland alla andra. Reine ville engång
höra oss sjunga enskilt. Jag tyckte personligen inte det var någon bra idé
men så var det. Jag skulle sjunga något lätt som ”Blinka lilla stjärna”.
Det var det ”töntigaste” jag har varit med om. Jag skulle försöka sjunga
undertiden som Reine plinkade lite på pianot. Det blev inte så mycket
sjunga av men jag försökte i alla fall. Annars gick sexan bra. Man blev
ibland utvisad för onödigt pratande men det var inte så farligt. I slutet
av sexan fick vi lappar och häften om högstadiet, åk 7. Det var faktiskt
lite nervöst får jag erkänna. Vi fick fylla i vilka ämnen vi ville vara med
på när vi skulle på besök. Jag valde tyska och industri -och- hantverk. Jag
tog sedan industri -och- hantverk som tillval i åk 7. Och till slut var det
skolavslutning i Jiderö Kyrka för sista gången.

Sommar lovet gick extra fort och innan man hade vant sig vid lov så satt
man på skolbussen på väg till Hagersta. Starten gick bra och efter några
veckor tyckte man att skolan inte var så stor att man kunde gå vilse. Först
skulle vi ha två klassföreståndare, Mikaella Grönvall och Else-britt
Runnerdal. Men efter lite ”kuckel” så blev det Karin Petersson och ska
troligtvis ha henne nian ut. Sjuan gick ganska fort, och utan betyg. I
stället fick vi reda på hur vi låg, över eller under medel.

Innan man visste ordet av så gick man i 8:an. I 8:an fick man betyg och det
var ju annorlunda. I åttan tänkte man på att man snart gick i nian och
måste välja linje till gymnasiet. Åttan tog slut och man tänkte att man
hade ett helt sommarlov tills nian började. Det var som vanligt, tog slut
innan man hade ställt in sig på att ha lov. Och då började nian, sista året
på Eken, och sista året på hela grundskolan.

Inskannad version

Mina skolår.
Nu sitter jag här, vårterminen i nian och gör mitt andra nationellaprov i
Svenska. Jag tänker tillbaka, för nio år sedan. Nio långa, men ändå korta
år. Jag minns så tydligt när jag började första klass. Att jag och mamma
dagarna innan varit ute, en varm augustidag och shoppat nya kläder och
skor. Och så hade jag fått fina rosa pennor med gula blommor på. Som jag
skulle ha och lära mig skriva med. Visst, jag kunde ju redan skriva mitt
namn och mamma och pappa. Men vad skulle det hjälpt idag?
Jag hade satt mig i en bänk längst bak och mamma satt bakom. Alla barn satt
i de förstora bänkarna och blängde nyfiket, på varandra. Några barn och
föräldrar pratade med varandra, med låg ton. Men det var nästan alldeles
tyst.
Så kom hon, fröken Britta tror jag hon hette, om jag inte minns fel. Hon
var en kort, tjock ”dam” med glasögonen ner glidna en bit på näsan. Hon såg
inte så glad ut, när hon gick med sakta steg, mot sin karteder och satte
sig på sin blåa, snurr stol. Men efter att ha tittat noga på var och en av
oss, såg man mungiporna sakta dra sig uppåt.
-Välkomna, sa hon med ett stort leende. Ingen sa något, förutom en stor
pojke i ena hörnet.
-Tack, skrek han och viftade med armarna. Alla skrattade en stund, sen hade
fröken upprop.
-Sofie Lennartsson?
-Ja, sa jag med tydlig och klar röst. Jag var glad, jag var stor nu, jag
skulle börja skolan.
Sen pratade fröken, hon berättade om sin sommar och frågade om vi
haft det bra och badat mycket. Och helt plötsligt hördes ett ”ding ding,
ding dong” Det var skolklockan. Det var rast. Jag lekte med en liten tjej
som hette Emilia. Vi sprang runt och provade alla gungorna, rushelbanan,
klätterställningen och grävde ett stort hål i sandlådan. Ända tills det lät
igen ”ding ding, ding dong” Jag hade nu hatf min första rast.
Jag satte mig i samma bänk igen. Äntligen, skulle jag få lära mig
skriva nu? Men det blev inte så, vi skulle måla en teckning, om vad vi
gjort på sommarlovet. Jag målade våran lilla trä stuga uppe i Dalarna. När
jag och min lilla syster Jonna spelade krocket, utanför på den gröna
tomten. Jag målade det finaste jag kunde, så det tog ganska lång tid.
Vi hann inget mer håller. Jag hade kännt att min mage kurrat en
stund, men jag ville inte fråga om vi skulle få någon mat. Men det fick vi,
köttbullar och makaroner. Det var inte lika gott som när mamma gjorde det.
Men det gick att äta och jag blev mätt.
Sen var dagen nästan slut. Vi samlades allihopa och sa hej då. Jag
tog min ryggsäck och gick för att möta mamma vid lilla vägen som vi hade
bestämt. Vi gick långsamt hem. Och jag berättade allt, om att jag på rasten
lekt med en snäll tjej som hette Emilia. Att vi målat sommarteckningar och
åt mat i matsalen.
På kvällen när jag skulle sova, så tänkte jag på dagen som gått. Jag var
nöjd, men jag ville ju lära mig skriva. Men kanske i morgon, var min sista
tanke innan jag slöt ögone, och somnade. Det var min först skoldag.

Inskannad version

Mina skolår
Jag minns den dag då jag skulle börja skolan. Mina föräldrar följde med och
jag tyckte det var tryggt. Men när dem senare var tvugna att gå brände
tårarna bakom ögonlocken, och jag blev med ens mycket otrygg istället. Men
jag lyckades ta mig igenom dagen och fick dessutom en bra kompis. Jag
gissar på att det var vi två som blev över eftersom de andra i klassen
kände varandra och det gjorde inte hon och jag.
De två första åren i skolan var mycket enkla, tyckte jag iallafall. Jag och
min kompis var nästan duktigast (om inte det..) i klassen och jag var
stolt, likaså mina föräldrar.
Men när jag började i andra klass svek jag min kompis och lämnade henne.
Men jag lämnade henne inte helt ensam för att tidigare under året hade det
tillkommit en ny tjej som vi hade börjat att vara med.
Så nu gick jag över till en ny tjej som jag tyckte var mycket häftigare,
lite tuffare. Så nu var jag inte längre en av de ”töntiga” och fick
istället fler kompisar i klassen.
Vi fick en ny lärare, som alla till slut hatade, även vissa föräldrar. Men
detta påverkade inte mina studier utan jag fortsatte med att vara duktig i
skolan.
Åren flöt på och allting gick bra för mig. Även om jag inte tyckte om att
gå som 3:a i en 3-4:a, eftersom de att år äldre klasskamraterna inte hade
någon som helst respekt för oss 3:or. Men sedan när det var vi som istället
blev 4:or var det en helt annan sak. Och nu började man även intressera sig
för killarna i klassen. Det frågades chans hit och dit och alla var ihop
med alla. Men i 4:an vet man inte riktigt vad riktig kärlek är för något.
Så de 3 killar som jag var ”ihop” med var jag egentligen inte ens kära i,
utan man skulle bara ha en pojk|vän eftersom man då fick man högre status
bland de andra i klassen.
Kalasen man gick på förändrades och nu skulle man istället ha disco. Och de
som inte hade någon pojkvän fick sitta i ett hörn och låtsas ha kul medans
paren dansade tryckare efter tryckare.
”Sanning eller konsekvens” presenterades för mig. Även om jag inte ville
vara med så tvingade jag mig till att vara med eftersom alla de andra
”tuffingarna” var med. Jag är glad nu att jag inte behöver vara med om det
igen.
På skolan bildades olika gäng, oftast tjejer som hade börjat intressera sig
för modet och använde mascara och var omtyckta av killarna. Allt detta
skedde i femman. Jag hade också börjat sminka mig, något som min kompis
tyckte var fult. Nu började jag inse hur olika vi var, och hur mycket
hellre jag ville vara med de ”tuffa” tjejerna i klassen. Så en rast tog jag
chansen. Jag gick ifrån henne utan att säga ett ord. Vi sa inte ens ett ord
till varandra förrän i slutet av sjätteklass, alltså över ett år.
Det blev väldigt jobbigt för mig. Mina föräldrar fick ingenting veta förrän
det var dags för utvecklings|samtal. De pratade om att vi skulle bli vänner
igen, men jag stretade emot.
Efter den jobbiga tiden blev det ganska lugnt igen och hon skaffade sig en
ny bästis.
Jag och mina nya vänner hade det jättekul. Även om jag ibland kände mig
lite utanför, speciellt när de pratade med de ”tuffa” tjejerna i sexan.
Läraren som vi hade haft sedan i tvåan var utbytt och vi hade nu en
jättebra lärare som alla tyckte om.
Jag var fortfarande duktig i skolan och pluggade ut läroböckerna snabbt.
Även om jag var duktig och tyckte det var kul så var det en sak som jag
verkligen avskydde och gruvade mig inför, nämli|gen redovisningarna. Jag
hatade när alla tittade på mig och min röda färg i ansiktet blev allt
starkare. Jag kände mig svimfärdig och min mun torkade ut så det blev svårt
att prata. Jag fick för mig att alla i klassrummet flinade i smyg åt mig,
så som det antagligen inte var.
Men det var i alla fall en skön och lättnad känsla efteråt när man var klar
och fick sätta sig igen. 5:an Gick snabbt slut och vi fick reda på att vi
inte skulle få ha vårat sista år på skolan, utan att vi skulle få ha vårat
sista år på ett högstadium. Jag blev en aning orolig för allt som skulle
hända. Man hade ju hört talas om toadoppningar och saker i samma stil. Så
först var jag emot det. Vi skulle även få nya klasskompisar eftersom 3
klasser skulle bli två.
På den nya skolan hade vi en egen ingång som alla i sexan använde eftersom
ingen ville vara i vägen för de stora 7:orna, 8:orna och 9:orna. Jag och
mina kompisar hade blivit ännu bättre kompisar på sommarlovet, och
antagligen tuffat till våran attityd en aningen. Det var häftigt att skita
i skolan, speciellt läxor. Jag halkade efter och var inte lika duktig i
skolan som innan. Vår nya lärare var toppen och et är på grund av henne som
jag inte gick helt förlorad. Jag hade tur som inte skolkade, för det hade
jag nog gjort ifall dem hade gjort det.
Men sedan hände något. Jag började lyssna på annan musik och fick ett nytt
intresse. Mina kompisar retade mig lite, men jag brydde mig inte. Jag hade
hittat mig själv.
Jag fortsatte att umgås med samma kompisar, och när vi började 7:an blev
det fler kompisar i vårat gäng. Nu kände jag mig ännu mer utanför och
bollades runt bland allihopa.
På grund av att jag var så slarvig i sexan så kom jag efter i sjuan. Proven
gick inte alls bra. Det var efter ett utvecklingssamtal som jag bestämde
mig för att satsa på skolan, och satte upp mål på att bli duktig i 8:an.
När 8:an började lämnade jag gänget. Jag började umgås med några andra i
klassen som jag fortfarande är med idag. Mina provresultat blev allt bättre
och jag började tycka om skolan igen.
Idag har jag ännu bättre resultat. Men det är ju nu det gäller eftersom jag
går sista året och börjar snart gymnasiet och det är viktigt med
slut|poängen.
Jag är en aning nervös för att byta skola. Tänk om jag inte får några nya
vänner? Jag kanske blir helt själv?

Med detta jag har skrivit vill jag ha sagt att det är viktigt att ha bra
och rätt vänner. Man ska trivas med dem. Om jag hade fortsatt med att vara
med det gänget hade jag idag skolkat, rökt och varit dålig i alla ämnen,
även om jag inte velat det. För det är ju så coolt, eller hur? HA! Endast
döda fiskar flyter med strömmen.

Inskannad version

Mina skolår
Jag tror att varje sexåring som ska börja skolan känner en viss oro,
spänning och förväntan. Men vissa har lätt och ta för sig och visa
framan|da och vissa inte. Jag var den där lilla försiktiga, blyga flickan
som endast vågade ta för sig bland kompisar och familj, men annars stod
gömd bakom pappa, som var min stora ”hjälte”. Han som visste allt och som
kunde hjälpa mig i alla situationer. Nu hade jag inte honom mer, jag fick
klara mig själv. Ingen att gömma mig bakom.
Detta var ett stort steg för min självständighet. Jag fick börja
anförtro mig till lärare och kompisar, det var svårt till en början men jag
lärde mig tillslut. Allt eftersom tiden gick skaffade jag mer och mer
kompisar, både killar och tjejer. Skolan var trotts allt inte så dum.
Samtidigt som jag fick träffa kompisar och leka fick jag lära.
Min mamma hade varit sjuk länge, men så kom den dagen då hon fick flytta
till himmelen. Jag minns att jag var rädd för att gå till skolan, vad
skulle dom säga. Skulle de tuffa killarna reta mig för att jag inte hade
nån mamma. Jag ville inte vara annorl|unda. Det tog ca 2-3 veckor innan jag
var tillbaka i skolan igen. Jag hade fått brev ifrån några utav kompisarna
under den tiden jag var hemma. En skrev att hon var ledsen för det som hänt
och att alla i klassen väntade på mig. Det var skönt att höra, men jag var
ändå rädd för alla frågor de skulle ställa.

Efter en tid märkte jag att det inte var som jag trott. Visst var dom
nyfikna och sugna på att fråga, men nästan ingen vågade. Mina fröknar sa
till mig, så fort jag kom tillbaka.
-Känner du dig ledsen eller vill prata med någon så finns vi här. Detta sa
de upprepade gånger till mig. Jag pratade aldrig med dem, men det kändes
skönt att veta att de fanns där. Lärare som brydde sig.
Det sista året i mellanstadiet minns jag att jag utvecklades mycket.
Jag hade fått fler ”nära” vänner och klassens sammanhållning var hade
blivit mycket bättre, killarna hade mognat. Jag var nu en av dem som hördes
och syntes mest. Mina kompisar och jag övade danser på rasterna som vi
sedan visade upp. Jag minns att vi sista terminen gjorde en riktig ”show”.
Vi gjorde en uppvisning av ”Miss World” och visade upp för nästan hela
skolan. Detta stärkte mitt självförtroende väldigt. Jag vågade ta för mig
ännu mer och hade hittat ett stort intresse för dans och musik. Detta
tycker jag att skolan till stor del ligger bakom. De lät oss dansa på
rasterna och göra det vi tyckte var roligt.
Detta gjorde att jag sedan fortsätte med mitt stora intresse när vi
började högstadiet. Jag valde DDM, (drama, dans, musik) som mitt tillval.
Jag fick träning i att lita på andra, stå upp inför folk, vara mig själv
mm. Jag tycker skolan har hjälpt mig till stor del att utveckla mina
drömmar och inse vad jag verkligen vill.
Idag kan jag se tillbaka på mina skolår och vara nöjd.
Allt jag har gått igenom i skolan, både motgångar och framgångar, har gjort
att jag är den jag är idag. Från att vara en blyg liten flicka, som var
rädd för allt och alla, har jag blivit en tjej som kan stå upp för vad jag
tycker, vet vad jag vill och dessutom ordförande i skolans elevråd.
Nu när vi ska börja gymnasiet känner jag bara stor glädje och förväntan.
Jag vet vad jag vill och tänker inte vara den som sitter gömd bakom någon.

Inskannad version

MINA SKOLÅR
Ja mins ganska väl första dagen i skolan i Angered ja var 6 år. Min mamma
följde mig hela vägen till skolan där ja träffade Masel efter som att vi va
kompisar sedan lånkt innan höll vi ihop. Så nervös som ja va när mamma gick
och ja och Masel stod där på skol|gården bland alla andra nya har ja nog
aldrig varit.

Efter bara några menuter kom dom eldsta barnen ut sexorna. De skulle ta oss
med ut på tipspromenad i skogen. Vi blev indelade i små grupper självklart
hamnade jag och Masel i olika grupper. Ja har inget minne av frågorna eller
vilken placering vi hamnade på men vi van nog inte i alla fall.

Efter tipspromenaden gick vi in i vårat klassrum och blev uppräknade och ja
va som vanligt sist eftersom mitt efternamn börjar på V. Det var det ja
mins från min första dag i skolan eller föresten det var att Viktor Ekström
spydde under uppropet. Fröken sa att hon tyckte att det var passande för
hans pappa var med.

Efter några veckor blev skolan varda iochförsig en ganska oseriös och
lekfull varda med mycke lek och raster. Sista timen varje dag hade i lek i
ett klassrum som hette lekis där kunde man göra en massa saker tillexempel
leka med lego, bilar eller ligga i myshörnan och lysna på band. Det fanns
även en snickar där vi byggde allt möjligt men för det mesta var man där
inne för att leka med limpistolen eller leka med brännaren. Man kunde även
vara ute på leken. Det var mycke lek även på lektionerna det var alfabets
lekar och ordlekar. Det var under den tiden som ja tyckte det var riktigt
roligt i skolan.

Och så höll det på det första året innan allt blev mer seriöst och mer
inriktat på och lära sig läsa och skriva bra är att hålla på och leka hela
dagarna.

När ja gick i ettan eller tvåan uniefär bygdes skolan ut det var alltid
stökigt över allt under den tiden men det behövdes för det var väldigt
trånkt inan för skolan blev dubelt så stor uniefär och då blev klasserna
lagom stora. Den nya delen av skolan döptes till X 2000 och den gamla delen
där ja gick hette loket.
Det var under denna tiden jag lärde mig läsa ordenkligt. Det var väldigt
mycke lästräning den tiden. Och det var även då som vi fick börja använda
datorerna. Som vi använde till sama sak som allt anat att lära oss läsa med
läsprogram.

När man började i tre fyran hade man ingen lektid längre och i trean gick
man till halvtre på torsdagar istället för tio över ett.

Det var även många klass fester som utspelade sig på samma sätt varje gång
det var ingen som dansade i början för det var ingen som vågade börja men
tillslut var det alltid Johan Strand som bjödupp och då gjorde alla andra
också det. När vi väl komit i gång så dansade vi hela tiden.

I Femsexan Fick våran klass byta till ett klassrum i X 2000 för att vi
skulle vara nära den andra Femsexan.

Under dom två åren var man kung på skolan i skolskogen hade man dom finaste
kojorna och det var ingen som vågade sno något från en. Och på vintern
lekte vi herren på|toppen i en stor snöhög och då stog man altid överst.
Man kunde även spela bandy på bandy planen det var alltid en het diskussion
om att bandy genget kom försent för att när det ringde in kör man sista
målet vinner inan det blev mål.

Man läste mycket Oä dom åren det är sama sak som SO och även matte i en bok
som hette mattestegen där varje räknesätt var uppdelad i steg.
Efter julen i sexan började man bli nervös inför Grepen vi gjorde ett besök
som gjorde mig än mer nervös för det va så svårt att hitta för det var så
stort.
Några månader innan sommarlovet fick vi reda på klasserna och ja va spänd
över vilket hörn ja skulle hamna i ja ville gärna hamna i Beta för ja kände
lite folk där. Jag kommer ihåg hur glad ja blev när ja fick reda på att ja
hamnade i beta.
Det sista i Angered va en tråkig tid jag lenktade verkligen till Grepen.

När ja satt på bussen för första gången till Grepen satt jag med Masel och
vi va mest nervösa över om vi skulle hitta till klass|rummet.
I början tog man det lite passivt för man ville inte hamna i bråk med dom
stora, starka, tuffa och snusande niorna.
När man började andra året var man ju i alla fall inte minst och det kändes
ju gött. Andra året var tråkigt för man viste att man hadde ett kvar sedan
så kändes det inte första året för då var det kul med något nytt.
Det var kul att få sit första betyg inan jul lovet det andra året.

När man börjar det tredje kändes det både bra och dålit det kändes gött och
vara störst och gå i mitten av korridoren. Men det kändes rätt segt att ha
ett helt år kvar det käns mer än det är. Vid julen så kände man att det
närmade sig slutet bara en av sex terminer kvar. Nu när man har valt käns
det bara som en transportsträcka kvar fast en väldigt lång tansport|sträcka
kvar.

Inskannad version

Mina nio skolår!
Jag kommer ihåg vad rädd jag var när jag skulle börja ettan, men jag var
också nyfiken. Alla mina kommpisar gick ju redan i skolan. Min första
lärare hette Johanna. Hon var väldigt snäll men rätt sträng, men det tror
jag var rätt bra. Om jag ska beskriva mig själv som ettaklabbare. Jag var
liten hade hår ner till axlarna som jämt var uppsatta i små pipilotter jag
var rätt blyg förutom när jag blev arg. Jag tror att min blyghet berodde på
mina tänder, jag hadde världens gadd som stod rätt ut. första året var rätt
jobbigt för jag hade lässvårigheter och fick vara hos Vera någon timme
varge dag. Vera var hjälplärare och egentligen väldigt snäll men jag kommer
i håg att jag inte gillade henne något vidare. Kommpisar hade jag gott om,
men också en del ovänner. Ettan var en väldigt bråkig period.

Efter ett långt härligt sommar lov (av vad jag kan minnas). Var det dax att
gå till skolan igen. Kul att träffa kommpisarna, men jag gruvade mig för
timmarna med Vera. Jag undrade också hur mina nya lärare skulle vara.
Johanna hade nämligen gått och skaffat sig barn. När vi satt där iklass
rummet öpnades dörren och två fröknar kom in de presenterade sig som Lova
och Susanne och de skulle ha oss varrannan vecka. Jag kommer i håg att jag
bara hatade Lova och hon fick ofta vara med om mina raseri utbrott. Susanne
där imot gillade jag jätte mycket. Timmarna med Vera var också bättre för
nu gick Maria och Pelle där också och jag märkte till min glädje att jag
läste mycket bättre än dem. Jag skaffade mig också en bästis som hette
Lisa.

efter mitt andra sommar lov var det dax att börja trean.
vi var en ny klass och fick änu en ny lärare hon hette Ann katrin och är
nog bland den strängaste lärare jag haft. I trean har man ju ett nytt ämne
Oä det kommer jag i håg att jag gillade mycket. I trean behövde jag inte gå
till Vera mer och det var en lättnad. Men jag läste ännu rätt knaggligt och
det värsta jag visste var att läsa högt ut i klassen för jag blev jämt röd
som en tomat i ansiktet. I trean blev Lisa mer och mer kommpis med Angelika
så min nya bästis blev lollo.
Från att ha varit äldst på låg stadiet blev man nu alltså yngst på
mellanstadiet. Och nu kom ännu ett nytt ämne Engelska. Och det var inte
lätt jag som inte ens kunde svenska. I fyran fick vi två nya i klassen
Håkan och staffan och våran klass som alltid varit så bra fick rycktet som
en bråkig klass. Nu i fyran fick vi även gå på discon och jag kommer i håg
hur blyga vi var i början. Nu hade jag alltså fyra sommar|lov i ryggen och
bara två år kvar på mellanstadiet. I femman började vi samla pengar till
vår skolresa som skulle ske i sexan vi skulle åka till Öland. Vi fick två
till nya i klassen Roland och Patrik och vi var nu trettioen stycken så det
var inte lätt att lära sig när trettioen stycken ville ha hjälp på samma
gång.
Första veckan i sexan bar det i väg till Öland och det är nog det roligaste
minnet från skolan jag har vi hade jätte kul. resten av sexan tyckte jag
bara var jobbig och jag hade svårt att hänga med. Usch! var det första jag
sa när jag tänkte på sjuan, våran klass skulle delas och den stora
byggnaden där jag nu skulle gå i tre år såg skrämmande ut. Men fullt så
farligt var det inte. Jag fick många äldre kommpisar på en gång. Men visst
var det rätt svårt att hitta de första dagarna och hålla tiden var ju ännu
svårare och hålla reda på skåps nyckeln. Jag kommer i håg att jag glömde
nyckeln i skåpet första dagen. Allt var nästan roligare på högstadiet fler
kommpisar roligare discon och bättre och fler lärare Jag måste erkänna att
åttan och nian inte är lika roliga som sjuan men rätt kul är det väll och
jag ångrar inte att jag gick mina nio år på Valla